Socialtjänstens förebyggande arbete med barn ... - FoU Nordväst

2.1 Preventionsforskning
Gemensamt för svensk och internationell forskning är att det oavsett forskningsdisciplin
tycks vara vanligt att dela in det förebyggande arbetet i Caplans (1964)
preventionsnivåer; primär, sekundär och tertiär. Primärt förebyggande arbete riktas till
alla och syftar till att förhindra att problem uppstår. Sekundärt förebyggande arbete syftar
till att ingripa och begränsa. Tertiärt förebyggande arbete syftar till att
kontrollera/behandla de konsekvenser som uppstått ur ett problem som redan existerar
(Berg Wikander, 2006; Thurston, 2006). Motsvarande begrepp hos Killén är universellt,
selektivt och indikerat förebyggande arbete (2000).
Caplan (1964) gör en skillnad mellan behandling och tertiär prevention då han menar att
behandling inte ingår i begreppet. Motiveringen är att det tertiära preventionsarbetet inte
skall baseras på att ha fokus på den enskilde utan istället ha ett samhällsperspektiv.
Överlag tycks gränsdragningar mellan de olika nivåerna vara en omdiskuterad fråga
(Killén, 2000; Lundström Mattson, 2004).
Även forskning kring samverkan har relevans för denna C-uppsats då många
samverkansstudier har mer eller mindre artikulerade kopplingar till förebyggande arbete
(jmf t ex SOU 2005:81). Under 1970-talet gjordes exempelvis samverkansstudier med
fokus på den primärvård och socialtjänst som samlokaliserats och dess socialmedicinska
arbetslag medan det på 1980-talet började forskas mer om yrkesgruppernas samspel
(Mallander, 2000).
Kunskap om samverkans effekter för barn och familjer är begränsad och det är främst de
samverkande parterna själva som gjort de uppföljningar som finns att tillgå (SoS 2004a).
Danemark och Kullberg (1999) anser att det saknas undersökningar om samverkan som
har teoretisk förankring och som analyserar samverkansarbetet kritiskt. Det har dock
förekommit studier som till viss del är kritiska. Boklund (1995) refererar till Wiig (1991)
som menar att samarbete riskerar att bli ett mål i sig. Boklund (1995) skriver om hinder
för samarbete att det är centralt att yrkesgrupperna i samarbetssituationen vet varför man
skall samarbeta, har enkla uppnåeliga mål samt att de kan se konkreta resultat av sitt
samarbete. Detta behöver ändå inte vara tillräckligt för att samarbete ska leda till lyckade
resultat. När samarbetsproblem uppstår rör det ofta den egna yrkesrollen och dess
position i förhållande till andra yrkesgrupper; bristande kunskap om varandras arbetssätt.
Även regelverk kan stå i vägen för en gynnsam samverkan (a.a.).
De senaste åren har samverkan granskats med ett mer kritiskt öga (Bergmark &
Lundström, 2005; Sundell & Colbiörnsen, 1999; Wiklund, 2006). Sundell och
Colbiörnsen (1999) uttrycker att det finns en förvirring kring definitionen av begreppet
samverkan. Bergmark och Lundström (2005) tycker att det är anmärkningsvärt att det
satsas så mycket på ett område där det inte finns evidens som tyder på att det är mödan
värt; framför allt inte ur ett klientperspektiv (familjerna). Forskningen fokuserar mer på
vad samverkan innehåller än vad den innebär. Wiklund (2006) skriver att det är svårt att
finna stöd för samverkans förtjänster i avseendet att identifiera barn och ungdomar som
riskerar att fara illa. Han utlyser utförligare riktlinjer för innehållet av den samverkan som
socialtjänsten idag är ansvarig att initiera.
10