Kvinnlig dominans, den svenska modellen och en tyst ...

Kvinnlig dominans, den svenska modellen  

och en tyst familjekrossare förklädd till en  

modern, civiliserad socialstat  

(eller, ni valde fel person att jävlas med) 

Female dominance, the Swedish Model 

and a silent family assassin disguised as a 

modern, civilised Sozialstaat 

(or, you picked a fight with the wrong 

ganjarebellectually sphighralightened 

philosopher and universally anointed dragon slayer) 

  

  

  

  

  

  66 

  

  

Hej Brita och Sara,  

Stockholm,   

25 augusti 2010   

  

Här skickar jag er mina synpunkter på den utredning som ni genomfört avseende min dotter  

Elea. Innan ni tar del av detta material skulle jag dock vilja skriva några rader som jag hoppas  

att ni kan läsa igenom.  

Jag kan tänka mig att det säkerligen inte har varit någon av höjdpunkterna i era yrkesliv att ha  

med mig att göra. Härmed vill jag be om ursäkt för den negativitet som jag möjligen kan ha  

bidragit till att orsaka på er arbetsplats. Detta är inte, har aldrig varit, och kommer aldrig att  

vara min avsikt. Jag har varit upprörd då detta angrepp på både min person och mitt  

föräldraskap varit obefogat, felaktigt, fördomsfullt och diskriminerande.   

Tyvärr tycks ni ha varit oförmögna/ovilliga att förstå det ytterst märkliga i att en pappa som  

jag och en pappa‐dotter‐relation som min och Eleas ska behöva utsättas för granskning. Jag  

finner det anmärkningsvärt att ni på ett sådant remarkabelt uppenbart sätt har valt att  

misstro det som jag har hävdat ända från början, nämligen att Elea är en jätteglad, harmonisk,  

väl utvecklad tjej som har en fantastiskt fin relation till både sin mamma och pappa.   

Jag upplever det även som väldigt märkligt att ni uppvisar en sådan nonchalans och  

respektlöshet gentemot mina känslor. När jag t ex pratade med Sara häromdagen säger hon:  

"Men vad är problemet? Vi har ju beslutat att vi inte ska gå vidare med ärendet. Det är ju  

bara ett papper som vi har skrivit..."   

  

Bara ett papper? Är det verkligen så ni förhåller er till era egna utlåtanden?   

Hur skulle ni själva reagera om en myndighetsutövare, i ett ärende som kan påverka era barns  

framtid, på helt felaktiga och orättfärdiga grunder skulle slänga ur sig att ni 1) har psykiska  

svårigheter 2) saknar insikt om dessa psykiska svårigheter 3) saknar förmåga att tillgodose  

era barns behov 4) att era barn ska skyddas från er 5) att era barn inte är trygga med er 6) att  

era barn håller ihop sina känslor när de är med er 7) att era barn inte ska bo med er 8) att era  

barns andra förälder är mer lämplig än ni, osv, osv.  

Inget av dessa påståenden är sant. Inget av dessa påståenden stämmer överens med  

verkligheten. Ni har spekulerat, gissat, fördomsfullt antagit och satt en väldigt ful  

stämpel på mitt föräldraskap. Förstår ni allvaret i detta?  

Ni har på ett flagrant sätt målat upp en nidbild av mig som står i total diskrepans med vem jag  

faktiskt är och hur min relation till Elea faktiskt ser ut. Och ni verkar inte tycka att det gör  

något, eftersom det bara är ett papper..?  

  67  

  

 

Med denna utredning har ni i mina ögon begått ett väldigt allvarligt tjänstefel och jag kommer  

inte acceptera en sådan grundlös och diskriminerande smutskastning som ni har utsatt mig  

för. Den avslutande rapport som ni har skrivit är inte "bara ett papper".  

  

Jag undrar även innerligen hur något som detta kan ske ‐ och tillåtas att ske ‐ i vad vi kallar ett  

modernt, civiliserat och demokratiskt samhälle.   

Som jag sa första gången vi träffades så är jag övertygad om att ni har valt ert yrke för att ni  

vill förbättra och skapa bättre förutsättningar i samhället som vi lever i. Jag delar denna  

drivkraft och ni har min fulla respekt för dessa intentioner, även fast vi troligtvis inte delar  

uppfattning om hur denna förbättring på bästa sätt kan genomföras och vilka medel som bör  

användas för att få det gjort.  

Vad som gjort mig ilsken och upprörd i min kontakt med er är alltså inte att jag tror er vara  

elaka personer eller att ni inte vill göra gott. Jag har vid ett tillfälle sagt att ni inte bryr er om  

vare sig mig eller min dotter. Detta påstående skulle jag vilja ta tillbaka och be om förlåtelse  

för. Jag tror att ni vill väl. Däremot, vilket jag också tidigare har nämnt, så tror jag inte att ni i  

detta fall vet så väl som ni kanske tror er göra. Detta påstående står jag kvar vid och hoppas  

att ni kan ha förståelse för att min uppfattning ser ut på detta vis. Kanske kan ni reflektera  

över om det faktiskt ligger någonting i det, som ni kan ta till er.   

  

Är ni övertygade om att ni känner människor såpass väl att ni på ett adekvat sätt kan  

dra den typen av extremt långtgående slutsatser, såsom varit fallet i detta ärende, ur  

ett sådant ytterst bristfälligt underlag som ni förfogat över?   

  

Hur kommer det sig att ni tycks ha så svårt för att säga orden: "Vi vet inte" eller "Vi  

kanske har fel" eller "Det kanske är bäst att vi inte lägger oss i" ?  

När jag läser er rapport så är era utlåtanden nästan uteslutande väldigt definitiva. Ni lämnar  

inte något utrymme för ödmjukhet och osäkerhet inför era egna slutsatser. Är detta rimligt?  

När vi första gången träffades frågade jag om ni någonsin reflekterar över huruvida ni faktiskt  

löser fler problem än ni skapar. Har ni tänkt vidare på detta? Vad är det för positivt som  

möjligen kan komma ur denna osanningsenliga och diskrimerande smutskastning av min  

relation till Elea? På vilket sätt gynnar detta henne?   

När ni nu tar del av mina synpunkter så kommer ni säkert stöta på vissa påståenden som inte  

är av den mest vänliga sorten. Jag skulle önska att ni inte tar detta personligt, eftersom det  

inte är min avsikt att skapa någon negativ energi i era liv. Men vad jag skulle vilja är att ni, om  

möjligt, ändå tänker igenom det som jag försöker säga och visar en ödmjukhet gentemot både  

mig och er själva genom att öppna upp för möjligheten att de slutsatser som ni redan har  

dragit kanske inte är helt och hållet korrekta. I mina ögon krävs det mycket mod att  

ifrågasätta sin egen övertygelse. Jag försöker så gott jag kan att rannsaka mig själv, vara ärlig i  

min självreflektion och medge när jag gjort något som skulle ha kunnat göras på ett annat,  

mer konstruktivt och rationellt vis.  

Det är av den anledningen som jag vill ta detta tillfälle och be om ursäkt till er. Inte för att jag  

anser er ha rätt i det som ni hävdar, utan för att ni trots allt är mina medmänniskor och  

innerst inne vill jag er bara väl. Det är min tro att vi alla är del av någonting större och att vi  

alltid utövar en konstant och ömsesidig påverkan på både varandra och allting annat i denna  

vackra värld som vi lever. För mig känns det därför aldrig bra att hamna i konflikt med någon  

av mina medmänniskor.   

  68 

  69  

Samtidigt ser jag det som att konflikter är ett ypperligt tillfälle att lära sig och utvecklas. Det är  

inte i många andra situationer som det blir det så tydligt vilka brister man själv har, som när  

man blir irriterad och arg på sina medmänniskor. Mitt möte med er har varit väldigt  

stressande, påfrestande och kränkande ‐ men även lärorikt. Jag har blivit påmind om min allra  

största rädsla, och det är att förlora min dotter.   

  

Ingenting annat skulle göra mig så sorgsen som att inte ha möjlighet att fortsätta utveckla den  

underbara relation som hon och jag har tillsammans. Men när jag under det senaste halvåret  

har varit tvungen att konfronteras med dessa obehagliga tankar, så har jag också lärt mig  

vikten av att inte låta rädslan för att förlora det vackra man har bli större än tacksamheten  

och uppskattningen av det.   

Jag är övertygad om att de tankar och känslor som vi människor bär på spelar en stor roll i  

vad som händer i våra liv, de situationer som vi utsätts för och de människor som vi träffar.  

Kanske behövde jag träffa er och hamna i en situation som denna för att helt bli medveten om  

mina största rädslor ‐ och framför allt för att övervinna dem. Jag undrar, går ni ibland i  

liknande tankebanor? Finns det möjligen någonting som ni kan ha behövt konfronteras med i  

mötet med mig?  

I vilket fall, jag har märkt att ni redan tycks vara ganska övertygade om vem jag är och hur  

Eleas och min relation ser ut. Jag önskar ibland att ni kunde få en riktig inblick i hur det  

faktiskt förhåller sig när Elea är med mig, så att jag en gång för alla kunde slippa dessa hemska  

anklagelser.   

  

Samtidigt vill jag inte att Elea ska behöva utsättas för en situation där främmande människor  

frågar ut henne om hennes relation till mig. Det är min bedömning, som hennes far, att jag inte  

tror det skulle vara bra för henne och hennes framtida utveckling. Jag tycker det är bra att ni  

har respekterat detta, men mindre bra att jag delvis på bekostnad av det ska behöva få än det  

ena än det andra felaktiga påståendet slängt i min riktning.   

Till viss del medger jag att den felaktiga uppfattning som ni erhållit av mig är en följd av mitt  

eget agerande. Det ska jag försöka lära mig av och förbättra. Men jag anser även att ni skulle  

kunna  

anstränga er lite mer för att skilja på oro/spekulation/antaganden/fördomar och fakta. Vi  

människor är ena väldigt fascinerande, raffinerade och komplexa varelser ‐ det råder det i  

mina ögon inget tvivel om ‐ och det är sannerligen förbluffande när sju välmenande personer  

(förskolepersonalen, ni, Sofia och jag) inte förmår komma fram till något bättre och mer  

sanningsenligt om Eleas tillvaro än den rapport som av er har blivit författad.   

  

Jag tycker era slutsatser och bedömningar är väldigt beklagliga och tror inte att de på något  

sätt  bidrar med något positivt i Eleas utveckling. Förhoppningsvis, tänker jag, har ni det mod,  

den ödmjukhet och den emotionella likväl som intellektuella flexibilitet som krävs för att  

revidera er avslutande rapport.   

  

Hittills har jag inte sett något som skulle tyda på att ni är uppriktiga med påståendet att ni  

sätter barnets behov i centrum. Genomgående har det i detta ärende varit den inskränkta  

byråkratins behov i centrum, de fördomsfulla föreskolepedagogernas behov i centrum, de  

överdrivet oroliga mödrarnas behov i centrum och de kontrollbehövande kvinnornas behov i  

centrum.  

  

Ert utlåtande är mer än bara ett papper.  

  

Jag hoppas att ni kan hålla detta i åtanke när ni nu ställs inför frågan om huruvida ni ska  

revidera felaktigheterna så att sanningen får komma fram eller om ni ska låta lögnerna och  

fördomarna förbli orörda.   

I egenskap av pappa till Elea har jag beslutat att två främmande människor inte ska få  

inkräkta på den heliga sfär som finns mellan ett älskat, välmående, lyckligt barn och hennes  

föräldrar. Jag tycker fortfarande att detta är rätt beslut och känner inte att det är rimligt att  

jag av de svenska myndigheterna ska behöva bestraffas för att jag sätter mitt eget barns behov  

i centrum.  

Med detta brev vill jag även meddela er att i det fallet ni väljer att inte revidera er bedömning  

av mitt faderskap till Elea så kommer jag att använda detta material för att anmäla er (Brita  

Svensson,  

Sara Svalander, Feryal Lövström och Helena Johnsson) till Diskrimineringsombudsmannen.  

Detta är dock ingenting jag vare sig önskar eller ser fram emot, utan hoppas snarare på att ni  

besitter den mognad och självdistans som fordras för att komma till insikt om att ni har dragit  

felaktiga slutsatser om mig och min omsorgsförmåga.  

Jag önskar all lycka till er och era barn.  

  

Med vänliga hälsningar,  

Mikis Mazarakis  

  

‐‐‐‐‐‐‐‐‐‐‐‐‐‐‐‐‐‐‐‐‐‐‐‐‐‐‐‐‐‐‐‐‐‐‐‐  

  

Synpunkter på Socialtjänstens   

beslut i enskilt ärende  

Datum: 25 augusti 2010             

  

Följande synpunkter avser ärendet gällande Elea Mazarakis Zouagui  (personnummer: 0412242588)  

till: Brita Svensson (handläggare)  

          Sara Svalander (handläggare)  

                          från: Mikis Mazarakis (Eleas pappa)  

  

Avsikt  

Fadern har tagit del av den utredning som genomförts av handläggare Brita Svensson och  

Sara Svalander samt undertecknats av enhetschef Helena Johnsson och välkomnar beslutet att  

avsluta utredningen utan åtgärd. Fadern anser dock att handläggarnas bedömning av honom  

själv, hans dotter Elea, deras relation och faderns omsorgsförmåga saknar verklighets‐ 

förankring och av den anledningen är i behov av att revideras. Fadern anser även att det  

beslutsunderlag som handläggarna blivit tillhandahållna är felaktigt och i kombination med  

  70 

deras ovilja/oförmåga att utreda ärendet objektivt och fördomsfritt har resultatet av  

utredningen inte bara blivit osanningsenligt, utan även grovt kränkande och diskriminerande.  

Sammanfattning  

Elea är en frisk, glad, harmonisk, aktiv, intelligent och väl utvecklad tjej på 5½ år. Hon har en  

mamma (Sofia) som älskar henne mer än allt annat och som har god omsorgsförmåga, är  

kärleksfull, ansvarsfull, förståndig, kan se och och tillgodose Eleas behov och har en väldigt fin  

relation till sin dotter. Elea har även en pappa (Mikis) som älskar henne mer än allt annat och  

som har god omsorgsförmåga, är kärleksfull, ansvarsfull, förståndig, kan se och tillgodose  

Eleas behov och har en väldigt fin relation till sin dotter.  

Elea brukar säga: "Mina favoritmänniskor i hela världen är Pappa Mikis och Mamma Sofia!"  

Hon trivs väldigt bra med bägge sina föräldrar och hyser en trygg, positiv, utvecklande och  

kärleksfull tillvaro hos båda två.  

I kontakten med Socialtjänsten har fadern ihärdigt både hävdat och erbjudit bevis för att Eleas  

och faderns relation inte på något sätt förtjänar att utsättas för granskning. Socialtjänstens  

handläggare (Brita Svensson och Sara Svalander) har valt att inte ta emot denna information  

och inte acceptera dessa bevis. Istället har de tillsammans med modern och Eleas  

förskolepersonal målat upp en  kränkande nidbild av fadern och hans föräldraskap.  

Utredningen har från början till slut varit häpnadsväckande partisk, onyanserad och  

fördomsfull.  

Sedan tre år tillbaka bor modern och fadern inte längre tillsammans. När Elea var 2 år gammal  

fattade de ett gemensamt beslut att flytta isär, då de båda bedömde att detta var det bästa för  

Elea. Varken modern eller fadern ville att de konflikter/meningsskiljaktigheter som hade  

uppstått i deras relation (vilka de hade försökt men inte lyckats lösa) skulle gå ut över deras  

dotter, varför de beslutade att separera.  

Som för så många andra är inte en separation en enkel procedur, i synnerhet inte då man har  

haft en lång relation och dessutom ett barn tillsammans. Trots att fadern och modern på vissa  

punkter har haft svårt att komma överens så har båda varit väldigt tydliga med att inte  

projicera problemen i deras relation på Elea, vilket tillåtit dem båda att på varsitt håll utveckla  

en underbar relation till sitt barn.  

På grund av att kommunikationen mellan fadern och modern varit bristfällig, för vilket de  

bägge bär lika mycket ansvar, så har det varit svårt för dem att få en inblick i hur Elea har det  

när hon befinner sig hos den andra föräldern. Fadern har förtroende för moderns  

omsorgsförmåga och har därför inte bekymrat sig nämnvärt, utan har upplevt det både på ett  

intuitivt plan samt utifrån den information han erhållit att Elea har det jättebra när hon är  

med sin mamma.  

  

Modern har inte haft ett lika högt förtroende för faders omsorgsförmåga och har ibland därför  

oroat sig för att Elea inte har det bra när hon är med sin pappa. Då fadern vet att denna oro  

inte är befogad har han på flera olika sätt försökt visa för modern hur Eleas situation ser ut  

när hon är med fadern, men modern har valt att inte ta emot denna information. Till skillnad  

från vad modern hävdar, så är det också fadern som aktivt har försökt förbättra deras relation  

genom att ta initiativ till att träffas och umgås tillsammans med Elea.   

På samma sätt som modern vid vissa tillfällen har blivit sårad och upprörd över vissa saker  

som fadern har sagt och gjort, så har fadern vid vissa tillfällen blivit sårad och upprörd över  

vissa saker som modern har sagt och gjort. Fadern håller med om att han ibland hade kunnat  

agera annorlunda och har bett om ursäkt för detta till modern. Modern har varit betydligt  

  71 

mindre benägen att ta ansvar för sitt agerande vilket fadern upplever har givit som följd att  

han har skuldbelagts för deras problem i alldeles för hög utsträckning än vad som är rimligt.  

Detta har bidragit till att faderns och moderns kommunikation försvårats ytterligare, vilket i  

sin tur har resulterat i att många missförstånd har uppstått varpå i synnerhet moderns oro  

har förstärkts även då Elea har haft det jättebra tillsammans med sin pappa.    

Fadern har bland annat blivit sårad av moderns tendenser att, när hon blir orolig, projicera  

mycket av sina egna inre konflikter på fadern och hans relation till Elea. Fadern känner att  

han vid flera tillfällen blivit orättfärdigt anklagad för att brista i sitt föräldraskap trots att  

dessa påståenden inte varit baserade på verkligheten utan snarare sprungna ur moderns  

rädsla och spekulativa antaganden.  

En av Eleas favoritböcker är för närvarande "Vilda bebin får en hund". På sista sidan i denna  

bok finns ett stycke som är väldigt talande för både moderns, förskolepersonalens och  

handläggarnas agerande under denna utredning: "...Och mamman väntar på dem som hon  

alltid gör, att mammor oroar sig jämt kan inte de rå för."  

Det har varit väldigt tydligt att samtliga dessa kvinnor som anklagat fadern för allehanda  

vansinnigheter har burit på en oro för Elea. Vad som dock i handläggarnas rapporter har varit  

mindre tydligt är huruvida denna oro faktiskt är befogad. Inte någonstans presenteras några  

faktiska bevis för att Elea inte skulle ha det bra.   

Orsaken till detta är att det inte finns några bevis för att Elea inte har det bra när hon är med  

fadern. Orsaken till detta är att faderns och Eleas relation är en av de finaste och mest  

harmoniska pappa‐dotter‐relationerna som man skulle kunna tänka sig.   

Men vare sig modern, förskolepersonalen eller Socialtjänstens handläggare har kunnat ta till  

sig detta faktum. I deras värld verkar det vara omöjligt för en pappa och dotter att ha en sådan  

fin relation som fadern beskriver och som faktiskt är fallet. I faderns ögon säger detta  

betydligt mer om samtliga dessa kvinnor och deras könsdiskriminerande fördomar än om  

honom själv.  

Trots moderns överdrivna oro och ibland extrema kontrollbehov så är fadern dock alltid noga  

med att betona hennes många positiva egenskaper. Så även fast fadern och modern har vissa  

meningsskiljaktigheter, vilka de båda hoppas ska kunna överbryggas inom en inte alltför  

avlägsen framtid, så hyser fadern inget mindre än den djupaste kärlek och största tacksamhet  

till sin dotters mor. Hon är en klok, stark, kärleksfull och bedårande kvinna. Fadern kan inte  

tänka sig en bättre mamma till sitt barn än Sofia, vilket han ofta säger till Elea ‐ som också  

håller med.  

Fadern anser också att både hans och moderns förmåga att hålla denna problematik borta  

från Elea har varit beundransvärd. Elea är medveten om att fadern och modern i vissa  

avseenden inte är helt samstämmiga, men hon vet också att fadern och modern har stor  

respekt för varandra och att bägge bryr sig precis lika mycket om henne och att bägge är  

precis lika kapabla i respektive föräldraroller.   

Både fadern och modern är måna om att de ska få en bättre relation och börja kommunicera  

mer konstruktivt. Både fadern och modern är emotionellt och andligt mogna personer som  

vill det bästa för sitt lilla kärleksbarn Elea. Både fadern och modern är redo att gå vidare och  

inleda en ny fas i deras nya familjekonstellation och båda två är fullt kapabla att förlåta  

varandra och att på egen hand komma fram till den bästa boendesituationen för Elea.   

Det finns inte och har aldrig funnits något skäl till att Socialtjänstens handläggare ska börja  

rota i faderns, moderns och dotterns liv. Socialtjänstens handläggare tycks dessvärre vara  

  72 

oförmögna att inse att det ibland kan vara klokast att låta två vuxna och mogna människor ta  

hand om sina egna problem och själva ta ansvar för sitt barn och sin levnadssituation. I  

faderns ögon tyder detta på handläggarnas egna brister och en obearbetad inre problematik  

som de bägge bör rikta sin uppmärksamhet mot, snarare än att trakassera en fader som är en  

utomordentligt kompetent förälder till sitt eget barn med diverse lögner och grundlösa,  

kränkande påståenden.    

Elea är en väldigt lycklig tjej som har två fantastiska föräldrar vilka ger henne oändligt mycket  

kärlek och lika mycket omsorg. Detta är något som Elea ofta säger själv även fast hon  

uttrycker sig annorlunda, t ex: "Ni är den bästa mamman och pappan som finns!" eller "Det  

som jag älskar mest i hela världen är att vara med mamma och pappa!" eller på ett eget språk  

som fadern och Elea hittat på tillsammans: "Bomchika Rikkorekki!" (vilket på svenska  

betyder: "Jag älskar dig mest av allt!").  

Efter en situation på Eleas förskola i vintras blev fadern anmäld till Socialtjänsten av  

förskolepersonalen. Det som hände var att fadern, när han skulle hämta Elea och befann sig i  

hallen för att hjälpa henne klä på sig, överhörde en konversation mellan förståndaren och en  

mor‐ eller farförälder som var där för att hämta sitt barnbarn.   

Föreståndaren frågade denne om han ansåg att de borde vaccinera sig mot den så kallade  

"svininfluensan", på vilket mor/farföräldern svarade: "Absolut. Det tycker jag att ni ska göra.  

Ni kommer kanske inte ihåg, men den Spanska sjukan som härjade på 20‐talet utrotade drygt  

30 miljoner människor på grund av att det då inte fanns något vaccin."  

Fadern ansåg att detta var en olämplig konversation att hålla framför små barn och sade  

därför skarpt till morfadern/farfadern och föreståndaren att inte prata om detta i barnens  

närvaro. "Dessutom", sade fadern, "så är allt det som du säger bara nonsens. Du upprepar  

bara samma skrämselpropaganda som basuneras ut av massmedia och korrumperade  

politiker."    

Då svarade hustrun till morfadern/farfadern: "Du, jag tror att min man vet vad han pratar om.  

Han är faktiskt läkare."   

  

Som svar på detta replikerade fadern: "Jaha, så vi ska lita på honom bara för att han säger att  

han är läkare? Du får väl göra det om du vill, men när det gäller mig och mitt barn så väljer jag  

att tänka själv istället för att förlita mig på förvirrade auktoriteter."  

Därefter klädde fadern på Elea hennes kläder och de lämnade förskolan. Fadern märkte att  

Elea blivit lite ledsen på grund av den oförväntade dispyten i hallen och sade därför till henne:  

"Förlåt om jag blev lite arg där inne. Det var inte alls meningen att du skulle bli ledsen.  

Anledningen till att jag blev arg var att den där farbrorn sa vissa saker som jag inte inte tycker  

var särskilt bra och jag kände att jag behövde säga till honom och Ulrika att inte prata om  

sådant när du och de andra barnen är där. Förlåter du mig?"  

Elea slutade då vara ledsen och svarade: "Ja, jag förlåter dig pappa. Ska vi gå och leka nu?!"  

Mer dramatiskt än så var det inte och det händelseförlopp som i utredningen har målats upp  

av situationen i fråga är extremt överdramatiserat. Förskolans föreståndare har vid ett flertal  

tidigare tillfällen visat prov på att förstora konflikter till absurdum och svartmåla föräldrar  

som hon ogillar. Föreståndaren har även smått neurotiska tendenser vilket gör att hon kan  

reagera väldigt kraftigt på situationer som för någon annan inte är mer än en mindre dispyt.   

  73 

Läkaren som fadern konfronterade tycktes också bli väldigt ställd, men såhär i efterhand  

infinner sig givetvis frågan: var faderns reaktion verkligen så orimlig som förskolepersonalen  

och handläggarna vill hävda. Kan det kanske ha varit så att fadern hade rätt?   

Ur faderns perspektiv var detta ett försök att varna förskolepersonalen, samt de föräldrar som  

de har kontakt med, från att vaccinera sig. Fadern är väldigt påläst och engagerad i denna  

fråga och var fullt medveten om att hela "svininfluensa"‐hysterin var ren skrämselpropaganda  

med sin grund i  cyniska läkemedelsföretag, korrumperade myndigheter, penningstinna  

massmedia och auktoritetslydande, godtrogna, lättlurade medborgare.    

   

Fadern har varit väldigt aktiv med att sprida information om falska pandemier, riskerna med  

vaccin och makthavares lögner till sina medmänniskor och har, med hjälp av sin hemsida och  

sina färdigheter som skribent, nått ut till fler än en halv miljon människor runt om i hela  

världen. Fadern erhåller fortfarande brev från föräldrar som tackar honom för de  

ansträngingar han gjorde när vaccinpropagandan härjade som mest, vilket fick dem att inte  

vaccinera sina barn.  

Samtidigt har fadern blivit kallad både det ena och andra av personer, därav  

förskolepersonalen, som är oförmögna att inse vidden av denna ofantliga skandal och de  

enorma lögner som både massmedia, myndigheter och läkemedelsföretag är skyldiga till.   

Är det verkligen ett tecken på att fadern är "psykiskt instabil" när han blir upprörd över att  

vissa cyniska maktintressen försöker spruta in ett nervgift i jordens befolkning och använder  

en vilseledande skrämselpropaganda för att lyckas åstadkomma det? Eller är det möjligen ett  

tecken på att fadern är psykiskt stabil eftersom han söker sig självständigt till information, är  

engagerad i sin omvärld, hyser en stor kärlek för sina medmänniskor och anstränger sig mer  

än de allra flesta någonsin skulle göra för att sprida kunskap och väcka insikt?  

  

Två månader efter situationen på förskolan damp det ner ett brev hos fadern som sade att  

förskolepersonalen uttrycker en oro över hur Elea har det tillsammans med honom. Detta  

gjorde fadern väldigt upprörd och fick honom att känna sig kränkt.   

Förskolepersonalen har för Socialtjänsten hävdat att Elea brukar uppvisa tecken på ängslighet  

de dagar då hon ska till fadern. Detta stämmer inte överens med någonting annat i Eleas  

relation till fadern, varför denna anklagelse är ett tydligt tecken på att förskolepersonalen på  

ett fördomsfullt och irrationellt sätt har projicerat den observerade problematiken på fadern.   

Varje gång Elea lämnas över till fadern för att vara med honom så rusar hon upp i hans famn  

och ropar överlyckligt: "Pappa!!". Fadern och Elea har umgåtts väldigt mycket i hela hennes liv  

och det har aldrig varit några problem överhuvudtaget i deras umgänge. Vart de än går så  

brukar folk kommentera (både bekanta och främmande) hur trygg Elea verkar vara med  

fadern, vilken fin relation de har, hur mycket Elea verkar lita på fadern, hur duktig fadern är  

på att ta hand om Elea, att han är väldigt pedagogisk och mjuk i sitt sätt med henne, att hon  

verkar vara världens lyckligaste tjej när de är tillsammans, osv.  

Detta beteende står i tydlig diskrepans med den påstådda "ängslighet" som Elea, enligt  

förskolepersonalen, uppvisar när hon ska till honom. Fadern har nämnt detta för både  

modern, förskolepersonalen och Socialtjänstens handläggare, men samtliga har valt att  

misstro fadern.  

När Elea inte känner sig bekväm med människorna runt omkring så har hon en tendens att  

sluta sig inne och ty sig till den hon känner sig tryggast hos. Fadern anser det vara viktigt att  

Elea får det utrymme, den tid och de erfarenheter som hon behöver för att sakta men säkert  

  74 

förbättra sin förmåga att interagera med andra även i sociala sammanhang där hon inte  

känner sig helt bekväm.  

Samtidigt vill fadern undvika att ge Elea en stämpel som "en ängslig tjej" på det sättet som  

föreståndaren på förskolan har gjort. Detta är inte alls en beskrivning som fadern tycker är  

talande för Eleas karaktär, utan snarare tyder det på att hon ibland inte känner sig helt trygg  

på dagis samt att personalen på grund av detta har konstruerat en onyanserad bild av Elea.   

Förskolepersonalen tycks ha undvikt att rannsaka sig själva och sin egen verksamhet för att  

söka orsaken till det problem som de, enligt egen utsago, har observerat hos Elea. Istället har  

de på ett fördomsfullt sätt pekat ut fadern som ansvarig. Detta mönster har vid ett flertal  

tidigare tillfällen blivit tydligt på förskolan, då personalen och i synnerhet föreståndaren har  

förtalat några av föräldrarna som de ej kommit överens med och barn som aldrig haft något  

problem i hemsituationen har uppvisat aggresiva beteenden på förskolan.   

Fadern vill dra sig från att kalla Eleas förskola dålig, men anser att personalen bär på stora  

brister vad gäller analytisk förmåga, ansvarstagande, självkännedom och problemlösning.  

Fadern anser således att förskolans anmälan till Socialtjänsten har varit felaktig och  

kränkande. På grund av detta har fadern känt sig väldigt orättvist behandlad och har i  

kontakten med Socialtjänsten varit ilsken och har vägrat att acceptera deras utredning. Bland  

annat därav har handläggarna dragit slutsatsen att fadern är instabil och inte besitter en god  

omsorgsförmåga, vilket inte stämmer överens med verkligheten.   

Som en följd av dessa anklagelser har kommunikationen mellan fadern och handläggarna  

blivit så till den graden infekterad att ingenting konstruktivt tycks kunna komma ur den.  

Alltmedan fadern har känt sig mer och mer kränkt, dels på grund av en väldigt långdragen och  

stressande utredning och dels handläggarnas bristfälliga kommunikation, så tycks  

handläggarna ha blivit mer och mer övertygade om att fadern brister i sitt föräldraskap.   

Fadern anser att handläggarna har dragit felaktiga slutsatser från ett felaktigt beslutsunderlag  

och att de inte visat någon större vilja att se objektivt på situationen i fråga. De har även  

uppvisat en påfallande oförmåga att förstå hur deras eget beteende kan ha påverkat fadern  

under utredningens gång.   

Handläggarna har avslutat ärendet utan att låta fadern komma till tals, vilket han i flera  

månader har väntat på. När fadern begär att få träffa handläggarna ytterligare en gång, såsom  

är hans rättighet, förnekar de honom detta och hänvisar istället till att han ska skicka in sina  

synpunkter skriftligen.  

Vid samtal med handläggare Sara Svalander meddelar hon även ett ointresse av att ta del av  

ljud‐ och videomaterial som skulle kunna belysa felaktigheterna i deras slutsatser. Sara säger  

istället klart och tydligt att hon helst vill sätta punkt för den här utredningen på en gång och  

därmed undlåta fadern att få dela med sig av sitt perspektiv.   

Denna utredning kryllar av så många felaktigheter att fadern anser det vara handläggarnas  

skyldighet att ta del av den information som fadern nu ger dem och att de därefter reviderar  

sin bedömning av hans omsorgsförmåga.  

  

Anledningar till att utredningen bör revideras  

Handläggarna har felaktigt hävdat att fadern inte velat delta i utredningen och har på  

detta sätt undlåtit honom att komma till tals.  

  75 

  76  

Kommentar: se bilaga #14  

  

Handläggarna har förnekat fadern hans rätt till ett möte innan ärendet avslutas.  

Kommentar: se bilagor #14, 17, 18, 19  

  

Förskolepersonalens vittnesmål är inte trovärdigt.  

Kommentar:  se bilaga #20  

                        utöver ovanstående, brister även förskolepersonalens trovärdighet då de  

har en historik av att förvanska information, ljuga, förtala föräldrar som de ej kommit  

överens med och därmed undvika att rannsaka sig själva och granska sin egen  

förskoleverksamhet. Ett exempel på detta var med familjen Holmgren‐Hernandez och  

då i synnerhet pappan Anders.   

  

På den tiden satt både jag och Anders i kooperativets styrelse och det mesta tycktes  

fungera någorlunda smidigt. Plötsligt en dag ringer Anders, som var ekonomiansvarig,  

till mig och berättar att föreståndaren på förskolan, som heter Ulrika, håller på och  

"flippar ut". Han förklarar att han och Ulrika har hamnat i konflikt angående de övriga  

anställdas löneförhandlingar och att hon har börjat skrika och skälla ut honom på  

väldigt märkliga grunder.   

  

Ulrika i sin tur hävdar att hon aldrig i hela sitt yrkesliv har blivit så kränkt som då och  

att Anders hade fullkomligt fel i allt han sa, men ville av någon anledning inte gå in på  

detalj om vad konflikten faktiskt handlade om. För att göra en lång historia kort så  

blixtinkallades hela styrelsen till krismöte. Föreståndaren Ulrika kände att konflikten  

hotade kooperativets framtid och därför skulle ingen information läcka ut till de andra  

föräldrarna på förskolan.  

  

När Anders förklarade för mig vad som hade hänt berättade han att Ulrika hade blivit  

upprörd då styrelsen planerade att höja den övriga personalens löner mer än hennes,  

eftersom hon redan hade överlägset högst lön. Dessutom var Ulrika sjukskriven på  

deltid pga psykiska besvär och styrelsen kände att både Camilla, Anette och på den  

tiden en tjej som hette Maria, var mer värdefulla för dagisets verksamhet än Ulrika.  

  

Trots att det fanns en överenskommelse om individuella löneförhandlingar hade Ulrika  

börjat protestera när hon fått reda på de andra anställdas löneökningar. Anders hade  

blivit upprörd då han ansåg att Ulrika inte hade rätt att lägga sig i, medan Ulrika  

hävdade att allting Anders sa var lögner och påhitt.  

  

Ett par dagar senare kallades styrelsen till ett nytt möte, då jag ej hade möjlighet att  

närvara. Dagen efter detta möte var familjen Anders två små barn, Axelito och Filipito,  

borta från verksamheten. Vid samtal med Anders ett par veckor senare berättade han  

att hela styrelsen hade fått skriva på tystnadspliktsavtal om vad som hade hänt och allt  

som sades under mötet samt att han hade blivit utbetald ett skadestånd på 60,000 kr.   

  

Ingenting av detta kom till de övriga föräldrarnas kännedom. Både Ulrika, Camilla och  

Anette har hävdat att de inte har gjort något fel och att Anders bär all skuld för denna  

konflikt. Vare sig Camilla eller Anette har någonsin uttryckt minsta kritik eller  

ifrågasättande vad gäller Ulrikas agerande i denna och andra dispyter.  

  

Strax efter det att Axelito och Filipito försvann beslutade även familjen Lagache att de  

skulle hitta ett nytt dagis till sin dotter Zoe. Båda dessa familjer var de som jag kom 

  77  

bäst överens med och efter detta började även jag att tappa förtroende för förskolans,  

och i synnerhet Ulrikas, kompetens och ärlighet.  

  

I ett samtal med mamman till Zoe, Justine, ett par månader senare så berättade hon att  

jag var den enda som hade bemödat mig att fråga vart Zoe tagit vägen. Vare sig  

förskolepersonalen eller någon annan av föräldrarna hade tagit kontakt med Zoes  

föräldrar för att fråga hur hon hade det.  

  

Jag har för både förskolepersonalen och handläggarna hävdat att Eleas påstådda  

"ängslighet" när hon varit på dagis kan ha haft sin orsak i den bristande  

förskoleverksamheten i fråga och förskolepedagogerna hos vilka hon ej känner sig helt  

trygg. Detta har av både förskolan och handläggarna avfärdats.  

  

Samtidigt har förskolan Villekulla även en historia av många föräldrar och barn som  

byter dagis. Av de barn som började på förskolan samtidigt som Elea är det bara två  

kompisar hon har kvar. Följande barn, som Elea var kompis med när hon först började,  

har alla lämnat förskolan Villekulla i förtid: Vilma, Elvin, Hedda, Zoe, Svea, Maj Britt,  

Axelito och Filipito.   

I Eleas årskull har alltså åtta stycken barn bytt till en annan förskola, vilket ska ställas  

mot bakgrunden att det totalt sett bara är ca 18 barn i verksamheten. Detta, tror jag,  

har varit en starkt bidragande orsak till att Elea aldrig har kunnat känna sig helt lugn  

och trygg på dagis. Detta faktum har, såvitt jag vet, vare sig modern eller  

förskolepersonalen nämnt för handläggarna.   

   

Moderns vittnesmål är inte trovärdigt.  

Kommentar: se bilagor #20, 15, 16  

  

Handläggarna har skapat en schablonartad, felaktig och kränkande nidbild av fadern  

utan minsta verklighetsförankring.  

Kommentar: se bilagor #9, 10, 11, 12, 13  

  

Handläggarnas beslutsunderlag är baserat på gissningar, spekulation och fördomsfulla  

antaganden istället för fakta.  

Kommentar: se bilagor #4, 5, 6, 7, 8, 20  

  

Handläggarna har inte satt barnets behov i centrum.   

  

Handläggarna har fabricerat information.  

Kommentar: Exempelvis ‐ handläggarna skriver att fadern har mått dåligt, vilket är  

felaktigt. Handläggarna skriver att fadern har psykiska svårigheter, vilket är felaktigt.  

Handläggarna skriver att fadern saknar insikt om dessa, vilket är ett absurt påstående  

eftersom de aldrig låtit honom yttra sig. Handläggarna skriver att fadern inte kan möta  

Eleas känslomässiga behov, vilket är felaktigt. Handläggarna skriver att fadern inte kan  

tillgodose hennes behov av trygghet, stabilitet och förutsägbarhet, vilket är felaktigt.  

Handläggarna skriver att Elea håller ihop sina känslor när hon är med fadern, vilket är  

felaktigt. Handläggarna antyder att Elea behöver skyddas från fadern, vilket är  

felaktigt. Handläggarna skriver att fadern har vårdats för psykiska svårigheter, vilket  

är felaktigt. Osv, osv, osv.  

  

Handläggarna har obehörligen ställt en psykiatrisk diagnos på fadern.  

Kommentar: Såvitt jag förstår så har handläggarna i och med detta begått ett 

tjänstefel. Det finns inte och har aldrig funnits en psykiatrisk diagnos på fadern som  

hävdar att han har psykiska svårigheter. Socialtjänstens handläggare Brita Svensson  

och Sara Svalander är de första som hävdar detta och gör det på väldigt vaga grunder.  

Det enda som de förlitar sig på är att de anser modern vara trovärdig när hon påstår  

detta. Men när fadern har frågat modern om dessa påståenden så hävdar hon att hon  

aldrig har formulerat sig på detta vis, vilket innebär att handläggarna i sådant fall  

själva har hittat på dessa anklagelser.  

  

Handläggarna hävdar att fadern "saknar insikt" om de "psykiska svårigheter" som de  

obehörligen har diagnosticerat honom med, trots att han aldrig fått möjlighet att uttala  

sig om dessa så kallade "psykiska svårigheter".   

Kommentar: Detta är så till den graden absurt att alla kommentarer vore överflödiga,  

och när fadern har frågat modern även om dessa påståenden så hävdar hon återigen  

att hon  aldrig har formulerat sig på detta vis, vilket innebär att handläggarna i sådant  

fall har hittat på även dessa anklagelser.  

  

Handläggarna har uppvisat en remarkabelt arrogant attityd gentemot fadern och hans  

upprördhet över den kränkande behandling som de har utsatt honom för.   

Kommentar: Inte någonstans i utredningen står det ett ord om Socialtjänstens  

bristande hantering av detta ärende. Handläggarna har inte på något sätt visat en  

förståelse för den kränkning som fadern har upplevt och har bland annat avfärdat sina  

hemska anklagelser med så lättvindiga påståenden som: "Det är ju bara ett papper"  

eller "Du får ju ändå vara med ditt barn" eller "Det spelar ju egentligen ingen större  

roll", osv. Se bilaga #18  

  

Gällande detta bifogas även ett utdrag ur ett mail som den 24 maj skickades till  

handläggarna, vilket belyser arrogansen i deras kommunikation med fadern. Likt de  

flesta andra försök till kontakt med handläggarna förblev detta brev obesvarat.  

  

"Hej Sara,  

  

Tack för ditt svar och för ursäkten. Jag har förståelse för att ni har  

mycket att göra, men finner ändå den bristfälliga kommunikationen lite  

märklig. Om jag skickar er ett brev med en lista på (10 st) referenser,  

  såsom du bett om, så anser jag det vara rimligt att få någon form av svar  

  inom en kortare tidsrymd än nästan en månad. En bekräftelse räcker. Du  

  hade t ex kunnat skriva: "Tack för referenserna. Vi har emottagit ditt  

  brev och ska ta itu med ärendet så snart vi har möjlighet", eller något i   

  den stilen. Genom att göra detta så hade ni väldigt enkelt kunnat undvika   

  att jag under hela denna period har gått omkring i fullkomlig ovisshet om   

  ärendets status, vilket inte har varit särskilt kul. Jag anser att en sådan form   

  av kommunikation hade varit betydligt mer respektfull och jag skulle   

  mycket uppskatta om ni hädanefter kan försöka bättra er på denna punkt.  

  En av anledningarna till att jag har blivit så till den graden upprörd över   

  hela denna situation är den arrogans som gång på gång uppvisas i ert  

  sätt att kommunicera med mig, även fast det är så att ni inte medvetet gör  

  detta. Om ni förhåller er till mig mer respektfullt så kommer jag att göra  

  detsamma tillbaka.  

  Här är några exempel på vad jag syftar på:  

  78 

  1) Det första brevet som Feryal Lövström skrev till mig var skrivet med en  

  ytterst nedlåtande ton, som om jag vore en liten skolpojke som gått vilse  

  och behöver hjälp. Detta var den första meningen i brevet: "Hej.  

  Personalen på förskolan Villekulla har uttryckt en oro över hur Elea har  

  det när hon är med dig Mikis."   (...)  

  Att sätta mitt namn i slutet av meningen, i synnerhet inom denna kontext,  

  tyder på en form av översittarattityd. Det finns bara två personer på  

  denna planet som talar så till mig och från vilka jag kan acceptera en  

  sådan ton  och det är mina egna föräldrar. När ni talar med mig så skulle  

  jag vilja att ni utgår från att jag är en intelligent, självständig, vuxen,   

  respekterad och jämlik medmänniska  inte någon sorglig stackare som   

  behöver hjälp vare sig från er eller någon annan.  

  2) Brevet slutar på följande vis: "Du är välkommen hit på anmälnings  

  möte så att vi kan reda ut om du behöver hjälp eller stöd." Redan vid den  

  initiala kontakten börjar alltså Feryal prata om hjälp och stöd och även  

  fast hon skriver ordet "om" så anser jag detta vara en arrogant och  

  kränkande inställning. Hennes sätt att formulera sig tyder på att hon  

  redan slagit fast att det föreligger någon slags problematik, enbart pga  

  att personalen på förskolan Villekulla anser att så är fallet.  

  Som jag nämnde för er så var detta den främsta anledningen att jag   

  inte närvarade vid detta möte. Jag upplevde det som väldigt kränkande   

  att överhuvudtaget behöva inta en försvarsställning beträffande mitt  

  föräldraskap, i synnerhet eftersom antagandet att Elea inte skulle ha   

  det bra när hon är med mig är det diametralt motsatta från hur vår   

  relation faktiskt ser ut.  

  När jag nämnde detta för Feryal så sa hon att detta sätt att skriva är  

  baserat på en mall som ni har använt sedan flera år tillbaka, vilket jag  

  finner högst besynnerligt. Vore det inte mer logiskt om ni skulle   

  uttrycka ungefär på detta sätt:  

  "Till Mikis Mazarakis. Hej, Jag heter X och arbetar på Socialtjänsten  

  Södermalm, avdelningen barn och ungdom. Anledningen till att jag tar  

  kontakt med dig är att det från förskolan Villekulla har inkommit en  

  anmälan där de uttrycker en oro för hur din dotter Elea har det när   

  hon är med dig. Eftersom vi aldrig har träffat vare sig dig eller Elea så   

  har vi i dagsläget ingen uppfattning om huruvida det faktiskt finns fog   

  för denna anmälan eller ej. Men vi skulle väldigt gärna vilja träffa dig   

  så att vi kan diskutera detta vidare och framför allt även för att få ta   

  del av ditt perspektiv på det hela. Vi har full förståelse för att detta kan   

  upplevas kränkande, men vi har ingen avsikt att göra detta till en negativ  

  erfarenhet för dig och din familj. Det vore jättebra om du kan höra av dig  

  till oss så att vi kan  komma överens om en tid att träffas."  

  Om detta första brev hade varit skrivit med en sådan ton så hade jag   

  inte sett något skäl att inte komma till mötet. Då hade jag fått intrycket   

  att ni är intresserade av att föra en logisk, rationell diskussion och att ni  

  förhåller er objektivt till konflikten i fråga. Bara genom en sådan enkel  

  79 

  åtgärd hade vi alla kunnat undvika att det hela skulle utvecklas till den  

  cirkus som vi nu ser.  

  3) Inte någonstans i detta brev nämnde Feryal att både hela  

  förskolepersonalen samt min dotters mor också hade blivit inbjudna och  

  skulle närvara vid detta möte. Det var överhuvudtaget först vid nästa  

  brevkontakt som jag fick reda på att Sofia (Eleas mamma) hade varit där.  

  Är detta respektfullt?  

  Pga utelämnandet av denna information så uppstod, helt i onödan, en   

  mindre konflikt mellan mig och Sofia. Jag var upprörd för att hon inte   

  hade meddelat mig att hon skulle till detta möte, och hon var förbrylladd  

  eftersom hon antagit det som en självklarhet att jag hade varseblivits om  

  hennes närvaro.  

  Hur kommer det sig att Feryal Lövström utelämnar denna information?   

  Och med ert eviga mantra "vi utgår från barnets bästa" i åtanke, varför   

  visar  ni en sådan minimal ansträngning att undvika att riva upp onödiga   

  sår mellan barnets föräldrar?  

  Lyckligtvis är både jag och Sofia kloka, förstående och förlåtande människor   

    och aldrig så småsinta att vi låter sådant nonsens komma i vägen för vår   

  relation. Men jag är övertygad om att inte alla föräldrar innehar en sådan   

  emotionell och intellektuell mognad, och för vilka denna typ av nonchalant  

  kommunikation kan få väldigt negativa konsekvenser. Är det inte rimligt   

  att förvänta sig att ni, i egenskap av socialarbetare, bör vara mer socialt   

  kompetenta än vad detta demonstrerar?  

  4) Vid den andra brevkontakten skriver Feryal: "Vi har i samråd med  

  personalen på Villekulla och Sofia Zouagui beslutat att inleda en under  

  sökning i detta ärende."  

  På vilket sätt menar ni att ni i SAMRÅD med Sofia Zouagui har beslutat  

  detta? Anledningen till att jag undrar är att Sofia själv blev förvånad  

  när hon fick höra denna formulering. Enligt henne så har beslutet att  

  inleda en undersökning inte på något sett skett i samråd med henne.  

  Istället, hävdar hon, sade hon något i följande stil till Feryal: "Om ni  

  anser det vara nödvändigt med en undersökning så är det ni som   

  fattar det beslutet." Detta betyder inte att det sker i samråd.  

  Återigen så tyder detta på en arrogans, nonchalans och respektlöshet  

  gentemot både mig, Sofia och det heliga förbund i vilket jag, hon och   

  vår dotter ingår. Ni har absolut ingen aning om den enorma kärlek   

  som finns oss tre emellan, trots de svårigheter som vi (likt de flesta   

  föräldrar och familjer) har tagit oss igenom. Ni borde veta bättre och   

  om ni menar allvar när ni säger att ni vill barnets bästa så tycker jag   

  det bör vara en självklarhet att ni även visar respekt gentemot både   

  mig, Sofia ochElea.  

  5) Efter den andra brevkontakten ringer jag till Feryal varje dag under   

  en veckas tid men når ingen annan än telefonsvararen. Jag lämnar 3 st  

  meddelanden utan att Feryal återkommer. Det sista meddelandet av  

  80 

  slutar jag med orden: "Från och med nu så vill jag att ni börjar visa mig   

  mer respekt."  

  Därefter är det helt tyst i över en månad. Jag hör ingenting från er.  

  Feryal Lövström har alltså inte ens anständigheten att ringa tillbaka   

  utan låter mig istället gå i ovisshet i en månads tid innan jag blir   

  kontaktad av dig och Brita.  

  6) Vid er första brevkontakt så ber heller inte ni om ursäkt för det långa  

  dröjesmålet. Detta har jag redan dryftat för er och finner inget behov   

  att älta det igen, men hoppas att ni formulerar er annorlunda nästa   

  gång ni hamnar i samma situation.  

  7) När jag vid vårt möte fick ta del av den rapport som Feryal Lövström  

  hade skrivit så var det ytterst slående hur otroligt negativ den var. Det  

  stod knappt ett enda positivt ord om vare sig mig eller mitt föräldraskap.  

  Det var väldigt tydligt att Feryal i sin utfrågning i stort sett redan hade   

  tagit för självklart att det föreligger någon form av problematik och att   

  fokus enbart hade riktats mot detta.  

  I utfrågningen hade det dragits upp vissa händelser i mitt förflutna,  

  återigen utan att jag får ge mitt perspetiv på vad som hänt, vilka inte  

  har någon som helst relevans för den person och den pappa som jag är   

  till Elea. Istället är det bara ytterligare ett tecken på hur sjukt och  

  förvridet detta samhälle är. Jag kan i ett senare brev förklara på vilket  

  sätt jag menar och nöjer mig för närvarande med att säga att den   

  rapport som Feryal hade formulerat var en av de mest vidriga och   

  osanningsenliga texter som jag någonsin tagit del av. Det var uppen  

  bart att förskolepersonalen helt och hållet hade dikterat  sin egen   

  förvridna personlighetsbeskrivning av mig och att Feryal inte verkar   

  ha ifrågasatt detta på minsta lilla sätt.  

  Som jag sa när vi träffades så var hela denna rapport ren, vidrig smörja.  

  Jag har förståelse för förskolepersonalens berättelse och uppfattning om  

  mig som person. Jag kan se varför de har dragit de slutsatser som de har  

  gjort och varför de har agerat såsom de har gjort. Jag anklagar dem   

  heller inte för att vara illvilliga eller för att vara ute efter att skada mig.  

  Men faktum är att de är å det grövsta ute och cyklar. De har så full  

  komligt fel i sin bedömning av både mig, min relation till Elea, min  

  egenskap som pappa och hela denna situation att det har blivit lite  

  skrämmande. Men det läskigaste av allt är inte deras egen förvirring,   

  utan den brist på ifrågasättande, kritiskt tänkande och försök till   

  objektivt förhållningssätt inför en komplex situation som Feryal Löv  

  ström och därigenom Socialtjänsten har visat prov på."  

  

Handläggarna har uppvisat tydliga brister i logiskt tänkande.  

  Kommentar: Exempelvis ‐ I den avslutande rapporten är det tydligt hur handläggarna  

  upprepande förväxlar moderns oro med fakta. De skriver bland annat att modern är  

  orolig för x och modern är orolig för y och modern är orolig för z. Sedan använder de  

  dessa spekulativa påståenden och drar spekulativa slutsatser därur. Bland annat att  

  Elea håller ihop sina känslor, att fadern inte kan möta hennes känslomässiga behov, att  

  81 

  82  

  fadern mår psykiskt dåligt, osv. Handläggarna tycks således inte förstå att en moders  

  oro inte nödvändigtvis stämmer överens med verkligheten. Detta tyder på att  

  handläggarnas förmåga att tänka logiskt är begränsat, varför deras bedömning av  

  fadern bör ogiltigförklaras.    

Handläggarna har förlöjligat fadern.  

Kommentar: Exempelvis ‐ I syfte att ytterligare förstärka nidbildern av fadern som en  

psykiskt instabil person skriver handläggarna: "Fadern uppfattar själv att han plötsligt  

kunde se människors rätta natur". Detta påstående är av handläggarna helt och hållet  

gripet ur luften. Fadern har aldrig hävdat något sådant, vilket leder till frågan: varför  

uttrycker sig handläggarna på detta sätt? Varför anstränger de sig att måla upp en  

sådan negativ och förlöjligande bild av fadern?  

  

Vad fadern sade i mötet med handläggarna är att han har erfarit några väldigt starka  

livsupplevelser och att arbetet med att bearbeta och analysera dessa ‐ vilket skedde  

under flera års tid, inte plötsligt ‐  ledde till en för honom djupare förståelse för  

människans, livets och universums beskaffenhet.   

  

Fadern nämnde detta då han ville ge en korrekt och mer nyanserad bild om varför han  

för sex år sedan genomgick en utmanande period som sedan modern har missuppfattat  

och tolkat som ett tecken på att han har mått dåligt, vilket inte var fallet men som hon  

har kommit att tro eftersom hon aldrig frågat fadern om hans egen syn på sina  

upplevelser.  

  

Kopplat med denna period erfor även fadern under två års tid en konstant fysisk  

smärta i ländrygg och hälsenor, vilket gjorde att han inte förfogade över lika mycket  

energi som tidigare att måna om relationen till modern. Detta gjorde henne ledsen och  

besviken och fadern blev i sin tur besviken på modern då han ansåg att hon visade en  

bristande förståelse för att fadern först och främst behövde fokusera på att rikta  

energin mot deras nyfödda dotter och att förbättra sin fysiska hälsa.   

  

Den klyfta som av detta uppstod mellan fadern och modern var en bidragande orsak  

till deras separation. Modern har därefter skapat och upprätthållit en fantasibild av att  

fadern har haft psykiska svårigheter och förmedlat denna till sin omgivning ‐ och till  

myndigheter.  

  

På så sätt har hon kunnat skuldbelägga fadern för deras separation och undflytt sitt  

eget ansvar för bristerna i deras relation. Socialtjänstens handläggare har med sin  

utredning  förstärkt dessa vanföreställningar om fadern och därmed ytterligare  

försvårat möjligheterna för fadern och modern att kommunicera med varandra om vad  

som faktiskt har hänt och har i synnerhet försvårat för fadern att förmedla en  

sanningsenlig bild till modern om vem han är och vilken slags förälder han är till deras  

barn.   

  

Handläggarna har inte kunnat bemöta faderns ifrågasättande och har bestraffat honom  

för hans kritik av utredningen.  

Kommentar: Handläggarna visar upprepande att de besväras av faderns kritik och på  

ett uppenbart sätt förvrider de hans karaktärsbeskrivning med stämplar som "psykiskt  

instabil", när det istället handlar om att han ifrågasätter deras arbetsmetoder ‐ vilket i  

en demokrati är en medborgerlig rättighet som kallas "åsiktsfrihet". I ett samtal med  

handläggare Sara Svalander (bilaga #18) gör hon det även tydligt att hon tycker fadern  

såpass jobbig att de "inte kommer ändra det som de har skrivit" och "att utredningen 

  83  

är avslutad" och "nu sätter vi punkt för det här" och "nu fimpar vi den här  

diskussionen".   

  

Ena stunden säger alltså handläggare Sara Svalander, Brita Svensson och enhetschef  

Helena Johnsson att fadern kan skicka in sina synpunkter så att det kan titta igenom  

dem för att avgöra om det finns något behov av att revidera utredningen. Sedan, när  

fadern vill få svar på frågor om handläggarnas arbetsmetoder, slänger handläggare  

Sara Svalander ur sig att de "inte kommer att ändra som de har skrivit" och att de nu  

"sätter punkt för utredningen".  

  

Fadern undrar varför handläggarna känner sig så angripna av att bli ifrågasatta?   

  

Förskolepersonalen, modern och handläggarna har medvetet undhållit information  

som står i konflikt med den nidbild som de själva har målat upp av honom.  

Kommentar: Förskolepersonalen har i ett brev till fadern skrivit: "Vi tycker att du är  

en fantastisk pappa till Elea". Såvitt fadern vet så har de aldrig nämnt detta för  

Socialtjänstens handläggare. Förskolepersonalen har även vid ett flertal tillfällen då  

fadern hämtat Elea från dagis berättat att hon sagt: "Jag saknar min pappa." Såvitt  

fadern vet så har de heller aldrig nämnt detta till Socialtjänstens handläggare.  

  

Modern har i ett telefonsamtal med fadern från juli 2010 sagt: "Det har varit jobbigt  

när jag har känt mig orolig, men nu när jag vet att Elea har det jättebra när hon är med  

dig så känns det givetvis bättre." Såvitt fadern vet så har modern aldrig nämnt detta för  

Socialtjänstens handläggare. Modern har i samma telefonsamtal (vilket finns inspelat  

och kan användas som bevis) sagt till fadern: "Jag håller med om att det som de skriver  

(i den avslutande rapporten) är lite väl extremt." Såvitt fadern vet så har modern aldrig  

heller nämnt detta för Socialtjänstens handläggare.  

  

Handläggare Sara Svalander sade i mötet med fadern följande: "Vi tycker du verkar  

vara en jättefin pappa." I den avslutande rapporten finns det ingenting som stämmer  

överens med  detta påstående. Sara Svalander sade dessutom i samma möte "Jag tycker  

det låter som att ni (fadern och Elea) har det jättebra tillsammans." Även detta  

påstående lyser med sin frånvaro i den avslutande rapporten. Detta samtal har också  

av fadern blivit inspelat.  

  

Handläggarna har valt att inte kontakta mer än en (Eleas farmor) av faderns 10 st  

referenser, vilka alla skulle ha kunnat intyga om falskheten i anklagelserna. Istället har  

de förlitat sig på de ej trovärdiga, ytterst bristfälliga och uppenbart spekulativa  

vittnesmålen från förskolepersonalen och modern.  

Kommentar: Se bilaga # 20  

  

Handläggarna har på outgrundliga grunder valt att misstro både faderns och Eleas  

farmors vittnesmål.  

  

Handläggarna har inte uppvisat någon flexibilitet i sina arbetsmetoder.  

Kommentar: Fadern erbjöd handläggarna redan vid det första mötet att ta del av tre  

stycken filmer som fadern har satt ihop vilka dokumenterar hur Elea har det  

tillsammans med honom. Att titta på dessa filmer skulle ha tagit mindre än 3 timmar  

och skulle väldigt enkelt ha kunnat belysa felaktigheterna i de anklagelser som  

förskolepersonalen och modern har riktat mot fadern. Handläggarna avböjde detta  

förslag och valde istället att förlita sig på förskolepersonalens och moderns 

  84  

otillförlitliga vittnesmål.   

  

Varför, om nu Socialtjänsten sätter barnets behov i centrum som de hävdar, kan de inte  

acceptera en sådan enkel lösning för att erhålla faktiska bevis på hur Eleas tillvaro ser  

ut hos sin far?   

  

Handläggarna har uppvisat stereotypa och könsdiskriminerande fördomar och är  

oförmögna att identifiera dessa.  

Kommentar: Det är väldigt tydligt att handläggarna har skapat bilden av fadern som  

den klassiska undflyende pappan som: 1) är emotionellt outvecklad 2) bär ansvaret för  

konflikterna med modern 3) inte sätter barnets behov i centrum 4) har dålig  

omsorgsförmåga 5) är aggresiv och oberäknelig ‐ osv, osv.   

  

Alla dessa påståenden är helt felaktiga och handläggarnas anmärkningsvärda svårighet  

att acceptera någonting annat än dessa klyschor är ett tydligt tecken på att de själva är  

oförmögna att identifiera sina egna fördomar.  

  

Handläggarna har uppvisat minnessvårigheter.  

Kommentar: Exempelvis ‐  handläggare Brita Svensson skriver i rapporten från ett  

möte med Eleas farmor att hon sagt att Elea är en söt tjej och att hon har lärt sig  

simma. Farmodern hade i själva verket inte hävdat något av detta (även fast Elea  

givetvis är en söt tjej och att hon vid det här laget faktiskt har lärt sig simma), och  

behövde påpeka dessa minnesluckor för handläggare Brita Svensson så att hon  

ändrade dem.    

  

I den avslutande rapporten skriver handläggarna Brita Svensson och Sara Svalander,  

som även tidigare beskrivits, t ex saker såsom "Fadern uppfattar själv att han plötsligt  

kunde se människors rätta natur", vilket han aldrig sagt. Detta är antingen ett tecken  

på bristande minne eller ren fabrikation.   

  

I både rapporten och telefonsamtal hävdar handläggarna att fadern sagt att han ej velat  

delta i utredningen, vilket heller inte stämmer. Fadern har sagt att han inte tycker  

handläggarna har någonting i hans liv att göra, men har aldrig yttrat orden: "Jag vill  

inte delta i utredningen."   

  

Återigen tyder det på att både Brita Svensson och Sara Svalander har ett selektivt  

minne, som gör att de "kommer ihåg" det som de vill komma ihåg och glömmer bort  

det som inte stämmer överens med deras redan befintliga uppfattning om saker och  

ting.   

  

Handläggare Sara Svalander har uppvisat tendenser till förvirring.  

Kommentar: se bilaga #18  

  

Handläggare Sara Svalander har uppvisat en bristande förståelse för det regelverk  

enligt vilket hon är skyldig att arbeta, samt även för faderns rättigheter.  

Kommentar: I inledningen av mötet mellan fadern och handläggarna tar fadern fram  

en inspelningsapparat och säger att han kommer spela in deras samtal. Handläggare  

Sara Svalander ser då väldigt frågande ut till om fadern kan göra så eller ej och vänder  

sig till Brita Svensson som då nickar godkännande. Detta var den första indikationen  

på att Sara Svalander inte är införstådd i sina egna skyldigheter och faderns rättigheter  

samt att hon förlitar sig på sin kollega för att berätta vad som är rätt och fel. 

  85  

  

Efter den avslutande rapporten ringer fadern till Sara Svalander och säger att han vill  

träffa dem innan ärendet avslutas, så att han kan bevisa felaktigheterna i deras  

bedömning. Sara Svalander svarar med att hon inte ser någon anledning till varför de  

ska träffas och förnekar honom därigenom hans rättighet att träffa handläggarna innan  

ärendet avslutas. Detta var den andra indikationen på att Sara Svalander inte är  

införstådd i sina egna skyldigheter och faderns rättigheter.  

  

I ett efterföljande telefonsamtal med Sara Svalander (bilaga #18) vill fadern få  

bekräftat att hon kommer att lyssna på en konversation som fadern spelat in med Elea,  

så att handläggarna på så sätt kan få en bättre bild av Eleas relation till sin far. Sara  

Svalander hävdar då att hon inte är säker på om hon har rätt till att lyssna på en sådan  

inspelning, vilket fadern finner ytterst märkligt. Sara Svalander fortsätter sedan med  

att i klartext säga att hon inte vet vad hon får eller inte får göra och att hon behöver  

kolla upp vad det är som gäller. Detta samtal var den tredje indikationen på att  

handläggare Svalander har en bristande förståelse för sitt eget regelverk, vilket är  

ytterligare ett skäl till denna utrednings undermålighet.   

  

Handläggarna och enhetschefen har uppvisat en tydlig respektlöshet i  

kommunikationen med fadern.  

Kommentar: se bilagor #17, 18, 19 samt det inklistrade brevet under punkt 11 ovan.  

  

Utredningen har varit orimligt och oacceptabelt lång, vilket orsakat stress för fadern  

och därmed påverkat hans interaktion med handläggarna.  

  

Handläggarna har varit oförmögna att förstå hur den oacceptabelt långa utredningen  

samt deras bristfälliga, respektlösa kommunikation kan ha påverkat fadern och  

därmed deras bedömning av honom.  

Kommentar: Inte någonstans i den avslutande rapporten står det någonting om att  

handläggarna under utredningens gång har varit kraftigt överbelastade, vilket de själva  

har påpekat för fadern. Handläggarna tycks anse det vara okej att en utredning kan dra  

ut flera månader på tiden utan att de behöver stå till svars för någonting av den stress  

som detta skulle orsaka vilken förälder som helst i en liknande situation.   

  

Handläggarna saknar förståelse för den hotfulla bild som en förälder kan uppleva av  

deras blotta närvaro i sitt liv, vilket tyder på att de i egenskap av socialarbetare lider av  

självblindhet och att de följaktligen inte tar med den rädsla hos en förälder som de  

själva orskar som en faktor i sin bedömning av föräldern i fråga.    

Kommentar: Förhållandevis ofta har fadern hört och läst om skräckexempel hos  

Socialtjänsten där handläggarna har berövat två älskande föräldrar vårdnanden om  

sitt barn, där vi får höra om pappor som berövas vårdnaden pga av köns‐ 

diskriminering, där vi får höra om inskränkta socialarbetare som orsakar stora  

trauman hos både barn och föräldrar, där vi får höra om hur allting blev värre efter  

kontakten med Socialtjänsten, där vi får höra om ett könsförtryck av män när det gäller  

familjeförhållanden i samma omfattning som kvinnor förtrycks på arbetsmarknaden,  

osv, osv.  

  

Allt detta tyder på en statlig myndighet som inte fungerar särskilt väl. Fadern anser det  

vara högst rimligt att vara skeptisk, kritisk och brista i förtroendet till Socialtjänsten  

och dess i stort sett enbart kvinnliga anställda. Däremot är det tydligt hur självblinda  

socialarbetarna själva är för alla dessa missförhållanden. De verkar inte ta någon 

  

  

  

  

  

  

  

  

  

  

  

  

hänsyn till att en granskning av Socialtjänsten är bland det mest skräckinjagande en  

älskande förälder kan råka ut för. Istället verkar handläggare såsom Brita Svensson  

och Sara Svalander ta för givet att deras goda intentioner är likvärdigt med goda  

konsekvenser.  

  

Fadern är tveksam till att Socialtjänsten uträttar mer nytta än skada. Detta ärende har  

inte givit honom något skäl till att ändra åsikt. Samtidigt hoppas fadern alltid på det  

bästa och önskar givetvis att denna institution och dess arbetsmetoder kan komma att  

förbättras och lära av sina misstag. Ett sätt att göra detta, anser fadern, skulle kunna  

vara för handläggare Sara Svalander och Brita Svensson, samt enhetschef Helena  

Johnsson, att omvärdera denna utredning och revidera de felaktiga slutsatser och  

bedömningar om faderns föräldraskap som den har givit upphov till.  

  

  

‐ Mikis Mazarakis  

den 25 augusti 2010, Stockholm     

  

    

  

  

  

  

  

  

  

  

  

  

  

  

  86

Kvinnlig dominans, den svenska modellen och en tyst ...

Create successful ePaper yourself

Delete template?

Save as template?