brctp 00920 - Sveriges geologiska undersökning

för framställning av jordbrukskalk under det att resten användes för framställning av murkalk
och cement. På detta sätt kan möjligen den effektiva CaO-halten höjas till närmare 75 %.
Grönhögen. Söder om Degerhamn är alunskifferns utgående täckt med några meter mäktiga
jordlager fram till Ventlinge, där den kommer i dagen vid stranden. Emellan stranden och
ortocerkalkens utgående blir jordbetäckningen söder om Ventlinge obetydlig (Y2 - l Y2 m) på
en sträcka av 3 km. Inom detta område äro fyndigheterna belägna.
På grund av lagerställningen är hela alunskifferns mäktighet belägen ovan havsytan endast vid
Ventlinge längst i norr, under det att i övriga delar huvudsakligen dictyographtus- och ceratopygeskiffern
är belägen ovan havsytan. På grund härav äger brytningen vid Grönhögen för
närvarande rum uteslutande i de övre skifferlagren, och pallhöjden hålles jämförelsevis låg (3
- 4 m). Den nu brutna skiffern karakteriseras av ett lågt värmevärde; 1250 v.e. (kalorimetrisk),
låg (3 %) svavelhalt och en oljehalt av 3 %. Orstenshalten är mycket låg, och kalkstenen
måste hämtas från de närliggande ortocerkalkstenslagren. På grund av dennas högre halt -och
skifferns låga svavelhalt blir den brända kalkens effektiva CaO-halt högre än vid Degerhamn,
vilket motverkar de ogynnsammare brytningsförhållandena och skifferns lägre värmevärde.
Genom att förlägga ortocerkalksbrytningen till de mest högprocentiga bankarna torde det ej
vara omöjligt att hålla en effektiv halt på över 75 % CaO.
Med nuvarande brytningssätt kunna tillgångarna vid Grönhögen skattas till att motsvara l
millionton bränd kalk, men sedan skiffern uttagits ovan havsytan och närmare 2 millioner ton
överlagrande ortocerkalksten bortbrutits kan ett mångdubbels större belopp tillgodogöras i
dagbrott under havsytans nivå under förhållanden liknande den vid Degerhamn.
Förutsättningar för en jordbrukskalkproduktion finnas sannolikt icke på södra Öland utanför
alunskifferområdet vid Degerhamn och Grönhögen, beroende på att förhållandena där medgiva
de lägsta produktionskostnaderna samtidigt som fraktkostnaderna till konsumenterna ej äro
nämnvärt lägre på andra platser på södra delen av ön.
På norra delen av ön ligga däremot förhållandena bättre till för en lönande produktion av
jordbrukskalk, beroende dels på att vid byggnadsstenbrotten, som huvudsakligen äro belägna
på denna del av ön, hopats och fortfarande kvarlämnas stora massor av vraksten med god karbonathalt,
och dels därpå att frakten till konsumtionsorten är något lägre än för de nära tio mil
längre i söder belägna alunskifferfyndigheterna. Till detta kommer, åtminstone vid Sandvik,
att en stenindustri redan förefinnes, som utan större kostnader kan utvidgas till att omfatta
även jordbrukskalkproduktion.
Fyndigheterna på norra delen av Öland äro av tre slag (1) avfalls- och vrakstenshögar intill
stenförädlingsfabrikerna vid Sandviks hamn, (2) vrakstenshögar intill stenförädlingsfabrikerna
vid Sandviks hamn, (2) vrakstenshögar i stenbrott utanför Sandvik, (3) ortocerkalksten in
situ.
Anhopningarna av fabriksavfall och vraksten vid Sandvik intaga ensärställning därigenom, att
de äro mest gynnsamt belägna med avseende på utvinnings-, förädlings- och transportkostnader
och alltså medgiva den mest lönande produktionen.
Fabriksavfallet består av skärv av alla dimensioner, hyvelavfall och sandblandat avfall och
lämpar sig väl för malning. Troligen måste det finaste frånskiljas för att få bort sanden i vissa
delar av högarna. Ett generalprov på icke sandblandat avfall från den största högen (Merse-
Inger/ny mapp! kalkförekomster
49