brctp 00920 - Sveriges geologiska undersökning

Orstenens karbonat är alltid kalcit med låg järn- och magnesiahalt. De icke karbonatiska beståndsdelarna
ha lersammansättning. Dessutom håller stenen något bitumen, fosforit och svavelkis.
Karbonathalten är växlande, men ofta rätt hög. Ibland är orstenen lågvärdig på grund
av inblandade skiffertlagor, fosforitbollar och flinta eller på grund av att den är grovkristallin
och faller sönder vid bränningen.
Orstenen användes endast för kalkbränning.
Ortocerkalksten är en ljus grå, grön, röd eller leverbrun, finkornig till tät och fast kalksten,
som av funna märgelränder är uppdelad i skikt. Ortocerkalkens mäktighet uppgår till flera
tiotal meter, utan mellanlager men karbonathalten växlar i profilen så att ej alla lager äro användbara.
Ortocerkalkstenens karbonat är alltid kalcit med låg magnesiahalt men ibland med
något järn. Bitum-, fosfat- och svavelhalterna äro vanligen låga. De icke karbonatiska beståndsdelarna
ha sammansättning, i vissa fall utgöras de av glaukonit (ett vattenhaltigt kaliumjämsilikat).
Järnhalten är tämligen lika och de olika färgerna bero på järnets oxidationsgrad
och ej på totalhalten.
Karbonathalten är sällan hög, men ofta låg ned till cementstenshalt. Halter över 90 % äro ej
vanliga och genomsnittshalten torde ligga omkring 80 % kalcit.
Ortocerkalkstenen användes förutom till kalkbränning, även i stor utsträckning för bränning
av cement och hydraulisk kalk samt som byggnadssten. För användningar där hög kalkhalt
fordras lämpar den sig ej.
I cementstensbrotten är det en fördel om karbonathalten ej blir för hög. I dessa kan man därför
som en biprodukt utskräda de annars svåråtkomliga karbonatrika bankarna och använda dem
som ett högvärdigt men billigt råmaterial för framställning av jordbrukskalk.
I byggnadsstensbrotten uppstår stora mängder skärv och avfall med obetydligt lägre halt än
den uttagna stenen, vilka med fördel kunna användas till jordbrukskalk.
Orstenen brännes alltid och ortocerkalksten vanligen med alunskiffer som medgiver enbilligre
bränning än med något annat bränsle.
Alunskiffern är en mörk bituminös lerskiffer med hög svavelhalt. Lersubstansen karakteriseras
aven hög kali- och järnhalt men mycket låg magnesia- och kalkhalt. Svavlet förekommer
övervägande som svavelkis.
De använda skiffrarnas kalorimetriska värmevärde växlar emellan 1200 och 2300 Cal/kg. Det
effektiva värmevärdet är på grund av den låga vattenhalten endast 6-8 % lägre. Askhalten
växlar emellan 70 och 80 % och askan smälter vid omkring 1100 0 , alltså vid låg temperatur.
Skifferns värmevärde beror på bitumenhalten och i någon mån på svavelkisen men även på
bitumenets väte/kol-förhållande. I de bästa skiffrarna är detta högt, 1,3 - 1,4 men sjunker för
de skiffrar som blivit metamorfoserade till under l (Skåne, Västergötland utom Kinnekulle).
Som bekant kan man ur bränslen med högt väte/kol-förhållande utvinna olja. I de bästa skiffrarna
uppgår oljehalten till 5 - 7 %. Värmevärde och oljehalt följas dock ej helt åt.
På grund av orstensinlagringarna och den ofta direkt överliggande ortocerkalken kan man ej
bryta oljeskiffer utan att samtidigt bryta kalksten som för att nyttiggöras huvudsakligen måste
Inger/ny mapp/ kalkförekomster
42