Suicidnära patienter - Stockholms läns landsting

REGIONALT VÅRDPROGRAM 

Suicidnära patienter 

2010

REGIONALT VÅRDPROGRAM 

Suicidnära patienter 

2010 

Huvudförfattare 

Bo Runeson 

ISBN 91-85211-72-9 

RV 2010:02

Regionalt vårdprogram – Suicidnära patienter 

Det medicinska programarbetet 

inom SLL 

Det medicinska programarbetet i Stockholm syftar till att vårdgivare, beställare 

och patienter ska mötas för att forma en god och jämlik vård för länets 1,9 miljoner 

invånare. Kunskapen om den goda vården ska vara gemensam, tillgänglig och genomlysbar 

och bilda grund för bättre beslut i vården. 

Arbetet bedrivs inom Medicinskt Kunskapscentrum i samverkan med såväl sakkunnigorganisation 

som leverantörer och beställare. Patientorganisationerna medverkar 

också i arbetet. 

Programarbetet bildar en gemensam arena för vårdens parter. 

De regionala vårdprogrammen ska vara till stöd för hälso- och sjukvårdspersonal i 

det praktiska vardagsarbetet och ett kunskapsunderlag för att utveckla och följa 

upp vårdens innehåll och kvalitet. 

Medicinskt programarbete, Stockholms läns landsting 

– 2 –


Förord 

Det regionala vårdprogrammet Suicidnära patienter omfattar personer som nyligen gjort 

suicidförsök, har allvarliga suicidtankar eller på annat sätt är inom farozonen för självmord. 

Att hindra och förebygga självmord är en av hälso- och sjukvårdens mest angelägna uppgifter. 

Även om antalet självmord minskat är det i hög grad motiverat att fortsatta med suicidpreventiva 

insatser. Vårdprogrammet ingår som en del i den nollvision som Stockholms läns 

landsting arbetar med. Vårdprogrammet innehåller också rekommendationer om stöd till 

anhöriga och personal efter det att självmord ägt rum i vården. 

Det regionala vårdprogrammet Suicidnära patienter är en uppdatering av det vårdprogram 

om suicidnära patienter som publicerades 2002. Det har tagits fram inom specialitetsrådet i 

psykiatri och antogs av Stockholms medicinska råd i december 2009. 

Vi tackar arbetsgruppen och dess ordförande Bo Runeson för detta angelägna vårdprogram 

som med utgångspunkt i tillgänglig och evidensbaserad kunskap ger konkreta rekommendationer 

och vårdriktlinjer. 

Vår förhoppning är att vårdprogrammet aktivt ska tillämpas av vårdpersonal främst inom 

den psykiatriska vården. Primärvård och annan hälso- och sjukvård kan ha god användning 

av programmet. 

Stockholm i april 2010 

Mona Boström Catarina Andersson Forsman 

Landstingsdirektör Hälso- och sjukvårdsdirektör 


– 3 –


Innehållsförteckning 

Förord.................................................................................................................................3 

1. Inledning.....................................................................................................................6 

2. Epidemiologi.............................................................................................................8 

3. Bedömning av suicidrisk.................................................................................12 

Rekommendationer.........................................................................................................12 

Dokumentation av riskbedömning..................................................................................14 

4. Tillstånd med ökad risk för suicid..............................................................15 

Tidigare suicidförsök......................................................................................................15 

Schizofreni och annan psykossjukdom...........................................................................18 

Depression och bipolär sjukdom....................................................................................20 

Missbruk/beroende.........................................................................................................23 

Utvecklingsrelaterade kognitiva funktionsnedsättningar...............................................26 

Personlighetsstörning......................................................................................................27 

Somatisk sjukdom...........................................................................................................30 

5. Andra faktorer.......................................................................................................31 

Kön.................................................................................................................................31 

Ärftlighet.........................................................................................................................31 

Födelseland.....................................................................................................................32 

Äldre...............................................................................................................................33 

Unga vuxna.....................................................................................................................34 

HBT-personer..................................................................................................................35 

Kriminalvård...................................................................................................................35 

6. Vårdriktlinjer..........................................................................................................37 

Familj och andra närstående...........................................................................................40 

7. Slutenvård................................................................................................................42 

Patientsäkerhet................................................................................................................42 

Visitering.........................................................................................................................42 

Extravak..........................................................................................................................43 

Att tänka på vid extravak och extratillsyn......................................................................43 

Checklista.......................................................................................................................43 

Övriga interventioner vid suicidrisk...............................................................................44 

Att arbeta med suicidnära personer.................................................................................44 

8. Tvångsvård..............................................................................................................45 

9. Psykologisk behandling...................................................................................47 


– 4 –


10. Primärvård............................................................................................................49 

11. Efter suicid i vården........................................................................................51 

Patientsäkerhet................................................................................................................51 

Händelseanalys...............................................................................................................51 

Händelseanalys efter suicid............................................................................................51 

Lex Maria........................................................................................................................52 

Stöd till anhöriga.............................................................................................................52 

Stöd till personalen.........................................................................................................53 

12. Kvalitetsindikatorer.........................................................................................55 

13. Bilagor.....................................................................................................................56 

Bilaga 1: Minneslista - suicidriskbedömning för patient som inte gjort 

aktuellt försök.................................................................................................................56 

Bilaga 2: Ett urval av variabler från Scale for Suicide Ideation....................................57 

Bilaga 3: Suicidal intent scale.........................................................................................58 

Bilaga 4: SPOC – Suicidal Patient Observation Chart...................................................60 

Referenser......................................................................................................................61 


– 5 –


1. Inledning 

Syfte 

Detta vårdprogram är en revision av det regionala vårdprogram för suicidnära patienter som 

publicerades 2002. Socialstyrelsen påpekar i genomgångar av suicid rapporterade enligt 

Lex Maria att rutinerna för vård av suicidnära patienter behöver ses över. Likaså efterfrågar 

vården användbara hjälpmedel i bedömning och vård av suicidnära patienter. En uppdatering 

av vårdprogrammet är med andra ord angelägen. 

Det regionala vårdprogrammet innehåller riktlinjer och rekommendationer som på ett 

grundläggande sätt bidrar till kunskapsbaserad och likvärdig vård. Vårdprogrammet tydliggör 

också hur suicidnära patienter får omedelbar hjälp, föreslår åtgärder som minimerar att 

patienter begår suicid i vården, liksom beskriver hur ett korrekt omhändertagande ska vara 

genom hela vårdkedjan och hur anhörigstödet kan ske. 

Liksom i det föregående vårdprogrammet används begreppet suicidnära patienter. Med detta 

menas personer som 

● nyligen (under det senaste året) har gjort suicidförsök 

● har allvarliga suicidtankar och där suicidrisk bedöms föreligga under den närmaste tiden 

● utan att ange allvarliga suicidtankar på grund av omständigheterna bedöms vara i 

farozonen för suicid 

Mål 

● Minskning av antalet suicid i upptagningsområdet 

● Ökning av patienter som omhändertas med plan för uppföljning och tid för återbesök 

till psykiatrisk öppenvård 

Målgrupper 

All personal inom psykiatri, beroendevård och primärvård i Stockholms läns landsting är 

huvudmottagare av programmet. Det har ett innehåll och en struktur som är avsedd att vara 

till praktisk nytta för alla enheter som har kontakt med patienter med suicidrisk. Vårdprogrammet 

kan gälla som lokal tillämpning för de rutiner man sanktionerat för patientgruppen 

vid vårdenheten. Som stöd för implementering finns behov av att komplettera vårdprogrammet 

med webbaserade hjälpmedel för bedömning och behandling. 

Särskilda intressenter är verksamhetschefer och ledningsgruppen för Centrum för psykiatriforskning. 

Programmet ska även kunna användas av beställare och politiker och kunna 

läsas av patientorganisationer, patienter och anhöriga. 

Avgränsningar 

Barn- och ungdomspsykiatriska aspekter berörs inte. Skälet är att hela vårdkedjan inom 

barnpsykiatrin ser annorlunda ut och kräver annan expertis. 

Samhällsmedicinska aspekter på området omfattas inte då syftet med programmet är att 

tillhandahålla riktlinjer och hjälpmedel för vårdens personal. 


– 6 –


Arbetsgrupp 

Arbetet har skett under ledning av Bo Runeson, professor, överläkare, Norra Stockholms 

psykiatri och Institutionen för klinisk neurovetenskap, Karolinska Institutet 

Övriga i programgruppen har varit: 

Göran Isacsson, docent, överläkare, Psykiatri Sydväst 

Jussi Jokinen, med dr, överläkare, Psykiatri Nordväst 

Pernilla Larsson, leg sjuksköterska, doktorand, Norra Stockholms psykiatri 

Roland Morgell, leg läkare, husläkare, Jordbro vårdcentral 

Ullakarin Nyberg, med dr, överläkare, Norra Stockholms psykiatri 

Johan Reutfors, leg läkare, doktorand, Psykiatri Nordväst 

Det regionala vårdprogrammet Suicidnära patienter har tagits fram under ledning av ordföranden 

i Specialitetsrådet i psykiatri Håkan Götmark. Redaktör för programmet har varit 

Eva Huslid, Medicinskt Kunskapscentrum i SLL. 

Verksamhetschefer i psykiatri, specialitetsråden i allmänmedicin, geriatrik, akut omhändertagande 

och anestesi/intensivvård samt koordinatornätverket i psykiatri har beretts möjlighet 

att komma med synpunkter på vårdprogrammet. Därutöver har koordinatorgruppen för 

suicidnära patienter, Jocelyne Ängeslevä på HSN-förvaltningen och Föreningen SPES 

(SuicidPrevention och Efterlevandes Stöd) bidragit. 

Stockholms Medicinska Råd godkände det regionala vårdprogrammet Suicidnära patienter 

i december 2009. 

Terminologi 

Suicid är synonymt med självmord. Suicid innebär att avsiktligt tillfoga sig en skada som 

leder till döden. Det kan vara svårt att definitivt fastställa om avsikten var att skadan skulle 

leda till döden. Om detta inte kan antas, klassificeras vanligen dödsorsaken som ”oklar”. 

Avsiktligt självtillfogade skador som inte leder till döden är av två kategorier, de där syftet 

med skadan var att dö och de med andra syften. Termen suicidförsök, eller synonymt självmordsförsök, 

används ofta då syftet med den självtillfogade skadan är mer eller mindre 

ambivalent. Man kan också använda sig av termen självskada som inte anger syftet (eng. 

deliberate self-harm, DSH eller bara self-harm). 

I litteraturen finns det alternativa definitioner, som till exempel att termen självskadebeteende 

utesluter dödlig avsikt. Man har då också använt begreppet non-suicidal self-injury (NSSI). 

Det råder ingen enighet kring huruvida begreppen beskriver ett kontinuum av självdestruktivt 

beteende mellan obetydliga självskador och suicid eller om dessa poler utgör helt skilda 

fenomen, vilket vi inte tar ställning till. Suicidal intention eller självmordsavsikt kan vara 

av olika tyngd. Suicidal kommunikation kan vara direkt eller indirekt. Ofta finns meddelanden 

av detta slag, men uppfattas inte av anhöriga. 


– 7 –


2. Epidemiologi 

Varje år tar 300 personer livet av sig i Stockholms län. 

Frekvensen motsvarar riket som helhet, men det finns stora skillnader inom länet 

Sedan 1980-talet har suicidfrekvensen minskat bland både män och kvinnor och 

i alla åldersgrupper. 

Suicid är vanligare hos män och med stigande ålder. 

Självskadebeteende är vanligare hos kvinnor, framförallt bland unga kvinnor där det 

ökat under de senaste åren. 

Antalet suicid per 100 000 invånare/år har ökat i Sverige sedan mitten av 1700-talet fram 

till slutet av 1970-talet, för att därefter minska fram till början av 2000-talet. Statistikens 

reliabilitet har varierat under denna långa tidsperiod men ökningen är sannolikt verklig. År 

1979 inträffade 2 383 suicid i Sverige och enligt de senaste siffrorna inträffade 2007 ett antal 

av 1 443 suicid. I suicidstatistik inkluderas vanligen de fall där rättsmedicinsk undersökning 

inte kunnat fastställa om dödsorsaken var suicid eller olyckshändelse. Undersökningar 

har visat att majoriteten av dessa utgörs av suicid. År 1979 utgjorde dessa ”osäkra fall” 

29 % av det totala antalet suicid och år 2007 22 %. I Stockholms län sker omkring 300 

suicid per år och suicidtalet är genomsnittligt för Sverige (se tabell och diagram). Internationellt 

tycks suicid ha minskat mer i storstäder än på landsbygden sedan 1970-talet [1]. 

Tabellen visar suicid i Stockholms län under åren 1997–2007, där man inte noterar någon påtaglig 

förändring för de allra senaste åren. Suicidtalet avser antalet suicid per 100 000 invånare. 

Totalt Män Kvinnor 

År Suicid Suicidtal Suicid Suicidtal Suicid Suicidtal 

1997 305 21,3 199 28,8 106 14,3 

1998 334 23,0 221 31,6 113 15,1 

1999 294 20,0 178 25,1 116 15,3 

2000 284 19,1 187 26,0 97 12,7 

2001 310 20,7 201 27,7 109 14,1 

2002 320 21,2 218 29,8 102 13,1 

2003 310 20,4 204 27,7 106 13,6 

2004 282 18,4 194 26,1 88 11,2 

2005 304 19,7 204 27,1 100 12,6 

2006 320 20,4 214 28,0 106 13,2 

2007 303 19,0 196 25,1 107 13,1 


– 8 –


Det nedanstående diagrammet visar att utvecklingen i Stockholm är lik den som gäller hela 

landet, med en påtaglig minskning sedan 1980-talets början hos både män och kvinnor. För 

kvinnor ligger talet något över riksgenomsnittet. 

Under 1980–89 minskade suicidtalet i Sverige med c:a 12 % och under 1990–99 med ytterligare 

26 % till c:a 21 personer per 100 000 invånare och år varefter minskningen tycks ha 

planat av. I absoluta tal innebär detta att på senare år har det skett ca 1 500 suicid per år. 

Minskningen har återfunnits i alla köns- och åldersgrupper där antalet fall är så stort att 

trender kan skiljas från slumpvariationen. Den har också återfunnits i alla Sveriges län och 

i de flesta andra länder [2]. Suicidtalet i Sverige ligger högre än i USA, Väst- och Sydeuropa 

och Norge, men lägre än i Östeuropa, Finland och Danmark. 

Diagrammet på nästa sida visar suicid per 1000 invånare i olika Stockholmsstadsdelar under 

åren 2001–06. Det finns stora skillnader i förekomsten av suicid i länet men det går inte 

enkelt att förklara skillnaderna. Det kan ändå vara relevant att känna till för den psykiatriska 

vård, primärvård och socialtjänst som bedrivs i respektive område. 


– 9 –


Tabell 1. Suicid i Stockholms stadsdelar 2001–06. Antal suicid per 1000 invånare. 

Orsaken till den kraftiga minskningen av antalet suicid under de senaste 25 åren kan inte 

fastställas definitivt, men de flesta studier tyder på att orsaken är den förbättrade behandling 

av deprimerade som möjliggjorts av nya antidepressiva läkemedel [3]. Nedanstående 

diagram visar utvecklingen av suicid i Sverige relaterat till förskrivningen av antidepressiva 

läkemedel. Ökningen i förskrivningen skedde i början av 1990-talet, med de nya läkemedel 

som introducerades då. Det fanns dock en mindre ökning av förskrivningen redan innan 

dessa läkemedel tillkom. 


– 10 –


Med få undantag i världen är suicid 2–4 gånger vanligare bland män än bland kvinnor [1]. 

Depression är vanligare bland kvinnor och likaså självskadebeteende. En högre grad av impulsivitet 

och aggressivitet hos män har framförts som möjlig orsak och även kvinnors 

större benägenhet att söka hjälp och därmed få tillgång till läkemedel som antidepressiv 

medicin. Starkt förenklat kan sägas att suicid blir vanligare med stigande ålder. Suicid är 

något vanligare under vår och försommar i Sverige liksom i ett flertal andra länder [4]. 

Statistik över suicidförsök är betydligt mindre tillförlitlig, eftersom begreppen suicidförsök 

och självskada är svåra att avgränsa och framförallt därför att de flesta inte kommer till 

sjukvårdens kännedom. De som kommer till sjukvården utgörs i motsats till suicid i betydligt 

högre utsträckning av kvinnor än av män och är ofta i yngre åldrar. Hur stor andel av 

suicidförsöken/självskadorna som utgörs av försök att begå suicid är oklart då avsikten i 

det enskilda fallet är svårt att fastställa – ofta även för individen själv. En viss ledning kan 

man ha av det faktum att självskadorna i cirka 85 % av fallen är läkemedelsintoxikationer 

med låg sannolikhet för att leda till död, medan 15 % rör sig om metoder där bara slumpmässiga 

omständigheter kan ha förhindrat en dödlig utgång. 

En ökning av suicidförsök som krävt sluten psykiatrisk vård har noterats under 2000-talet 

bland unga, framför allt kvinnor, men även hos unga män [5]. 


– 11 –


3. Bedömning av suicidrisk 

Suicidrisk ska bedömas och dokumenteras vid psykiska sjukdomstillstånd. 

Suicidal intention, tidigare suicidalt beteende och den psykiska sjukdomens svårighetsgrad 

ska värderas. 

Suicidrisken kan ibland ändras och snabbt förstärkas och behöver därför omvärderas 

under förloppet av en kris, under pågående sjukdom eller under vårdtiden. 

Instrument för riskbedömning kan vara ett stöd, men kan inte ersätta den kliniska 

bedömningen. 

Vid misstanke om suicidrisk ska psykiatrisk specialistläkare konsulteras. 

Rekommendationer 

● Den väsentliga delen av en suicidriskbedömning vilar på den kliniska intervjun 

med omsorgsfull värdering av suicidal intention, tidigare suicidalt beteende och 

aktuell sjukdomsbild. 

● Som påminnelse om vilka anamnestiska och kliniska uppgifter som är av 

särskild betydelse finns en minneslista över viktiga inslag (bilaga 1). 

● Vid noggrann genomgång av suicidal intention hos patient som inte gjort suicidförsök 

föreslås på motsvarade sätt SSI eller en förkortad version av SSI (bilaga 

2). 

● Vid suicidförsök genom förgiftning föreslås SIS i förkortad version [2] (bilaga 

3). 

● För att fokusera symtombilden kan depressionsskattningsskalor användas (t ex 

MADRS) eller med särskild inriktning på det suicidala beteendet SUAS [4]. 

● Vårdnivå styrs av den suicidrisk som uppdagas, där hög eller svårbedömd suicidrisk 

handläggs inom psykiatri. Vid depression med låg suicidrisk kan behandling 

ske inom primärvård. 

● Latent suicidrisk kan finnas även om den aktuella situationen har inneburit 

sänkt akut suicidrisk. 

Vid psykiska sjukdomstillstånd finns en ökad suicidrisk, vilket bör uppmärksammas när 

patienter söker vård, oavsett var detta sker. Nya patienter med psykiatrisk problematik som 

kommer i kontakt med sjukvården behöver bedömas och övervägas avseende suicidrisk, 

även när sådan inte är uppenbar. Vi bör vara medvetna om att det är svårt att bedöma risken 

både för en mer impulsmässig handling utan intention att dö, men framför allt för fullbordat 

suicid. Om det framkommer misstanke om suicidrisk, bör läkare med specialistkompetens 

i psykiatri konsulteras. 


– 12 –


Efter suicidförsök bör psykiatrisk specialist göra bedömningen. Om det i joursituationen 

inte är möjligt, bör den som primärt bedömer patienten konsultera specialist för samråd. 

Vid akuta besök av suicidnära patienter, vid bedömningen efter suicidförsök och vid besök 

av patienter som har en återkommande suicidalitet behövs en grundlig och väl gjord bedömning 

av suicidrisk. Vid bedömningen är det viktigt att etablera empatisk kontakt, att 

skapa förtroende hos patienten. Den akuta bedömningen är en krisintervention. Vi behöver 

samtidigt belysa de faktorer som talar för en suicidrisk. Detta sker genom den kliniska psykiatriska 

intervjun. Att använda särskilda intervjuinstrument eller skattningsskalor avseende 

suicidal intention, har rekommenderats (SoS 2007). Sådana instrument har dock inte 

övertygande visats vara bättre än den kliniska intervjun. Vidare är dessa skalor utarbetade 

för speciella situationer, som t ex för bedömning efter suicidförsök genom förgiftning med 

alkohol och droger, men passar sämre för mer aktiva metoder för suicidförsök. 

Bland de mest använda skalorna finns fr a Suicidal Intent Scale (SIS) [1] bearbetad av 

andra [2], men också Scale for Suicide Ideation (SSI) [3] och Suicide Assessment Scale 

(SUAS) [4]. Dessa skalor visar hur omsorgsfullt man bör undersöka omständligheterna för 

ett suicidförsök eller vilka överväganden patienten gjort av situationen och hur långt han/hon 

kommit i sin avsikt att sätta en sådan handling i verket. 

För den läkare eller annan personal, som är otränad i att intervjua i denna krävande situation, 

kan de ingående frågorna vara till hjälp för att förbättra den kliniska intervjun. Användning 

av skalorna har dock begränsningar genom att de inte är tillräckligt känsliga för 

förändringar i den kliniska situationen, som kan ske med kort tidsintervall. De täcker inte 

in sådana skeenden som kan vara av stor betydelse för att utlösa ett suicidförsök, som att 

patienten plötsligt fått ett negativt besked från sin partner. 

Evidensen för att sådana instrument ger möjlighet att förutsäga suicid är svag [5]. Värdet 

av skalan och möjligheten till prediktion varierar mellan män och kvinnor. Validiteten hos 

SIS har studerats men det finns en oenighet om vilka komponenter i instrumentet som är 

viktigast. Flera har påpekat att det är de fakta man får fram kring de objektiva omständigheterna 

vid suicidförsöket som starkast talar för ett upprepat suicidförsök [6]. Motsatsen 

antyds i en studie där de variabler i SIS som bygger på patientens subjektiva uppfattning 

hade bäst faktorstruktur, dvs hade bäst validitet i sin konstruktion [7]. I ett antal undersökningar 

av SUAS fann man olika prediktionsvärde i olika åldersgrupper [4]. 

Sammanfattningsvis är de objektiva omständigheterna vid suicidförsöket värda en noggrann 

genomgång, enligt förslag kompletterad med enstaka frågor om patientens syn på sin 

handling [6]. Det ger en begränsad och användbar uppsättning frågor att ställa efter ett suicidförsök 

genom förgiftning. Men viktigare för kvaliteten i bedömningen är att man noggrant 

går igenom patientens hela situation och framförallt värderar svårighetsgraden i ett 

pågående sjukdomstillstånd [8] och särskilt genom att noggrant gå igenom symtombilden 

av en depression [9]. 


– 13 –


Dokumentation av riskbedömning 

Suicidrisken ska, när det är tillämpligt, dokumenteras i den medicinska journalen under en 

egen rubrik. Följande information bör finnas med: 

● Aktuellt suicidalt beteende (dödstankar, dödsönskan, suicidtankar, suicidplaner, 

avskedsbrev, muntlig suicidal kommunikation, praktiska förberedelser för suicid, 

suicidförsök) 

● Metod för aktuellt suicidförsök 

● Utlösande faktorer vid det aktuella suicidförsöket 

● Patientens uppfattning om metodens farlighet vid aktuellt suicidförsök 

● Patientens uppfattning om risken för upptäckt vid aktuellt suicidförsök 

● Tidigare suicidförsök 

● Metod för tidigare suicidförsök 

● Suicid inom familj eller närkrets 

● Bedömarens värdering av aktuell risk för suicidförsök 


– 14 –


4. Tillstånd med ökad risk för suicid 

Tidigare suicidförsök 

Tidigare suicidförsök är den enskilt viktigaste prediktorn för suicid. I uppföljningar av 

patienter, som sjukhusvårdats pga suicidförsök, har man funnit att 7–13 % av dem tog sina 

liv senare i livet [1–6]. Detta motsvarar 30–40 gånger förhöjd risk för suicid jämfört med 

risken i befolkningen [7]. Studier har visat att risken kvarstår flera decennier efter suicidförsök 

[2, 5]. Suicidrisken är högre för 

● Män [4] 

● Äldre [9, 10] 

● Ensamstående [11] 

Kända riskfaktorer är 

● Upprepade suicidförsök [11] 

● Suicidförsök med hög förväntad dödlighet [12] 

● Högre suicidal intention [13] 

● Hopplöshet [14] 

● Alkoholberoende [1] 

● Depression [8] 

● Svårighetsgrad av depressionen [15] 

En jämförelse av personer som hade sjukhusvårdats efter suicidförsök visade att risken för 

senare suicid var särskilt uttalad vid diagnoser som schizofreni, bipolär sjukdom och svår 

depression. Även vid suicidförsök, där andra psykiska störningar fanns, var risken högre än 

hos personer som gjort suicidförsök utan någon samtidig psykisk störning [15]. Tidsintervallet 

till suicid var mycket kort framförallt vid schizofreni och unipolär/bipolär sjukdom. 

Sannolikt skulle risken vara ännu högre vid samsjuklighet, vilket möjligen kan förklara 

varför inte alkoholmissbruk/-beroende i denna studie innebar en så påtaglig risk. Dock ser 

man, att risken ökar under senare skeden, sannolikt därför att missbruket leder till allt allvarligare 

medicinska och sociala skador. Det framgår också att referensgruppen, som hade 

en subklinisk symtombild, hade en så pass betydande suiciddödlighet som 10 %, med 

något högre siffra för män än kvinnor. 


– 15 –


Figuren visar antalet individer som dör i självmord under tiden efter ett vårdtillfälle för suicidförsök. 

Starten var 1973–82 och de följdes t o m 2003 och gäller här män [16]. 

Överlevnadskurvor för suicid 

1,0 

0,9 

0,8 

0,7 

0,6 

0 

5 

10 

Antal 

år 

Män 


– 16 – 

15 

20 

25 

Ingen psykiatrisk 

diagnos 

(n = 12,724) 

Alkohol-missbruk/ 

beroende 

(n = 2,200) 

Övrig depression 

(n = 1,718) 

Personlighets- 

störning 

(n = 329) 

Unipolär/Bipolär 

sjukdom 

(n = 395) 

Schizofreni 

(n = 397) 

Mönstret är ungefär detsamma för kvinnor. Möjligen innebär alkoholberoende en relativt 

högre risk för suicid för kvinnor, vidare är den slutliga andelen som verkligen dör i suicid 

på sikt något lägre i alla diagnosgrupper bland kvinnor som gjort suicidförsök. Bland dem 

med schizofreni och bipolär/unipolär sjukdom är andelen som tagit sitt liv under hela uppföljningstiden 

ungefär 20 %, jämfört med männens andel på drygt 30 % [16]. 

Det statistiska sambandet mellan diagnoser och risk för senare fullbordat suicid kan tolkas 

så att eftervården/uppföljningen efter suicidförsök i högre utsträckning behöver utformas 

efter den grundsjukdom som patienten lider av. Det gäller både den farmakologiska och 

den psykosociala delen av behandlingen. Detta betyder naturligtvis, att behandlingen måste 

individualiseras där många andra faktorer också är relevanta. 

Till ovanstående påpekande, om risken vid depression och alkoholmissbruk, finns alltså enligt 

dessa fynd stor anledning att observera särskilt dem med suicidförsök som samtidigt har 

● Schizofreni 

● Unipolär eller bipolär affektiv sjukdom 

● Personlighetsstörning 

● Drogmissbruk


Vid bedömning av patienter, som genomfört suicidförsök, är även andra faktorer viktiga som 

● Erfarenheter av suicidalt beteende hos familjemedlemmar eller andra 

● Våldserfarenhet från familj, social situation eller egen benägenhet att använda våld 

● Reaktionssätt som lättkränkthet 

● Personlighetsdrag av impulsivitet 

● Somatisk sjukdom, särskilt värktillstånd 

● Tillgång till vapen, läkemedel och andra medel som kan användas vid suicid 

Det finns också skyddande faktorer som 

● Ett gott socialt stöd i parrelationen, familjen eller hos andra närstående 

● Förmåga att vidmakthålla nära relationer 

● Personliga värderingar som motstånd mot suicidhandling eller religiös tro 

● Rädsla för kroppslig skada vid suicidhandling 

● Omsorg om barn, familjemedlemmar eller andra 


– 17 –


Schizofreni och annan psykossjukdom 

Schizofreni och relaterade tillstånd medför ökad risk för självmord. 

Självmordsrisken är särskilt förhöjd i anslutning till inläggning och utskrivning. 

Viktiga riskfaktorer för suicid vid schizofreni är tidigare självmordsförsök, depression, 

missbruk/beroende, agitation eller motorisk oro, dålig följsamhet med behandling, 

känslor av förlust och hopplöshet. 


● Omsorgsfull behandling av grundsjukdomen. 

● Identifiera och behandla samtidig depression. 

● Heldygnsvård vid hög suicidrisk. 

● Tillse att övertagningen från slutenvård till öppenvård sker på ett säkert sätt. 

● Behandling med klozapin kan övervägas vid hög suicidrisk. 

● Om patienten genomfört tidigare självmordsförsök, bör suicidrisken bedömas 

vid varje besök. 

Självmordsrisken vid schizofreni är förhöjd [1], särskilt i yngre åldrar och nyligen efter 

diagnos [2], men en ökad suicidrisk kvarstår under hela sjukdomsförloppet [3]. Enligt en 

studie i Stockholm var självmordsrisken förhöjd 15,7 gånger för män och 19,7 gånger för 

kvinnor med schizofreni [4]. Vid en sammanvägning av internationella studier framkom att 

omkring 5 % av personer med schizofreni begår självmord [2]. Överdödligheten i självmord 

bidrar till att livslängden är förkortad upp till 15 år vid schizofreni jämfört med befolkningen 

[5]. De självmordsmetoder som används vid schizofreni tenderar att vara mer våldsamma 

än i den allmänna befolkningen [6]. 

Självmordsförsök är också mycket vanligt förekommande och utförs av mellan 20 % och 

40 % av patienter med schizofreni [7]. Suicidrisken är mycket hög redan första året efter 

suicidförsök [8]. Även andra psykotiska tillstånd såsom nydebuterad psykos [9] och 

schizoaffektivt syndrom [10] medför förhöjd risk för suicid och suicidalt beteende. 

Enligt danska studier är självmordsrisken vid schizofreni särskilt förhöjd strax efter inläggning 

och utskrivning [11]. En metaanalys har visat följande riskfaktorer vara viktiga riskfaktorer 

för suicid vid schizofreni: tidigare självmordsförsök, depression, drogmissbruk, 

agitation eller motorisk oro, hopplöshetstankar, dålig följsamhet med behandling och en 

nylig förlust [12]. En högre utbildning och en högre premorbid förmåga kan också öka risken 

för suicid vid schizofreni [12, 13]. I vilken mån hallucinationer eller vanföreställningar 

i sig påverkar suicidrisken är oklart [7, 12]. Skalan Schizophrenia Suicide Risk Scale (SSRS) 

utgör en bra sammanställning av de faktorer som är viktiga att beakta [14]. 


– 18 –


För patienter som tidigare genomfört självmordsförsök bör suicidrisken bedömas vid varje 

ny- och återbesök. 

Efter ett suicidförsök bör patienten noggrant observeras de kommande veckorna, eftersom 

risken då är särskilt stor för ett fullbordat suicid. Patienter med schizofreni och andra 

psykossjukdomar berättar ofta inte spontant om sina suicidtankar och planer, varför dessa 

aktivt bör efterfrågas. 

Psykotiska och depressiva symtom ska behandlas adekvat både farmakologiskt och psykoterapeutiskt. 

Inom öppenvården rekommenderas att man arbetar enligt modellen Assertive 

Community Treatment (ACT) med case management, vårdplaner och involvering av anhöriga 

och andra vårdaktörer (se Regionalt vårdprogram för Schizofreni och andra psykossjukdomar, 

Stockholms läns landsting 2008, för utförliga rekommendationer). Vid hög 

suicidrisk bör patienten vårdas inom heldygnsvård, varvid vård enligt LPT kan vara aktuellt. 

Att suicidrisken ökar under permissioner och strax efter utskrivning bör beaktas [7]. 

Det kan vara svårt att skilja på negativa symtom och depression, men skalor som kan 

underlätta att identifiera de depressiva symtomen är Calgary Depression Rating for Schizophrenia 

som finns i svensk översättning (http://www.ucalgary.ca/cdss/swedish.html) och 

MADRS. Om depressiva symtom inte avtar i tillräcklig grad med adekvat antipsykotisk 

medicinering, kan behandling med antidepressiva läkemedel prövas [15, 16]. Behandling 

med antidepressiva läkemedel tycks inte öka de psykotiska symtomen vid schizofreni 

[15,17]. Studier har visat att klozapinbehandling är relaterat till minskat antal självmordsförsök 

[18, 19, 20], varför klozapin bör övervägas för patienter med schizofreni och schizoaffektiv 

sjukdom som har gjort suicidförsök där adekvat farmakologisk behandling och 

andra åtgärder inte inneburit att suicidrisken har minskat. 


– 19 –


Depression och bipolär sjukdom 

Depression och bipolära syndrom är starkt relaterade till ökad risk för självmord. 

Självmordsrisken är särskilt förhöjd strax efter inläggning och månaden efter utskrivning. 

Viktiga riskfaktorer för suicid vid depression är tidigare självmordsförsök, missbruk, 

svår ångest, agitation eller motorisk oro, psykos och känslor av hopplöshet. 

Suicid inträffar även vid vad som förefallit vara lätt till måttlig depression. 


● Suicidrisk ska alltid värderas och följas noga när depressiva symtom observeras. 

● Omsorgsfull behandling av den affektiva sjukdomen med optimering av eventuell 

farmakologisk behandling. 

● Beakta ökad suicidrisk i början av läkemedelsbehandling. 


● ECT är förstahandsbehandling vid hög akut suicidrisk. 

● Stärkt indikation för litium och även kognitiv beteendeterapi på längre sikt. 

● Vid utskrivning från heldygnsvård ska övertagningen till öppenvård ske på ett 

säkert sätt då suicidrisken är som störst närmast efter utskrivningen. 

● Täta återbesök så länge suicidrisken kvarstår. 

Det finns ett knappt 20-tal publicerade studier [1,2] varav fyra svenska [3–6], där forskare 

systematiskt studerat samtliga suicid inom ett visst område under ett eller flera års tid och 

gjort en systematisk genomgång av relevanta faktorer, som kunnat identifieras tiden före 

suicid. I de nyare studierna med DSM-kriterier har man funnit depression av varierande 

djup hos 60–90 % av personer som begått självmord [7]. Detta gäller för barn och tonåringar 

lika väl som för vuxna [8]. Vid såväl egentlig depression som vid depression vid bipolär 

sjukdom föreligger förhöjd suicidrisk [9–11]. 

Då depression är ett vanligt tillstånd, men suicid mycket ovanligt, har man försökt hitta 

metoder att identifiera deprimerade patienter med hög risk för suicid. Något instrument 

med tillräcklig sensitivitet och specificitet för att ha något kliniskt värde har man inte 

kunnat skapa, varför suicidrisken måste beaktas i varje fall av depression. Skattningsskalor 

som den som ingår i MINI [12] kan hjälpa till att ge ett systematiskt underlag för en suicidriskbedömning, 

men den slutliga bedömningen är alltid klinisk och måste ta hänsyn till patientens 

hela symtombild och sociala situation. 


– 20 –


Flera riskfaktorer har identifierats, främst tidigare allvarligt suicidförsök. Svårare depressioner 

medför högre risk än lättare. Framträdande symtom som vanföreställningar om skuld 

och skam eller om att självmordet skulle innebära en befrielse för anhöriga är starka riskfaktorer, 

liksom uttalad hopplöshet, stark dödsönskan, svår ångest, svår sömnstörning 

[13,14]. 

Konfusion, hallucinationer, särskilt imperativa, har erfarenhetsmässigt setts som starka varningstecken 

men detta har inte kunnat visas tydligt i studier [15–17]. Om en patient uppger 

konkreta planer på suicid måste det tas på största allvar. Komorbiditet, särskilt alkohol- och 

drogmissbruk, är också en riskfaktor. 

Personlighetsdrag som impulsivitet och aggressivitet ökar risken för att en deprimerad 

patient genomför planerat suicid. Dessa personlighetsdrag har korrelerats till låga halter av 

serotoninmetaboliten 5-HIAA i cerebrospinalvätskan, vilket i tillägg till patologiskt dexametasonsuppressiontest 

(DST) kan predicera suicid [13,18,19]. Det vanligaste sättet att undersöka 

kortisolomsättning i psykiatriska sammanhang är DST. Ett patologiskt DST har 

förknippats med ökad suicidrisk [20], speciellt hos patienter som gjort ett självmordsförsök 

[21]. Dessa riskfaktorer är sannolikt medfödda varför suicid bland släktingar alltid ska efterfrågas. 

Suicid hos föräldrar kan också utgöra en förebild och därmed sänka tröskeln för 

att verkställa suicidplaner [22]. Manligt kön mer än fördubblar risken för suicid vid depression 

[17]. Suicid i samband med depression eller psykos är den främsta dödsorsaken bland 

kvinnor postpartum [23, 24]. 

Behandling av depression med avsikt förhindra suicid 

Flera studier har visat att personer som begått suicid, i mycket liten utsträckning hade behandlats 

för depression [25–27], till och med om depressionen varit diagnostiserad och det 

fanns tidigare suicidförsök [28]. Studier från Sverige och många andra länder har visat att 

den ökade användningen av antidepressiva läkemedel har åtföljts av kraftigt sjunkande 

suicidtal [29,30]. En nyligen publicerad svensk individbaserad studie visar att nedgången i 

suicid skett bland individer som behandlats med antidepressiva [31]. 

Deprimerade patienter, där måttlig suicidrisk bedömts föreligga, kan behandlas med antidepressiva 

läkemedel i öppenvård. Sjukskrivning, samtal med anhöriga samt adekvat behandling 

av ångest och sömnstörning kan göra livssituationen mindre outhärdlig för patienten. 

Möjligheten av tillfälligt ökad suicidrisk i början av läkemedelsbehandlingen måste beaktas, 

och patienten måste om möjligt ha återbesök till läkaren varje vecka för kontroll av terapiföljsamhet, 

biverkningar och suicidrisk. Då sannolikt bara en minoritet patienter kan erbjudas 

omedelbar kognitiv beteendeterapi, måste läkaren och övrig vårdpersonal också ta 

ansvar för att inge hopp och diskutera konstruktiva handlingsalternativ. Först då suicidrisken 

minskat kan återbesöken glesas ut. I regel är detta först då patienten upplevt att behandlingen 

hjälper och symtomen lindrats, men även då måste suicidrisken beaktas. Om suicidrisken 

inte visar tendens att minska, måste patienten bedömas av psykiater och 

behandlingen vid behov tas över av denne. 


– 21 –


Vid uttalad eller överhängande suicidrisk måste behandling ske i psykiatrisk slutenvård, och 

ECT är förstahandsbehandling. LPT är indicerat om patienten är ambivalent till inläggning. 

Om vårdintyg utfärdas, måste patienten transporteras på ett säkert sätt, ledsagad av sjukvårdspersonal 

i taxi eller ambulans eller med hjälp av polis enligt 47 § LPT, för bedömning 

vid psykiatrisk klinik. Vid svåra recidiverande depressionstillstånd är litiummedicinering 

indicerad om inte antidepressiva ger fullgod profylax. Det finns en omfattande dokumentation 

för att litiummedicinering åtföljs av kraftigt minskad suicidrisk [32]. Litium är förstahandsval, 

när depressionen utgör en episod av bipolär sjukdom. 

Omvårdnaden innebär initialt ständig tillsyn med tydlig instruktion till vårdpersonalen, som 

ska rapportera sina iakttagelser. Klinikens tillsynsgrader ska vara distinkt formulerade, och 

sjuksköterska ansvarar för att innebörden av varje grad är känd av all personal. Särskilda 

rutiner för instruktion av tillfällig personal måste finnas. Ändrad tillsynsgrad beslutas av 

ansvarig läkare. Sjuksköterska ansvarar för att meddela relevant information till läkare. 

Läkare ansvarar för att suicidrisken bedöms varje dag eller oftare tills den har reducerats 

övertygande. Avvikelserapportering är synnerligen viktig för att upprätthålla och förbättra 

rutiner. 


– 22 –


Missbruk/beroende 

Både alkoholmissbruk och narkomani medför ökad risk för självmordförsök och 

självmord. 

Både i den akuta alkoholförgiftningen och i abstinenfasen finns ökad risk för suicidhandling. 

Risken är störst under pågående missbruk. 

Självmordsrisken är särskilt förhöjd vid samtidig depression. 

Viktiga riskfaktorer för suicid vid missbruk är tidigare självmordsförsök, dålig följsamhet 

med behandling, förlust, känslor av hopplöshet, social derangering och samtidig 

kroppslig sjukdom. 


● Patienter med beroendeproblematik och suicidrisk bör värderas av specialist 

verksam inom beroendevård beträffande omedelbar och senare risk för suicid. 


● Suicidrisk ska följas noga. 

● Omsorgsfull behandling av missbruket med fokus på risken för återfall. 

● Identifiera och behandla samtidig depression. 

Bland missbrukare som dör i suicid dominerar alkohol som missbruksmedel. Både i den 

akuta alkoholförgiftningen och i abstinensfasen finns en ökad risk för suicidhandling. Risken 

är störst under pågående missbruk och är relaterad till mängden alkohol som konsumeras. 

Missbruk av alkohol är vanligt i befolkningen. 12-månadersprevalensen av 

alkoholberoende är 4,6 % och livstidsprevalens 10-14 %. Alkoholberoende är tre gånger 

vanligare hos män än hos kvinnor. Alkoholmissbruk innebär en klart ökad risk för suicidförsök 

och suicid; upp till 40 % av dessa patienter försöker ta sitt liv vid något tillfälle, och 

ca 7 % dör i självmord [1]. 

Komorbiditet med annan psykisk störning ökar risken för suicidförsök och fullbordat suicid 

hos missbrukspatienter. Speciellt ska eventuell komorbiditet med egentlig depression 

uppmärksammas med tanke på den ökade självmordsrisken. I STAR*D-studien rapporterade 

patienter med samtidig depression och diagnostiserat missbruk flera suicidförsök än 

patienter med bara en diagnos. Akut suicidala patienter hade oftare samtidig missbruksdiagnos. 

Dessa patienter hade även sämre behandlingsresultat [2]. I en annan prospektiv stu- 


– 23 –


die av alkoholberoende patienter fann man att risken för suicidförsök ökade nio gånger vid 

samtidig depression och fyra gånger vid samtidig personlighetsstörning [3]. 

Tidigt alkoholmissbruk är en viktig riskfaktor för våldsamt och suicidalt beteende hos 

unga, speciellt ska man uppmärksamma samtidig beteendestörning och pågående missbruk 

som riskfaktorer för suicidförsök och suicid [4]. 

Förekomsten av alkoholproblem underdiagnostiseras ofta vid en rutinmässig undersökning 

jämfört med vid systematiska intervjuer. I en finsk studie fann man att förekomsten av 

alkoholproblem vid systematisk intervju var 58 % jämfört med 36 % vid rutinundersökning 

av samma patienter [5]. I en annan studie av självmord hos missbrukare fann man att hos 

endast en sjättedel av männen respektive en tredjedel av kvinnorna diagnostiserades alkoholproblemet 

när patienten kontaktade sjukvården månaden före självmordet Bland unga 

(13–22 år) suicid hade 42 % alkoholmissbruk [6]. Slutenvårdade suicidförsökspatienter 

med alkoholmissbruksdiagnos har en klart ökad risk av suicid och våldsam död [7, 8]. 

Behandling av alkoholmissbruk hos suicidnära personer 

Det är viktigt att uppmärksamma och diagnostisera alkoholmissbruk och samtidigt förekommande 

psykiatriska sjukdomstillstånd, speciellt depression. Stressorer, som separationer 

eller ackumulerade förluster eller social derangering, bör särskilt uppmärksammas vid 

bedömningen av suicidbenägenhet hos patienter med alkoholberoende. Ett akut omhändertagande 

med fortsatt krisbearbetning och stöd har i dessa fall en god effekt. 

I samband med alkoholabstinens förekommer en organiskt utlöst kortvarig depression, där 

man vid avgiftning och eftervård ser en spontan förbättring utan antidepressiva läkemedel 

under de första 14 dagarna [9]. Innan avgiftning genomförts bör därför inte antidepressiv 

medicinering inledas. Att behandla missbruket och förebygga återfall är väsentligt. Hos deprimerade 

patienter med överkonsumtion av alkohol har SSRI-preparat speciellt fluoxetin 

visat förbättrande effekt vid båda tillstånden [10]. 

Beroende eller missbruk vid psykisk sjukdom eller personlighetsstörning medför ökad risk 

för suicid. Överkonsumtion av alkohol eller tabletter och narkotikaanvändning bör alltid 

spåras och eventuella problem åtgärdas. 

Narkomani 

Suicidförsök har nyligen studerats hos tunga missbrukare av droger i den svenska kriminalvården. 

Suicidförsök förekom hos drygt 20 % och bland dessa hade fler än hälften gjort 

flera försök. Bland de faktorer som predicerar suicidförsök finns tidigare oavsiktliga överdoser 

[11]. 

Självmordsrisken är förhöjd vid narkotikamissbruk. Enligt en internationell metaanalys där 

även svenska studier ingick var dödligheten i självmord förhöjd 14 gånger vid opiatmissbruk/beroende, 

4 gånger vid cannabismissbruk och 19 gånger vid blandmissbruk/ beroende 

[12]. 


– 24 –


Affektiv sjukdom vid narkotikamissbruk ökar risken ytterligare. Behandling av depression, 

även med läkemedel, är därför viktigt även för patienter med pågående narkotikamissbruk 

[13]. 

Rökning 

Tobaksrökning är vanligare hos psykiatriska patienter och studier har också visat ett visst 

samband med suicidalt beteende [14, 15]. Men detta har inget värde för att bedöma suicidrisk. 

Man har också diskuterat risken för suicid vid behandling med ett läkemedel för rökavvänjning, 

vareniklin (CHAMPIX), men där är evidensen osäker [16]. 


– 25 –


Utvecklingsrelaterade kognitiva 

funktionsnedsättningar 

ADHD har en hög samsjuklighet med både unipolär depression och bipolära tillstånd [1,2]. 

Impulsivitet är ett av kardinalsymtomen vid ADHD och är också en avsevärd riskfaktor för 

suicid vid depression [3,4]. Man kan därför anta att ett depressionstillstånd hos en person 

med ADHD kan ge särskilt förhöjd suicidrisk, men det finns ännu otillräckligt empiriskt 

stöd för detta antagande. Suicidrisken vid övriga utvecklingsrelaterade tillstånd är inte heller 

systematiskt undersökt. Dock talar mindre studier och kliniska erfarenheter för att suicidtankar 

är vanliga hos ungdomar och vuxna med Aspergers syndrom både med och utan 

depressionstillstånd. Dessa personer har ofta få nära relationer och ett oflexibelt fungerande, 

vilket kan antas ge förhöjd suicidrisk vid depressiva tillstånd. Utvecklingsrelaterade 

tillstånd bör i avvaktan på evidens beaktas vid den totala suicidriskbedömningen av en deprimerad 

patient. 


– 26 –


Personlighetsstörning 

Personlighetsstörning, speciellt borderline personlighetsstörning, medför ökad risk 

för suicid. 

Vid borderline personlighetsstörning med antisociala inslag är risken förstärkt. 

Risken är särskilt förhöjd vid samtidig depression och missbruk, traumatisk uppväxt 

eller suicidförsök tidigt i förloppet. 


● Suicidrisk ska följas noga och uppmärksammas vid förändrad karaktär av det 

suicidala beteendet eller akuta försämringar i tillståndet. 

● Omsorgsfull behandling av komorbida tillstånd som depression och missbruk. 

● Evidens för psykoterapeutisk behandling finns med betoning på kontinuitet och 

fokus på det suicidala beteendet. 


● Notera att öppenvård även vid upprepade självskadehandlingar har fördelar 

för de långsiktiga behandlingsmålen. 

● Sök strategier för att patienten ska kunna hantera självdestruktiva impulser. 

Bland de personlighetsstörningar som beskrivs i DSM-systemet är det framför allt borderline 

personlighetsstörning (emotionellt instabil personlighetsstörning enligt ICD-10) som 

förknippas med suicidrisk. De senaste epidemiologiska studier som använt strukturerade 

diagnostiska intervjuer i icke-kliniska populationer har kommit fram till en prevalens av 

någon typ av personlighetsstörning på ca 10 % [1]. Prevalens av borderline personlighetsstörning 

i befolkningen är ca 1 %. 

Upprepat suicidalt beteende ingår bland de diagnostiska kriterierna för borderline personlighetsstörning 

enligt DSM-IV. Ca 70 % av dessa patienter gör suicidförsök och upprepade 

suicidförsök är mycket vanliga. Risken för suicid vid borderline personlighetsstörning uppskattas 

vara 5–10 %. Enligt amerikanska långtidsuppföljningar dör minst 10 % i suicid på 

längre sikt av dem som en gång tagits in på sjukhus med borderline personlighetsstörning. 

I flera studier av ungas suicid kunde i en tredjedel av fallen konstateras personlighetsstörningar 

av borderline och antisocial typ [2,3], men även narcissistisk personlighetsstörning 

innebär risk [4]. 

Den förhöjda suicidrisken vid borderline personlighetsstörning gäller framför allt de 

patienter som redan tidigt i förloppet varit suicidala [5]. Risken är särskilt stor hos dem 

som samtidigt har missbruk, depression eller en annan personlighetsstörning [3,6,7]. 


– 27 –


Vid personlighetsstörningar utan samtidig axel I- eller ytterligare axel II-störning är risken 

för självmord sannolikt mindre. Speciellt samtidig antisocial personlighetsstörning (som 

innebär ökad aggressivitet i kombination med ökad impulsivitet) och alkoholmissbruk, 

utgör tydliga riskfaktorer för fullbordat suicid hos patienter med borderline personlighetsstörning 

[7]. Flera studier har likaså visat att de borderline patienter som suiciderat ofta 

haft mycket traumatisk och turbulent uppväxt under de tidiga levnadsåren [8,9]. 

Psykoterapeutisk behandling vid borderline personlighetsstörning 

Dialektisk beteendeterapi (DBT) är en behandlingsform som i upprepade undersökningar 

signifikant visats kunna minska antalet suicidförsök hos kvinnor med borderline personlighetsstörning 

jämfört med standardbehandling [10,11]. DBT har två komponenter, individualterapi 

och social färdighetsträning i grupp med olika terapeuter. Båda komponenterna är 

nödvändiga för maximal effekt. Behandlingen pågår minst ett år, flera gånger i veckan och 

är fokuserad på att minska suicidalt beteende genom att lära patienten alternativa sätt att 

hantera starka affekter och att förbättra sin sociala funktionsförmåga. DBT kan ges samtidigt 

med farmakologisk behandling. 

Behandlingsprogram för patienter med borderline personlighetsstörning byggd på psykodynamisk 

grund, inkluderande individual- och gruppterapi och med dagvårdsinsatser och 

farmakologisk behandling vid behov, har också visat god effekt och minskat antalet suicidförsök 

jämfört med standardbehandling [12,13]. Ofta kan återkommande suicidhandlingar 

vara relaterade till att patienten upplever dissociation och depersonalisation. Självskador 

kan snabbt ge lättnad vid sådana upplevelser och lindra den svåra ångesten som patienten 

samtidigt känner. Självskadandet kan därmed vara ett sätt att snabbt lindra outhärdliga 

känslor. För de flesta håller dock lindringen i sig endast en kort stund. 

Sjukvårdspersonal kan känna sig manipulerad när patienten har skadat sig själv. Patientens 

syfte behöver dock inte ha varit att manipulera, och oftast är det inte det. Enligt en studie 

var vanligaste motiven för självmordsförsök en vilja att ta sig ut ur en outhärdlig/oacceptabel 

situation eller komma bort från outhärdliga tankar (90 %) [14]. En majoritet beskrev 

också att de hade ”tappat kontrollen och inte visste varför” (67 %). Straffande/ manipulativa 

motiv var minst vanliga (12-14 %). I regel beskrevs det slutgiltiga steget till ett suicidförsök 

som impulsivt. Att en person gör ett självmordsförsök, för att därefter snabbt ändra 

sig och vilja leva är vanligt. Självmordsförsök ökar dock alltid risken för fullbordat suicid, 

och även om patienten gjort många tidigare suicidförsök som inte varit dödliga, kvarstår i 

regel hög risk för denna patient att ta sitt eget liv [15]. 

På senare tid har det tillkommit verktyg att använda i vården utvecklade inom den form av 

behandling som nämns ovan, DBT. Inom DBT lyfter man fram vikten av att både acceptera 

patienten som han/hon är och samtidigt lära honom/henne att förändra sig. Det är viktigt att 

bekräfta patientens känslor, tankar och beteende. 

Vid DBT får patienten hjälp av en färdighetstränare där patienten får öva de förmågor och 

färdigheter som han/hon kan förbättra. Detta inkluderar träning i att vara medvetet närvarande, 

skapa goda relationer, reglera sina känslor och överleva kriser. 


– 28 –


Många självskadande och suicidala patienter lider av stark ångest. För sådana patienter kan 

det vara användbart med tekniker för att lugna och distrahera. En del psykiatriska avdelningar 

har god erfarenhet av att låta patienter, som självskadat sig eller gjort självmordsförsök, 

utföra en beteendeanalys eller kedjeanalys [16,17]. Detta hjälper patienten och 

personalen att förstå vad som gjorde att patienten reagerade som han/hon gjorde. Patienten 

får då beskriva situationen när händelsen inträffade, vad hon tänkte och kände, vad som 

hände runt omkring henne och vad som hände innan. Vilka blir konsekvenserna för patienten 

på kort och lång sikt? Vad kan patienten göra för att reparera skadan av sitt beteende? 

Vilka färdigheter behövs då? Vad kunde han/hon ha gjort i stället? Handledning av en 

DBT-kunnig terapeut kan vara värdefullt för personal, som arbetar med självskadande patienter. 


– 29 –


Somatisk sjukdom 

Sjukdomar i CNS, cancersjukdom och HIV-infektion är förknippade med ökad 

suicidrisk. 

Smärta och sömnstörning bör uppmärksammas, då de ökar suicidrisken. 

Komorbida psykiatriska tillstånd, speciellt depression, ökar risken ytterligare. 


● Vid somatisk sjukdom ska depression uppmärksammas och behandlas. 

● Screening med skattningsskalor för depression kan ingå vid värdering i 

somatisk vård. 

● Psykiatrisk konsultation bör göras vid ökad suicidrisk hos somatiskt sjuka. 

● Beakta risken för interaktion med läkemedel använda för den somatiska 

grundsjukdomen. 

● Psykosociala stödinsatser ska ingå vid suicidrisk hos svårt somatiskt sjuka. 

● Anhörigas behov av information och stöd bör uppmärksammas. 

Vissa somatiska sjukdomar, framför allt sådana som drabbar centrala nervsystemet innebär 

i sig en ökad suicidrisk [1]. Patienter med multipel skleros har två gånger högre suicidrisk 

jämfört med normalpopulationen [2]; risken vid ALS är sex gånger högre [3]. Epilepsi 

innebär tre gånger ökad suicidrisk och vid komorbid depression ökar risken ytterligare [4]. 

Även tillstånd efter traumatiska hjärnskador, hjärntumörer, stroke samt Huntington är förknippade 

med ökad suicidrisk. Cancersjukdom medför likaså en riskökning, självmord är ca 

två gånger vanligare inom denna patientgrupp jämfört med förekomsten i populationen [5]. 

Endokrina sjukdomar, systemisk lupus erythematosus (SLE) och HIV kan förlöpa med depression 

och suicidalitet. Suiciddödlighet bland HIV-infekterade är ca 5 % [6]. 

Behandling 

Om en somatisk sjukdom föreligger, är det viktigt att noggrant gå igenom patientens egen 

uppfattning och inställning till sjukdomen. Speciellt bör smärta, ångest och sömnstörning 

som effekt av sjukdomen uppmärksammas, eftersom de ökar suicidrisken. Likaså kan en 

hypokondrisk färgning av i och för sig genuint somatiska symtom vara en varningssignal. 

En studie av suicid i somatisk vård antyder att oreflekterat avbrytande av pågående antidepressiv 

eller anxiolytisk behandling kan öka risken, eftersom konsekvensen kan bli en 

snabb psykisk försämring (Beskow, 1990). 


– 30 –


5. Andra faktorer 

Kön 

Ett genusperspektiv på suicidalt beteende är motiverat eftersom det finns påtagliga skillnader 

i epidemiologi, metoder, mekanismer bakom handlandet och i relationen till psykisk sjukdom. 

Självmord är mer än dubbelt så vanligt bland män än bland kvinnor. Skillnaden har tidigare 

varit större, men har minskat. Fortfarande är förekomsten bland män mer dominerande i 

landsbygdsbetonade områden. Bland kvinnor är självmordstalen högre i storstäder. Självmordsförsök 

är däremot betydligt vanligare hos kvinnor. Bland både män och kvinnor är 

suicidförsök vanligast i storstad (SoS 2007). 

Sättet att ta sitt liv skiljer sig åt. Män har ett mer aggressivt suicidalt beteende än kvinnor, 

bl.a. manifesterat genom valet av mer drastiska metoder för suicid. Män hänger sig i högre 

utsträckning än kvinnor, även om det bland de yngsta kvinnorna har ändrats så att hängning 

blir allt vanligare (SoS 2007). Suicid genom förgiftning är fortfarande den vanligaste metoden 

bland kvinnor. Skjutning är många gånger vanligare bland män, medan det bland kvinnor 

är mer vanligt att dränka sig. 

Mäns självmordstal har varierat mer under de senaste århundradena i vårt land [1]. När det 

gäller motiven till suicid skiljer det sig så att män är känsligare för t ex förlust av partner 

eller för suicid i familjen [2]. Vidare är somatisk sjukdom en vanligare del i motivet för 

suicid hos män, åtminstone bland äldre män [3]. Särskilt vid somatisk sjukdom som t ex 

MS har män en mer uttalad suicidrisk även i medelåldern [4]. Män tar kanske inte vara på 

de sociala stödmöjligheter som finns vid svårigheter. De söker också professionell hjälp i 

mindre utsträckning än kvinnor. Båda dessa antagaden skulle kunna bidra till att fler män 

tar sitt liv. 

När det gäller de psykiska sjukdomar som ligger bakom suicid är depression vanligare 

bland kvinnor. Trots detta har män med depression en högre livstidsrisk för suicid [5]. Sannolikt 

är även personlighetsstörning av borderlinetyp en vanligare bakgrund hos kvinnor. 

Män tar oftare sitt liv i samband med schizofreni och alkoholmissbruk än vad kvinnor gör. 

När det gäller prognosen efter suicidförsök är den betydligt sämre för män, särskilt tydligt 

vid mycket lång uppföljningstid [6]. 

Ärftlighet 

Familje-, tvilling- och adoptionsstudier har visat på ett genetiskt underlag för suicidalt beteende 

[1]. Suicid hos en individ kan vara ett uttryck för en genetisk disposition för psykisk 

sjukdom, men det finns sannolikt också en genetisk faktor som är oberoende av sjukdomen 

[2, 3]. Man har föreslagit att en sådan faktor skulle kunna vara en disposition för impulsivitet/aggressivitet 

[4]. Miljöfaktorer är också av betydelse [5], liksom interaktionen mellan 

arv och miljö [6]. 


– 31 –


När det gäller serotoninsystemet i centrala nervsystemet har genetisk disposition enligt studier 

förlagts till tryptofanhydroxylas (TPH) som är en del i serotoninsyntesen, till monoaminooxidas 

A (MAOA), som är en del i metabolismen av både serotonin och noradrenalin 

och till serotonintransportören (5-HTT), som är involverad vid återupptaget av serotonin 

presynaptiskt. Man har t ex visat att det finns ett samband mellan stressfyllda händelser i 

livet och uttrycket för serotonintransportörgenen. Individer med en sådan avvikelse (med 

två korta alleler av denna gen) har lättare att utveckla depression och suicidalt beteende vid 

stressfyllda händelser än individer med motsvarande långa alleler [7, 8]. Samma polyformism 

i denna gen påverkar i sin tur HPA-axelns (hypothalamus - hypofys - binjurar) funktion 

vid stress och kan på detta sätt öka risken för depression och eventuellt för suicid [9]. 

Det finns även enstaka studier som antyder att gener involverade i HPA-axelns funktion är 

förknippade med suicidalitet via CRH-receptorn (corticotropin releasing hormone) [10, 11]. 

I den kliniska situationen bör ärftligheten vägas in i en suicidriskbedömning och en noggrann 

anamnes avseende suicid inom familjen och val av metod göras. 

Födelseland 

Svenska studier har visat att den etniska bakgrunden har betydelse för såväl risken för suicidförsök 

som risken för suicid. I en studie av suicidförsök bland vuxna patienter i Sverige 

födda utomlands fann man att invandrare av båda könen från Finland och andra OECDländer, 

Polen och Iran hade högre risk för suicidförsök än personer födda i Sverige. Kvinnor 

födda i Latinamerika, Asien och Östeuropa hade högre risk än svenskfödda kvinnor. 

Män födda i södra Europa och Asien hade däremot lägre risk [1]. 

Beträffande suicid har man funnit att risken hos utlandsfödda är nästan fördubblad [2], men 

att ursprungslandet tycks ha betydelse. Sålunda har man funnit att risken är högst bland 

män från Finland. För kvinnor var suicidrisken högst bland dem som var födda i Finland, 

Polen och Östeuropa [3]. Vid en studie av suicid bland andra generationens invandrare och 

personer som adopterats från annat land tenderade andra generationens invandrare ha högre 

suicidrisk än första generationen. De adopterade hade också tydligt förhöjd risk [4]. Även i 

andra europeiska studier har man funnit förhöjda tal för suicid och suicidförsök bland invandrargrupper 

[5]. 

Beträffande asylsökande har vi i Sverige, liksom i andra länder [6], liten kunskap om suicidrisken. 

För år 2005 finns en sammanställning av Migrationsverkets incidentrapportering 

för de 16 055 asylsökande invandrare som varit inskriva i anläggningsboende under detta 

år. Det rapporterades då ett suicidfall (0,01 %), 23 fall av avsiktlig självdestruktiv handling 

(0,14 %) och 13 suicidhot (0,08 %), vilket gav totalt 37 incidenter (0,23 %) (Socialstyrelsen 

2006). Under det aktuella året räknar man med att mer än 90 % av de asylsökande varit 

inskrivna i Migrationsverkets anläggningsboende. En dansk studie har visat att antalet suicidförsök 

bland asylsökande var 3,4 gånger högre än bland övriga befolkningen [7]. 

Uttryckssättet vid en krissituation varierar beroende på kulturella faktorer, men de kultu 

rella faktorernas betydelse minskar om det finns en psykiatrisk grunddiagnos. Depressiva 

syndrom är således möjliga att diagnostisera med samma kriterier i olika etniska grupper. 


– 32 –


Suicidavsikt eller suicidhandling har betydelse i värderingen av skälen vid prövning av uppehållstillstånd. 

Svårigheten att värdera suicidrisken är ett problem, där man från myndigheterna 

valt att värdera suicidrisken som relevant om det samtidigt föreligger en 

diagnostiserad psykisk störning. 

Transkulturellt Centrum inom Stockholms läns landsting skriver i sina rekommendationer 

beträffande suicidrisk hos asylsökande att: 

● Suicidnära, asylsökande patienter som kommer till hälso- och sjukvården, ska genomgå 

kvalificerad värdering av suicidrisken och alltid erbjudas och rekommenderas en 

psykiatrisk kontakt så länge suicidrisken kvarstår. 

● Suicidriskbedömningen görs som en grund för behandlingsplanering, inte primärt 

som ett moment i asylutredningen eller för att skriva ett intyg eller utlåtande. 

Äldre 

Suicid är vanligt bland äldre. 

Mer än hälften av de äldre som tar sitt liv har varit i kontakt med allmänläkare månaden 

före självmordet. 

Depression och allvarlig somatisk sjukdom är viktiga riskfaktorer för suicid bland äldre. 

Äldre som gjort suicidförsök har hög risk för fullbordat suicid. 


● Inom primärvård bör depression hos äldre uppmärksammas och behandlas. 

● När en äldre patient vid besök i primärvården uppvisar tecken på suicidrisk, bör 

kontakt med specialistpsykiatri övervägas. 

● Var medveten om äldres benägenhet att undvika att tala om sina suicidtankar. 

● Antidepressiv läkemedelsbehandling är viktig vid depression hos äldre. 

● Vid depression bland äldre patienter med suicidrisk föreligger stärkt indikation 

för behandling med ECT. 

● Psykosociala stödinsatser bör ingå, särskilt för dem med svagt socialt nätverk. 

Som nämnts tidigare återfinns de högsta suicidtalen bland personer över 65 år [1], 34,5/ 

100 000 för män över 65 år, och för kvinnor över 65 år 10,4/100 000. Riskfaktorer för suicid 

bland äldre är att lida av en psykisk sjukdom, särskilt depression och substansmissbruk, 

manligt kön, tidigare suicidförsök, familjekonflikter och kognitiv funktionsnedsättning [2– 

4]. Allvarlig somatisk sjukdom medför särskilt hos män en risk för utveckling av depression 

och ökad suicidrisk [5]. Majoriteten av de äldre som tar sina liv lider av depression [1, 4]. 


– 33 –


Över hälften av de äldre som suiciderar har varit i kontakt med allmänläkare månaden före 

suicidet, att jämföra med 23 % bland de under 35 år [6]. Primärvårdens roll särskilt viktig 

för att upptäcka suicidal kommunikation bland de äldre patienterna. När känslor av livsleda, 

dödsönskan eller självmordstankar framkommer hos de äldre bör suicidrisken bedömas 

även vid uppföljande kontakter [2]. Man bör även vara uppmärksam på indirekt 

suicidal kommunikation såsom att vägra äta eller medicinera [3]. När en äldre patient vid 

besök i primärvården uppvisar tecken som kan tyda på suicidrisk, rekommenderas kontakt, 

till exempel via telefon, för samråd med specialistpsykiatrin. 

När äldre patienter gör suicidförsök bör detta tas på mycket stort allvar, eftersom dessa patienter 

har ytterligare förhöjd risk att därefter suicidera än yngre patienter som gjort suicidförsök 

[7]. En komplicerande faktor för att identifiera de äldre med hög suicidrisk är dock 

att en mindre andel av de äldre som suiciderar hade gjort ett suicidförsök dessförinnan [8]. 

Dock har även majoriteten av de äldre som suiciderar på något sätt uttryckt suicidal kommunikation 

året före suicidet [2]. 

Behandling 

För att minska suicidrisken bland de äldre är en förbättrad identifiering och behandling av 

depression av stor vikt. För att öka möjligheten att upptäcka depression hos äldre i primärvården 

rekommenderas Geriatric Depression Rating Scale [9]. Läkemedelsbehandling av 

depression är viktig även hos äldre [4]. Denna behandling behöver dock kompletteras med 

psykosociala insatser, och om möjligt med att anhöriga involveras [10]. Äldre patienter 

med depression behöver i likhet med yngre patienter täta upprepade bedömningar. Även 

äldre patienter bör komma i fråga för psykoterapeutisk behandling. Särskilt viktigt för äldre 

patienter är att man tar hänsyn till att somatiska sjukdomstillstånd kan göra det svårare att 

upptäcka depression. Vid depression med suicidrisk hos äldre bör behandling med ECT 

övervägas, eftersom detta ofta leder till snabb förbättring med få biverkningar. 

Unga vuxna 

Suicidförsök och självskadande beteende är särskilt vanligt bland unga, framförallt bland 

kvinnor. Det fanns under åren 2000–2007 en påtaglig ökning av unga kvinnor som vårdats 

i psykiatrisk heldygnsvård efter suicidförsök i Sverige. Bland mycket unga är suicidrisken 

låg, men i senare tonår ökar risken kraftigt. En stor andel av de unga som tar sitt liv har 

tidigare gjort suicidförsök [1]. Det är också vanligt med familjemedlemmar med suicidalt 

beteende [2,3]. 

På ett psykologiskt plan är sena tonår och ung vuxen ålder en omvälvande tid, med frigörelsen 

från föräldrar, sökandet efter en vuxen identitet med utbildning/arbete och partner. 

Krisreaktioner, depressioner, borderline personlighetsstörning, men även schizofreni hos 

unga män, är riskfaktorer för suicid [4,5]. Även missbruk av alkohol eller droger finns ofta 

i bakgrunden till ungas suicid [6]. 

Ett problem i omhändertagandet av unga med psykiska besvär och suicidalt beteende är 

obenägenheten, särskilt hos unga män, att söka vård [7]. Detta nödvändiggör en god tillgänglighet 

efter suicidförsök och vid behov en uppsökande modell [8]. Därtill kommer 


– 34 –


problemet att de ska byta vårdgivare från barn- och ungdomspsykiatri till en vuxenpsykiatrisk 

verksamhet vid 18 års ålder. Man har i olika projekt försökt att överbrygga detta 

genom att ha särskilda enheter för unga vuxna. 

Det är viktigt att värdera suicidrisken vid de första kontakterna när en ung människa kommer 

till psykiatrisk vård, men också att varje individ som söker för självskadande beteende 

eller suicidförsök får möjlighet till psykiatrisk uppföljning. Hos unga är en problemlösande 

metod en viktig strategi [9]. Vid de självskadande handlingar som förekommer hos unga 

kan strategier från DBT, dialektisk beteendeterapi, vara användbara (se ovan under avsnittet 

Personlighetsstörning och suicid). 

HBT-personer 


● Utgå inte från att patientens partner är av motsatt kön. 

● Skapa utrymme för samtal om sexuell läggning i mötet med en suicidal person. 

Flera internationella undersökningar visar att homosexuella, bisexuella och transpersoner 

har sämre såväl allmän som psykisk hälsa jämfört med heterosexuella [1–5]. I den nationella 

folkhälsoenkäten ”Hälsa på lika villkor” ställdes år 2005 för första gången en fråga 

om sexuell läggning [6]. Personer med homo- och bisexuell läggning skattade sin psykiska 

hälsa lägre än den övriga befolkningen i båda enkäterna. Man uppgav att man någon gång 

övervägt att ta sitt liv (29 respektive 14 %), och bland transpersoner var det fler än hälften 

som hade haft sådana tankar. Andelen som försökt ta sitt liv visade samma trend, med kraftiga 

överrisker bland homo- och/eller bisexuella samt transpersoner jämfört med den övriga 

befolkningen. 

Sexuell läggning utgör i sig ingen påvisad riskfaktor för ett suicidalt beteende, men kan 

medföra en känsla av utsatthet och bristfällig social förankring. Det är viktigt att all vårdpersonal 

har grundläggande kunskaper om HBT-personers situation [7]. 

Kriminalvård 

Psykisk sjukdom är vanlig bland intagna i häkten och fängelser, vilket bidrar till förekomsten 

av suicid inom kriminalvården. Psykiska störningar som krisreaktion, depression, ångesttillstånd 

men framförallt beroendetillstånd, personlighetsstörningar och neuropsykiatriska 

störningar är de mest frekventa bland kriminalvårdens klienter [1]. Bland unga arresterade 

hade 57 % av unga kvinnor och 46 % av unga män mer än en psykiatrisk diagnos 

[2]. I internationella studier har unga människor i kriminalvård högre risk att begå suicidhandlingar. 

Detta gäller också dem, som är misstänkta för våldsbrott och särskilt mord [3]. 


– 35 –


Vid de situationer där en person just har anhållits eller blivit häktad finns dessutom en reaktion 

på denna händelse i sig och på den isolering som förstärks av att många också får 

restriktioner för kontakter med omvärlden [4]. Man har sett att den första veckan efter intagning 

är mest riskfylld både i tidigare nordiska [5] och en färsk internationell studie [3]. 

Ännu större risk finns sannolikt direkt efter frigivande, vilket är ett observandum och påminner 

om den höga risken efter utskrivning från psykiatrisk vård [6–7]. 


– 36 –


6. Vårdriktlinjer 

Ett empatiskt bemötande är förutsättningen för att patienten ska våga berätta om sina 

suicidtankar. 

Bemötandet och omhändertagandet ska präglas av respekt, lyhördhet, acceptans och omsorg. 


● Varje patient ska ha en vårdplan som visar vilka problem som prioriteras, målet 

med åtgärderna samt vilka åtgärder som ordinerats. 

● Den suicidnära patientens journal bör innehålla en krisplan. 

● Patienten ska involveras i omvårdnadsplaneringen liksom dennes närstående 

om inget framkommit som motsäger detta. 

● Var särskilt uppmärksam på känslor av hopplöshet, nedstämdhet och ångest. 

Bemötande 

Ett empatiskt bemötande är förutsättningen för att patienten ska våga berätta om sina 

tankar och problem. Ett bemötande utan engagemang kan leda till att patienten bryter kontakten 

med vården och/eller gör ett nytt suicidförsök. Starka känsloyttringar hos patienten 

kan leda till osäkerhet hos behandlare, vilket kan leda till att mötet läggs på en ytlig nivå. 

Känslor av skam, hopplöshet, förtvivlan, besvikelse och ilska hos patienten kan leda till att 

patienten drar sig undan eller uppvisar en aggressiv attityd, vilket också är faktorer förknippade 

med en högre suicidrisk [1–11]. 

Förhållningssätt 

● Visa omsorg och medkänsla 

● Visa att du tar patientens upplevelse på allvar 

● Visa en icke-dömande attityd 

● Samla dig före samtal och tänk igenom samtalets syfte 

● Lyssna aktivt och försök förstå 

● Undvik att argumentera och avbryta med goda råd 

● Sök kontakt med patienten med täta samtal som fokuserar på hopp 

● Våga finnas kvar vid starka känsloyttringar 

Praktiska råd 

● Kontakta närstående och om patienten inte vill kontakta någon undersök varför 

● Information från närstående bör inkluderas i suicidriskbedömning och vårdplanering 

● Var tydlig med ditt uppdrag. Informera om tidsramar och försök att hålla det som sägs 

● Tillåt vila och några dagars kravlöshet 

● Fortsätt att söka kontakt även om patienten är avvisande eller apatisk. Kom ihåg att 

avvisande är en riskfaktor för suicid 

● Förklara säkerhetsåtgärder och att dessa görs av omtanke 


– 37 –


● Dokumentera faktorer som kan ha påverkat varför suicidförsöket hände just nu, särskilt 

sådana uppgifter från närstående eller ambulanspersonal som riskerar att tappas bort 

● Följ upp suicidnära personer som skriver ut sig i förtid. Suicidrisken är särskilt stor 

under det första dygnet och månaden 

● Hopplöshet och depressiva symtom måste följas upp 

● Följ upp personer som uteblir eller avbokar sina öppenvårdsbesök 

Omvårdnad 

Omvårdnadens mål kan definieras som ”balans mellan personens mål, förmåga och miljö”. 

För att kunna bedriva kvalificerad omvårdnad krävs kunskap om den specifika person som 

vi har framför oss. Vad är det som gör livet meningsfullt för honom eller henne? Om 

målen uppnås eller inte beror i sin tur på personens förmågor och i vilken miljö han eller 

hon befinner sig. När balansen mellan ”mål, förmåga och miljö” rubbats kan den ibland 

återskapas genom att stärka den sviktande förmågan eller genom förändringar i patientens 

miljö. Ibland måste målen omformuleras då de inte längre är realistiska till exempel vid en 

kronisk psykossjukdom [12]. 

Vårdplan 

● Ta reda på vilka problem som patienten anser vara de mest överhängande 

● Uppmärksamma akut och långsiktig suicidrisk 

● Formulera en plan för omvårdnaden med delmål 

● Ta reda på hur patienten ser på sin diagnos och/eller symtomen på sin psykiska ohälsa 

● Ta reda på vad som får patienten att vilja leva (skyddsfaktorer) och hur hans/hennes 

sociala närverk ser ut 

● Försäkra dig om att du verkligen förstår patienten genom att fråga vidare 

● Ta reda på om patienten lider av ångest, hopplöshet, sömnproblem 

● Stöd patientens förmåga att själv lösa och hantera sina problem 

● Ge information till patient och närstående om faktorer som kan öka suicidrisken, 

varningssignaler och upprätta en krisplan [13, 14] 

Krisplan 

En krisplan bör upprättas med patient och gärna med närstående. Planen ska finnas i patientens 

journal och tillämpas vid frigång, permisson och utskrivning. Patienten och närstående 

kan med fördel få muntlig och skriftlig information, som de kan bära med sig i 

fickformat. 

Krisplanen bör innehålla 

● Individuella varningssignaler som patient och närstående bör uppmärksamma t ex 

suicidtankar, missbruk, känslor av hopplöshet, ångest eller att sakna handlingsalternativ 

● En tydlig instruktion för när krisplanen ska användas 

● Konkreta åtgärder som patienten själv kan vidta för att reducera stress t ex ringa 

överenskomna närstående eller utföra en inövad övning för att hantera ångest 

● Konkreta åtgärder om ovanstående inte hjälpt t ex telefonnummer till ett specifikt 

akutteam 


– 38 –


Självskador och upprepade suicidförsök 

● Kom ihåg att självmordsförsök och självskadebeteende ökar risken för suicid 

● Kom ihåg att självskada är vanligt för att lindra ångest och att effekten ofta är kortvarig. 

Manipulation är sällan patientens syfte 

● Hjälp patienten att hantera ångest med olika tekniker som lugnar och distraherar 

● Genomför en strukturerad beteendeanalys med patienten efter självskada och suicidförsök 

● Ett nytt suicidförsök ökar risken för fler suicidförsök. Insatser för att undvika detta 

ska ingå i vårdplaneringen - se vidare krisplan 

● Uppmärksamma suicidrisk vid behandlingsavbrott eller oplanerade utskrivningar 

Depressionssymtom 

● Berätta om depressionssymtomen och att de med största sannolikhet försvinner efter 

behandling, men att det kan dagar till veckor innan effekten märks. 

● Att man kan må sämre i början men att de flesta biverkningarna är övergående och 

att man ibland behöver ändra dos eller preparat för att få önskad effekt. 

● Påminn om att det finns behandlingsalternativ. 

● Var uppmärksam på vanföreställningar kring skuld och kroppsliga symtom. 

● Hjälp patienten strukturera sina problem stegvis för att reducera hopplöshetskänslor. 

● Var uppmärksam på att problem med sömn och nutrition kan öka suicidrisken genom 

ytterligare belastning. 

● Hjälp patienten att känna igen negativa tankar och tankemönster. 

Schizofreni och psykostillstånd 

● Fokusera på att etablera kontakt och förtroende. Var uppmärksam på ökad paranoid 

inställning hos patienten. 

● Kartlägg vilket eller vilka problem som patienten uppfattar som svårast och vilka 

förmågor som behöver förbättras eller underhållas för att underlätta. 

● Fokusera på förståelse och hantering av sjukdomsutbrott och funktionshinder [15, 16]. 

Alkohol- och drogmissbruk 

● Beakta att berusning ökar risken för interpersonella konflikter och sänker impulskontrollen, 

vilket bör observeras inför permission och utskrivning. 

● Beakta att suicidrisken kan öka vid bakrus och abstinens eftersom ångest är vanligt - 

detta är viktigt vid in- och utskrivning. 

Utskrivning 

● Suicidrisken är speciellt hög under veckan efter utskrivning och den förhöjda risken 

kvarstår under ett helt år. Kontakter med patienten i väntan på öppenvårdskontakten 

kan bli livräddande. Planen ska vara förankrad hos patient och närstående samt hos 

mottagande enhet. Eventuellt kan gemensamma stödinsatser behövas på kvällar och 

helger, t ex att kristeamet ringer upp patienten under helgen i början av utskrivningen. 

Patientens medicinska, psykologiska och sociala behov behöver kartläggas inför utskrivning. 

En hjälp kan vara att använda Camberwell Assessment of Need (CAN) [13]. 


– 39 –


Familj och andra närstående 


● Inhämta om möjligt information från närstående vid bedömning av patient med 

suicidrisk. 

● Informera berörd närstående om suicidrisk och i vilka situationer den kan öka. 

● Involvera närstående i vårdplaneringen så tidigt som möjligt. 

● Ge information gärna både muntlig och skriftlig om vem närstående kan vända 

sig till vid en försämring av patientens tillstånd. 

● Beakta att närstående kan behöva hjälp för egen del. 

● Avvisa aldrig en närstående med hänvisning till sekretessen, lyssna utan att röja 

sekretessbelagd information. 

När suicidrisk bedöms föreligga ska alla tillgängliga interventioner för att förhindra suicid 

identifieras. Det inkluderar att involvera familjen och andra närstående för att trygga 

pati entens närmiljö genom att ta bort redskap som kan användas vid självmordsförsök [1]. 

Närstående utgör en viktig informationskälla och deras oro ska tas på allvar. Förändringar i 

tal eller beteende hos den suicidnära kan vara av central betydelse vid suicidriskbedömningen. 

Det är viktigt att närstående när så är möjligt engageras i vårdplanering och behandling 

[2]. De bör erbjudas information om psykisk sjukdom, suicidalt beteende och 

risker förenade med t ex depression och missbruk [3]. Kontakt med närstående ska ingå i 

enhetens rutiner, och den suicidnära bör informeras om fördelarna med att närstående är 

delaktiga i vården. I de fall där patienten aktivt motsätter sig kontakt med närstående eller 

när kontakt bedöms som olämplig av andra skäl är det viktigt att närstående inte avvisas 

med hänvisning till sekretessen. Ett lämpligt förhållningssätt är istället att informera om att 

information inte kan lämnas när patienten inte har givit sitt tillstånd till det, men att sekretessen 

inte förbjuder behandlaren att lyssna. 

Eftersom psykisk ohälsa i allmänhet och suicidtankar i synnerhet fortfarande är behäftade 

med skam och tabun är det en viktig uppgift för behandlaren att uppmuntra patienten att 

berätta om sina tankar och känslor med närstående. Om patienten får hjälp att sätta ord på 

sina upplevelser kan resultatet bli att skam och känsla av utanförskap minskar. En vanlig 

föreställning är att man inte bör ”väcka den björn som sover” och därför undviker många 

närstående att fråga om suicidala tankar. De bör få veta att direkta och konkreta frågor inte 

ökar suicidrisken utan istället kan skapa förutsättningar för en dialog. 

Vid vårdplaneringen bör en diskussion föras om, när och i vilka situationer närstående bör 

ta kontakt med vården, samt vilka symtom som kan vara tecken på en försämring och vilka 

åtgärder som då bör vidtas. Skriftliga instruktioner kan vara ett komplement till muntliga, 

som kan vara svåra att minnas. När närstående ombeds att observera patienten utanför 

sjukhuset eller vårdinrättningen ska instruktioner ges. Det är av vikt att närstående får in- 


– 40 –


formation om riskbeteenden och symtom som kan vara förenade med ökad suicidrisk, till 

exempel ångest, sömnstörning och självdestruktivitet. 

Det finns närstående som inte förmår ta till sig information och instruktioner. De kan 

behöva ett särskilt omhändertagande och information som är anpassad efter deras behov 

och förmåga. 

Det är inte lämpligt att lägga för stort ansvar på anhöriga när det gäller att bevaka om 

patienten har suicidtankar. Närstående kan behöva avlastning, särskilt när den sjuke har 

kronisk suicidrisk eller lider av svår psykisk sjukdom såsom schizofreni eller bipolär sjukdom. 

Inläggning av en suicidal patient bör också övervägas när anhöriga är pressade så att 

en hemmavistelse inte bedöms vara en tillgång för patienten. 


– 41 –


7. Slutenvård 


All personal bör veta: 

● Vart de ska ringa vid hjärt- eller andningsstillestånd. 

● Var de kan hämta akutväska och övrig akututrustning. 

● Var de kan hämta redskap för att skära ned en person som hängt sig. 

Rutiner ska finnas för: 

● Regelbunden genomgång av miljö. 

● Regelbunden genomgång och uppdatering av rutiner och utbildningsbehov. 

Patientsäkerhet 

Vid alla åtgärder som inskränker på den personliga integriteten ska patienten informeras om 

varför åtgärden har vidtagits. Förklara att åtgärden utförs för att man som personal bryr sig 

om patientens och medpatienternas säkerhet och hälsa. En suicidal patient bör flyttas från 

den somatiska sjukvården till psykiatrin så fort som möjligt då patienten oftast är säkrare där. 

● Hängning sker ofta med rep, bälten och sladdar. Inomhus är takkrokar, duschställningar, 

sängramar och dörrhandtag vanliga fästpunkter 

● Ett observandum är att även låga fästpunkter som sänggaveln kan användas liksom 

patientkläder och lakan 

● Tänk på att plastpåsar kan användas vid kvävning 

● Patienters egna mediciner ska förvaras i läkemedelsrummet 

● Tänk på möjligheten att portionera medicin vid permission och utskrivning 

● Fråga om det finns skjutvapen i patientens närhet och hur man ska hantera dessa vid 

permission och utskrivning - om patienten bedöms olämplig att inneha skjutvapen 

ska detta anmälas enligt Vapenlagen 

● Vid psykiatrisk slutenvård ska skärande och stickande föremål såsom knivar och 

rakblad låsas in och får endast användas tillsammans med personal 

● Glöm inte att informera besökare om säkerhetsföreskrifterna [1–4] 

Visitering 

Vid ankomst till sjukhuset sker oftast en ytlig visitering. Patienten ombeds att visa sin väska 

och vad han eller hon har i sina fickor. Detta för den enskilda patientens säkerhet, men 

även för personalens och medpatienternas säkerhet. En patient som söker eller läggs in på 

frivillig basis har rätt att neka visitation. Sker detta kan ett alternativ vara att patienten får 

låsa in hela väskan och sina privata kläder i en garderob som endast personalen har nyckel 

till. Viktigt är att meddela mottagande enhet om att patientens tillhörigheter inte är genomgångna. 

Om patienten inte vill visa sina tillhörigheter eller tillåter personalen att ta hand 

om tillhörigheterna så kontaktas läkare för ställningstagande till vårdform. Kroppsvisite- 


– 42 –


ring får endast ske vid stark misstanke om brott och endast på överläkares skriftliga ordination 

[1,3,5]. 

Extravak 

Om patienten bedöms som akut suicidal ordinerar vanligtvis läkaren ett så kallat ”extravak”. 

Syfte är att förhindra att patienten skadar sig själv och mest effektivt blir interventionen då 

en relation skapas och hopp förmedlas. Extravaket innebär också en möjlighet att samla information 

om vad som är viktigt för patienten. Rutiner för extravak, extra tillsyn och dokumentation 

av åtgärderna bör finnas. Extravak kan definieras enligt följande: Extravak innebär 

ständig tillsyn av en patient. Uppmärksamheten ska vara helt riktad mot patienten. Den 

som övervakar skall alltid befinna sig intill patienten, var denne än befinner sig på avdelningen. 

Patienten får aldrig lämnas ensam - inte ens i samband med toalettbesök eller dusch. 

Undantag från detta ska, om det medges, dokumenteras som en inskränkning i rutinen [3–7] 

Att tänka på vid extravak och extratillsyn 

● Tillsynsgrad ordineras av läkaren 

å Ordinationen ska vara skriftlig 

å Telefonordinationer skrivs in av sjuksköterska och signeras så snart 

som möjligt av läkare. 

● Endast läkare får sänka tillsynsgraden 

å Vid ökad risk för suicid kan annan person höja tillsynsgraden, men läkare 

måste alltid informeras för vidare handläggning 

● Sjuksköterskan är därefter ansvarig för att interventionen utförs 

å En lista bör finnas där personalen som ska utföra uppgiften bör signera mellan 

vilka tider de ansvarar 

● Extravak är en kvalificerad arbetsuppgift som bör åläggas erfaren personal 

● Tjänstgörande sjuksköterska ansvarar för att rapport angående extravaket ges till 

samtlig berörd personal 

● Rapporten ska innehålla uppgifter om patientens aktuella tillstånd och skäl till övervakning, 

vilka iakttagelser och patientvårdande åtgärder som ska göras och hur rapportering 

och dokumentation ska ske 

● Fråga patienten om vad som ökar respektive minskar patientens suicidbenägenhet 

● Extravaket ska meddela väsentliga förändringar i patientens tillstånd samt speciella 

iakttagelser 

å Patientansvarig sjuksköterska ansvarar för att observationerna dokumenteras 

i patientjournalen [3, 5]. 

Checklista 

Enskild suicidrisk är svår att bedöma och fluktuerar beroende på tid, plats och situation [1]. 

Observationer gjorda under extravak kan bidra med väsentlig information. Det kan vara 

svårt att bedöma vilka av patientens beteenden och signaler som är väsentliga att notera 

och rapportera. Suicidal Patient Observation (SPOC) är ett instrumentet som innehåller förformulerade 

observationsvariabler och som därigenom kan användas som checklista . Efter 


– 43 –


avslutat arbetspass kan extravaket registrera sina observationer genom att kryssa för relevanta 

variabler, vilket ger information till ansvariga läkare eller sjuksköterska om det finns 

behov att ompröva tidigare bedömning. Genom att sätta samman flera observationer av 

patienten över tid kan mönster framträda som innebär en betydelsefull information 

(www.psykiatriforskning.se/SPOC). 

Övriga interventioner vid suicidrisk 

Extra tillsyn exempelvis var 15:e minut ordineras ibland vid suicidrisk. Patienten kan dock 

ta sitt liv på några minuter. Viktigt att tänka på när extratillsyn ordineras är hur detta ska gå 

till rent praktiskt; för att se om patienten andas och inte har skadat sig själv måste personalen 

oftast gå in till patienten. Detta kan innebära ökad stress och att patientens nattsömn blir 

lidande. Om läkaren är tveksam om extra tillsyn var 15:e minut är tillräckligt bör extravak 

övervägas. Personal bör underrätta läkaren om de uppfattar tecken som tyder på att tillsyn 

inte är tillräckligt. 

Skriftliga kontrakt som syftar till att förhindra suicid under psykiatrisk slutenvård har inte 

visat skyddande effekt. Suicidnära patienter kan ha svårt att lova att inte ta sitt liv. En direkt 

överenskommelse med en patient om att inte ta sitt liv kan dels skapa en falsk trygghet hos 

personal, dels upplevas framtvingad av patienten och bör inte aktivt användas. Muntliga 

överenskommelser kan dock vara betydelsefulla då de genomförs av omsorg om patienten 

till exempel ”Jag känner mig orolig för dig. Kan du lova mig att du ringer på klockan ifall 

du inte kan somna” [1, 4, 5]. 

Att arbeta med suicidnära personer 

Att arbeta med suicidnära patienter kan vara påfrestande. Risken finns att man själv känner 

hopplöshet, nedstämdhet och stress eller att man blir känslomässigt avtrubbad och utför 

sina arbetsuppgifter på ett slentrianmässigt sätt. Handledning, utbildning och reflektion är 

viktigt för att motverka dessa negativa effekter liksom konkreta arbetsverktyg [8]. 


– 44 –


8. Tvångsvård 

I vissa fall kan tvångsvård bli nödvändigt för att förhindra suicid. Ett i journalen dokumenterat 

ställningstagande till om tvångsvård är psykiatriskt och juridiskt indicerad bör alltid 

göras med suicidnära patienter som motsätter sig psykiatriskt motiverad slutenvård. För att 

tvångsvård enligt Lag om psykiatrisk tvångsvård, LPT, ska vara tillämplig ska tre förutsättningar 

vara uppfyllda 

● Patienten lider av en allvarlig psykisk störning 

● Patientens behov av psykiatrisk vård inte kan tillgodoses på annat sätt än genom 

heldygnsvård 

● Patienten motsätter sig vården eller saknar förmåga till grundat ställningstagande 

Vid konvertering från vård enligt HSL till vård enligt LPT tillkommer 

● Att patienten kan befaras allvarligt skada sig själv eller någon annan 

Lagtexten definierar inte vad som utgör ”allvarlig psykisk störning”, men propositionen ger 

däremot ett antal exempel på vad som kan vara en allvarlig psykisk störning. Det betonas 

att störningen ska bedömas både vad gäller art och grad. Vid en psykisk störning där en påtaglig 

suicidrisk tillkommit, kan man hävda att graden av störningen har blivit allvarligare. 

Vid bedömning av en substanspåverkad patient med suicidal kommunikation uppstår ibland 

svårigheter att bedöma om allvarlig psykisk störning föreligger. I lagmotiven anges att Även 

i andra situationer när en missbrukare har kommit in i ett allvarligt förvirringstillstånd, 

och det är uppenbar fara för hans fysiska hälsa eller liv skall tvångsvård kunna tillämpas. 

Lagen om vård av missbrukare, anger i 6§ LVM, 2:a stycket en skyldighet för läkare att genast 

göra anmälan till Socialnämnden (i praktiken Socialtjänsten) om någon behöver omedelbart 

omhändertagande enligt denna lag. Biträde av polismyndighet kan bara begäras av 

nämnden. Sammanfattningsvis är proceduren för omständlig för att kunna användas i ett 

akutläge med en suicidal beroendepatient. Lagen kan däremot vara tillämpbar av socialtjänsten 

vid mindre akuta tillstånd som innebär en mer konstant förhöjd suicidrisk. Personer 

som är i färd med att utföra suicidala handlingar får hindras enligt bestämmelserna i 

Brottsbalken 24 kap 4§ angående nödrätt av vem som helst, inkluderande sjukvårdspersonal; 

principen ”inte mera våld än nöden kräver” gäller här. 

I sjukvården förekommer ofta att psykiaterkonsult/jourhavande psykiater med psykiatriskt 

konsultansvar för somatiska enheter på begäran bedömer en suicidal patient och rekommenderar 

att vårdintyg utfärdas av den somatiske kollegan. Alternativt kan vårdintyget utfärdas 

av legitimerad läkare inom primärvården. Den läkare som utfärdat intyget ska se till 

att patienten och vårdintyget snarast kommer till en psykiatrisk vårdinrättning där frågan 

om intagning ska prövas. Läkare i allmän tjänst, eller med avtal med landstinget att utföra 

undersökningar för vårdintyg, kan begära polishandräckning enligt 47§ LPT för att föra patienten 

till psykiatrisk klinik. 


– 45 –


I de fall patienten har ett tvingande somatiskt vårdbehov samtidigt med suicidrisk måste 

ställningstagande till behov av extravak på somatisk enhet ske av psykiatrisk konsult. 

Extravak kan användas såväl när vården bedrivs enligt LPT som enligt HSL. Dock har man 

vid vård enligt HSL inte andra befogenheter än vad nödrätten tillåter att hindra patienten att 

utföra självskadande handlingar. 

Tvångsvård utgör en kränkning av den personliga integriteten. Det är därför viktigt att patienten 

i samtal får noggranna förklaringar och motiv för åtgärden. Vissa patienter har i den 

akuta situationen svårt att gå in i en förtroendefull relation till läkaren och övrig personal. 

I sådana fall bör tvångsåtgärderna diskuteras med patienten i ett senare, lugnare skede. 

I boken ”Psykiatrins juridik 2009” (www.juris.se) finns utförligare diskussioner kring 

tvångsvård. 


– 46 –


9. Psykologisk behandling 


● En patient med suicidrisk ska erbjudas psykologisk behandling som komplement 

till farmakologisk behandling eller ECT. 

● Djupa depressioner bör inte behandlas enbart med psykoterapi. 

● Kognitiv terapi eller KBT kan minska risken för förnyade suicidförsök. 

Suicidalt beteende är starkt kopplat till underliggande psykisk ohälsa, särskilt depression 

[1, 2]. Av det skälet är noggrann diagnostik och behandling av psykisk sjukdom hörnstenar 

i behandlingen av suicidala patienter. Psykosociala förhållanden och personlighetsfaktorer 

såsom aggressivitet och impulsivitet kan emellertid också vara betydelsefulla i uppkomsten 

av ett suicidalt beteende. Psykologisk behandling utgör därför en viktig del i behandlingsarsenalen. 

Initialt bör en psykologisk behandling vara stödjande och fokuserad på att etablera en förtroendefull 

terapeutisk allians mellan patient och terapeut. Att alltför tidigt i förloppet medvetandegöra 

förluster och konflikter som har bidragit till patientens symtom kan vara riskabelt, 

särskilt om patienten inte har uppnått remission i sin eventuella depression. Däremot 

är det viktigt att noggrant tillsammans med patienten gå igenom de omständigheter som har 

lett fram till suicidtankar eller ett suicidalt beteende. En sådan genomgång fyller i bästa fall 

den dubbla funktionen av att hjälpa patienten att sätta ord på sina upplevelser och att reducera 

hans eller hennes känslor av skam och skuld samt förhindra upprepning av suicidhandlingar. 

Djupa depressioner bör inte behandlas enbart med psykoterapi. Däremot tycks kognitiv 

terapi ha lika god effekt som farmakologisk antidepressiv behandling vid lätta och medelsvåra 

depressioner [1]. Kognitiv terapi kan också minska frekvensen av förnyade suicidförsök 

[2, 3]. Det finns visst vetenskapligt underlag för att kognitiv beteendeterapi minskar 

suicidtankar hos patienter som har gjort ett suicidförsök, men vid jämförelse mellan sedvanlig 

behandling och KBT kunde ingen skillnad i antalet suicidförsök påvisas [4, 5]. 

Depression är en återkommande sjukdom och studier tyder på att personer som har haft 

suicidtankar i samband med depression oftast får tillbaka suicidtankarna när deras stämningsläge 

sjunker. Mindfulness Based Cognitive Therapy (MBCT) kombinerar meditationsövningarna 

från Mindfulness Based Stress Reduction (MBSR) och övningar från KBT. 

Övningarna syftar till att personen kan inta en icke-dömande attityd till sig själv, känna igen 

negativa tankar och undvika att ryckas med av dem. Studier visar att MBCT kan reducera 

risken för återfall i depression bland personer med flera tidigare depressionsepisoder [9]. 

Andra studier visar att MBCT reducerar ångest och depressionssymtom hos suicidala patienter 

[10–11]. 


– 47 –


Psykodynamisk psykoterapi under minst ett år har bättre effekt än kortvariga terapier vid 

komplex psykiatrisk problematik, men det är inte undersökt specifikt för suicidhandlingar 

[6]. Interpersonell terapi, problemlösningsbaserade terapier och kortvariga interventioner 

kan minska frekvensen av både suicidtankar och suicidalt beteende, men det vetenskapliga 

underlaget är otillräckligt avseende dessa behandlingsformer [6, 7]. En suicidal person ska 

alltid erbjudas någon form av psykologisk behandling och kortvariga interventioner exempelvis 

telefonkontakt kan utgöra ett alternativ när annan psykologisk behandling av olika 

skäl inte är tillämplig [8]. Psykologisk behandling är en viktig möjlighet även om evidensen 

av psykologiskt inriktade psykoterapier är osäker [12]. 

För psykoterapi vid personlighetsstörning hänvisas till detta avsnitt. 


– 48 –


10. Primärvård 


● Suicidrisken ska alltid beaktas vid depressionssymtom. 

● Risken bör även beaktas vid misstanke om psykisk sjukdom eller 

beroendeproblematik, svåra personliga problem och akuta livshändelser. 

● Vid hög eller svårbedömd suicidrisk bör psykiatrin kontaktas för samråd och 

remiss för akut bedömning. 

● Bedöms risken för suicid vara överhängande bör patienten skickas till psykiatrisk 

klinik med särskilda försiktighetsåtgärder som att personal eller närstående 

följer med. Om personal medföljer ska mottagande enhet uppmärksammas på 

att risken bedömts vara hög. 

● Patient med depression ska följas med upprepade suicidriskbedömningar, eftersom 

depression kan fördjupas under inledning av behandlingen eller senare 

under pågående behandling. 

● Vid uppföljning inom primärvården efter psykiatrisk slutenvård bör ansvarig 

läkare inom primärvården få meddelande muntligt och skriftligt om de bedömningar 

som gjorts och om den rekommenderade behandlingen. 

Det finns en underdiagnostik av tillstånd som depression, alkoholproblem, ångest, personlighetsstörning 

och annan psykisk sjuklighet, vilka innebär suicidrisk. Det finns flera studier 

som talar för att uppemot hälften av dem som har en depression inte blir rätt diagnostiserade 

när de sökt primärvård för besvär som förklaras av bakomliggande depression, men som 

ofta manifesteras som värk eller andra kroppsliga symtom [1] eller där patienten saknar 

förmåga att uttrycka sig på annat sätt [2]. 

Primärvårdens stora antal patientbesök och breda kontaktytor mot befolkningen ger liksom 

tillkomsten av psykosocial kompetens på vårdcentralerna potentiellt möjligheter till förbättrad 

upptäckt och behandling av suicidnära tillstånd. I nationella riktlinjer rekommenderas 

inte generell screening av alla sökande avseende depression, ångest eller suicidrisk [3]. 

Fokus ska i stället vara på förbättrad diagnostik och omhändertagande av de patienter som 

söker för besvär som kan vara förenade med suicidrisk, t ex depression eller alkoholmissbruk. 

Riktlinjer för handläggning av dessa tillstånd tillhandahålls för läkare och annan vårdpersonal 

via VISS [4], som via hemsidan även ger länkar till olika diagnostiska instrument. 

Sjukdomsfokuserade metoder för diagnostik ska inte ersätta ett patientorienterat arbetssätt, 

utan ska ses som komplement. Kontinuitet med personlig kännedom och förtroendefulla 

relationer ger goda förutsättningar att uppfatta även smärre förändringar i patientens tillstånd 

och nyanser i kommunikationen, som kan vara värdefulla för att rätt kunna bedöma den enskilde 

patienten. 

En god behandling av depression kan förebygga suicid. De nationella riktlinjerna för 

depression och ångest [3] påvisar god vetenskaplig evidens för sammansatta vårdåtgärder 


– 49 –


med följande komponenter: god tillgänglighet till första linjens sjukvård, uppföljning och 

kontinuitet, patientcentrerad konsultation, datoriserat beslutstöd, stegvis vård med tillgång 

till behandlingsalternativ (råd, självhjälp, psykologisk terapi, farmakologisk terapi, familjestöd), 

samverkan med psykiatrisk vård, evidensbaserade vårdprogram, collaborative care 

(samarbete kring patienten av olika professioner, olika specialiteter och olika huvudmän) 

samt managementprogram såsom patient - och anhörigutbildning, telefonstöd och påminnelse- 

och övervakningssystem. 

Om patienten bedöms ha depression eller annat tillstånd som kan vara förenat med suicidrisk, 

finns evidens för att denna risk bör utvärderas på ett strukturerat sätt, vilket exempelvis 

kan ske med några frågor som kompletteras vid behov. 

Det finns idag inga rutiner som gör att behandlande läkare får information när en patient 

begått självmord. Det blir därför inte någon lärande återkoppling med utvärdering av den 

vård som getts. Denna aspekt samt omsorg om närstående motiverar införande av sådana 

rutiner. 

Exempel på frågor som kan användas 

Har du haft tankar att det skulle vara bättre om du vore död eller att du skulle vilja 

skada dig på något sätt? 

Om ja ö nästa fråga 

Om nej ö låg suicidrisk 

Har du övervägt ta livet av dig? 


Om nej ö låg suicidrisk 

Har du funderat över hur du skulle gå till väga för att ta livet av dig själv? 


Om nej ö följ suicidrisken 

Har du någon gång varit nära att ta ditt liv? 


Om nej ö följ suicidrisken 

Har du gjort aktiva förberedelser för att ta livet av dig? 

Om ja ö HÖG SUICIDRISK 


– 50 –


11. Efter suicid i vården 

Patientsäkerhet 

Hälso- och sjukvårdslagen [1] föreskriver att vårdens kvalitet fortlöpande ska utvecklas 

och säkras. Ett grundläggande krav är att vården bedrivs på ett sådant sätt att patienten inte 

utsätts för onödiga risker. Eftersom mänskliga misstag alltid kan uppstå måste vårdens organisation 

vara utformad så att säkerheten upprätthålls oavsett individuella misstag. 

Negativa händelser och tillbud inträffar ofta på grund av brister i rutiner, arbetsmiljö eller 

ledarskap. Då kan en analys av systemfel resultera i förbättrade rutiner och riktlinjer som 

kan användas för att förhindra nya tillbud. 

Händelseanalys 

Om en patient kommit till skada eller utsatts för risker inom vården förordar Socialstyrelsen 

att en händelseanalys utförs [2]. Analysens syfte är att ge svar på frågor om vad som 

har hänt, varför det har hänt och hur en upprepning av händelsen kan förhindras. Syftet är 

inte att ta reda på vem eller vilka som har handlat fel, utan istället att upptäcka brister som 

kan finnas i organisationen till exempel inom kommunikation och samverkan. 

En händelseanalys bör alltid utföras efter suicid som kommit till vårdgivarens kännedom 

och i så snar anslutning till händelsen som möjligt. En händelseanalys kan också utföras 

efter komplicerade suicidförsök. Vid analysen ska en noggrann kartläggning av omständigheterna 

runt dödsfallet eller suicidförsöket göras genom att all tillgänglig information samlas 

in. Analysen utgår från ett systemperspektiv och kan till exempel handla om rutiner för 

överföring mellan öppen- och slutenvård eller dokumentation av suicidrisk. 

Det finns en handbok [3] att tillgå för hur vården kan utforma arbetet med händelseanalyser. 

Den metod som beskrivs i handboken är präglad av Root Cause Analysis (RCA), som 

bland annat används inom den danska hälso- och sjukvården. 

Händelseanalysen ska dokumenteras i en slutrapport som kompletterar Lex Maria-anmälan 

och den interna utredningen, vilken också skickas till Socialstyrelsen. Rapporten bör innehålla 

förslag på åtgärder som kan skapa en säkrare vård och det är viktigt att innehållet i 

rapporten återkopplas till ansvariga chefer och berörd personal. Uppdragsgivaren ansvarar 

för implementering av åtgärder, återkoppling samt uppföljning av resultaten. 

Händelseanalys efter suicid 

1. Uppdragsgivare (vanligen verksamhetschef) utser ett analysteam bestående av en 

teamledare med god verksamhetskännedom, en analysledare som leder arbetet och en 

dokumentationsansvarig. 

2. Datainsamling genom intervjuer av berörd personal och anhöriga samt skriftlig information 

till exempel lokala riktlinjer, journalhandlingar och Lex Maria-anmälan. 

3. Beskrivning av händelseförloppet. 

4. Beskrivning av möjliga orsaker till händelsen till exempel brister i kommunikation, 

kompetens, utrustning eller rutiner. 


– 51 –


5. Analys av eventuella skyddsfunktioner som förhindrar en negativ händelse, till 

exempel extravak. 

6. Utarbetande av åtgärdsförslag som syftar till att förhindra en upprepning av den negativa 

händelsen. 

7. Utarbetande av slutrapport som ska godkännas av uppdragsgivaren. En enskild individ 

ska inte vara möjlig att identifiera. Rapporten är en offentlig handling men kan i 

likhet med patientjournal vid behov sekretessbeläggas. 

Lex Maria 

Enligt 6 kap. 4 § i Lagen om yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens område [4] skall 

anmälan till Socialstyrelsen göras vid allvarlig skada eller sjukdom som en patient drabbats 

av eller utsatts för risk att drabbas av. Suicid som sker under pågående behandling inom 

sjukvården, eller inom fyra veckor efter avslutad vårdkontakt, ska alltid anmälas enligt Lex 

Maria. Detta gäller inom all sjukvård. Ett självmordsförsök som föranletts av brister i undersökning, 

vård eller behandling ska också anmälas. Vanligen skrivs rapporten av patientansvarig 

läkare för vidarebefordran till verksamhetschef eller chefsöverläkare. Lex 

Mariaanmälan ska också innehålla en intern utredning genomförd av kliniken. Närmare anvisningar 

finns bl a på SLSOs intranät. Anmälan ska ha kommit in till Socialstyrelsens tillsynsenhet 

senast två månader efter tidpunkten för suicidet. Lex Maria anmälan och 

händelseanalysen är fristående från varandra. 

Stöd till anhöriga 

Efterlevande bör informeras omedelbart om suicid inträffar inom vården. Denna information 

bör ske personligt, telefon bör undvikas men annan person som distriktssköterska eller 

präst på orten kan användas om det underlättar snabb och personlig information. Den medicinskt 

ansvarige läkaren bör i tidigt skede ge tid för information om hur man bedömde 

patienten inom vården och vad som är känt av förhållanden vid tillfället. 

Anhöriga bör få tillgång till fortsatt stöd, vilket med fördel kan ges av annan personal än av 

dem som var inblandade i vården, såvida inte anhöriga har detta önskemål. 

Rekommendationer för det omedelbara stödet och omhändertagandet 

i samband med att en närstående tagit sitt liv 

Vid tiden för självmordet bör familjemedlemmar och närstående erbjudas 

● Information om hur personen dog, vilken tid och under vilka omständigheter 

● En möjlighet att se den döde och ta minnesföremål 

● Emotionellt stöd i samband med visning av den döde 

● Information om offentliga procedurer, utredningar, inkl. förklaring av obduktion 

● En kopia eller ett original av eventuella avskedsbrev och meddelanden 

● Hjälp och råd med praktiska problem såsom sjukskrivning 

● Hjälp och assistans med att lämna information till familjen och andra om dödsfallet 

och omständigheterna till dödsfallet 

● Assistans att tolka obduktionsprotokollet 


– 52 –


● Ett paket med skriftlig information om sorg och sorgearbete, självmord och möjliga 

hjälpinstanser; en lista över kontaktinformation om lokala stödgrupper, sorgegrupper, 

efterlevandegrupper och annan relevant information 

● Skriftlig information om hur man kan stödja barn som drabbats av en närstående persons 

självmord 

● Information, stöd, bedömningssamtal och eventuellt läkemedel av läkare 

● Råd och information om var man kan få fortsatt stöd vid behov 

Stöd till personalen 

Suicid väcker ofta starka känslor, och det är viktigt att personal som varit inblandad ges en 

möjlighet att diskutera det som hänt. Om så inte sker finns det en risk att man som till 

exempel kontaktperson eller ansvarig läkare blir osäker och överdrivet försiktig i sina bedömningar 

eller att man utvecklar en rädsla för att arbeta med suicidala patienter. Man kan 

också drabbas av skuldkänslor som försvårar professionella bedömningar och beslutsfattande. 

Ofta är det tillräckligt att stödet ges inom den egna personalgruppen, men personer 

med ytterligare behov kan behöva andra insatser. Rutiner för personalstöd ska finnas och 

erbjudas till inblandad personal utan att den enskilde individen behöver efterfråga hjälp. 

Det är viktigt att personal inom både öppen- och slutenvård erbjuds stöd och att nyanställda 

och personer som eventuellt utpekas som skyldiga eller som har begått misstag uppmärksammas. 

En psykologisk genomgång eller debriefing fokuserar på personalens känslor inför att suicid 

har inträffat. Den bör hållas så snart som möjligt efter händelsen, gärna inom tre dygn. 

All berörd personal ska uppmuntras att vara med. Under genomgången bör alla få en möjlighet 

att sätta ord på sina tankar och känslor. 

En s.k. retrospektiv genomgång är mer strukturerad än den psykologiska genomgången och 

syftar till att lyfta fram lärdomar och förslag till förändringar i behandlingen av patienter 

med liknande tillstånd som den avlidne [5]. Handläggningen och alternativa möjligheter 

bör diskuteras öppet utan försök att dölja sådant som hade kunnat göras annorlunda, men 

fokus på individuella ställningstaganden eller misstag ska undvikas. 

Genomgången görs efter några veckor, förslagsvis fyra till åtta, när reaktionerna bland berörd 

personal har avklingat och all behövlig information finns till hands. All inblandad personal 

bör vara närvarande under hela genomgången, som brukar ta cirka två timmar. Den 

bör ledas av någon som inte själv har varit delaktig i patientens vård och behandling, gärna 

en person som är van vid att leda grupper och som har kunskap om självmord och självmordsprevention. 

Två ledare kan vara idealiskt, den ene som ordförande och den andre mer 

fri att observera och kommentera vad som sker under genomgången. Det är en fördel om 

någon i behandlingsteamet har hunnit tala med anhöriga för att få ytterligare information 

om händelseförloppet och om deras syn på det inträffade. Samlingen bör kunna genomföras 

utan avbrott eller pauser. Den bör innehålla 

1. En presentation av samtliga närvarande och vilken relation de hade till den avlidne 

2. En kortfattad sammanfattning av patientens sjukhistoria 


– 53 –


3. En noggrann genomgång av suicidet och omständigheterna runt detta 

4. En genomgång av patientens livshistoria, gärna i form av en s.k. livslinje 

5. Patientens suicidala kommunikation och beteende 

6. En sammanfattning där problemställningar och viktiga erfarenheter att lära av lyfts 

fram av ordföranden 

Väl genomförd kan en retrospektiv genomgång bidra till en förståelse för mekanismerna 

bakom suicidet och kan också hjälpa personalen att integrera den professionella erfarenheten 

och minska den emotionella laddningen kring händelsen. Resultatet blir ofta att de inblandade 

får perspektiv på händelsen och drar lärdom av det som hänt. Därmed reduceras 

upplevelsen av egen skuld. 


– 54 –


12. Kvalitetsindikatorer 

Dessa förslag på kvalitetsindikatorer har tagits fram, med reservation för att det är svårt att 

använda suicid som mått för jämförelser mellan enheter. Åldersstruktur och socioekonomiska 

förhållanden i befolkningen spelar roll för olika suicidförekomst i olika områden, 

och dessa förhållanden ligger utanför förhållanden som psykiatriska enheter kan påverka. 

En amerikansk studie lyfter fram att suicid är ett instabilt mått där små tal gör att årliga variationer 

i suicidtal så stora som 20-40 % kan bero på slumpen [1]. Det är därmed svårt att 

värdera data eftersom nuvarande kunskap tyder på att det inte finns någon säker relation 

mellan suicidförekomst och vårdens kvalitet [2]. På det sätt återstår endast de processindikatorer 

som anges nedan. Möjligen kan de struktur- och resultatindikatorer vi tagit fram användas 

för utvecklingen inom ett och samma område. 

Ett stort problem vid uppföljning är att det saknas datakällor. De indikatorer som bör gå att 

följa upp är nedan markerade med (I). De indikatorer som kräver fortsatt utvecklingsarbete 

för att följas upp på ett adekvat sätt är markerade (U). 

Struktur: tillgänglighet till vård 

● Andel personer som året efter utskrivning från psykiatrisk slutenvård dött i suicid i 

upptagningsområdet. (U) 

● Andel personer som dött i suicid i upptagningsområdet, vilka vid tidpunkten för suicid 

hade en definierad tid för besök vid psykiatrisk vårdenhet.(U) 

Process: hur vården arbetar 

● Andel patienter som vårdas efter suicidförsök som bedömts av specialistläkare inom 

ett dygn efter inkomsten till vårdenheten.(U) 

● Andel patienter som gjort suicidförsök där bedömningen av suicidrisk är dokumenterad 

i journal och där man i bedömningen inkluderat aktuellt och tidigare suicidförsök 

och ev. kvarstående önskan att dö.(I) 

● Andel patienter som omhändertagits efter suicidförsök där en plan för uppföljning 

formulerats respektive genomförts.(U) 

● Andel patienter som omhändertagits efter suicidförsök vilka fått återbesök till psykiatrisk 

öppenvård med namngiven behandlare inom en vecka.(U) 

● Andel patienter som slutenvårdats efter suicidförsök där man arrangerat gemensamt 

möte med slutenvård och mottagande öppenvårdskontakt.(I) 

Resultat: effekterna av vård 

● Andel patienter som slutenvårdats efter suicidförsök som dött i suicid inom en vecka 

efter utskrivning.(U) 

● Antalet suicid i upptagningsområdet i relation till suicid bland befolkningen i länet 

eller riket och/eller i relation till en annan tidsperiod.(U) 


–55 –


13. Bilagor 

Bilaga 1: Minneslista - suicidriskbedömning för 

patient som inte gjort aktuellt försök 


– 56 –


Bilaga 2: Ett urval av variabler från Scale 

for Suicide Ideation 

Del I. Patientens attityd till att leva eller dö 

Vilja att dö 0. Ingen 

1. Svag 

2. Medel till stark 

Vilja att göra ett 0. Ingen 

aktivt suicidförsök 1. Svag 

2. Medel till stark 

Del II. Karaktär av självmordstankarna 

Varaktighet 0. Korta, flyktiga perioder 

1. Längre perioder 

2. Kontinuerliga eller nästa kontinuerliga 

Frekvens 0. Sällsynta 

1. Tillfälliga, då och då 

2. Återkommande eller kontinuerliga 

Del III. Karaktären av tänkt försök 

Metod 0. Ingen uttänkt plan 

1. Uttänkt plan, men detaljer ej uträknade 

2. Detaljer uttänkta, plan väl utformad 

Del IV. Aktualisering av tänkt försök 

Faktiska förberedelser 0. Inga 

1. Delvis 

2. Slutförda 

Självmordsbrev 0. Inget 

1. Påbörjat men ej slutfört 

2. Skrivet 

Del V. Bakgrundsfaktorer 

Tidigare 0. Inget 

självmordsförsök 1. Ett 

2. Fler än ett 


– 57 –


Bilaga 3: Suicidal intent scale 

I Objektiva omständigheter 

1. Isolering 

0 = någon närvarande 

1 = någon i närheten eller inom syn- eller hörhåll 

2 = ingen i närheten eller inom syn- eller hörhåll 

2. Vald tidpunkt 

0 = ingripande sannolikt 

1 = ingripande osannolikt 

2 = ingripande högst osannolikt 

3. Åtgärder för att förebygga upptäckt/ingripande 

0 = inga åtgärder 

1 = passiva åtgärder, t ex undvikande av andra men ingenting gjort för att hindra dem 

att ingripa, ensam i ett rum med olåst dörr 

2 = aktiva åtgärder, t ex låst dörr 

4. Handlande för att skaffa hjälp under/efter försöket 

0 = meddelat potentiella hjälpare om försöket 

1 = kontaktade men meddelade inte uttryckligen potentiella hjälpare om försöket 

2 = tog ingen kontakt med potentiell hjälpare 

5. Sista handlingen inför väntad död (t ex testamente, gåvor, försäkring) 

0 = inga 

1 = tänkte på eller gjorde vissa föranstalter 

2 = gjorde upp bestämda planer (testamente, försäkring, gåva) 

6. Självmordsmeddelande 

0 = inget meddelande 

1 = meddelande endast övervägt eller skrivet men sönderrivet 

2 = meddelande finns 


– 58 –


II Egen beskrivning 

7. Förväntan om dödlig utgång 

0 = ansåg död osannolik 

1 = ansåg död möjlig men inte trolig 

2 = ansåg dödlig utgång trolig eller säker 

8. Inställning till liv/död 

0 = ville inte dö 

1 = blandning av 0 och 2 

2 = ville dö 

9. Grad av förberedelse 

0 = ingen, impulshandling 

1 = övervägde handlingen < 1 tim 

2 = övervägde handlingen < 1 dag 

3 = övervägde handlingen > 1 dag 

10. Egen reaktion efter handlingen 

0 = glad över att ha överlevt 

1 = osäker på om glad eller ledsen 

2 = ledsen över att ha överlevt 


– 59 –


Bilaga 4: SPOC – Suicidal Patient Observation 

Chart 

Sätt ett X i de rutor som motsvarar vad patienten säger och/eller vad du observerar 


– 60 – 

Namn på person al 

Start 

Stopp 

Datum: 

Observatio n 

Ledsen, nedstämd, deprimerad 

Hopplöshet, uppgiven 

Hoppfull, planerar för framtiden 

Orolig, ångestfylld 

Skuldtyngd, skamfylld 

Arg, irriterad 

Aggressiv, fientlig 

Lugn 

Patien t: 

SPOC- Suicidal Patient Observation Chart 

Tillbakadragen, frånvarande, isolerad 

Psykisk smärta 

Misstänksam 

Skev verklighetsuppfattning, psykotisk 

Förvirrad 

Befallande/imperativa röster 

Både förhöjt och sänkt stämningsläge 

Plötsliga förändringar i stämningsläge 

Impulsivitet, impulsiva handlingar 

Motorisk rastlöshet 

Fysiska besvär eller smärta 

Döds- eller suicidtankar 

Suicidplaner eller förberedelser 

Självskada, suicidförsök 

Avslut av praktiska/personliga ärenden 

Konflikt med personal/annan person 

Aktivitet utanför rummet 

Äter och/eller dricker 

Sköter personlig hygien 

Obs: SPOC ska fungera som ett komplement till att skapa en relation till patienten och till vård- och behandlingsplanen. Ver. 2010-03-31 www.psykiatriforskning.se/spoc 

Sover


Referenser 

2. Epidemiologi 

1. Kapusta ND, Zorman A, Etzersdorfer E, Ponocny-Seliger E, Jandl-Jager E, Sonneck 

G. Rural-urban differences in Austrian suicides. Soc Psychiatry Psychiatr Epidemiol. 

2008 Apr; 43 (4):311-8. 

2. Isacsson G. Suicide prevention - a medical breakthrough? Acta Psychiatr Scand. 2000 

Aug; 102 (2):113-7. 

3. Isacsson G, Rich CL. Antidepressant drug use and suicide prevention. Int Rev Psychiatry. 

2005 Jun; 17 (3):153-62. 

4. Reutfors J, Ösby U, Ekbom A, Nordström P, Jokinen J, Papadopoulos FC. Seasonality 

of suicide in Sweden: Relationship with psychiatric disorder. J Affec Disord 2009 Mar 25. 

5. Beckman K, Dahlin M, Tidemalm D, Runeson B. Drastisk ökning av unga som slutenvårdas 

efter självskada. Läkemedel vanligaste skademetod. Läkartidningen 

2010:7(107):428-431 

3. Bedömning av suicidrisk 

1. Beck A et al, Development of suicidal intent scales. I: Beck (red) The prediction of 

suicide, Bowie (MD), Charles press 1974:45-46 

2. Pierce D. The predictive validation of a suicide intent scale: a five year follow-up. Br J 

Psychiat 1981:139:391-396 

3. Beck AT, Kovacs M, Weissman A. Assessment of suicidal intention: The scale for 

suicide ideation. J Consult Clin Psychology 1979:47:343-352 

4. Niméus A, Ahlsen M, Träskman-Bendz L. The Suicide Assessment Scale: an instrument 

assessing suicide risk in suicide attempters. Eur Psychiatry 2000:15:1-7 

5. Harriss L, Hawton K, Zahl D. Value of measuring suicidal intent in the assessment of 

people attending hospital following self-poisoning or self-injury. Brit J Psychiatry 

2005:186:60-66 

6. Harriss L, Hawton K. Suicidal intent in deliberate self-harm and the risk of suicide: 

The predictive power of the Suicidal Intent Scale. J Affect Disord 2005:86:225-233 

7. Antretter E, Dunkel D, Haring C et al. The factorial structure of the Suicide Intent 

Scale: a comparative study in clinical samples from 11 European regions. Intern J 

Methods Psychiatr Research 2008: E-publ ahead of print 

8. Tidemalm D, Langstrom NS, Lichtenstein P, Runeson B. Risk of suicide after suicide 

attempt according to coexisting psychiatric disorder: Swedish cohort study with long 

term follow-up. BMJ 2008 Nov 18; 337:a 2205. 

9. Lindqvist D, Niméus A, Träskman-Bendz L. Suicidal intent and psychiatric symtoms 

among inpatient suicide attempters. Nord J Psychiatry 2007:61:27-32 


– 61 –


4. Tillstånd med ökad risk för suicid 

Tidigare suicidförsök 

1. De Moore GM, Robertson AR. Suicide in the 18 years after deliberate self-harm a 

prospective study. Br J Psychiatry 1996; 169(4):489-94. 

2. Jenkins GR, Hale R, Papanastassiou M, Crawford MJ, Tyrer P. Suicide rate 22 years 

after parasuicide: cohort study. BMJ 2002; 325(7373):1155. 

3. Owens D, Horrocks J, House A. Fatal and non-fatal repetition of self-harm. Systematic 

review. Br J Psychiatry 2002; 181(3):193-9. 

4. Suokas J, Suominen K, Isometsa E, Ostamo A, Lonnqvist J. Long-term risk factors for 

suicide mortality after attempted suicide-findings of a 14-year follow-up study. Acta 

Psychiatr Scand 2001; 104(2):117-21. 

5. Suominen K, Isometsa E, Suokas J, Haukka J, Achte K, Lonnqvist J. Completed suicide 

after a suicide attempt: a 37-year follow-up study. Am J Psychiatry 2004; 

161(3):562-3. 

6. Tejedor MC, Diaz A, Castillon JJ, Pericay JM. Attempted suicide: repetition and survival-findings 

of a follow-up study. Acta Psychiatr Scand 1999; 100(3):205-11. 

7. Harris EC, Barraclough B. Suicide as an outcome for mental disorders. A meta-analysis. 

Br J Psychiatry 1997; 170(3):205-28. 

8. Skogman K, Alsen M, Ojehagen A. Sex differences in risk factors for suicide after 

attempted suicide-a follow-up study of 1052 suicide attempters. Soc Psychiatry Psychiatr 

Epidemiol 2004; 39(2):113-20. 

9. Nordström, P., M. Samuelsson, Åsberg M. Survival analysis of suicide risk after at 

tempted suicide. Acta Psychiatr Scand 1995:91:336-340 

10. Rygnestad T. A prospective 5-year follow-up study of self-poisoned patients. Acta 

Psychiatr Scand 1988:77:328-31. 

11. Ostamo A, & Lonnqvist J. Excess mortality of suicide attempters. Soc Psychiatry Psychiatr 

Epidemiol 2001:36:29-35. 

12. Rosen DH. The serious suicide attempt. Five-year follow-up study of 886 patients. 

JAMA 1976:2105-2109 

13. Pierce D. The predictive validation of a suicide intent scale: a five year follow-up. Br J 

Psychiat 1981:139:391-396 

14. Beck AT, Brown G, Berchick RJ, Stewart BL, Steer RA: Relationship between hopelessness 

and ultimate suicide: a replication with psychiatric outpatients. Am J Psychiatry 

1990;147:190–195 

15. Lindqvist D, Nimeus A, Träskman-Bendz L. Suicidal intent and psychiatric symtoms 

among inpatient suicide attempters. Nord J Psychiatry 2007:16:27-32 



term follow-up. BMJ 2008 Nov 18;337:a2205 

Schizofreni och annan psykossjukdom 

1. Saha, S., D. Chant, et al. (2007). ”A systematic review of mortality in schizophrenia: 

is the differential mortality gap worsening over time?” Arch Gen Psychiatry 64(10): 

1123-31. 


– 62 –


2. Palmer, B. A., V. S. Pankratz, et al. (2005). ”The lifetime risk of suicide in schizophrenia: 

a reexamination.” Arch Gen Psychiatry 62(3): 247-53. 

3. Heila, H., E. T. Isometsa, et al. (1997). ”Suicide and schizophrenia: a nationwide psychological 

autopsy study on age- and sex-specific clinical characteristics of 92 suicide 

victims with schizophrenia.” Am J Psychiatry 154(9): 1235-42. 

4. Ösby, U., N. Correia, et al. (2000). ”Mortality and causes of death in schizophrenia in 

Stockholm county, Sweden.” Schizophr Res 45(1-2): 21-8. 

5. Hennekens, C. H., A. R. Hennekens, et al. (2005). ”Schizophrenia and increased risks 

of cardiovascular disease.” Am Heart J 150(6): 1115-21. 

6. Hunt, I. M., N. Kapur, et al. (2006). ”Suicide within 12 months of mental health service 

contact in different age and diagnostic groups: National clinical survey.” Br J Psychiatry 

188: 135-42. 

7. Pompili, M., D. Lester, et al. (2008). ”Assessment and treatment of suicide risk in 

schizophrenia.” Expert Rev Neurother 8(1): 51-74. 



term follow-up. BMJ 2008 Nov 18;337: a2205 

9. Clarke, M., P. Whitty, et al. (2006). ”Suicidality in first episode psychosis.” Schizophr 

Res 86(1-3): 221-5. 

10. Radomsky, E. D., G. L. Haas, et al. (1999). ”Suicidal behavior in patients with schizophrenia 

and other psychotic disorders.” Am J Psychiatry 156(10): 1590-5. 

11. Qin, P. and M. Nordentoft (2005). ”Suicide risk in relation to psychiatric hospitalization: 

evidence based on longitudinal registers.” Arch Gen Psychiatry 62(4): 427-32. 

12. Hawton, K., L. Sutton, et al. (2005). ”Schizophrenia and suicide: systematic review of 

risk factors.” Br J Psychiatry 187: 9-20. 

13. Reutfors J, Brandt L, Jönsson EG, Ekbom A, Sparén P, Osby U. Risk factors for suicide 

in schizophrenia: findings from a Swedish population-based case-control study. Schizophr 

Res 2009:108(1-3)231-7 

14. Taiminen, T., J. Huttunen, et al. (2001). ”The Schizophrenia Suicide Risk Scale 

(SSRS): development and initial validation.” Schizophr Res 47(2-3): 199-213. 

15. Whitehead, C., S. Moss, et al. (2003). ”Antidepressants for the treatment of depression 

in people with schizophrenia: a systematic review.” Psychol Med 33(4): 589-99. 

16. Mamo, D. C. (2007). ”Managing suicidality in schizophrenia.” Can J Psychiatry 52(6 

Suppl 1): 59S-70S. 

17. Mazeh, D., B. Shahal, et al. (2004). ”Venlafaxine for the treatment of depressive episode 

during the course of schizophrenia.” J Clin Psychopharmacol 24(6): 653-5. 

18. Meltzer, H. Y. and G. Okayli (1995). ”Reduction of suicidality during clozapine treatment 

of neuroleptic-resistant schizophrenia: impact on risk-benefit assessment.” Am J 

Psychiatry 152(2): 183-90. 

19. Meltzer, H. Y., L. Alphs, et al. (2003). ”Clozapine treatment for suicidality in schizo- 

phrenia: International Suicide Prevention Trial (InterSePT).” Arch Gen Psychiatry 

60(1): 82-91. 

20. Tiihonen J, Lönnqvist J, Wahlbeck K, Klaukka T, Niskanen L,Tanskanen A, Haukka J, 

1 1-year follow-up of mortality in patients with schizophrenia: a population-based cohort 

study (FIN11 study).Lancet 2009 July 13;DOI:10.1016/S0140-6376(09)60742-X 


– 63 –


Depression och bipolär sjukdom 

1. Robins E, Murphy GE, Wilkinson RH, Gassner S, Kayes J. Some clinical considerations 

in the prevention of suicide based on a study of 134 successful suicides. Am J 

Public Health 1959; 49:888-899. 

2. Isacsson G, Bergman U, Rich CL. Antidepressants, depression, and suicide: An analysis 

of the San Diego Study. J Affect Disord 1994; 32:277-286. 

3. Asgard U. A psychiatric study of suicide among urban Swedish women. Acta Psychiatr 

Scand 1990; 82(2):115-24. 

4. Beskow J. Suicide and mental disorder in Swedish men 1970-71. Acta Psychiatr 

Scand 1979(suppl 277). 

5. Runeson B. Mental disorder in youth suicide. Acta Psychiatr Scand 1989; 79:490-497. 

6. Waern M, Runeson BS, Allebeck P, Beskow J, Rubenowitz E, Skoog I, et al. Mental 

disorder in elderly suicides: a case-control study. Am J Psychiatry 2002; 159(3):450-5. 

7. Cheng ATA. Mental illness and suicide. Arch Gen Psychiatry 1995; 52:594-603. 

8. Brent DA, Perper JA, Goldstein CE, Kolko DJ, Allan MJ, Allman CJ, et al. Risk factors 

for adolescent suicide. A comparison of adolescent suicide victims with suicidal 

inpatients. Arch Gen Psychiatry 1988; 45(6):581-8. 

9. Hawton K, Sutton L, Haw C, Sinclair J, Harriss L. Suicide and attempted suicide in 

bipolar disorder: a systematic review of risk factors. J Clin Psychiatry 2005; 

66(6):693-704. 

10. Ösby U, Brandt L, Correia N, Ekbom A, Sparen P. Excess mortality in bipolar and 

unipolar disorder in Sweden. Arch Gen Psychiatry 2001; 58(9):844-50. 

11. Valtonen HM, Suominen K, Mantere O, Leppamaki S, Arvilommi P, Isometsa ET. 

Prospective study of risk factors for attempted suicide among patients with bipolar 

disorder. Bipolar Disord 2006;8(5 Pt 2):576-85. 

12. Sheehan DV, Lecrubier Y, Sheehan KH, Amorim P, Janavs J, Weiller E, et al. The 

Mini-International Neuropsychiatric Interview (M.I.N.I.): the development and validation 

of a structured diagnostic psychiatric interview for DSM-IV and ICD-10. J Clin 

Psychiatry 1998;59 Suppl 20:22-33;quiz 34-57. 

13. Coryell WH. Clinical assessment of suicide risk in depressive disorder. CNS Spectr 

2006; 11(6):455-61. 

14. Agargun MY, Besiroglu L, Cilli AS, Gulec M, Aydin A, Inci R, et al. Nightmares, suicide 

attempts, and melancholic features in patients with unipolar major depression. J 

Affect Disord 2007; 98(3):267-70. 

15. Fialko L, Freeman D, Bebbington PE, Kuipers E, Garety PA, Dunn G, et al. Under 

standing suicidal ideation in psychosis: findings from the Psychological Prevention of 

Relapse in Psychosis (PRP) trial. Acta Psychiatr Scand 2006; 114(3):177-86. 

16. Lykouras L, Gournellis R, Fortos A, Oulis P, Christodoulou GN. Psychotic (delusional) 

major depression in the elderly and suicidal behaviour. J Affect Disord 2002; 

69(1-3):225-9. 

17. Brådvik L, Mattisson C, Bogren M, Nettelbladt P. Long-term suicide risk of depression 

in the Lundby cohort 1947-1997; severity and gender. Acta Psychiatr Scand 

2008; 117(3):185-191. 

18. Asberg M, Träskman L, Thorén P. 5-HIAA in the cerebrospinal fluid - a biochemical 

suicide predictor? Arch Gen Psychiatry 1976; 33:1193-1197. 


– 64 –


19. Jokinen J, Martensson B, Nordstrom AL, Nordstrom P. CSF 5-HIAA and DST nonsuppression 

-independent biomarkers in suicide attempters? J Affect Disord 2008; 

105(1-3):241-5. 

20. Mann, J.J., Currier, D., Stanley, B., Oquendo, M.A., Amsel, L.V., Ellis, S.P., 2006. 

Can biological tests assist prediction of suicide in mood disorders? Intern J Neuropsychopharmacology 

21:1-10. 

21. Jokinen, J., Carlborg, A., Martensson, B., Forslund, K., Nordstrom, AL., Nordstrom, 

P., 2007. DST non-suppression predicts suicide after attempted suicide. Psychiatr Res 

150 (3), 297-303. 

22. Romero S, Colom F, Iosif AM, Cruz N, Pacchiarotti I, Sanchez-Moreno J, et al. Relevance 

of family history of suicide in the long-term outcome of bipolar disorders. J 

Clin Psychiatry 2007;68(10):1517-21. 

23. Austin MP, Kildea S, Sullivan E. Maternal mortality and psychiatric morbidity in the 

perinatal period: challenges and opportunities for prevention in the Australian setting. 

Med J Aust 2007; 186(7):364-7. 

24. Lindahl V, Pearson JL, Colpe L. Prevalence of suicidality during pregnancy and the 

postpartum. Arch Womens Ment Health 2005; 8(2):77-87. 

25. Henriksson S, Boethius G, Isacsson G. Suicides are seldom prescribed antidepressants: 

findings from a prospective prescription database in Jamtland county, Sweden, 

1985-95. Acta Psychiatr Scand 2001; 103(4):301-6. 

26. Henriksson S, Asplund R, Boethius G, Hallstrom T, Isacsson G. Infrequent use of antidepressants 

in depressed individuals (an interview and prescription database study in 

a defined Swedish population 2001-2002). Eur Psychiatry 2006; 21(6):355-60. 

27. Isacsson G, Holmgren P, Druid H, Bergman U. The utilization of antidepressants – a 

key issue in the prevention of suicide: an analysis of 5281 suicides in Sweden during 

the period 1992-1994. Acta Psychiatr Scand 1997; 96(2):94-100. 

28. Suominen KH, Isometsa ET, Henriksson MM, Ostamo AI, Lonnqvist JK. Inadequate 

treatment for major depression both before and after attempted suicide. Am J Psychiatry 

1998; 155(12):1778-80. 

29. Isacsson G, Rich CL. Antidepressant drug use and suicide prevention. Intern Rev Psychiatry 

2005; 17(3):153-62. 

30. Isacsson G. Suicide prevention - a medical breakthrough? Acta Psychiatr Scand 2000; 

102(2):113-7. 

31. Isacsson G, Holmgren A, Ösby U, Ahlner J. Decrease in suicide among the individuals 

treated with antidepressants. A controlled study of antidepressants in suicide, Sweden 

1995–2005. Acta Psychiatr Scand 2009; Published online: 15 Feb 2009. 

32. Tondo L, Isacsson G, Baldessarini R. Suicidal behaviour in bipolar disorder: risk and 

prevention. CNS Drugs2003; 17(7):491-511. 

Missbruk/beroende 

1. Sher L. (2006). Risk and protective factors for suicide in patients with alcoholism. 

ScientificWorld J. 6:1405-11. Review. 

2. Davis L, Uezato A, Newell JM, Frazier E. (2008). Major depression and comorbid 

substance use disorders. Curr Opin Psychiatry. (1):14-8. Review. 


– 65 –


3. Berglund, M., & Öjehagen, A. (1998). The influence of alcohol drinking and alcohol 

use disorders on psychiatric disorders and suicidal behavior. Alc Clin Exp Res, 22(7 

Suppl S), 333S-345S. 

4. Ilomäki E, Räsänen P, Viilo K, Hakko H; STUDY-70 Workgroup. (2007). Suicidal 

behavior among adolescents with conduct disorder - the role of alcohol dependence. 

Psychiatry Res.150(3):305-11. 

5. Suominen, K., Isometsä, E., Henriksson, M., Suokas, J., Ostamo, A., & Lönnqvist, J. 

(1999). Consultation versus research diagnoses of mental disorders among suicide 

attempters. Nord J Psychiatry, 53(4), 253-256. 

6. Pirkola, S. P., Isometsä, E. T., Henriksson, M. M., Heikkinen, M. E., Marttunen, M. J., 

& Lönnqvist, J. K. (1999). The treatment received by substance-dependent male and 

female suicide victims. Acta Psychiatr Scand, 99(3), 207-213. 

7. Haukka, J., Suominen, K., Partonen, T., Lönnqvist, J., 2008. Determinants and outcomes 

of serious attempted suicide: a nationwide study in Finland 1996—2003. Am. J. 

Epidemiol. 167 (10), 1155-1163. 



term follow-up. BMJ 2008 Nov 18;337: a2205 

9. Brown, S. A., & Schuckit, M. A. (1988). Changes in depression among abstinent alcoholics. 

J Studies Alcohol, 49(5), 412-417. 

10. Le Fauve, CE, Litten, RZ, Randall, CL, Moak, DH, Salloum, IM, Green, AI (2004) 

Pharmacological treatment of alcohol abuse/dependence with psychiatric comorbidity. 

Alcohol Clin Exp Res 28(2): 302–12. 

11. Håkansson A. Overdoses, suicidal behaviour and clinical characteristics in heavy drug 

users. Studies in the criminal justice system. Akad avh, Lunds universitet 2009. 

12. Harris, E. C. and B. Barraclough (1997). ”Suicide as an outcome for mental disorders. 

A meta-analysis.” Br J Psychiatry 170: 205-28. 

13. Murphy, G. E. (2000). Psychiatric Aspects of Suicidal Behaviour: Substance Abuse. 

The International Handbook of Suicide and Attempted Suicide. K. Hawton and K. van 

Heeringen, John Wiley & Sons Ltd: 135-146. 

14. Lineberry TW, Allen JD, Nash J, Galardy CW. Population-based prevalence of smoking 

in psychiatric inpatients: a focus on acute suicide risk and major diagnostic 

groups. Compr Psychiatry 2009:50:526-532 

15. Hawton K, van Heeringen K. Suicide. Lancet 2009:373(9672);1372-81 

16. Gunnell D. Varenicline and suicidal behaviour: a cohort study based on data from the 

General Practice Research Database BMJ 2009;339:b3805 

Utvecklingsrelaterade kognitiva funktionsnedsättningar 

1. Biederman J, Ball SW, Monuteaux MC, Mick E, Spencer TJ, McCreary M, et al. New 

insights into the comorbidity between ADHD and major depression in adolescent and 

young adult females. J Am Acad Child Adolesc Psychiatry. 2008 Apr; 47(4):426-34. 

2. Tamam L, Karakus G, Ozpoyraz N. Comorbidity of adult attention-deficit hyperactivity 

disorder and bipolar disorder: prevalence and clinical correlates. Eur Arch Psychiatry 

Clin Neurosci. 2008 Oct; 258(7):385-93. 

3. Oquendo MA, Galfalvy H, Russo S, Ellis SP, Grunebaum MF, Burke A, et al. Prospective 

study of clinical predictors of suicidal acts after a major depressive episode in pa 


– 66 –


tients with major depressive disorder or bipolar disorder. Am J Psychiatry. 2004 Aug; 

161(8):1433- 

4. Swann AC, Dougherty DM, Pazzaglia PJ, Pham M, Steinberg JL, Moeller FG. Increased 

impulsivity associated with severity of suicide attempt history in patients with bi 

polar disorder. Am J Psychiatry. 2005 Sep; 162(9):1680-7 

Personlighetsstörning 

1. Lenzenweger MF (2008). Epidemiology of personality disorders. Psychiatr Clin North 

Am. 31(3):395-403. 

2. Runeson, B., & Beskow, J. (1991). Borderline personality disorder in young Swedish 

suicides. J Nerv Ment Dis, 179, 153-156. 

3. Rich, C. L., & Runeson, B. S. (1992). Similarities in diagnostic comorbidity between 

suicide among young people in Sweden and the United States. Acta Psychiatr Scand, 

86(5), 335-339. 

4. Stone, M.H. (1993). Long-term outcome in personality disorders. Brit J Psychiatry, 

162, 29-313. 

5. Mehlum, L., Friis, S., Vaglum, P., & Karterud, S. (1994). The longitudinal pattern of 

suicidal behaviour in borderline personality disorder – a prospective Follow-Up study. 

Acta Psychiatr Scand, 90(2), 124-130. 

6. Isometsa, E.T., Henriksson, M.M., Heikkinen, M.E., Aro, H.M., Marttunen, M.J., 

Kuoppasalmi, K.I., & Lonnqvist, J.K. (1996). Suicide among subjects with personality 

disorders. Am J Psychiatry, 153, 667-673. 

7. McGirr A, Paris J, Lesage A, Renaud J, Turecki G (2007). Risk factors for suicide 

completion in borderline personality disorder: a case-control study of cluster B comorbidity 

and impulsive aggression. J Clin Psychiatry 68(5):721-9. 

8. Soloff, P.H., Lynch, K.G., & Kelly, T.M. (2002). Childhood abuse as a risk factor for 

suicidal behavior in borderline personality disorder. J Person Disord, 16, 201-214. 

9. Black DW, Blum N, Pfohl B, Hale N.Suicidal behavior in borderline personality disorder: 

prevalence, risk factors, prediction, and prevention.J Personal Disord. 2004 Jun; 

18(3):226-39. Review. 

10. Linehan, M. M., Armstrong, H. E., Suarez, A., Allmon, D., & Heard, H. L. (1991). 

Cognitive-behavioral treatment of chronically parasuicidal borderline patients. Arch 

Gen Psychiatry, 48(12), 1060-1064. 

11. Linehan MM, Comtois KA, Murray AM, Brown MZ, Gallop RJ, Heard HL, Korslund 

KE, Tutek DA, Reynolds SK, Lindenboim N (2006). Two-year randomized controlled 

trial and follow-up of dialectical behavior therapy vs therapy by experts for suicidal 

behaviors and borderline personality disorder. Arch Gen Psychiatry 63(7):757-66. 

12. Bateman A, Fonagy P (2001). Treatment of borderline personality disorder with psychoanalytically 

oriented partial hospitalization: an 18-month follow-up. Am J Psychiatry 

158:36-42. 

13. Bateman A, Fonagy P (2008). 8-year follow-up of patients treated for borderline personality 

disorder: mentalization-based treatment versus treatment as usual. Am J Psychiatry 

165(5):631-8. 

14. Skogman, K. and A. Öjehagen, Motives for suicide attempts. The views of the patients. 

Arch Suicide Research, 2003(7): p. 193-206. 


– 67 –


15. Runeson B, J Beskow, Waern M. The suicidal process in suicides among young people. 

Acta Psychiatr Scand 1996:93:35-42. 

16. Kåver, A & Nilsonne, Å (2002). Dialektisk beteendeterapi vid emotionell instabil 

personlighetsstörning. Natur och Kultur, Stockholm. 

17. Linehan, M.M (2000). Dialektisk beteendeterapi – färdighetsträningsmanual. Natur 

och Kultur, Stockholm. 

Somatisk sjukdom 

1. Arciniegas DB, Anderson CA (2002). Suicide in Neurologic Illness. Curr Treat Options 

Neurol. 2002 Nov; 4(6):457-468 

2. Fredrikson S, Cheng Q, Jiang GX, Wasserman D (2003). Elevated suicide risk among 

patients with multiple sclerosis in Sweden. Neuroepidemiology 22: 146–52. 

3. Fang F, Valdimarsdóttir U, Fürst CJ, Hultman C, Fall K, Sparén P, Ye W (2008). Suicide 

among patients with amyotrophic lateral sclerosis. Brain. In Press. 

4. Christensen J, Vestergaard M, Mortensen PB, Sidenius P, Agerbo E. (2007). Epilepsy 

and risk of suicide: a population-based case-control study. Lancet Neurol. 6(8):693-8. 

5. Yousaf U, Christensen ML, Engholm G, Storm HH. (2005). Suicides among Danish 

cancer patients 1971-1999. Br J Cancer 92: 995–1000. 

6. Lewden C, May T, Rosenthal E, Burty C, Bonnet F, Costagliola D, Jougla E, Semaille 

C, Morlat P, Salmon D, Cacoub P, Chêne G; ANRS EN19 Mortalité Study Group and 

Mortavic1. (2008). 

5. Andra faktorer 

Kön 

1. Rutz W, Rihmer Z. Suicidality in men – practical issues, challenges, solutions. JMHG 

In press. 

2. Agerbo E. Midlife suicide risk, partner’s psychiatric illness, spouse and child bereavement 

by suicide or other modes of death: a gender specific study. J Epidemiol Community 

Health 2005:59:407-412 

3. Waern M, Rubenowitz E, Runeson B, Skoog I, Wilhelmsson K, Allebeck P. Illness 

burden and suicide risk in the elderly: A case-control study. BMJ 2002: 324: 1355– 

1357. 

4. Stenager EN, Koch-Henriksen N, Stenager E. Risk factors for suicide in multiple sclerosis. 

Psychother Psychosom 1996:65:86-90 

5. Blair-West G, Mellsop G, Eyeson-Annan ML. Down-rating life-time suicide risk in 

major depression. Acta Psychiatr Scand 1997:95:259-263 

6. Suominen K, Isometsä E, Suokas J, Haukka J, Achte K, Lönnqvist J. Completed suicide 

after a suicide attempt: a 37-year follow-up study. Am J Psychiatry 

2004:161:562-3 

Ärftlighet 

1. Bondy B, Buettner A, Zill P (2006): Genetics of suicide. Mol Psychiatry 11:336-51. 

2. Qin P, Agerbo E, Mortensen PB (2002): Suicide risk in relation to family history of 

completed suicide and psychiatric disorders: a nested case-control study based on lon 

gitudinal registers. Lancet 360:1126-30. 


– 68 –


3. Runeson B., Åsberg M., 2003. Family history of suicide among suicide victims. Am J 

Psychiatry, Aug; 160(8):1525-6. 

4. Brent DA, Mann JJ. Familial pathways to suicidal behavior—understanding and preventing 

suicide among adolescents. N Engl J Med 2006; 355: 2719?21. 

5. Fu Q, Heath AC, Bucholz KK, Nelson EC, Glowinski AL, Goldberg J, Lyons MJ, 

Tsuang MT, Jacob T, True MR, Eisen SA. A twin study of genetic and environmental 

influences on suicidality in men. Psychol Med 2002; 32:11-24 

6. Caspi A, Moffitt TE (2006): Gene-environment interactions in psychiatry: joining 

forces with neuroscience. Nat Rev Neurosci 7:583-90. 

7. Caspi A. et al., 2003. Influence of life stress on depression: moderation by a polymorphism 

in the 5-HTT gene. Science, Jul; 18:301(5631):386-9. 

8. Currier D, Mann JJ., 2008. Stress, genes and the biology of suicidal behavior. Psychiatr 

Clin North Am. Jun; 31(2):247-69. 

9. Gotlib I, Joormann J, Minor K, Hallmayer J. 2008. HPA axis reactivity: a mechanism 

underlying the associations among 5-HTTLPR, stress, and depression. Biol Psychiatry 

63(9):847-851. 

10. Wasserman D, Sokolowski M, Rozanov V, Wasserman J (2007): The CRHR1 gene: a 

marker for suicidality in depressed males exposed to low stress. Genes Brain Behav 

2008:7(1):14-9. 

11. De Luca V, Tharmalingam S, Kennedy JL (2007): Association study between the corticotropin-releasing 

hormone receptor 2 gene and suicidality in bipolar disorder. Eur 

Psychiatry 22:282-7. 

Födelseland 

1. Westman, J., J. Hasselstrom, et al. (2003). ”The influences of place of birth and 

socioeconomic factors on attempted suicide in a defined population of 4.5 million people.” 

Arch Gen Psychiatry 60(4): 409-14. 

2. Johansson, L. M., J. Sundquist, et al. (1997). ”Ethnicity, social factors, illness and suicide: 

a follow-up study of a random sample of the Swedish population.” Acta Psychiatr 

Scand 95(2): 125-31. 

3. Westman, J., J. Sundquist, et al. (2006). ”Country of birth and suicide: a follow-up 

study of a national cohort in Sweden.” Arch Suicide Res 10(3): 239-48. 

4. Hjern, A. and P. Allebeck (2002). ”Suicide in first- and second-generation immigrants 

in Sweden: a comparative study.” Soc Psychiatry Psychiatr Epidemiol 37(9): 423-9. 

5. Lindert, J., M. Schouler-Ocak, et al. (2008). ”Mental health, health care utilisation of 

migrants in Europe.” Eur Psychiatry 23 Suppl 1: 14-20. 

6. Cohen, J. (2008). ”Safe in our hands?: a study of suicide and self-harm in asylum 

seekers.” J Forensic Leg Med 15(4): 235-44. 

7. Staehr, M. A. and E. Munk-Andersen (2006). ”[Suicide and suicidal behavior among 

asylum seekers in Denmark during the period 2001-2003. A retrospective study].” 

Ugeskr Laeger 168(17): 1650-3. 

Äldre 

1. O’Connell, H., A. V. Chin, et al. (2004). ”Recent developments: suicide in older 

people.” BMJ 329(7471): 895-9. 


– 69 –


2. Waern, M., J. Beskow, et al. (1999). ”Suicidal feelings in the last year of life in elderly 

people who commit suicide.” Lancet 354(9182): 917-8 

3. Harwood, D. M., K. Hawton, et al. (2000). ”Suicide in older people: mode of death, 

demographic factors, and medical contact before death.” Int J Geriatr Psychiatry 

15(8): 736-43. 

4. Grek, A. (2007). ”Clinical management of suicidality in the elderly: an opportunity for 

involvement in the lives of older patients.” Can J Psychiatry 52(6 Suppl 1): 47S-57S. 

5. Waern, M., E. Rubenowitz, et al. (2002). ”Burden of illness and suicide in elderly people: 

case-control study.” BMJ 324(7350): 1355 

6. Luoma, J. B., C. E. Martin, et al. (2002). ”Contact with mental health and primary care 

providers before suicide: a review of the evidence.” Am J Psychiatry 159(6): 909-16. 

7. Hepple, J. and C. Quinton (1997). ”One hundred cases of attempted suicide in the elderly.” 

Br J Psychiatry 171: 42-6. 

8. De Leo, D. and S. C. Ormskerk (1991). ”Suicide in the elderly: general characteristics.” 

Crisis 12(2): 3-17. 

9. Gottfries, C. G., S. Noltorp, et al. (1997). ”[A quality assurance instrument at ambulatory 

health centers. A scale for identification of depression among the elderly].” Lakartidningen 

94(12): 1099-102. 

10. Waern, M., J. Beskow, et al. (1996). ”High rate of antidepressant treatment in elderly 

people who commit suicide.” BMJ 313(7065): 1118. 

Unga vuxna 

1. Runeson B, J Beskow, Waern M. The suicidal process in suicides among young people. 

Acta Psychiatr Scand 1996:93:35-42. 

2. Brent DA, Bridge J, Johnson BA, Connolly J. Suicidal behaviour runs in families. 

Arch Gen Psychiatry 1996 : 53 :1145-1152. 

3. Runeson B, Åsberg M. Family history of suicide among suicide victims. Am J Psychiatry 

2003:160:1525-1526. 

4. Runeson B. Mental disorder in youth suicide. DSM-III-R Axes I and II. Acta Psychiatr 

Scand 1989:79:490-497. 

5. Runeson B & Beskow J. Borderline personality disorder in young Swedish suicides. J 

Nerv Ment Dis 1991:179:153-156. 

6. Runeson B. Psychoactive substance use disorder in youth suicide. Alcohol Alcohol 

1990:25:561-568. 

7. Dahlberg K, Forssell Y, Thakker-Damström K, Runeson B. Mental health problems 

and health-care contacts in an urban and a rural area. Comparisons of two Swedish 

counties. Nord J Psychiatry, 2007:61:40-46. 

8. Runeson B. Parasuicides without follow-up. Nord J Psychiatry 2001:55;319-323. 

9. Brent D. Practitioner review: the aftercare of adolescents with deliberate self-harm. J 

Child Psychol Psychiatry 1997:38:277-286. 

HBT-personer 

1. Bailey J. M. Homosexuality and mental illness. Arch Gen Psychiatry 1999 

56(10):883-884 

2. Fergusson D. M., Horwood, L.J., Beautrais, A.L., 1999. Is sexual orientation related to 


– 70 –


mental health problems and suicidality in young people? Arch Gen Psychiatry 

56(10):876-880 

3. Wichstrom, L., Hegna, K. (2003). Sexual orientation and suicide attempts: a longitudinal 

study of the general Norwegian adolescent population. J Abnorm Psychol, 112 (1), 

144-151. 

4. Cochran S.D., Mays, V.M., Sullivan, J.G. (2003). Prevalence of mental disorders, psychological 

distress, and mental health services use among lesbian, gay, and bisexual 

adults in the United States. J Consult Clin Psychol. 71(1), 53-61. 

5. Kessler R. C., Mickelsen, K.D., Williams, D.R. (1999). The prevalence, distribution, 

and mental health correlates of perceived discrimination in the United States. J health 

Soc Behav, 40 (3), 208-230. 

6. Roth, N., Nykvist, K., Boström, G., och Statens folkhälsoinstitut. (2006). Hälsa på lika 

villkor? Hälsa och livsvillkor bland HBT-personer. Stockholm: Statens folkhälsoinstitut. 

7. RFSL- Riksförbundet för homosexuellas, bisexuellas och transpersoners rättigheter. 

http://www.rfsl.se 

Kriminalvård 

1. Fazel S, Danesh J. Serious mental disorder in 23 000 prisoners: a systematic review 

of 62 surveys. Lancet 2002:359:545-550 

2. Abram KM et al. Comorbid psychiatric disorders in youth in juvenile detention. Arch 

Gen Psychiatry 2003:60:1097-1108. 

3. O’Driscoll C et al. Suicide in New South Wales Prisons, 1995-2005: towards a better 

understanding. Aust N Zealand J Psychiatry 2007:41-519-524. 

4. Andersen HS et al. A longitudinal study of prisoners on remand: psychiatric prevalence, 

incidence and psychopathology in solitary vs non-solitary confinement. Acta 

Psychiatr Scand 2000:102:19-25. 

5. Christiansen W, Gregersen M. Deaths among inmates in the institution of prison service. 

Ugeskrift for Laeger 1999:161:1410-1414 

6. Binswanger IA et al. Release from prison – a high risk of death for former inmates. 

New Engl J Medicine 2007:356:157-165. 

7. Pratt D et al. Suicide in recently released prisoners: a population-based cohort study. 

Lancet 2006:368:119-123. 

6. Vårdriktlinjer 

1. Samuelsson, M., M. Wiklander, et al. (2000). ”Psychiatric care as seen by the attempted 

suicide patient.” J Adv Nurs 32(3): 635-43. 

2. Talseth, A. G. (2001). Psychiatric care of people at risk of committing suicide: Narrative 

interviews with registered nurses, physicians, patients and their relatives., Umeå 

University. 

3. APA (2003). Pracitice guideline for the Assessment and Treatment of Patients With 

Suicidal Behaviors. 

4. Wiklander, M., M. Samuelsson, et al. (2003). ”Shame reactions after suicide attempt.” 

Scand J Caring Sci 17(3): 293-300. 

5. Beskow, J., A. Palm Beskow, et al. (2005). Suicidalitetens språk. Stockholm, Studentlitteratur 


– 71 –


6. Gilje, F., A. G. Talseth, et al. (2005). ”Psychiatric nurses’ response to suicidal psychiatric 

inpatients: struggling with self and sufferer.” J Psychiatr Ment Health Nurs 

12(5): 519-26. 

7. Perseius, K.-I. (2006). Borderline personality disorder : studies of suffering, quality of 

life and dialectical behavioural therapy. Akad avh Stockholm, Karolinska Institutet. 

8. Koehn, CV and JR. Cutcliffe (2007). ”Hope and interpersonal psychiatric/mental health 

nursing: a systematic review of the literature—part one.” J Psychiatr Ment Health 

Nurs 14(2): 134-40. 

9. Socialstyrelsen (2007). Självmord 2006 anmälda enligt Lex Maria. En sammanställning 

av de beslut som har fattats t.o.m. mars 2007. Socialstyrelsen. 

10. Svedberg, P. (2007). Health Promotion Intervention in Mental Health Services. 

Department of Health Sciences, Faculty of Medicine. Lund, Lund university. Akad avh. 

11. Rudd, M.D. (2008). ”Suicide warning signs in clinical practice.” Curr Psychiatry Rep 

10(1): 87-90. 

12. Larsson, P., S. Nilsson, et al. (2007). ”Psychiatric nursing care of suicidal patients 

described by the Sympathy-Acceptance-Understanding-Competence model for confirming 

nursing.” Arch Psychiatr Nurs 21(4): 222-32. 

13. Cedereke, M. and A. Ojehagen (2002). ”Patients’ needs during the year after a suicide 

attempt. A secondary analysis of a randomised controlled intervention study.” Soc 

Psychiatry Psychiatr Epidemiol 37(8): 357-63. 

14. Sjostrom, N. (2009). Sleep, sense of coherence and suicidality in suicide attempters. 

Sahlgrenska Academy. Gothenburg, University of Gothenburg. Akad avh 

15. Saarinen, P.I., J. Lehtonen, et al. (1999). ”Suicide risk in schizophrenia: an analysis of 

17 consecutive suicides.” Schizophr Bull 25(3): 533-42. 

16. Cullberg (2003). Dynamisk psykiatri i teori och praktik. Stockholm, Natur och Kultur. 

Familj och andra närstående 

1. Stovall J, Domino FJ. (2003). Approaching the suicidal patient. Am Fam Physician. 

1;68(9):1814-8. Review. 

2. O’Connor N, Warby M, Raphael B, Vassallo T (2004). Changeability, confidence, 

common sense and corroboration: comprehensive suicide risk assessment. Austr J 

Psychiatry. 12(4):352-60. 

3. Links PS & Hoffman B. (2005). Preventing suicidal behaviour in a general hospital 

psychiatric service: priorities for programming. Can J Psychiatry. 50(8):490-6. 

7. Slutenvård 

1. APA (2003). Pracitice guideline for the Assessment and Treatment of Patients With 

Suicidal Behaviors. 

2. Meehan, J., N. Kapur, et al. (2006). ”Suicide in mental health in-patients and within 3 

months of discharge. National clinical survey.” Br J Psychiatry 188: 129-34. 

3. Jacobs, D. (2007). A Resource Guide for Implementing the The Joint Commission 

2007 Patient Safety Goals on Suicide. 

4. Socialstyrelsen (2007). Självmord 2006 anmälda enligt Lex Maria. En sammanställning 

av de beslut som har fattats t.o.m. mars 2007. Socialstyrelsen. 


– 72 –


5. Skogman, K., M. Alsen, et al. (2004). ”Sex differences in risk factors for suicide after 

attempted suicide-a follow-up study of 1052 suicide attempters.” Soc Psychiatry Psychiatr 

Epidemiol 39(2): 113-20. 

6. Cullberg (2003). Dynamisk psykiatri i teori och praktik. Stockholm, Natur och Kultur. 

7. Cutcliffe, J. R., C. Stevenson, et al. (2007). ”Reconnecting the person with humanity: 

how psychiatric nurses work with suicidal people.” Crisis 28(4): 207-10. 

8. Perseius, K.-I. (2006). Borderline personality disorder : studies of suffering, quality of 

life and dialectical behavioural therapy. Akad avh Stockholm, Karolinska Institutet. 

9. Psykologisk behandling 

1. SBU. Behandling av depressionssjukdomar: En systematisk litteraturöversikt. Vol 3. 

En SBU-rapport. Int Standard Books. Sammanfattning och slutsatser, 2004c. 

2. Brown, GK. et al. Cognitive therapy for the prevention of suicide attempts: a randomized 

controlled trial. JAMA. 2005:294(5):563-70. 

3. March, JS. et al. (2007) The Treatment for Adolescents with Depression Study 

(TADS): long-term effectiveness and safety outcomes. Arch Gen Psychiatry. 2007; 65 

(6):723; author reply 723-4. 

4. Salkovskis et al. Cognitive-behavioural problem solving in the treatment of patients 

who repeatedly attempt suicide. A controlled trial.Br J Psychiatry. 1990 Dec; 157:871-6. 

5. Tyrer, P. et al. Randomized controlled trial of brief cognitive behaviour therapy versus 

treatment as usual in recurrent deliberate self-harm: the POPMACT study. Psychol 

Med. 2003;33(6):969-76. 

6. Leichsenring, F. et al. Effectiveness of Long-term Psychodynamic Psychotherapy. 

JAMA, 2008:300 (13), 1551-65. 

7. Guthrie E., et al. Randomised controlled trial of brief psychological intervention after 

deliberate self poisoning. BMJ. 2001 ;323(7305):135-8 

8. Fleischmann, A. et al. Effectiveness of brief intervention and contact for suicide attempters: 

a randomized controlled trial in five countries. Bull World Health Organ. 

2008;86 (9): 703-9. 

9. Ma SH, Teasdale JD. Mindfulness-based cognitive therapy for depression: replication 

and exploration of differential relapse prevention effects. J Consult Clin Psychol 

2004;72(1):31-40. 

10. Williams, JM et al. Mindfulness-based Cognitive Therapy (MBCT) in bipolar disorder: 

preliminary evaluation of immediate effects on between-episode functioning. J 

Affect Disord. 2008;107(1-3):275-9. 

11. Barnhofer, Tet al. Effects of meditation on frontal alpha-asymmetry in previously suicidal 

individuals Neuroreport. 2007;18(7):709-12. 

12. Mittendorfer Rutz, E et al. Höjd kunskapsnivå önskvärd inom suicidprevention. Läkartidningen 

2009.21-22:1480-1484. 


– 73 –


10. Primärvård 

1. SBU, 2004:2, Rapport 166: Behandling av depressionssjukdomar – en systematisk 

litteraturöversikt 

2. Simon GE et al. Depression – the physical presentation. N Engl J Med 1999:341 

(18):1329-1335 

3. Socialstyrelsen, 2009. Nationella riktlinjer för depression och ångest. 

4. Vårdinformation Stor-Stockholm www.viss.nu 

11. Efter suicid i vården 

1. Hälso- och Sjukvårdslagen, SSF 1982:763 

2. Socialstyrelsens föreskrifter om ledningssystem för kvalitet och patientsäkerhet i 

hälso- och sjukvården, SOSFS 2005:12 Stockholm 2005. 

3. Asplund, K., Essinger, K., Sörman, H., Olofsson, S., Rosandher, Å. (2005). Händelseanalys 

och Riskanalys. Handbok för patientsäkerhetsarbete. 

4. Lagen om yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens område, SFS 1998:531. 

5. Schulman, A., Håkanson, E., Michelsén, H. Psykologiskt stöd till personal på psykiatriska 

vårdavdelningar och retrospektiva genomgångar efter patientens självmord. 

Nord J Psykiatry, 1991; 45: 337-343. 

12. Kvalitetsindikatorer 

1. Eaton KM, Messer SC, Garvey Wilson AL, Hoge CW. Strengthening the validity of 

population-based suicide rate comparisons: an illustration using U.S. military and 

civilian data. Suicide Life Threat Behav. 2006 Apr;36(2):182-91. 

2. Desai RA, Dausey DJ, Rosenheck RA. Mental health service delivery and suicide 

risk: the role of individual patient and facility factors. Am J Psychiatry 2005:162:311- 

318. 


– 74 –

Rapporten kan laddas ner eller beställas i tryckt version på www.vårdsamordning.se

Suicidnära patienter - Stockholms läns landsting

Create successful ePaper yourself

Delete template?

Save as template?