brctp 00920 - Sveriges geologiska undersökning

Leptitformationens kalkstenar
Leptitformationen, som även är urbergets äldsta och främsta malmförande formation, är vanligen
rik på kalkstenar. De närmast följande skiffer-, kvartsit- och porfyrformationerna äro
däremot ej kalkstensförande.
Leptitformationen bildar tre huvudområden i Sverige: Bergslagen-Sörmlandsområdet, Skelleftefältet
och i Norrbottens läns skogsland. Mindre kalkstensförande leptitområden förekomma
dessutom i mellersta Småland, i mellersta Värmland och i Hälsingland.
Bergslagen-Sörmlandsområdet är det viktigaste. Det bildar en stor hästsko runt Mälardalen
börjande i Roslagen och Gästrikland och fortsättande genom norra Uppland, Västmanland och
södra Dalarna till östra Värmland. Därefter böjer området av genom Närke in i Sörmland och
norra Östergötland för att gå ut i havet i Sörmlands och Östergötlands skärgårdar. Att Mälardalen
ej är kalkstensförande beror på att leptitformationen där saknas.
Skelleftefältet är visserligen kalkstensförande genom hela sin längd, men brytvärda förekomster
anträffas endast i kustlandet nedom stambanan.
I Norrbottens läns skogsland anträffas urkalkstenar, dels i Jokkmokks socken och dels inom
järnmalmsområdet, dock ej i dettas södra del, söder om Kalixälven.
Kalkstenen åtföljer vissa leptitlager, under det att andra äro ej kalkstensförande. Om den närmare
fördelningen i lagerföljden är föga känt, då denna i och för sig ännu ej är utredd. De
största och mest uthålliga kalkstenslagren synas dock tillhöra formationens övre del.
Kalkstenslagrens ursprungliga mäktighet var uppenbarligen varierande men torde sällan ha
överstigit några tiotal meter. De största nu synliga mäktigheterna äro uppkomna under urbergsveckningen
som jämte den ursprungliga mäktigheten och eventuellt genomsättande
erupti vgångar bestämt förekomsternas former. Fyndigheternas former bestämmas därjämte
karbonathaltens fördelning, bergytans form och jordbetäckningen. För att utredande av tillgångar
samt brytningens planerande är det av största vikt att vid dessa fyndigheter bestämma
den dominerande veckaxelns förlopp. Längs efter denna är nämligen fyndighetens fortsättning
mot djupet att söka och i dess strykningsriktning kan dagbrytningen fortsätta längst och mest
ekonomiskt innan den måste upphöra på grund av att det överlagrande hängväggsberget blir
för mäktigt, Förkastningar, som ej tillhöra det allmänna vecksystemet, och kunna behandlas
som veck, äro mycket sällan av betydelse i urkalksfyndigheter. Urkalkstensfyndigheter innehålla
ofta gråbergsinlagringar och inneslutningar samt kunna ibland vara starkt genomsatta av
eruptivgångar, särskilt sådana av pegmatit. Diabasgångar bruka däremot sällan vara besvärliga
för brytningen, emedan de i regel äro smala.
I tektoniskt avseende äro leptitformationens kalkstenar rätt olika om de uppträda i förgnejsade
eller i föga metamorfa terränger. I det förra fallet ligger ofta veckaxeln och även stupningen
flackt, varigenom stora dagbrottstillgångar kunna uppkomma. Veckningen är stark men plastisk,
varigenom uppkomsten av veckförtjockningar underlättas. En nackdel är den ofta starka
uppblandningen med pegmatit- och andra eruptivgångar, som ibland kunna göra förekomsterna
icke brytvärda. I de mindre metamorfa terrängerna står den dominerande veckaxeln, och
framför allt lagren, oftast brant. Dagbrottstillgångarna vid sådana fyndigheter äro därför störst
vid vertikallagerställning. Veckförtjockningar spela mindre roll. Eruptivgångar (med undantag
av diabasgångar) äro sällsynta. Till den förra typen höra de flesta förekomsterna i Närke,
Inger/ny mapp/ kalkförekomster
2