brctp 00920 - Sveriges geologiska undersökning

fer brytas under den lägsta nu använda orstensbanken utan ökade brytningskostnader pr ton
bränd kalk. Orstensunderskott däremot medför försämrade brytningsförhållanden genom att
en del skiffer måste lämnas i brottet. Sannolika av detta skäl ha en del brott norr om Nygård
måst övergivas som icke brytvärda.
Orstenen i Halle- och Hunneberg håller enligt tre analyser i genomsnitt 87 % CaC0 3 samt är
därtill rätt bituminös (bituminer i regel dock m.e.m. förkoksat) varför den brända kalkens totala
CaO-halt bör bli va hög. Samtidigt gör den låga svavelhalten i skiffern att nedsättningen
av den effektiva CaO-halten genom sulfatbildning blir obetydlig varför Halle- och Hunnebergskalk
bör kunna hållas i en verksam CaO-halt på 75 % vilket är detsamma som i de bästa
alunskifferbrända kalkerna, ex. Kinnekulles orstenskalk.
Alunskiffern går ut i dagen omedelbart under diabasbranten och bildar aldrig någon nämnvärd
avsats. Dagbrytning kan därför ej förekomma utan all skiffer och orsten måste utvinnas genom
stollar och pelarbrytning under jord. Trots detta är brytningen mycket billig, bl.a. därför
att allt brutet är användbart. Arbetsrummen få en mycket gynnsam höjd och fasta, ej allt för
stora pelare kunna kvarsättas. Taket är fast och olyckor genom ras mycket sällsynta. I gamla
övergivna brott inträffar däremot ras genom frostsprängning. Lufttemperaturen är jämn och
behaglig. Någon uppfordring av berg och vatten behöver ej ifrågakomma. Transporterna i
horisontell led äro än så länge små. Ugnarna anläggas i sluttningen, varför någon lyftning av
materialet ej behöver ifrågakomma. Inom 100-200 m från utgåendet uppgår höjdskillnaden till
20 a40 m och är alltså tillräcklig t.o.m. för schaktugnar, magasin och lastfickor.
Kalkstenstillgångarna på Halle- och Hunneberg äro främst beroende på huru mycket av alunskifferlagret
som är bortskuret av diabasen. Hela eller den brytvärda delen av alunskifferlagret
synes vara bortskuret i dalen emellan bergen och på Hallebergs västsida. På samma bergs östra
sida ligger diabasen visserligen i regel an mot alunskiffern men har vanligen kvarlämnat
större delen, varför en rad brott här kunnat anläggas. På Hunnebergs östra sida äro skifferns
övre lager ibland bortskurna i norr men i söder går diabaskontakten högt över alunskifferlagret.
Det senare är förhållandet på östsidan i norr vid Mossebo och på sydsidan i väster vid
Storeklev samt sannolikt även på den mellanliggande föga kända sträckan runt bergets sydöstra
hörn. Den area där de övre lagren kvarstår skulle därför kunna skattas till 2 km 2 i Halleberg
och 30-40 km 2 i Hunneberg. Genomsnittsavståndet till den senare arean från utgåendet är l
km, till den förra endast några 100 m. Arean till Y2 km från utgåendet är i Halleberg l krrr', i
Hunneberg 10 km',
Brytvärdheten av dessa areor är bestämd främst av skifferns bränslevärde och orstensprocenten.
Enligt vad hittills är känt är brytvärdheten störst emellan Nygård och Tunhem på Hunnebergs
västra sida samt vid Mossebo vid samma bergs nordöstra hörn. Mossebo ligger omedelbart
intill Uddevalla-Vänsersborg-Herrljunga järnväg under det att Nygård har 4 km till samma
järnväg och 7 km till Bergslagsbanan i Trollhättan.
Tillgångarna emellan Nygård och Tunhem intill 500 m djup in i berget motsvara 5 millioner
ton bränd kalk och vid Mossebo minst l million ton. Sannolikt förefinnes en minst lika stor
eller större kvantitet med liknande brytningsförhållanden söder om de ovannämnda platserna
runt Hunnebergs sydsida samt åtminstone l million ton på Hallebergs östsida. I dalen emellan
bergen på Hallebergs västsida samt norr om Nygård saknas däremot brytvärd orsten och skiffer.
Inger/ny mapp/ kalkförekomster
71