brctp 00920 - Sveriges geologiska undersökning

Profilen härstädes visar, att alunskifferlagret skiljes från ortocerkalkstenen av ej mindre än 3
m odugliga ceratopyge- och didymographtuslager.
Alunskifferlagret är 8 m mäktig varav ned till stora orstensbanken, som här är l § m mäktig.
Lagren under denna hava brutits vid Gudhem. Några analyser på skiffern äro ej publicerade.
Kolm förekommer rätt rikligt vid Kleva.
Förhållandena äro ej särdeles gynnsamma i denna trakt för en större brytning, dels på grund
av den stora mäktigheten på det odugliga mellanlagret, dels också på grund av den hastiga
ökningen av ortocerkalkens mäktighet inåt berget, vilket är särskilt besvärande, då endast några
få till 5 m därav kunna brännas. Förmodligen motsvara de kalkstensmängder, som kunna
brytas för ringa kostnad, omkring Y2 million ton bränd kalk.
Halle- och Hunneberg
Halle- och Hunnebergs kalkfyndigheter skilja sig högst väsentligt från de övriga Västgötabergens.
Alunskiffern överlagras mer eller mindre omedelbart a diabas, som så gott som fullständigt
avdestillerat skifferns oljehalt, så att skiffern närmast är att betrakta som en halvkoks.
Orotocerkalksten saknas och kalkbränningen är helt hänvisad till att använda orsten. Då skiffern
hittills ej har kunnat användas för annat ändamål än kalkbränning, kan brytningen endast
försiggå inom de delar av alunskifferlagret. där det minsta skifferöverskottet erhålles. Detta är
fallet med de översta 3-4 m, vilka så gott som undantagslöst äro de enda som blivit föremål
för brytning. Alunskifferns mellersta lager äro orstensfattiga, och i den undre delen, där några
rätt mäktiga orstensbankar förekomma, är den omgivande skiffern oduglig som bränsle.
Bränslevärdet på skiffern i de ovan angivna översta 3-4 metrarna växlar emellan 1300 och
1500 Cal. aven direkt bestämning och fyra askbestämningar att döma. Möjligen förefinnas
skiffrar med ännu lägre värmevärde i samma zon, då det är känt att skifferns förmåga att
bränna kalk är växlande och stundom låg. I Nygård synes genomsnittliga kalorimetriska värmevärdet
vara nära 1400 Cal. och det effektiva endast 3 % lägre på grund av den låga vattenhalten.
Detta värmevärde är endast obetydligt lägre än i Billingen-Falbygdens skiffer och
överensstämmande med Ölands, men är väsentligt lägre än Kinnekulle- och Närkesskiffrarnas.
Den halvkoksartade Halle- och Hunnebergsskiffern kan dock tänkas hava högre bränslevärde
än värmevärdet angiver på grund av att bränsleförluster genom destillation bliva små. I
varje fall kan man räkna med att l m 3 Nygårdsskiffer bränner i genomsnitt l m' orsten. Då ett
sämre resultat starkt nedsätter kalkbränningens ekonomi genom att större skiffermassor måste
brytas och hanteras i brottet och vid ugnarna bör en undersökning av skifferns värme- och
bränslevärde företagas där den ej genom långvarig erfarenhet är känd innan brytningen utvidgas
till nya områden eller återupptages i gamla.
Skifferns oljehalt är mycket låg (0.2-0.3 %). Även svavelhalten är låg, i genomsnitt 2 1/2-3 %.
Orstenshalten i de hittills brutna 3-4 metrarna är omkring 50 % eller just så mycket som kan
brännas med den samtidigt brutna skiffern. Skulle orstenshalten stiga till mer än som kan
brännas med skiffern emellan bankarna, vilket dock sällan torde vara fallet, kan felande skif­
Inger/ny mapp/ kalkförekomster
70