Lösnummer 45 Kr Värdig kultur! - Igenom

- GMO-fria zoner i Sverige 

- växtförädlingens våldsspiral 

- tankar om ekologisk estetik 

- om gamla kulturväxter i Schweiz 

TemA: 

Värdig kultur! 

2/2009 

Kulturtidskrift om jorden 

och maten på livets villkor. 

Lösnummer 45 Kr 

- uppländsk resa 

- hästar och människor i Dalsland 

- kalhyggesfritt 

- med bin vidgas blicken 

Årgång 4

Kära läsare, 

här kommer sommarläsning av blandat slag! Genmanipulerade växter och varelser 

har utlovats som tema. Fakta om detta yr omkring i många andra medier, filmen 

Monsantos värld har setts av många och upprört alla. Tror jag. Hoppas jag! Gmo 

är tungt och mörkt, det kramar liksom luften ur en, så jag har valt att mer berätta 

om det hoppfulla, om motkrafterna, om nätverkande och pratat med aktiva engagerade 

människor. 

Bröd och säd var det också tänkt, men konst på olika sätt dök plötsligt och envist 

upp runt tidningen, som nektarsökande bin, så jag bejakade och tog tag i ämnet: 

kulturen, det estetiskas viktiga livskraft i en teknifierad, förfulad värld. Genmanipulerat 

liv går hand i hand med den ytliga likriktning av kulturerna som sker över 

hela planeten. Monokultur utan själsligt djup, såsom mat från konventionellt jordbruk 

och matindustri – näringsfattigt. Över hela planeten dunkar samma musik, 

tuggas samma mat, sörplas samma drycker, sitts i likadana stolar och hängs samma 

bilder på väggarna. Hos dom som har väggar. Konst, konsthantverk, småskalig 

matproduktion - allt som bär enskilda människors signum är därmed motkrafter 

mot det likriktande, själsdödande i masskulturen. Därför lägger jag konsten i vågskålen, 

mot gmo. Liv är mångfald och mångfald ger styrka. Tema skog väver också 

vidare, ett slags tack till den skog som ju gör tidningen möjlig. 

Jag skriver, som ni kommer att märka, gmo med små bostäver istället för stora. En 

läsestetisk fråga. När tre stora bokstäver lyser som blixtar i en textmassa är det 

mycket svårt att ögna en text, läsaren blir ofri. Så små bokstäver, av respekt för er! 

FrI JOrD FYLLer 3 År! 

... med det här numret. 

Det kan vi väl fira med tårta! 

Varför inte en gammal uppfräschad 

Nej-till-kärnkraft-tårta från 

folkomröstningens tid? 

Aktuellt än en gång. 

Förskräckligt mycket karamellfärg i 

grädden och inga eko-bananer fanns då 

till fyllningen, men den var god och 

vi firade och kände oss trygga... 

Innehåll 

Vera Billing 

f.d. småbonde, 

botanist, akademiker, 

numera skribent 

redaktör och ansvarig utgivare för 

3 Ut ur abstraktionens isande kyla. Vera Billing. 

4-5 Från hjärtat in i närbygden, in i framtiden! 

Engagemanget för gmo-fria zoner i Sverige. Vera Billing. 

6-7 Levande bevarande hos stiftelsen ProSpecieRara. Moa Larsson Sundgren. 

8-9 Tankar om en ekologisk estetik. Morten Skriver. 

10 Vad är ett frö? Vad är en växt? Växtförädlingens våldsspiral. V. Billing. 

11 Maskarnas betydelse för landet... i Nicaragua. Monica Brodén. 

1 Bin skapar vakenhet och sammanhang. Astrid Jansson. 

13 Drottningen i köket, min hemkvarn. Vera Billing. 

14-15 Vän med hästar. Hos familjen på Kallas Gård i Dalsland. Vera Billing. 

16 Om inte dessa kalhyggen... Elisabet Hermodsson. 

17 Det sa bara klick! Stiftelsen som räddar gammelskog. Vera Billing. 

18 Naturen är den bästa ekonomen. Martin Jentzen, skogsföretagare. VB. 

19- 1 Skogsbrukets dilemma och lösning i globalt ljus. Lutz Fähser. 

Ett annat samhälle. Johannes Söderqvist. 

3 Fina vårmöten i Uppland. Vera Billing. 

4 Kirsten Holm, bild och musik som strömmar igenom. Vera Billing. 

5 Musikrecensioner. 

6-3 Kurser, info, annonser m.m. 

Politiskt, religiöst och 

organisatoriskt obundet 

forum för inspiration, 

vakenhet och ideologiska 

samtal om jorden 

och maten på livets villkor. 

Utgivning 4 nr/år 

med årstidsbundenhet. 

Prenumeration 1 40 kr/år, 

utanför Sverige 2 00SEK 

Pris i butik 45 k r 

Gamla nummer sänds mot 35 k r/st. 

Moms ingår med 6%. 

Plusgiro 

FRI JORD 141 22-6 

Gåvor mottages tacksamt! 

Vid inbetalning – kom ihåg 

fullständig adress. 

ANNONSER: helsida 2 000kr, 

halvsida 95 0 kr, kvartssida 5 00 kr, 

åttondelssida 25 0 kr. Sista sidan 

1 2 00 kr. Exkl. 6 % moms. 

Annonser tas in från företag och 

organisationer, som arbetar förenligt 

med ovanstående syften. 

Privatpersoner är välkomna med 

mindre radannonser till lågpris. 

Manusstopp 20 09: 

8 m ars, 3 1 m aj, 6 sept, 29 nov. 

Ansvarig utgivare: Vera Billing. 

Redaktör: Vera Billing. 

Produktion: Vera Billing. 

Tryck, digitalt: VB/Igenom, Ellös 

på miljöcert. lokalprod. papper. 

ISSN: 1 653 -81 88 

KONTAKT: 

E-post: info@frijord.se 

Tel: 070-3 85 3 3 0 6 (+46) 

Adress: Box 2 , 474 21 E LLÖS 

Återgivande av text är tillåten 

med angivande av källa, 

gäller ej översatta artiklar. 

Återgivande av bild EJ tillåten, 

undantaget redaktörens. Ta kontakt 

vid frågor! 

2/2009 

www.frijord.se

uT ur AbsTrAKTIOnens 

IsAnDe KYLA 

WTO – världsmarknaden är stor 

och den är därmed abstrakt: vi kan 

inte se den. GMO – genmanipulerade 

organismer är små och därmed 

abstrakta: vi kan inte se dem. 

EU – är stort och därmed abstrakt: 

vi kan inte se det heller. Förkortningarna 

med stora bokstäver gör det 

ännu mer abstrakt, man ser ju inte 

ens orden. Vi pratar ju trots allt med 

ord och inte via förkortningar. 

Det som i samhället skapas som 

är för stort eller för litet för att vi 

skall kunna relatera till det som 

individer via våra sinnen, skapar 

handlingsplatser för alla de krafter, 

som varje människa med inre moral 

och egen uppresthet annars självklart 

skulle säga nej till. När sammanhang 

skapas som är för stora, 

tvingas vi lita på ”expertisen”. 

Vi lider ingen som helst brist på forskningsresultat 

som visar att ekologiskt 

jordbruk är hållbart, tillräckligt, 

miljövänligt och bättre för människors 

och djurs hälsa än industrigödsel/giftbesprutning/genmanipulationskonceptet. 

Ekologi är det enda reella vinstkonceptet, 

för att prata i marknadstermer. Nej, det 

vi och hela planeten lider av är att vi inget 

får veta! Ingen av de större aktörerna 

på marknaden har någonsin människors 

hälsa, miljön eller livets integritet med 

i sina uttalanden, annat än som dåligt 

sittande ytterplagg, i form av reklam 

och propaganda. Företagen handlar 

endast i enighet med deras ekonomiska 

vinstintressen, alltid. Det ligger i själva 

konceptet ’företags’ natur. Materialism. 

Penningjakt kallas med ett finare ord för 

”vinstintressen” som man ”måste bevaka” 

(se s.17 – färskt vardagsnära, normalt 

uttalande från skogsbruket i Dalarna). 

Utvecklingstanken har blivit till sanning 

och synonym med ökning – för egen vinning. 

Med den dogmen blir det så cyniskt 

som det är nu, att man seriöst kan hävda 

att den ökande befolkningen på jorden 

endast kan mättas av ökande dollars på 

ett fåtals bankkonton. Det är den enda, 

men givetvis mörkade logiken hos gmoförespråkarna. 

2/2009 

Någonting stoppar oss från att stoppa 

det som pågår. I förtvivlat försök att göra 

de abstrakta förkortningarna begripliga, 

det vill säga levande och användbara, 

inträffar det absurda, att vi pratar om 

EU som vore det en person av kött och 

blod och GMO som vore det något i sig, 

som små individualiteter! Och sen hyser 

vi märklig överhetsrespekt för abstraktheterna 

istället för för människorna och 

planetens växter och varelser. Paradoxen 

inträffar då, att respekten för det levande 

tappas bort, liksom den mänskliga värdigheten 

kollras bort. 

Det abstrakta skapar osäkerhet och 

rädsla, helt naturligt. Alienation. Det 

vet affärsfolket (marknadskrafterna - ett 

annat abstrakt ord!) och det är därför så 

mycket av den egna vinsten måste plöjas 

ner i ständiga reklamkampanjer. För att 

övertala oss att inte vara rädda... Det riktigt 

sjuka är, att det ju är våra egna med 

arbete hopförtjänta pengar som bekostar 

kalaset, alltifrån jordbrukssubventioner 

till reklam! När också forskning används 

i detta propagandistiska syfte har det gått 

riktigt galet. När de styrande i samhället 

för medborgarna bakom ljuset genom att 

inte informera är det förtäckt diktatur. 

Som i Sverige i gmo-frågan. 

För att stå raka och motståndskraftiga 

och värna om livet och framtiden måste 

vi anstränga oss att se klart i denna isande 

dimma. Vi kan inte som lekmän, inte 

ens som forskare genomskåda det hela 

faktamässigt, det är för komplext. Informationen 

som når oss berör istället våra 

känslor. Vi mäter engagemang i mått av 

starka känslor, men det är därifrån långt 

kvar till bärkraftig handling. Demonstrationer 

och aktioner tenderar lätt att 

vildväxande arnika 

på ängen här intill. 

bli ett slags alternativfestivaler – det är ju 

så kul att träffa folk! Att köpa grönsaker 

av grannen... njae, det är för dyrt-ochdessutom-är-det-ju-lite-skräpigt-på-dengården. 

Som motkraft till abstraktionen, den 

isande dimman, står det sinnligt upplevbara, 

det jordnära, de lokala människomötena, 

samtalen, hjälpsamheten, 

omtänksamheten. Närande, smakrikt 

bröd bakat från traktens bagare, gjort 

av starkt motståndskraftigt vete från 

bönderna i regionen, som själva sparat 

utsäde från förra årets skörd och gödslat 

sina åkrar med dyngan från traktens 

djur. Den andra kulturen, som vi brukar 

kalla Kulturen – musiken, bilderna, 

det skrivna, skådespelen behöver också 

ner på jorden och ges plats i ett levande 

lokalsamhälle. 

Denna inställning kan lätt av somliga 

viftas bort som simpel orealistisk bonderomantik. 

Tro dom inte. Det är det enda 

på sikt hållbara, för det är greppbart och 

inte abstrakt! 

Vi har berövat livet dess egenvärde. Vi 

har ett ansvar att ge det tillbaka och på 

samma gång hjälper vi oss själva att knyta 

an - till livet. Vi är ju trots allt levande. 

Isande dimmor skingras av levande värme 

och den sprider sig bara så långt enskilda 

människor förmår och når. Paradoxen är, 

att det inte är särskilt tungt att axla detta 

ansvar, det är ett arbete fullt av glädje 

och styrka - för den som bejakar det! 

Vera Billing

Arbetet mot genmanipulation av 

våra grödor har vaknat sent i Sverige. 

För sent? Får vi verkligen inte 

hoppas! Jag träffar Moa Larsson 

Sundgren, som i mars-april reste 

runt i riket med Akiko Frid och 

mötte engagerade gräsrötter. Moa 

hämtar mig med roddbåt för det 

går ingen bilväg till Sjöudden. Vi sitter 

så i timmerstugan och pratar en 

lång, spännande förmiddag. Enkel 

livsstil ger lätt fotavtryck på planeten, 

och ger kraft att arbeta samhällsomdanande. 

Det är svalt och blåsigt, men vi tittar 

runt på alla odlingarna först, 

här självhushållsodlas det med must och 

kraft! Det sanka blöthålet i skogen är nu 

en ljus stor glänta, med stora upphöjda 

bäddar av lucker jord. Där det växer Mat 

hej vilt. Moa bär på nybyggarkraft, i det 

praktiska såväl som i samhällsarbetet. 

Hon är lång, smal och stark och har nära 

till skratt och mycket ögonglitter (inte 

smink alltså). Hand i hand med det jordnära, 

enkla livet går hennes arbete som 

miljökommunikatör i olika engagemang. 

Samtalen oss emellan spinner friskt och 

spännande, nu som alltid. Lilla Vanja, en 

äkta femvägskorsning till hund, är nog 

den trevligaste lilla vovve jag mött och 

berikar min förmiddag här på Udden. 

Lokalt gräsrotsarbete är styrkan 

Akiko Frid har tagit initiativ till nätverket 

Hejdå GMO! och med Greenpeace’ 

ekonomiska stöd gjorde hon och Moa 

alltså en resa i våras till fem regioner, där 

de förstått att lokala motkraftsinitiativ 

vuxit fram. Resan hade inte alls propagandistisk 

karaktär, utan handlade om 

att möta, prata med och stötta människor 

som redan engagerat sig lokalt. Arbetet 

innebar också uppvaktning av lokala 

politiker, mötande av lokal press och det 

hölls korta kurser. 

Moa berättar att det var oerhört inspirerande 

och lärorikt att se att man kan 

arbeta med frågan på så olika sätt. Arbe- 

4 

FrÅn hJärTAT In I närbYgDen 

In I FrAmTIDen! 

moa Larsson sundgren berättar 

om arbetet för gmo-fria zoner i sverige och i europa 

tet kommer ju helt från enskilda människors 

initiativ och engagemang och är därför 

färgat av landskap, traditioner och så 

vidare. Ingen mall pålagd uppifrån. Det 

ger mångfald och variation, med svårighet 

att utöva kontroll... och att hålla ihop 

den gemensamma tråden. Men mångfalden 

och det personliga engagemanget är 

ju samtidigt en garanti för äkthet och 

hållbarhet! Dessutom - människor finns 

det ju många av och alla kan göra något. 

I västra Sverige kommer starkt engagemang 

för gmo-fri zon från böndernas 

håll. Här har ett unikt samarbete kommit 

igång mellan småbrukare, ekoodlare 

och konventionella bönder! Vid Billingen 

provodlas redan gmo-raps, vilket naturligtvis 

engagerar eko-rapsoljeproducenterna 

starkt. Se kortintervju med Anders 

Lunneryd på nästa sida. 

I Jämtland drivs arbetet mot gmo 

starkt av SNF och ett sampolitiskt arbete. 

Liv Ekerwald är som enskild person 

starkt engagerad och sammanhållande. 

Hon och familjen driver Ås trädgård, 

med eko-grönsaksproduktion sedan 

många år, se kortintervju på nästa sida! 

I Järna-Södertälje-området finns ju 

centrerat flera av den biodynamiska 

odlingens initiativ. Här finns ett självklart 

engagemang i frågan, till stor del 

drivet av föreningen Initiativ Närodlat, 

där odlare och konsumenter samarbetar. 

En grupp här engagerar sig också med 

information och fri-zonsarbete för alla. 

Se annons s. 2 6! 

I Skånes nordöstra del, Göinge, finns 

ett engagemang som drivs från matens 

och utbildningens aspekt. En kockskola 

är starkt engagerad, Stenforsskolan, där 

också restaurang Tranan arbetar i Slow 

Foods anda. Försök med provodling av 

gmo-potatis har tidigare stoppats i trakten 

på grund av starkt motstånd hos bönderna. 

I Falun har ett starkt engagemang rätt 

nyligen startat genom en fjortonårig killes 

uppvaknande för vad som pågår, efter 

att han sett filmen ’Monsanto’s värld’ i 

skolan. Så här får det inte gå till!!! SNF är 

engagerad förening. 

GMO-fria zoner finns! 

I Europa, berättar Moa, är det vanligt 

att enstaka verksamheter och institutioner 

utnämner sig till gmo-fria zoner. 

Här är det inte många som tar det egna 

steget, men det kommer! säger hon med 

övertygelse. Vårdinge By Folkhögskola i 

Mölnbo och utbildningsplatsen Skillebyholm 

i Järna är redan nu exempel. Initiativ 

Närodlat i Järna har tagit fram skyltar 

man kan köpa in för att sätta vid infarter, 

på åkrar etc. Östersund utnämnde sig 

tidigt som frizon, sen kom Åre och nu 

hela länet! Alla verksamheter, skolmat, 

äldrevård etc. omfattas! Kan jämtarna 

kan väl andra? 

Food and democracy, 

stor konferens i Schweiz 

Efter turnén, som Moa inte hunnit summera 

helt ännu, gav hon sig iväg till stor 

europeisk gmo-fri-zon-konferens i Lausanne, 

Schweiz. Femte året i rad för det 

arrangemanget, som alltså är EU-befriat 

och samlar alla europeiska länder. Alltså 

var även Norge med och mötet hölls 

i Schweiz. Moa berättar hur starkt hon 

upplevde deras direkta demokratisystem! 

Det funkar! Det går inte att mörka 

beslut! Hon lyser! Gmo är typiskt 

ett sådant ämne som mörkats i Sverige, 

menar hon. Där öppen information inte 

har skett, utan selektiv sådan via massmedia, 

medan beslut fattats utan egentlig 

medborgarinsyn. Tvådagarskonferensen 

hade nästan 3 00 deltagare. 

Samexistens ett stort misslyckande! 

På konferensen lyftes resultat och erfarenheter 

fram, som visar att försöken till 

samexistens mellan gmo och icke-gmogrödor 

slagit helt fel. Från EU är det en 

rekommendation, det är upp till varje 

land att själv välja förhållningssätt, men 

det vet vi ju, att i detta land vågar man 

inte gå emot dessa rekommendationer, 

utan följer dem till punkt och pricka, 

som vore de lagar... 

I Danmark infördes samexistensregler 

för några år sedan, men då efter folkomröstning 

och där har man lagt ansvaret 

hos odlarna själva för eventeulla problem, 

vilket givit en självsanerande effekt. Här 

i Sverige är det alls inte så, här är mer 

stämningen uppiskad på osakligt sätt att 

”Vi inte får missa tåget”!!! Man bygger 

argumenten på känslor och stämnings- 

2/2009

skapande istället för på saklighet och 

ansvarsfrågor... helt förfärligt... 

Från flera andra länders är man bestörta 

över den svenska hållningen i gmo-frågan! 

När alla länder presenterade sig kom 

frågorna: Vad gör ni svenskar?? Varför 

gör ni inget??! Svaret blir, lite(!) pinsamt, 

att vi får ju inte veta något... Moa berättar 

att det var oerhört bra att få höra hur 

andra jobbat. Inspirerande att se att det 

funkar i andra länder. 

Får folk veta, så säger de nej! 

Men vi kan samtidigt inte kopiera andras 

metoder, menar hon bestämt, utan måste 

göra på vårt vis, utifrån människorna här. 

Hon insåg med största tydlighet att det 

viktigaste här är att nå medborgarna med 

adekvat information. När de får veta, så 

säger de nej, menar Moa med övertygelse 

och lugn på rösten. Själv har jag ju blivit 

förbluffad över att jag mött så många som 

inte ens vet vad gmo är. Aldrig hört talas 

om. Stadsbor, lantbor, intellektuella och 

’vanligt fôlk’. Det menar jag är en stor 

skam och ett enormt ansvarslöst beteende 

från de styrande i vårt land!! 

Monsantos strategi i Kanada var att 

splittra odlarna, att så split i grannsämjan 

på landsbygden. I Sverige har man inte 

behövt göra det, för det har vi ju redan 

ordnat själva, med den centralstyrda 

jordbrukspolitiken alltsedan laga skiftesreformerna 

på 1 800-talet, som splittrade 

bygemenskapen och sammanhållningen 

bland de som odlar allas vår mat. 

Den springande punkten, menar Moa, är 

att gmo inte får ta över. Det får inte bara 

vara en fråga. Gmo är så destruktivt att 

man inte orkar. Istället, på samma gång 

och parallellt väcka viljan att arbeta för 

levande landsbygd och hållbara lokalsamhällen! 

Vår väldiga vetenskapstilltro 

ligger oss i fatet i detta land. Civilkuraget 

är uttunnat och svagt. Men Anders 

Lunneryd, ekoodlare, menar Moa, har 

den rätta inställningen: Från hjärtat in i 

närbygden och in i framtiden! Det blir då 

ingen plats för gmo, inget behov, det blir 

bara luft. 

Moa och jag pratar vidare i den trivsamma 

timmerstugan på Udden. Hon berättar 

om stiftelsen ProSpecieRara, som 

hon skriver om på s. 6, och hennes engagemang 

i Polens bevarande av gamla sorter 

och småskaligt lantbruk. Hon delar 

med sig ur fröpåsarna, tidigare har hon 

fått med lite utsäde av svedjeråg av mig, 

från Danmark till Polen. När jag hoppar 

i båten för att bli rodd över till vägen och 

min bil, har jag en näve klosterbönor från 

Schweiz i fickan. De gror nu runt en störpyramid 

i mitt land. Så ska friska frön 

spridas... 

2/2009 

Liv ekerwald 

i Jämtland, 

hallå! 

– Liv, hur har ni arbetat med gmo-friheten? 

Jämtar brukar ta saker i egna 

händer? (Är ju själv lite smittad, uppvuxen 

i Åretrakten). 

– Jo, skrattar hon, det började faktiskt 

redan 1 997, då Bjørg Stensson i Föllinge 

sa till sin sambo eko-odlarprofilen Jerker 

Engborg och vännen grönsaksodlaren 

och alltid engagerade Liv – ni som 

kan prata, ni måste ta tag i det här! Ut 

på gatorna! Och då gjorde vi det! 

Men, säger hon sen, Maria Wingers 

engagemang har varit ovärderligt. 

När hon som SNF-representant satt 

i länsstyrelsens referensgrupp för att 

revidera länets miljömål, såg hon till 

att arbete för gmo-fri zon skulle finnas 

med! Olika remissrundor har gett 

nästan unisont nej tack till gmo i länet, 

över alla partigränser och intresseområden, 

endast skogsbolaget SCA har 

protesterat. 

Problemet var och är fortfarande, att 

en gmo-fri zon inte kan lagstadgas om, 

bara användas som policy, det finns inget 

rättsskydd. Östersunds kommun var 

först ut som gmo-fri zon, följd av Åre i 

vintras och nu hela länet, som policy. 

Liv är full av beundran för Akiko Frid 

och hennes starka, outtröttliga engagemang 

med riksnätverket Hejdå gmo!. 

Hon har skapat plattformen för inspiration 

och lärande i det arbete som 

pågår. Liv betonar också, lite beskt, att 

Greenpeace är den enda större organisation 

som avsatt medel för att arbeta 

brett med denna viktiga fråga! Annars 

är det nischat som det brukar i detta 

land. Medel avsätts bara för internt 

arbete för egna medlemmar. 

Livs tips: 

– Äska pengar och bjud in bra föreläsare! 

För när folk får veta säger de nej 

tack till gmo. 

– Få lokalpolitiker att göra motioner 

till fullmäktige. (Ge dem till exempel 

detta nummer av FJ, eller valda artiklar, 

kontakta mig, red.) 

– Lämna medborgarförslag till fullmäktige. 

Veteåker utanför Kung Markatta, Örebro 

Anders Lunneryd 

i Västra götaland, 

hallå! 

– Anders, jag har hört att odlare samverkar 

på spännande sätt i väst, berätta? 

Lite in emellan allt jobb, han är alltid 

varmt engagerad och upptagen denne 

ekologiska sädesodlare, men tar sig ändå 

alltid lite tid! En motion till LRF i väst, 

om att utropa regionen till gmo-fri zon 

togs i vintras! Frågan togs därmed vidare 

till riksstyrelsen, där man insett att 

man måste göra vissa tillmötesgåenden, 

annars blir det splittring i de inre leden. 

Men man protesterar därför mot patenteringen, 

men inte mot genmanipulation 

som sådan! Ser patenteringen som en fördyring 

som skapar ofrihet för bönderna. 

Ser det som en styggelse att man ska 

kunna ta patent på liv! Men ser inte att 

det ju hänger ihop... menar Anders. 

Därmed ”äger” LRF Väst frågan, och har 

också ett ansvar för att arbeta med den. 

text och bild hela uppslaget Vera Billing 

www.hejdagmo.se 

www.gmo-free-regions-org 

www.greenpeace.se 

Fotnot: 

LRF är Lantbrukarnas Rikförbund, en 

stor maktfaktor i Sverige.

LeVAnDe beVArAnDe 

hos stiftelsen Prospecierara i schweiz 

Vägen slingrar fram, uppåt, vi har 

lämnat byn Wildegg och målet är 

slottsträdgården i Aarau, Schweiz. 

Béla Bartha, är generaldirektör för 

stiftelsen ProSpecieRara, vars syfte 

är att sprida kunskap om de gamla 

kulturväxternas och lantrasernas 

värden och kvaliteter, väcka intresse 

och bevara dem. Arbetet finansieras 

av donationer även om statliga 

medel kan ansökas för projekt. 

Han har bjudit in mig att följa med 

i arbetet under en dag. 

Trädgården ligger i en sluttning nedanför 

slottet, högt upp på en kulle. 

Det schweiziska landskapet lockar 

blicken till sig, breder ut sig böljande 

försommargrönt och ger en känsla av ro 

och genuinitet. Dessa känslor präglar 

även trädgården, där tre trädgårdsmästare 

varsamt arbetar vid olika odlingsbäddar. 

Trädgården är otroligt välskött. 

Slottsträdgården är en nod (?) av alla 

de trädgårdar som utgör det kluster av 

bevarande-enheter anslutna till ProSpecieRara. 

Slottsträdgården är dock en av 

de mest välbesökta och här hålls årligen 

en frömarknad, som i år lockade 1 0 000 

besökare. 

6 

Jag kom i kontakt med Béla Bartha i 

Polen oktober 2008 i samband med att 

en polsk bevarandeorganisation bildades. 

Vi var ditbjudna för att hålla föredrag 

om erfarenheter från våra länders 

arbete med bevarande av gamla sorter. 

Själv har jag mer läst om och praktiserat, 

än engagerat mig inom organisationerna 

här. ProSpeciaRara’s breda spridning av 

bevarandegårdar inom landet, i kombination 

med den samlade kunskapen 

dokumenterad i en välutvecklad databas, 

fascinerade mig mycket och min nyfikenhet 

väcktes för att lära mig mer om 

deras arbete. När jag i våras deltog i konferensen 

om gmo (s. 4-5 ) tog jag chansen 

att få komma på besök. 

Vi möter arbetsledaren Robert Holenweger, 

en av de första som började arbeta 

här. Jag hör hans och Béla’s skratt, medan 

jag springer runt som en osalig turist av 

värsta sorten och fotograferar. De känner 

varandra utan och innan tycks det, 

kanske inte så konstigt efter mångårigt 

samarbete. ProSpecieRara bildades 1 982 

och har växt till en politiskt betydande 

och folkligt förankrad aktör i Schweiz. 

Claude Martin var en av grundarna, 

senare generaldirektör för WWF International. 

Béla och Robert berättar, vasst 

kärleksfullt grabbandes, om gryningsåren. 

Det började med en liten grupp 

engagerade med visioner, öppna tankar 

och stor idérikedom. Sedan har arbetet 

engagerat allt fler. Självklart har de mött 

motgångar på vägen men stiftelsen är en 

framgångssaga. Rätt i tiden och de har 

åstadkommit något i särklass. 

ProSpecieRara arbetar för att hålla 

gamla växtsorter och lantraser levande 

i dubbel bemärkelse: dels hålla dem vid 

liv för att hindra utrotning, dels genom 

att utveckla dem och återinföra dem till 

livsmedelsproduktion. De kvaliteter som 

försvunnit i jakten på ökad kvantitet för 

dagens livsmedelsproduktion, har här 

tagits åter. Man samarbetar med Coop 

för att få de undanträngda sorterna att 

komma tillbaka till handeln. Det är viktigt 

såväl ur miljö som ur hälsosynpunkt. 

I handeln fortsätter efterfrågan på ekologiska 

produkter att stiga och i Schweiz 

kan konsumenterna också välja att köpa 

livsmedel från gamla sorter och raser! 

Intresset är stort från konsumenter eftersom 

de får hög kvalitet samtidigt som de 

stödjer ProSpecieRaras arbete. 

En del är skeptiska till att återinföra 

sorterna på marknaden. Det är inte så 

konstigt, menar Béla, eftersom det är 

marknaden som tidigare hotat deras 

existens. Inom fröodling samarbetar 

ProspecieRara med Demeter och Bio. 

Jordbrukssystem är ingenting statiskt 

och marknadskontakten visar på vilka 

problem som sorterna har och vad som 

behöver utvecklas för att få en hållbar 

produktion idag. 

ProSpecieRara arbetar också med att 

återknyta människorna till hur maten 

produceras. I utkanten av staden Basel 

finns flera av lantraserna i en djurpark 

för vilda djur. Där finns information om 

lantraser och kulturväxter. De fina djuren 

är oftast en ingång till intresse för 

bevarandearbete, berättar Béla. Därför 

är det viktigt att arbetet med lantraserna 

är knutet till bevarandet av de gamla 

kulturväxterna. Fröodlingen inom Pro- 

SpecieRara behöver en större del av de 

ekonomiska resurserna. Det är en lång 

process innan frösorterna kommer ut på 

marknaden igen och blir mer självbärande 

ekonomiskt. 

ProSpecieRaras kontor ligger här i 

Aarau. Det är trångt, men lyser av glädje 

och dokumenterad rikedom: litteratur, 

såväl gamla klenoder som knappt håller 

samman längre som nyskrivna böcker 

om bevarande. I källaren ligger själva 

hjärtat – fröbanken. Vad Béla lägger 

störst vikt vid hos medarbetarna jämte 

engagemang är spetskompetens. Var och 

en har sitt område där de i stort är sina 

egna chefer. Allt arbete hålls samman av 

den välutvecklade databasen och, skulle 

jag vilja tillägga: en entusiastisk och varm 

Béla Bartha. Hans kontorsdörr är alltid 

öppen trots att det innebär att det inte 

går långa stunder innan arbetet avbryts 

av någon fråga eller bollning av idé. Som 

chef menar Béla att det allra viktigaste 

är att ingen av medarbetarna hindras i 

sitt arbete på grund av obesvarade frågor 

eller avsaknad av bollplank. 

2/2009 

Robert Holenweger och Béla Bartha

Under förmiddagen fångar jag Philippe 

Ammann i samtal. Philippe ansvarar för 

bevarandet av schweiziska lantraser och 

är vice generaldirektör i stiftelsen. Béla 

har berättat om hans beundransvärda 

arbete. Philippe är som en bok, han känner 

till varje djurbesättnings genetiska 

bakgrund och varje gårds bevarandehistoria. 

Ändå är det inte den kunskapen 

som Béla uppskattar mest hos Philippe, 

även om det är väldigt värdefullt. Det 

viktigaste som Philippe har bidragit till 

är en personlig kontakt med de som gör 

det riktiga hjältearbetet, alla de anslutna 

organisationerna som bevarar lantraser. 

Organisationerna har oftast en mångårig 

praktisk erfarenhet av bevarandearbete. 

Deras kunskap, i kombination 

med den spetskompetens Philippe har 

inom avelsarbete är vad som bygger det 

lyckade arbetet inom ProSpecieRara 

gällande lantraser. 

Vi besöker också National Berry Collection 

där 450 bärsorter finns bevarade. 

Trädgårdsmästarna som sköter 

odlingarna känner till varje sorts särart. 

Det skulle gå mycket fort att förlora en 

sort om den kunskapen saknades. Ett 

ovant öga tar lätt miste vid rensning av 

till exempel hallonrevor och dominerande 

sorter skulle snabbt ta över. 

Béla och Philippe delar erfarenheten att 

det är kontakten med personen bakom 

bevarandearbetet som är grunden för 

ett lyckat arbete. Värdet av den kunskap 

och det engagemang som finns hos 

dem som arbetar aktivt för bevarande 

går inte att skatta högt nog. 

Själv känner jag djup respekt för det 

seende och den ödmjukhet som finns 

inom ProSpecieRaras bevarandearbete. 

Det är i en känsla av att allt är möjligt 

som jag lämnar Schweiz och möter 

våren i Sverige. Väl hemma sår jag mina 

frön med ett ovanligt brett leende denna 

vår. 

text och bild Moa Larsson Sundgren 

miljökommunikatör 

mer om gmo! 

Motståndet starkt i USA 

Engelska motsvarigheten till Krav, ”Soil 

Association”, har offentligtgjort en rapport 

om utvecklingen av gmo/gm i USA, 

bland annat innehållande ett initiativ för 

märkning av gmo-fria produkter, jordbrukarnas 

avståndstagande och nej till nya 

gmo-grödor och kollapsen av Monsantos 

marknadsföring av ett gm-mjölkhormon. 

Konsumenterna har hållits ovetande om 

maten de ätit i tio år, genom lobbyarbete 

i de statliga livsmedels- och medicinmyndigheterna, 

för att säkra att livsmedel 

inte skall märkas som gm. Men nu ser 

det ut som om förhållandena kommer 

att ändras. Pro-gmo-lobbyarbete i USA 

har framhållit att konsumenterna är neutrala 

i frågan gmo. 87 % av amerikanarna 

anser dock att gm-livsmedel bör vara 

märkta, men det är det nästan inga som 

är. Över 5 0 % av amerikanarna säger att 

de inte vill äta gmo-mat. 

Även jordbrukare i USA visar motstånd 

mot nya gmo-produkter, berättar rapporten. 

Både gmo-ris och gmo-vete mötte så 

stort motstånd hos jordbrukarna att det 

aldrig kom längre än till försöksmarker. 

Det odlas heller ingen majs till konsumtion 

(i motsättning till fodermajs), av 

den enkla anledningen att den smakar 

så dåligt att konsumenterna inte vill ha 

den. 

Nu när konsumenter, jordbrukare och 

politiker i USA har mist sin entusiasm för 

gm-grödor, är det lätt att förstå att gmindustrin 

sätter in ännu mer energi på att 

finna nya marknader i EU. 

Men många platser i EU är gmo-fria 

zoner, och stora länder som förr stöttade 

gmo, såsom Frankrike, och Tyskland, gör 

det inte längre. Heller inte Irland, Skottland 

och Wales. Det är endast den starkt 

pro-gmo-regeringen i England som alltjämt 

fullständigt struntar i vad konsumenterna 

vill. 

(Källa Demeter International, meddelande 

2 6 januari 2 009) 

Gmo-mat och allergier 

– Det kan finnas samband mellan genmanipulerad 

mat och den explosiva 

ökningen av allergiker i USA och Australien, 

menar Per Brandtzaeg från Norge, 

professor och expert på slemhinnor. 

foto Hans Larsson, 

föreningen Allkorn 

– De genmanipulerade växterna som skall 

utveckla resistens mot insekter (Bt-plantorna) 

producerar ett insektsdödande 

protein, Cry-proteiner, säger Per Brandtzaeg. 

Dessa Cry-proteiner kan öppna barriären 

i slemhinnorna på samma sätt som koleratoxinet. 

Det är känt att Cry-proteiner 

och koleratoxinet liknar varandra och har 

liknande effekt. Och om Cry-proteiner 

öppnar slemhinnorna, kan vi bli mycket 

mer sårbara och utveckla allmänna allergier 

mot nötter, komjölk, hönsägg etc. 

Det har inte gjorts försök på människor 

på detta område, men 2 008 kom en australiensk 

rapport om ett forskningsprojekt 

med djurförsök, som visade att Cryproteinerna 

öppnar slemhinnorna, så att 

obehöriga proteiner tränger in, vilket gör 

att allergi kan utvecklas 

– Det är påfallande att allergier har ökat 

kraftigt särskilt i länder med utbredd 

förekomst av gmo-livsmedel. I Australien 

rapporteras om en tiodubbling de 

senaste tio åren och i USA har nötallergikerna 

ökat med det dubbla under samma 

period. Det är för mig obegripligt att det 

inte görs försök på detta område. 

– Det är en så stark association mellan 

gmo och allergi att jag menar att 

vetenskapen har en moralisk förpliktelse 

att undersöka orsakssammanhangen 

här, innan GM-livsmedel kommer ut till 

försäljning i ännu fler länder. 

(Källa Ren mat, nr 1 2 009, Danmark) 

Artikel i danska Biodynamisk Jordbrug nr 

1 /09, översatt och något nedkortad av VB 

7

TAnKAr Om en 

eKOLOgIsK esTeTIK 

Fulheten går inte att ta miste på. 

Den avslöjar naturens och samhällets 

förstörelse. Motpolen är ekologisk 

estetik, där skönhet visar det 

enskildas sammanhang med helheten. 

För det är inte nya tekniska 

lösningar som ska frälsa oss från 

undergången, utan istället ett nytt 

sätt att se världen på. 

Den tilltagande fulheten i världen är 

inte något vi pratar om eller tar ställning 

till. Vi har vant oss vid en konstant 

estetisk utarmning av våra omgivningar. 

Det tycks vara något som bara pågår. 

Många gör dessutom bedömningen, att 

vad som är vackert eller fult är en fråga 

om smak och behag och därför är en personlig 

sak. Men fulheten är ett faktum 

som visar sig överallt omkring oss. Som 

det industriella jordbrukslandskapets 

biologiska öknar. Som tröstlöst byggande 

som breder ut sig längs oupphörligt 

expanderande trafikanläggningar. Som 

en stadigt mer kommersialiserad kultur. 

Som våld och rotlöshet. Som döende korallrev 

och fällda regnskogar. Som ensamhet, 

ångest och förlorandet av mening. 

Fulheten går inte att ta miste på och 

det tycks vara samma krafter som både 

ödelägger naturen omkring oss och vårt 

eget samhälle. När medierna ca 1 970 på 

allvar började skriva om de tilltagande 

globala miljöproblemen, var det många 

som kände en viss lättnad, för det gav 

omedelbar och intuitiv mening åt att det 

som var fult också var sjukt. Att fulheten 

så att säga avslöjade en betydelsefull 

sanning om världen. I den bemärkelsen 

var miljörörelsen i början ett estetiskt 

projekt. Den djupekologiska idé, som 

formulerades av filosofen Arne Næss de 

första åren på 1 970-talet, hade nämligen 

som huvudtes att vi som människor 

skulle få ett vackrare och rikare liv, om vi 

gjorde naturens välfärd till den centrala 

orienteringspunkten i vårt sätt att leva 

och producera på. 

Rationell materialism 

Fulheten har många orsaker, men de är 

alla förbundna med den särskilda upp- 

8 

fattning av världen, som man kan kalla 

för rationell materialism. Det är en tankegång, 

som har format vetenskap, teknologi, 

industrialism och ett samhälle, 

där allt handlar om konsumtion och 

ekonomisk tillväxt. Genom att fokusera 

ensidigt på det som låter sig mätas, vägas 

och effektiviseras, har den rationella 

materialismen trängt skönhet, poesi och 

nyansrikedom ut ur världen. Detta logiska 

sammanhang blev synligt för var och 

en när industrisamhället bröt igenom i 

England på 1 800-talet. I början saknades 

inte röster som uttryckte chock över 

vad de såg. Till exempel betecknade den 

engelska diktaren William Wordsworth 

(1770-1 85 0) den industriella revolutionen 

som ett skrämmande, våldsamt och 

livsödeläggande övergrepp mot både 

naturen och människan. Men de som 

försökte skapa uppmärksamhet om de 

negativa konsekvenserna av den industriella 

utvecklingen hängdes ut som framstegsmotståndare. 

Henrik Ibsen beskriver 

hur i sitt skådespel ’En Folke-fjende’ 

från 1 882 . 

Efterhand lärde vi oss att leva med 

naturförstörelsen och den estetiska 

utarmningen såsom nödvändiga kostnader 

för att alla skulle få det bättre. Men 

idag, när den teknologiska civilisationen 

har brett ut sig över hela världen, kan vi 

se hur den extrema föroreningen och de 

omänskliga levnads- och arbetsvillkor 

som karaktäriserade den tidiga industrialismen 

i Europa nu har blivit normen i 

utvecklingsländerna – inte minst i de två 

gigantiska nationerna Indien och Kina. 

Om mänskligt lidande kan beskrivas i 

siffror, så har förhållandena på jorden 

aldrig varit värre än i detta ögonblick. 

Minst två miljarder lever i yttersta 

armod, präglat av svält, våld och sjukdom. 

Det är dubbelt så många människor 

som hela jordens befolkning år 1 800. 

Den ekonomiska tillväxten har fört till 

grotesk ökning av avstånden mellan rika 

och fattiga. Enligt nya FN-siffror äger 2 

% av jordens befolkning mer än hälften 

av alla värden i världen, medan den fattigaste 

delen av mänskligheten inte ens rår 

över 1 %. Därtill kommer givetvis den 

accelererande och fatala utplundringen 

och ödeläggelsen av själva den naturskapta 

grunden för livet på jorden. 

Vi ser inte fulheten 

Vi lever med fulheten, eftersom vi inte 

ser den. Den är ett slags irrelevant mellanhavande 

som vi passerar förbi när vi 

rör oss mellan de skilda punkter våra liv 

idag är sammansatta av. En allt större del 

av dygnet är vi dessutom isolerade från 

den konkreta världen av elektroniska 

medier och kommunikationsmedel. Vi 

ser inte fulheten för vi har förlorat förnimmelsen 

av världens fundamentala 

sammanhang. Till och med bland dem 

som tillstår problemen från den människoskapta 

miljöförstöringen, finns 

det många som uppfattar detta som 

besvärande biverkningar hos en i övrigt 

attraktiv livsstil. Men fulheten är ett 

resultat av den desorientering och rastlöshet 

som utgör kärnan i den moderna 

människans liv. Vi förstör allt omkring 

oss för att vi inte känner annan mening 

än den materiella konsumtionen och inte 

har annat mål än den konstanta ekonomiska 

tillväxten. Därför är det inte nya 

teknologiska lösningar som ska frälsa oss 

från undergången, utan ett nytt sätt att 

se världen på. 

Entropi kontra spontan altruism 

Man kan börja med att betrakta universum 

i dess helhet. Sett från människans 

synpunkt domineras det av två diametralt 

motsatta rörelseriktningar. Å ena 

sidan utjämnas alla olikheter i universum 

med tiden till ett alltmer ensartat, 

orörligt, dött och grått töcken. Fysikerna 

betecknar detta fenomen som entropi. 

Ju mer energi vi förbrukar, desto större 

blir entropin – eller förlusten av olikhet 

och kvalitet. Å andra sidan finns livets 

oförklarliga mirakel, som i viss mening 

är en fullständig mot-entropisk rörelse. 

Genom att fasthålla och återvinna solens 

energi kan de biologiska organismerna 

skapa form och olikhet och bygga upp 

alltmer komplexa, självorganiserande 

och självupprätthållande levande system. 

Ser vi på de äldsta och högst utvecklade 

av dessa system är det iögonfallande att 

deras stabilitet och styrka är förbunden

med en ofattbar rikedom av olikartade 

livsformer. Till exempel är havens korallrev 

uppbyggda av primitiva polypdjur, 

som genom att skapa livsplatser för ett 

otal andra djur- och växtarter metodiskt 

har utvecklat grunden för deras eget liv. 

På det viset har korallerna lyckats skapa 

oändligt vackra biologiska världar i några 

av de mest näringsfattiga områdena på 

jorden. Den spontana altruismen verkar 

vara livets överordnande, organiserande 

princip ur planetens organiska helhet av 

eld, luft, jord och vatten till blomsterängens 

polyfoniskt detaljerade mångfald. 

Global entropisk maskin 

Människan var en del av detta ekologiska 

sammanhang under de första många 

tusen åren av sin historia. Vi lyssnade 

efter och anpassade oss med stor precision 

till omgivningarna. Det sätt vi levde 

på gav ofta en rikare levnadsgrund för 

många slags växter och djur. Samtidigt 

skapade våra förfäder kulturer med omätlig 

skönhet och uttryckskraft. Varje kultur 

utgjorde en integrerad, estetisk helhet, 

precis så som vi känner till det från 

regnskogen eller korallrevet, troligen för 

att det var underkastat samma formskapande 

(och mot-entropiska) krafter som 

naturen själv. Men så, för ungefär 3 00 år 

sedan, började människan att röra sig i 

helt motsatt riktning. Ångmaskiner, fossil 

energi, industriell massproduktion 

och kapitalistisk marknadsekonomi 

förde oss bort från naturen och in i ett 

konstant muterande teknologiskt universum. 

På mycket kort tid skapade vi en 

global entropisk maskin, som utplundrade 

och förgiftade de ekologiska systemen 

och upplöste vårt samhälle. Överallt 

omkring oss bredde monokulturen ut sig, 

medan vi själva blev förvandlade till allt 

mer identitetslösa konsumtionsrobotar. I 

stället för att berika jorden har vi konsekvent 

kvävt livets mångfald där vi kunnat 

komma åt. Den blinda ekonomiska 

tillväxten har visat sig vara liktydig med 

blind fysisk ödeläggelse. 

Allt hänger samman 

För att skapa skönhet och mening – både 

i den enskilda människans liv och i kulturen 

som helhet – är det nödvändigt att 

vi återupptar de grundläggande villkoren 

för livet på jorden. Först och främst att 

allt hänger samman med allt annat. Med 

den danske filosofen Peter Zinkernagels 

ord kan man säga, att de flesta människors 

olyckor beror på att vi inte tänker 

över de logiska relationer som förbinder 

världens olika fenomen. De logiska relationerna 

är kanske osynliga, men inte 

desto mindre lika verkliga som tingen 

själva. I reklamen presenteras bilen alltid 

som ett fristående, magiskt lysande 

objekt – till exempel i ett orört natursceneri. 

Men bilens verklighet är ju överfulla 

motorvägar, luftföroreningar och det 

bakomliggande produktionslandskapet 

med gruvor, fabriker och stålverk. Redan 

för tusen år sedan fastslog en av medeltidens 

störste tänkare Thomas ab Aquino, 

att den egentliga skönheten inte är 

tingen i sig, utan i deras inbördes funktion. 

Skönheten finns genom det sätt 

som tingen passar samman på, för genom 

sammanhangen pekar varje enskild del 

mot den helhet som ligger bakom allt i 

världen. Det är denna förståelse av skönheten 

som uttryck för ett djupare sammanhang 

och sanning, som är grunden 

i den ekologiska estetiken. Ekologin 

beskriver hur livet utgör en oåtskiljbar 

helhet av dynamiska interagerande system. 

Därför handlar den ekologiska förståelsen 

inte bara om ett välfungerande 

förhållande mellan människan och den 

omgivande naturen, utan också om en väl 

fungerande inre social och andlig ekologi 

i vårt samhälle och i vår kultur. 

Skönheten som orienteringspunkt 

Skönheten anger en fundamental orienteringspunkt 

i människans tillvaro. Det 

som är vackert är också det som är gott 

och sant. Till exempel är det nödvändigt 

att vi inskränker vårt materiella utrymme, 

om vi ska få människans samhälle 

i överensstämmelse med den levande 

naturen. Men denna begränsning är samtidigt 

förutsättningen för att skapa ökat 

djup, närvaro och mening i de mänskliga 

relationerna. Ekologin medför att vi ska 

återetablera lokalt fungerande samhällen, 

där mat och andra materiella förnödenheter 

så mycket som möjligt produceras 

inom överskådliga avstånd. Härvid uppstår 

en ny ekonomi, som förbinder människorna 

mer omedelbart med varandra 

och med platsen där de lever. Samtidigt 

med att vi ger större plats för naturens 

artrikedom, skapar vi med andra ord 

både ett intensifierat samhällsliv och ett 

förtätat kulturellt fält. Från att ha spritt 

energin i alla riktningar och accelererat 

den fysiska och kulturella entropin, 

tvingar den ekologiska utmaningen oss 

till att samla, fasthålla och återanvända 

energi och material i en medveten motentropisk 

rörelse. 

Sammanhang med helheten 

Sett i det ekologiska perspektivet är 

upplevelsen av skönhet en uppenbarelse 

av det enskildas sammanhang med helheten. 

Det är en självstärkande insikt. Ju 

mer det sätt vi lever och producerar på 

riktar in oss på att främja planetens ekologiska 

välstånd och livsformernas mångfald, 

desto starkare kommer vår produktion 

och vårt levnadssätt att förbinda oss 

med naturen, planeten och universums 

helhet. Därmed förenar den ekologiska 

estetiken vetenskap, konst och religion 

i ett samlat kulturfält. Skönheten blir 

ständigt alltmer närvarande i våra liv ju 

tätare vi kommer naturens formskapande 

krafter, landskapets fauna, flora, geologi 

och väder, dygnets rytm och årstidernas 

skiftande. Dessutom kommer den 

skärpta ekologiska uppmärksamheten 

att stärka vår intuition och förmåga till 

inkännande och medkänsla. Vi ska lära 

oss att förstå de material vi umgås med, 

att visa hänsyn till alla slags växter och 

djur och att lyssna till våra egna egentliga 

behov. Den ekologiska utmaningen 

kommer att tvinga fram en ny omvårdnad 

och långsamhet i produktionen av de 

ting vi omger oss med. Tingen ska hålla 

länge och kunna lagas många gånger. 

Bara det kommer kraftigt att stärka den 

estetiska, känslomässiga och symboliska 

betydelsen av varje enskild handling vi 

företar oss. Konsten kommer att infinna 

sig som en naturlig del av vardagen och 

konstarterna, oavsett det är poesi, musik 

eller måleri, berättar för oss att begränsningen 

i material alltid främjar kraften 

och klarheten i uttrycket. Ingen kan säga 

hur den ekologiska estetiken kommer att 

utforma sig i praktiken. Utvecklingen av 

en ekologisk civilisation är en läroresa 

som just påbörjats. Vi vet inte heller vilken 

väg vi kommer att gå eller hur lång 

turen blir, endast att skönheten är vår 

enda pålitliga ledsagare. 

Morten Skriver 

foto och översättning Vera Billing 

tidigare publ. i Praktisk Økologi nr3 /09, 

tillstånd från den och författaren. 

Morten Skriver är bildkonstnär med ett 

särskilt intresse för gränsområdet mellan 

konst, vetenskap och religion. Han har 

skrivit böcker, artiklar och essäer och 

arbetat med dokumentärfilm. Han har 

även undervisat ett flertal år som lektor 

vid Den Kongelige Danske Kunstakademi. 

Artikeln är ett sammandrag av Skrivers 

senaste bok ’Skønhedens befrielse, 

förslag til en økologisk æstetik’, förlaget 

Tidene skifter 2 008. Svensk utgåva är 

förhoppningsvis på gång! 

2/2009 9

VAD är eTT Frö? VAD är en VäxT? 

växtförädling med stigande våldsamhetsgrad 

Här är i korthet de olika växtförädlingsmetoderna, 

med stigande 

teknifiering och fjärmande från 

naturen. Tidigare i FJ nr 3/06, nu lite 

förkortad. 

Öppenpollinerare 

Traditionell växtförädling, använd sedan 

urminnes tider, har grundats på urval 

och korsning. Jorden, landskapet, klimatet, 

latituden (breddgraden), altituden 

(höjden), samt skickligheten och kunskapen 

hos de inblandade människorna 

har bidragit till våra odlade matväxters 

utveckling och karaktärer. Denna traditionella 

metod tillåter vilken urvald 

växt som helst att korspollineras öppet 

via vind och insekter. Växterna kallas 

öppenpollinerare. Frön från deras varianter 

kan sparas för att ge äkta avkomma 

i följande generation, är fertila och kan 

anpassas lokalt och användas för vidare 

utsäde och plantering. Eget utsäde har 

alltid varit en del av jordbruk- och trädgårdspraktiken 

genom historien och är 

orsaken till den mångfald av varieteter 

som finns världen över. 

10 

Hybrider 

Från förrådet av öppenpollinerande och 

en del självpollinerande växter har F1 - 

hybrider, de traditionella hybriderna, 

utvecklats. De är relativt nya inom trädgårdsodling 

men har på mycket kort tid 

kommit att dominera frömarknaden. 

Hybridförädling innebär att två genetiska 

linjer inom en variant, som ligger 

ganska långt ifrån varandra, fås att gå 

samman. Var och en av dessa har under 

en längre tid inavlats, för att få homogenitet. 

Varje linje bär värdefulla spår, som 

när den korsas med en annan skapar ökad 

vitalitet, enhetlighet, skörd och andra 

önskvärda F1 -kvaliteter. Att producera 

F1 -frön är arbetsintensivt, då det bygger 

på handpollinering av enskilda plantor 

och inkluderar borttagande av ståndare 

för att undvika oönskad pollinering. Den 

förstärkta inaveln innan korsningen är 

en onaturlig process som gör de flesta 

hybrider naturligt ohållbara. Växten förskjuts 

mot inavelsdepression (förlust av 

genetisk mångfald). Frön som sparas från 

hybrider producerar därför inte sortbeständigt 

frö och är alltså utan värde för 

trädgårdsodlaren och förökningen blir i 

första hand i fröförädlarens intresse. 

CMS-hybrider 

Växtförädlingen är nu ännu mer ’sofistikerad’ 

och sker i steril omgivning i 

provrör och under artificiellt ljus. Problemet 

med den arbetsintensiva handpollineringen 

och ståndarborttagningen 

har lett till utvecklingen av metoder som 

kontrollerar pollensläpp på konstgjord 

väg genom att använda förädlingsteknik 

och kemiska substanser. En av de två 

hybridlinjerna får bära framkallad hanlig 

sterilitet, även kallad den honliga linjen. 

F1 -fröet som ska gro och bli gröda är 

naturligtvis fertilt, men nästa generation, 

F2 – om man sparar frö – kanske inte 

blir fertilt. Liksom med de traditionella 

hybriderna, har sparandet av eget utsäde 

litet eller inget värde för någon annan än 

för fröförädlaren. 

Hybrider med CMS-protoplastfusion 

Att ta fram en ny varietet är en lång 

och kostbar process som kan ta upp till 

femton år, men introducerandet av pro- 

toplast-fusionsteknik gör denna process 

mycket kortare och billigare. Nu används 

växtbladsvävnad från avancerade förädlingslinjer 

så att hanlig sterilitet skapas 

via en växtart som inte är besläktad. För 

detta krävs att cellväggarna löses upp 

med en kemikalie. Hur lyckad fusionen 

blir beror på specifika kemikalier eller på 

att man tillför elektrisk ström. Tekniken 

går förbi de generativa stadierna i fröutvecklingen 

som annars beror på naturens 

årstidsrytmer. Denna teknik är långt 

borta från all slags holistisk hållning till 

fröförädling och gränsar till genmanipulation. 

Frö sparat från dessa varieteter är 

värdelöst, då en av föräldralinjerna (den 

honliga) bär pollensterila gener, som till 

slut skulle utesluta alla den honliga linjens 

karakteristika. Denna förädlingsmetod 

är patenterad och hybriderna kallas 

ibland ”superhybrider”. 

CMS-GMO-hybrider 

Ett nästa steg upp (eller ned) och ett 

litet flyttande av gränser för att tillåta 

protoplastfusion mellan mer utpräglat 

olika växtarter, ger GMO-hybrider på 

marknaden, men som dock troligen inte 

etiketteras som GMO. Införandet av 

sådana hybrider kommer att bero på vaga 

och otydliga policys och definitioner från 

myndighetshåll. 

Några ordförklaringar: 

GMO – GenManipulerade Organismer. 

Officiellt är översättningen ”genmodifikation”, 

men de som genomskådat denna 

ordförförelse för att få oss att lita på utan 

att förstå, säger och skriver genmanipulation. 

Regnar det så regnar det, oavsett 

storlek på droppar! Kål är kål! Men är kål 

blandat med rädisa också kål? Definitionsmässigt 

inte. 

GM – den engelsk/amerikanska förkortningen, 

som motsvarar vår term GMO. 

CMS – cytoplasmisk hanlig sterilitet. 

Skapande av hanlig sterilitet genom elektriskt 

eller kemiskt påtvingad sammansmältning 

av celler från olika växtarter. 

Hybrid – förädlad växtsort, som inte kan 

föröka sig själv artrent, utan ger fröavkomma 

som återgår till modersorterna 

eller ger en större spridning av variationer 

hos växten än föräldrarna hade, dvs. 

en tillbakagång och förlust av utvecklingsarbete 

på livets villkor. 

2/2009

mAsKArnAs beTYDeLse För LAnDeT... 

Jag hade nyligen kommit till Nicaragua 

och börjat mitt nya jobb på 

SIDA-kontoret som handläggare för 

svenska biståndsprojekt. Året var 

1990. Vi reste upp till bomullsodlingsdistriktet 

i trakten av León och 

Chinandega, där SIDA stödde ett 

projekt för att tillverka briketter av 

bomullsbuskar. 

Projektet handlade om att tillvarata 

bomullsbuskarna efter skörden – och 

tillverka briketter av dem istället för att 

bara elda upp dem på fälten till ingen 

nytta. Inom ramen för projektet hade 

utvecklats maskiner som skulle pressa 

bomullsbuskarna till briketter. Dessa 

skulle sedan kunna användas lokalt som 

bränsle i människornas spisar, och på 

det sättet bidra till att skydda skogen. 

Avskogning skedde i rask takt när människorna 

behövde bränsle och man fick 

gå allt längre för att hämta ved. Allting 

lät ju bra och briketterna såg ut att kunna 

fylla en bra funktion. 

Damm 

Men när vi så skulle ut och bese var råvaran 

kom ifrån fick jag mitt livs chock. 

Jag var totalt oförberedd på vad jag fick 

se. Oändligt stora dammiga områden, 

som enligt min uppfattning inte hade 

tillstymmelse till Jord. Det var damm 

så långt ögat kunde se. När vi vandrade 

framåt och satte ner fötterna, rördes för 

varje steg upp ett moln av damm. Jag 

kände mig som den lille pojken i Kejsarens 

nya kläder. Såg de inte? Detta var ju 

inte jord! Hur kunde man verkligen odla 

bomull här? Hur kunde något över huvud 

taget växa här? 

Jag insåg helt plötsligt att man hade 

odlat bomull på samma marker i över 40 

år! Och man hade ”skrämt” upp bomullen 

med hjälp av kemikalier, konstgödsel och 

konstbevattning i allt ökande grad i takt 

med att jordarna i sig själva innehöll allt 

mindre näring, till slut ingen alls. Jag var 

ju ekonom och egentligen inte alls jordbrukskunnig 

annat än till husbehov, men 

jag hade i alla fall läst om växeljordbruk 

i skolan. Jag trodde att det var en självklarhet 

att man måste låta jordarna vila 

mellan varven och att man måste växla 

mellan grödorna för att inte näringsinnehållet 

i jorden skulle urlakas. 

2/2009 

Där stod jag i förundran – blickandes 

ut över de dammiga fälten – medan de 

andra i gruppen diskuterade teknikaliteter 

rörande insamlandet av buskarna. 

Jag kom att tänka på maskarna, underjordens 

arbetare …. De fanns ju som en 

självklarhet i min tankevärld. Var fanns 

maskarna? Fanns det samma maskar i 

Nicaragua som i Sverige? Jag kände att 

jag borde veta mer egentligen, men jag 

kunde i alla fall fråga. 

Nu var min spanska på den tiden 

mycket rudimentär – och jag kunde inte 

ordet för mask, än mindre daggmask. 

Men jag var envis och lyckades till slut 

med hjälp av gester och bilder nå fram 

med min fråga. De flesta stirrade ändå 

på mig med oförstående blickar – men en 

gammal man som varit med sedan bomullens 

barndom lyste upp. Han mindes. 

I sin ungdom hade det visst funnits frodiga 

maskar, men sedan försvann de och 

ersattes efter ett tag av ett slags tusenfotingar. 

Men även dessa försvann och 

numera fanns inget liv kvar i marken. 

Då och då kunde man kanske se några 

ynkliga rackare till smala flerfotingar, 

men något arbete kunde de ju inte utföra. 

Det var bara på konstgjord väg som 

man kunde odla något över huvud taget 

– och maskarna hade förstås dött av de 

giftiga kemikalier som bomullen besprutats 

med. 

Självklart var detta inte hållbart! Det 

dröjde inte länge förrän det blev uppenbart 

att bomullsodlingen var ohållbar 

– och därmed också bomulls-busk-briketterings-projektet. 

Biståndets biverkan 

1 990 hade Doña Violeta Chamorro just 

vunnit presidentvalet i konkurrens med 

Daniel Ortega, som suttit vid makten i 

mer än tio år. Den tidigare regimen hade 

koncentrerat sig på att försöka förbättra 

hälso- och utbildningsförhållanden bl.a. 

genom en omfattande alfabetiseringskampanj 

och genom en jordreform. Samtidigt 

pågick ett inbördeskrig. Ekonomin 

klarade inte påfrestningarna. Landet var 

i det närmaste bankrutt och valutan var 

starkt övervärderad. 

SIDA hade verkat i Nicaragua sedan 

1 979, då diktatorn Anastasio Somoza 

störtades efter att ha suttit vid makten 

i över 40 år (1 93 6-1 979). Det svenska 

biståndet hade främst fokuserat på 

utbildning och personalstöd för att främja 

ett uthålligt skogsbruk samt valutastöd 

till jordbrukssektorn. 

Det är svårt att förklara betydelsen av 

en övervärderad valuta, men jag vill ändå 

försöka beskriva hur det påverkade ekonomins 

och jordbrukets utveckling i 

Nicaragua. Insatsvaror till jordbruket 

– som kemikalier och konstgödsel – var 

prioriterade importvaror. Regimen ville 

till varje pris se till att jordbruket och 

exporten hölls igång – och att producenterna 

hade råd att köpa insatsvarorna. 

Bomullsodlingen i Nicaragua var världsberömd. 

Den bästa bomullen i världen 

hade kommit från Nicaragua. I 40 år 

hade den varit en av landets viktigaste 

exportvaror, tillsammans med bl.a. kaffe 

och kött. Men bomullsproduktionen 

hade sedan lång tid tillbaka minskat 

och man trodde kanske att med massiv 

tillförsel av kemikalier och konstgödsel 

skulle produktionen öka igen. 

Biståndsgivarna använde valutastödet 

från bland annat SIDA till denna import 

och mottagarna, odlarna, betalade det 

lokala motvärdet enligt officiell växelkurs, 

som upprätthöll ett konstlat högt 

värde på den lokala valutan. Det innebar 

att man betalade bara en ytterst liten 

bråkdel av importprodukternas värde 

– och kunde på detta sätt fortsätta med 

odling av produkter som sedan länge inte 

längre var bärkraftiga, vare sig ekologiskt 

eller ekonomiskt. Jordarna utarmades till 

det yttersta. Och maskarna dog. 

Bomullsodlingen försvann i Nicaragua. 

Man högg av den gren man satt på, när 

man förgiftade jorden.Det har nu gått 

nästan 2 0 år sedan jag kom till dit och 

denna historia utspelades. Den känns 

(tyvärr) högaktuell fortfarande. 

Monica Brodén 

Red: Monica är ekonomie doktor, bosatt i 

Norrköping och har tjugo års erfarenheter 

från biståndsarbete i Nicaragua och 

Tanzania. 

Fotnot: Bomull börjar nu odlas igen i 

Nicaragua – ekologiskt! 

Om någon vet mer, eller rent av varit där: 

hör gärna av er!

Vissa saker vet man bara, information 

och sanningar som kommer 

till en utan att man behöver söka 

aktivt. På det sättet blev jag för 

några år sedan medveten om att 

jag skulle komma att ha med bin 

att göra. 

Jag hade aldrig sett en bikupa inifrån, 

kände egentligen ingen som höll på 

med bin, men i mig växte en känsla som 

uttryckte att bina och jag har något att ge 

varandra och kommer att trivas bra ihop. 

Jag sökte upp en biodlare för att lära mig 

något om binas natur, och på den vägen 

är det. Nu har jag svårt att tänka mig ett 

liv utan bin. 

Vindstilla sommarsolskensdag. Eken 

på gårdsplanen, som man skulle behöva 

minst en vän till hjälp för att omfamna, ger 

ifrån sig en dov ton. ZZZzzzZzZZZzzz. 

Den är i full blom och insekter av alla de 

slag har fått smak och kommit för att ta 

del av blomsterprakten. Humlor och steklar 

1 

bIn sKAPAr VAKenheT 

Och sAmmAnhAng 

varvas med gårdens honungsbin. I eken 

bildar de den mäktigaste symbios, jag 

står under kronan och undrar när hela 

alltet kommer att lyfta. 

Bisamhället som organism är fascinerande 

bortom det förklarliga. Ändå är det 

kanske inte mest kontakten med bina i 

sig jag uppskattar som biodlare. Det jag 

främst har fått ut av att odla bin är en 

ny sorts medvetenhet om omgivningen. 

Det som är intressant för bina har plötsligt 

blivit intressant för mig också; för att 

förstå vad de sysslar med måste jag ha koll 

på vad som försiggår i naturen. Många 

observationer man kan göra i naturen får 

en konsekvens för bina. – Hur var tillgången 

på mat för talgoxarna i vinter, har 

de låtit bina vara ifred eller lurat ut bina 

ur kupan för att äta upp dem? När blommade 

sälgen i år? Hur är tillgången på 

maskros, vildhallon, lind? Hur kommer 

det sig att ingen odlar höstraps på flera 

mils radie? Hur snabbt torkar markerna 

upp efter ett regn? Hur mycket regnar 

det egentligen, hur hårt blåser det, hur 

varmt är det? 

Vissa av dessa frågor kan man nog inte 

undgå att få svaret på bara man lever 

och är någorlunda uppmärksam, andra 

hade jag aldrig ställt mig förut. Det här 

fenomenet har vi väl alla stött på i olika 

sammanhang, hur man börjar få upp ögonen 

för det som är relevant för stunden. 

Har man bestämt sig för att köpa en ny 

kamera eller cykel sätter man sig in i 

ämnet och får en mer nyanserad bild av 

de kameror och cyklar man ser runtomkring. 

Men hittills har jag inte fördjupat 

mig i något enskilt ämne som gör kopplingen 

till naturen generellt så mycket 

mer påtaglig. Genom grönsaksodling 

eller svampplockning blir vissa aspekter 

intressanta, biodlingens resultat tycks 

mig vara ovanligt beroende av mycket 

av det som försiggår. Så har jag fått upp 

ögonen för naturens cykler på ett nytt, 

vaknare sätt tack vare bina! 

Och inte bara naturens gilla gång, utan 

också mina grannars val kring hur de 

brukar sina jordar blir angeläget på ett 

konkret sätt. Delar av den massiva bidöden 

i Europa och USA har kunnat kopp- 

las till pesticider i jordbruket, även om 

det fortfarande finns fler frågetecken än 

klara svar. Är bidöden i mitt närområde 

också kopplat till dessa substanser? Hur 

påverkas bina, och hur påverkar vilda 

insekter? De borde väl påverkas i minst 

samma utsträckning, kanske är det bara 

mindre uppmärksammat eftersom det 

inte är direkt kopplat till någons näringsverksamhet? 

Visst har jag redan sedan länge haft en 

otäck känsla i magen när jag ser traktorerna 

fara fram med sina giftbälgar i tid 

och otid, men aldrig förr har jag satt mig 

vid datorn och telefonen för att sätta mig 

in i vad de kan tänkas ha i tanken. Fått 

upp ögonen för (och fasat över) hur oinformerade 

vissa bönder tycks vara över 

vad det är de sprider över sina åkrar. 

När jag frågade en bonde i närheten vad 

det var för aktiva substanser i lösningen 

svarade han undvikande att ”Det är nån 

blandning”. Blandning av vad tycktes 

han inte ha någon aning om. Synd. Har 

man makten att förändra förhållanden 

för djur- och växtliv på hundratals hektar 

borde man åtminstone informera sig 

om vad man tillför och vad resultatet kan 

tänkas bli. Är det för mycket begärt? 

Trots att bina har många odds emot sig 

lever de ändå vidare, och det mångtusenåriga 

samarbetet mellan honungsbi 

och människa fortsätter. Jag vill passa på 

att slå ett slag för bina som medarbetare 

till att täcka vårt sockerbehov. En vän till 

mig som strävar mot att vara självförsörjande 

på så många områden som möjligt 

pratade om att odla sockerbetor på sin 

kolonilott. Jag vet inte hur mycket betor 

man skulle behöva, men risken är att det 

inte blir plats för mycket annat på lotten, 

om den ens räcker till. Och inte bara det 

– sen ska betorna rivas och kokas och gud 

vet vad. Glöm det! Skaffa några bikupor 

istället! På några få kvadratmeter kan du 

få honung så det räcker till sylt, kakor, te, 

mackor, allt du vill. 

2/2009 

text Astrid Jansson, 

har fem bisamhällen hemma 

och 5 0 0 på jobbet. 

bild Ronald Vermeulen 

från Belgien

Ovan spelt/dinkel 

Nedan ölandsvete 

glass med röda vinbär 

och honung! 

Äkta hemglass utan hemsk musik... En 

riktigt enkel, smarrig sommarglass. 

Barnens bidrag till sommarbuffén kanske? 

Den som självhushåller behöver 

kanske bara köpa en halv kopp socker. 

Och du behöver inte alls köpa särskild 

flytande honung! Ett säljtricks. Värm 

bara den vanliga en smula och sakta, 

tills den blir rinnig. 

1 /2 k g röda vinbär 

3 matskedar flytande honung 

3 ä ggulor 

3 /4 dl socker 

drygt 1 d l vatten 

3 d l vispgrädde 

Lös upp sockret i vattnet och koka 

i fem minuter. Under tiden mosar du 

vinbären till puré och pressar denna 

genom en sil för att få bort kärnorna. 

Blanda i honungen. Vispa äggulorna 

pösiga, häll sockerlösningen sakta däri 

under fortsatt vispning till en skummig, 

krämig blandning. Vispa grädden 

och vänd ner i äggblandningen 

tillsammans med vinbärspurén. När 

allt är jämnt blandat hälls det i en skål 

som ställs i frysen en timme. Ta ut och 

vispa blandningen igen för att minska 

kristallbildning. Frys igen en timme, 

upprepa en gång till och frys sen till 

fast konsistens. Krämen går säkert att 

äta även utan frysning för den som inte 

har. Frys. 

2/2009 

DrOTTnIngen 

i köket 

Jag inköpte en egen kvarn förra 

året, en av de allra bästa prylar jag 

skaffat i mitt liv! Nu, fick jag ihop 

det. Sammanhanget. Visst visste jag 

ju, i huvudet. Intellektuell kunskap i 

mängd. Men i händerna! 

Varje gång jag numera ska baka öppnar 

jag mina säckar och öser upp 

sädeskorn. Jag håller dem i min hand, ser 

hur olika de är, inte bara olika sädesslag, 

men olika sorter. Enkorn, spelt/dinkel 

och kamut - så helt annorlunda de är jämfört 

med det vanliga vetet! Som hos mig 

inte heller är vanligt, i och för sig, för det 

är en gammal sort som heter ölandsvete. 

Sånt som Camilla Plum bakade av i teve i 

vintras, men jag var redan en invigd. 

De känns olika, svala, hala, fröna. Man 

blir len i huden av att hålla i dem, känslan 

av ett mycket tunt sidenskikt i mina 

handflator. Och de smakar olika. Säden 

har slutat vara abstrakt. När jag ska baka 

börjar det med de hela sädeskornen i sina 

säckar och inte med opersonligt pulver i 

papperspåsar. 

Min kvarn tar inte stor plats, men har 

en stor kapacitet, den räcker för flera 

familjers behov eller ett minibageri. Vet 

inte varför jag valde snäppet större än för 

mitt behov, men där står den, ändå liten 

och nätt, vacker i sin bokfanershud och 

så heter den Queen. Faktum är att hon 

är drottningen i köket och jag bara den 

enkla tjänaren. Jag kan inte åstadkomma 

det hon gör åt mig annat än med mycket 

stor möda. Vilket jag ju inte gör, utan 

tidigare köpt påsmjöl. Med de runda 

stenarna inuti henne maler hon varsamt 

de hela sädeskornen till det allra bästa 

mjöl åt mig. Hela sädeskornet är med, 

inget är sönderklämt, så som det blir 

med metallvalsar. Sådana har de flesta 

industrikvarnar. Det går fortare, men 

det blir varmare av friktionen och mer av 

sädeskornets guld förstörs – dess näring 

och smak. Återgen denna naturlag - med 

hastigheten avtar kvaliteten. 

När mjölet rinner ner i bunken är det 

varmt och doftar underbart. Det luktar 

bröd redan! Visste du det? Att nymalet 

mjöl redan luktar bullar? Det gör inte det 

köpta mjölet i påsar, oavsett hur lokalt 

och nymalet det är. Mjöl datummärks 

uppemot ett år. Noggrannare kvalitets- 

mjölnare kanske går ner till tre månader. 

Men då handlar det egentligen mest om 

mjölets fetter. Fett härsknar med tiden 

och ger då en besk smak. Inget säger man 

om allt annat i aromväg, som man mister 

rentav ganska snart efter malningen! Jag 

hör människor säga att jo men jag köper 

färskmalet mjöl från vår lokala kvarn. 

Okej, det är lokalmalet, kanske nymalet 

men – inte färskmalet, för då är det rätt 

ner i degbunken som gäller. Detta igen, 

att det liksom inte blir några ord kvar att 

beskriva den högsta kvaliteten! 

Hälsofreak? Haha, knappast! Det vet de 

som känner mig. Att äta bara för nyttigheten 

får mig att tappa aptiten. Det jag 

äter ska vara gott och få min kropp att 

må bra. Båda dessa! Mycket är gott men 

får mig att inte må bra, somligt tvärtom. 

Min mat, inklusive brödet vill jag ska fylla 

båda kriterierna. Då mår jag gôrgôtt... 

Dyrt? Nej, jag vill hävda att jag äter det 

allra bästa och godaste brödet och det till 

det lägsta priset. För att jag köper in hel 

ekologisk säd i säck, istället för påsar, som 

är belastad med mängder av kringkostnader. 

Flera familjer kunde gå samman och 

dela på inköp av kvarn och helsäd i säck. 

Och turas om att baka åt varandra, nytta 

med glädje och väldoft! 

Sen ska man ju kunna baka också, men 

också det är lättare än man tror. Jag 

bakar inte med surdeg, då mitt hus håller 

så ojämna temperaturer att jag tycker det 

är svårt, men väl med långa jästider och 

fördegar. En ärtstor kula jäst räcker till 

2-2 ,5 kg saftigt, hållbart bröd – ciabatta, 

lantbröd, formbröd, vad du vill! Jag har 

mer bemödat mig att förstå bakningens 

grundprocesser istället för att lära mig 

mer och mer och mer fakta. Jag har haft 

förmånen att arbeta med ett bokprojekt 

om sådant och lärde mig mycket. Det 

viskas att den snart är klar... då ska jag 

berätta! 

Med denna krönika vill jag alls inte 

framhäva min egen förträfflighet, utan 

inspirera flera att skaffa spännande gamla 

sädesslag som hela korn i säck, skaffa 

kvarn och börja göra bästa brödet själv! 

Den sinnliga njutningen, närvaron i nuet, 

känslan av sammanhang är vi alla värda! 

Vera Billing 

Speltbaguetterna får svalna på förstukvisten.

Här är man vän med hästar, på 

hästars vis! Hos den självförsörjande 

familjen Saito-Dorgelo arbetar 

fyra vackra fjordingar i jordbruk och 

odlingar, på fritiden körs turer med 

prärievagn i Dalslandsskogarna, tas 

härliga bad i Vänern och övas lekfullt 

i ridkonst. Jag bjuds på cirkusshow 

av hög klass ute på betesvallen. 

Natural Horsemanship, låter 

lite fancy och marknadsförs vanligen 

dyrt, men är här så självklart, 

ödmjukt och okonstlat. Familjen vill 

gärna dela med sig av sitt kunnande 

till andra. 

Den ovanligt medvetet valda 

livsstilen här känns mycket fredlig. 

Detta är en vegangård, säger Anita. 

Det innebär att ingen som bor här 

äter något från djurriket. Här finns 

flockvarelser i harmoni med varandra. 

Hästar till arbete och nöje, får 

och angorakaniner ger ull till kläder. 

Människorna utgör ju också en liten 

”flock”, familjen som är sams och 

samarbetar. Här finns stor värme 

och självklar, enkel jordnära kärlek, 

men är ingalunda världsfrånvänt. 

Det här är Anita Saito’s första riktigt 

egna hem, första platsen där 

hon känner att hon landat. Här är min 

boplats, säger hon, som växte upp Helsinki 

i Finland och tidigt gick sin egen 

självvalda väg i livet. I fjortonårsåldern 

blev hon vegetarian, året därpå vegan 

och har så varit hela livet. Hon flyttade 

runt i många länder som ung, bodde i 

ockuperade hus i olika städer och arbetade 

på lantgårdar. Kärnkraftshaveriet i 

Tjernobyl i mitten av 80-talet bidrog till 

att hon flyttade långt bort – till Japan. 

Hon tränade också Aikido, som ju har 

14 

Vän meD häsTAr 

på deras egna villkor 

på Kallas gård i Dalsland 

Anita Saito vid en häst och dottern Morina på två! 

sitt ursprung där och hon ville söka upp 

Masanobu Fukuoka, den legendariska 

ekologiska odlaren som utvecklat en 

mycket naturnära odlingsmetod av säd, 

grönsaker och frukt, ”do-nothing-farming”. 

Han var föga känd i Sverige, men 

stor bl.a. i USA och skrev flera mycket 

intressanta böcker, bl.a. ’One Straw 

Revolution’. Anita fann honom i södra 

Japan efter några kringturer, bland annat 

på grund av missförstånd i språket, men 

arbetade sedan hos och med honom på 

hans gård till och från i flera år. Han till 

och med frågade om hon ville ta över 

ledarskapet för Natural Farming! En stor 

ära givetvis, men det var inte hennes uppgift 

kände hon. (Fukouka dog förra året.) 

I området där i södra Japan fanns då ett 

åttiotal byar med ekologisk odling. Anita 

gifte sig med en central man i det initiativet 

och fick dottern Ine, nu nitton år. 

Efter separation reste hon och Ine åter 

till Europa. En dotter till ville komma 

till denna värld, Morina, nu tretton och 

så träffade hon Merlijn från Nederländerna 

på en ekologisk gård i södra Norge. 

Tillsammans har de dottern Tähti-Tuuli, 

åtta år. 

Hemundervisning 

Flickorna har aldrig gått i skolan, utan 

haft hemundervisning. Redan som ung 

hade Anita bestämt sig för att hennes 

barn skulle undervisas i hemmet. Detta, 

får jag veta, är lagligt i Sverige, men 

därmed långt ifrån problemfritt att få 

göra i praktiken. Med sin annorlunda, 

radikala livsstil har familjen satts under 

lupp av lokala myndigheter några gånger. 

Läkare har till exempel kommit ut och 

undersökt barnen efter att de anmälts 

till myndigheterna med misstanke om 

undernäring. För de är ju veganer... och 

det kan man ju inte må bra av...? Varken 

läkare eller sociala myndigheter fann 

förstås några felaktigheter. Lilla lockigt 

blonda Tähti är späd till sin gestalt, men 

det är ju hennes natur – livlig, stark och 

aktiv! Okunnighet väcker ofta reaktioner, 

upplevs hotfullt snarare än väcker 

nyfikenhet. Man borde larma mer kring 

alla övergödda barn, anser jag. 

Naturnära odling 

Denna vänliga familj är till stor del självförsörjande, 

odlar massor av grönsaker 

av olika slag som tas tillvara, syras, lagras 

i källaren m.m. Alla möjliga slags bär 

och frukt blir till sylt och annat. Hagtorn 

har de planterat mycket av och gör sylt av 

bären, en bortglömd rikedom i Sverige. 

Odlingarna visar inspiration från permakultur 

och Fukuoka (se ovan). Allt, 

odling och djurskötsel utgår från en fin 

lyhördhet och följsamhet till naturen. 

Enkelt, inga stora teorier. Anitas och 

Merlijns mångåriga odlarkunnande bygger 

mycket på egna erfarenheter och följsamhet 

till platsens förutsättningar. 

Natural Horsemanship 

Anita och döttrarna Ine och Morina 

berättar, medan vi sitter i köket och 

förmiddagspratar, om Natural Horsemanship. 

Vad innebär det? Jag förstår att 

detta är något de verkligen kan och vill 

lära vidare. I grunden ligger det faktum 

att hästar är gräsätare, bytesdjur och därmed 

instinktivt rädda för rovdjur. Det 

gäller därför att visa hästen att du inte 

tänker skada eller äta upp den! Att lära 

den att lita på människan för att relationen 

mellan häst och människa ska bli 

bra. Tilliten byggs upp helt på hästens 

villkor genom att du visar att du förstår 

dess väsen, kroppsspråk och flockbeteende 

och – sedan visar det i handling 

som hästen förstår. Grundläggande är 

därför att människan lär sig att med små 

gester flytta hästens fötter! Det den lärt 

sig med fötterna genomsyrar småningom 

hela dess väsen. I en hästflock finns en 

rangordning. Människan måste agera 

både som ledarsto och -hingst och det gör 

hon bland annat genom att vara den som 

flyttar hästen, aldrig tvärtom. Det här är 

så svårt att förklara i abstrakt text... Men 

jag förstod det helt när jag såg familjen 

och deras hästars sätt att vara och arbeta 

tillsammans! Ömsesidig glädje! 

Hästarna och arbetet på Kallas Gård 

2/2009

Här på Kallas gård har man tre hingstar 

av norsk fjordingras, en kastrerad 

fjording (valack) och en ung nordsvensk 

hingst. De utgör en ”ungkarlsflock” så 

som det finns i naturen. Hästarna här 

har inga skor, vilket Anita hävdar att 

hästar inte behöver. Naturligtvis, tänker 

jag. Men varför började man med det då? 

Jo, det har med människan i staden att 

göra, kringresande säljare hördes! Marknadsföring 

alltså. Kallas Gårds hästar 

går tyst... Hästskor har också samband 

med människan som krigare: järnskodda 

hästfötter gör ännu mer ont än utan. 

Rätt verkade (”klippta”) behövs alltså 

inga skor för en häst. Anita berättar 

hur den levande hoven fjädrar och blodet 

pulserar i den när hästen går. Med 

järnsko på blir hoven stum och en del av 

hästens naturliga blodcirkluation i benen 

störs. Låter ju helt rätt! Aldrig tänkt på. 

Kallas Gårds hästar arbetar varje dag i 

jordbruket. Jag noterar också att inga 

av dem har betsel, utan repgrimma eller 

huvudlag utan bett. Men alla är tränade 

att också kunna ha bett i munnen, ett 

krav för avelsbedömning. Den nyaste av 

hingstarna, Ero, är vacker med en ovanlig 

grå färg istället för den ljust blekgula 

som är typisk för denna ras. Honom ska 

de ta med till hingstpremiering. 

Genom köksfönstret ser jag att Merlijn 

gödslar grönsaksfältet som ska rymma 

årets bönodling och vi går ut och tittar 

på. Allt jordbruk och grönsaksodling 

sker ju med hästarna, alltså miljövänligt 

så det förslår... Kommunikationen mellan 

förare och häst är lugn, tydlig och känns 

väldigt fin. Normalt är jag lite vaksam 

mot hästar och andra större djur, men 

här känner jag mig helt trygg faktiskt. 

Ine kommer med en stålgrå angorakanin 

i sele som får skutta omkring och 

”ogräsrensa” bland månadssmultronen. 

– Vill du följa med till fåren och hästarna? 

frågar hon. Jovisst, jag vill ta lite 

bilder. Anita, Morina och jag cyklar iväg 

till betet en kilometer bort. Ine rider 

barbacka på hästen som nu fått ledigt 

från gödselspridningen. Lillflickan Tähti 

stannar hemma och plockar kaningräs. 

Gräsvalls-cirkus! 

I en vidsträckt betesmark går en stor flock 

finullsfår och familjens övriga fyra hästar 

De låter sig lydigt och smidigt hämtas 

in och sen får jag se en fantastisk show 

på gräsvallen! Natural Horsemanship, 

verkligen. Konst på häst. Flickorna står 

på varsitt par fjordingryggar, med tyglar 

av rep lätt i hand, inga bett i hästarnas 

munnar. I trav, i galopp far de omkring 

på fältet. Det ser lekande lätt ut, men är 

det naturligtvis inte, precis som på cirkus... 

mycket arbete, mycket närvaro och 

2/2009 

koncentration av de vältränade flickorna. 

De är verkligen som ett med sina hästar, 

som lyder snabbt minsta ljudkommando. 

Inget som helst skrikande, aggressivitet, 

maktutövande utan en obeskrivlig samstämmighet 

mellan ryttare och hästar. 

Jag är helt hänförd, kanske de inte 

märker, för jag är så koncentrerad på att 

fotografera, men jag är det. Inuti. Jag har 

aldrig sett så fint samspel mellan hästar 

och människor förr. Vi går alla tillbaka 

till gården, fem hästar i bredd över grusvägen, 

med två flickor ståendes på fyra 

av dem. Anita och jag går bakom med 

cyklarna. Nog känner du dig väl stolt? Jo, 

Anita ler. 

Mat och mer arbete 

Vi människor äter lunch som Merlijn 

gjort iordning medan vi varit ”på cirkus” 

på gräsvallen: potatis- och rödbetssallad, 

spagetti (ovanligt!) och nyrostade osaltade 

jordnötter. Jättegott. Örtte till. Sen är 

det arbetspass igen, två av fjordingarna 

spänns för hjulplogen och plöjer med den 

ner gödseln som spreds på jorden under 

förmiddagen. Rätt stora grönsaksfält 

ligger i slänterna runt gården, men uppe 

vid husen är det lä och skyddat läge, här 

finns massor av små upphöjda bäddar, 

små rabatter, drivbänkar med grönsaker 

och bär. Fruktträd planterade här och 

där. Här blir det tidiga grönsaker och 

här står en del kvar över vintern. Och 

en del har fått gå i blom, fröat av sig och 

självsått sig. Till exempel en fin flikbladig 

rödaktig grönkål, som nu växer och 

frodas vackert i mitt lilla land, för Anita 

gav mig frö förra gången jag var hos dem. 

Växthuset är byggt mot husgaveln och 

har öppning och fönster direkt till köket. 

Där förgror nu en massa smått och en 

stor vinranka ska till att blomma. Här 

frodas senare tomater och gurka. Det är 

befriande att träffa människor som lever 

så som de vill. Inga kompromisser. 

text och bild Vera Billing 

Kallas Gård ordnar naturturer med prärievagn 

i Dalslandsskogarna och kan skräddarsy 

semester åt dig med gårds- och 

hästaktiviteter. De tar också emot människor 

som vill lära sig ett naturligt och respektfullt 

sätt att umgås med hästar och 

arbeta med dem. Man kan komma över 

en helg och vara med i träning och arbete, 

men också komma med sin egen häst för 

att träna direkt med den. Här finns under 

säsong även gårdsbutik med grönsaker, 

sylter och inläggningar m.m., öppen efter 

överenskommelse. Gården ligger nära 

E45, strax söder om Tösse. 

Ring för att få veta mer och om priser! 

Fam. Saito-Dorgelo 053 - 10 35. 

Ine, Morina och hästarna

Om InTe DessA KALhYggen... 

Förmodligen är jag tröttande som 

medresenär. 

För varje kalhygge vi far förbi utstöter 

jag arga och klagande läten: 

– Naturmord! Skövling! 

Min medresenär försöker dämpa: 

– Men det här är väl inte så stort... 

– Inte stort? Det är ju en halvmil i 

omkrets! 

– Men det är ju flera mil från det förra. 

– Flera mil? Det var ju för två minuter 

sen! 

Vi kör på vägar längs vindlande älv i 

Västerbotten. Alla orternas namn på 

”-sele”... Som älvens vatten heter när det 

bildar som ett glimmande egenliv, en 

gränsyta som uppstår när strömmande 

vatten delas av hinder, bildar virvlar och 

inrullningar. Sorsele, Jumsele, Mårdsele. 

”Vi älskar våra strömmars brus...” Så 

vackert här är. Nej. 

Så vackert här vore – om inte dessa kalhyggen! 

Det är outhärdligt. Hur ska man 

kunna njuta av en färd genom ett vackert 

landskap när man vet att strax bakom 

nästa vägkrök möts man av ett nytt 

skogsmord. 

Så här är det hela tiden. Först går vägen 

några kilometer längs älven och allt ser ut 

som Sverige Sverige fosterland, skogklädda 

höjder blånande över blanka vatten, 

så kröker sig vägen och man möts av en 

halvmilsträcka ödelagd natur... ”bara en 

bråkdel av vårt lands skog är skyddad mot 

avverkning. Här ligger Sverige illa till vid 

en jämförelse med andra länder...” ... en 

sträcka ödelagd natur... ser ut som hade 

krig och bomber gått fram... Storskog 

gammelskog urskog... allt borta... vilken 

musik ännu bara i namnen... gröna rum 

för sagor och det vildas alla skepnader, 

rum för hemlighetsfulla väsen, vittran, 

huldran, trollen... Allting förött, svartnadne 

stubbar, uppbruten mark, stenar 

utströdda, det ser ut som om ett raseri 

vält omkull stenblock, bruit upp rötter, 

motat upp svartnat ris i oegnomträngliga 

bråten. Enstaka sargade träd står kvar i 

förödelsen och stirrar chockskadat blinda, 

kvarlämnade på ett slagfält. 

– Men i skogsvårdslagen, säger min följeslagare 

ursäktande, står det att marken 

skall röjas och nyplantering äga rum. Du 

ska se att det snart är skog här igen. 

– Det vill jag se! Men hur många kalhyggen 

har vi inte åkt förbi – på denna 

korta resa – som bara är skövling! 

Och hur ser det ut där skogsplantering 

ägt rum. Jo visserligen är markerna 

gröna, men konstgjorda. Träden växer 

i enformiga rader, lika stora träd, lika 

gamla, lika höga. Just ingen undervegetation. 

På avstånd ser det ut som något 

slags gröna persienner, varje gren sitter 

på samma höjd som varje annan gren 

nästintill. Allt som allt tråkiga utslätade 

enformiga teknifierade landskap, tillklippta 

för stordrift. Skogar utan egenliv 

och egenvärde. 

Här kan man aldrig möta något troll, 

ingen vittra. Bara uppsyningsman och 

virkeskontrollanten. 

– Men du ska se, säger min medresenär. 

När vi far längre uppåt älven blir det 

nog vildare, mera orörd natur, allt det där 

som du bråkar så mycket om. 

Vi far vidare. men bakom nästa vägkrök... 

Elisabet Hermodsson 

text och bild 

Elisabet H är författare, poet, 

vetenskapskritiker, 

bildkonstär och visdiktare. 

Denna krönika publicerades i Gotlands-bladet 

hösten 1989 (!). Den är först ut i en serie 

om sex berättelser från denna västerbottniska 

skogstur. De andra fem kommer en och en i 

kommande FJ. Tack Elisabet!

DeT sA bArA KLIcK! 

Jenny strand om stiftelsen som räddar gammelskog 

Gammelskogar bevarade, folkägda 

för evinnerliga tider – det blir 

resultatet av stiftelsen Ett klick för 

skogen’s enträgna ideella arbete. 

Det här gör mig riktigt nyfiken! Så 

en ljus, varm försommarkväll ringer 

jag upp Jenny Strand, initiativtagare 

och eldsjäl, för en pratstund. Trådlös 

telefonkontakt mellan små stugor, 

en vid havet i sydväst och en 

vid havet i nordost. Jenny bor i Luleå 

skärgård. 

Jenny Strand och barndomsvännen Ann 

Rask var båda utomlands en hel del i 

tidig vuxen ålder. Kompisen var i Asien 

och Australien, där hon bor än. Jenny 

bodde i London. När de ibland reste hem 

till Norrland och gick i skogarna märkte 

de hur kalhyggen allt raskare bredde ut 

sig. Distansen från storskogen hade också 

gjort att de upplevde dess värden mycket 

starkare. Det här kan ju inte få fortsätta! 

De beslöt att i fortsättningen skänka 1 0 

procent (!) av sina inkomster till någon 

organisation som ägnade sig åt att bevara 

svensk gammelskog. Men fann ingen, så 

de tog saken i egna händer! Ett storartat 

beslut, tänker jag. Lång tid, ett par år, tog 

det för Jenny och Ann att komma på hur, 

men efter mycket undersökande av info 

på internet, av prat med länsstyrelsefolk 

och många andra, fann de stiftelseformen 

vara den rätta. 2 004 registrerades 

Ettklickförskogen. Jenny och Ann formulerade 

stadgarna noga. Ändamålsparagrafen 

går inte att ändra med annat än 

att stiftelsen upphör, men det kan den 

inte, för det står också i stadgarna... bara 

övergå till annan administratör! Härligt! 

Det må jag säga, jag blir så glad, ett så 

varmt och helgjutet ideellt initiativ. 

Klart från början var, att det hela skulle 

vara internetbaserat, så att de kunde göra 

arbetet var helst de befann sig i världen. 

Och Ann har ju hela tiden bott i Australien! 

Folk har ju också så ont om tid 

numera... engagemang från många måste 

ha en snabb och enkel form - ett klick 

med musen! Det går till så här: de letar 

företag och organisationer som förbinder 

sig att gå in med vald summa i inköpet 

av en skyddsvärd skogsareal. Samhällsmedborgare 

kan sedan gå in på hemsidan 

och klicka på en oval plätt där. Klicket, 

som motsvarar en liten summa pengar 

som motsvarar en liten yta skog, registreras. 

Därmed äger stiftelsen den marken 

och företaget betalar för klicket/klicken 

skogsyta. Som tack får företaget synlig 

marknadsföring på hemsidan, på kartan 

över den aktuella skogen. Man kan även 

köpa enstaka träd, tall, gran eller björk 

– ofta använt av skolklasser och dylikt. 

Många olika andra varianter finns, oräkneligt. 

På det här sättet kan alla delta i 

bevarandet av gammelskog på sitt eget 

vis. Det ligger ju också i tiden. Den som 

inga pengar har kan bidra genom att dagligen 

klicka. Den som har mycket pengar 

kan betala hela delarealer själv, och företag 

betalar och får marknadsföring. 

Hittills har två skogar köpts in och 

bevarats för all framtid på det här sättet, 

Årrenjarka i Norrbotten och Verle gammelskog 

i Västra Götaland. Who’s next? 

Kanske blir det någon extra skyddsvärd 

skog i Mellansverige? Jenny och Ann 

har jobbat länge med detta helt själva, 

helt obetalt och på fritiden har det vuxit 

fram. Nu är de faktiskt elva (kvinnor) 

som hjälps åt och har gjort viss arbetsfördelning, 

men allt ideellt. Jenny själv håller 

i webbsidan, det är ju hennes yrkeskompetens. 

Hon arbetar nu på universitetet 

som lärare 3-D-grafik, men tänker satsa 

på den egna firman med webbdesign och 

på stiftelsen. Tänker att det ska ge mer 

tid och flexibilitet att jobba med bevarandet 

av skogar. 

– Har ni inte mött motstånd? Från anhöriga 

och vänner? Allt detta arbete på fritiden? 

– Jodå, både och. I vintras var det många 

som tyckte att de slet i onödan, det kommer 

inte att gå... Men det gjorde det ju. 

Verle gammelskog är räddad, åt naturen 

och alla som lever däri och åt svenska folket! 

Jag och många med mig klickade... 

Men det är bara att fortsätta, varje dag 

man är ute på internet.Man kan lägga 

upp stiftelsens hemsida som startsida, 

så glömmer man inte... Ju större insamlad 

pott när det är dags att förhandla om 

nästa skog, desto bättre! 

text Vera Billing 

bild Pär Dahlberg 

www.ettklickforskogen.se 

Jag läser i 

skydda skogens 

nyhetsbrev... 

... om naturens chimära skydd: 

I Dalarna har det avverkats i ett 

kommunalt naturreservat, dessutom 

under häckningstid! Skogsbolagets 

häpnadsväckande, men vinstkonceptets 

helt logiska argument var: 

- Vi hade andra avverkningar där 

det var mer fågellokaler, som vi var 

mer aktsamma om. Det går inte att 

upphöra med verksamheten för att 

det är den här tiden. 

... om tillförlitlig (?) certifiering: 

Södra Skogsägarna, ny medlem i 

FSC (skogsbrukets internationella 

miljöcertifiering) har redan ansökt 

om dispens från förbudet mot giftbehandling 

av trädplantor. 

... om papp(ers)skalliga argument: 

Rapporten ”The facts of our value 

chain”, nyutkommen rapport från 

European Mail Industry Platform, 

EMIP, är fullmatad med ’fakta’ 

och argument för att utmana vanligt 

förekommande myter, som att 

tryckta produkter är en miljöbelastning... 

Syftet är att ge aktörer i 

hela värdekedjan argument så att de 

lättare kan argumentera för ”tryckt 

kommunikation”, utmana myter och 

stödja varandra. Här är ett intelligensbefriat 

argument: 

”Skogen blir inte förstörd för att 

vi producerar papper.” 

Bli medlem i Skydda Skogen! 

Se annons sid. 28! 

2/2009 17

– Ska vi ut och stöka i naturen, ska 

vi iallafall göra så lite skada som 

möjligt i förhållande till resultatet. 

För mycket skada görs nu i skogsbruket 

med för lite förräntning. Det 

upprör ekonomen i Martin Jentzen, 

skogsmästare, det är ju helt ologiskt! 

Människan blir aldrig mätt... Trots 

fallande virkespriser realt fortsätter 

man med ohållbara, oekonomiska 

skövlingsmetoder. 

– Skogsmästarskolan i Skinnskatteberg, 

där jag gick, är en indoktrineringsanstalt 

där man blir intagen i tre år. Sedan kommer 

man ut impregnerad med teorier 

som gjorts till sanningar och en titel att 

göra karriär med. Skogsmästare. Ord och 

inga visor! Skogsmästaryrket är praktiskt 

inriktad med minst ett halvt års praktik 

som krav och arbetsledning i fokus. Jägmästare 

blir den som läser två år till på 

SLU, Statens lantbruksuniversitet. Då 

lär man sig långsiktig planering och att 

lägga strategier. Den utbildningen har 

inga praktikkrav alls! Bristande verklighetsförankring, 

tänker jag, så det är inte 

konstigt att det ser ut som det gör. 

Faran när teori blir ideologi 

Martin använder ordet indoktrineringsanstalt 

helt kompromisslöst, sakligt och 

osentimentalt. ’Skinnsbergsanstalten’ får 

sin stängda karaktär av att den ligger i 

en ’håla’ långt ifrån andra att diskutera 

med. Förr var här också endast internat! 

Bara likasinnade tänkare kommer 

ut, inget ifrågasätts under utbildningen. 

Han noterade under sin studietid (runt 

år 2 000) att det mycket sällan fanns 

källhänvisningar i studielitteraturen! 

Man lär sig inte alls att tänka ekonomi, 

att se ekonomiskt på skogen. Gjorde man 

det skulle rådande skogsbruk inte råda, 

för det är ohållbart både naturmässigt 

och ekonomiskt – egentligen ju ett och 

detsamma! Hygget är med nuvarande 

monopolistiska teoribildning målet och 

med den indoktrineringen är allt som 

görs inom dagens skogsbruk relevant 

och logiskt. Problemet är att teorin blivit 

ideologi! 

18 

nATuren är Den 

bäsTA eKOnOmen 

martin Jentzen, företagare 

inom framtidens skogsbruk 

Vid köksbordet 

Vi sitter i familjen Jentzens kök och 

dricker eftermiddagskaffe. Sture, snart 

fem år, äter smörgås och leker med lego 

på bordet, lille Harald somnar lugnt i 

pappas knä medan vi pratar om det gamla 

och det nya skogsbruket. Gården ligger 

utanför Hedekas i Bohusläns inland, 

inte långt från gården han växte upp på. 

Generationer återstår till infödingsstatus 

- föräldrarna är från Stockholm och 

Närke, hustrun Eva från Uddevalla... 

Jag får en bild på trappan när hon kommer 

hem. Det vita gamla huset ligger på 

en kulle med öppet landskap runt om. 

Med sina märkliga påbyggnader ser det 

osvenskt ut. När de flyttade in läckte 

taket ända ner i köket, men bit för bit har 

de renoverat enkelt och vardagsestetiskt, 

så även uthusen, där getterna bor. – Jag 

gör ett ryck då och då, när andan faller 

på. Punktinsatser. Jag är lat i grunden! 

Jag vill ha hög utväxling på min arbetsinsats, 

hemma som i allt. Med det menas 

att han vill ha ut flera värden samtidigt. 

Inte bara pengar. Inte bara nytta. Det 

ska vara roligt under tiden också, utmanande, 

omväxlande. Han verkar känna 

sig själv väl och ordnar sitt liv därefter, 

istället för att knåda om sig själv för att 

passa in i givna mönster. Sunt. 

Nya tankar 

Hur kom du då in på det andra – kontinuitetsskogsbruk 

istället för kalhuggning? 

Jo, under tiden på ’anstalten’ läste han om 

Mats Hagners forskning och om naturkultur-metoden 

i fackpress och tyckte 

det var bra idéer. Fick veta att Hagner 

betraktades som en stolle. Han läste igen 

och insåg – det stämmer ju, han har rätt! 

De fick tillfälle att träffas i Umeå hösten 

2 003 . Han gick strax därpå en kurs för 

Mats och fick via denne successivt praktiska 

uppdrag från skogsägare som ville 

det nya. Martin skrev en artikel i tidningen 

Åter, som tog skruv och fortfarande 

läses och ger kontakter. Han kom 

i kontakt med Erik Kullgren som har en 

stor skogsfastighet i Jämtland. Erik bor 

själv inte långt från Martin och de har nu 

bildat AB ihop. Han är mer säljartypen 

och Martin vill arbeta praktiskt, så det 

passar fint! Nu håller det hela på att växa 

fram på ett bra sätt som känns bra. 

Skogsföretag för allas bästa 

Martin Jentzen kan skogsbranschen helt 

inifrån, alltifrån uppväxten, utbildningen 

och arbetet - han har i många år jobbat 

som inköpare åt skogsbolag. Han hoppade 

han av för att det inte var utvecklade, 

inte var kul, inte intressant och – när han 

på toppen av detta insåg att hans arbete 

gjorde skada. 

– Skogsbolagens inköpare jagar skogsägarna 

så som jägare och rovdjur jagar 

sitt villebråd. Skogsägarna har ofta ingen 

chans, för de kan ingenting och måste 

helt luta sig mot inköparens utsagor. 

Skogsstyrelsen får inte ge ekonomiska 

råd. Därmed är det inköparna som blir 

rådgivare – en helt jävig och stängd situation! 

säger jag. Martin jämkar diplomatiskt, 

förklarar att hela systemet liksom 

okejats av de berörda parterna. Alla agerar 

inom de ramar som stat och industri 

skapat under de senaste 5 0 åren, en kultur 

där det rådande beteendet är det rätta! 

Men som jag ser det, säger han, misssköts 

Resursen Skog genom agerandet. 

I det nystartade företaget dras dessa 

hopblandade, dimmiga begrepp isär. 

Detta bolag ska aldrig äga virke eller 

avverkningsrätter. Martin klipper den 

tråden helt. Skogsägaren är i centrum, 

det är han som ska få så riktig och fyllig 

rådgivning, att han själv kan fatta sina 

beslut om hur hans skog ska skötas och 

vem som ska köpa hans träd. Det blir en 

renare upphandling. En mer jämlik situation. 

Martins roll blir skogsvårdare och 

rådgivare. Hans nya yrkesroll bygger på 

respekt för alla, inklusive naturen. 

Martin Jentzen tycks synliggöra en möjlig 

syntes mellan en livsbejakande moral 

och respekt för naturen som går hand i 

hand med egen vinning. Mycket intressant 

och ovanligt. Inte antingen eller 

utan möjliggör både och. 

Vera Billing 

Info: Martin Jentzen 07 3 -417 2 2 9 0 

martin@jentzen.se 

www.fsy.se/naturbruk 

Åter nr 3 /06, Fri Jord nr 1 /09. 

2/2009 

Se s. 20 och annons s. 27!

eKOLOgIsK häLsA är 

grunDFöruTsäTTnIngen 

För eKOnOmIsK FrAmgÅng. 

skogsbrukets dilemma och lösning 

i globalt ljus 

Modernt jordbruk har bytt ut 

”natur” mot dyrbara insatser av 

konstgödning, pesticider, genteknologi, 

massiv jordbearbetning etc. 

Följdaktligen har dagens jordbruk 

förlorat sin ekonomiska nettoprodukt. 

Det kan endast överleva på 

grund av massiva regeringsbidrag. 

Skogsbruk är inte beroende av 

externa bidrag om det respekterar 

de ekologiska gränserna. Ekologisk 

hälsa är grundförutsättningen för 

ekonomisk framgång. Skogsvård är 

ett ypperligt exempel på en möjlig 

perfekt harmoni mellan ekologi 

och ekonomi, ett inbyggt win-winsystem 

för alla element i samma 

ekosystem. 

De primära, jungfruliga skogarna 

För miljoner år sedan växte det skog på 

6,2 miljarder hektar på snart sagt alla 

slags jordar, redo att fortsätta i evighet 

ända till för 8000 år sedan, då mänskligheten 

började göra skogen till ett objekt 

för rationell ekonomi – istället för ett 

subjekt som tillåter mångsidigt och hållbart 

liv. 

Dessa primära, eller jungfruliga skogar 

var de mest utvecklade och sofistikerade 

företag man kan föreställa sig med oändliga 

erfarenheter av upp- och nedgångar, 

av störningar, som alltid slutade med nya 

framgångsrika starter igen, efter nya förhållanden. 

Vi borde studera dessa tidlösa 

och framgångsrika mekanismer. 

Primära skogar, i boreala, tempererade 

eller tropiska zoner har identifierbara 

gemensamma karakteristika: 

- Hög biodiversitet, en riskförsäkring. 

Kontinuitet i naturlig skogs liv gör det 

möjligt för alla element i systemet att 

permanent specialisera sig och anpassa 

sig. 

– Naturlig föryngring sker hela tiden närhelst 

förutsättningarna är bra. Den nya 

växtgenerationen börjar med ett otroligt 

överflöd av 50 000 eller rentav 100 000 

fröplantor per hektar. Detta leder till 

extrem konkurrens och urval och till slut 

till specialisering. De olika arterna har 

olika funktioner i systemet. 

– Låg entropi, de primära skogarna är väl 

organiserade, huvudsakligen självförsörjande 

system med minimum av importer 

från omgivande system. 

Modern tids människoskapta skogar 

Det totala skogstäcket har krympt till 

3 ,3 miljarder hektar, med ett genomsnitt 

av 2 0 miljoner hektar per år. Dessa återstående 

skogar kan klassificeras i: 

- 1 ,1 miljarder hektar primär skog (gammelskog) 

- 2 ,2 miljarder sekundärskog (människoskapt) 

varav drygt hälften är lämplig för 

hållbart skogsbruk och resten, 1 ,0 miljarder 

hektar utan kapacitet för intensiv 

hållbar virkesproduktion 

– Ännu 1 miljard ha tidigare skog är förstörda, 

degraderade och nu magert land 

utan ekonomisk och social användning. 

Flera vetenskapliga studier visar att konsumtionen 

(och efterfrågan) av nästan 

alla skogsprodukter kan minska med 

åtminstone 5 0 % genom utbyte till andra 

material, ekonomisering, återbruk och 

tekniska förbättringar. Dessa mekanismer 

kommer direkt att börja arbeta när 

virkesprodukter blir sällsynta, svåra att 

få tag i och dyrare. 

Yrkesmänniskor inom vetenskap, 

skogsbruk och virkesindustri borde först 

och främst se som sin uppgift att beskriva 

och förklara för deras kunder konsekvenserna 

av om alla deras önskemål 

skulle tillgodoses. De borde förklara de 

negativa effekterna på naturen, skogen, 

färskt vatten, långsiktig ekonomi och 

samhällets välfärd. Endast då kan konsumenterna 

ha ett reellt val och chans att 

fatta ansvarsfulla beslut. 

I Tyskland har 25 0 års erfarenheter och 

de trettio senaste årens dåliga ekonomiska 

resultat gjort att myndigheter och 

skogsägare nu återvänder till naturorienterade 

mått. De planerar och strävar nu 

mot den hållbara utveckling som framställdes 

i Earth Summit i Rio de Janeiro 

1 992 . 

Hållbart skogsbruk 

Vårt jordklot har endast begränsade 

resurser. Skogar är produktiva resurser, 

förnybara inom definierade gränser, 

definierade av naturen själv. Ekonomi är 

vanligtvis en disciplin som syftar att tillfredsställa 

efterfrågan under tider med 

bristförhållanden. Bristförhållanden i 

skogsbruk är huvudsakligen de befintliga 

skogarna själva i kvalitet och kvantitet 

och naturen, eftersom skogar är levande 

ekosystem. 

Om skötsel och skörd överstiger eller 

spränger gränserna för hållbart liv i skogar 

förlorar de den naturliga systemens 

kostnadsfria förnyelse. De förlorar inte 

bara virkesproduktion, men också på 

samma gång alla andra fördelar och de 

2/2009 19

Lutz Fähser 

grundläggande livsförutsättningar skogen 

ger till alla andra delar i ekosystemet, 

av vilka ett är människan. 

Den begränsade faktorn naturen 

producerar sina varor utan kostnad och 

för evigt – om klokt och vist behandlad. 

Denna kostnadsfria karaktär, och bara 

den, kompenserar den ekonomiska 

nackdelen att naturen inte är en 

människoskapt design, organisation 

eller maskin, som kan regleras 

med vilken input-outputgrad 

som helst, alltefter efterfrågan. 

En jämförelse kan göras med dagens 

industriella jordbruk, som har förlorat 

fördelarna av ett högt och kostnadsfritt 

bidrag till produktionsfaktorn ”natur”. 

Modernt jordbruk har bytt ut ”natur” 

mot dyrbara insatser av konstgödning, 

pesticider, genteknologi, massiv jordbearbetning 

etc. Följdaktligen har dagens 

jordbruk förlorat sin ekonomiska nettoprodukt. 

Det kan endast överleva 

på grund av massiva regeringsbidrag. 

Skogsbruk är inte beroende av externa 

bidrag om det respekterar de ekologiska 

gränserna. Ekologisk hälsa är grundförutsättningen 

för ekonomisk framgång. 

Skogsvård är ett ypperligt exempel på en 

möjlig perfekt harmoni mellan ekologi 

och ekonomi, ett inbyggt win-win-system 

för alla element i samma ekosystem. 

Det nya paradigmet: 

Anpassning till naturen 

Det finns tillräckligt med kunskap inom 

skogsbruk för att göra de rätta sakerna, 

eller åtminstone för att undvika att göra 

fel saker. Olyckligtvis agerar mänskligheten 

som kollektiv inte särskilt rationellt. 

Industrialiserade länder i Centraleuropa 

som Tyskland och Österrike har en 

nästan 3 00-årig tradition med professionellt 

skogsbruk och vet om dess effekter. 

Det mesta av deras första tillväxt 

har gjorts till människoskapade skogar, 

såsom monokulturer, enskiktiga bestånd 

och snabbväxande men ofta inte inhemska 

arter. Skörd innebar normalt kalhuggning, 

gallring och annan vård med 

syfte att öka tillväxthastigheten och 

bibehålla den geometriska spridningen 

av träden. Gödningsämnen i början och 

pesticider senare verkade nödvändigt 

för att uppnå mognad och ekonomiska 

dimensioner hos slutprodukten. 

Denna modell var framgångsrik så 

länge som naturens reserver kunde buffra 

dessa stressande störningar, arbetskraft 

var billig, virkesprodukter gav hög vinst 

och allmänheten ännu inte visste om 

den ekologiska tidsbomben, som skulle 

minska levnadsförhållandena och välfärden 

dramatiskt för de framtida generationerna. 

1 992 Earth Summit Rio de Janeiro var 

den slutliga och mest spektakulära händelsen 

för att stoppa denna långa odyssé. 

Bredvid ekologisk och social erosion 

orsakad av en exploaterande, icke-hållbar 

användning av skogen, blev det uppenbart 

att den Centraleuropeiska skogsindustrin 

med intensiva ingångskostnader 

i ett försvagat ekosystem utan kapacitet 

att förnya sig själv hade ekonomiskt nått 

sitt slut. 

Det nya paradigmet var helt enkelt 

anpassning till naturen. Istället för 

intensiva ”ingrepp” i naturen och ”ersättande” 

av natur med fysiska, kemiska och 

genetiska material bejakade nu skogsbruket 

naturliga processer i skogen som 

en nödvändig produktionsfaktor som ska 

stärkas och skyddas. 

Det första konceptet grundat på strikt 

anpassning till naturen utvecklades och 

publicerades 1 994 i Lübecks stadsskog 

som ”Naturnära skogsbruk” (International 

Journal of Ecoforestry 1 1 (1 ), 1 995 , 

Canada). (Se reportage i FJ nr 1 /09.) 

Naturnära Skogsbruk 

Exemplet Lübeck-skogen och dess 

”Naturnära skogsbruk” visar en dragning 

mot eko-baserad skogsanvändning, 

inte bara i Tyskland utan också inom 

EU, nerlagt i EU-riktlinjerna för hållbar 

skogsutveckling och användning. 

Orsakerna till förbättrade ekonomiska 

resultat är bland andra dessa: 

– låg input 

– låga risker och sjukdomar 

– låg skada på jord och återstående 

bestånd 

– hög naturlig produktivitet 

– högt värde på avverkat timmer och 

andra virkesprodukter 

Jag har studerat och utvärderat trädplantager 

i Asien, Afrika och i Nord- och 

Sydamerika i nära 3 0 år. Jag har sett de 

flesta av mirakelarterna: akacia, Douglasgran, 

eukalyptus, gmelina, furu och 

teak. Och överallt har jag lagt märke till 

samma händelseföljd vid planteringar: 

fas 1 s tora förväntningar, 

guldgrävaranda 

fas 2 tekniskt verkställande på stora 

arealer med stöd av statliga bidrag 

fas 3 g oda ekonomiska resultat i den för- 

sta och andra rotationsperioderna 

fas 4 ökning av sjukdomar i antal, intensitet 

och frekvens, ökning av 

insektsgifter och tillförsel av 

gödningsmedel, protester från 

lokalsamhällena 

fas5 f örfall, degraderat land, till salu 

eller bara lämnat åt sitt öde, 

utarmade lokalsamhällen med 

svårigheter för människor att 

överleva i sina hem. 

Denna process sker i industriella plantager 

regelbundet, i stor skala och på 

ett skrämmande sätt. Jag har märkt det 

i South Carolina/USA (tall), Jari /Brasilien 

(gmelina, eukalyptus, tall), Malaysia 

(akacia), Ghana (teak), Portugal (eukalyptus) 

och även i Tyskland (tall, gran). 

Mot rationellt lärande av dessa fasförlopp 

och mot nästan komplett misslyckande i 

det förflutna står ett psykologiskt problem: 

de första och andra faserna, ofta 

framgångsrika, tycks uppfattas så, att just 

detta område, planterat med icke-inhemska 

snabbväxande träd, utgör det lyckade 

undantaget från tidigare misslyckanden

i regionen. När snaran senare dras åt är 

det för sent. De ansvariga beslutsfattarna 

är pensionerade eller döda, investeringar 

är förlorade, ekosystem förstörda, lokalbefolkningen 

rotlös. Företagen är borta 

sedan länge, igång med nya experiment 

på andra platser, kanske med andra, nya 

mirakelarter. 

Normalt görs inte dessa experiment fler 

än fyra eller fem rotationsperioder. Detta 

innebär 3 0-1 00 år i tropikerna, 1 00-3 00 

år i tempererade och boreala zoner. Med 

andra ord: Industriella trädplantager är 

inte hållbara. Och vad mer är: de lämnar 

ekosystemen kraftigt skadade och skjuter 

enorma kostnader på lokalbefolkningen 

och samhället. 

Plantager sägs ofta rättfärdigas med 

den enorma efterfrågan på skogsprodukter 

i somliga länder i världen. När man 

vet plantagernas destruktiva effekter 

halvvägs och på långsikt, för naturen 

och samhället, kan väl ingen egentligen 

rekommendera en medicin som ger tillfällig 

lindring men som med säkerhet 

dödar strax därpå! 

För att balansera den rationella efterfrågan 

på skogsprodukter i framtiden är det 

nödvändigt att ta en del ansvarsmått, till 

exempel: 

– undvika, minska eller byta ut 

konsumtionen av skog 

– öka återvinningsgraden 

– förbättra den tekniska effektiviteten 

på vedspisar, -pannor och 

värmesystemen 

– introducera hållbart skogsbruk i de 

resterande kommersiella skogarna 

– återplantera och restaurera 1 m iljard 

hektar utarmat tidigare skogsland 

– stoppa förlusten av ungefär 2 0 

miljarder hektar skog per år i världen 

På så vis kan hållbarhet stödja ett bra liv 

på vår glob. 

Koldioxoden och skogen 

En annan anledning till plantering, tänker 

många, är som CO₂-sänka för att 

kämpa mot den globala uppvärmningen. 

Plantering kan verkligen hjälpa till att 

minska CO₂ men med små mått och för 

en mycket kort tidsperiod. 

Det skulle vara mycket mer effektivt 

att vidmakthålla och bevara gammelskog 

och bruka skogar på naturnära sätt. 

Sådana rika och friska skogar är som 

CO2-sänkor 10-20 gånger effektivare än 

unga planteringar. Och dessutom lagrar 

gammelskog CO2 över en mycket längre 

tidsperiod, eftersom skogsprodukter 

från plantager, som pappersmassa, papper, 

träflis och bränsle har kort livscykel 

och återger CO2 efter bara några få år. 

PressTOPP! 

Det kom ett viktigt brev! 

Det vore ytterst värdefullt om alla 

som nu talar om alternativ till det 

konventionella skogsbruket vore 

införstådda med skillnaden mellan 

trädval som innebär en förädling av 

skogen, och trädval som innebär att 

skogen skövlas. Vi inbjuder därför 

alla intresserade till kurs i hyggesfritt 

skogsbruk. 

Vi som arbetar med principen Naturkultur 

upplever ett allt större intresse 

bland skogsägare i Norden. I maj har vi 

hållit kurs i Oslo och två exkursioner i 

Dalarna. Deltagare har varit folk från 

skogsägareföreningar, kommunskogs- 

Många plantager är till och med CO2källor 

under de första åren, eftersom 

förstörda arealer släpper ut CO2 efter 

kalhuggning, soluppvärmning och friläggandet 

av jorden. 

Skall skogsbruket verkligen fortsätta 

med industriella trädplantager, även när 

de tar del av de destruktiva resultaten 

från dessa experiment? 

Lutz Fähser 

skogsförvaltningschef i Lübeck, Tyskland. 

Föredrag hållet vid en internationell 

skogskonferens i Santiago de Chile 

i april 20 0 6, översatt, nedkortad 

och bearbetad version 

av Vera Billing, 

med tillstånd av författaren. 

Foto Klas Ancker, 

från Lübecks stadsskog och 

från rysk skogsindustri. 

Fotnot: Svenskt skogsbruk ligger långt 

efter samt förhåller sig respektlöst mot 

miljöcertifieringen FSC. 

FJ 1 /09 ägnar sig helt åt Skogen. 

Ta gärna med artiklar till lokalpolitiker, 

riksdagsdito m.fl.! 

Begär av dem föra upp frågan. 

Red. 

förvaltare och enskilda skogsägare. Den 

viktigaste frågan vid dessa exkursioner 

var hur träd skall väljas vid gallring med 

syfte på kontinuerligt skogsbruk. 

Om man önskar bedriva hyggesfritt 

skogsbruk måste någon slags princip tilllämpas 

för att bedöma vilka träd som 

skall plockas bort. I utbildningen på SLU 

har vi aldrig lärt studenterna hur man ute 

i skogen väljer träd vid den typ av gallring 

som syftar till kontinuerligt skogsbruk. 

Denna skogsstruktur kan inte hanteras 

med några anvisningar till skogsvårdslagen. 

Tjänstemännen på skogsstyrelsen 

blir med rätta tveksamma när de får en 

anmälan om gallring syftande till hyggesfritt 

skogsbruk. Sådant är inte förbjudet, 

men någon lämplig form av hyggesfritt 

finns inte beskrivet någonstans i 

anvisningarna till skogsvårdslagen. 

När nu skogsägare i allt större omfattning 

tillämpar Naturkultur, som är ett 

specialfall av kontinuitetsskogsbruk, 

är det ytterst viktigt att alla berörda 

kan skilja på Naturkultur, som förädlar 

skogen, från dess motsats som innebär 

skövling. Skogsstyrelsen rekommenderar 

kontinuitetsskogsbruk, dels i tätortsnära 

områden, dels i områden som tidigare 

aldrig kalhuggits. Myndigheten måste 

givetvis förhindra skövling, varför den 

snart tvingas komplettera sina rekommendationer 

med nyskrivna regler. 

Dessa måste utformas i samråd mellan 

skogsägare, forskare, miljövårdare och 

jurister. 

Vi som utbildar trädmärkare håller veckolånga 

kurser. Vi ger certifikat till dem 

som visat sig ha tillräckliga kunskaper i 

både en praktisk tentamen i skogen och 

en teoretisk tentamen. Det vore ytterst 

värdefullt om alla som nu talar om alternativ 

till det konventionella skogsbruket 

vore införstådda med skillnaden mellan 

trädval som innebär en förädling av skogen, 

och trädval som innebär att skogen 

skövlas. Vi inbjuder därför alla intresserade 

till kurs i hyggesfritt skogsbruk. 

Den anordnas i Nora i vecka 3 6. Detaljer 

finns i bifogade inbjudan. 

Med vänliga hälsningar 

Martin Jentzen och Mats Hagner 

martin@jentzen.se 

mats.hagner@telia.com 

Anmälan senast 1 a ugusti 

till Inga-Lis Johansson, 070-255 8 5 8 0. 

Se annons s. 27! 

2/2009 1

eTT AnnAT sAmhäLLe 

Prioriteringsordningen är viktig! Om 

jag ska diska är det av avgörande 

betydelse för resultatet att jag spolar 

upp vattnet först och sen gör 

själva diskningen. Ett lite väl självklart 

exempel kanske men... antagligen 

behöver jag så enkla exempel 

för att själv fatta. 

Om man ska bygga ett samhälle – eller 

som i det här fallet bara snacka om 

det – så behöver man enkla exempel att 

stödja sig mot. Att förstå, eller ens försöka 

förstå ett samhälle, är så svårt att man 

kan behöva de där busenkla liknelserna 

in emellan. Prioriteringsordningen i ett 

samhälle är egentligen inte svårare än 

vid diskning men parametrarna är fler än 

vatten, smutsig disk och en borste. Dessutom 

är världen full av människor som 

på allvar vill att man ska torrskrubba 

porslinet och sälja vattnet; ja de har till 

och med fått resten av världen att tro att 

detta är den rätta ordningen – vilket ju 

komplicerar det hela lite grann. 

Detta är min prioriteringsordning 

(inte rätt eller fel ordning, bara min) och 

jag har delat in den i rum. Om det nya 

samhället är ett hus som vi ska gå in i 

måste vi passera några olika rum innan vi 

kommer till the Livingroom. 

Rum 1 

är att allt som existerar – äger tid och 

rum – har ett egenvärde och alltså ett 

berättigande. För att vårt liv ska vara 

fortsatt möjligt måste allt annat liv ges 

detta livsutrymme. Inga, alltså INGA, 

arter får dö ut på grund av mänsklig 

aktivitet. De spår vi lämnar efter oss får 

aldrig vara grövre än att de fullständigt 

blåsts igen av tidens vind inom en hundraårsperiod 

och de får heller inte vara så 

djupa under denna period att andra arter 

eller efterkommande generationer riskerar 

att snubbla i dem. Detta är första 

rummet i det nya samhällsbyggets hus. 

Möblemanget utgörs enbart av självklarheter. 

Detta första rum är också husets 

bibliotek. Vi måste förstå och åtminstone 

ha en god överblicksbild av den samlade 

kunskapen i detta rum innan vi kan 

gå vidare in i huset. 

Rum 

Vår uppgift varje dag är att gå upp och 

överleva, vare sig vi lever i ett så komplicerat 

samhälle som vårt svenska där 

överlevnaden kan vara avhängig en 

anställning som datatekniker på en bank 

eller om vi är samlare och jägare i Afrikas 

västra inland. Vår uppgift varje dag är att 

gå ut och skaffa föda. Här i väst lever vi 

under skuggan av ”den nya ekonomins” 

idéer vilka bl.a. säger att ingen behöver 

utföra ett kroppsarbete. I den nya ekonomin 

handlar man inte med potäter 

längre utan med tjänster över internet. 

Detta är ju som säkert de allra flesta av er 

förstår rent nys. OM ingen odlar potäter 

här längre så betyder det bara att någon 

annan längre bort har blivit satt på det 

jobbet – vi måste fortfarande äta, ny ekonomi 

eller inte. 

Detta världsfrånvända synsätt får oss 

att glömma vad mat och husrum egentligen 

är värt. Vill vi själva av någon 

anledning inte jobba med den primära 

näringen – maten – så får vi istället vara 

beredda att betala vad det kostar att 

någon annan gör jobbet åt oss (denne 

måste ju nämligen både odla för sitt eget 

och ditt behov). Egentligen har detta faktum 

aldrig ändrats: Vi betalar idag skatter 

som sedan i sin tur går till jordbruket 

i form av bidrag, vilket gör att bönderna 

kan hålla lägre priser i handeln. Totalt 

sett är det fortfarande dyrt att inte fixa 

sitt eget krubb. När sen oljan börjar sina 

och muskulärt arbete blir på tapeten igen 

kommer priserna att verkligen börja likna 

verkligheten igen. 

Att Skogen som helhet ska stå orörd 

liksom att fiskar skall fiskas en och en 

och inte stimvis är självklarheter som 

också hör till det andra rummet. 

Rum 3 

Ekonomin. Hur samhället organiseras. 

I sin bok ”Varifrån kommer kapitalräntan” 

(eget förlag 1 937/42) skriver 

Johan Kjellén: ”...det ekonomiska livets 

ändamål är att tjäna folkförsörjningen 

och inget annat.” 

Vi måste glömma: 

– de stora företagen (vilka kan hota med 

att flytta så fort miljö- eller arbetarhänsyn 

kommer på tal) 

– växelvarans (pengarnas) fria rörlighet 

(som gör det möjligt att totalt tömma ett 

skuldsatt land på resurser) 

– nationalstaterna (som begränsar människornas 

liv och frihet) 

– lönearbetet (som knyter och förslavar 

den anställde under arbete åt förut 

nämnda storbolag) 

– räntan (som gjort hela världen skuldsatt 

och hela tiden ökar tillväxten och naturuttaget) 

– och alla andra storskaliga lösningar 

som förväntas fungera för alla överallt. 

Ska vi ha pengar så ska de fylla sin 

ursprungliga funktion av att vara en stabil 

växel mellan två varor: de ska användas, 

inte staplas på hög och de får inte 

förväntas växa av sig själva. 

Tror jag. 

2/2009 

Johannes Söderqvist 

http://gillsteneskogen.blogspot.com/ 

Att läsa: 

Varifrån kommer kapitalräntan, Johan 

Kjellén, eget förlag 1 937/4. 

eller.... 

Varför ränta? Göran Hjort och Johan 

Sandwall. Eget förlag 2 007. ISBN: 978- 

91 -633 -0689-1 . Inkluderad i denna bok 

finns en nyutgåva av ”Varifrån kommer 

kapitalräntan”). Se annons s. 29! 

Foto Dag Areteg

FInA VÅrmöTen 

I uPPLAnD 

Jag for en vårvecka till Uppsala, där 

inspirerande människomöten uppstod. 

Härom vill jag för er om några 

berätta... 

Tänk bara själva resan! Genom 

senvårfagert Sverige, intenivt grönt 

och med blommande fruktträd 

överallt. Svalt, men vad gör väl det, 

så års. Tänk om jag också fått resa 

sakta, med hästvagn, som Linné, 

istället för instängd i den alltför fort 

rullande bilen. 

Kirsten Holm, konstnär och kantele-spelare 

träffar jag redan i utkanten av staden, 

liksom hennes livskamrat Roland Keijser, 

musikant. De får plats på kommande två 

sidor. Tack för härlig samvaro och goda 

sovnätter bland böcker och instrument 

i mängd! Kirsten hade tidigare sänt mig 

en vacker bok om torghandeln på Fyristorg 

inne i centrala Uppsala. 

Fyristorg! 

En underbar bok! Välskriven med vackra 

foton, njutbar layout, ja en njutning och 

glädje hela boken! Naturligtvis sökte jag 

upp författaren, Marianne Giske (båda 

namnen uttalas norskt med e på slutet) 

och naturligtvis gick vi på Fyristorg 

på lördagmorgonen. Tidigt. Kallt och 

regnhotande. Men vad gör väl det, här 

är handlarna på plats och dukar upp, 

denna dag som alla andra lördagar året 

runt och år efter år. Jag möter färgstarka 

Barbro Råsbrant, som arbetat som chef på 

Åhléns i Stockholm, men som pensionär 

älskar sin trädgård och att få dela med 

sig av allt vackert som finns i den. Många 

säljare har knippen av rabarber till salu. 

Alla har prosaiska gummisnoddsbundna 

buntar liggande på borden, utom Barbro, 

som har sparat de vackra nedersta 

stjälkavslutningarna, knutit buntar med 

natursnören och dukat upp dem på 

bädd av rabarberblad! En korg fylld med 

oemotståndligt ljuva förgätmigejbuketter, 

en hel hink med mörkt cerisröda dillpioner 

som snittblommor. – Vad kan jag 

ta tror du? Är femton styck för mycke’? 

undrar hon. Jag säger ta en tjuga. Jag fyndar 

lite reamarmelad. Mycket bullar och 

kakor finns det, väldigt lite grönsaker så 

här års förstås. Men kom tillbaka på sensommaren! 

säger alla. Då är här folk- och 

färgfest! 

Marianne Giske är från Ålesund i 

Västnorge, där hon utbildade sig inom 

media, humaniora och kommunikation, 

trådar och intressen hon tog upp 

på nytt när Fyristorg-boken gjordes för 

några år sedan. Många år däremellan 

har hon varit mamma på heltid till de 

fem barnen här i Uppsala. Nu lever hon 

ensam, de flesta barnen är stora och nu 

börjar kreativiteten och den utåtriktade 

arbetslusten komma tillbaka. Efter torgmorgonen 

äter vi frukost tillsammans 

och pratar om bokprocessen, torget och 

mycket annat, sådär flödande som samtal 

kan bli, allt mellan himmel och jord, 

livsnära, själsnära. Sen åker vi några mil 

nordvästvart, mot Sala för att träffa Astrid 

och Maxime, som självhushållar på 

ovanligt naturnära, enkelt sätt och som 

jag är nyfiken på. 

Fransk-svenskt lantliv 

Det är så märkligt härligt med dessa unga 

människor, som redan hunnit leva så rikt 

och mycket. Och som vill något. Maxime 

Rabineau är bara 23 . Han utbildade sig 

till bagare och arbetade på bageri i Paris 

ett par år innan han begav sig på resa till 

Sverige. Han ville upp till samerna, få 

leva nomadliv med dem och undersöka 

det, men vandringen tog slut i Uppsala, 

för där träffade han Astrid Jansson. Vandringen!? 

frågar jag där i det lilla köket, 

för vi förbereder lunchen tillsammans. 

Tyckte du sa du reste? – Är inte vandring 

en resa då? svarar han stilla, aningen förebrående. 

Hon, Astrid, bodde då enkelt i 

en liten bod på hjul, ett liv med lätt fotavtryck 

på jorden, odlade grönsaker med 

kompisar och sålde. De kom snart hit 

ut till Gammaläng i Venge, där de bor 

just nu i en enkel stuga. De får hyra här, 

lite plats för dem, lite plats för getterna, 

fåren och hönsen, lite plats för grönsaksodlingarna 

- och bina förstås. 

Astrid är anställd som biodlare: tre 

dagar i veckan sköter hon om Upplandshonungs 

bikupor, flera hundra utspridda 

i landskapet. Läs hennes artikel på sidan 

1 2 . Vi äter ute i eftermiddagssolen, njuter 

god lunch som tillretts på vedspisen 

medan vi pratat. Bovetepannkakor med 

rotsaksröra, egen getyogurt till och Maximes 

fantastiska bröd förstås. De tar sig 

ledigt idag nu när de har besök, vi sitter 

länge ute och pratar. Det får gärna bli fler 

gånger. Unga starka ödmjuka människor, 

såna som ger hopp, tänker jag. Jag får en 

burk honung. 

Astrid och Maxime 

Barbrorabarber! 

Äpplen och nässlor 

Dagen därpå besöker jag en man jag hört 

om, som snickrar vackert, spelar vackert, 

odlar grönsaker, älskar äpplen och 

gör egen äppelmust. Oscar Dillner och 

jag cyklar ut i vackert gammalt haglandskap... 

delvis just för att se hur ovackert 

det i vinter blivit, för man har skövlat rätt 

bra i ekbackarna. Vi sitter i solvärmen 

och pratar natur på en klippa med utsikt 

över en fågelsjö. Bruna kärrhöken svävar 

i mjuka bågar över vassen. Som kvittrar 

av allehanda sångare, som han kan skilja 

åt men inte jag hur jag än lyssnar. Senare 

äter vi nässelsoppa och utbyter erfarenheter 

av örtläkekonst innan jag far åter 

till Uppsalas centrum. Rik på upplevelser 

och med en stor flaska naturligt brun 

äppelmust med mig. 

Samtal med skulptur och bild 

Denna sista kväll och morgon här blir ett 

berikande möte hos Elisabet Hermodsson, 

författare, poet, bildkonstnär m.m. och 

hennes man Olof Hellström, skulpterande 

och målande konstnär. De har levt långa 

spännande liv, både var och en i sig och 

tillsammans och är nu över åttio. Vi har 

så mycket att prata om, så den långa 

kvällen och hela förmiddagen känns kort 

som en ögonblink, men samtidigt innehållsrik 

som en evighet. Samvaron med 

dem och i deras hem, som vävs ihop med 

deras ateljéer, blir för mig som en vandring 

genom en vacker blandskog, där den 

skapande mångfalden får plats. Den konkreta 

naturen finns ute på deras innergård, 

där vi sitter ’unter den linden’ bland 

Olofs skulpturer och avnjuter frukost. 

Kaffe, smörgås, kardemummakaka med 

pärlsocker på, solsken och härlighet! 

Så rik jag är - kör vidare med honung, 

böcker, äppelmust, musik, nya vänner... 

Varmt tack till livet. 

Vera Billing 

Se annons om Fyristorg-boken s. 29! 

2/2009 3

Jag fick förunderlig musik i min postbox, 

belägen i det lilla hamncaféet 

på ön jag bebor. Med detta följde 

ett brev, med så vacker handstil 

att det var en fröjd att blott beskåda. 

Men jag läste förstås. Någon 

månad senare träffar jag Kirsten 

Holm i hennes ena ateljé, i Håga i 

Uppsalas utkant. Hon berättar, om 

kantelen, instrumentet som blivit en 

del av hennes väsen, om bilderna, 

målningarna som på senare år blivit 

alltfler. Om hennes livs olika turer. Vi 

fikar och vi promenerar i de vackra 

omgivningarna runt Håga. 

KIrsTen hOLm 

bild och musik som strömmar igenom 

Det är kyligt, regn hänger i luften, 

men det är doftande, blommande 

försommar och andlöst vackert längs ån 

som slingrar sig fram i landskapet och i 

den lummiga, frodiga ravinen där vattnet 

porlar fram över stenarna och den gamla 

kvarnbyggnaden väntar med viss glädje 

och förväntan, tycks det mig, på den 

ansiktslyftning den ska få bakom byggnadsställningar 

och presenningssjok. 

Kirsten är från Danmark, med släkttrådar 

till Bornholm, där dottern Maria just 

nu bor och dit Kirsten gärna åker regelbundet. 

En stark förbindelse med landskapet 

där. Hon berättar att hon tidigt 

gått sin egen valda väg i livet. Sökte sig 

till de grönavåg-grupper som växte fram 

som svampar ur jorden i tidigt sjuttiotal 

och kom över till Sverige och kollektiv i 

Skåne. Men nej, hon ville detta leverne 

mer för sig själv och kom istället till en 

enkel stuga i småländska skogarna. Ett 

enkelt naturnära liv utan modern komfort, 

men med Frihet. 

Kirsten var intresserad av bra mat och 

blev tidigt influerad av makrobiotikens 

tankar. Österländskt inspirerad naturkost, 

kanske man kan säga. Japanskt. 

Yin och yang, balansen mellan olika element 

i maten. Grönsaker, säd, fisk. Hon 

höll i åratal matlagningskurser inom 

detta och kom på den vägen i kontakt 

med hennes livskamrat sedan många år, 

musikern Roland Keijser (se nästa sida). 

Stugliv i smålandsskog byttes därför 

mot stugliv i dalaskog nära Ludvika, där 

hans lilla enkla boning fanns. Och finns 

ännu. Men Kirstens dotter Maria växte 

upp och de behövde alla tre vara närmare 

”civilisationen” och kom till Uppsala för 

ett tjugotal år sedan. Samma lägenhet, 

jag bor över där ett par nätter. Tråkigt 

hyreshusområde, men låg hyra och de bor 

i utkanten, längst upp och har vidsträckt 

utsikt över vackert landskap. Pinnsoffan 

vid fönstret är Kirstens andra ateljé – här 

ligger hon på mage och fångar de oändliga 

skiftningarna i samma landskap, året 

runt. Hon är autodidakt, som det heter. 

Självlärd. Använder framför allt pastellkrita, 

men också tusch. 

Med enkla drag 

Jag upplever Kirsten Holms måleri och 

tuschteckningar som diskreta och intensiva 

på samma gång. De gör i början inte 

stort väsen av sig, men djupnar vartefter. 

Här finns en stark känsla för de formelement 

som ligger i, bakom, under allt 

på vår jord. Därmed kan samma motiv 

avbildas i all oändlighet och ändå upplevas 

nytt. Den renskalade, stiliserade stilen 

skapar känslan av att hon suttit i det 

japanska landskapet och målat istället för 

legat på kökssoffan och tittat ut över fälten 

utanför Uppsala. Underbart! Jag vill 

beskriva Kirstens bilder som fint avstämda 

bilder med befriande stor avsaknad 

av ego. Det är inte hon själv, som vill 

uttrycka sig, snarare är det ögonblick 

och bilder som får möjlighet att uttrycka 

sig genom henne. Självklart får de hennes 

personliga ton, men inte iklädd hennes 

ego. En mycket stor, men subtil skillnad. 

Det skapar frirum, så som jag menar äkta 

konst gör. Annat är avbildningar. 

2/2009

Kantelen 

Kantelen då? Det var ju där det började, 

med musiken i postboxen? Jo, Roland 

var på resa och fick med sig en kantele 

hem till Kirsten. Han känner väl henne, 

för det är verkligen hennes instrument. 

Detta enkla stränginstrument, lite likt 

en liggande harpa, har finskt/baltiskt 

ursprung. Enligt legenden nedtecknad i 

det stora folkeposet Kalevala skapades 

instrumentet av den vise Väinemöinen, 

som på en fisketur fick en stor gädda på 

kroken. Av käkbenet skapade han kantelen, 

med gäddans tänder till strängskruvar 

och svanstagel från den store guden 

Hiisis häst till strängar. 

”Tillverkat var strängaspelet, 

kantelen var fix och färdig, 

gäddbenet var klang och toner, 

fiskavskrädet idel välljud.” 

Trollekar/ 

roland Keijser och Anders 

rosén 

En sommarskiva. Musiken som blir till i 

små stugor med granskogen bak knuten. 

En glad, lekfull och vacker skiva med 

dryga trettio gnolande melodislingor 

från sopransax, flöjt och fiol. Igen – konsten 

att göra det enkla till en förhöjd 

estetik. Den som lever i musiken och 

kan hantera instrumenten kan trolla: 

det svåra verkar förunderligt enkelt och 

självklart. Jag får känslan av att musiken 

själv tar sig fram ur instrumenten och 

att Roland och Anders nästan bara håller 

i dem, som ett slags levande notställ. 

Ursäkta spelemän, detta sagt inte alls för 

att förringa er, utan tvärtom... Många 

låtnamn är vardagsenkla och naturnära: 

vedbod, myrstigen, fogsvans, omnejden, 

gläntan och kantarellvalsen. Musik från 

människor som är nära jorden, skogen 

och livet till alla som också är där, eller 

som längtar dit! 

Hurv KRCD-43 , 2 007 

Men ingen kan få fram välljud ur den 

utom Väinemöinen själv. Men då! Grips 

alla levande varelser starkt av musiken 

och hela världen rörs till tårar. Den 

används till och med i en situation som 

vapen! Fienden gråter sig till nederlag! Ja, 

historien om kantelen är stark och mäktig. 

Och musiken klingar vackert och 

märkligt från Kirstens ’gäddbensharpa’ 

på skivan jag fick. Det är verkligen som 

om detta instrument är extra starkt förbundet 

med naturen, med vattnet i synnerhet. 

Hon spelar helst ute, gärna nära 

vattnet, musiken kommer då som den 

mer lekfull och jordnära musik 

Båda skivorna beställs genom: 

Roland Keijser 

Flogstav. 33 F 

752 7 3 U PPSALA 

tel: 01 8-46 2 7 9 0 

e-post: roland.keijser@bredband.net 

själv vill komma fram, ungefär som hennes 

bilder. Skivan är inspelad i en stor 

ekologisk trädgård i södra Frankrike, 

med grodsång, porlande vatten och fågelkvitter 

hela tiden i bakgrunden. Vackert, 

stillsamt och ändå fullt av liv. 

text Vera Billing 

målning och teckningar Kirsten Holm 

foto av målningen Dan Olson 

Se annons s. 29! 

Tips! I sommar ställer Kirsten Holm ut 

i galleriet Spejaren’s timrade lokal 

i Leksand, för den som har vägarna förbi. 

Eller gör en tur enkom. 

Mer tips! Den som blir nyfiken på Kalevala 

bör ta en tur till värmländska Sunne och 

Västanåteatern i sommar! 

blåshål/roland Keijser 

Roland kan blås. På den här skivan med 

dryga tjugo spår spelar han tretton olika 

blåsinstrument från olika delar av världen. 

Och ibland leker fingrarna jazzigt 

ljust på piano. Egna kompositioner med 

kul namn: Rice is nice, Bön om bränsle, 

Bryta bröd, Samtal pågår, Hela benet, 

Sun is fun... 

Enkelhet som ger rik mångfald, istället 

för svulstig mångfald som blir enfald. 

IAM, Improvised Acoustic Music, 

IAM-1 008, från 2 004. 

2/2009 5

6 

CHUANG TZU 

Den utan jämförelse 

obändigaste och 

statsonyttigaste av de 

taoistiska klassikerna. 

10 häften valda delar i 

nya svenska kläder! 

Bara 65 kr/st inkl.porto! 

Roland Keijser 

Flogstav.33F, 752 73 Uppsala 

018-46 27 90 

roland.keijser@bredband.net 

DRÖMFÖDA FÖRLAG 

www.wwoof.se 

Har vi framtidens frön i våra händer? 

Årets GMO-konferens i Kulturhuset i Ytterjärna blir en 

inspirerande och engagerande uppföljare till förra årets, 

med intressanta föredrag, workshops och panelsamtal. 

Temat är GMO - lokalt och globalt engagemang. 

Föredragshållare är bl.a 

Nikolai Fuchs, agronom och ledare för Jordbrukssektionen 

i Goetheanum, Schweiz. Han talar om Växtförädling – modifiering, 

om hur värnar vi våra kulturväxter. 

Peter Sylwan, vetenskapsjournalist, talar om ”Gröna Gener”, 

den moderna bioteknikens roll för att skapa ett hållbart 

jordbruk. 

Béla Bartha, generaldirektör för ProSpecieRara, som arbetar 

för bevarande av lantraser och kulturväxter i Schweiz, kom 

mer att beröra frågan GMO, ett hot mot vårt kulturarv. 

Arrangörer: Initiativ Närodlat ideell förening i Järna i samarbete med Antroposofiska 

sällskapet, Fria Högskolan för Antroposofi och Jordbrukssektionen. 

Programmet i sin helhet kommer att vara klart till sommaren, läs gärna mer på 

Initiativ Närodlats hemsida eller ring för mer information, se kontaktinformation 

nedan. 

Var med och påverka för GMO-fria zoner! 

Vi har tagit fram en symbol som på ett positivt sätt 

förmedlar att verksamheter, gårdar, butiker m.m. 

är områden fria från GMO. 

Mer information kan du få från Initiativ Närodlat. 

Hemsidor: www.gmofrizon.se och www.narodlat.org 

E-post: info@narodlat.org Telefon: 08-551 710 06 

EKO i skogen 20 juni - 19 juli i Roslagen! 

Sommarsalong - EKO i skogen - juryutvalda konstverk 

bland över 3 00 insända bidrag. 

Konstskogen – innehåller pinfärska naturvänliga 

konstverk skapta av skogens material av 

åtta inbjudna nordiska konstnärer. 

Detta konstprojekt stöds av Nordiska kulturfonden. 

Det känns som konsten kan gå åt skogen - 

och vi blir gladare av det! 

Järnboden i Harg 

- en mötesplats för konst- och naturvänner 

konstbutik & sommarkafé 

Hargs Bruk, 742 9 5 H argshamn 

0173 - 2 00 63 e ller 070 290 99 3 5 

ÖPPET 2 0.6.-23 .8.2 009 ons - sön 1 1 -17 

2/2009 

www.distingo.se 

Konst med ”gröna” ramar 

Konst och konsthantverk i miljövänlig och klimatsmart 

anda av 8 kvinnligare roslagskonstnärer. 

25 /7-27/9, vernissage 25 /7 k l 1 3 

Öppet alla dagar 25 /7- 9/8, därefter lörd-sönd kl 1 0-17 

Växplats Nybyn finns i Roslagen! 

Mer info och vägbeskrivning finns på 

www.vaxplatsnybyn.com och 0175 -60644

Vården av träden 

19-30 juli 

i Rudolf Steinerseminariets 

trädgård i Ytterjärna 

I Ekkehard Wroblowskis anda fortsätter vården av 

träden, främst fruktträden även denna sommar! 

Vi samlas för att gemensamt utföra vård av 

träden i sin helhet, även bark och rötter. 

Även ”nybörjare” är välkomna, vi går igenom arbetet 

steg för steg. Vi räknar även med ett internationellt 

deltagande. Om möjligt kommer mathållningen att 

vara gemensam, kostnad för medverkan och boende 

kommer att hållas låg. 

Kurserna vänder sig till alla med egna fruktträd. 

Förfrågningar och anmälan till: J-C Lassen 

j.c.lassen@d.lrf.se, 070 79 92220. 

Tematiska fältvandringar 

Biodynamiska Forskningsinstitutet 

Skilleby gård, Järna 

• Jorden och maten, tisdag 14 juli kl 19 

• Jorden och klimatet, tisdag 1 8 aug kl 19 

• Jorden och havet, tisdag 1 5 s ept kl 17 

Rundvandringar med presentation av 

Forskningsprojekt, fältförsök och resultat. 

Avslutas med fika på institutet och samtal. 

Här pågår jämförelser mellan odlingssystem och olika 

brukningsmetoder, långa försök som är unika då de pågått 

sedan 1 95 0-talet och pekar mot framtiden! 

Här visas ett jordbruk som kan ge allt fler människor 

närande föda och vårda grunden får vår långsiktiga 

existens, den grönskande, levande jorden, 

havet och klimatet. 

På försöksgården finns nu också ett laboratorium 

för bio-kristallisation och där vi visar pågående 

undersökningar. 

Alla intresserade, odlare och konsumenter 

är varmt välkomna! 

Artur Granstedt 

Information tel 08 5 51 5 7702 

artur.granstedt@jdb.se 

www.jdb.se/sbfi 

KALHYGGESFRITT! 

Kurs 31/8 - 5/9 

på Järle Gård, Nora 

med Martin Jentzen, Mats Hagner m.fl. 

För mer info kontakta: 

Inga-Lis Johansson 

tel 070-255 85 80 eller martin@jentzen.se 

Forskningsresan i Naturvårdens Utmarker 

... är ett årligt arrangemang som lockar ett 5 0- tal deltagare 

från hela Sverige. 

Alla med ett intresse för natur är välkomna! 

Målet är att upptäcka och dokumentera outforskad natur 

i norra Sverige. I år går två spännande resor av stapeln: 

– Mjällådalen 26- 31 juli, Timrå kommun, Västernorrlands 

län. Ett oreglerat vattendrag, som slingrar sig 

genom ett dramatiskt landskap av sandbrinkar, raviner 

och skogsbeklädda terrasser, en unik miljö med höga 

naturvärden. 

– Frostviken 3 - 9 augusti, Strömsunds kommun, Jämtlands 

län. En storslagen fjäll- och skogsmiljö där nederbörd 

från Atlanten sveper in och samtidigt skapar ett 

maritimt klimat. 

www.forskningsresan.se 

Hjärtligt Välkomna! 

Hans Sundström & Sofia Lundell 

Midskogsdalen 1 93 

871 92 H ärnösand 

061 1 -41 085 

Svenska Örtasällskapet 

* sprider kunskap om örter, deras användning 

och betydelse förr, nu och i framtiden 

* bevarar gamla arter och sorter 

* stimulerar ekologisk odling av örter 

* tar tillvara och för vidare gammal och 

ny kunskap om örter 

* skapar ett aktivt och levande örtasällskap 

där medlemmar kan träffas, ha roligt 

och lära av varandra! 

Är du intresserad? 

ring Lisbeth Flising 03 02-1 2278 

eller besök hemsidan 

www.ortasallskapet.se 

2/2009 7

8 

1 

Sustainability Conference 

st INTERNATIONAL 

Mundekulla 17-19 juli samt camp 20-24 juli 

Välkommen på ett upplevelsebaserat evenemang 

kring ”hållbar livsstil” där du får 

inspiration och möjlighet att ta steg 

mot din vision av hur du leva, 

verka och bo. Under helgen 

medverkar representanter 

från några av världens mest 

utmärkande ekobyar och 

hållbara samhällen från Europa, 

Afrika och Nordamerika.Välkommen 

på en unik och oförglömlig upplevelse! 

Fokus på hållbar livsstil ! 

Medverkande representanter: 

The Native American way 

Indianen Medicine Story, 80 år 

och Ellika Lindén, USA. 

Community Life in Africa 

Kebba Sonko, Gambia. 

Damanhur, Italien 

Ca 1000 invånare. Nominerad av FN 

som modell för ett hållbart samhälle. 

Findhorn Foundation, Skottland 

Norra Europas största Ekoby. 

Solborg - Camphill, Norge 

En världsomspännande Ekobyrörelse. 

Dyssekilde, Danmark 

Danmarks största och äldsta Ekoby. 

Mundekulla, Sverige 

Center med fokus på hållbar utveckling. 

Representanter från 

olika Ekobyar 

medverkar 

Efter konferensen erbjuds en Camp med 

Medicine Story och Ellika Lindén. En 

vecka för hela familjen som gör skillnad. 

Kurs- och Retreatgård 

www.mundekulla.se • 0471-504 50 

Bli medlem! 

Som medlem ger du en röst åt gammelskogen och dess 

hotade växter och djur och bidrar till att ge föreningens 

verksamhet styrka. Du får rullande information om 

situationen för den svenska skogen. 

Du inbjuds även att delta i vårt kampanjarbete och till 

inventeringar, exkursioner, kurser och evenemang. 

Ditt stöd är oerhört viktigt, en förutsättning för att vi ska 

kunna få kraft att påverka beslutsfattare att skydda mer 

skog och skogsnäringen att förändra skogsbruket i en mer 

naturnära och miljövänlig riktning. 

Skogen behöver ditt stöd! 

välkommen! 

För att bli medlem sätter du in minst 

100 kr på följande BG eller PG och 

skriver namn, adress och e-postadress. 

Plusgiro: 504609-9 

Bankgiro: 389-6594 

www.skyddaskogen.se 

2/2009

- Pengar - ett miljöproblem 

- Varför ränta? 

- Medborgarlön 

- Skatter - idéer till 

förändring NY! 

Författare och red. 

Göran Hjort 

Kontakt: 

goranhjort@hotmail.com 

TANKEVÄCKARE! 

Klartänkta och lättlästa 

böcker för den 

som vill få inblick i 

hur vårt ekonomiska 

system fungerar, 

vilka konsekvenser 

det får för framtiden 

samt tänkbara och 

beprövade alternativ. 

IN I LIVET! - människan i trädgården 250 kr www.igenom.se 

IGENOM ETT och... 

... IGENOM TVÅ 

tankeböcker och 

ordkonst 

av Vera Billing 

100 kr/st 

190 kr för båda 

Samtliga priser 

inkl. porto 

kirsten.holm@bredband.net 

018-46 27 90 

070-385 33 06 

Spelar min å 

Kirsten Holm 

5-strängad kantele 

inspelningar i naturen 

CD med speltid 68 minuter 

pg 45 71 40-2 

bg 255-0408 

160 kr 

inkl. frakt 

Boken för alla torgälskare! 

endast 

150 kr 

inkl. porto 

Inbunden 

176 sid, färg 

Marianne giske tel 018-46 06 81 

e-post mariannegiske@hotmail.com 

~ årstiderna 

~ odlarna 

~ kunderna 

~ recept 

~ kulturhistoria 

eller fri Jord pg 141 22-6 

2/2009 9

30 

2/2009

Ringblomssalva! 

Axelvärmare! 

Kardad ull! 

... och mycket 

mer... 

VÄLKOMMEN! 

Sirpa Johansson 

070-654 19 85 

www.sirpa-hantverket.nu 

2/2009 31

HÖST! 

Hållbara hus - inte för tidens tand, osmältbara 

av naturen utan tvärtom. 

Naturmaterial, återvinning, 

energismart, enkelt, billigt... 

Bygemenskap! 

Kom med tips på byggare, byggen, byar! 

Jorden och skogen och maten 

hänger förstås också med. 

För det hänger ju helt ihop. 

Som ler och långhalm. 

B 

Returadress: 

FRI JORD 

Box 2 

474 21 E llös 

Från jord till bord med egen mjölkvarn 

HEMMAKVARNEN 

Kvarnen tar liten plats och säden till ett bröd tar endast 

några minuter att mala. Kvarnen är så vacker att den 

kan stå framme i köket. 

Vill du veta varför dessa hemmakvarnar är så populära i 

miljoner europeiska hem – då skall du unna dig smaken 

och doften av bröd som är bakat av färskmalet mjöl. 

Alla beståndsdelarna i sädeskornen finns med i färskmalet 

mjöl. 

Redan efter en kort tid påverkar oxidationsprocesser 

mjölets näringsvärde och mjölets kvalitet och 

smak blir fort sämre efter det att säden har malts. 

Kvalitetsnedsättningen undviks med färskmalet mjöl. 

Nu har du möjlighet att förbättra din livskvalitet ytterligare 

när du producerar levande föda till dig själv och 

dina närmaste. 

När elden svalnat 

ropade Sveden 

till henne: 

Vakna vilda du, 

Borsta soten ur ögonen 

och res dig vacker 

ur rök. 

Hör det stora 

hjortronhjärtats puls 

och förgrena dig 

till dess takt. 

Maria Westerberg 

www.ingur.com/ 

vildhjarta 

www.hemmakvarnen.se info@hemmakvarnen.se 08-6630889 • 073-0536652

Lösnummer 45 Kr Värdig kultur! - Igenom

Create successful ePaper yourself

Delete template?

Save as template?