brctp 00920 - Sveriges geologiska undersökning

De kambro-siluriska formationernas kalkstenar
Sveriges kambro-silurformationer, till vilka i detta sammanhang ej fjällformationern a räknas,
äro mycket rika på kalkstenar. Dessa förekomma i brytvärd mängd och utbildning, som orsten
i den kambriska alunskiffern, som ortocerkalksten i ordovicium och som högvärdiga kalkstenar
på skilda horisonter i silur. Orstenen och i regel även ortocerkalkstenen äro brytvärda endast
där alunskiffern kan användas som bränsle. Detta gäller dock ej ortocerkalkstenens användning
som byggnadssten.
Landets kambro-silurområden äro:
1) Gotland. Halva ön silurkalksten.
2) Öland. Större delen av ön ortocerkalksten, i södra även alunskiffer med orsten.
3) Västergötabergen. Alunskiffer med orsten i alla berg och även ortocerkalksten utom i Halle-
och Hunneberg.
4) Östergötaslätten. Ortocerkalksten, ibland tillsammans med åtkomlig alunskiffer.
5) Närkeslätten. Alunskiffer och ortocerkalksten.
6) Siljansområdet. Silur- och ortocerkalksten, den senare av ringa betydelse.
7) Jämtland. Silur- och ortocerkalksten.
8) Fjällkedjans östra rand. Inga kalkstenar av betydelse.
9) Sydbottniska området. Inga brytvärda kalkstenar förekomma ovan havsytan.
10) Skåne. Brytvärda kalkstenar förekomma endast i sydöstra Skåne (ortocerkalksten) och vid
Bjärsjölagård mitt i landskapet (silur).
Kambro-silurområdena uppbyggas i regel av flackt liggande, utbredda och föga störda sandstens-,
lerskiffer- och kalkstenslager. I Jämtland och Skåne äro emellertid veckningsrörelser
påtagliga och betydelsefulla för brytningen och i Siljansområdet äro förkastningar och kantställning
av lagren mycket vanliga. Vissa av silurkalkstenama framför allt i Dalarna och på
Gotland ha redan primärt bildat linsformiga rev.
Av större vikt för fyndigheternas avgränsning är topografien och jordbetäckningen. Kambrosilurområdena
kunna vara peneplanerade, som Skåne, större delen av Öland och Östergötland
samt mindre delar i Närke eller bilda platåer med avsatser för de olika lagren som i Västergötland,
Närke och på södra Öland. I Siljansområdet och delvis på Gotland ha de härdare reven
delvis utpreparerats så att de nu bilda kullar. I Jämtland med sina mera omogna former är
kalkstenens inflytande på topografien vanligen ringa.
Jordbetäckningen är minst på vissa peneplan och platåer samt i branta avsatser som utsatts för
stark vågerosion. I Skåne och Östergötland är jordbetäckningen däremot i regel stor. I Närke
och delvis även i Väster- och Östergötland har moränen benägenhet att ansamla sig i parallella
ryggar, drumlins, som kunna göra kalkstenen oåtkomlig för dagbrytning över stora
sträckor.
Kambro-silurens kalkstenar äro sinsemellan mycket olika.
Orstenen är en mörkbrun oskiktad, vanligen finkristallin och fast kalksten, som bildar rader av
bollar och oregelbundna bankar i alunskiffern. De största orstensbankarna kunna bli två meter
men äro vanligen vida mindre. Orstenshalten i alunskifferlagret, som är upp till 20 m mäktigt
växlar från 10 till 50 vol.-%, men är alltid för ringa för att löna brytning enbart om ej alunskiffern
kan användas som bränsle.
Inger/ny mapp! kalkförekomster
41