Här - LaRouche.se

More documents

Recommendations

Info

6 FRIEDRICH SCHILLER 250 ÅR Vårt behov av Schiller idag Varför är Friedrich Schiller i dag aktuellare än någonsin? Världen befinner sig i en sammanbrottskris, eftersom de politiska ledarna i USA och Europa inte har förstått konsekvenserna av sitt felaktiga tänkande och agerande. Det finns fortfarande hopp om en bildad och organiserad massrevolt mot denna idioti och ansvarslöshet bland samhällets ledare, en massrevolt som kan återupprätta syftet med grundandet av den moderna nationalstaten och inspirera alla att blicka framåt mot en ny, rättvis världsordning. Men då måste befolkningen förses med de ideal och intellektuella och känslomässiga verktyg som alla Ur Fysiologins filosofi av Friedrich Schiller 1779 (övers. Astrid Sandmark) Så mycket, tror jag, torde vara tillräckligt säkert bevisat, som att universum är ett verk av ett oändligt förstånd och uttänkt enligt en förträfflig plan. På samma sätt som det övergick från tanke till att bli verklighet genom den gudomliga kraftens allsmäktiga inflytande, och genom att alla krafter verkar och griper in i varandra, liksom strängarna på ett instrument som tusenstämmigt tillsammans frambringar en melodi: på samma sätt skall människan, adlad av gudomens krafter, i de enskilda verkningarna hitta orsak och avsikt, i sambandet mellan orsaker och avsikter uppdaga den stora planen i det hela, i planen igenkänna Skaparen, älska honom, lovprisa honom, eller uttryckt i kortare, för våra öron mer upphöjt klingande ordalag: människan finns till för att hon skall eftersträva sin Skapares storhet, att kunna överblicka världen med exakt samma blick som Skaparen överblickar den – att bli gudalik är människans bestämmelse. Detta hennes ideal är visserligen oändligt: men anden är evig. Evighet är oändlighetens mått, den kommer alltså att växa i evighet, men den kommer aldrig att nå det. En själ – säger en av detta sekels visa män – som är så upplyst, att den kan skåda den gudomliga försynens plan i dess helhet, är den lyckligaste själen. En evig, en stor, skön lag har förbundit fullkomlighet med nöje, missnöje med ofullkomlighet. Det som närmar människan till hennes bestämmelse, direkt eller indirekt, kommer att göra henne glad. Det som fjärmar henne från den kommer att smärta henne, det som smärtar henne kommer hon att undvika, det som gör henne glad, det kommer hon att sträva efter. Hon kommer att söka sig till fullkomligheten, därför att ofullkomlighet smärtar; hon kommer att söka sig till den, därför att den i sig gör henne glad. Summan av de största fullkomligheterna med de minsta ofullkomligheterna är summan av den största glädjen med de minsta smärtorna. Detta är lycksalighet. Det är alltså alldeles detsamma om jag säger: människan finns till för att vara lycklig: eller – Hon finns till för att vara fullkomlig. Hon är fullkomlig bara när hon är lycklig. Hon är lycklig bara när hon är fullkomlig. Men en lika skön, klok lag – en följd av den förra – har förbundit det helas fullkomlighet med de enskilda delarnas lycksalighet, människorna med människorna, ja människorna med djuren genom den allomfattande kärlekens band. Kärleken, den vackraste, ädlaste driften i den mänskliga själen, den stora kedjan i den kännande naturen, är alltså ingenting annat än min egen förväxling med min medmänniskas väsen. Och denna förväxling är vällust. Kärleken gör alltså hennes lust till min lust, hennes smärta till min smärta. Men även denna smärta är fullkomlighet, och behöver alltså inte vara utan glädje. Medlidande, som affekt, är alltså en blandning av vällust och plåga. Smärta, därför att medmänniskan lider. Vällust, därför att jag delar hennes lidande med henne, därför att jag älskar henne. Smärta och lust, att kunna ta bort hennes lidande från henne. Och varför den allomfattande kärleken; varför är den allomfattande kärleken förenad med så mycket glädje? – Enbart på grund av denna sistnämnda grundavsikt, att befrämja medmänniskans fullkomlighet. Och denna fullkomlighet består av att överblicka, utforska, beundra naturens stora plan. Ja alla sinnenas nöjen, vilka vi skall omtala på sin rätta plats, utmynnar alla till slut genom allsköns vindlingar och synbarliga motsägelser i just densamma. Oföränderlig kvarstår för alltid denna sanning: människan är bestämd att överblicka, utforska och beundra naturens stora plan. Helga Zepp- LaRouche sanna medborgare behöver bära med sig under denna omtumlande tid. Och då finns det ingen bättre än Friedrich Schiller att ha som ledsagare. Det förklarade det internationella Schillerinstitutets grundare och ordförande Helga Zepp-LaRouche på en konferens den 16 februari 2003. Dagen innan hade miljontals människor dragit ut på gator och torg över hela världen för att visa sitt motstånd mot det krig som Tony Blair och George W. Bush ville starta mot Irak. Nu, precis som då, förklarade hon för deltagarna på konferensen, som hölls strax utanför Washington D.C., är Schillers ideal och en ny syn på förhållandet mellan nationer och folk avgörande för civilisationens överlevnad. Och hon berättade om vilka tankar som låg bakom grundandet av Schillerinstitutet 1984. Helga Zepp-LaRouches tal återges på de följande sidorna. Vi kommer in i talet efter hennes skildring av hur världen såg ut 1984, mitt i den hetaste perioden av det kalla kriget, då hela mänskligheten levde under hotet om utplåning genom ett atomkrig. Jag tar upp det som hände då, för det var faktiskt under den perioden som idén att skapa någonting i stil med Schillerinstitutet föddes. Jag reste runt i Tyskland, och jag såg att det fanns en växande antiamerikanism i Tyskland. Och när jag reste runt i USA såg jag att det fanns en växande anti-tysk, anti-europeisk tendens i USA. Jag förstod att detta kunde utvecklas till någonting mycket farligt. Jag förstod att det behövdes ett institut som kunde föra upp utrikespolitiken på en helt annan nivå; där den tyska historien inte bara reducerades till tolv års mardröm, utan att man skulle tala med Tyskland som det land som Nicolaus Cusanus, Leibniz, Schiller och Beethoven kom från. Och att USA inte bara var landet som hade gjort hemska saker i Vietnam, Korea, Hiroshima och Panama, utan att man skulle tala med den amerikanska revolutionens Amerika, som faktiskt skapades av de bästa traditionerna från Europa; med Lincoln och Franklin D. Roosevelt, Kennedy och Martin Luther King. Samma sak gäller förstås för andra länder: när man vill ha goda utrikesförbindelser gnäller man inte och säger: ”Det där var er värsta period”, utan man tänker efter vilken period som var den bästa, då det landet bidrog med någonting positivt till världshistorien. Alltså stod det från början klart att Schillerinstitutet inte bara skulle verka för att förbättra förbindelserna mellan Europa och Amerika, utan också och i synnerhet med hela utvecklingssektorn. Jag letade vid den här tiden efter grundningsprinciper för Schillerinstitutet. Jag läste alla upptänkliga internationella dokument, och jag kom fram till att den amerikanska Självständighetsförklaringen faktiskt var det vackraste dokument man kunde ge sig själv som grundningsprincip. Och genom att bara ändra några ord – i stället för ”den amerikanska kolonin” säger jag ”alla länder”, där det står ”den brittiska koloniala ockupationsmakten” säger jag ”de internationella oligarkiska institutionerna” – så gör jag det giltigt för hela världen. Det som är den amerikanska författningen och den amerikanska Självständighetsförklaringen kan faktiskt läggas som en grund för hela världen. Det är precis samma idé som i Rütlieden i Schillers Wilhelm Tell. Och jag kom fram till att i en kris som den här, när hela systemet bryter samman, när FN, IMF, Världsbanken, WTO, Maastricht, EU, Nato och så vidare är i upplösning, så kan lösningen bara hittas på den högsta nivån. Vi sa det för länge sedan, men folk trodde inte på det, de trodde att ”det där är överdrivet”. Men nu ser man att det gamla paradigmet, de axiom och värderingar som gällde fram till nu, att de har misslyckats kapitalt. Hela det s.k. ”fun society” – materialism, egoism, ”jag, mig, mitt” – hela den filosofin är ute. Frågan är: vad är det nya paradigmet? Och det är här som Schiller och Schillerinstitutet är så viktiga. Vi står inför precis den frågan som Schiller ställde: Hur kommer det sig att vi fortfarande är barbarer? Och i dag står vi inför valet att antingen blir vi fullständiga barbarer – en mörk tid, gängkrig, folk som slåss om maten, dödar varandra – eller så får vi en ny renässans. Och om vi får en ny renässans, så är jag helt säker på att den kommer att bli underbarare än någon tidigare i historien. Schillers människosyn Anledningen till att jag uppkallade vårt arbete för bättre relationer mellan länderna efter Friedrich Schiller, är att han för mig står som det högsta uttrycket för mänsklighet; att han har skildrat det som människan kan vara, skönare och mer poetiskt än någon annan. Ni känner alla till Beethovens nionde symfoni. Beethoven komponerade den till en dikt av Schiller, hans Hymn till glädjen, och han gjorde den till ett av de största och mest hisnande vackra verk som någonsin skrivits på den här planeten. Beethoven sa faktiskt att Schillers poesi var så fulländad, att det var nästan omöjligt för en kompositör att tillföra någonting till det som Schiller redan hade skapat. Samtidigt har Schiller, om man studerar honom noga, utvecklat de djupaste filosofiska begrepp, helt i nivå med Platon, Cusanus och Leibniz – bara det att han har uttryckt dem med poetisk skönhet.
En annan av den tyska klassiska periodens giganter, Wilhelm von Humboldt – som faktiskt skapade världens bästa utbildningssystem – skrev om Schiller, när Schiller hade dött: ”Det mest typiskt utmärkande för Schiller, var att tanken, i en högre och klarare mening än hos kanske någon annan, var hans livselement. Intellektets ständiga självverksamhet övergav honom så gott som aldrig, och försvagades bara under de häftigaste attackerna av hans fysiska sjukdom. För honom var det vederkvickelse, inte möda. … Vad gäller skönhetsbegreppet, det estetiska i skapande och handling, alltså såväl grunden för all konst som konsten själv, innehåller dessa verk allt väsentligt på ett sätt som aldrig kommer att kunna överträffas. … Aldrig förr har dessa ämnen avhandlats på ett så rent, så fullständigt och klargörande sätt. Men därmed var oändligt mycket vunnet, inte bara för den säkra begreppsanalysen, utan också för den estetiska och moraliska bildningen. Konst och poesi förknippades direkt med det ädlaste hos människorna, framställda som det som först gör människan medveten om sin inneboende, bortom ändligheten strävande natur.” Jag hade hela tiden tyckt att Schiller överträffade allt. Och jag blev så glad när jag upptäckte att Humboldt hade exakt samma uppfattning. Oändligt mycket hade vunnits för människans estetiska och moraliska bildning. Frihetens skald Jag ska presentera för er några av Schillers mest centrala idéer och principer, som är klassisk konst på högsta nivå. Schiller skrev något när han var 19 år, hans första uppsats som medicinstudent. (Se ruta sid. 6) Tänk att det är skrivet av en 19-åring! Det är faktiskt samma idé som man finner hos Nicolaus Cusanus, överensstämmelsen mellan makrokosmos, det fysiska universum, och mikrokosmos. Det är samma idé som Leibniz’ monadbegrepp, att varje människa är ett frö som innehåller hela universum i all dess komplexitet. Och Schiller tyckte så mycket om den idén, att han skrev en dikt om den, som heter ”Columbus”. (Se ruta ovan t.h.) Wilhelm von Humboldt skrev om detta: ”Tron på den mänskliga tankens kraft, stegrad till en poetisk bild, uttrycks i detta distikon med titeln Columbus, som är något av det märkligaste som Schiller diktat. Tron på den för människan osynliga inneboende kraften, den upphöjda och djupt sanna föreställningen att det måste finnas en inre överensstämmelse mellan den och den som ordnar och styr hela världsalltet, eftersom all sanning bara kan vara ett återsken av den eviga, ursprungliga, var ett karakteristiskt drag i Schillers idésystem.” Schiller skrev själv om detta i sina Filosofiska brev, med formuleringen att ”Columbus inlåter sig på en vansklig vadhållning med ett obefaret hav”. Med andra ord: en människa, Columbus, tänkte att det måste finnas en kust därborta, och sedan upptäckte han faktiskt den nya kontinenten. Det här är väldigt viktigt. Jag sa förut att det är min fasta övertygelse att den nuvarande krisen bara kan lösas, om den politiska ordningen i världen bringas i överensstämmelse med den kosmiska ordningen, med naturrätten. Om det finns en skald som kan uttrycka det på det här sättet, så är det otroligt värdefullt. Vem är nu Friedrich Schiller, den tyske ”frihetsskalden”? Eftersom det är många nya här, vill jag berätta lite om hans liv. Han föddes den 10 november 1759, i Marbach, vid floden Neckar. Han hade en mycket lycklig barndom. Hans föräldrar hette Johann Kaspar och Elisabeth. De bodde först i Lorch. Sedan gick han i latinskolan i Ludwigsburg, och därefter kom det till en dramatisk brytning, när greve Karl Eugen av Rothenberg tvingade honom att skriva in sig vid militärakademin, Karlsskolan. Han var då 13 år, och under de följande åtta åren kunde han på nära håll studera det oligarkiska beteendet vid hovet. Han såg hur oligarkerna, när de bestämde sig för att gå på jakt, red ut med dussintals hästar och förstörde böndernas skördar, utan att betala någon ersättning, och han såg den dåliga smaken vid hovet. Han utvecklade alltså en mycket stark anti-oligarkisk känsla. Och Schiller led verkligen, för han upplevde att utbildningen vid denna militärakademi var väldigt inskränkt. Men jag måste säga, att om man jämför med utbildningen nu för tiden på europeiska och amerikanska universitet, så hade han tur, för han fick i alla fall lära sig om Leibniz, Shakespeare, Lessing, Mendelssohn och andra; men också om den Columbus av Friedrich Schiller (övers. Herman Bjursten) Djärve seglare, styr! Låt kvickheten gärna dig håna och matrosen till rors sänka sin slappade arm. Stadigt mot väster blott! Där måste dock kusten sig höja; Tydlig den ligger och klart skimrande re’n i din barm. Tro på en ledande Gud och följ det tigande världshav; Funnes ej landet förut, stege det upp utur våg. Ja – ett evigt förbund naturen knutit med snillet; Lovar det ena en sak, håller den andra förvisst. brittiska empirismen, med Locke, Hobbes, Hume, Wright. Och han hade mycket bra lärare, särskilt en som hette Abel. De lärde honom bland annat om den brittiska materialismens dominerande inflytande: Hobbes, att alla idéer bara är resultatet av minnen av sinnesintryck; Locke, att den nyfödda människan är en tabula rasa, en tom skrivtavla, på vilken bara sinnesintrycken hopar kunskaper; och att Hume sedan sa att det betyder att alla idéer är slumpmässiga, för de är producerade av slumpmässiga sinnesförnimmelser, och därför är alla idéer en illusion. Och därför fanns det heller ingen odödlig själ. Det som man kallar själen var bara en anhopning av sinnliga föreställningar. En skotsk filosof vid namn Thomas Wright skrev en kritik mot Hume, och sa att det som Hume kallade en illusion faktiskt fanns i verkligheten, nämligen det sunda förnuftet, och att detta sunda förnuft var en självklar sanning. Schiller och den amerikanska revolutionen Schiller tyckte att alla dessa teorier var hemska. Och därför skrev han redan 1779, i sin uppsats, att om alla tankar skulle vara slumpmässiga, då styr inte människan över sina tankar, och då har människan ingen frihet. Och om även moralen är slumpmässig, då har människan inget värde. Och han fann detta fullkomligt oacceptabelt. Denna konfrontation fick Schiller att utveckla raka motsatsen, och att avsky den utbildningsmetod som jesuiterna, de franska och engelska materialisterna och empiristerna stod för. Och han såg i dessa irrläror källan till sin tids inre konflikt och fara. Han såg det som sin uppgift att lösa denna inre konflikt, och att återskapa människan i harmonisk utveckling av alla sina anlag. Han sa att alla människor har möjlighet att bli snillen. Och medlet att åstadkomma detta är den poetiska principen, för den bär på nyckeln till människosjälens innersta hemligheter. Schiller var faktiskt den amerikanska revolutionens skald. Faktum är att han i ett läge till och med funderade på att utvandra till Amerika. I Breven om Don Carlos, ett av hans tidiga dramer, skrev han att det som detta drama egentligen handlade om, var favoritämnet under detta decennium, d.v.s. 1780-talet, vilket var den tid då den amerikanska revolutionen just hade lyckats. Individens största möjliga frihet, parad med statens högsta blomstring. Likheterna mellan den amerikanska Självständighetsförklaringen (se nedan) och Rütlieden ur Schillers drama Wilhelm Tell (se ruta nästa sida) är så uppenbara, att jag verkligen vill uppmuntra alla att gå hem och läsa Don Carlos. Och då ska ni veta att i detta drama kunde Schiller, på grund av den oligarkiska kontrollen, inte skriva som han hade gjort i Kärlek och intriger – där han direkt attackerade de hessiska soldaternas tjänstgöring på britternas sida i frihetskriget – eftersom det var förbjudet, och han hade tvingats att fly. Så han fick välja ett annat ämne, men det var fortfarande samma idéer. Den berömda dialogen i Don Carlos, mellan markisen av Posa och kung Filip II av Spanien, handlar faktiskt om den amerikanska revolutionens principer. Det är en mycket mäktig poetisk framställning av den republikanska principen, mot imperieprincipen. Filip II representerade nämligen vid den tiden ett imperium över vilken solen aldrig gick ned, men som uppenbarligen styrdes med skräck och armod. Vi lyssnar på Posa, när han vädjar till kungen. (Se ruta sid. 9) Denna vackra tanke, att vara ”en kung bland miljoner kungar”, alltså jämlikhet på högsta nivå, bygger på principen om alla Ur Självständighetsförklaringen antagen 1776 av tretton förenta amerikanska stater När det i mänsklighetens historia visar sig nödvändigt för ett folk att slita de politiska band som har bundit det till ett annat, och att bland jordens makter inta den särskilda och likställda plats vartill naturens lagar och den Gud som råder över dem berättigar dem, fordrar den vederbörliga hänsynen till mänsklighetens omdöme att de som har drivits till denna separation redogör för dess orsaker. Vi anser följande sanningar för självklara: Att alla människor är skapade lika; att de av Skaparen begåvats med vissa oförytterliga rättigheter; att främst bland dessa är liv, frihet och strävan efter lycka; att människorna, för att försäkra sig om åtnjutandet av dessa rättigheter, har inrättat styrelser, vilkas rättmätiga makt vilar på de styrdas samtycke; att folket, närhelst en styrelse blir fördärvlig för de ändamål den är avsedd att tjäna, har rätt att förändra eller avskaffa den och upprätta en ny på de grunder och i den form som synas mest ägnade att skänka det trygghet och lycka. Klokheten säger oss visserligen, att man ej av obetydliga och tillfälliga orsaker bör förändra styrelser som länge ägt bestånd, och alla tiders erfarenhet har även visat att människorna är mer benägna att lida så länge det onda är drägligt än att själva skaffa sig rätt genom att omstörta de former som de är vana vid. Men när en lång följd av missbruk och övergrepp alla pekar i samma riktning och röjer uppsåtet att undertrycka människorna genom ohämmad despoti, är det deras rätttighet och plikt att kasta av en sådan styrelse och anförtro sin kommande säkerhet åt andra väktare. 7
Page 1 and 2: LaRoucherörelsen i Sverige - EAP H
Page 3 and 4: misk kollaps. På direktiv från br
Page 5: Den gamla världsordningen. Drottni
Page 9 and 10: Kungen och markisen Om den inte är
Page 11 and 12: toderna är så konstlade och destr

Här - LaRouche.se

You also want an ePaper? Increase the reach of your titles

Delete template?

Save as template?