brctp 00920 - Sveriges geologiska undersökning

Alunskifferlagrets mäktighet är inom Latorpsavdelningen 11-12 m och inom Lannaavdelningen
13-15 m. Sammanlagda orstensmäktigheten är ej mer än 2-3 m. Skifferns kalorimetriska
värmevärde är omkring 2000 Cal. Den genomsnittliga oljehalten är i söder och väster 4 Y2 %
och i nordost 5 % samt är tämligen jämnt fördelad genom hela profilen. Svavelhalten är den
vanliga, 6-7 %.
Oljehaltens och mäktigheternas fördelning tyder på, att en gränslinje emellan en mindre mäktig
men mera oljerik skiffer (i öster) och en mäktig men oljefattigare skiffer (i väster) framgår
i nordsydlig riktning från Filipshyttan till trakten av Vintrosa station.
Ehuru icke några större växlingar i utbildningen förekomma i profilens olika delar anträffas
dock tämligen genomgående den oljerikaste och mest brännvärda skiffern dels på 1-3 m djup,
i den kolmrika horisonten, dels i metern eller metrarna närmast ovan stora orstensbanken. De
högsta oljehalter, som här anträffats, överstiga dock sällan 6 0/0, och om så är fallet endast för
högst någon enstaka meter och ej genomgående i horisontell led från brott till brott.
Från den nedre zonen i Holmstorp finnas två prov med de högsta kända värmevärdena för
alunskiffer i Sverige (2680? och 2510 Cal. med resp. 67.2 och 67.0 % aska samt 6.6 och 6.3
% olja). Senare parallellprov ha visat, att dessa extremt höga värden äro ej uthålliga, något
som för övrigt ofta kunna konstateras i alunskifferlagret. Detta gör att beräkning av tillgångar
av exempelvis skiffer med viss oljehalt är mycket försvårad.
Av det sagda torde framgå, att tillsvidare intet mycket oljerikt lager med säkerhet kan avgränsas
inom detta område. Å andra sidan kunna nog några tiotal millioner ton skiffer med 5-6 %
olja utvinnas utan förhöjda kostnader i kalkbrukens dagbrott, om en del av den ovanliggande
ortocerkalkstenen kan förbrukas som cementråmaterial. Om så ej blir fallet, måste dagbrytningen
snart upphöra in emot platån, emedan kalkstensöverskottet blir för stort, när den bästa
skiffern användes för andra ändamål än kalkbränning.
Det odugliga mellanlagret emellan alunskiffern och ortocerkalkstenen är obetydligt. Ortocerkalkstenens
mäktighet uppgår till högst 30-40 m (inom norra delen av Lagorp-Lannaområdet)
och torde i genomsnitt vara omkring 15 m. Om jordbetäckningen över ortocerkalkstenen vet
manföga men troligen är den betydande (>5 m) endast i områdets norra del och i Garphytteåns
dalgång. Här är emellertid även ortocerkalkstenens mäktighet för stor att medgiva anläggandet
av genomgående dagbrott. Ortocerkalkstenens genomsnittshalt är omkring 83 % kalcit
inom områdets norra del och möjligen någon procent lägre inom den södra. Då orstensinblandningen
är obetydlig bör den brända kalkens halt av effektiv CaO bli låg eller omkring 65
%. Genomskrädning av kalkstenen kan den möjligen höjas till 70 % men därvid kommer naturligtvis
kostnaderna att öka. Endast genom cementtillverkning inom området, för vilken
mycket goda förutsättningar i form av lämpligt lättutvunnet råmaterial och goda kommunikationer
till konsumenterna finnas, skulle den brända kalkens halt kunna höjas utan kostnadsöknmg.
Tillgångarna i alunskifferutgåendet som hittills tillgodogjorts äro som förut nämnts små. Däremot
äro tillgångarna i den närmast alunskifferutgåendet liggande platån emellan Latorp och
Lanna mycket stora. Då skifferöverskottet sedan orsten bränts medgiver bränning av ytterligare
9-10 m ortocerkalksten bör större delen av denna avsats vara brytvärd helst som jordbetäckningen
är ringa. Tillgångarna kunna skattas att motsvara flera tiotal millioner ton bränd
kalk.
Inger/ny mapp/ kalkförekomster
57