Barnets Berättelse - Amanda Ekberg

Barnets Berättelse
Av: Amanda Ekberg
”Av barn och dårar får man höra
sanningen”, så lyder ett känt ordspråk. Både
dårar och sanning är tvivelaktiga begrepp jag
inte ämnar vidröra. Begreppet barn däremot, är
mycket konkret och dess betydelse är de flesta
överrens om: alla människor är barn fram till
dess de genomlevt puberteten. I biologisk
mening upphör människan alltså vara barn när
hon är könsmogen. I början av sin existens är
barnet beroende av att försörjas, matas, kläs,
värmas och uppfostras av vuxna personer. Av
dessa vuxnas behandling formas barnet till den
person barnet komma att bli. Det är fastslaget
som fakta att ett barn inte är en färdigutvecklad
individ och därför inte heller kan behandlas
som en vuxen.
”Av barn och dårar får man höra sanningen”,
det är nog inte helt sant, ety för små barn finns
ingen referensram till vad som är sant och vad
som är falskt. Jean Piaget (1896-1980) menade
barnets tänkande är mycket konkret och knutet
till självupplevda situationer. Ett barns värld
omgärdas av ting, av saker att relatera till. Den
”sanning” barnet uttrycker, är egentligen
enkom uttryck för ett relaterande till något
detta barn vet bevisligen existerar.
Barnets Berättelse kom att bli det tyngsta
vittnesmålet i rättegången mot Teet Härm och
Thomas Allgén. Barnet var Allgéns dotter, som
vid tillfället då berättelsen lades fram var ca två
år gammal. När händelsen/händelserna hon
sades ha bevittnat utspelade sig, då var hon
drygt ett och ett halvt år gammal. Det hon hade
bevittnat var styckmordet av Catrine da Costa.
Det var barnets mamma, Margit, som gav
uttryck åt vad hennes dotter sa. Flickan själv
sade aldrig något konkret, utan det kom att bli
mamman tillsammans med barnpsykologerna
Margareta Erixon och Frank Lindblad som
tolkade alla hennes ord. Barnpsykologernas
tolkande frångick all expertis och grundade sig
på ett aldrig sinande förtroende för flickans
mor. Barnets Berättelse bestod av nedklottrade
anteckningar som flickans mor gjort. Om
flickan verkligen sade något av det Margit
klottrade ned, har aldrig kunnat bevisas, men
heller inte motbevisas – även om det sunda
förnuftet genast förebrår hennes anteckningar
som lögner.
I förhöret med Thomas Allgén den första
december 1987 smyger förhörsledaren sig in på
Barnets Berättelse, han menar en specifik
händelse vara ”upprinnelsen” till varför Allgén
numer är misstänkt för mordet på Catrine da
Costa, styckningen av hennes kropp och det
moraliska brottet att låta dottern närvara:
F: Vid ett tillfälle, så säger barnet spontant,
hon sitter och leker med sin femåriga docka.
Hon har plockat bort armar och ben på
dockan och så säger hon: ”någon har tagit
bort tantens huvud”. Och det är ju ett uttryck,
som jag tycker är väldigt besynnerligt, vilket
även Margit i det här fallet gör. Och därav
börjar upprinnelsen, kan man väl säga, när
flickan börjar med alla dom här uttrycken,
som du känner till.
A: När skedde det då?
F: Jaa, det skedde-, april eller maj, nej vänta
här nu ska vi se, det sker på sommaren, mellan
maj och augusti -85.
A: Jaa… Det känner jag inte till.
F: Detta är enligt Margit.
Förhörsledaren har ingen riktig koll på tiderna,
antagligen eftersom Margit själv inte hade det
(trots sina noggranna anteckningar!).
Det är dokumenterat att Margit Allgén led
av svår panikångest. Hennes psykiska tillstånd
borde ha ifrågasatts, men hon ansågs - av dem
som borde och själva alltid antas vara vid sina
sinnens fulla bruk, men som vi förstår av
senare var motsatsen - vara en kvinna vid sina
sinnens fulla bruk. Därför blev hon aldrig
föremål för en psykologisk utredning. Det kan

vara en av de största bristerna i da Costautredningen.
När Margit kom in till polisstationen för att
lämna upplysningar om dotterns förmodade
närvaro vid styckningen av Catrine da Costas
kropp (och även hennes närvaro vid andra
sexualsadistiska akter, utförda av flickans egen
far och dennes kompanjon Teet Härm) var hon
antagligen på kulmen av krisen (hon själv
nämnde dessutom att hon genomgick/hade
genomgått en kris) hon gick igenom, alltså
borde hennes uppgifter aldrig ansetts
värdefulla för utredningen. Den kvinna som
steg in på polisstationen befann sig i ett dåligt
psykiskt skick: så som de flesta krisdrabbade.
Uppbrottet från Thomas Allgén var relativt
färskt, och Margit upplevde att ett viktigt behov
hos henne var starkt hotat: eftersom Thomas
aldrig kunnat dömas för incest var det inte
säkert hur vårdnaden om den gemensamma
dottern skulle fördelas. Margits självbild var på
väg att rasa, hon vikarierade på en tidning men
skulle sjukskriva sig ”på obestämd tid”. Hon
hade ingenting att luta sig tillbaka mot.
En krisdrabbad kan, precis som Margit
dokumenterat kunde, känna stark ångest och
dessutom få fysiska smärtor och
psykosomatiska reaktioner. En person som
befinner sig i kris är i behov av hjälp, hjälp på
annat sätt än att få sin före detta make
misstänkt för styckmord. Som vi vet var Margit
besatt i att få sin make fälld för incest, men hon
lyckades aldrig med sitt projekt. Därför
påbörjade hon ny operation, nämligen den om
att hennes dotter inte enkom fått sin pappas
skruvmejsel i framstjärten utan också bevittnat
det brutala mordet på da Costa.
Margit lyckades på ett excellent sätt få med
Teet Härm i Barnets Berättelse. (Flickan kallar
Teet Härm huvudsakligen för ”farbror Tomt”.
Jag personligen ser ingen större likhet med
Teet och Tomt, i så fall ser jag större likhet
mellan ”farbror Tomt” och de tomtar som
figurerade i en bok flickan tyckte mycket om.) I
förhöret med Thomas Allgén den första
december 1987 återger förhörsledaren en liten
anekdot: ”Den 10.11, d.v.s. förra söndagen,
säger hon-, då har barnet fått en verktygslåda,
med plastverktyg. Hon tar fram sågen och sågar
på mammans ben. Hon blir väldigt aggressiv
och sen fäller hon det här uttrycket: ’Man kan
såga tanter som Tomt och pappa’. Och här ber
Margit att hon ska visa, barnet. Och väldigt
aggressivt sätter hon sågen mot halsen på
mamma och sågar och har ett väldigt aggressivt
beteende. Och hon berättar då också att:
’huvudet på tanten, kastades i papperskorgen’.
Det här är uttryck, som du vet, har varit
föremål för barnpsykologisk utredning och då
vill jag ställe frågan till dig, vad har du att säga
om det här?”.
Det säger sig Allgén inte ha någonting att säga
om, han har ingen förklaring. Förhörsledaren
undrar om Allgén tror att Margit ljuger, om hon
är sinnessjuk. Det är den enda intelligenta och
relevanta fråga han ställer under hela förhöret.
”Nej, jag kan inte bedöma det”, svarar Allgén.
Margit är dock inte den enda som är skicklig
på att placera in Teet Härm i Barnets
Berättelse. Hon får rikligt med back up från den
så kallade barnpsykologen Margareta Erixon:
F: En annan händelse, om vi ifrågasätter
Margit, vad som har sagts, så kommer vi till
en, vad jag tycker, en mycket märklig händelse
och det är när Margareta Erixon sitter och
leker under utredningen med barnet i
sandlådan och jag är inne på den här
omständigheten, som du säkert känner till, där
barnet blir observant på Margaretas
namnskylt. Och enligt Margit, så har barnet
aldrig träffat Teet Härm. Och du har i alla fall
tidigare, gjort gällande att barnet aldrig
tillsammans med dig, har träffat Teet Härm.
Är du fortfarande av den uppfattningen?
A: Ja.
F: Det är du? Kan du då ge någon förklaring
till, hur lilla barnet kan berätta för Margareta
Erixon, att även farbror Teet har en sån, först
säger hon att pappa har en sån skylt, sen
säger hon farbror Tomt, kan du förklara det?
A: Nej.

Jag vill påpeka att förhörsledaren inte alls
ifrågasätter Margit, det gör han aldrig och jag
förstår verkligen inte varför han uttrycker sig
på det vis han gör. Men i vilket fall!
Förhörsledaren återger vidare, efter Margit
utsagor, även att flickan: ”pratar om pappa,
farbror Teet, som hon ibland kallar för Tomt
och tant Catrine. Då finns det en detalj, som jag
tycker är synnerligen märklig och det är,
söndagen den 8 juli 1985, så har Aftonbladet,
förlåt, måndagen, har Aftonbladet en artikel om
hittills ouppklarade mord och där är det bild på
offren, en, två, tre, fyr, fem, sex stycken offer.
Av en tillfällighet, så köper Margit den här
tidningen och sitter hemma i sin lägenhet och
läser den. Och barnet far runt i lägenheten och
leker, men kommer av en tillfällighet upp i knät
på mamma och pekar bland dessa sex bilder på
Catrine da Costa och säger enligt mamma,
igenkännande: ’titta mamma’. Jag tycker detta
är en mycket, mycket märklig händelse. Och jag
frågar dig Thomas, vad har du för kommentar
kring det här?”.
Thomas har inga kommentarer kring det, men
svarar på frågan om han inte är intresserad av
att veta varför dottern känner igen Catrine att:
”det skulle vara intressant att veta”.
Vi är fler än Thomas Allgén som tycker det
skulle vara intressant att veta hur det kom sig
att hans dotter kunde känna igen Catrine da
Costa. Än mer intressant för i alla fall mig att
veta varför moderns uttalande bedöms som
sanning. Eftersom flickan var så pass liten
kunde hon själv inte berätta vad hon varit med
om. Det kunde ju, som förstått, emellertid
hennes mamma, så Barnets Berättelse är en
felaktig benämning på historian som kom att
utgöra det starkaste vittnesmålet i da Costafallet.
Nedkastade anteckningar av Margit
gjorda under panikångestattacker blev
”nyhetsrapportering” och ”bevismaterial”: det
var aldrig barnets berättelse - det var
Mammans Historia det handlade om, och
Margits anteckningar ”visar hur Margit
intensivt och oavbrutet sysslade med att
försöka förstå sin tvåårings signaler, men också
att flickan med barnets lyhördhet på samma
sätt försökt förstå vad hennes mor egentligen
var ute efter” (Lindeberg, Per, s. 113).
Margit ombads av polisen anteckna vad flickan
sade, senare ombads hon även spela in deras
dialoger. I dialogerna är tydligt att det är
Margit som leder samtalet, hon lockar barnet
att säga saker hon själv vill höra – saker som
kan tolkas till Thomas Allgéns nackdel. Martin
Levander skriver i boken ”Psykologi”: ”Det är
naturligtvis svårt att i ett enskilt fall veta om en
människa inte kan eller vill minnas, d.v.s. hur
pass medveten bortträngningen är.
Framplockningen av det bortträngda minnet
kan då underlättas av att en utfrågare ger
ledtrådar, som fungerar som nycklar till
minnet. Samtidigt är det uppenbart att sådana
ledtrådar kan bidra till att suggerera fram
falska minnen, om utfrågaren skulle ha en
förutfattad mening”.
Behöver jag klargöra att Margit hade en
förutfattad mening?
Margit berättade att dottern när hon åt
frukost bröt bitar av knäckebröd och stoppade i
munnen. Flickan pekade på brödet och sade:
”pitt, pitt”, varpå Margit blev förskräckt och
frågade var man skulle ha pitten. ”Där i
munnen”, svarade dottern. Antagligen menade
flickan ”mitt”, alltså mitt bröd, mina brödbitar.
Är det inte mer rimligt att tolka det som så än
att tolka det som att hon associerade en brödbit
till en… pitt? Brödet, hennes ”mitt”, ska ju vara
i munnen om man ska kunna äta det, det
förstår också ett litet barn.
Det anses som fakta att flickan själv aldrig
någonsin klart och tydligt gjorde uttryckt för
någon om att hon bevittnat ett styckmord med
sexualsadistiska inslag, eller att hon blivit
utnyttjad sexuellt av sin far. Med stöd av de två
så kallade barnpsykologer skapade Margit en
saga om vad dottern utstått. Trion de utgjorde
lade speciella innebörder i flickans ”låtsasord”.
Flickan sade: ”bibba” och ”bibbarsmuts”. Det
betydde knulla och sperma. Jag själv sade när
jag var liten: ”lacka barn”. Det betydde inte att

man skulle lackera barn så som man lackerar
bilar, utan ”stackars barn”. Och att jag sa
stackars barn, det var inte för att jag sett barn
bli våldtagna av sina fäder, utan därför att ett
par ungar på dagis var blöta om fötterna efter
en tur i ett plötsligt regnväder. ”Dudda” var ett
ord flickan Allgén ofta sade. Detta ord är jag
själv bekant med, min syster använde det ofta
under sin tidiga barndom. Betydelsen visade sig
vara att måla, att kludda. Alltså inte att någon
målade med sperma på hennes kropp eller
kluddade på henne, utan helt enkelt att med
färgkritor måla något på exempelvis papper.
Vidare sade min syster ordet ”fälg” väldigt
frekvent. Kan det ha betytt att hon utnyttjats
sexuellt med en fälg? Eller en älg? Förstår ni
hur patetiskt det är att försöka tolka ett mycket
litet barns ord?
Det gamla exparet Thomas och Margit
Allgéns dotter berättade för sin mamma att om
man öppnade magen ”så fanns det maskar” där.
Det är intelligent unge, men inte nödvändigtvis
en unge som bevittnat pappi och dennes
kompanjon dra ut tarmar ur en prostituerad
kvinnas mage (Catrine da Costa tarmar hade
för övrigt inte blivit skilda från buken). Kanske
hade flickan tittat i något slags läkarbok för
barn på sitt dagis? Jag menar, tarmar kan man
ju lätt som barn ta för maskar. Personligen är
jag fortfarande själv av den uppfattningen, att
tarmar ser ut som maskar.
Det jag vill säga är att barn associerar till olika
saker. Jag själv exempelvis, döpte mitt gosedjur
till Roland. Först hette gosedjuret Kattkatten,
men efter att två rörmokare, båda vid namn
Roland, under ett antal dagar befunnit sig
hemma hos mig och min familj för att fixa
något, ja då ändrade jag Kattkattens namn till
Roland. Rörmokarna utnyttjade så vitt jag vet,
mig inte sexuellt. Enligt min mamma sade jag
en gång: ”det finns blod här” och pekade på
mitt huvud. Men, återigen: så vitt jag vet, hade
jag aldrig sett en utrunnen hjärna eller
liknande.
När Margareta Erixon vid ett
undersökningstillfälle gällande
incestmisstankarna samt
styckmordsmisstankarna mot Allgén lekte en
låtsaslek med den två år gamla flickan, sa hon:
”Nu ska pappi byta blöja på dig” till flickan.
Barnet reagerade då med oro. ”Nej, nej, ont”,
ska hon ha sagt. ”Vad är det som gör ont?”,
undrade barnpsykologen. ”Skruvmejsel”,
svarade flickan då.
Thomas Allgéns svar på frågan hur det kunde
komma sig att dottern reagerade med oro inför
att pappi skulle byta blöja på henne, och
relaterade ett blöjbyte utav pappi till smärta
orsakad av en skruvmejsel, var att han inte
kunde kommentera. Han berättade dock att
han en gång använt en skruvmejsel för att laga
en leksak åt dottern. Kanske var det den flickan
menade? Känt är att barn relaterar händelser
och ting till andra händelser och ting. De har
inte samma verklighetsuppfattning som vuxna,
barn i småbarnsåldern förstår inte hur saker
och ting kan hänga ihop, eftersom de är sin
egen världs – den enda värld de känner till –
mittpunkt. Margit, hon var lite som ett barn:
för henne var det enda som existerade dottern
och dennas röda underliv, och det som spökade
i flickans huvud – allt vad flickan sa
omvandlade Margit till sådant som inte bara
kunde, utan som faktiskt hängde ihop med
styckmordet.
Under förhöret med Thomas Allgén tolkar
förhörsledaren fritt och precis enligt Margits
mönster, d.v.s. han tolkar det han hört som
något relaterat till styckmordet på Catrine da
Costa:
F: Vid ett annat tillfälle, så berättar din dotter
om den här så kallade ”luckan”. Och det är
väldigt svårt att hitta nån annan förklaring,
annat än att flickan måste ha sett och varit
med om det här, för hon blir aggressiv, när
mamman försöker att tala om en billucka i
taket. Hon blir aggressiv när mamman talar
om att det är en lucka i taket, då skriker hon
halvt desperat att: ”det är en lucka i väggen”.
Och då skulle jag vilja fråga dig, om du har
nån aning om, vad det kan vara för sorts

lokal?
A: Ingen aning.
F: Det har du ingen aning om. Har du besökt
Statens rättsläkarstation?
A: Ja, det har jag.
F: Har du gått runt där och blivit förevisad
lokalerna?
A: Ja, det har jag.
F: Har du blivit förevisad hur döda människor
förvaras?
A: Nej.
F: Det har du aldrig gjort?
A: Nej.
F: Nähä.
A: Inte där.
F: Inte där. Nähä. Kan du ge någon förklaring
till, varför din dotter blir så aggressiv, när
mamman frågar vad som fanns innanför
luckan?
A: Nej.
F: Det har du ingenting. Du kan inte ge någon
förklaring till det?
A: Nej.
F: Det finns ju enormt mycket uttryck här,
men vad jag förstår, så kan du inte förklara
någonting, vad din dotter har sagt? Av det
här?
A: Ska jag svara på det?
F: Ja, jag ställer frågor?
A: Nej, jag kan inte förklara nåt, jag förstår
inte vad det kommer ifrån.
Många filosofer har länge hävdat att varje
människa på sätt och vis konstruerar sin inre
värld. Denna inre värld kan, om man har en
tendens att utveckla vanföreställningar, strax ta
över ens yttre värld och tas för verklighet. De
olika världarna blandas samman i en, konstant
värld. Margit lyckades flytta över sin inre värld
till de flesta i Sveriges yttre värld. Många var de
som fick sig en dos av hennes fantasier, ett gift
de tog för botemedel mot den pest som
utgjordes av Thomas Allgén och Teet Härm.
Som förstått av ovan var Margit väldigt
angelägen att få sin exmake fälld för först incest
och sedan styckmord. Hon använde sin dotter
som instrument; Margit projicerade sina
känslor på sitt barn, hon tillskrev dottern
känslor som hon själv hade.
Det faktum att man tog hennes projiceringar
som ett barns otvivelaktiga sanning är inte
enkom tragiskt utan en fullständig skandal för
det svenska rättsväsendet och det så kallade
psykiatrietablissemanget. Barnets Berättelse är
som vi har förstått inte barnets egna ord, det är
inte hennes berättelse, det är mammans
historia: Margits önskan om att en moders
värsta mardröm var verklighet. Lacka barn.
Stackars barn, stackars lilla oskyldiga flicka.