Här - LaRouche.se
Här - LaRouche.se Här - LaRouche.se
människors oförytterliga rättigheter – inte som den franska revolutionen, där ”frihet, jämlikhet, broderskap” i verkligheten betydde det som Robespierre sa, att ”revolutionen behöver inga vetenskapsmän”, och sedan högg han huvudet av dem i giljotinen. Några av er kommer kanske ihåg Lyns uppsats om ”The Secrets Known Only to the Inner Elites”. Schiller skrev faktiskt ett på pricken likadant verk, Solon och Lykurgos, där han lägger fram de två modellerna: på den ena sidan Solons vackra stadsstat Athen, som är den republikanska modellen, som syftar till framsteg och mänsklig fullkomning, och på den andra sidan Lykurgos’ Sparta, ett oligarkiskt system, där staten på ytan verkar fungera rätt väl. Men när man tittar närmare ser man att individen faktiskt offras för staten. Schiller säger: Staten är aldrig ett mål i sig. Den är bara viktig som en förutsättning för att mänskligheten ska kunna sträva mot sitt mål. Och det målet är inget annat än en utveckling av alla dess möjligheter, framsteg. Staten är till för individen I Estetiska breven säger Schiller, i det fjärde brevet: ”Varje individuell människa bär, kan man säga, med hänsyn till anlag och bestämmelse, en ren ideal människa i sig, och att överensstämma med dess oföränderliga enhet i alla sina växlingar är den stora uppgiften i hennes tillvaro.” Det här är väldigt viktigt, att varje människa bär ett sådant ideal inom sig. Att förverkliga det är vår stora uppgift i livet. Schiller säger: Man måste utveckla alla sina möjligheter, och i verkligheten bli den harmoniska, vackra människa som man har potentialen att vara. Bara om alla människor gör det kan staten fungera. Därför, säger han, är det största konstverket att bygga politisk frihet. Genom alla individers förädling, genom att fler och fler utvecklar sig till att representera människans artkaraktär, blir individen staten. Människan i tiden förädlar sig till människan i idén. I Estetiska breven, som han skrev när det stod klart att hoppet om att återupprepa den amerikanska revolutionen i Frankrike inte skulle infrias, eftersom det jakobinska skräckväldet hade förstört allting, frågar Schiller: Varifrån ska den nödvändiga förbättringen på det politiska området komma, när staten är korrupt och massorna degenererade? Och han kommer fram till detta överraskande svar: Den kan bara komma genom den sköna konsten. Dikten Konstnärerna är faktiskt en tidig dikt. Han skrev den innan han hade fyllt 30. Jag tycker att det är en av de vackraste hyllningarna till människan, och kraften i hennes kognitiva förmåga, som finns. Så här lyder första strofen:* Hur hög, hur stolt, där palmens kvist du höjer, vid seklets skiljoväg du dröjer i mannaålderns ädla frid – med öppet sinne och med samlad råga, med dådrikt lugn och allvarsmättad låga, fullmogen ättling, mänska, av din tid. Av tanken frigjord, blev du stärkt av lagen – en kostbar visdom har du lyft mot dagen ur det förtegna i ditt eget bröst; av kamp och brottning fick du stål åt styrkan; natur’n betvang du, tills hon gav sin dyrkan och steg ur formlös sömn vid ljudet av din röst. Här finns redan hela kompositionen anlagd. ”Fullmogen ättling av din tid” syftar på människouppfattningen i detta historiska * I Bertil Malmbergs översättning 8 Rütlieden ur ”Wilhelm Tell” av Friedrich Schiller (övers. Bertil Malmberg) Tyrannens makt har ock en gräns. Då den förtryckte mötes av våld och vrånghet överallt och bördan blir outhärdlig sträcker han till sist mot själva himlavalvet upp sin hand och hämtar ned sin rätt, den eviga, som hängt däruppe, oförytterlig och oförstörbar liksom stjärnorna. Det gamla urtillståndet kommer åter, nu blir det man mot man, det sista skälet, då intet annat mäktar övertyga, är svärdet; vi ha rätt att lyfta det, då våldet hotar, vad vi akta dyrast. Vi kämpa för vår hembygd, viv och barn. … Vid detta ljus som hinner först till oss och ännu icke nått till alla dem som andas tungt i skumma städers kvalm, må samfällt vi besvärja vårt förbund! – Vi äro blott ett enda folk av bröder, och ingen nöd skall kunna skilja oss. – Vi vilja vara fria liksom fädren och hellre dö än bära träldomsok. – Vi vilja lita på en högsta Gud och icke böja oss för mänskomakt. ögonblick, som var fyllt av optimism, och det är en återspegling av den amerikanska revolutionen: Människan som den högsta varelsen i skapelsen. ”Naturn betvang du, tills hon … steg ur formlös sömn vid ljudet av din röst”, visar utvecklingsprocessen, som lett fram till nuet. I den andra strofen fordrar han självreflektion: det var konsten som hjälpte människan att övervinna de lägre begären; människan är den enda varelsen som äger konst. Den tredje strofen: – Blott morgonporten av det sköna, för in till kunskapslivets dag. Om dig en högre glans skall kröna, förstå ett ringare behag! När fylld av ljuv, av helig bävan du njöt av någon skön symbol, bereddes du för större strävan och för ett väldigare mål. Det är en intressant tanke: ”kunskapen” kan människan bara nå genom ”det sköna”. I mänsklighetens barndom, då människan ännu var naiv, men hade en enorm entusiasm och upptäckarglädje, såg hon skönheten i naturen, och återskapade den som konst. Den skapar hos henne en potential till förnuft. Den femte strofen: Och hon, som med en krans av Orioner, patetiskt länkad kring sitt tunga hår, – blott uppenbar för renare demoner – konungslig över stjärnor går: med nedlagd krans, förmildrad flamma och med ett mer förtroligt skick, Urania – den upphöjt allvarsamma – i form av skönhet träder för vår blick. Så står hon som ett barn inför oss – hur enkel! – med behagets attribut: vad här som bräcklig skönhet rör oss i form av sanning möter oss till slut. Sanningen är i detta utvecklingsstadium så stark, så lysande, att människan ännu inte kan se på den direkt. Men sanningens gudinna, Urania i den grekiska mytologin, klär sig i skönhet. Bara den som har upplevt skönhet, särskilt i barndomen, utvecklar en känslomässig förmåga till sanning. Det tror jag är absolut sant; och en av de största tragedierna är bristen på skönhet i den nuvarande amerikanska kulturen – det finns barn som inte har en chans, om vi inte ändrar på det. Nu den nionde strofen: Förrn eder strävan gav oss måttets lag, som alla väsen glättigt följa, mot tidens kuster hördes Alltet skölja med formlöshetens böljeslag; ty lika ödsligt rå som han sig världen tedde för den vilde: ett väsen, som hans blod förspillde, behärskat av ett dystert bann. Blott fäst vid tingen som begärets träl, han endast sina drifter lydde, och aldrig skådad honom undanflydde naturens skönhetsrika själ. Detta är bland annat en polemik mot Hobbes och Locke: att på sinnesförnimmelsernas nivå är människan inte kapabel att fånga ”naturens skönhetsrika själ”; skönheten i naturen pekar mot någonting högre. Genom sitt exempel väcker den skaparförmågan hos människan, den inspirerar henne, för första gången, till att skapa. Och hon fortsätter att skapa, och utvecklar snart en konst på en högre nivå: Då trängde sig barbarerna tillhopa omkring de nya skapelsernas prakt, då hördes tusen röster ropa: se mänskosnillets gudamakt! Människan blir alltmer självmedveten om sin skaparkraft. Skönhetens anblick har en förädlande inverkan, och hon är lycklig över sin växande tankeförmåga. Ur sinnets sömn till större tiders möte sig lyfte en befriad själ; av er förlöst, i själva glädjens sköte sig kastade bekymrets träl. Så över djuriskhetens gränser ledde ert snille en förnedrad stam, och tanken, denne stolte främling, trädde till högsint hjältegärning fram. Nu uppstod mänskan, och mot stjärnor vändes dess furstelika anletsdrag; … Men högre städs, till ständigt högre syfte steg edert skapande geni; nu uppstod verk ur verk, och segerljus sig lyfte ur harmonier harmoni. … Nu mänskans själ, som med sin trägna flit förvandlat jordens krets, har redan vänt sin trånad mot större horisont och mer gudomlig blånad och länkat sina vägar dit; men konsten följer hennes fria färd att nu som fordom hennes steg bevinga, och nya skönhetsvärldar springa, beglänsta, ur naturens värld. … Att mänskan, frigjord, äntligen har lärt att tänka plikten och få kravet kärt, att slumpens välde föll: för det belönar eder – eder evighet. … Då forskarn, som med djärva blickar svävar på tankens fria tävlingsban och drucken av en segerstolt päan sin äras krona eftersträvar – då blott en obetydlig krans hans stolthet vill åt er förläna och skänka er vid sidan av sin glans en ringa plats bland dem som tjäna – då så han till sin egen vinning er sköna frihetshandling vänt: förlåt hans brott – … Vid eder hand han når till detta höga, förnäma krön, där för hans öga den fagra dalen öppnas på en gång: … Glädje, tanke, kreativitet, kärlek växer i alltmer fullkomliga verk. Skapelsens horisont vidgas, och ökar samtidigt människans förmåga till skönhet. Konsten berikar alla människans kunskapsområden, och den berikas själv av de nya vetenskapliga upptäckterna. Men när vetenskapen försöker erövra kronan, ingriper Schiller och säger: Vetenskapen ska inte så småningom ta över efter konsten. Sanningen ligger i en förening av konst och vetenskap. Universums lagar verkar på alla områden, och bara bristen på utveckling fick forskarna att tro något annat. Schiller vädjar sedan till konstnärerna, att det kommer an på dem om människovärdet ska höjas eller sänkas: I edra händers vård är givet vårt dyra arv, vårt släktes värdighet: bevara det – med er det dör, med er det lyfts mot livet. Så tjäne diktningens magi den stora, visa gudaplanen och lede oss till oceanen av evig harmoni. … Så stigen, dit er längtan bär, I fria söner av en fri gudinna, – dit, där det högsta skönas kransar brinna! Om andra kronor tävlen icke här! Den syster, vilken nu för eder blick försvunnit, I möten åter i er moders famn. Vad sköna själar hava ädelt funnit, det bär fullkomlighetens namn. Så stigen, dit er djärva längtan styr, högt över dagen med dess tomma röster, tills i er spegel, vänd mot öster, det nya seklets morgon gryr! På skilda vägar har envar fått vandra det höga målets glans emot. Så hälsen här vid Enighetens fot med öppen brodersfamn varandra! Som sjufalt dagens brutna strålar förmäla sig i ljusets ström, som sjufalt Irisbågens strålar försmälta i gemensam dröm – så sväven hän och länken eder dans i tusenfaldig klarhetslek och gliden mot samma frid och endräkt över tiden och samma stora gudomsglans! Detta är det poetiska uttrycket för att sanning, skönhet, vetenskap, förnuft är en och samma sak. Det fina är att Schiller förde en omfattande korrespondens om hur han skapade denna dikt, som ger oss en inblick i hur han tänkte när han skrev den. Han förde den med sin vän Christian Gottfried Körner, som understödde honom, och bjöd honom att komma till Dresden 1785. Det här var den mest harmoniska och bekymmersfria perioden i Schillers liv. Han skrev Hymn till glädjen, Filosofiska breven, Konstnärerna, och det var faktiskt en period då han var mycket, mycket lycklig. Man kan förädla sina känslor Schiller arbetade vid den här tiden med att formulera en klassisk estetisk teori, ett skönhetsbegrepp grundat på förnuftet. Den 25 december 1788 skrev han till Körner: ”All skönhet uppgår till slut i en allmän sanning. Jag är säker på att om man av ett konstverk inte fordrar något annat än skönhet så uppfyller det automatiskt alla andra krav, på ett indirekt sätt. Söker man emellertid finna en kompromiss mellan skönhet och moral, eller något annat, kan man fördärva bäggedera.” Jag menar att detta är en mycket väsentlig princip, för all konst måste vara vacker!
Kungen och markisen Om den inte är vacker är det inte konst! Detta uttrycks självklart bäst i den sista strofen i Konstnärerna. Sedan skrev han till Körner: ”Huvudtanken är att sanning och moral klär sig i skönhetens dräkt. Det är en allegori. Jag inleder dikten med tolv rader som framställer människan i hennes nuvarande fulländning. Därifrån utvecklar jag hur hennes vagga var. Hur konsten har förberett den vetenskapliga och moraliska kulturen, som inte är målet, utan bara den andra nivån. Trots det sätter forskarna och tänkarna förhastat kronan på sina huvuden, och förvisar konstnären till en plats under sig. Människans fulländning uppgår åter i skönhet, först när vetenskapen blir konst.” Och Körner svarade honom, med entusiasm, när han fick hela dikten: ”Nu kan man be alla Tysklands skalder att skriva något liknande. I fråga om idérikedom saknar detta motstycke.” Då skrev Schiller tillbaka till Körner: ”En skald befaller, enligt konstnärliga regler, över de lidelser, handlingar och öden som människan i det verkliga livet inte alltid kan följa och överblicka. Genom konsten lär sig människan att projicera dessa konstnärliga sammanhang på den verkliga situationen. Konsten utbildar på detta sätt hennes känsla för harmoni, så att hon inte längre nöjer sig med ofullständiga brottstycken.” Det är samma tanke som Schiller lägger fram i Estetiska breven liksom även i uppsatsen Om behag och värdighet, där han säger att människans uppgift är att bli en skön själ: en person för vilken frihet och nödvändighet, lidelse och förnuft har blivit till ett. Man måste utbilda sina känslor till förnuftets nivå. Det är ju allmänt accepterat att man ska utbilda sitt intellekt, att man ska lära sig saker och kunna saker. Men mycket mindre känd är tanken att man kan utbilda sina känslor, på samma sätt; att man kan träna dem, göra dem mer känsliga, mer förfinade. Särskilt det här var något som Schillers kontrovers med Kant handlade om. I sina Kritik-böcker i början av 1790-talet – Kritik av förnuftet, Om omdömesförmågan o.s.v. – hade Kant sagt att den konst i vilken man inte kan se någon avsikt hos konstnären, till exempel en godtycklig arabesk som någon Markisen och Don Carlos slängt upp på väggen, var större konst än ett verk där man kunde se konstnärens avsikt. Om moralen sa Kant att den skulle styras av det ”kategoriska imperativet”: man fick inte behandla andra på ett sätt som man inte själv ville bli behandlad. Och enligt Kant måste man, om man ville vara moralisk, och om förnuftet och känslorna var i strid med varandra, säga åt känslorna att hålla tyst! Man måste undertrycka dem och ”göra sin plikt”! Schiller sa att det här är hemskt, Kant måste ha haft en förskräcklig barndom som kommer upp med sådana idéer. Han skriver bara för slavarna, inte för oss vars mål är att vara sköna själar. Det går nämligen att utbilda sina känslor så långt att man kan lita på dem. Skönhet och sanning Att skönhet och sanning är absolut centrala, det är det inte bara Lyn som har sagt många gånger. Den andra ledande tänkaren i vår tid, påve Johannes Paulus II, skrev så här i ett budskap 2002, till Riminimötet: ”I vår värld är det en vanlig föreställning att sanningen ligger utanför konstens värld. Skönhet handlar bara om känslor, den är blott en söt frukt, inför de eviga lagar som styr världen. Men är det verkligen så? Naturen, föremål, människor kan verkligen förvåna oss genom sin skönhet. Hur kan man till exempel undgå att i solnedgången, i bergen, i världshavens oändlighet, i en människas anletsdrag, se något som lockar oss, och inbjuder oss att fördjupa vår kunskap om den verklighet vi har omkring oss? Sådana funderingar ledde grekiska tänkare till tanken att filosofin föddes ur den förundran som alltid åtföljer skönhetens behag. Även det som undandrar sig den sinnliga världen äger en inre skönhet, som rör själen och fyller oss med beundran. Tänk bara på den mäktiga lockelse som en rättvis gärning, ett tecken på förlåtelse, eller försakelse för ett glädjefyllt högt ideal utövar. I skönheten uppenbarar sig sanningen. Den lockar oss, med den omisskännliga charm som kommer av höga värderingar. På detta sätt kunde känslor och förnuft radikalt förenas i sina krav på människan. Skönheten besitter sin egen pedagogiska kraft, som leder oss till att förnimma sanningen.” ”Don Carlos”, tredje akten, scen 10 av Friedrich Schiller (övers. Sten Selander) Markisen För evigheten vill Ni samla skördar och sår blott död? Ett så framtvingat verk skall icke överleva upphovsmannen. Otacksamhet skall bli Er enda lön. Förgäves har Ni kämpat mot naturen, förgäves offrat på sterila planer Ert stora rika liv. Ty människan är något mer än det Ni tror om henne. Snart krossar hon den långa sömnens fjättrar och fordrar högt att återfå sin rätt. Med Neros och Busiris skall hon ställa Ert namn i jämnbredd och – det smärtar mig, ty Ni var god. Konungen Vem har gjort Er så säker på detta? Markisen (eldigt) Jo, vid den Allsmäktige! Jo – jag upprepar det. Giv oss blott åter vad Ni berövat oss! Låt mänskolycka Och kardinal Ratzinger [den nuvarande påven Benedikt XVI] skrev till samma möte: ”Redan Platon och Augustinus menade att skönhet inte har någonting med ett ytligt estetiserande att göra, utan att skönhet är kunskap, en högre form av kunskap, eftersom den konfronterar människan med sanningens hela storhet. På så sätt öppnar den själens ögon.” Vilken vacker tanke, att ”själens ögon” måste öppnas! Ett exempel på detta är Bachs musik, som bara kan ha skapats med sanningens kraft, en sanning som blir till verklighet genom kompositörens inspiration. Alltså: sanning, skönhet, förnuft, kärlek och godhet är inte möjliga, den ena utan den andra. Och det är därför som den här diskussionen i dag är så viktig. Om vi inte kan få människorna att förändra sig, och bli vackra – och då talar jag inte om arkitektonisk skönhet som i Revlonreklamen, utan jag menar själens inre skönhet; om vi inte kan göra människorna vackrare inför den här gigantiska världskrisen, så kommer världen inte att kunna räddas! Det finns en orsak till att det har blivit så här illa. Staten är aldrig bättre än sina medborgare. Det pågår en nedräkning till krig, den globala krisen, systemsammanbrottet, är i full gång. Det finns stort hopp och enorma möjligheter, för alliansen mellan Tyskland, Frankrike, Ryssland och Kina går djupare än bara ett motstånd mot kriget. Putin försöker faktiskt ta upp greve Wittes idéer igen – idén om en triangel mellan Ryssland, Tyskland och Frankrike. Det finns en annan triangel också, mellan Ryssland, Kina och Indien. I USA har vi Lyns kampanj. Vi har alla komponenter som behövs i en global krislösning. Men vi behöver en kulturell renässans. Ta mänsklighetens problem till ert hjärta Ni hörde igår, i Johannes Brahms Vier ernste Gesänge, formuleringen ”alla våldsgärningar som förövas under solen”, och jag vill att ni verkligen ska studera Schiller, och frågan om känslornas förädling. För om inte ni tar allt det svåra ”som förövas under solen” till ert hjärta, vem ska då göra det? Vi var i Indien, i Calcutta, och jag kan tala om för er att jag inte kunde andas: tre miljoner människor bor på gatan, i den dju- frikostigt strömma ur Ert ädelmods ymnighetshorn, låt själarna få mogna fritt i Ert väldes länder! Återgiv oss blott det Ni har berövat oss – och bliv bland millioner konungar en konung! (Han närmar sig dristigt konungen och ser på honom fast och varmt) Ack, ägde mina ord den dolda styrkan hos de oräkneliga tusenden som genom mig nu talar med sin herre! Och kunde jag få strålen i Ert öga att flamma upp i heta lågor. Uppgiv den onaturliga förgudning som förintar oss! Bliv oss en förebild av allting sant och evigt! Aldrig, aldrig en dödlig ägt som Ni gudomlig makt att göra gott. Ty alla konungar i Europa följer Spaniens fana. Träd i spetsen då för Europas furstar! Ett ord från Eder penna – och på nytt blir världen skapad. Giv oss tankefrihet! (Han kastar sig för konungens fötter) paste fattigdom! Jag trodde att jag visste vad fattigdom var. Jag har sett det i Afrika, jag har sett det i Latinamerika. Men i Calcutta bor människor på gatan, med ett ynka mål mat om dagen, i ett litet kyffe på trottoaren, stort som en handduk ungefär; i smutsen, i exkrementerna, där de också lagar sin mat; i kylan, på sommaren i 50 graders värme: tre miljoner människor! Så får det inte vara! Och jag tror att det bara är en fråga om att utbilda sina känslor, att ta alla problem ”som förövas under solen” till sitt hjärta, för att inte tillåta att detta får fortsätta. Vad vi måste göra, är att förena den vackra idén om vetenskapliga framsteg, med poetiska idéer, med idén om en kulturell renässans. Krafft Ehricke var en vetenskapsman som var med om att utveckla Saturnusraketen, som användes i Apolloprojektet på Kennedys tid – en banbrytande vetenskapsman. Han dog i cancer. Jag träffade honom flera gånger, och vi hade också telefonkontakt. Och under de sista månaderna som han levde sa han, att även om han var helt och hållet för naturvetenskapen, och absolut trodde att ett oändligt framåtskridande är möjligt, så sa han att han hade kommit fram till att det inte är naturvetenskapens fel att mänskligheten har problem, utan att problemet är att denna naturvetenskap inte är kombinerad med en humanistisk bildning, med den själsliga utveckling som Schiller och Humboldt talade om, och det var därför som han jobbade ihop med Schillerinstitutet under den sista delen av sitt liv. Det är det som Schiller menar: vetenskapen får inte eftersträva kronan för tidigt, utan vetenskap och poesi måste gå hand i hand. Jag menar att Schiller, för dagens USA, för att läka det amerikanska folkets själ, är den absolut viktigaste tänkaren och skalden som man över huvud taget kan studera. Igår kom frågan upp: Är ungdomsrörelsen bara ett trick för att sätta press på de dumma 40-talisterna, och sparka dem i ändan? Självklart inte. Ungdomsrörelsen är viktig för att en gång för alla sätta stopp för mänsklighetens ovärdiga tillstånd, där inte alla människor utvecklar sin fulla potential. Jag skulle önska att ungdomsrörelsen tar till sig skönhetens idé. Och om ni säger: Okay, vi ska skapa en ny renässans, där ingen av oss har något mindre ideal än att bli en skön själ – ja, då har vi det. 9
- Page 1 and 2: LaRoucherörelsen i Sverige - EAP H
- Page 3 and 4: misk kollaps. På direktiv från br
- Page 5 and 6: Den gamla världsordningen. Drottni
- Page 7: En annan av den tyska klassiska per
- Page 11 and 12: toderna är så konstlade och destr
människors oförytterliga rättigheter – inte<br />
som den franska revolutionen, där ”frihet,<br />
jämlikhet, broderskap” i verkligheten betydde<br />
det som Robespierre sa, att ”revolutionen<br />
behöver inga vetenskapsmän”, och<br />
<strong>se</strong>dan högg han huvudet av dem i giljotinen.<br />
Några av er kommer kanske ihåg Lyns<br />
uppsats om ”The Secrets Known Only to<br />
the Inner Elites”. Schiller skrev faktiskt ett<br />
på pricken likadant verk, Solon och Lykurgos,<br />
där han lägger fram de två modellerna:<br />
på den ena sidan Solons vackra stadsstat<br />
Athen, som är den republikanska modellen,<br />
som syftar till framsteg och mänsklig fullkomning,<br />
och på den andra sidan Lykurgos’<br />
Sparta, ett oligarkiskt system, där staten på<br />
ytan verkar fungera rätt väl. Men när man<br />
tittar närmare <strong>se</strong>r man att individen faktiskt<br />
offras för staten. Schiller säger: Staten är<br />
aldrig ett mål i sig. Den är bara viktig som<br />
en förutsättning för att mänskligheten ska<br />
kunna sträva mot sitt mål. Och det målet<br />
är inget annat än en utveckling av alla dess<br />
möjligheter, framsteg.<br />
Staten är till för individen<br />
I Estetiska breven säger Schiller, i det<br />
fjärde brevet: ”Varje individuell människa<br />
bär, kan man säga, med hänsyn till anlag<br />
och bestämmel<strong>se</strong>, en ren ideal människa i<br />
sig, och att överensstämma med dess oföränderliga<br />
enhet i alla sina växlingar är den<br />
stora uppgiften i hennes tillvaro.”<br />
Det här är väldigt viktigt, att varje människa<br />
bär ett sådant ideal inom sig. Att förverkliga<br />
det är vår stora uppgift i livet.<br />
Schiller säger: Man måste utveckla alla<br />
sina möjligheter, och i verkligheten bli den<br />
harmoniska, vackra människa som man har<br />
potentialen att vara. Bara om alla människor<br />
gör det kan staten fungera. Därför, säger<br />
han, är det största konstverket att bygga<br />
politisk frihet. Genom alla individers förädling,<br />
genom att fler och fler utvecklar sig<br />
till att repre<strong>se</strong>ntera människans artkaraktär,<br />
blir individen staten. Människan i tiden förädlar<br />
sig till människan i idén.<br />
I Estetiska breven, som han skrev när<br />
det stod klart att hoppet om att återupprepa<br />
den amerikanska revolutionen i Frankrike<br />
inte skulle infrias, eftersom det jakobinska<br />
skräckväldet hade förstört allting, frågar<br />
Schiller: Varifrån ska den nödvändiga förbättringen<br />
på det politiska området komma,<br />
när staten är korrupt och massorna degenererade?<br />
Och han kommer fram till detta<br />
överraskande svar: Den kan bara komma<br />
genom den sköna konsten.<br />
Dikten Konstnärerna är faktiskt en tidig<br />
dikt. Han skrev den innan han hade fyllt 30.<br />
Jag tycker att det är en av de vackraste hyllningarna<br />
till människan, och kraften i hennes<br />
kognitiva förmåga, som finns. Så här<br />
lyder första strofen:*<br />
Hur hög, hur stolt, där palmens kvist<br />
du höjer,<br />
vid <strong>se</strong>klets skiljoväg du dröjer<br />
i mannaålderns ädla frid –<br />
med öppet sinne och med samlad råga,<br />
med dådrikt lugn och allvarsmättad låga,<br />
fullmogen ättling, mänska, av din tid.<br />
Av tanken frigjord, blev du stärkt av lagen –<br />
en kostbar visdom har du lyft mot dagen<br />
ur det förtegna i ditt eget bröst;<br />
av kamp och brottning fick du stål åt<br />
styrkan;<br />
natur’n betvang du, tills<br />
hon gav sin dyrkan<br />
och steg ur formlös sömn vid ljudet av<br />
din röst.<br />
<strong>Här</strong> finns redan hela kompositionen anlagd.<br />
”Fullmogen ättling av din tid” syftar<br />
på människouppfattningen i detta historiska<br />
* I Bertil Malmbergs översättning<br />
8<br />
Rütlieden<br />
ur ”Wilhelm Tell”<br />
av Friedrich Schiller<br />
(övers. Bertil Malmberg)<br />
Tyrannens makt har ock en gräns.<br />
Då den förtryckte mötes av våld<br />
och vrånghet överallt och<br />
bördan blir outhärdlig sträcker han<br />
till sist mot själva himlavalvet<br />
upp sin hand och hämtar ned sin<br />
rätt, den eviga, som hängt<br />
däruppe, oförytterlig och<br />
oförstörbar liksom stjärnorna.<br />
Det gamla urtillståndet kommer<br />
åter, nu blir det man mot man,<br />
det sista skälet, då intet annat<br />
mäktar övertyga, är svärdet; vi<br />
ha rätt att lyfta det, då våldet<br />
hotar, vad vi akta dyrast.<br />
Vi kämpa för vår hembygd,<br />
viv och barn. …<br />
Vid detta ljus som hinner först till<br />
oss och ännu icke nått till alla dem<br />
som andas tungt i skumma städers<br />
kvalm, må samfällt vi besvärja<br />
vårt förbund!<br />
– Vi äro blott ett enda folk av bröder,<br />
och ingen nöd skall kunna skilja oss.<br />
– Vi vilja vara fria liksom fädren<br />
och hellre dö än bära träldomsok.<br />
– Vi vilja lita på en högsta Gud och<br />
icke böja oss för mänskomakt.<br />
ögonblick, som var fyllt av optimism, och<br />
det är en återspegling av den amerikanska<br />
revolutionen: Människan som den högsta<br />
varel<strong>se</strong>n i skapel<strong>se</strong>n. ”Naturn betvang du,<br />
tills hon … steg ur formlös sömn vid ljudet<br />
av din röst”, visar utvecklingsproces<strong>se</strong>n,<br />
som lett fram till nuet.<br />
I den andra strofen fordrar han självreflektion:<br />
det var konsten som hjälpte<br />
människan att övervinna de lägre begären;<br />
människan är den enda varel<strong>se</strong>n som äger<br />
konst. Den tredje strofen:<br />
– Blott morgonporten av det sköna,<br />
för in till kunskapslivets dag.<br />
Om dig en högre glans skall kröna,<br />
förstå ett ringare behag!<br />
När fylld av ljuv, av helig bävan<br />
du njöt av någon skön symbol,<br />
bereddes du för större strävan<br />
och för ett väldigare mål.<br />
Det är en intressant tanke: ”kunskapen”<br />
kan människan bara nå genom ”det sköna”.<br />
I mänsklighetens barndom, då människan<br />
ännu var naiv, men hade en enorm entusiasm<br />
och upptäckarglädje, såg hon skönheten<br />
i naturen, och återskapade den som<br />
konst. Den skapar hos henne en potential<br />
till förnuft. Den femte strofen:<br />
Och hon, som med en krans av Orioner,<br />
patetiskt länkad kring sitt tunga hår,<br />
– blott uppenbar för renare demoner –<br />
konungslig över stjärnor går:<br />
med nedlagd krans, förmildrad flamma<br />
och med ett mer förtroligt skick,<br />
Urania – den upphöjt allvarsamma –<br />
i form av skönhet träder för vår blick.<br />
Så står hon som ett barn inför oss<br />
– hur enkel! – med behagets attribut:<br />
vad här som bräcklig skönhet rör oss<br />
i form av sanning möter oss till slut.<br />
Sanningen är i detta utvecklingsstadium<br />
så stark, så lysande, att människan ännu<br />
inte kan <strong>se</strong> på den direkt. Men sanningens<br />
gudinna, Urania i den grekiska mytologin,<br />
klär sig i skönhet. Bara den som har upplevt<br />
skönhet, särskilt i barndomen, utvecklar en<br />
känslomässig förmåga till sanning. Det tror<br />
jag är absolut sant; och en av de största tragedierna<br />
är bristen på skönhet i den nuvarande<br />
amerikanska kulturen – det finns barn<br />
som inte har en chans, om vi inte ändrar på<br />
det. Nu den nionde strofen:<br />
Förrn eder strävan gav oss måttets lag,<br />
som alla vä<strong>se</strong>n glättigt följa,<br />
mot tidens kuster hördes Alltet skölja<br />
med formlöshetens böljeslag;<br />
ty lika ödsligt rå som han<br />
sig världen tedde för den vilde:<br />
ett vä<strong>se</strong>n, som hans blod förspillde,<br />
behärskat av ett dystert bann.<br />
Blott fäst vid tingen som begärets träl,<br />
han endast sina drifter lydde,<br />
och aldrig skådad honom undanflydde<br />
naturens skönhetsrika själ.<br />
Detta är bland annat en polemik mot<br />
Hobbes och Locke: att på sinnesförnimmel<strong>se</strong>rnas<br />
nivå är människan inte kapabel<br />
att fånga ”naturens skönhetsrika själ”;<br />
skönheten i naturen pekar mot någonting<br />
högre. Genom sitt exempel väcker den skaparförmågan<br />
hos människan, den inspirerar<br />
henne, för första gången, till att skapa. Och<br />
hon fortsätter att skapa, och utvecklar snart<br />
en konst på en högre nivå:<br />
Då trängde sig barbarerna tillhopa<br />
omkring de nya skapel<strong>se</strong>rnas prakt,<br />
då hördes tu<strong>se</strong>n röster ropa:<br />
<strong>se</strong> mänskosnillets gudamakt!<br />
Människan blir alltmer självmedveten<br />
om sin skaparkraft. Skönhetens anblick har<br />
en förädlande inverkan, och hon är lycklig<br />
över sin växande tankeförmåga.<br />
Ur sinnets sömn till större tiders möte<br />
sig lyfte en befriad själ;<br />
av er förlöst, i själva glädjens sköte<br />
sig kastade bekymrets träl.<br />
Så över djuriskhetens grän<strong>se</strong>r ledde<br />
ert snille en förnedrad stam,<br />
och tanken, denne stolte främling, trädde<br />
till högsint hjältegärning fram.<br />
Nu uppstod mänskan, och mot stjärnor<br />
vändes<br />
dess furstelika anletsdrag;<br />
…<br />
Men högre städs, till ständigt högre syfte<br />
steg edert skapande geni;<br />
nu uppstod verk ur verk, och <strong>se</strong>gerljus<br />
sig lyfte<br />
ur harmonier harmoni.<br />
…<br />
Nu mänskans själ, som med sin trägna flit<br />
förvandlat jordens krets, har redan vänt<br />
sin trånad mot större horisont<br />
och mer gudomlig blånad<br />
och länkat sina vägar dit;<br />
men konsten följer hennes fria färd<br />
att nu som fordom hennes steg bevinga,<br />
och nya skönhetsvärldar springa,<br />
beglänsta, ur naturens värld.<br />
…<br />
Att mänskan, frigjord, äntligen har lärt<br />
att tänka plikten och få kravet kärt,<br />
att slumpens välde föll: för det<br />
belönar eder – eder evighet.<br />
…<br />
Då forskarn, som med djärva blickar<br />
svävar på tankens fria tävlingsban<br />
och drucken av en <strong>se</strong>gerstolt päan<br />
sin äras krona eftersträvar –<br />
då blott en obetydlig krans<br />
hans stolthet vill åt er förläna<br />
och skänka er vid sidan av sin glans<br />
en ringa plats bland dem som tjäna –<br />
då så han till sin egen vinning<br />
er sköna frihetshandling vänt:<br />
förlåt hans brott –<br />
…<br />
Vid eder hand han når till detta höga,<br />
förnäma krön, där för hans öga<br />
den fagra dalen öppnas på en gång: …<br />
Glädje, tanke, kreativitet, kärlek växer i<br />
alltmer fullkomliga verk. Skapel<strong>se</strong>ns horisont<br />
vidgas, och ökar samtidigt människans<br />
förmåga till skönhet. Konsten berikar alla<br />
människans kunskapsområden, och den berikas<br />
själv av de nya vetenskapliga upptäckterna.<br />
Men när vetenskapen försöker erövra<br />
kronan, ingriper Schiller och säger: Vetenskapen<br />
ska inte så småningom ta över efter<br />
konsten. Sanningen ligger i en förening av<br />
konst och vetenskap. Universums lagar verkar<br />
på alla områden, och bara bristen på utveckling<br />
fick forskarna att tro något annat.<br />
Schiller vädjar <strong>se</strong>dan till konstnärerna, att<br />
det kommer an på dem om människovärdet<br />
ska höjas eller sänkas:<br />
I edra händers vård är givet<br />
vårt dyra arv, vårt släktes värdighet:<br />
bevara det –<br />
med er det dör, med er det lyfts mot livet.<br />
Så tjäne diktningens magi<br />
den stora, visa gudaplanen<br />
och lede oss till oceanen<br />
av evig harmoni.<br />
…<br />
Så stigen, dit er längtan bär,<br />
I fria söner av en fri gudinna,<br />
– dit, där det högsta skönas kransar brinna!<br />
Om andra kronor tävlen icke här!<br />
Den syster, vilken nu för eder blick<br />
försvunnit,<br />
I möten åter i er moders famn.<br />
Vad sköna själar hava ädelt funnit,<br />
det bär fullkomlighetens namn.<br />
Så stigen, dit er djärva längtan styr,<br />
högt över dagen med dess tomma röster,<br />
tills i er spegel, vänd mot öster,<br />
det nya <strong>se</strong>klets morgon gryr!<br />
På skilda vägar har envar fått vandra<br />
det höga målets glans emot.<br />
Så häl<strong>se</strong>n här vid Enighetens fot<br />
med öppen brodersfamn varandra!<br />
Som sjufalt dagens brutna strålar<br />
förmäla sig i lju<strong>se</strong>ts ström,<br />
som sjufalt Irisbågens strålar<br />
försmälta i gemensam dröm –<br />
så sväven hän och länken eder dans<br />
i tu<strong>se</strong>nfaldig klarhetslek och gliden<br />
mot samma frid och endräkt över tiden<br />
och samma stora gudomsglans!<br />
Detta är det poetiska uttrycket för att sanning,<br />
skönhet, vetenskap, förnuft är en och<br />
samma sak. Det fina är att Schiller förde en<br />
omfattande korrespondens om hur han skapade<br />
denna dikt, som ger oss en inblick i<br />
hur han tänkte när han skrev den. Han förde<br />
den med sin vän Christian Gottfried Körner,<br />
som understödde honom, och bjöd honom<br />
att komma till Dresden 1785. Det här var<br />
den mest harmoniska och bekymmersfria<br />
perioden i Schillers liv. Han skrev Hymn till<br />
glädjen, Filosofiska breven, Konstnärerna,<br />
och det var faktiskt en period då han var<br />
mycket, mycket lycklig.<br />
Man kan förädla sina känslor<br />
Schiller arbetade vid den här tiden med<br />
att formulera en klassisk estetisk teori, ett<br />
skönhetsbegrepp grundat på förnuftet. Den<br />
25 december 1788 skrev han till Körner:<br />
”All skönhet uppgår till slut i en allmän<br />
sanning. Jag är säker på att om man av<br />
ett konstverk inte fordrar något annat än<br />
skönhet så uppfyller det automatiskt alla<br />
andra krav, på ett indirekt sätt. Söker man<br />
emellertid finna en kompromiss mellan<br />
skönhet och moral, eller något annat, kan<br />
man fördärva bäggedera.”<br />
Jag menar att detta är en mycket vä<strong>se</strong>ntlig<br />
princip, för all konst måste vara vacker!
Change language