älskad skådespelerska med många bottnar - Böckernas Klubb

4
fOtO: cHristine OlssOn
av LEiF ZErn
”Man läser med hjärtat i hals
på en gång lycklig och
lena Nyman – vi trodde väl alla
att vi kände henne, att vi visste
vem hon var. Spontan, trasig,
ett naturbarn. Djärv och gränsöverskridande.
Det var inte helt
och hållet fel, ändå en kliché av det där
slaget man tar till när det är svårt att sätta
ord på en talang som verkar så omedelbar
och varje gång lika överrumplande.
Det är visserligen ingen lögn att säga att
Lena Nyman var en naturbegåvning av ett
alldeles speciellt slag. Hon började som
barnskådespelare och visade tidigt prov
på en sällsynt intuition. Som elvaåring är
hon 1955 med i filmen Farligt löfte och
spelar en sjuåring som blir vittne till ett
mord, en dussinhistoria som utan hennes
pulserande närvaro hade passerat
obemärkt i dag.
Det är som att se in i framtiden, alla
roller och revynummer hon skulle göra
med Vilgot Sjöman och Alf Sjöberg, Hans
Alfredson och Tage Danielsson, Ingmar
Bergman och Kristina Lugn. Inte ett falskt
tonfall.
Den SoM LäSer Annika Perssons bok
om Lena Nyman kommer aldrig mer att
kunna säga att vi visste vem hon var. Det
är en myt som spricker. För mig har det
varit en överrumplande läsupplevelse som
väcker minnen av första gången jag såg
henne på scenen. Det var i en scenskoleuppvisning
på Dramaten, där hon spelade
Hermia i Shakespeares En midsommarnattsdröm
och drömmer att en giftorm
krälar på hennes bröst, lika skrämmande
som lustfyllt.
Vi var många i min generation som gick
därifrån med en upplevelse av att ha varit
med om ett födelseögonblick.
Boken heter Jag vill ju
vara fri och är en biografi
som kryper under skinnet
på privatpersonen och
skådespelaren Lena Nyman,
om det över huvud taget
går att skilja dem åt. Annika
Persson har haft tillgång till
det arkiv som Lena Nyman
lämnande efter sig vid sin död
2011, en omfattande samling
dagböcker, brev, fotografier,
fullklottrade kalendrar och
memoarutkast som hon skrev
under hela sitt liv.
aLLt vi förknippar med Lena
Nyman finns där noga redovisat,
detalj för detalj med början
i barndomen och fram till den
plågsamma lungsjukdomen som
tog hennes liv. Nyfikenheten som
får henne att djärvare än de flesta
pröva på alla genrer. Från Steva, ”en flicka
på glid”, i Lars Görlings 491, till Marie David
i Tribadernas natt, Per Olov Enquists
pjäs om Strindberg. Livsaptiten som
ena ögonblicket hotar hennes hälsa och
nästa öppnar hennes hjärta för Hedvig i
Bergmans uppsättning av Vildanden, en av
de mest ömsinta och självlysande rolltolkningar
jag sett på en svensk scen.
Det mest sensationella är dock något
annat. Annika Perssons bok är generös
med citat ur framför allt dagböckerna och
visar oss en Lena Nyman som hela livet
förblir en ivrig läsare och som lika gärna,
anar man, hade kunnat bli författare som
skådespelare. Hon skriver så bra att man
häpnar, och förmodligen är jag själv offer
för en fördom när jag läser dessa briljanta
formuleringar om romaner och pjäser hon
plöjer från pärm till pärm: Dostojevskij
och Camus, Kafka och Huxley, Sartre och
Genet, Orwell och Beckett, även filosofer
som Sokrates och Nietzsche (som hon ofta
tillrättavisar).
Men med vilken rätt blir jag förvånad?
Det som gjorde Lena Nyman till en av
våra stora skådespelare var så mycket mer
än den gudagnista som slagit ner i hennes
person. Det var både det existentiella
sökandet och det hårda arbetet som höll