brctp 00920 - Sveriges geologiska undersökning

användas för jordbrukskalkframställning. Kalkproduktionen och oljeframställningen äro alltså
beroende av varandra och oljeproduktionen begränsas av avsättningen för kalken. Å andra
sidan är det tänkbart att en kombinerad olje-kalk-produktion skulle kunna sänka tillverkningskostnaden
för kalken.
Vid kalkbränning med alunskiffer kan en högvärdig kalk ej erhållas beroende på att den brända
kalken absorberar svavel ur rökgasen och att det ej är helt möjligt att frånskräda alla askbitar
från den brända kalken. Svavlet, som i nybränd kalk förekommer som kalcium-sulfid,
sulfit och sulfat men snart oxideras till sulfat, nedsätter den brända kalkens värde som jordbrukskalk
på två sätt, dels genom att binda fri CaO, dels genom att förtynga kalken och därigenom
utspäda halten. Vid användning som murkalk torde kalciumsulfatet emellertid höja
kalkens kvalitet och möjligt är även att det på svavelfattiga jordar kan verka som växtnäring.
Endast genom bränning med svavelrenad skiffergas kan svavelfri kalk framställas med alunskiffer
som bränsle. Råstenens lågvärdighet torde dock knappast löna användandet av svavelrenad
gas.
Förutom till kalkbränning och oljedestillering har alunskiffern använts till framställning av
asktegel, murbruk, cement, alun och generatorgas samt som ångpannebränsle. Försök har
även gjorts att utvinna kali, aluminium, kiseljärn, cyankalium, ammoniumsulfat, vanadin
m.m. Denna rikedom på möjligheter för nya industriella användningar för alunskiffern ställer
i utsikt att produktionen av bränd kalk från att nu, även vid oljedestillering, vara huvudsaken,
kan bli en billig biprodukt.
Våra alunskiffertillgångars mera allsidiga utnyttjande är vår bergshanterings kanske största
forskningsuppgift.
De siluriska kalkstenarna förekomma på skilda nivåer i formationen och ha en mycket växlande
utbildning. Gemensamt är att karbonathalten kan bli mycket hög så att vi i denna formation
hava landets största tillgångar av högvärdig kalksten. En viss, men vanligen låg magnesiahalt
synes också vara genomgående. Järnhalten är låg och kalkstenarna vanligen ljusa
eller ibland mörkgrå. Bitumen, vatten- och svavelkishalter äro alltid låga men porositeten är
ibland rätt stor. De icke karbonatiska beståndsdelarna ha vanligen lersammansättning.
Tre huvudtyper kunna urskiljas: utbredda, mer eller mindre skiktade kalkstenar; oregelbundet
skiktade, knöliga vanligen täta kalkstenar övergående i rader av kalkstensbollar i lerskiffer
samt slutligen revkalkstenslinser. Den förstnämnda och sistnämnda gruppen är ekonomiskt
viktigast. Vid brytningen måste märgelränder och andra inlagringar i görligaste mån utskrädas.
Märgelinlagringarna, även om de äro så tunna att de ej nämnvärt sänka karbonathalten
kunna ibland orsaka besvär genom att mycket skärv måste lämnas i brotten och att stenen faller
sönder vid oförsiktig bränning i schaktugn.
Silurkalkstenen har funnit en mycket stor användning för alla ändamål där en hög karbonathalt
och renhet erfordras. Den märgligaste stenen användes för cementtillverkning. En ej
obetydlig export förekommer från Gotland.
På grund av förekomsternas läge och stenens högvärdighet har dess användning till jordbrukskalk
hitti Ils ej vari t betydande.
Inger/ny mapp/ kalkförekomster
43