brctp 00920 - Sveriges geologiska undersökning

Korallkalkstenen bildar linser eller oregelbundna stockar och bankar i de föregående kalkstenarna.
Stora genomgående rev, som i siluren, saknas däremot. Stenen består dels av koraller,
dels av skalsand. Den är vanligen porös, men ibland tät och alltid oskiktad. Dess hårdhet och
kristallinitet är beroende på graden av hopkittning genom sekundär kalkspat. Flinta saknas i
regel.
Kritkalkstensförekomsternas brytvärdhet bestämmes i hög grad av flintans mängd och utbildning.
Om flintan förekommer i allt för stor mängd eller är allt för sammanvuxen med kalkstenen
för att utan stora kalkförluster kunna frånskiljas, äro förekomsterna icke brytvärda. Omflintan
är användbar och kan finna avsättning i tillräckligt stor mängd, kunna dock mycket
starkt flintblandade lager tillgodogöras.
Såväl senon- som danienkalkstenen utmärker sig i regel av hög kalcithalt med högst 1 % MgO
samt vanligen en viss fosfathalt. Svavelkishalten är låg, men ibland förekommer något sulfat.
Järnhalten är i regel mycket låg, varför kritkalkstenarna alltid äro ljusa eller vita. De icke karbonatiska
beståndsdelarna bestå övervägande av Si02, vilken förekommer dels som
kvartskom, dels som flinta och opal. I detta avseende skilja sig kritkalkstenarna från de kambro-siluriska,
vilka äro lerkalkstenar.
Kritformationens kalkstenar användas huvudsakligen för framställning av cement och kalkstensmjöl,
i mindre utsträckning som råsten för bränning av mur- och sulfatkalk samt som
byggnadssten. I vissa fall kan flintan användas.
För cementtillverkning enligt våta metoden lämpar sig kritkalkstenen på grund av sin låga
magnesiahalt och dessutom emedan den är lätt att mala. Däremot har den ej, som ortocerkalkstenen,
cementstenssammansättning utan måste uppblandas med lera, exempelvis moränlera
från avrymningen. Till cementtillverkning tages i vissa fall det som blir kvar i brottet, sedan
den fastaste och renaste stenen utskrätts. De största flintstyckena utskrädas, men mindre bitar
kunna gå in i råmassan utan olägenhet.
För kalkstensmjöltillverkning tages lös, finkornig eller jordformig kalksten, från vilken flintan
bortskrätts. Som denna kalk är starkt vattenhaltig i gruvfuktigt tillstånd, torkas den före malningen.
I vissa fall avsättes "mörjan" direkt. Dess CaO-halt är i fuktigt tillstånd 35-40 % och
som den kan produceras synnerligen billigt, ibland ur moränavrymningen, är den konkurrenskraftig
närmast brotten.
För kalkbränning och för avsättning som råsten tages brottens fastaste kalksten. I Limhamn
avsättes den hårdaste kalken som råsten, och lösare, men fortfarande fast kokkolitkalksten
användes för kalkbränning ringugn. I Ignaberga användes den fastaste stenen som byggnadssten.
Kritkalksten lämpar sig endast undantagsvis välför schaktugnsbränning. Särskilt den finkorniga
kalkstenen lämnar härvid stora mängder halvbränd eller obränd kalkmjöl, "stumpkalk",
som dock finner en lätt avsättning som en jordbrukskalk med högre halt än kalkstensmjölet.
Den mesta kritkalken brännes därför i ringugnar och blir dyrare i framställning än kalk, bränd
av silur- eller urkalk. Därtill kommer, att såväl råsten som bränd produkt oftast måste genom
skrädning befrias från flinta.
Såväl råsten som kalk framställd av kritformationens kalkstenar äro i regel högvärdiga.
Inger/ny mapp/ kalkförekomster
79