brctp 00920 - Sveriges geologiska undersökning

Kinnekulle
Kinnekulles kalkfyndigheter grunda sig huvudsakligen på orstenen i alunskifferlagrets utgående
men i någon mån även på ortocerkalkstenen.
Alunskifferlagrets utgående bildar en ring runt berget, som är något över en mil långt och
något över Y2 mil brett.
Utgåendet bildar vanligen en plan avsats, som utåt begränsas aven brant "klev", på c:a 10 m
där ugnsanläggningarna äro belägna och emot berget aven mindre utpräglad brant i överlagrande
ceratopygekalk och didymographtusskiffer. Dessa två lager äro 10-12 m. Ovanpå dessa
lager följer efter en brant "klev" ortocerkalkstenen. Denna kan alltså ej brytas i samma brott
som skiffern.
Lagren i Kinnekulle ligga flackt med en svag lutning mot VNV.
Alunskifferlagret är omkring 12 m mäktigt och utgöres av olenidlagren. Paradoxideslagren
äro utbildade såsom alunskiffer endast i sin översta del och brytas ej. Det förnämsta ledlagret
inom alunskiffern är en 1-2 m mäktig orstensbank med Olenus. Från denna hämtas en stor del
av kalkstenen till bränningen. Under denna bank är orstenshalten i skiffern låt, varför brytningen
sällan går djupare. Ovanför orstensbanken följer en oljerik skiffer med föga orsten och
ovanpå denna orstensrik, men oljefattig skiffer. Alunskifferlagrets översta två meter äro föga
värdefulla. Skiffern är tämligen lågvärdig och orstenen lågprocentig samt uppblandad med
flinta. Denna del avrymmes därför, där den ej är bortdenuderad. Den har däremot spelat en
viss roll genom att skydda underliggande mera värdefulla lager från vittring.
Kinnekulles kalk brändes förr uteslutande av orsten och ansågs då i halten överlägsen andra
alunskifferbrända kalker. En översikt av publicerade analyser visar att den av orsten brända
kalken hölls i en halt av 70 % verksam CaO. Emellertid ingår i detta medeltal två typer, en
relativt ren orsten, som giver en kalk med omkring 75 % CaO och en oren som endast giver
en kalk med mindre än 60 % CaO.
Orstenen är förorenad av skifferinneslutningar, flinta och fosforitkonglomerat. Sådan orsten
borde helst utskrädas före bränningen, då den väl knappast betalar denna samt starkt nedsätter
den brända kalkens kvalitet. En genomanalysering av de olika orstenshorisonterna skulle förmodligen
giva god vägledning för höjning av den brända kalkens kvalitet.
Som förut nämnts brändes förr endast orsten. På grund av att den brutna skiffermängden stegrats
utöver vad som åtgår att bränna den samtidigt utvunna skiffern, dels genom förbättringar i
kalkbränningen, dels genom att den största brytningen numera äger rum på bergets östra sida,
där orstenshalten är minst, har man övergått att bränna allt mer ortocerkalksten.
Ortocerkalkstenen är uppdelad i flera olika utbildade lager, av vilka det understa, "under rödstenen",
som är c:a 20 m mäktig, användes vid kalkbränningen. Dennas genomsnittshalt ligger
vid omkring 75 % karbonat, varför den kan användas nästan utan skiffertillsats för cementtillverkning.
Genom att ej medtaga de märgliga lagren kan en råsten för kalkbränning med 80-85
% kalcit utvinnas, som bränd giver en kalk med 65-70 % verksam CaO. Som ett genomsnitt
för den alunskifferbrända ortocerkalkens CaO-halt kan 67 % anses. Denna kalk är vida bättre
än den som erhålles vid bränning av den sämre orstenen men nära 10 % sämre än den av god
orsten brända.
Inger/ny mapp/ kalkförekomster
63