brctp 00920 - Sveriges geologiska undersökning

Kritformationens kalkstenar
Kritformationen anträffas i Sverige endast i landet sydliga delar. Den är uppdelad på tre skilda
områden: Kristianstadsområdet, det sydhalländska området och det sydvästskånska området.
Kristianstadsområdet omfattar Kristianstadsslätten samt Listerlandet i Blekinge och är omgivet
av talrika isolerade småområden i väster, norr och öster. Det sydhalländska området omfattar
Laholmsslätten och nordsluttningen av Hallands ås, men har fordom haft en vida större
utbredning mot norr, vilket visas av förekomsten av märgel norrut. Det sydvästskånska området
är det största och aven bred och djup kvartärfylld sänka (Alnarpsfloden) uppdelat i två
delar, en i sydväst under Söderslätt och den andra delen på ömse sidor av Romeleåsen och
fortsättande mot sydost till Sandhammaren och mot nordväst till Landskrona.
Kritavlagringarna i Kristianstads- och det sydhalländska området tillhöra uteslutande senon.
Detta är även fallet med kritan norr och öster om Romeleåsen, under det inom övriga delar av
sydvästområdet senonen är överlagrad av kritformationens yngsta led, danien. Den därefter
följande tertiärformationen (paliocen) saknas så när som på en högst obetydlig förekomst vid
Klagshamn. Kritformationens övertäckning utgöres således alltid i Sverige av kvartära avlagnngar.
Kritformationen har avlagrats i sedimentationsbäcken, som i Kristianstads- och i det sydhalländska
området bildats vid entid, då landet låg väsentligt högre än nu, varunder ett starkt kuperat
landskap uppkom. Genom djupvittring av urberget uppkom då på sluttningarna de bekanta
kaolinförekomsterna (ex. Ivö). Förkastningar hava spelat en stor roll vid bäckenas anläggning,
men förkastningsrörelserna voro troligen avslutade innan landet sänktes och senonhavet
bröt in. Vid denna transgression av havet ägde en betydande vågerosion rum av de
branta och kaolinvittrade stränderna, varvid det ovittrade materialet rensköljdes som sand och
grus och avlagrades intill den dåvarande stranden dels för sig som sand eller konglomerat,
dels tillsammans med grova skalfragment och ibland även fosforit (skalgrus- och skalsandkalk)
under det att det vittrade materialet, kaolinen jämte de finaste skalfragmenten, fördes
längre ut och avlagrades där tillsammans med kemiskt utfälld kalk (skalstoftkalk). Endast
inom denna kalkstenstyp anträffas kemiskt utfälld kiselsyra i form av flinta.
När landet åter höjde sig och senonhavet drog sig tillbaka blevo kritavlagringarna utsatta för
stark erosion som delvis återställde det kuperade presenona landskapet och som ledde till att
underlaget fläckvis blottades eller att formationen halt bortfördes. Under kvartär tid övertäcktes
sedan kritformationens yta av morän, sand och lera, vilka särskilt i bäckenas djupaste
delar emot Hanö- och Laholmsbukterna äro av stor mäktighet.
Inom det sydvästra området hava förhållandena varit annorlunda beroende på att området i
motsats till de föregående tektoniskt ej hör till Fennoskandias urbergsplatta och rört sig med
denna utan tillhör det saxoniska veckfältet med dess självständiga rörelser. Inom sydvästområdet
var landet under såväl senon som danien i ständigt sjunkande. Det så bildade bäckenet
utfylldes efterhand med kritsediment, som under Söderslätt förmodligen är 2000 meter mäktiga.
Sjunkandet försiggick emellertid ej jämnt, utan stördes av veckrörelser med veckens axlar
strykande i NV -SÖ. Tydligast voro dessa rörelser under danien (den saxoniska veckningens
laramidiska fas) samt i kvartär tid före och under nedisningen. Härigenom blev området uppdelat
i NV -SÖ-gående antiklinaler och synklinaler var och en med sina karakteristiska lagringsförhållanden
och förmodligen även bergartsutbildning. Denna självständighet framträder
även mycket tydligt i det högst växlande läget på kritformationens överyta och på de över-
Inger/ny mapp/ kalkförekomster
77