Ladda ner (pdf) - Arbetarhistoria

ARBETARHISTORIA 

#1–2/2009 [129–130] 

Sverige och USA – Hushållsnära tjänster – Palme och CIA

ARBETARHISTORIA 129–130 

01 ledare: Bortrest... 

04 jimmy engren: Skandinaviska socialister i Two 

Harbors, Minnesota. Arbetarklasskultur och lokalpolitik 

före första världskriget. 

12 dorothy sue cobble: Vänskap bortom Atlanten. 

Arbetarfeministernas internationella nätverk efter 

andra världskriget 

21 emma strollo: Från pigjobb till hushållsnära 

tjänster – ett historiskt perspektiv. 

29 klaus misgeld: Olof Palme, CIA och Polen. Källkritiska 

funderingar kring en osannolik historia 

34 kaj björk: Från studentpolitik till Saltsjöbaden. 

Kaj Björk porträtterar Arnold Sölvén, LO:s förste 

jurist. 

41 mats johansson och tage alalehto: Kommunism 

och nazism i lokalsamhället. Lokala aktörer i 

Båtskärsnäs, Karlsborg och Tärendö under 20och 

30-talen 

KOMMENTERAT 

47 hans larsson: Något om att läsa... 

NYHETER FRÅN ARAB 

49 joan sangster: »Labouring Feminism and 

Feminist Working-class History in Europe and 

Beyond» – Conference Report. 

51 hans larsson: Om bibliotekets förvärv. 

52 maria boman: Accesioner 2008. 

53 arne högström: Brita Åkerman – herrgårdsfröken 

som blev folkupplysare. 

RECENSIONER 

58 lars björlin: Anarkismen i Sverige – Henrik 

Lång, Drömmen om det ouppnåeliga. Anarkistiska 

tankelinjer hos Hinke Bergegren, Gustaf Henriksson- 

Holmberg och Einar Håkansson. 

59 fredrik lilja: Barn och ungdomar i arbete – 

Barndom och arbete, Ingrid Söderlind & Kristina 

Engwall (red). 

61 lars björlin: Aleksandra Kollontaj i Norden. – 

Yngvild Sørbye (red.) Revolusjon, kjærlighet, diplomati. 

Aleksandra Kollontaj og Norden. 

DOKUMENTET 

66 För mer än hundra år sedan: August i Amerika 

12 

Omslagsbilden: Folkkalendern 

september 1933. Teckning: Curt 

Peters. 

34 

4 

29

LEDARE 

Bortrest... 

uppenbarligen har Lukas Moodyson 

läst antologin Global Woman, utgiven av 

Barabara Ehrenreich och Arlie Russel 

Hochschildt, inför sin senaste film 

Mammut. Det framgångsrika amerikanska 

paret, han spelnörd, hon kirurg, 

har en sjuårig dotter – Jacky – som de 

inte träffar särskilt ofta, men så har de 

också den filippinska barnflickan Gloria 

som har lämnat sina båda pojkar hos sin 

mor någonstans på Filippinerna. Med 

pengarna hon tjänar hos den rika familjen 

i New York bygger hon ett nytt hus 

åt familjen på Filippinerna. Något som 

Ehrenreich och Hochschildt har skrivit 

om som en slags geografisk klassresa, 

lite pengar i New York ger en ett annat 

materiellt liv i den globala södern. 

Gloria får inte bara betalt i amerikanska 

dollar, som förresten inte riktigt 

räcker till för att bygga färdigt huset, 

den andra delen av lönen är att hon är 

älskad av den amerikanska flickan. Hon 

utför det som kallas för emotionellt arbete. 

Kort sagt Gloria jobbar dygnet 

runt, bor hos sin arbetsgivare och har 

inte träffat sin familj på flera år. 

Man skulle kunna säga att livspusslet, 

som dilemmat arbete–familj kallas 

idag, varken är löst hos den rika familjen 

Vidales eller hos den betydligt fattigare 

Gloria. Och även om paret Vidales 

kan ge sig hän åt sina karriärer, så är det 

i slutändan Gloria och hennes filippinska 

familj som betalar slutnotan för detta, 

även om amerikanska dollar förbättrar 

deras livssituation betydligt. 

dilemmat arbete och familj är inget 

nytt fenomen. I Sverige lagstiftade riksdagen 

1939 om ett förbud för arbetsgivare 

att avskeda kvinnor på grund av 

graviditet eller giftermål. Bakom detta 

beslut fanns det en rädsla att det inte 

föddes tillräckligt många barn om kvinnor 

inte fick stanna kvar på arbetsmarknaden. 

Detta har säkert varit ett viktigt 

steg mot en förändrad jämställdhet på 

arbetsmarknaden, särskilt i en interna- 

Hemarbete 1949. Foto: Sallstedts Bildbyrå. 

tionell kontext där den svenska lagstiftningen 

var jämförelsevis tidig. Men dilemmat 

har inte lösts med denna lag. 

Barnomsorg fanns under mellankrigstiden 

enbart i enstaka fall och givetvis 

inte i kommunal regi utan ägd av företagen 

som behövde billig arbetskraft. 

Lösningar fanns att köpa för de mera 

välbesuttna; de hade råd med barnflickor 

och hembiträden som länge arbetade 

under oreglerade arbetsförhållanden. 

dorothy sue cobble och Emma 

Strollo diskuterar frågan om hushållsnära 

tjänster i detta nummer av Arbetarhistoria 

men från två olika perspektiv. 

Cobble visar hur den svenska hembiträdeslagen 

och införandet av hemsystrar i 

Sverige fick betydelse för den amerikanska 

socialpolitiken efter andra 

världskriget. 

Cobble har inte bara ett utifrånperspektiv 

på den svenska utvecklingen 

utan lyfter också fram ett tydligt fackligt 

perspektiv i frågan som ofta har 

glömts bort när hushållsnära tjänster 

diskuteras i Sverige. Arbetsvillkoren för 

hushållsanställda är fortfarande idag en 

viktig fråga i USA, vilket inte minst den 

växande fackliga rörelsen av hushållsanställda 

under senare år bekräftar. 

Emma Strollo fokuserar i sin artikel 

på betydelsen av samverkan mellan etnicitet, 

klass och kön i frågan om hushållsnära 

tjänster. Hon påpekar att det 

finns en kontinuitet i synen på invandrade 

kvinnor som ideala hembiträden 

från fyrtiotalet fram till idag. 

och visst kan man fråga sig om det 

nya urbana, jämställda arbetslivet skulle 

kunna kombineras med ett tillfredsställande 

familjeliv om det inte fanns invandrad 

arbetskraft i Sverige. Men även 

denna fråga innehåller egentligen inget 

nytt åtminstone om man ser det utifrån 

ett historiskt perspektiv. I början av 

1900-talet utvandrade inte bara många 

svenska män till USA, något som Jimmy 

Engren skriver om i sin artikel i 

detta häfte, utan också många svenska 

kvinnor, för tyska och svenska hembiträden 

var på den tiden efterfrågade i 

USA. Ensamstående kvinnor saknade 

försörjning i Sverige, samma push-faktor 

som för filippinska kvinnor idag och 

USA utgjorde samma pull-faktor som 

västvärlden idag. Många ensamstående 

svenskor åkte till Rhode Island vid förra 

sekelskiftet, där den rika överklassen 

hade sina villor – ofta byggda av svenska 

byggmästare. Idag bor många av ättlingarna 

till dessa hembiträden själv i 

stora villor, granne med skådespelare 

och andra kändisar – inte längre som 

tjänstefolk utan som ägare till villorna. 

men hur resan fortsatte för merparten 

av dessa kvinnor är fortfarande en fråga 

för forskningen. 

om august palm, som bland annat 

åkte till Rhode Island, men också till 

Minnesota, även lyckades agitera bland 

dessa hembiträden är svårt att säga, men 

dokumentet handlar om Palms resa till 

USA, en resa som förresten också syftade 

till att tjäna pengar för det politiska 

arbetet i Sverige. 

ARBETARHISTORIA 1–2/2009 •3

Skandinaviska socialister 

i Two Harbors, Minnesota 

Arbetarklasskultur och lokalpolitik före första världskriget 

Under tiden före första världskriget var socialismen 

en stark lokal kraft på många håll i USA. Exemplet 

Two Harbors, Minnesota, visar hur klass och etnicitet 

medvetet vävdes samman för att skapa en 

klassmedveten arbetaridentitet med tydliga etniska 

förtecken. I och med att USA trädde in i kriget 1917 

påbörjades ett aktivt arbete för att marginalisera 

denna till förmån för en angloamerikansk nationell 

identitet. – AV JIMMY ENGREN 

I det lilla järnvägssamhället Two Harbors i Lake 

County, Minnesota, kunde man i lokaltidningen från 

den 25 mars, 1911 läsa följande: 

Den gamla stadsledningen och de självutnämnda 

diktatorerna inom ståltrusten som har trotsat folkviljan 

i mer än tjugo år förtjänade det misstroendevotum 

som en enig väljarkår delgav dem vid valurnorna 

vid förra veckans allmänna val… Vi gläds 

åt att veta att den mask av politiskt ränkspel och 

förräderi som så länge präglat politiken äntligen 

ryckts bort från Lake Countys trojanska häst där 

ett flertal Benedict Arnolds och Judas Iscariots av 

den moderna typen fortfarande existerar. 1 

De lokala valen det året resulterade i en jordskredsseger 

för socialistpartiet som med starkt stöd av järnvägsortens 

arbetarklass och delar av småborgerligheten 

kunde välja in en majoritet av stadens åldermän 

(aldermen) för de fyra stadsdelarna. Partiet 

vann dessutom den viktiga borgmästarposten samt 

en majoritet i »City Council». Redaktören för en av 

ortens tidningar, år 1911 en relativt gammal man på 

60 och några år, uttryckte också glädje över att han 

fått uppleva hur dubbelmoral, maktfullkomlighet 

och politisk kartellbildning äntligen blivit besegrade 

av en folkmajoritet i Two Harbors. 

Valsegern och den högtravande retoriken i lokaltidningen 

understryker att en maktkamp mellan olika 

politiska intressen hade föregått valet 1911. Det 

var en kamp där det lokala storföretaget D&IR hade 

använt det republikanska partiet som en plattform 

för att befästa sin politiska maktposition i lokalsamhället. 

Maktkampen präglades av att den på distinkta 

sätt följde klassintressen och kulturella skiljelinjer. 

Den här artikeln syftar till att visa hur svenska, 

4•ARBETARHISTORIA 1–2/2009 

finska och engelskspråkiga socialister under några år 

omformade den lokala offentligheten i Two Harbors, 

Minnesota, politiskt och kulturellt genom att 

ifrågasätta den angloamerikanska borgarklassens ledarskap 

och genom att erbjuda ett alternativt identitetsprojekt. 

Mer konkret vill jag belysa hur detta 

projekt formulerades och vilka strategier som utvecklades 

av socialistklubbarna för att expandera sin 

maktposition på den lokala offentlighetens arena. 

Det empiriska fokus för denna uppsats blir åren 

1915 till 1917 då den socialistiska rörelsen stod som 

starkast i Two Harbors. 

Valet i Two Harbors 1911 var inte unikt och endast 

en av många snarlika socialistiska segrar i lokalval 

runt hela USA mellan 1910 och 1915. Under perioden 

valdes hundratals socialistiska kandidater till 

olika officiella ämbeten, dock främst på lokal nivå. 

Trots socialismens tillkortakommanden på den federala 

nivån var ideologin en aktiv kraft som, åtminstone 

i delar av USA, formade politiken under 

den progressiva eran med partier som kämpade om 

den amerikanska arbetarklassens röster. 2 

Two Harbors, en arena för social 

och kulturell maktkamp 

Two Harbors i Minnesota grundades vid mitten av 

1880-talet och var inledningsvis starkt präglat av det 

företag som anlade samhället The Duluth & Iron 

Range Railroad (hädanefter D&IR). D&IR var en 

järnväg som transporterade järnmalm från de rika 

fyndigheterna i norra Minnesota ner till lake Superior 

där malmen lastades om i båtar för vidare transport 

till stålverken i nordöstra USA. Som så många 

andra järnvägsknutar i mellanvästern var det därför 

järnvägen som föregick etablerandet av själva staden 

som växte upp runt D&IR:s verkstäder, lokstallar, 

kontor och omlastningsdockor. Från 1901 kontrollerades 

D&IR av den nationellt ledande ståltillverkaren 

United States Steel och New Yorkbaserade industrimän 

som EH Gary och JP Morgan. Järnmalmen 

från Minnesota stod 1910 för mer än hälften av 

USAs totala utvinning. Ungefär en tredjedel av Minnesotamalmen 

skeppades ut via Two Harbors, en liten 

stad på cirka 8 000 invånare 1910. Den lilla staden 

spelade därmed en stor roll i den nationella ekonomin 

vid den tiden. 3

Under sin resa till USA deltog Einar (Texas) Ljungberg i ett socialistiskt distriktsmöte i Duluth 

i början av september 1915. Foto: Einar Ljungbergs arkiv 

D&IR anställde redan på 1880-talet ett stort antal 

immigrantarbetare, framförallt från Sverige, 

Norge, Finland, Canada och Irland. Dessa etniska 

grupper dominerade tillsammans med infödda lokalsamhället. 

Under de tjugo åren från 1891 till 

1911, den tid jag via lokalpress kunnat följa den lokala 

politiska utvecklingen, dominerade företaget 

och dess klassallierade, med få undantag, lokalsamhället 

via det republikanska partiet och en rad andra 

organisationer. Tiden präglades också av etniska 

motsättningar mellan de infödda och de invandrade 

som delvis manifesterades på den politiska arenan. 

Gradvis uppstod dock ett motstånd mot den etablerade 

ordningen att företagets infödda ledarskap utsåg 

lämpliga kandidater som valdes till politiska uppdrag 

med lojala anställdas stöd. Först uttrycktes detta 

politiskt i stöd för radikala amerikanska tredjepartier 

men efter sekelskiftet formulerades det som 

ett socialistiskt alternativ till företagets makt. 4 

Socialisterna dominerade lokalpolitiken mellan 

1911 och 1917 då man förlorade makten till en så 

kallad »medborgarallians», ett samarbete mellan re- 

publikaner och demokrater, i skuggan av första 

världskriget. Det långa socialistiska maktinnehavet 

resulterade i ett omfattande reformprogram, med 

udden delvis riktad mot bolagets ekonomiska makt 

över lokalsamhället. Socialisterna byggde en gemensam 

koldocka, en stenkross, ett ishus och ett elkraftverk, 

alla ägda av staden och kontrollerade av 

politikerna. 5 

En analys av de personer som ställde upp på socialisternas 

valsedlar i lokalvalen och de fyra etniskt 

och socialt distinkta stadsdelarnas jämna stöd för olika 

kandidater understryker den sociala och kulturella 

mångfalden inom den grupp som röstade fram socialisterna. 

Socialistpartiets kandidater utgjorde också 

en socialt och kulturellt mångfacetterad grupp där 

norska och svenska icke-yrkeslärda banarbetare samsades 

med amerikanska lokförare, svenska frisörer 

och engelska invandrade diversehandlare. 6 Det var 

således en blandning av immigranter och infödda 

men också en blandning av yrkeslärda, icke yrkeslärda 

och småborgerlighet som ställde upp som kandidater. 

Denna etniska mångfald bland socialisterna ut- 


Olika etniska socialistklubbar skapade egna kulturella utrymmen i den lokala offentligheten. Den mest 

framträdande av dessa grupperingar i Two Harbors var skandinavisk med ett starkt svenskt inslag. Bilden 

visar Skandinaviska socialistklubben i Ashland, Wisconsin 1914. Foto: Ture Nermans arkiv 

trycks också i de tre etniska socialistklubbar som 

etablerades under decenniet efter sekelskiftet: en 

engelskspråkig, en finskspråkig och en skandinavisk. 

En radikal arbetaroffentlighet 

växer fram 

För att kunna stärka sin politiska dominans och den 

socialistiska rörelsens räckvidd i lokalsamhället bestämde 

sig socialistklubbarna gemensamt för att 

starta en partiägd lokaltidning, den enda i Minnesota 

vid den tiden. Det första numret av den engelskspråkiga 

tidningen The Two Harbors Socialist publicerades 

i juni 1913 med en svenskfödd redaktör Jules 

J Anderson vid rodret. 7 Tidningen gav klubbarna 

tillgång till den lokala offentligheten och erbjöd 

ett medel att expandera deras ideologiska räckvidd 

via ett program som hade högre mål än att enbart 

säkra socialisternas grepp om lokalpolitiken. 

Den socialistiska arbetaroffentligheten 8 i Two 

Harbors uppstod dock inte i ett politiskt vakuum 

utan som svar på en tidigare dominans av den infödda 

anglo-amerikanska borgarklassen, i Two Harbors 

representerad av järnvägsföretagets ledarskikt, 

lokala kyrkoledare och en lokal borgarklass med intressen 

i bland annat landexploatering. Denna borgerliga 

offentlighet bars upp av de etniska grupper- 

6•ARBETARHISTORIA 1–2/2009 

nas kyrkoförsamlingar, en lokal företagsvänlig, och 

sponsrad, tidning och järnvägsföretagets välfärdskapitalistiska 

idrotts- och kulturprogram som växte sig 

allt starkare under åren efter 1917. Den lokala 

YMCA-organisationen blev företagets viktigaste uttryck 

i lokalsamhället och ett sätt att integrera arbetarna 

i den lokala offentligheten dominerad av järnvägsföretagets 

ledande skikt. 

Two Harbors Socialist innebar startskottet men 

klubbarna sökte också utveckla rörelsen på andra 

sätt. 1915 initierade den engelskspråkiga socialistklubben 

ett program med återkommande sociala aktiviteter 

som ett komplement till de medlemsmöten 

som klubbarna höll varje vecka. Programmet innebar 

att man arrangerade danser, kortspelskvällar, fikakvällar 

med tal och en rad andra verksamheter 

som strävade efter att ytterligare profilera socialisterna 

och skapa en mer intim koppling mellan järnvägssamhällets 

vardagskultur och den socialistiska 

rörelsen. Mötena riktades således inte endast mot 

medlemmar utan till alla »vänner» i staden som den 

socialistiske svenskfödde redaktören skrev. Man såg 

gärna att hela familjer deltog och kvinnor och barn 

var särskilt välkomna. 9 

Den första kortspelskvällen hölls den nittonde 

februari 1915. Det blev succé och kom att fungera 

som modell för liknande tillställningar under de föl-

Socialistiska tidningar bidrog till att skapa gemenskap och överskrida de etniska gränserna bland de nyblivna 

amerikanerna. Bilden visar redaktionen för Svenska socialisten som utgavs i Rockford och Chicago 1905–1921. 

Foto: Einar Ljungbergs arkiv. 

jande tre åren fram till våren 1917. Under år 1916 

hölls de varje lördag. Vanligen stod kortspel, dans 

och socialistisk agitation på programmet. Man lyckades 

således etablera en regelbunden närvaro i lokalsamhället 

och tidningen poängterade gång på 

gång hur välbesökta och populära dessa fester var. 10 

Att etablerandet av en socialistisk offentlighet inte 

skedde slumpartat visar ett uttalande av redaktören 

för Two Harbors Socialist: 

Det är inte tillräckligt att erövra den politiska 

makten, det finns fortfarande många arbetare här 

i staden som tar av sig mössan för överheten; de 

måste läras självrespekt och klassmedvetenhet. 

Vårt arbete ligger fortfarande framför oss – inte 

bakom. 11 

Citatet visar hur den lokala socialistiska rörelsen 

hade insett vikten av ett brett socialt program utanför 

politiken och hade insett betydelsen av den lokala 

offentligheten. 

Många av aktiviteterna hade arrangerats av den 

mest aktiva av de tre klubbarna: den Skandinaviska, 

både att döma av annonsering och refererat innehåll. 

Jag återger här bara ett axplock av alla de tillfällen 

när skandinaverna anordnade sociala aktiviteter: I 

början av november 1915 planerade den skandina- 

viska klubben »en stor fest» med svenskspråkiga talare. 

Programmet inkluderade sång, uppläsningar 

och deklamationer på engelska och svenska. 12 I november 

1915 höll de skandinaviska socialisterna ett 

program på »The Happy Hour Theatre» en bio och 

teaterlokal i Two Harbors. Under mötet visades en 

film med ett radikalt budskap. Vid ett annat tillfälle 

gästades Two Harbors av en teatergrupp som spelade 

»Ned med Vapnen», en pacifistisk, radikal pjäs. 

De ordnade också välbesökta julfester för den svenska 

befolkningen varje år. 13 Under 1916 etablerade 

den skandinaviska klubben en amatörteatergrupp 

som spelade pjäser med radikala budskap. Minst en 

pjäs spelades under det året. Pjäserna spelades på 

svenska för en svenskspråkig publik och flera av de 

mer aktiva medlemmarna i klubben beklädde huvudrollerna. 

14 

Många svenska agitatorer på turné i USA besökte 

staden, både svensk-amerikanska och från hemlandet; 

bland annat talade August Palm och Ture 

Nerman i staden. 15 Många av de inbjudna talarna var 

dock engelskspråkiga från Minneapolis, St. Paul och 

Duluth. Ett par gånger gästades den lilla järnvägsorten 

också av nationellt kända talare. Under den 

stora gruvstrejken i Minnesota 1916 besöktes staden 

till exempel av Elisabeth Gurley Flynn, en agitator 

för IWW som gick under namnet »the Rebel Girl». 


Hon var den skandinaviska och engelskspråkiga socialistklubbens 

gäst. 16 En av de svenskspråkiga besökarna 

kallade staden för den mest socialistiska i hela 

landet vid ett besök 1913. 

Den strategi som socialistklubbarna använde, 

som jag har försökt illustrera med några exempel 

ovan hade således två komponenter. Dels ville de olika 

etniska socialistklubbarna skapa sina egna kulturella 

utrymmen i den lokala offentligheten som, i någon 

mån, bidrog till konstruktionen av arbetarklassidentiteter 

med etniska förtecken. Den mest framträdande 

av dessa etniska sub-identiteter i Two Harbors 

var skandinavisk med ett starkt svensk-etniskt 

inslag. Dels verkar det också ha funnits en tendens 

till en övergripande arbetarklassidentitet i staden, en 

identitet som växte fram i samarbetet mellan de tre 

socialistklubbarna. Samarbetet verkar ha varit mycket 

gott, något som de många gemensamma aktiviteterna 

vittnar om. Några framträdande exempel på 

samarbete över de etniska gränserna är etablerandet 

av den socialistiska tidningen, det omfattande sociala 

programmet och byggandet av en »labor hall» 

(folkets hus). 17 

Socialistklubbarna samarbetade också ofta vid firandet 

av tre olika årligt återkommande högtider vid 

mitten av 1910-talet. Det var första maj, Labor Day 

och den nationella högtiden fjärde juli. Första maj 

blev en relativt marginell helgdag i Two Harbors eftersom 

den inföll under en intensiv arbetsperiod på 

järnvägen, men den arrangerades i princip årligen. 

Firandet av Labor Day var gemensamt. Klassaspekten 

och språket kring klassförhållanden och klasskamp 

var den överordnade principen vid dessa firanden, 

och betydelsen av de etniska identiteterna 

underordnades klassretoriken. Men den offentliga 

sfären var ingalunda »etniskt neutral». Istället spelade 

många arbetares gemensamma erfarenheter 

som immigranter en viktig roll i konstruktionen av 

denna offentlighet. Ett tydligt uttryck för denna 

mångkulturella arbetaroffentlighet är en annons i 

Two Harbors Socialist för firandet av Labor Day 1915 

som inskärpte immigrantarbetarnas och de inföddas 

gemensamma klasserfarenhet. 18 Annonsen löd: 

På den dagen glömmer vi att vi är tyskar eller 

fransmän eller svenskar eller norrmän eller engelsmän 

eller jag vet inte vad, och minns bara att vi 

är en del av den klass som utför allt arbete i världen, 

men som fortfarande måste organisera oss i 

fackföreningar för att kunna ta så pass mycket från 

exploatörerna så att vi klarar vårt uppehälle. 19 

Många av gatorna i Minnesota visade spår efter de 

svenska migranterna. Bilden är tagen 1916 Foto: Einar 

Ljungbergs arkiv 

8•ARBETARHISTORIA 1–2/2009

Klassrelationer och ett språk där klass spelade en 

central roll blev således det kitt som höll samman de 

etniska arbetarklassidentiteter som formulerades 

inom ramen för de tre socialistklubbarna. Men det är 

också tydligt hur hela det socialistiska projektet hela 

tiden byggde på social och kulturell mångfald där etniska 

grupper inkluderades och accepterades. 

Denna kombination av klass och etniciteter inom 

ramen för sociala och kulturella erfarenheter fick ett 

kraftfullt uttryck i firandet av den fjärde juli 1915. 

Den fjärde juli, den amerikanska nationaldagen med 

sitt starka symbolvärde och sin anknytning till amerikansk 

nationalism ändrade, under inflytande av den 

socialistiska offentligheten under ett par år karaktär. 

Genom arrangemangen utmanade de mångetniska 

socialisterna den bild av en enhetlig amerikanism 

som växte sig allt starkare i medier och samhälle under 

beredskapstiden 1915 och 1916 innan USA gick 

med i första världskriget. Låt oss se hur denna mångkulturella 

amerikanska identitet formulerades under 

ett av socialistklubbarnas firanden. Arbetet med att 

arrangera festligheterna tilldelades fem kommittéer 

ledda av den svenske immigranten C E Bergren. Det 

etniska inslaget bland arrangörerna understryker 

kopplingen till den skandinaviska och den engelskspråkiga 

klubben. 20 Många aktiviteter planerades och 

man förberedde en parad och ett program med musik 

och tal i stadsparken vilket sedan under eftermiddagen 

skulle åtföljas av tävlingar, picnic och dans. Tre 

av fyra annonserade talare var socialister. Minst en av 

talarna var svenskfödd. 21 

I en sista kommentar innan festligheterna drog 

den svenskfödde redaktören för the Two Harbors 

Socialist, Julius J Anderson paralleller mellan det 

amerikanska frihetskriget då de »Amerikanska revolutionärerna» 

gjorde sig fria från den då existerande 

amerikanska regeringen och de »amerikanska revolutionärerna» 

år 1915 som firade åminnelsen av den 

dagen i Two Harbors. Anderson påpekar också att 

firandet skulle vara »trogen denna dags anda, det 

kommer att hållas tal som berör varför fjärde juli 

firas men också tankar om utvecklingen av de frihetsideal 

som dagen står för i både ekonomiskt och 

politiskt avseende». 22 

Paraden utformades som en socialistisk manifestation 

och den var tydligt karakteriserad av klassmarkörer 

och etniska inslag. Paraden leddes av beriden 

polis och en marschorkester. Därefter tågade 50 

flickor som viftade med den amerikanska flaggan. 

Dessa följdes sedan av lokalpolitikerna från city 

council i flaggdekorerade bilar vilka följdes av den lokala 

brandkåren och ett ekipage som representerade 

det av staden ägda elkraftverket och en norsk sångarförening. 

Efter dessa mer eller mindre stående inslag 

i fjärde julifirandet marscherade 25 pojkar med 

socialistiska standar och de tre socialistklubbarna 

marscherade under röda fanor. Sist i tåget paradera- 

de ordensloger, bland annat den svenska Vasaorden. 23 

Paraden blev en succé och var noggrant arrangerad 

av socialisterna. I paraden kunde åskådarmassorna, 

Two Harbors-borna hade denna dag gått man 

ur huse, se en blandning av socialistiska och nationalistiska 

symboler. Paradens yttersta syfte, vilket 

också socialisttidningens ställningstagande innan 

festligheterna tyder på, var att koppla samman amerikansk 

nationalism, en alltmer gångbar valuta under 

andra halvan av 1910-talet och en radikal arbetarklassidentitet. 

Flickorna som viftade med amerikanska 

flaggor och de dekorerade bilarna bildar i 

Two Harbors-socialisternas parad, tillsammans med 

pojkarna som bar standar och de röda fanorna en enhet 

som kopplar ihop socialistisk klassideologi med 

amerikansk nationalism. Klass, etnicitet och nationalism 

var således paradens centrala principer. Klass 

kanske tydligast men det faktum att en rad etniska 

föreningar ställde upp i paraden i den egenskapen 

och då inte minst de etniska socialistklubbarna visar 

hur den radikala offentligheten hade en tydlig 

mångetnisk prägel och de facto serverade ett alternativ 

till en monolitisk syn på den amerikanska etniska 

identiteten. Klass och etnicitet vävdes således 

samman för att propagera för en klassmedveten arbetaridentitet 

med tydliga etniska förtecken. 

Men det finns också en intressant könsdimension 

i hur paraden organiserades eftersom den också skapar 

intressanta kopplingar mellan genus, klass och 

nationalism. Amerikansk nationalism manifesterades 

främst av unga flickor med amerikanska flaggor. Således 

görs en koppling mellan femininitet och nationen, 

en traditionell koppling som ofta kommer igen 

i föreställningar om nationen. Klass uttrycks i paraden 

snarare som kopplad till maskulinitet eftersom 

pojkar och män är de som bär de traditionellt socialistiska 

symbolerna för arbetarklassens kamp. 24 Således 

blir paraden ett sätt att stärka den radikala identiteten 

i Two Harbors men också ett sätt att koppla 

denna radikalism till amerikansk nationalism. I det 

perspektivet är genusdimensionen inte oviktig eftersom 

relationen mellan radikalism och nationalism 

formuleras i det närmaste som ett symboliskt giftermål 

där det kvinnliga (nationen) och det manliga 

(den radikala arbetarklassen definieras i paraden som 

uppburen av männen) möts på den offentliga arenan. 

Oppositionen mot den angloamerikanska borgarklassens 

ledarskap i Two Harbors under 1910-talet 

hade således både en etnisk komponent och en 

klassbaserad, vilka kom till uttryck i 1915 års fjärde 

juliparad. 

En socialistisk offentlighet i ett 

amerikanskt järnvägssamhälle 

Det står klart att de etniska socialistklubbarna i Two 

Harbors, särskilt den svenska delen av den skandi- 


naviska klubben aktivt försökte etablera en permanent 

närvaro i lokalsamhället. Genom ett gott samarbete 

mellan de radikala skandinaviska, finska och 

engelskspråkiga arbetarna lyckades man skapa en radikal, 

socialistisk offentlighet i Two Harbors genom 

publicering av en egen tidning och ett brett socialt 

program där nytta och nöje skulle förenas för att befrämja 

radikalism, kollektiva lösningar och solidaritet. 

Programmet verkade för att foga samman olika 

segment, etniska och yrkesbaserade, av arbetarklassen 

under 1915 och 1916. Den socialistiska offentligheten 

var, att döma av rapporterna från dessa år i 

lokaltidningarna, mycket framgångsrik, ja rentav dominerande 

under ett par år. Lokalt arbetarmotstånd 

mot det lokala storföretagets D&IR:s dominans 

hade uppstått årtionden tidigare i staden men nådde 

sitt starkaste uttryck och sina mest spektakulära 

framgångar med de etniska socialistklubbarnas arbete 

under 1910-talet. Klubbarna lyckades inte endast 

gripa den politiska makten utan lyckades under 

en lång tid delvis omforma sociala och etniska relationer 

i lokalsamhället. Det mest uttalade exemplet 

är fjärde julifirandet 1915 som för de radikala arbetarna 

blev i lika hög grad en viktig manifestation för 

en mångetnisk radikal arbetaridentitet och mot den 

angloamerikanska borgarklassens kulturella, ekonomiska 

och sociala ledarskap. 

I och med socialistklubbarnas framgångar knöts 

etnisk identitet, inte minst den svenska, till radikalism 

i lokalsamhället. Svensk etnicitet fick därigenom 

ett starkt uttryck i lokalpolitiken utanför ordnar, 

sociala föreningar och kyrkor men erbjöd också 

svenskar i Two Harbors en egen väg in i det amerikanska 

samhället. Socialisternas framgångar i Two 

Harbors kan dock inte endast eller kanske ens primärt 

förklaras med importerade svenska/skandinaviska 

folkrörelsetraditioner eftersom den socialistiska 

arbetaroffentligheten var ett kooperativt projekt 

där alla klubbarna bidrog. Istället ter sig det framgångsrika 

projektet i Two Harbors vara frukterna av 

mötet mellan en distinkt amerikansk inhemsk radikal 

tradition och en immigrantkultur som uppstår 

både som ett resultat av ett kulturellt bagage men 

också som ett svar på de specifika exploateringsförhållanden 

som rådde i mellanvästern i allmänhet och 

i järnvägsnäringen i synnerhet under perioden efter 

sekelskiftet. De etniska socialistklubbarna blev ett 

sätt för arbetarna att på den radikala offentlighetens 

arena forma en specifik amerikansk identitet baserad 

på etnisk mångfald, radikalism och värden som i 

samtiden betraktades som genuint amerikanska (till 

exempel frihetsidealet). Denna mångkulturella arbetaridentitet 

har stora likheter med den arbetarklassamerikanism 

som Gary Gerstle framhållit. 25 

Slutsatsen man kan dra av detta är att de radikala 

svenskarna, norrmännen och finländarna i Two Harbors 

ville betrakta sig själva som amerikaner men 

10 • ARBETARHISTORIA 1–2/2009 

också som delar av en klassmedveten etnisk arbetarklass. 

Jag har i min avhandling tolkat uppkomsten av 

denna offentlighet som ett uttryck för den lokala arbetarklassens 

reaktion mot kraven på att immigranter 

och infödda arbetare i allt högre grad integrerades 

i och kontrollerades av ett kapitalistiskt ekonomiskt 

system där det kulturella och politiska tolkningsföreträdet 

tillhörde den angloamerikanska borgarklass 

som formade inte endast den ekonomiska 

nationella utvecklingen utan också dess sociala, kulturella 

och politiska i slutet av 1800-talet och början 

av 1900-talet. 

Den självmedvetna, lokala arbetarklasskultur som 

uppstod i Two Harbors som en följd av socialisternas 

identitetsprojekt förlorade dock raskt i inflytande under 

åren kring första världskriget. Minnesota hade 

under 1910-talet både en stark socialistisk rörelse och 

en större immigrantbefolkning än många andra stater 

i USA. När USA gick med i första världskriget i 

april 1917 tillsattes därför en statlig kommission i 

Minnesota, the Minnesota Commission of Public Safety, 

vars uppgift var att säkra den stora immigrantbefolkningens, 

bland annat de svenskföddas, lojalitet 

och kväsa hotet från den socialistiska rörelsen. 26 

Under de följande åren ledde kommissionen ett 

omfattande propagandaarbete där lojalitet, patriotism 

och antiradikalism samsades inom ramen för 

den monokulturella angloamerikanska identitet som 

kommissionen de facto kom att förespråka. Detta 

identitetsarbete var själva motpolen till det mångkulturella, 

klassbaserade identitetsprojekt som socialisterna 

i Two Harbors drivit. I det arbetet spelade 

D&IR, YMCA och andra klassallierade en central 

roll. Under krigsåren rensades bilden av den 

klassmedvetne etniske amerikanske arbetaren som 

ideal ut och ersattes med en amerikansk identitet där 

bilden av det enhetliga amerikanska folket spelade 

en central roll och där användning av klassanalys och 

klassretorik inte hade någon plats i det offentliga 

samtalet. 27 Det lokala storföretaget och det statliga 

politiska etablissemangets övergripande policyförändring 

i förhållande till radikala grupper och immigranter 

blev centrala för det arbetet i Two Harbors. 

Men radikalismen i lokalsamhället försvann 

inte utan formades om av krigsårens propaganda. 

Drygt ett decennium efter socialisternas gradvisa 

marginalisering använde Minnesota Farmer and Labor 

Party retorik där solidaritet inom det enhetliga 

amerikanska folket användes som ett argument för 

krav på reformer och social utjämning. Partiet skördade 

under 1920- och 1930-talet stora framgångar 

bland de radikala immigranternas barn i Two Harbors. 

Men möjligheten att politiskt mobilisera befolkningen 

på basis av gemensamma klassintressen 

försvann från den lokala offentligheten i och med utvecklingen 

under det första världskriget.

Svenska agitatorer reste till USA för att värva immigranter för socialismen, men säkert spelade även böcker en 

viktig roll för kontakten med det gamla hemlandet. Bilden visar en skandinavisk bokhandel i USA. Den är tagen 

1916 och finns i Einar Ljungbergs arkiv. 

REFERENSER – SKANDINAVISKA SOCIALISTER 

I TWO HARBORS, MINNESOTA 

1 Iron Port Advocate, 25/3, 1911. s. 4. 

2 Detta är inte platsen för en total genomgång av 

den stora mängden forskning på ämnet amerikansk socialism 

och dess misslyckande som idag föreligger. Ofta 

har litteraturen anknutit till Werner Sombarts fråga 

om varför socialismen aldrig slagit igenom i USA. Den 

kanske mest aktuella är: Seymor Martin Lipset, It Did 

not Happen Here, New York, 2000. Jag nöjer mig med 

att nedan ange några titlar som tar upp relevanta perspektiv 

på immigrantradikalism, etniskt röstande, gräsrotssocialism, 

statistik över valframgångar samt radikalism 

i mellanvästern: Richard W Judd, Socialist Cities. 

Municipal Politics and the Grass roots of American Socialism, 

New York, 1989; James Weinstein, The Decline of 

Socialism in America 1912– 1925, i: New York, 1967; 

Errol Wayne Stevens, »Labor and Socialism in an Indiana 

Mill Town 1905–1921», i: Labor History, Fall, 

1985, s. 353–383; Daniel L. Johnson, »”No Make-Believe 

Class Struggle”: The Socialist Municipal Campaign 

in Los Angeles», Labor History, 41:1, 2000; Keil, 

Hartmut, »German Working Class Radicalism in the 

United States from the 1870s to World War 1», i: 

Dirk Hoerder (red.), »Struggle a Hard Battle»:Essays on 

Working Class Immigrants, DeKalb, Ill., 1986, s. 71–94; 

Gary Marks & Matthew Burbank, »Immigrant Support 

for the American Socialist Party, 1912 and 1920», 

i: Social Science History, 14:2, s. 175–202; Miller, S.M. 

»Casting a Wide Net: the Milwaukee Movement to 

1920», i: Donald T. Chrictlow (red.), Socialism in the 

Heartland: the midwestern experience, 1900–1925, Notre 

Dame, IN, 1987; Nord, David Paul. »Hothouse Socialism: 

Minneapolis, 1910–1925», i: Donald T. 

Chrictlow (red.), 1987; För svenska immigranters deltagande 

i den amerikanska socialistiska rörelsen finns 

utöver min egen avhandling också: Per Nordahl, Weaving 

the Ethnic Fabric, Umeå, 1994. 

3 Frank King, The Missabe Road, Duluth, 1972, s. 

97,198. 

4 Two Harbors in 1910, Two Harbors, 1910. s. 54ff. 

5 Jimmy Engren, Railroading and Labor Migration. 

Class and Ethnicity in Expanding Capitalism in Northern 

Minnesota, the 1880s to the mid 1920s, Växjö, 2007, s. 

299–310. 

6 Susanna Frenkel, An American Experiment in Socialism: 

Two Harbors. opubl. paper från projektet ”Voices 

of Dissent”, Minnesota Historical Society, 1989, s. 2, 3. 

7 Frenkel Susanna, (1989), s. 3. 

8 Geoff Eley, »Nations, Publics, and Political Culture: 

Placing Habermas in the Nineteenth Century» Habermas 

and the Public Sphere, C Calhoun(red.) Cambridge, 

Mass., 1993, s. 289–339. Eley utvecklar Habermas teoribygge 

och diskuterar kopplingen till normativitet och 

hegemoni. 

9 Two Harbors Socialist, 16/2, 1915. s. 1; 20/2, s. 1.; 

27/2, s. 4. 

10 Two Harbors Socialis, 4/3, 18/3, 25/3, s .1. 1916. 

11 Two Harbors Socialis, 22/5, 1915. s. 8. 

12 Two Harbors Socialis 30/10, 1915, s. 1. 

13 Two Harbors Socialis, 30/11, 1915, s. 1. 1/1, 1916. 

s. 1.; 18/12, 1915. s. 8. 

14 Svenska Socialisten, 11/5, 1916. 

15 Two Harbors Socialis 3/4 1915. s. 1; Duluth Posten, 

3/8, 1906, s. 11. 

16 Two Harbors Socialist, 29/7, 1916. s. 3. 




20 Two Harbors Socialis, 19/6, 1915 s. 1. 

21 Two Harbors Socialis, 26/6, s. 5. 

22 Two Harbors Socialis, 3/7, 1915 s. 1. 

23 Two Harbors Socialist, 10/7, 1915, s. 1. 

24 För en diskussion av relationen mellan klass och 

genus se till exempel: Elisabeth Faue, A Community of 

Suffering and Struggle, Chapel Hill, North Carolina, 

1991, s. 66–68. 

25 Gary Gerstle, Working Class Americanism, the Politics 

of Labor in a Textile City, 1914–1960, Cambridge, 

Mass., 1989, s. 166–195. 

26 Carl Chrislock, Watchdog of Loyalty. The Minnesota 

Commission of Public Safety During World War I, St. 

Paul, Minn., 1991. 

27 För en diskussion av denna process som startade 

långt tidigare se Shelton Stromquist, Reinventing the 

People, The Progressive Movement, the Class Problem, and 

the Origins of Modern Liberalism, Urbana, ill., 2006. 

JIMMY ENGREN 

är historiker vid Växjö universitet och disputerade 

2007 på avhandlingen Railroading and Labor Migration – 

Class and Ethnicity in Expanding Capitalism in Northern 

Minnesota, the 1880s to the mid 1920s, ett arbete som 

också belönades med Rudolf Meidnerpriset 2008. 

ARBETARHISTORIA 1–2/2009 • 11

Vänskap bortom Atlanten 

Arbetarfeministernas internationella kontakter efter andra världskriget 

Den amerikanska socialdemokraten och feministen 

Esther Peterson vistades under 1940- och 

1950-talen i Sverige och fick här nya perspektiv på 

politiska problem hon var engagerad i. Det gällde 

bland annat frågorna om dilemmat arbete–familj 

och avlönat hushållsarbete. De erfarenheter hon 

fick med sig till USA tog sin väg in i den amerikanska 

socialpolitiken under Kennedyadministrationen. 

– AV DOROTHY SUE COBBLE 

»I find it very interesting to be ’dipping’ into the international 

field... I’m afraid my experience had 

been quite domestic before this trip!» skrev ordföranden 

för USA:s textilarbetarfackförbund, Esther 

Peterson, 1949 från Stockholm. 1 

År 1948 hade Esther Eggertsson Peterson åkt till 

Stockholm tillsammans med sin man Oliver Peterson, 

som nyligen hade utnämnts till USA:s arbetsattaché 

2 i Sverige, och deras fyra små barn. Hon stannade 

utomlands i nästan tio år, först i Stockholm och 

sedan i Bryssel, som ansvarig för hushållsekonomin, 


men också, som en svensk publikation rapporterade, 

som en andra arbetsattaché. När LO:s ordförande 

ombads uttala sig om den amerikanska arbetsattachén, 

Oliver Peterson, svarade han: »Egentligen har 

USA två arbetsattachéer här. Den andra är Esther.» 3 

År 1957 återvände Petersons till USA och Esther 

blev den första kvinnan att anlitas som lobbyist i 

Washington för USA:s centrala fackliga organisation, 

AFL-CIO. År 1961 utnämndes hon av president 

John F. Kennedy till chef för Kvinnobyrån 

(Women’s Bureau) och biträdande statssekreterare i 

ministeriet för arbete. Därmed blev hon den högst 

uppsatta kvinnan i Kennedyadministrationen. 4 

Esther Peterson, som jag har skrivit om i The Other 

Women’s Movement: Workplace Justice and Social 

Rights in Modern America (2004), var med i en mycket 

aktiv, men hittills förbisedd grupp amerikanska 

1900-talsfeminister, som jag kallar för »arbetarfeminister» 

(Labor feminists). Detta klassöverskridande 

och multietniska nätverk av kvinnliga reformivrare 

var, menar jag, den viktigaste feministiska 

Amerikanska hembiträden arbetade länge under usla förhållanden och utan rättigheter. Bilden visar hembiträden 

i Cincinnati som solidariserade sig med strejkande kvinnliga affärsbiträden i april 1948. Morgon-Tidningen

gruppen i USA mellan 1930- och 1960-talen. 5 Arbetarfeministerna 

använde sig i första hand av fackföreningar 

som medel för att kräva social och ekonomisk 

rättvisa av arbetsgivare och stat. De ville 

motverka olika former av diskriminering och svårigheter 

kvinnor mötte på grund av sitt kön; de sökte 

lösningar till kvinnors ojämlikhet till följd av klass 

och etnicitet. De uppmanade arbetsgivare och regering 

att lagfästa »universell social säkerhet», med det 

menades att sjukvård och ekonomiskt stöd för äldre, 

sjuka och arbetslösa skulle gälla alla. Utöver detta 

krävde de medborgerliga rättigheter, betald mammaledighet, 

lagar om lika lön, allmän barnomsorg 

samt förbättrad och rättvis statlig och federal arbetsrättslagstiftning. 

Deras reformidéer utkristalliserade 

sig under sent 1940-tal och hade nästan realiserats 

fullständigt under tidigt 1960-tal med Kennedys 

inrättande av 1961 års kvinnokommission 

(commission on the status of women), införandet av 

lagen om lika lön och 1964 års lag om medborgarrätt, 

samt utvidgningen av den federala lag som reglerade 

löner och arbetstid för merparten av de amerikanska 

arbetarna. 6 

Med utgångspunkt i min tidigare forskning, undersöker 

jag nu de internationella dimensionerna av 

den amerikanska arbetarfeminismen genom att återskapa 

de transnationella nätverk och de internationella 

organisationer som arbetarfeministerna var aktiva 

i. 7 En del av projektet är att skissera de transnationella 

förbindelserna mellan de amerikanska arbetarfeministerna 

och deras motsvarigheter utomlands 

och det intellektuella inflytande europeiska och nordiska 

jämställdhetsfeminister hade på USA:s socialpolitik 

under tiden efter andra världskriget. Många 

av de mest kända kvinnliga reformivrarna under 

1900-talet var djupt involverade i transatlantiska politiska 

och sociala nätverk. Till dessa hörde Esther 

Peterson och den svenska emigranten och ordföranden 

för skoarbetarnas fackförbund, Mary Anderson. 

Anderson var den första chefen för den amerikanska 

Kvinnobyrån och satt längst av de högst uppsatta 

kvinnliga regeringstjänstemännen under mellankrigstiden. 

8 Andra exempel var den panamafödda 

representanten för sömmerskefacket, Maida Springer-Kemp, 

som var den första svarta kvinna som fick 

en hög position i den internationella avdelningen av 

AFL-CIO 9 och Frieda S Miller, utbildad ekonom 

vid universitet i Chicago och arbetarrepresentant för 

New York State. Den senare efterträdde Mary Anderson 

som chef för Kvinnobyrån 1944. 10 Innan hon 

arbetade där hade Miller varit rådgivare i arbetsmarknadsfrågor 

hos USA:s ambassadör i Storbritannien, 

John Winant, och en av landets regelbundna 

och inflytelserika delegater i Internationella arbetsorganisationen 

(ILO). 11 Dessa arbetarfeministers 

internationella erfarenheter utvidgade deras 

medvetenhet om det politiskt möjliga, utgjorde ex- 

Överst: År 1961 utnämndes Esther Peterson av 

president John F. Kennedys till chef för Kvinnobyrån 

(Women’s Bureau) och biträdande statssekreterare i 

Ministeriet för arbete. Foto: Morgonbris – Nedre 

bilden: År 1948 åkte Esther Peterson och hennes 

man Oliver som USA:s arbetsattaché till Sverige. 

Bilden visar paret på en LO-kongress. Foto: Hernried, 

LO-tidningen 


Mary Anderson, svensk emigrant och ordförande för 

skoarbetarnas fackförbund, blev den första chefen 

för den amerikanska Kvinnobyrån. Foto: LO-tidningen 

empel på konkreta politiska åtgärder som de anpassade 

till amerikanska förhållanden och hjälpte dem 

att upprätthålla sin socialdemokratiska och feministiska 

aktivism i ett politiskt klimat som ofta var 

njuggt, ibland direkt fientligt, till deras världsbild. 

I denna korta artikel ska jag i första hand granska 

Esther Peterson. Jag kommer att diskutera de socialdemokratiska 

och feministiska intellektuella kretsar 

i vilka hon deltog under sina tio år utomlands och 

hur dessa erfarenheter påverkade hennes tänkande 

och skapade den socialpolitik som hon lanserade efter 

sin hemkomst till USA. Peterson var förstås redan 

socialdemokrat och feminist innan hon kom till 

Sverige 1948. Redan under tidigt 30-tal hade Peterson 

lämnat sina rötter i konservativ republikansk 

mormonmiljö långt bakom sig. Hon växte upp i delstaten 

Utah, genomgick där sin grundutbildning vid 

Brigham Young University under senare delen av 

1920-talet, men bröt sedan med sin fästman och flyttade 

tvärsöver landet till New York City för att studera 

på lärarutbildningen vid Columbia University. 

År 1930 tog hon sin mastersexamen vid Columbia 

och var snabbt djupt engagerad i den jäsande arbetarrörelsen. 

År 1932 gifte hon sig med Oliver Petersson, 

en folklig lantarbetarrepresentant, född i 

North Dakota, och anhängare till Norman Thomas 

pacifistiska socialism. Efter en smekmånad i Norge 

(där Olivers föräldrar var födda) och Danmark (som 

Esthers släkt härstammade ifrån), flyttade de till 

Boston. Oliver studerade sociologi vid Harvard University 

och Esther undervisade invandrarflickor från 


arbetarklassen hos YWCA (Young Woman Christian 

Association) samtidigt som hon på dagtid hade en 

anställning vid en privat elitskola för flickor. 

Hemkomna till New York 1938 började Oliver 

och Esther Peterson närma sig de reformorienterade 

socialisterna inom textilarbetarfacket och inom 

kvinnornas fackförening (Women’s Trade Union 

League, WTUL). Den senare var en nationell klassöverskridande 

kvinnoorganisation som i USA sedan 

1903 hade försökt att lösa problemen med kvinnors 

låga löner genom att påverka lagstiftning och facklig 

organisering. 12 År 1929 började Esther Peterson 

på det amerikanska beklädnadsarbetarförbundets utbildningsavdelning 

(Amalgamated Clothing Workers 

of America). Under inflytande av socialisten 

JBS Hardman och av Bessie Abramowitz Hillman, 

som tillsammans med sin blivande man Sidney hade 

grundat fackföreningen 1914, organiserade Peterson 

lokala aktivister med olika etnisk bakgrund i södern 

och skapade ett utbildningsprogram för förbundets 

medlemmar. 13 1944 åkte Peterson till Washington 

DC för att bli förbundets första agitator, ett 

jobb hon avstod från för att åka utomlands. 

Under hela sin tid utomlands kvarstod Petersons 

engagemang för frågor om arbete och kvinnors rättigheter, 

både genom ILO och Fria Fackföreningsinternationalen 

(FFI), en organisation med 48 millioner 

medlemmar som grundades 1949 av icke 

kommunistiska fackförbund som ett alternativ till 

den Fackliga världsfederationen. 14 Hon deltog i 

FFI:s konstituerande kongress och delade då rum 

med Sigrid Ekendahl, som onekligen var den ledande 

fackföreningskvinnan i Sverige under denna period, 

och som skulle förbli hennes vän livet ut. 15 

Därefter blev Peterson vice ordförande för en informell 

internationell grupp av kvinnor från arbetarrörelsen 

som ville arbeta för att förändra FFI:s 

likgiltiga hållning gentemot kvinnor. FFI:s kvinnogrupp, 

som inkluderade Sigrid Ekendahl, hjälpte 

bland annat till att initiera den första sommarkursen 

för förvärvsarbetande kvinnor, som arrangerades gemensamt 

av FFI och FN. Kursen hölls i La Brevière, 

i ett slott åtta mil nordöst om Paris och lockade 53 

kvinnor från 25 länder. Peterson blev biträdande föreståndare 

vid sidan av föreståndaren Hans Gottfurcht, 

vice generalsekreterare för FFI (historien om 

deras samarbete, fyllt av dispyter, uppenbaras i hennes 

personarkiv som förvaras på Schlesinger Library 

vid Harvard University). 16 Under sommarkursens 

avslutande debatt rekommenderade gruppen FFI att 

inrätta en permanent kvinnokommitté som bland 

annat skulle fokusera på kvinnors fackliga organisering, 

kvinnors dubbelarbete i hushållet och på arbetsmarknaden, 

lika lön och lika möjligheter. Fyra 

år senare accepterade FFI slutligen förslaget och i 

maj 1957 hade FFI:s kvinnokommitté sitt första 

möte. Det var just detta möte, under ledning av Sig-

id Ekendahl, som lyckades få FFI att under sin 8:e 

världskongress 1965 utfärda en »Deklaration för 

förvärvsarbetande kvinnors rättigheter». Deklarationen 

tvingade FFI att erkänna »jämställdhet mellan 

manliga och kvinnliga arbetare», »kvinnors rätt 

till arbete», »lika ersättning för likvärdigt arbete» 

och att »kvinnor med familjeansvar skulle ha möjlighet 

att delta i arbetsstyrkan på jämställd grund». 17 

När Peterson återvände till USA 1957 tog hon 

med sig sin socialdemokratiska och feministiska politik, 

berikad och bekräftad av nya insikter om internationellt 

samarbete, till regeringsarbetet under 

Kennedys och senare Johnsons och Carters administrationer. 

18 Petersons internationella förbindelser 

med arbetarrörelsen och feministiska kretsar utomlands 

förstärkte hennes engagemang för politik som 

betonade ekonomisk rättvisa och sociala rättigheter 

och som betraktade staten som det främsta instrumentet 

för att nå dessa mål. De gav henne också särskilda 

uppslag till alternativa regeringsprogram, och 

många av dem tog sig under 1960- och 1970-talen 

in i USA:s socialpolitik. 

Peterson var till exempel övertygad om, i huvudsak 

på grund av sina tio år utomlands, att kvinnor 

aldrig skulle uppnå fullt ekonomiskt medborgarskap 

om inte hänsyn togs till det som kallas för dilemmat 

arbete–familj. Hennes program för att lösa konflikten 

mellan avlönat arbete och familjeansvar var 

komplext: det omfattade en ny politik både från arbetsgivarna 

och staten. Man skulle sträva efter att 

höja alla familjelöner, garantera mammaledighet och 

ge de anställda mer inflytande över arbetstider och 

arbetsscheman samt införa statligt finansierad barnomsorg, 

vilket skulle motverka kvinnors status- och 

lönediskriminering. Peterson ansåg att alla dessa politiska 

åtgärder tillsammans skulle ge kvinnor möjlighet 

till flera olika val av hur de ville använda sin 

tid. Hon var övertygad att flertalet kvinnor ville ha 

ökad flexibilitet för att kunna kombinera arbete och 

familjeliv och att många också ville ha ökad respekt 

för sitt arbete, oavsett om det utfördes i eller utanför 

hemmet. Ofrivilligt förvärvsarbete var lika mycket 

ett problem, enligt hennes mening, som ofrivilligt 

arbete i hemmet. Med bättre löner och sociala 

trygghetssystem skulle de kvinnor som så önskade 

kunna tillbringa mer tid i hemmet. Samtidigt visste 

hon också att några kvinnor skulle vilja arbeta heltid 

och anställa andra kvinnor att uträtta deras hushållsarbete. 

Hushållsanställdas arbetsförhållanden 

Esther Peterson såg tydligt att det som var en »lösning» 

för vissa kvinnor – alltså att anställa någon för 

hushållet – kunde bli en mardröm för andra. Hushållsanställda 

i USA led under uslare arbetsförhållanden 

än många andra yrkesgrupper. De var inte 

Frieda S Miller var utbildad ekonom och efterträdde 

Mary Anderson som chef för Kvinnobyrån 1944. Foto: 

Lantarbetaren 

bara bland de sämst för att inte säga de allra sämst 

avlönade, de sågs ofta som »en i familjen» och förväntades 

därför helt och hållet identifiera sig med 

arbetsgivarfamiljens intressen. Detta innebar att livet 

för dem själva och de personer som var beroende 

av dem helt måste åsidosättas. Hushållsanställda 

var uteslutna från statliga regleringar och för dem 

fanns inga fackföreningar. De snärjdes in i tidsscheman 

för inneboende eller daglönare och avlönades 

ofta med avlagda kläder, matrester eller undermåligt 

boende. Arbetsgivarnas förväntan på lojalitet och 

hänsynstagande kunde vara chockerande. Ibland påminde 

deras status mer om livegnas eller slavars än 

om fria arbetares. 19 

Återstående delen av denna artikel kommer jag 

att ägna åt en fråga, hushållsarbete, och diskutera 

hur Petersons tid i Sverige påverkade hennes tänkande 

i den frågan och hur några av dessa idéer till 

slut formade amerikansk socialpolitik. Det är oklart 

när Peterson utvecklade sitt intresse för lönearbete 

i hushållet, men 1949 kom ett brev från Frieda Miller, 

som då var chef för den amerikanska Kvinnobyrån, 

till Sverige där hon bad Peterson skriva en rapport 

om det svenska sättet att hantera avlönat arbete 

i hushållet. Miller hade under andra världskriget 

vistats hos den amerikanska ambassadören i London 

som rådgivare i arbetsmarknadsfrågor. De insikter 

hon då fick om hushållsanställda och statlig politik 

förvånade och fascinerade henne, och när hon blev 

chef för Kvinnobyrån 1943, blev en statushöjning av 

detta arbete en av hennes högsta prioriteringar. 20 


Peterson svarade ivrigt på Millers förfrågan. Hon 

skrev tillbaka: 

Mary Anderson reported my feelings correctly in 

saying that I would be interested in such a project 

as you described. I have been clipping and assembling 

materials on the Swedish experience in 

regard to domestic workers an should be delighted 

to go on with it formally. 21 

Peterson hade ombetts skriva en kort broschyr men 

skickade Miller ett utkast på 200 sidor. Det var uppenbart 

att ämnet återspeglade Petersons egna intressen 

och ju mer hon lärde sig desto mer fängslad 

blev hon. 

De anställda på Kvinnobyrån ändrade Petersons 

originaltitel Justice in the Kitchen till Towards standards 

for the Household Worker: Experience from Sweden. De 

kortade också texten till hälften, något som Peterson 

själv beklagade; hon anmärkte att de »turned it into 

governmentese and threw out most of my anecdotes 

and cartoons.» 22 Men hennes entusiasm för det som 

hon uppfattade som en alternativ väg att se på kvinnors 

hushållsarbete, både betalt och obetalt, kvarstod. 

»It was so refreshing», mindes hon senare, »to 

see the recognition of the social and economic value 

of ’women’s work’. This approach stod in stark contrast 

with our attitudes in the United States.» 23 

Peterson började sin rapport med att räkna upp 

det stora antalet »positive programs the (Swedish) 

government had undertaken relative to work in the 

home» som hon förklarade »can indicate fruitful lines 

of development» som den amerikanska regeringen 

borde följa. Hon var imponerad av de samhälleliga 

tjänster som erbjöds hemmafruar, till exempel 

den svenska hemhjälpstjänsten som infördes 

1944. Tjänsten som inrättades och finansierades av 

staten var tillgänglig för alla familjer oavsett inkomst. 

Hemvårdarinnan eller hemsystern beskrevs 

av Peterson som ett »moderssubstitut» som temporärt 

tog över »alla hushållsplikter» inklusive barnomsorg 

och äldreomsorg när mamman inte kunde 

ställa upp på grund av sjukdom eller ett nödfall i familjen. 

Peterson såg också den svenska betoningen 

av yrkesutbildning och lagstiftning för regleringen 

av hushållsarbete som en modell för statlig politik, 

och en sådan skulle »improve the services rendered 

and protect the workers concerned.» 24 

En väg att närma sig en förändring av amerikanska 

attityder till hushållsarbete, såväl avlönat som oavlönat, 

var enligt Petersons mening att ändra lag- 

-stiftningen i likhet med den svenska hembiträdeslagen 

från 1944. Peterson hade för första gången hört 

om denna år 1948 när en av hennes svenska vänner 

förklarade för henne att festen som Peterson planerade 

borde börja vid ett tidigare klockslag om hon 

inte ville betala övertidstillägg till hembiträdena. Den 

svenska hembiträdeslagen reglerade arbetstider, lön, 


boende, mat och andra arbetsmiljöfrågor för heltidsarbetande 

hembiträden. Det fanns också en statlig 

rådgivningsbyrå som besvarade frågor om lagen, erbjöd 

ett standardkontrakt och medlade i konflikter 

mellan hembiträden och deras arbetsgivare. 

Svensk-amerikansk socialpolitik? 

Under 1947, 1950 och 1953 lades förslag om förändringar 

i lagen fram för den svenska riksdagen vilket 

innebar att den diskuterades ingående under Petersons 

vistelse i Sverige. 25 

Peterson var tydlig i sin rapport med vad hon ansåg 

vara de fördelaktiga effekterna av lagen: »By making 

definite matters that before were vague and 

hence sources of tension», förklarade hon, ger den 

svenska hembiträdeslagen »both the housewife and 

the workers... a basis for understanding. The greatest 

general effect» (av lagen), avslutade hon: 

has been to educate the Swedish people to the 

fact that employment in the home is as important 

as employment in industry or commerce, that 

workers in the home are the same as workers and 

are entitled to the same protection against exploitation, 

that employers in homes have the 

same basic responsibilities towards workers as 

employers in factories and offices. It has also given 

further stress to the economic value of woman’s 

work in the home. 26 

Faktum är att Peterson mötte sitt eget arbete–familjdilemma 

när hon försökte färdigställa broschyren. 

I ett rörande brev till Miller räknade hon upp 

sina problem: Arbetet gick långsamt eftersom det 

inte fanns »one item of material available in English», 

förklarade hon, men »the biggest difficulty has 

been the lack of continuous work due to heavy family 

demands and embassy matters». Brevet, som 

hade skrivits i omgångar och påbörjats fyra månader 

tidigare, illustrerade hennes problem tydligt. 27 

År 1961, när Peterson inte bara hade möjlighet att 

studera alternativa politiska vägar, utan också kunde 

påverka såväl politik som politiska beslutsfattare, såg 

hon till att president Kennedys kvinnokommitté, som 

hon på ett avgörande sätt bidrog till att tillsätta och 

övervaka, prioriterade »nya och utökade samhälleliga 

tjänster» för hemmet. Hon vidhöll också att de hushållsanställdas 

problem inte kunde ignoreras. I slutrapporten 

American Woman som gavs ut av presidentens 

kommission, en bästsäljare som spreds i 64 000 

exemplar under första året och en försäljningsupplaga 

som gavs ut strax efter, hävdade kommissionen att 

en »reorganization of ordinary home maintenance 

service was long overdue». Inspirerade av det svenska 

hemhjälpsprogrammet, föreslog kommissionen att 

regeringen skulle ställa utbildade hemmafruar till förfogande 

vid olika typer av nödsituationer i familjer.

Den personliga vänskapen mellan Esther Peterson och Sigrid Ekendahl låg bakom en stor del av erfarenhetsutbytet 

mellan Sverige och USA i frågor om kvinnors förvärvsarbete. Bilden visar Ekendahl när hon var i USA för 

att studera kvinnors ställning på den amerikanska arbetsmarknaden. Foto: A-pressens Stockholmsredaktion. 

Dessa »hemmafrutjänster» var nödvändiga för barnomsorgen 

och skulle utgöra en resurs för de gamla 

och svaga. Kommissionen uppmärksammade också 

hembiträdenas usla arbetsförhållanden. Hushållsanställda, 

förklarade kommissionen, har blivit: 

low paid without standards of hours and working 

conditions, without collective bargaining, without 

most of the protections accorded by legislation and 

accepted as normal for other workers, and without 

means and opportunity adequately to maintain 

their own homes. 

Som ett första steg rekommenderade kommissionen 

ett tillägg till arbetslagstiftningen som även skulle gälla 

avlönat arbete i hushåll. 28 

Frustrerade över bristen på framgång i frågan om 

hembiträden, grundade Esther Peterson och Frieda 

Miller 1965 en kommitté för avlönat hushållsarbete 

(The National Committee on Household Employment, 

NCHE), för att »eliminate the stigma from 

household labor» och för att ställa det på »similar 

footing with labor in other occupations». 

Under tidigt 1970-tal hjälpte NCHE till med att 

starta en nationell rörelse för hushållsarbetarnas rättigheter 

med otaliga lokala kommittéer över hela 

landet. I och med uppkomsten av denna omfattande 

gräsrotsrörelse bland hembiträden och i och med att 

Shirley Chisholm, Patsy Mink och andra minoritetskvinnor, 

som var inriktade på att kämpa för de 

hushållsanställdas rättigheter, under 1970-talet fick 

tillträde till beslutsfattande positioner inom politi- 

ken, var Peterson inte längre ensam med sin sak. År 

1974 ändrades arbetsmiljölagen så att den även omfattade 

de anställda i hushållen. När den federala 

lagstiftningen hade ändrats, utvidgades också lagstiftningen 

i många delstater till att också omfatta 

hushållsanställda. Således kunde hushållsarbetarna 

efter decennier av protester till slut i flera avseenden 

rättsligt räknas som anställda och fick i likhet med 

många andra arbetare minimilöner, reglerade arbetstider 

samt tillgång till arbetslöshetsersättning 

och olycksfallsförsäkring. 29 

När kommissionens rapport publicerades 1963 

skrev Peterson ett dussin brev till sina svenska vänner. 

Till var och en skickade hon också rapporten 

och uttryckte sin tacksamhet för att de bidragit till 

rapportens diskussioner och slutsatser. Till LO-ordföranden 

Arne Geijer skrev hon till exempel: 

Dear Arne, here is our report on the Status of 

Women. It may not be obvious to you but my experience 

in Sweden and a great deal that I learned 

there is tucked in in many places. 30 

Tidigare, efter ett besök i Sverige tillsammans med 

statssekreteraren i arbetsmarknadsdepartementet 

Arthur Goldberg i juni 1961, skrev Peterson ett av 

sina mera rörande och innerliga brev till Sigrid 

Ekendahl där hon gav uttryck för deras intellektuella 

och emotionella band: 

Dear Sigrid, This my third day back on the job 

and although things already are completely ab- 


Brev ur Sigrid Ekendahls arkiv. 

sorbing my time, I have a wonderful memory of 

the days with you. All the experiences keep crossing 

my mind and come out in various ways – in 

reports, speeches, and programming. Your influence 

here is great! It was really difficult saying 

good-bye to you. You can never know the joy I 

have in working with you for I feel that we do 

have an understanding of our mutual aims, that 

our philosophies are almost identical, and that 

this, together with an admiration makes for a real 

friendship which I feel is ours. I am grateful for 

all this, Sigrid, and want to say a warm thanks for 

all you did for me. 31 


Peterson uttryckte tydligt vad hennes transatlantiska 

vänskapsförbindelser och hennes tid utomlands 

betydde för hennes liv och arbete. Hon tillstod, och 

det borde även historiker göra, att USA:s socialpolitik 

efter andra världskriget inte var en oberoende 

produkt. Politiska och intellektuella gränser har alltid 

varit porösa även under den ökande nationalismen 

och det kalla krigets hot. Och som Sidney Tarrow 

påminner oss, är inrikespolitisk förändring, oavsett 

om det gäller USA eller andra länder, en av de 

viktigaste effekterna av transnationellt politiskt samarbete. 

32 

Översättning: Silke Neunsinger och Ulf Jönsson

REFERENSER – VÄNSKAP BORTOM ATLANTEN 

1 Brev, Esther Peterson till Frieda S. Miller, 14 oktober 

31949, Folder 3446, Esther Peterson Papers, 1884- 

1998, MC-450, Arhur and Elizabeth Schlesinger 

Library on the History of Women in America, 

Radcliffe Institute, Harvard University, Cambridge, 

Massachusetts, USA [hädanefter EP-SL] 

2 En arbetsattaché, labor attaché, är utsänd av det 

amerikanska utrikesdepartementet till ett annat land 

och har till uppgift att studera arbetslivet där. 

3 Citatet från »Arbetarambassadörer», Folket i bild, 

osignerat och odaterat, cirka 1956, Folder 366, EP-SL. 

4 Om Peterson: Sue Cobble, The Other Women’s Movement: 

Workplace, Justice and Social Rights in Modern 

America, Princeton, NJ, 2004, s. 34–36, kap. 4–7; Esther 

Peterson med Winifred Conkling, Restless: The Memoirs 

of Labor and Consumer Activist Esther Peterson, Washington, 

D.C., 1995; Cynthia Harrison, »Esther Peterson, 

December 6, 1906–December 20, 1997», i: Susan Ware 

(red), Notable American Women: A Biographical Dictionary 

Completing the Twentieth Century, Cambridge, Mass, 

2004, s. 508–510. 

5 För en diskussion om olika typer av feminism i 

USA och om användningen av begreppet »arbetarfeminister» 

[labor feminists], se Cobble (2004), introduction. 

6 Cobble (2004), kap. 1–6. 

7 Jag står i stor skuld till tidigare forskare om kvinnors 

transnationella och internationella aktivism. För 

ett urval av sådan forskning se specialutgåvan av Gender 

and History, vol 10, n:o 3 november 1998, om ”Feminisms 

and Internationalisms”, M. Sinha, D. Guy och A. 

Woollacott (red), se även den förträffliga redogörelsen 

för amerikanska feminister utomlands, Leila J. Rupp, 

Worlds of Women: The Making of an International Women’s 

Movement, 1997. För mer aktuell forskning, se artiklarna 

i Pernilla Johnsson, Silke Neunsinger och Joan 

Sangster (red), Crossing Boundaries: Women’s Organizing 

in Europé and the Americas, 1880s–1940s, Uppsala 2007 

och konferensuppsatser presenterade av Erika Ann 

Kuhlman, E. Sue Wamsley, Jo Butterfield och Megan 

Threlkeld vid »Transnational Women’s Organizations: 

1900–1950 Workshop», Fourteenth Berkshire Conference 

on the History of Women, 12–15 juni 2008, 

Minneapolis, Minnesota. Tillgänglig för konferensdeltagare 

på http://berks.umn.edu. 

8 Mary Anderson lämnade familjens gård i Lidköping 

1889 vid 16 års ålder för att emigrera till Amerika. 

Hon genomled en följd av dåligt avlönade hushållsanställningar 

innan hon fick fast arbete vid en fabrik i 

Chicago som skosömmerska, ett arbete hon innehade i 

många år samtidigt som hon var ordförande i sin lokalavdelning 

för skoarbeterskor. År 1920 blev hon den första 

chefen för den amerikanska Kvinnobyrån. Hon omvaldes 

till detta ämbete av fyra presidenter och satt till 

1944. Hon deltog vid grundandet av the International 

Federation of Working Women i slutet av mellankrigstiden 

och involverad i the International Labor Organization 

(ILO) och andra internationella organisationer 

under hela 1930- och 1940-talen. För mer om Anderson, 

se the Mary Anderson Papers, 1918–1960, A-7, 

SL; Mary Anderson, Woman At Work: The Autobiography 

of Mary Anderson as told to Mary N. Winslow, 

Minneapolis 1951, och Cobble (2004), särskilt s. 26–27. 

9 Maida Springer-Kemp tillbringade tid i studiecirklar 

för arbetare i England, Sverige och Danmark och 

Afrika innan hon tjänstgorde som internationell Afrikarepresentant 

för AFL-CIO under 1960-talet. Se Yevette 

Richards, Maida Springer: Pan-Africanist and Internatinal 

Labor Leader, Pittsburg, 2000, och Cobble 

(2004), särsk. s. 43–45 

10 Frieda S. Miller blev internationellt sjövan 1923 

när hon deltog i den tredje konferensen för the International 

Federation of Working Women i Wien. Hon 

tjänstgjorde som delegat för USA i ILO:s lagstiftande 

konferenser 1936, 1938 och 1941, satt ordförande för 

kommittén som skulle upprätta avgränsningar mellan 

ILO och FN 1946 efter upphörandet av Nationernas 

förbund och övergick till internationellt heltidsarbete 

med ILO efter att han lämnat the Womens Bureau 

1953. Se Frieda S. Miller Papers, 1909–1973, A-37, SL 

[hädanefter FM-SL]; Cobble (2004), särsk. s. 27–29, 

kap 2–7. 

11 Om ILO, se bland annat Carol Riegelman Lubin 

och Anne Winslow, Social Justice for Women: The International 

Labor Organization and Women, Durham, 1990 

och Edward C. Lorenz, Defining Global Justice: The History 

of U.S. International Labor Standards Policy, Notre 

Dame, 2001 

12 WTUL var en transatlantisk organisation på 

många sätt. Den grundades först i Storbritannien 1874 

som the Women’s Protective and Provident League, 

och ändrade sitt namn till the Women’s Trade Union 

League 1890. Den amerikanska WTUL grundades 

1903 med den brittiska som förebild. Men enligt Alice 

Henry i Women and the Labor Movement, New York, 

1927, s. 109–110, var den brittiska WTUL delvis inspirerad 

av ett besök som engelskan Emma Paterson 

gjorde i New York under tidigt 1870-tal. Där såg hon 

the Working Women’s Protective Union, the Women’s 

Typographical Union och andra kvinnliga intressegrupper 

för arbetande kvinnor i New York. För mer om de 

två organisationerna, se Robin Miller Jacoby, The British 

and American Women’s Trade Union Leagues, 

1890–1925, Brooklyn, NY, 1994, och Gladys Boone, 

The Women’s Trade Union Leagues in Great Britain and 

the United States of America, New York, 1942. 

13 Om Bessie Hillman se Karen Pastorello, A Power 

Among Them: Bessie Abramowitz Hillman and the Making 

of the Amalgamated Clothing Workers of America, Urbana, 

2007. Om Sidney Hillman se Steve Fraser, Labor Will 

Rule: Sidney Hillman and the Rise of American Labor, Ithaca, 

1993. 

14 Beträffande Petersons år utomlands se i synnerhet 

folders 26–27, 147–148, 355–389 och 3446–3448, EP- 

SL och Peterson, Restless, s. 69–88. För medlemsdata 

beträffande IFF 1949 se James Docherty, Historical Dictionary 

of Organized Labor, Second Edition, Lanham, 

Maryland, 2004, s. 131– 132. Jag välkomnar förslag till 

ytterligare material som kan kasta ljus över Petersons 

aktiviteter och kontakter under sin vistelse i Sverige 

och Belgien. 

15 Beträffande korrespondensen mellan Peterson 

och Ekendahl, folders 366, 630, 632, 727 i EP-SL. Se 

även Sigrid Ekendahls arkiv, korrespondens 1964–1967 

och 1976–1977 samt LO:s arkiv, korrespondens, vol. 


32, 48 och 74, båda på Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek, 

Stockholm. Om Ekendahl se Kaj Axelsson, Den 

första i sitt slag, Stockholm, 1980. 

16 Se folders 374–381, EP-SL och Peterson, Restless, 

s. 87–88 

17 Om Kvinnokommittén, folders 375–381, EP-SL. 

Se även Sigrid Ekendahls tal till IFF:s 80:e världskongress 

1965; »Charter of Rights of Women Workers», 

1965, reviderad 1975; Women’s News, Newsletter 

ICFTU, juli 1965, alla I Ekendahls arkiv, korrespondens 

1964–1967, ARAB 

18 Cobble (2004), kap. 6–7 

19 För en introduktion till litteraturen om hushållsarbete 

och organiseringen av hushållsarbetare i USA se 

Dorothy Sue Cobble, »’A Spontaneous Loss of Enthusiasm’: 

Workplace Feminism and the Transformation 

of Women’s Service Jobs in the 1970s», International 

Labor and Working Class History 56, Fall 1999, s. 23–29. 

Beträffande kvardröjande feodala normsystem när det 

gäller anställda i hushåll se Judith Rollins, Between Women: 

Domestics and Their Employers, Philadelphia, 1985 

och Pierrette Hondagueu-Sotelo, Domestica: Immigrant 

Workers Cleaning and Caring In the Shadows of Affluence, 

Berkely, 2001. 

20 Miller hjälpte också till med att övertyga ILO om 

att ta frågan om hushållsarbete på allvar. I juli 1951 förestod 

hon ett möte mellan experter på hushållsarbetare 

i Genève som skulle förbereda ett förslag till ILOrekommendationer 

i frågan. Se folder 86, FM-SL. För 

en serie artiklar om hushållsarbete i USA, Storbritannien 

och Sverige se International Labour Review, vol. 

LVXI, No 4, oktober 1952; Dorothy Elliott, »The Status 

of Domestic Work in the United Kingdom», International 

Labour Review, vol. LXIII, no 2, februari 1951; 

och Brita Åkerman Johansson, »Domestic Workers in 

Sweden», International Labor Review vol 67, 1953. 

21 EP till FM den 14 oktober 1949, folder 3446, EP- 

SL 

22 Den publicerade versionen av broschyren finns i 

folder 369, EP-SL. Olika utkast till »Justice in the Kitchen» 

finns i folders 370-373, EP-SL. Petersoncitatet 

är från Peterson, Restless, s. 80 

23 Peterson, Restless, s. 79-80 

24 Toward Standards For the Household Worker: Experience 

in Sweden, Washington, D.C. U.S. Women’s Bureau, 

Department of Labor, 1953, citaten på s. 2, 4, 7, 

8. Mer om social hemhjälp finns att läsa i Karin Carlsson, 

»Emotional care as a strategy? The Hemvårdarinnas 

work within the Swedish Social Home Help Program 

1944–1960», uppsats presenterad vid Lab.fem 

konferensen 28–31 augusti i Stockholm; Johansson, 

»Domestic Workers in Sweden» 364–365 

25 Toward Standards for the Household Worker, s. 44– 

58. Anekdoten är från Peterson, Restless, s. 79. Mer om 

den svenska lagen om hushållsarbete se Ann Ighe och 

Birgit Karlsson, »International Migration, Paid Domestic 

Work and the Modernisation of the Labor Market 

in Sweden, 1945–1970», uppsats för den internationella 

konferensen Labouring Feminism i Stockholm 

28–31 augusti 2008; Johansson, »Domestic Workers in 

Sweden», s. 361–362 

26 Toward Standards for the Household Worker, s. 48. 

Även om inget svar från Peterson har kunnat påträffas 


måste hon ha varit nöjd med att få Kerstin Hesselgrens 

brev av den 6 oktober 1953 i vilket Hesselgren lovordade 

Peterson för broschyren om Sveriges politik på 

hushållsarbetets område: »I want to congratulate you 

very much for the work you have done there. It is most 

interesting and I have enjoyed every bit of it. It is a marvel 

to me how you have been able to find all those details 

in so short a time and in a foreign language. It really 

is a standard work.» Brev från Kerstin Hesselgren till 

Esther Peterson den 6 oktober 1953, folder 361, EP- 

SL. 

27 Peterson till Frieda Miller den 10 oktober 1952, 

Folder 370, EP-SL. 

28 Presidentens commission om kvinnors ställning, 

American Women: Report of the President’s Commission, 

Washington, D.C. GPO, 1963, citaten på s. 7, 22, 24, 

35–37; För mer om presidentens commission om kvinnors 

ställning se Cobble, »Labor Feminism and President 

Kennedy’s Commission on Women», i Nancy Hewitt 

(red), No Permanent Waves: Rethinking American Feminisms, 

New Brunswick, NJ, under utgivning 2009 

29 Cobble (2004), s. 198– 201; Cobble, »A Spontaneous 

Loss of Enthusiasm», s. 33–39. 

30 Brev från Peterson till ordföranden Arne Geijer 

(och andra) den 22 oktober 1963, folder 633, EP-SL. 

Många av svaren till Peterson från hennes vänner i Sverige 

är också avslöjande. Till exempel »Dear Esther. I 

thank you…for your report on the Status of Women…It 

is nice to hear that my little country has 

taught you something about the women-problems and 

that our experiences have influenced you…I really hope 

that our exchanges of ideas and experiences will continue». 

Brev från Mils Kellgren till Esther Peterson den 

29 oktober 1963. För andra brev som erkänner de 

svenska ideernas inflytande på Petersons programförslag, 

folders 630–632, EP-SL. 

31 Brev från Esther Peterson till Sigrid Ekendahl 

den 12 july 1961, folder 630, EP-SL. 

32 Sidney Tarrow, The New Transnational Activism, 

Cam-bridge, 2005 

SUE COBBLE 

är professor i historia vid Rutgers University, New 

Jersey. Hennes forskning fokuserar betydelsen av fackligt 

aktiva, såväl i USA som globalt.

Från pigjobb till hushållsnära 

tjänster – ett historiskt perspektiv 

Problemet att kombinera arbete och familj har lösts och 

diskuterats på olika sätt i olika tider. Artikelförfattaren skärskådar 

främst argumenten för det som under senare tid 

kommit att benämnas hushållsnära tjänster och som, menar 

hon, reproducerar gamla föreställningar om vem som skall 

utföra hushållsarbete hemma hos vem. – AV EMMA STROLLO 

Vi behöver en växande tjänstesektor. Inte minst tänker jag 

på dem som kommer hit som flyktingar och som kan baka 

bröd, sy, passa barn och städa. 1 

Jens Orbacks uttalande i en intervju i DN 2004 visar hur utlandsfödda 

(kvinnor) ofta länkas samman med vissa, ofta lågavlönade 

yrken. Det här sättet att resonera kring hushållstjänster 

har då och då återspeglats i den debatt om hushållsnära 

tjänster som pågått sedan början av 1990-talet. Men är 

det ett nytt resonemang? I den här artikeln 

kommer jag att titta på hushållsnära tjänster 

ur ett historiskt perspektiv. Syftet är att 

undersöka den historiska process som 

tycks ha lett till en särskiljning och hierarkisering 

på marknaden för hushållstjänster 

och hur föreställningar om genus, klass 

och »ras»/etnicitet reproducerats i debatten. 

Ett av de vanligaste argumenten i debatten 

om »hushållsnära tjänster» som 

förts under 1990- och början av 2000-talet 

har handlat om jämställdhet. Man menar 

ofta att kvinnors ökade deltagande på 

arbetsmarknaden har gjort att kvinnor 

dubbelarbetar i allt högre utsträckning. 

Skattelättnader för hushållsnära tjänster 

skulle då göra att kvinnor konkurrerade på 

mer lika villkor med män på arbetsmarknaden. 

Detta resonemang är dock uppbyggt 

på en snäv definition av jämställdhet 

som inte tar i beräkningen att skattelättnader 

innebär en omfördelning från 

lågavlönade till högavlönade. 2 Som tidningen 

Arbetaren räknat ut innebär den 

nya skattereduceringen att alla inkomsttagare 

i en familj måste tjäna över 46 000 kr 

i månaden för att det ska bli ekonomiskt 

rationellt att köpa hushållstjänster – det 

vill säga att det annars blir billigare att städa 

själv. 3 Även om det i vissa familjer – de 

som utnyttjar hushållstjänsterna och om 

det leder till att kvinnorna ägnar mindre 

Bristen på hembiträden ledde till att 

man annonserade även på telefonkiosker. 

Idag är det för det mesta invandrad 

arbetskraft som utför det som kallas för 

hushållsnära tjänster. Foto: Gunnar 

Larsson 

tid till hushållsarbete och mer tid till lönearbete – skulle kunna 

innebära en ökad jämställdhet så kan det ses som att detta 

sker på bekostnad av jämlikhet mellan olika klasser. Om arbetet 

dessutom läggs på en utomstående kvinna leder det, som 

sociologen Ellinor Platzer påpekar, till att den rådande könsarbetsdelningen 

upprätthålls. 4 Eftersom det dessutom ofta är 

utländska kvinnor som utför hushållstjänster kan det också 

råda maktförhållanden som har samband med nationalitet eller 

»ras»/etnicitet. 5 Som Catharina Calleman påpekar förekommer 

dessa olika förhållanden av ojämlikhet samtidigt i 

husligt arbete och kan därmed vidmakthålla och förstärka varandra. 

6 Sociologen Leslie McCall menar att ingen enskild 

form av ojämlikhet kan representera de övriga men även att 

vissa former av ojämlikhet uppstår från samma förutsättningar 

som kan reducera andra former, något som jag här valt att 

kalla för motstridande ojämlikheter. I det nyss nämnda exemplet 

finns alltså en spänning mellan en 

minskning av ojämlikheten mellan könen 

och en minskning av ojämlikheten mellan 

kvinnor. 7 Jag menar att den snäva användningen 

av jämställdhet är problematisk då 

det döljer hur olika maktordningar samverkar 

med varandra vilket kan leda till att 

en åtgärd som sätts in i syftet att främja 

jämlikhet kan ge motstridande effekter. 

Då hushållsarbetet historiskt sett utförts 

av etniska minoriteter har det konstruerats 

en föreställning om hushållsarbetare 

som »de andra» vilket förklarar det 

låga löneläget och de dåliga arbetsförhållandena. 

I USA har hushållsarbetarna, 

som ofta består av etniska minoriteter, 

möjliggjort att medelklassens män och 

kvinnor kan tjäna mer pengar på arbetsmarknaden. 

Den levnadsstandard som vita 

medelklasskvinnor för kan därmed ses 

som beroende av invandrade kvinnors lägre 

levnadsstandard och exploatering. 8 

Sverige och USA är i många avseenden 

väldigt olika och på många sätt har den 

svenska välfärdsstaten motverkat den 

enorma polarisering som är så tydlig i 

USA. Nedskärningen av den offentliga 

sektorn som inleddes i slutet av 1980-talet 

och den ekonomiska krisen på 1990-talet 

har dock lett till en ökad polarisering på 

arbetsmarknaden även i Sverige. 9 Det kan 

därmed vara värt att notera de likheter 

som finns mellan dagens utveckling av pri- 


I dagens debatt om hushållstjänster lever gamla normer och föreställningar kring vilka som ska utföra hushållsarbetet kvar, men 

dessa normer möter också motstånd skriver Emmas Strollo i artikeln. Foto: Morgon-Tidningen 

22 • ARBETARHISTORIA 1–2/2009

vata hushållsnära tjänster och situationen i Sverige före framväxten 

av en offentlig sektor, då merparten av det reproduktiva 

arbetet sköttes genom privata arrangemang. 10 

Undantagslagen 

På 1930-talet i Sverige, liksom i flera andra europeiska länder 

och USA blev den så kallade hembiträdesfrågan plötsligt politiskt 

aktuell. Den debatt som tog form handlade till stor del 

om hur man skulle råda bot på den brist på arbetskraft i hemmen 

som uppstått. 11 Att ta anställning i hushåll hade för många 

kvinnor långt in på 1900-talet varit det enda alternativet för 

att kunna försörja sig och antalet husligt anställda hade stigit 

konstant mellan 1870 till 1930. Enligt Kerstin Moberg berodde 

detta dock inte på gifta kvinnors ökade yrkesverksamhet 

utan sammanföll med expansionen av borgerliga yrken så 

som företagare, tjänstemän och utövare av fria yrken. »Inom 

borgarklassen ville man upprätthålla en viss standard och höll 

sig då gärna med hembiträde.» 12 Därefter började kvinnor fly 

hembiträdesyrket och bristen på hembiträden blev snart ett 

»socialt problem» och föremål för statliga rapporter. Arbetssökande 

kvinnor började föredra andra yrken såsom i fabrik, 

kontor, affär eller restaurang och hotell. Här var arbetet mer 

fritt och självständigt i jämförelse med hembiträdesyrket. Detta 

var som nämnts inte unikt för Sverige och Moberg menar 

att det i alla industriländer visade sig att hembiträdesyrket inte 

kunde konkurrera med de andra yrkena. 13 Rolf Ohlsson menar 

att industrin betalade relativt höga löner som inte hushållen 

kunde konkurrera med vilket gjorde att lönerna för hembiträden 

släpade efter de kvinnliga industriarbetarlönerna. 14 Trots 

flera utredningar som gjordes från statsmaktens sida för att 

höja arbetsvillkoren och göra arbetet mer attraktivt så dröjde 

det till 1971 innan alla husligt anställda omfattades av arbetstidsregleringen 

– vilket var en fördröjning på 40-50 år jämfört 

med arbetsmarknadens övriga grupper. 15 Platzer menar att 

husmödrarnas behov uppenbarligen prioriterats framför de 

anställda. 16 

Under andra världskriget, när flyktingströmmarna ökade 

blev flyktingpolitiken ett medel för rekrytering av arbetskraft 

till bristyrken – bland annat till husligt arbete. Alla manliga 

flyktingar blev tvungna att anta skogs- eller jordbruksarbete 

medan kvinnorna hänvisades till »husligt arbete». Lars Olsson 

menar att det var flyktingarbetet som senare gav impulser 

till hur arbetskraftsproblemet kunde lösas genom invandring. 

17 Expansionen av industrin efter andra världskriget ledde 

till att arbetskraft importerades, bristen på svenska tjänsteflickor 

motverkades därmed bland annat genom att anställa 

utländsk arbetskraft – på det här sättet slapp man höja de eftersläpande 

hembiträdeslönerna. 18 Staten bistod med detta genom 

att man redan1943 upprättade en tillfällig lag som avsåg 

»befrielse i vissa fall för utlänningar från skyldigheten att hava arbetstillstånd». 

19 Lagen kom att gälla mellan 1943 och 1972 och 

utöver öppnandet av arbetsmarknaden för nordiska medborgare 

(detta alltså redan innan den gemensamma nordiska arbetsmarknaden 

fastslogs 1954) undantog man kravet på arbetstillstånd 

för vissa arbetsområden, däribland för husligt arbete. 

Utöver den direkta hänvisningen av kvinnliga flyktingar 

Vykortet användes som anmälningsformulär för ett möte om 

hembiträdens sociala och ekonomiska problem och skulle 

informera om hembiträdenas rättigheter och möjligheter att 

tillvarata sina intressen. 

under andra världskriget kom man sedan att inleda rekrytering 

av utländska kvinnor till hembiträdesyrket. Förutom ett 

stort antal nordiska kvinnor som kom för att arbeta som hembiträden, 

kom även ett stort antal tyska kvinnor till Sverige för 

att arbeta i de svenska hushållen. Calleman skriver att mellan 

1950 och 1958 anmäldes årligen 8 000 till 10 000 utländska 

medborgare inom gruppen husligt arbete. De allra flesta var 

tyska, finska, danska och norska medborgare. Kvinnorna fick 

förbinda sig att arbeta som hembiträde i två år innan de fick 

rätt att söka ett annat arbete i Sverige. 20 Den formella arbetskraftsinvandringen 

avskaffades 1967 i Sverige. Lagen om undantag 

på kravet om arbetstillstånd för vissa yrken gällde dock 

fram till 1972. I en promemoria från inrikesdepartementet diskuteras 

anledningarna till detta. Inom jord- och skogbruk avskaffades 

undantagsbestämmelserna redan 1952 eftersom arbetskraften 

där ansågs tillräcklig. Bristen på arbetskraft inom 

husligt arbete anses däremot kvarstå. Bristen ska ha kvarstått 

ända till 1971 då antalet arbetslösa ökade. Det tas även upp ett 

antal andra nackdelar med lagen. För det första anser Invandrarverket 

att det finns en risk för att arbetstagarna kommer att 

leva under »otillfredsställande förhållanden». »Arbetstagarna 

synes själva i många fall vara beredda att under ett år acceptera 

dåliga villkor i vetskap om att de efter denna tid har möj- 


Först 1971 omfattades alla husligt anställda av arbetstidsregleringen 

– en fördröjning på 40–50 år jämfört med arbetsmarknadens 

övriga grupper. Foto: Hernried 

lighet att få arbetstillstånd i Sverige.» 21 Man menar också att 

undantaget från skyldigheten att inneha arbetstillstånd vid 

husligt arbete missbrukades både från arbetstagarens och arbetsgivarens 

sida: 

Arbetstagarna reser inte sällan in i landet för att ta husligt 

arbete när de av arbetsmarknadsskäl vägrats arbetstillstånd 

inom annat yrkesområde. Syftet synes ofta vara att söka få 

ett fäste på den svenska arbetsmarknaden för att sedan snarast 

möjligt övergå till den verksamhet för vilken de vägrats 

tillstånd. 22 

Arbetskraftsinvandringen bestod ända fram till mitten av 50talet 

av 55 procent kvinnor. Trots detta finns det en föreställning 

om att arbetskraftsinvandrarna främst var män som skulle 

arbeta i den expanderande industrisektorn. I den offentliga 

debatten var det, enligt Wuokko Knocke, tyst kring den andel 

kvinnliga arbetare som kom hit och arbetade som hembiträden. 

De invandrade kvinnorna var därmed en osynlig del av 

arbetsmarknaden. 23 Det fanns inga fackliga organisationer för 

denna grupp av arbetare och LO, som börjat kritisera en an- 


nan sorts arbetskraftsinvandring som ansågs leda till lönedumpning 

och försämrade arbetsvillkor, hade inget att invända 

mot hembiträdesinvandringen under förutsättning att det 

skedde under kontroll av arbetsmarknadsmyndigheterna. 

Trots påtryckningar från LO:s kvinnoråd, som lyckades få till 

stånd att tyska kvinnliga immigranter vid gränsen skulle få ett 

översatt exemplar av den svenska hembiträdeslagen, blev det 

uppenbart att invandrade kvinnor i tjänstesektorn på inga sätt 

var en prioriterad fråga för ledningen inom LO. 24 

Jag menar att undantagslagen är ett tydligt exempel på en 

uppdelningsmekanism som ledde till ojämlikheter mellan 

svenska och utlandsfödda kvinnor. På grund av kön och invandrarstatus 

hänvisades kvinnorna till ett yrke som svenska 

kvinnor inte längre ville ha. De exploaterades för att möjliggöra 

den växande borgarklassens livsstil men också för att fylla 

svenska kvinnors behov i välfärdsstatens frånvaro. 

Skattereducerade hushållstjänster 

– den politiska debatten 

Undantagslagstiftningen visade hur staten spelat en viktig roll 

i uppdelningen av arbetare i olika kategorier, men hur ligger 

det till med skattereduceringen av hushållstjänster – även om 

man genom det nya skatteavdraget inte direkt hänvisar invandrare 

eller kvinnor till vissa typer av arbeten tycks det som 

att liknande föreställningar levde kvar i den föregående debatten. 

När skattereduceringen på hushållstjänster till slut slog igenom 

sommaren 2007, var det efter en 14 år lång debatt i medier 

och riksdag. Ellinor Platzer tittar i sin avhandling bland 

annat på uppkomsten av pigdebatten genom att jämföra debatten 

med en liknande lag som diskuterades i Danmark. Platzer 

menar att hushållstjänster egentligen inte är någon högereller 

vänsterfråga i sig, trots att det blev ett av de mest kända 

exemplen på blockpolitik under 1990-talet. Enligt Platzer 

hade det i de båda länderna avgörande betydelse vem eller vilka 

som presenterade förslagen och vilka argument som användes. 

I Sverige skapade förslaget »motsättningar i stället för 

samtycke och blev snabbt en klassfråga, men ställde också 

köns- och etnicitetsproblem på sin spets.» 25 I Danmark däremot 

kom förslaget från en regeringskoalition dominerad av 

socialdemokraterna och fick genast stöd från fackföreningarna 

eftersom de främsta argumenten var att det skulle minska 

arbetslösheten och svartarbetet. Platzer drar slutsatsen att pigdebatten 

inte uppkom av ideologiska skäl och att om förslaget 

sett annorlunda ut och framförts av andra aktörer med andra 

argument hade det haft en annan chans att bli verklighet. Samtidigt 

poängterar hon att det inte »råder tvivel om att debatten 

var ideologiskt laddad. En jämförelsevis obetydlig fråga 

framställdes som ett viktigt moraliskt spörsmål som de flesta 

aktörer på den offentliga arenan direkt eller indirekt förhöll 

sig till». 26 Jag menar att frågan om hushållsnära tjänster faktiskt 

är ideologisk i sig då förekomst och omfattning av hushållstjänster 

hänger samman med politiska beslut som berör 

vilken roll och omfattning staten ska spela i samhället (och i 

det privata), det kan gälla barnomsorg, skolgång, socialtjänst, 

sjukvård, föräldraledighet, arbetstider och beskattning. 27 Till

skillnad från att titta på orsakerna till debattens uppkomst har 

jag här koncentrerat mig på vad som faktiskt uttrycktes i debatten 

och hur. 28 

Jämställdhetsdiskurser, 

arbete och klass 

Herr talman! Frågan om förutsättningarna för att både 

kvinnan och mannen i familjen ska kunna arbeta samtidigt 

som familjelivet ska fungera måste lösas, så att mer tid för 

barnen skapas. En skattereduktion för hushållstjänster är 

därför ett steg i utvecklingen av det moderna samhället. Det 

är inte fråga om någon ny pigmodell. Det är fråga om såväl 

jämställdhet som anläggandet av grunden för ett nytt 

företagande. 29 

Ett av de mest förekommande argumenten har i debatten om 

hushållsnära tjänster som tidigare nämnts handlat om jämställdhet. 

Förespråkarnas utgångspunkt i denna fråga är att 

skattelättnader på hushållsnära tjänster kommer att avlasta 

kvinnor med sysslorna i hemmet så att de på detta sätt kan 

konkurrera bättre på arbetsmarknaden. Idén om jämställdhet 

vilar på en liberal grund som bygger på att skapa förutsättningar 

för (somliga) kvinnor att komma ut i arbetslivet vilket 

automatiskt skulle leda till att hon blir mer jämställd. Man vill 

alltså »skapa goda förutsättningar för de kvinnor som vill kombinera 

familj och karriär[.]» 30 Om kvinnor får avlastning i 

hemmet och därmed mer tid till arbete skulle de alltså bli mer 

attraktiva på arbetsmarknaden och därmed mer jämställda 

männen. 

Att säga nej till skattereduktion för hushållsnära tjänster är 

alltså att hålla tillbaka många kvinnors utveckling och avancemang 

i yrkeslivet. Det gynnar knappast genus- och jämställdhetsperspektivet, 

som regeringen och stödpartierna 

säger sig företräda. 31 

Det här synsättet tar tydligt avstamp i den svenska övre medelklasskvinnans 

perspektiv, hon »hålls tillbaka» i sitt yrkesliv 

på grund av den tid som hushållsarbetet tar. På det här viset 

görs förutsättningar som till synes verkar positivt för somliga 

kvinnor till en fråga om generell jämställdhet. Att det finns 

klasskillnader mellan kvinnor tas sällan upp i debatten, överlag 

är klass ett begrepp som sällan omnämns av förespråkare 

av hushållsnära tjänster. 

Klasser i marxistisk mening existerar knappast i vårt land 

längre. Däremot existerar det hög- och låginkomsttagare i 

vårt samhälle med stor rörlighet. Så måste det nog också få 

vara om vi ska värna marknadsekonomi och människors frihet 

att göra sina livsval och förverkliga sina liv. 32 

Om det omnämns är det ofta för att visa på begreppets överflödighet, 

som i citatet här ovan. Som exemplet visar anses en 

viss inkomstpolarisering inte vara ett problem, vilket innebär 

att ett klassperspektiv kan anses vara onödigt. Precis som ordet 

»piga» och »pigdebatt» hör klass till en sorts retorik som 

man undviker. Invändningar om att hushållstjänster skulle 

kunna leda till att klassystemet förstärks avfärdas ofta genom 

Efter Hembiträdeslagens införande förbättrades situationen för 

denna yrkesgrupp, hembiträdet i reportaget påpekade att hon 

fick extra betalt när det var större bjudningar och att hon var 

med i sjukkassan. Foto: Morgon-Tidningen 

att peka på att hushållstjänsterna är något nytt och annorlunda 

än det gamla »pigsystemet». 

Jag vet att den förda »pigdebatten» rör upp mycket känslor. 

»Pigorna» påminner oss om ett gammalt klassamhälle, 

som knappast någon vill ha tillbaka. En liberal huvuduppgift 

är i stället att verka för ett mer jämlikt och jämställt 

samhälle. Vi tycker inte att en tillväxt i den s.k. hushållsnära 

tjänstesektorn, som är den officiella beteckningen, skulle 

strida mot några liberala principer - tvärtom. 33 

Exemplet visar hur man vill skapa en ny och modern bild av 

yrket. Genom att kalla arbetet för »hushållsnära tjänster» försöker 

man uppvärdera yrket, vad skillnaden består av rent 

praktiskt är däremot oklart. Att det till exempel skulle handla 

om höjda löner och bättre arbetsvillkor verkar inte aktuellt. 

Precis som på 1940-talet när husmödrarnas behov prioriterades 

framför hembiträdena i fråga om arbetstidslagstiftningen 

är debatten om hushållstjänster främst fokuserad på dem som 

ska köpa tjänsterna och inte arbetarna. Man vill komma ifrån 

föreställningen om pigan som påminner om »ett gammalt 

klassamhälle». I stället formas en diskurs om »hushållsnära 

tjänster» som man laddar med positiva ideal som valfrihet, 

jämställdhet och arbete. 

Här försöker man mana fram bilden av mellankrigstidens 

pilsnerfilmer där det kommer in pigor i stärkta förkläden 


och niger inför ett herrskap som sitter och röker cigarr och 

äter punschpraliner i en soffa. Vad det handlar om, herr talman, 

är nya moderna företag, kvinnor och män, som hittar 

tjänster att sälja till barnfamiljer och till pensionärer som 

vill bo kvar längre hemma. 34 

Genom att rentvå yrket från gamla klassassociationer verkar 

man vilja visa att det är som vilket arbete som helst. Men som 

Barbara Ehrenreich och Arlie Russell Hochschild visar finns 

det ett antal aspekter som har att göra med arbetets »osynliga» 

natur, då det ofta utförs i privata hem och ofta även av illegala 

arbetare som gör att betalt hushållsarbete på många sätt 

skiljer sig från andra tjänster. 35 Då man inte använder sig av 

ett klassperspektiv blir det heller inte ett problem att detta är 

ett låglöneyrke. När Susanne Eberstein (s) i en debatt påpekar 

att lönerna inom yrket är svåra att leva på och undrar vem det 

är som ska utföra städjobben – vem är det som ska städa hos 

städerskan 36 så svarar Per Landgren (kd): 

[…] Vadå städerskan? Kan det inte vara en manlig städare? 

Har Susanne Eberstein inte städare här i huset? Vem städar 

åt den städaren eller städerskan? […] Även om lönerna ska 

vara så höga som möjligt behöver vi också ha låglöneyrken 

som gör att människor kan inleda någon typ av karriär. 37 

Det här synsättet bygger på vad jag kallar en liberalutopistisk 

diskurs – med detta menar jag att man utgår ifrån att vi lever 

i ett samhälle där alla har samma förutsättningar att ta sig fram 

i yrkeslivet. Genom att bortse från den uppdelning som finns 

inom yrket behöver man inte heller ta ställning till eller göra 

någon vidare maktanalys av frågan. Även om man i det här inlägget 

vill föra fram att vem som helst kan utföra detta arbete 

använder man också ofta det faktum att det är ett kvinnoarbete 

som en möjlighet för kvinnor att få arbete. Som nästa exempel 

visar finns det en tydlig föreställning om att det är just 

kvinnor som finns i åtanke för den här typen av arbeten. 

Vi moderater beklagar denna inställning och kommer tillsammans 

med de andra partierna i alliansen vid ett maktskifte 

2006 att se till att genomföra avdragsrätt för hushållsnära 

tjänster och därmed ge ökade möjligheter för 

många kvinnor. 38 

I många uttalanden finns det uttryck för att det inte skulle vara 

mer komplicerat än att somliga kvinnor behöver hjälp i hemmet 

och andra behöver arbete. Samtidigt som man underlättar 

för kvinnor som redan har arbete att kombinera karriär och 

familj skapar man ju dessutom fler arbetstillfällen åt kvinnor. 

En skattesubvention på hushållsnära tjänster »ger kvinnor, för 

det är oftast kvinnor, möjlighet till utveckling i sitt arbetsliv, möjlighet 

till företagande och möjlighet till mer tid för familjen.» 39 

Anne-Marie Ekström tycker liksom flera andra att det »är 

märkligt att man inte vill medverka till att det skapas fler arbeten 

för kvinnor». 40 Ur det här perspektivet ses det som en win-win 

situation för alla kvinnor. Den här ståndpunkten ger uttryck 

för en traditionell syn på kvinnan som den som är ansvarig för 

hemmet och det privata. Yrket har blivit feminint kodat och 

kvinnan har fortfarande rollen som ansvarig för sitt eget hem 


Förutom att hushållsnära tjänster anses skapa jobb för kvinnor 

nämns ibland att det också skulle skapa jobb för invandrare. Rent 

generellt har Sverige en lång historia av att hänvisa den här typen 

av jobb till invandrare skriver Emma Strollo. Vykort: LO/Robert 

Nyberg. 

och i förlängningen också för andras. Budskapet här är tydligt, 

det är inte bara »åt» kvinnor som arbetet utförs, det är 

också arbeten för kvinnor. På det här sättet tas den traditionellt 

rådande uppdelningen av arbete mellan män och kvinnor 

ofta för given i debatten. 

Integration 

Dessutom vet vi att det till och med finns kommunala bostadsföretag, 

till exempel i Malmö, som har inrättat en sådan 

service. Där har unga invandrarkvinnor fått sin första 

chans till ett riktigt jobb med lön och fått sin första riktiga 

chans att komma in i svenska familjers hem. Integration, 

herr finansminister, får man där på köpet. 41 

Förutom att hushållsnära tjänster anses skapa jobb för kvinnor 

nämns ibland att det också skulle skapa jobb för invandrare. 

Rent generellt har vi i Sverige en lång historia av att hänvisa 

den här typen av jobb till invandrare. Trots att vi i dag 

inte har någon specifikt uttalad arbetskraftsimport tycks man 

som i citatet fortfarande benägen att hänvisa dessa tjänster till 

just invandrarkvinnor. Så som det ser ut i dag i Sverige har tillgången 

på arbetskraft från länder med hög arbetslöshet och

etydligt lägre löner än de svenska ökat genom utvidgningen 

av EU. Calleman menar även att teknisk utveckling och avregleringar 

som till exempel upphävandet av förbudet mot privat 

arbetsförmedling och uthyrning av arbetskraft underlättar 

denna utveckling. 42 Sociologen Diana Mulinari hävdar att man 

i Sverige blundar för forskning från olika delar av Europa som 

visar att kvinnor som arbetar inom hushållstjänstesektorn exploateras 

och att samhället polariseras. Detta, menar hon, 

grundar sig på övertygelsen om att Sverige skulle vara annorlunda 

och bättre än resten av Europa och att vår modell för 

jämställdhet och solidaritet med invandrarbefolkningen 

skulle förhindra en sådan utveckling. 43 

I en debatt om segregationen i Sverige görs 

följande inlägg: 

Herr talman! Det behövs en mer 

utbredd arbetsmarknad för kvinnor. 

Jag vet att jag tar en risk när 

jag nämner subvention av hushållsnära 

tjänster i det här sammanhanget. 

Jag tar ändå den risken. 

Vare sig vi vill kännas vid det 

eller inte utför i dag många invandrarkvinnor 

hushållstjänster på en 

svart marknad. Med en skattereduktion 

så att fler människor har råd att betala vitt 

för hushållstjänster tror jag att många fler 

kvinnor, i synnerhet invandrarkvinnor, 

skulle kunna få ett riktigt arbete med vit 

lön. 44 

Genom att direkt hänvisa »invandrarkvinnor» 

till ett arbete som har en tradition av att 

vara både kvinnodominerat och invandrardominerat 

reproducerar man föreställningen utan att ifrågasätta 

denna uppdelning. Invandrare görs till »de andra» och förväntas 

utföra yrken som har låg status och som de traditionellt 

har hänvisats till. Man ger även uttryck för att »invandrarkvinnans» 

problem på den svenska arbetsmarknaden är att hon 

tvingas jobba svart och att segregationen skulle minska om arbetet 

blev vitt. Det som ifrågasätts är inte att det just är utlandsfödda 

kvinnor som till stor del utgör denna marknad – 

det man fokuserar på som problematiskt är att det är en svart 

marknad. Att utlandsfödda kvinnor till stor del utgör denna 

marknad tas på detta sätt ofta för givet. Man försöker alltså ge 

en bild av förslaget som en lösning på en del av de strukturella 

problem som är förknippade med den här typen av tjänster. 

Men genom att påstå att det inte bara handlar om att skapa arbetstillfällen 

åt vem som helst utan just åt de grupper som traditionellt 

utfört arbetet så reproduceras i stället de rådande 

uppdelningarna inom yrket. 

Avslutning 

Trots att det finns en föreställning om Sverige som föregångsland 

vad gäller jämställdhet på olika plan kan man med 

ett historiskt perspektiv se hur föreställningar om kön, klass 

Frågan om hushållsnära tjänster 

är både en fråga om klass, kön 

och etnicitet och har varit det även 

historiskt menar Emma Strollo. 

Vykort: Svenska kommunalarbetareförbundet, 

Robert Nyberg. 

och »ras»/etnicitet i frågan om hushållsnära tjänster förändrats 

förvånansvärt lite från efterkrigstiden till idag. När en 

brist på hembiträden uppstod på 1940-talet vände man sig till 

kvinnlig utländsk arbetskraft som inte krävde högre löner, 

först genom en direkt hänvisning av kvinnliga flyktingar och 

sedan genom arbetskraftsimport med skippade krav på arbetstillstånd 

som incitament. På samma sätt är det idag ofta 

kvinnor från andra länder som utför arbetet. Statens direkta 

inblandning i detta kan dock idag sägas vara av en annorlunda 

karaktär då ingen organiserad överföring av arbetskraft till 

hushållsarbetet sker. I och med EU:s utvidgning och 

regelverk skulle också en sådan åtgärd vara 

onödig då man har rätt att söka arbete i Sverige 

om man bor i ett EU-land. Hur 

mycket hushållstjänster som efterfrågas 

har dock att göra med politiska beslut 

och påverkas av lagstiftning om till 

exempel barnomsorg och socialtjänst. 

Man kan därför säga att skattereduceringen 

av hushållsnära 

tjänster är ett sätt för staten att stimulera 

den privata marknaden för 

hushållstjänster samtidigt som statens 

ansvar för den sociala reproduktionen 

minskas. Motiveringen till detta är, precis 

som på 1940-talet, fokuserad på att möta den 

övre medelklassens och medelklassens behov av 

hushållstjänster. Det som jag visat här är att 

det under efterkrigstiden liksom i den samtida 

riksdagsdebatten finns särskiljande diskurser, 

som inte bara har att göra med kön 

utan även klass och »ras»/etnicitet, i frågan 

om vilka som ska utföra det betalda hushållsarbetet. 

Trots detta har jämställdhet i 

dagens debatt varit ett av de vanligaste argumenten. Vad jämställdhet 

innebär i debatten om hushållsnära tjänster tycks alltså 

ha en snäv innebörd där hänsyn till »ras»/etnicitet eller klass 

inte verkar rymmas. Att »problemet» återupprepar sig kan till 

viss del förstås utifrån en ekonomisk struktur som bygger på 

polariserade lönelägen vilket i sin tur innebär att de uppdelningar 

som skapas på arbetsmarknaden inte nödvändigtvis 

betraktas som ett problem. Genom att konstruera ett nytt 

begrepp – »hushållsnära tjänster», försöker man även uppvärdera 

yrket även om detta inte innebär några reella skillnader 

för den enskilda arbetaren. Något som knappast förändrar 

arbetets könsuppdelade, klassmärkta och rasifierade 

strukturer. 

Den debatt som ändå uppstått i frågan om hushållstjänster 

visar både på att vissa normer och föreställningar kring vilka 

som ska utföra hushållsarbetet finns kvar samtidigt som dessa 

också möter ett visst motstånd. Möjligen kan detta motstånd 

förstås som en kritik av att den jämställdhet som förespråkas i 

retoriken om »hushållsnära tjänster» framstår som exklusivt 

projekt för den övre medelklassens svensketniska kärnfamiljer. 

»Invandrarkvinnor» förväntas möjliggöra de svenska medelklasskvinnornas 

jämställdhet och samtidigt realisera vad 

som kan liknas vid ett nationellt modernitetsprojekt med den 


snäva eller liberalutopistiska formen av jämställdhet som ideal. 

Jag menar att föreställningen om modernitet i debatten sätts 

i motsatsrelation till föreställningen om »invandrare» som 

förknippas med traditionalism och bakåtsträvan. Att flyktingar 

som kommer till Sverige särskilt skulle lämpa sig för att 

»baka bröd, sy, passa barn och städa» som en före detta minister 

i det inledande citatet föreslår visar på den diskrepans 

som finns mellan föreställningen om det »jämställda Sverige» 

och de strukturella ojämlikheter som reproduceras på mark- 

REFERENSER – FRÅN PIGJOBB TILL 

HUSHÅLLSNÄRA TJÄNSTER 

1 Mats Carlbom, »Ministerdebutant i 

blåsväder. ’Bildade kvinnor har vantolkat 

mig om kvinnovåldet’, säger Jens Orback», 

DN 041023. 

2 Anita Nyberg, »Hemnära marknadstjänster 

– kvinnornas befriare?» Kvinnovetenskaplig 

tidskrift, s. 31–48: 3, 1999, 43f. 

3 Lina Hjort & Rikard Warlenius, 

»Städrabatt gynnar bara rika» Arbetaren, 

18 oktober, 2006. 

4 Ellinor Platzer, Från folkhem till karriärhushåll: 

den nya husliga arbetsdelningen, 

Lund 2007, s. 107. 

5 Att jag skriver »ras»/etnicitet beror på 

att jag vill uppmärksamma hur föreställningar 

om andras religiösa eller kulturella 

bakgrund ofta vävs samman med den koloniala 

föreställningen om »ras». De kategoriseringsprocesser 

som kan urskiljas i mitt 

material menar jag alltså bygger både på 

föreställningar om etnicitet och om föreställningar 

om »ras». Även föreställningar 

om nationalitet, menar jag, kan kopplas 

samman med den koloniala föreställningen 

om »ras». 

6 Catharina Calleman, Ett riktigt arbete?: 

om regleringen av hushållstjänster, Säter 

2007, s.19. 

7 Leslie McCall, »Intersektionalitetens 

komplexitet» Kvinnovetenskaplig tidskrift 

31-56: 2–3, 2005, s.44. 

8 Irene Browne & Joya Misra, »The intersection 

of gender and race in the labor 

market» Annual review of sociology 487-513: 

29, 2003, s. 502f. 

9 Paulina de los Reyes, »Folkhemmets 

paradoxer. Genus och etnicitet i den 

svenska modellen.» Kvinnovetenskaplig tidskrift 

27-47: 2, 2000, s. 40 f. 

10 Jmfr. Ellinor Platzer, »From Private 

Solutions to Public Responsibility and 

Back Again: The New Domestic Services 

in Sweden», Gender & History 211–221: 2, 

2006, s. 219. 

11 Britta Lövgren, Hemarbete som politik: 

diskussioner om hemarbete, Sverige 1930-40talen, 

och tillkomsten av Hemmens forskningsinstitut, 

Stockholm 1993, s. 27. 


12 Kerstin Moberg, Från tjänstehjon till 

hembiträde: en kvinnlig låglönegrupp i den 

fackliga kampen 1903–1946, Uppsala 1978, 

s. 24, 223. 

13 Moberg (1978), s. 23ff. 

14 Rolf Ohlsson, Invandrarna på arbetsmarknaden: 

en undersökning av invandrare i 

Malmö under perioden 1945–1967, Lund 

1975, s. 78 ff. 

15 Lisa Öberg, »Ett socialdemokratiskt 

dilemma: från hembiträdesfråga till pigdebatt» 

Christina Florin, Lena Sommestad, 

Ulla Wikander (red.), Kvinnor mot kvinnor: 

om systerskapets svårigheter, Stockholm 

1999, s. 189. 

16 Platzer (2007), s. 75f. 

17 Lars Olsson, På tröskeln till folkhemmet: 

baltiska flyktingar och polska koncentrationslägerfångar 

som reservarbetskraft i 

skånskt jordbruk kring slutet av andra världskriget, 

Lund 1995, s. 52, 165. 

18 Ohlsson (1975), s. 81. 

19 Svensk författningssamling (SFS), 

1943: 716, s. 1471. 

20 Calleman (2007), s. 46. 

21 Arbetstillstånd för anställning i enskilt 

hushåll: promemoria. (1972). Stockholm: 

Inrikesdep., Ds In 1972:3, s. 5. 

22 Ibid. 

23 Wuokko Knocke, »Att vara kvinna 

och invandrare i det svenska arbetslivet» 

Lena Gonäs, Gerd Lindgren & Carina 

Bildt (red.), Könssegregering i arbetslivet, 

Stockholm 2001, s. 25. 

24 Öberg (1999), s. 186f. 

25 Platzer (2007), s. 67f. 

26 Ibid. 

27 Calleman (2007), s. 16. 

28 Jag har inte varit ute efter att skildra 

de vanligaste eller mest förekommande uttrycken 

i debatten utan jag har i första 

hand intresserat mig för de resonemang 

som skildrar olika idéer eller föreställningar 

om kön, klass och »ras»/etnicitet. 

Det är alltså ingen kvantitativ undersökning 

som utreder hur vanliga dessa resonemang 

var, snarare har jag varit intresserad 

av hur man uttryckt sig i dessa frågor och 

vilka idéer man byggt dessa resonemang 

på. 

naden för det betalda hushållsarbetet. Med tanke på diskurserna 

kring modernitet och jämställdhet är frånvaron av frågan 

om mäns ansvar i debatten också anmärkningsvärd. Enligt 

SCB utför män åtta timmar färre obetalt arbete i hemmet än 

kvinnor vilket antagligen inte motsvarar den tid som man betalar 

för om man köper hushållstjänster. 45 När strävan after 

jämställdhet innebär att män behöver ta mer ansvar i hemmet 

vittnar tystnaden i debatten om att kraven på jämställdhet 

tycks ha gått för långt. 

29 Jörgen Johansson, (c), Kammarens 

protokoll, anf. 56, 04/05:95. 

30 Tobias Billström, (m), Kammarens 

protokoll, anf. 122, 03/04:36. 


protokoll, anf.80, 04/05:17. 

32 Per Landgren, (kd), Kammarens protokoll, 

anf.79, 04/05:17. 

33 Karin Pilsäter, (fp), Kammarens protokoll, 

anf. 93, 95/96:41. 

34 Mats Odell, (kd), Kammarens 


35 Barbara Ehrenreich & Arlie Russell 

Hochschild (red.), Global woman: nannies, 

maids, and sex workers in the new economy, 

London 2003, s. 7. 

36 Susanne Eberstein, (s), Kammarens 


37 Per Landgren, (kd) Kammarens protokoll, 

anf. 76, 04/05:95. 

38 Magdalena Andersson, (m), Kammarens 



protokoll, anf.80, 04/05:17. 

40 Anne-Marie Ekström, (fp), Kammarens 


41 Catharina Elmsäter-Svärd, (m) Kammarens 


42 Calleman (2007), s. 12. 

43 Diana Mulinari, »Inte den sortens 

piga, inte här», Bang, 4, 2004. 

44 Ann-Marie Ekström, (fp) Kammarens 

protokoll, anf.198, 05/06:102. 

45 SCB, På tal om kvinnor och män, 

2008. s.41. 

EMMA STROLLO 

är doktorand vid tema Genus, Linköpings 

universitet och arbetar på en avhandling 

om det betalda hushållsarbetet i 

Sverige.

Olof Palme, CIA och Polen 

Källkritiska funderingar kring en osannolik historia 

Även efter att den oberoende fackföreningsrörelsen Solidarnosc 

Luciadagen 1981 hade förbjudits av den polska regimen, 

fortsatte det internationella stödet för organisationen. 

Både legal humanitär hjälp och illegala transporter av litteratur, 

kommunikationsutrustning och annat organiserades 

under åren fram till 1989. Enligt den amerikanske journalisten 

Peter Schweizer etablerades då ett samarbete mellan 

CIA och Sverige, med Olof Palmes aktiva stöd för den illegala 

verksamheten. Påståendet har tagits över av svenska 

historiker. Men kan det verkligen beläggas? – AV KLAUS 

MISGELD 

Ibland kan vi historiker ramla över »stories» som är alldeles 

för bra för att vara sanna, men ändå vandrar de med vår hjälp 

vidare genom historieskrivningen, berättas om och om, och 

till slut blir de sanna. En sådan story tycks ett påstående vara 

som handlar om Olof Palmes benägna samarbete med USA 

rörande Polen under 1980-talet. 

Direktören för Central Intelligence Agency (CIA) 1981- 

1987, William (Bill) Casey, var en aktiv man, mest känd för 

Iran-contras-affären. Han for i sitt speciella svarta, »omärkta» 

jetplan världen runt för att sätta i verket vad USA:s administration 

hade placerat högt på dagordningen, sedan Ronald 

Reagan hade tillträtt som president den 20 januari 1981, nämligen 

att destabilisera det sovjetiska väldet eller åtminstone 

minska Sovjetunionens inflytande i världen. Reagans tidigare 

kampanjledare och nye spionchef började pendla mellan Washington 

och asiatiska, arabiska, västeuropeiska och andra huvudstäder, 

knöt heliga och oheliga allianser och utlovade stöd 

både här och där: till afghanska mujahedin mot den sovjetiska 

ockupationsmakten, till dissidenter av olika kulörer, men även 

till en rad diktatorer – allt enligt den nordamerikanske journalisten 

Peter Schweizers bok med den talande titeln Victory. 1 

Polen – en svag länk i Sovjetsystemet 

Ett intressant land i detta sammanhang var Polen, särskilt lämpat 

som instrument för att bryta upp sovjetsystemet. Landets 

kommunistiska system var genomkorrumperat och hade en 

synnerligen svag förankring i befolkningen. Ekonomin var urdålig. 

Strejker och uppror hade slagits ned vid flera tillfällen, 

de mest kända 1956, 1970 och 1976. Från sensommaren 1980 

– efter de stora strejkerna i augusti samma år – växte den fria 

och oberoende fackföreningsrörelsen Solidarnosc fram, som 

var mycket mer än en facklig rörelse. Den organiserade snart 

tio av Polens vid denna tid cirka 34 miljoner invånare. Den 

förbjöds den 13 december 1981 när generalsekreteraren för 

Polens kommunistiska parti och regeringschefen, generalen 

Wojciech Jaruzelski, införde de så kallade militärlagarna, i 

praktiken en militärkupp i ett realsocialistiskt land. 

USA:s centrala fackliga organisation AFL/CIO – liksom 

många västliga fackliga organisationer, inte minst den svenska 

Landsorganisationen och TCO – hade lämnat stöd till Solidarnosc. 

Det gällde ju grundläggande mänskliga och fackliga 

rättigheter. Men just det nordamerikanska stödet var något 

som LO försökte hålla på avstånd, av förklarliga skäl: det var 

oklart – eller bättre: rätt så klart – varifrån en del av dessa 

pengar kom, nämligen via olika institutioner från USA:s regering, 

vilket även Solidarnosc ledare Lech Walesa insåg. Walesa 

stödde under rörelsens legala tid denna av LO intagna 

hållning, åtminstone enligt svenskt källmaterial. 2 Och inte ens 

AFL/CIO:s kontakt till Casey i detta ärende, Irving Brown, 

ville enligt Schweizer veta av alltför nära kontakter med CIA, 

när det gällde Polen. 3 

Efter den 13 december 1981 hade alltså ett nytt läge uppstått. 

Protestaktioner mot den polska regimen ägde rum världen 

över och i många länder, inte minst Sverige, sattes aktiviteter 

igång för att via öppna och dolda kanaler stödja oppositionen 

i Polen och för att ge humanitär hjälp åt dess folk, särskilt 

de hårt trängda Solidaritetsfamiljerna. Tusentals av rörelsens 

medlemmar hade ju fängslats eller internerats. Just den 

humanitära verksamheten hade accepterats av den polska regimen, 

ty landet var nära ekonomisk bankrutt. 

Frivillighetsorganisationer, kyrkor och samfund, arbetarrörelsens 

olika grenar främst genom Arbetarrörelsens internationella 

centrum (AIC) och i-fonden, andra politiska och intresseorganisationer 

och inte minst i Sverige bosatta polacker 

gjorde stora insatser. Genom både centrala och lokala initiativ 

samlades in pengar, skickades paket, togs emot flyktingar 

och bildades givetvis även opinion. 4 Den svenska ambassaden 

i Warszawa och Utrikesdepartementet var väl medvetna om 

hjälpaktionerna, men UD skickade också ut varningar till de 

svenska hjälporganisationerna att deras transporter övervakades 

av polska myndigheter och att man borde agera försiktigt. 5 

Samtidigt förekom nämligen även en del hemliga aktioner, 

några även med hjälp av AIC. 6 Men det tycktes dock också helt 

andra, större krafter ha varit i farten. 

Från påven till Palme 

CIA-chefen Casey ansåg att Polen och den polska oppositionen 

var särskilt lämpliga för att spela sin roll när det gällde att 

försvaga Sovjetunionen. Att det fanns en stor polskättad befolkning 

i USA, med starka organisationer, underlättade också. 

Casey for alltså runt i sitt jetplan, om man får tro Peter 

Schweizer, bland annat för att aktivera stöd åt den polska oppositionen 

i syfte att använda den i den stora planen mot 

»ondskans imperium». 7 

Så landade han – när förblir oklart – även i Rom och togs 

emot i Vatikanen, till och med av påven Johannes Paulus II. 


Men Vatikanen var inte riktigt med på noterna: den lovade informationer 

om situationen i Polen, att hjälpa till med vissa 

kontakter, men ville inte låta sig inordnas i Caseys strategi. I 

Rom var man mycket väl underrättad om vad som pågick i påvens 

hemland, men hade en annan, mindre konfrontationsinriktad 

agenda och ville förstås inte bli CIA:s partner, ej heller 

medverka vid transfer av gods eller pengar, vilket Washington 

kunde konstatera. Det var nu, som Sverige kom in i bilden – 

enligt Schweizer. 8 

Direkt från Rom flög CIA-chefen 

nämligen till Stockholm, av alla platser. 

Att kritiken mot USA:s konfrontationspolitik 

och inte minst agerande 

– i samma syfte – i Centralamerika och 

på andra platser i världen var hård, 

visste naturligtvis CIA-chefen. Vad 

ville han här? Skulle han prata om sovjetiska 

ubåtar som just då påstods härja 

i svenska farvatten, eller var det kanske 

en NATO-ubåt som hade fastnat 

och som han ville få loss? Kom han för 

att se till att export av modern teknologi 

från USA till Sverige inte gick vidare 

till av Sovjetunionen dominerat 

område? Eller ville han aktivera insmuggling 

av kommunikationsutrustning 

för Solidarnosc, en transport som 

före den 13 december 1981 – då helt 

legalt – delvis hade samordnats av LO, 

i den Fria Fackföreningsinternationalens 

namn? Denna samordning hade 

för övrigt inte gillats av några nordamerikanska 

fackföreningsmän. Fanns 

det, när det gällde sistnämnda syfte, 

andra, mer eller mindre hemliga kanaler 

(vilket LO hade misstänkt) mel- 

lan Polen och USA via bland annat polacker bosatta i Sverige, 

som skulle reaktiveras och få ny finansiering från USA? 9 

Vad hände alltså i Stockholm? Schweizer tror sig veta. Det 

kan åtminstone ha underhållningsvärde att återge detaljer ur 

hans skildring av Caseys korta besök i Stockholm, just eftersom 

denna skildring sedan har broderats ut av svenska historiker 

och vandrat vidare genom historieskrivningen. 

Casey anlände en tidig morgon (när? – se nedan) i Stockholm, 

skriver Schweizer (163ff), åt en kort frukost i Gamla 

Stan och träffade därefter »Swedish government officials», det 

vill säga ledande representanter från försvarsdepartementet 

och »the prime minister’s office». Han blev överraskad över 

hur samarbetsvilliga de var, inte minst när det gällde att hindra 

teknologitransfern österut. Och så kom Caseys andra huvudärende 

upp: export av »strategic goods» till Solidarnosc. 

Där behövde man svensk hjälp. Den borgerliga regeringen 

under statsminister Fälldin hade 1981 varit till nytta, sägs det 

i boken, men nu behövdes en mer »permanent pipeline». 

CIA-chefen rörde sig i Stockholm på inte helt okänd mark. 

Under kriget hade han nämligen värvat svenska affärsmän som 

skulle samla information om tysk industri vid sina besök i 


Enligt Peter Schweizer skulle Olof Palme ha 

lovat CIA-mannen Casey att mot fortsatt teknologiexport 

från USA se till att amerikanska transporter 

vidarebefordrades med hjälp av svenska 

tulltjänstemän till Solidaritet i Polen, en historia 

som enligt Misgeld saknar täckning i källorna. 

Foto: Lantarbetaren. 

Tyskland. Nu hade han åter fått tecken från Sverige att man 

främjade vissa nordamerikanska projekt, bland annat i Afghanistan, 

och han hade dessutom med sig brev från fackliga 

ledare och socialdemokrater i Västeuropa som stödde hans 

polska ärende. Fortfarande: allt enligt Schweizer! Och se där: 

Caseys svenska samtalspartner var snabbt med på noterna 

och talade om för honom att han i sin hotellsvit skulle vänta 

på ett telefonsamtal. Samtalet kom efter några timmar: »It was 

the soft, gentle voice of Olof Palme.» 

(s. 165) 

»Casey was direct to the point»: 

samarbete när det gällde oförändrad 

teknologiexport från USA till Sverige 

(dock ej vidare) mot samarbete när det 

gällde transporter för Solidarnosc till 

Polen, via Sverige. Olof Palme tvekade 

inte. Samtalet tog tio minuter. 

Statsministern lovade »att göra vad 

han kunde». Och inom några veckor 

hade CIA etablerat en infrastruktur 

för transporter från Västeuropa, 

främst Bryssel, via Sverige, där svenska 

tulltjänstemän påstås medverkat till 

att ändra tullhandlingar för transporter 

som via Sverige och svensk hamn 

gick vidare till Polen. Pålitliga solidaritetsaktivister 

såg till att transporterna 

kom fram till Sverige (s. 257f, 266). 

Men den svaga länken fanns i de 

svenska hamnarna, främst Ystad, där 

svenska hamnarbetare och tjänstemän 

tog vid. Och så gick det snett till slut: 

någon läckte till polska myndigheter 

och 1986 beslagtogs några transporter, 

den största en 40-tons långtradare 

som innehöll offsettryckerier, 

kopiatorer, faxmaskiner och datorer med mera till ett värde av 

mer än 200 000 $, även idag en stor summa! 

Casey agerade snabbt: amerikanerna fick fram namnet på 

den svenske tulltjänsteman som hade skvallrat mot betalning, 

och för att undvika skandal såg de svenska myndigheterna till 

att denne befordrades »snett uppåt» till en ofarlig plats (s. 258, 

266). CIA-chefen var åter nöjd. Redan året innan hade han i 

Frankfurt/Main under en lunch »with an official from the 

Swedish prime minister’s office» uttryckt sin regerings tacksamhet 

för det svenska stödet (s. 227). 

Sanning eller dikt? 

Denna smått fantastiska historia väcker en mängd frågor: först 

och främst – är den sann eller ens sannolik? Eller vad i den är 

sant, vad inte? Vad är belagt, vad inte? Närmare omständigheter 

måste utredas för att pröva sanningshalten: när ägde 

samtalet med Olof Palme rum? Vilka var involverade? Vad 

gjorde den svenska tullen? Hur fungerar den? Vilka andra deltog 

i aktionerna, först och främst från Solidarnosc och Polenaktivisternas 

sida?

Alla dessa frågor kan inte besvaras här. Men det finns de, 

bland svenska historiker och statsvetare, som redan har svar 

på frågorna, och det är egentligen dem mitt huvudintresse gäller: 

på vilka grunder håller de denna historia för sann – ty det 

gör de! Har de gjort något, och i så fall vad, för att pröva sanningshalten? 

Det är fyra forskare som här hamnar i fokus, nämligen – i 

kronologisk ordning – Ola Tunander (2001), Mike Winnerstig 

(2003) och slutligen Olof Kronvall 

och Magnus Petersson (2005). 10 

Tunander och Winnerstig åberopar 

Schweizer; Kronvall & Petersson åberopar 

Schweizer, Winnerstig och utredningen 

Fred och säkerhet: Svensk säkerhetspolitik 

1969–1989 (2002). Intressant 

är då hur dessa forskare hanterar 

sina källor, bättre: sin enda verkliga 

källa, Schweizer. 11 

Tunander är den som går längst. 

Hans ärende är i och för sig inte Polen 

utan ubåtarna och han sätter Caseys 

landstigning i Stockholm i samband 

med ubåtsjakten och en eventuell 

NATO-ubåt i Hårsfjärden. Eftersom 

han menar sig kunna datera detaljerna 

i denna ubåtsjakt anser han 

sig också kunna datera Caseys samtal 

med de svenska regeringsrepresentanterna 

och telefonsamtalet med 

Olof Palme: till morgonen den 12 oktober 

1982 (s. 134). Schweizer själv 

däremot anger inte något årtal. Av andra 

samband i hans framställning att 

döma borde samtalen snarast ha ägt 

rum 1983, även om han också mer 

vagt nämner att Olof Palme åter var 

statsminister och efterträtt Thorbjörn Fälldin (vilket skedde 

den 8 oktober 1982). 12 

Winnerstig har en brasklapp om Schweizer och noterar att 

denne »skriver i en tradition som intar en position mellan 

journalistik och forskning, en genre som är källkritiskt problematisk» 

men inte ovanlig (s. 43). Trots denna kommentar 

godtar han Schweizer och är i sin målande beskrivning lika 

åskådlig som denne, ja, enligt Winnerstig har de svenska tulltjänstemännen 

till och med beordrats [min kursivering] att 

»förfalska ursprungsdokument» för försändelserna från Belgien 

till Polen via Sverige (s. 41). Kronvall & Petersson har 

endast några korta rader syftande på denna historia där de 

nämner att »Sverige deltog aktivt i CIA-operationen genom 

att fungera som transitland» för smugglingsverksamheten till 

Polen (s. 138). Formuleringen är också märklig eftersom »att 

fungera som transitland» rimligen inte är att likställa med att 

delta »aktivt». Alla nämnda författares huvudärende är för övrigt 

i grunden det som anges i Winnerstigs rubrik: Sverige var 

»ett västland även under Olof Palme», vilket väl knappast någon 

skulle betvivla. 

Nyckeln till historien är uppenbarligen Schweizer. Men 

Irving Brown, AFL-CIO:s kontaktman med CIA, 

ville inte heller veta alltför mycket om kontakterna 

mellan CIA och Polen, skriver Klaus Misgeld. 

Foto: John Wahlbärj, Stockholm. 

denne författare lämnar oss i sticket när det gäller det väsentliga: 

källorna. Hans uppgifter om dem är nämligen så gott som 

obefintliga. När det gäller Caseys samtal med Olof Palme och 

regeringens representanter, så har han ingen not alls, inte ens 

en uppgift om år eller dag. Noten om en sen lunch med svenska 

officerare, också på denna 12 oktober, är av samma obestämda 

art som många andra i boken: »U.S. official, interview 

with the author.» (s. 165 och not 17, s. 169) 

Andra källor? 

En annan väg än via Schweizer och 

hans eftersägare är att gå till svenska 

källor. Mycket av eventuellt källmaterial 

rörande en eventuell affär av detta 

slag är givetvis ännu inte tillgängligt. 

Men det finns möjligheter att 

ställa frågor rörande sannolikhet, omständigheter 

och enskildheter. Här 

först något om tidpunkten, sedan något 

om vad som faktiskt skedde. 

Olof Palmes regering trädde alltså 

till den 8 oktober 1982, en fredag. 

Samtalet med Casey förläggs av Tunander 

till tisdagsmorgon, den 12 oktober. 

Av Olof Palmes almanacka 

framgår att han på eftermiddagen den 

11 oktober åkte till SSU:s kursgård 

Bommersvik i Södermanland (mellan 

Järna och Nykvarn). Dit åkte även 

hela kretsen av nytillträdande ministrar 

och statssekreterare. Återresan 

skedde den 12 oktober kl 16.00. 13 En 

mer hektisk och mindre lämplig dag 

för CIA-chefen att dimpa ner i Stockholm 

är svårt att tänka sig, men inte 

omöjlig. Hur som helst var höga representanter från försvarsdepartement 

och Statsrådsberedningen, som kunde ta ansvar 

i en sådan delikat affär och som Casey påstås ha träffat, knappast 

på plats i Stockholm eller ens utnämnda. Några som borde 

veta, Olof Palmes närmaste medarbetare, som dåvarande 

vicestatsministern Ingvar Carlsson och rådgivaren och statssekreteraren 

med säkerhetsfrågor på sitt bord, Ulf Larsson, 

säger sig inte känna till något om allt detta. 14 För fullständighetens 

skull vill jag inte utesluta möjligheten att »rikets säkerhet» 

i en sådan fråga kan väga högre än den samtidshistoriska 

forskningens kunskapsintresse, men jag är inte benägen 

att tro att det skulle vara förklaringen till att ingen vill kännas 

vid denna historia. Jag förmodar att sanningen är enklare: händelsen 

har inte ägt rum, åtminstone inte på det sätt som 

Schweizer och hans efterföljare vill göra gällande. 

Men något har faktiskt ägt rum, och det är smuggling av 

CIA- eller kanske bättre: USA-finansierat gods från Belgien 

via Sverige till Solidarnosc och andra oppositionella organisationer 

i Polen, efter den 13 december 1981 fram till 1989. 

USA var inte ensamt om att på detta sätt stödja den polska oppositionen. 

Så gjorde AIC/i-fonden, Polen-Solidaritet, Soli- 


Det svenska stödet för polska Solidaritet har varit omfattande. Men att just Sverige skulle ha fått en av 1900talets 

största diktaturer på fall genom samarbete mellan Olof Palme och CIA-chefen finns det inga belägg för, 

skriver Klaus Misgeld. Foto: Solidaritets informationskontor i Stockholm 

daritetskommittén i Lund och fackliga och andra organisationer 

i flera länder, till exempel i Frankrike och Förbundsrepubliken 

Tyskland. 

Att svenska tulltjänstemän och hamnarbetare såg mellan 

fingrarna, när det gällde att forsla gods till den demokratiska 

REFERENSER – OLOF PALME, CIA 

OCH POLEN 

1 Peter Schweizer: Victory: The Reagan 

administration’s secret strategy that hastened 

the collapse of the Soviet Union (New York, 

1994). 

2 Sedan den 1 januari 2007 pågår ett 

treårigt forskningsprojekt vid Samtidshistoriska 

institutet vid Södertörns högskola 

som handlar om Sverige och demokratirörelsen 

i Polen på 1980-talet. I projektet 

deltar Stefan Ekecrantz, Karl Molin och 

undertecknad. Jag skriver om det svenska 

fackliga stödet för Solidarnosc. Se även 

min artikel i Arbetarhistoria 2006:4 (nr 

120), s 24–31: »Solidaritet med SOLIDA- 

RITET. Den svenska arbetarrörelsen och 

demokratirörelsen i Polen kring 1980» 

och ett bidrag i en kommande antologi på 

engelska: »Sweden: Focus on Fundamental 

Trade Union Rights». Materialet om 

LOs stöd för Solidarnosc finns på Arbetarrörelsens 

arkiv och bibliotek (ARAB) och 

är mycket omfattande. Projektet kommer 

att samarbeta med en polsk forskare som 

behandlar samma aspekter från sitt håll. 

3 Schweizer s 61. Irving Brown var en i 

Sverige välkänd veteran från kalla kriget. 


Se Klaus Misgeld: »Facklig alliansfrihet? 

Landsorganisationen i Sverige och fackföreningsinternationalen 

i början av det kalla 

kriget», s 27–50 i Arbetarhistoria 1996:1–2 

(nr 77–78); på engelska http://www.iisg.nl/ 

publications/respap30.pdf (12.1.2009). 

4 En av de mer kända och omskrivna lokala 

grupperna hade sin bas i Lund. Se 

Maria Heino & Barbara Törnquist-Plewa: 

»Svenska Stödkommittén för Solidaritet – 

The Swedish Solidarity Support Committee 

and Independent Polish Agency in 

Lund», s 25–61 i Skandinavien och Polen. 

Möten, relationer och ömsesidig påverkan, 

Lund, 2007). Maria Gnosspelius (född 

Heino) arbetar vidare med detta tema 

(kommande magisteruppsats vid Helsingfors 

universitet). – En annan sammanslutning 

var Polen-Solidaritet som hade en 

kärna i aktivister från trotskistiska Socialistiska 

partiets (SP, tidigare KAF/Kommunistiska 

Arbetarförbundet), vilket framgår 

av handlingar i SPs arkiv (vol 81, 334, 

439ff), ARAB. Stefan Ekecrantz del av vårt 

projekt handlar bland annat om dessa aktivisters 

tolkning av utvecklingen i Polen. 

5 T ex Utrikesdepartementet, HP I EP 

Dnr 219, 1982-01-15 och 1982-01-27. Vi i 

oppositionen i Polen, är inte så överraskande och står också 

att läsa i Maria Heinos och Barbara Törnquist-Plewas uppsats. 

15 Men att de förfalskade tullhandlingar är mindre troligt 

och var i transitsammanhang knappast nödvändigt. Att åtminstone 

en stor transport upptäcktes i februari 1986 och be- 

projektet får ta del av ambassadens synnerligen 

utförliga rapportering och annat 

UD-material från denna period. Karl Molins 

del av projektet kommer att särskilt 

behandla aspekter rörande svensk utrikespolitik 

och tillämpningen av Helsingforsavtalen, 

rörande Polen. Se även Ulf Eliasson: 

»Diplomatin utmanas? Svenska demokrati- 

och säkerhetsintressen under den 

polska krisen 1980–1981», s 32-37 i Arbetarhistoria 

2006:4 (nr 120). 

6 Se Göran Jacobsson: »De hittade 

lönnfacket. För Solidarnosc i polskt fängelse», 

ibid s 18–23. Jacobsson transporterade 

illegal tryckeriutrustning till Polen, 

när han åkte fast. För finansieringen stod 

AIC. Han tillhörde Socialistiska Partiet 

och var aktiv inom Polen-Solidaritet. 

7 För det följande se Schweizer sidorna 

35–39, 55–123, 144–148, 158–170, 

222–231, 256–259 och 264–268. Enligt 

Schweizer, s 76, användes som mest åtta 

miljoner US-dollar per år för Solidaritet. 

8 Schweizer s 37f, 76, 171. 

9 Se Misgeld: »Solidaritet med SOLI- 

DARITET» och »Sweden: Focus on Fundamental 

Trade Union Rights». 

10 Ola Tunander: Hårsfjärden: Det hem-

slagtogs och att dess svenske chaufför i Polen dömdes till ett 

långt fängelsestraff, är också känt. 16 Inte minst både Lech Walesa 

och Wojciech Jaruzelski känner till detta faktum. Walesa 

påpekar dessutom, liksom Schweizer, att det var en svensk som 

hade skvallrat. 17 

Viktigare är det som Heino & Törnquist-Plewa skriver, 

nämligen att en del av de transporter eller gods som via Svenska 

stödkommittén för Solidaritet i Lund respektive dess mer 

eller mindre hemliga avknoppning »Independent Polish 

Agency» (IPA) skickades till Polen, finansierades av »National 

Endowment for Democracy» (NED). Det handlade om stora 

summor. Författarna kallar NED (vars huvudsakliga verksamhetsområde 

var Latinamerika) »an independent American 

institution created in 1983». »Independent» är dock kanske 

inte rätta ordet för denna skapelse av Reagan-administrationen. 

18 – Det kan alltså slås fast att USA-finansierade transporter 

till den polska oppositionen smugglades via Sverige, 

men inte att regeringen var inblandad. 

För mycket underhållning 

– för lite källkritik 

»Om Sverige, på det sätt som Schweizer beskriver, något bidrog 

till att få en av 1900-talets största diktaturer på fall, har 

vi för övrigt absolut inte någonting att skämmas över – snarare 

tvärtom», skriver Winnerstig angående bland annat Olof 

Palmes påstådda roll i den här behandlade storyn (s. 44). Ja, så 

kan man väl säga, även om det låter »något» överdrivet. Men 

liga ubåtskriget mot Sverige, Stockholm, 

2001, s 133f; Mike Winnerstig: »Ett västland 

även under Olof Palme,» Internationella 

studier 2003:1, s 38–44; Olof Kronvall 

& Magnus Petersson: Svensk säkerhetspolitik 

i supermakternas skugga 1945–1991, 

Stockholm, 2005, s 48. 

11 Kronvall & Peterssons hänvisning till 

Fred och säkerhet: Svensk säkerhetspolitik 

1969–1989, SOU 2002:108, Stockholm 

2002, är egendomlig så till vida att de åberopar 

sidorna 223f som dock inte innehåller 

något om Casey, Sverige och Polen; 

däremot hänvisar de inte till utredningens 

bilagedel som hade varit mer relevant i 

sammanhanget. Se not 18. – På nätsidan 

http://www.leopoldreport.com/Casey.html 

(12.1.2009) finns också en notis om Casey 

i Stockholm hösten 1982; där påstås t o m 

att Casey »besökte» Palme »under stort 

hemlighetsmakeri». Polen nämns dock 

inte. Källan är – givetvis – Schweizer. Även 

förre ÖB Bengt Gustafsson refererar amerikanen 

och spekulerar om Sveriges och 

palmes eventuella samröre med Reagans 

mot Sovjetunionen riktade aktioner. Bengt 

Gustafsson: »Kommentarer efter genomläsning 

av Ola Tunanders Spelet under ytan», 

i Historisk tidskrift 2008:3, s. 501–502 

12 Schweizer behandlar Sverige-anknytningen 

på många sidor, rörande olika år. I 

Tunanders två noter till detta stycke 

nämns bara själva boken, inte någon sida, 

vilket inte underlättar att få veta hur han 

kommer fram till sin datering. 

13 Olof Palmes arkiv, vol 1.1:6, ARAB. 

14 Jag har fört flera samtal med Ulf 

Larsson om ärendet, bl a i april 2008; Ulf 

Larsson som har fört dagboksanteckningar 

under dessa år har senare även varit generaldirektör 

för tullverket och därför stor 

insikt i tullens sätt att arbeta; e-post från 

Ingvar Carlsson, 17 June 2008; samtal med 

förre chefen för AIC som 1986 blev statssekreterare 

i Utrikesdepartementet, Bengt 

Säve-Söderbergh, 16 september 2008. – 

Jag har även kontrollerat förre Överbefälhavaren 

Lennart Ljungs dagböcker, utan 

att hitta någon relevant uppgift i denna 

fråga; Krigsarkivet SE/KrH 0035:1018, 

box 2. 

15 Heino & Törnquist-Plewa: »Svenska 

Stödkommittén för Solidaritet», t ex s 39. 

16 Ibid.- Chauffören hette Lennart 

Järn. Om aktionerna för att få honom fri 

finns mer i Maria Gnosspelius (Heinos) 

därifrån är det alltså långt till sådana påståenden som att den 

svenska statsministern skulle ha spelat under täcket med CIAchefen, 

och detta mitt under regeringsbildningsprocessen och 

utan att tala med sina närmaste medarbetare; att han skulle ha 

gjort sig skyldig till (illegalt) ministerstyre och dessutom uppmanat 

till illegala handlingar; att svenska tulltjänstemän skulle 

ha »beordrats» till sådana handlingar genom att förfalska 

dokument (även om de enligt en vittnesuppgift accepterade 

tullhandlingar med medvetet oklara uppgifter 19 ) och att Casey 

slutligen skulle ha tackat Sverige för allt detta under en lunch 

i Frankfurt. Åtminstone krävs här andra bevis än Schweizers 

bok även om den är rätt underhållande, det skall medges. 

Mycket av det som Schweizer för övrigt berättar i sin bok 

kan vara sant. För att kunna ta ställning till det krävs kunskaper 

och tillgång till källmaterial som jag inte har. Men när det 

gäller CIA-chefen Bill Caseys hastiga besök i Stockholm och 

vad som hände där, finns det dock vissa möjligheter till kontroll, 

eller åtminstone informationer som öppnar för ett ifrågasättande. 

Dessvärre har här de forskare som har använt 

Schweizer som källa inte brytt sig om dem. 

Till slut: om nu denna story skulle ha tilldragit sig så som 

Schweizer påstår, varför har inte svenska massmedia, åtminstone 

de som gärna gav Olof Palme ett tjuvnyp, tagit upp den? 

Eller har de det? Jag har inte hittat andra belägg än nämnda 

inslag på nätet där Caseys resa också lever vidare. Kan förklaringen 

vara den att media var mera kritiska än de källkritiskt 

skolade forskarna? Men en bra story vill man ju gärna berätta 

vidare, eller hur? 

kommande magisteruppsats. 

17 Lech Walesa: The Struggle and the 

Triumph: An Autobiography. With the collaboration 

of Arkadius Rybicki, (New 

York, 1992, från franska utgåvan 1991, 

s 110. – Bilagedelen till SOU 2002:108, 

s 117: intervju av ambassador Rolf Ekéus 

med Wojciech Jaruzelski, 18 september 

2002 i Warszawa. Det är denna källa som 

Kronvall-Petersson kunde ha nämnt. 


Stödkommittén för Solidaritet», s 35; jfr 

Colin Shawn Cavell: The National Endowment 

for Democracy and the export of ’madein-America’ 

democracy, 2001. 


Stödkommittén för Solidaritet», s 38. 

KLAUS MISGELD 

är historiker och för närvarande verksam 

vid Södertörns Högskola, där han arbetar 

med ett forskningsprojekt om 

svenskt fackligt stöd till polska Solidarnosc. 

Han har fram till sin pensionering 

varit forskningssekreterare på ARAB och 

redaktör för Arbetarhistoria. 


Från studentpolitik 

till Saltsjöbaden 

Kaj Björk porträtterar Arnold Sölvén, LO:s förste jurist 

År 1937 anställdes Arnold Sölvén som Landsorganisationens 

förste jurist. Sölvén var en av dem som 

låg bakom arbetet med Saltsjöbadsavtalet 1938, 

han var engagerad för socialdemokratin och fackföreningsrörelsen 

men många av hans uppfattningar, 

inte minst om det internationella skeendet, 

var avvikande och han kände sig med tiden allt mer 

isolerad i rörelsen. – AV KAJ BJÖRK 

Vem var LO:s första jurist? Det låter 

sig diskuteras. Att LO under 

sitt första stormiga årtionde emellanåt 

fick behov av juridiskt bistånd 

kan man inte betvivla, men 

varifrån biståndet kommit har inte 

blivit kartlagt. Man vet dock att en 

av den svenska arbetarrörelsens 

första advokater hette Sigurd 

Dahlbäck. Född 1866 har han 

vuxit upp i ett borgerligt hem i Falun, 

och efter juridiska studier och 

tingstjänstgöring kunde han enligt 

tidens ordning ståta med titeln 

vice häradshövding. Som advokat 

har han haft egen byrå, där den 

mycket unge juris studeranden 

Östen Undén tjänstgjort under 

några månader. Dahlbäck har för- 

svarat alla möjliga samhällsfiender och 1907 varit 

självaste anarkisten Hinke Bergegrens juridiska ombud. 

Mot fattiga stackare har han varit snäll, men av 

de framväxande fackförbunden har han krävt så 

mycket betalt att de tröttnat på honom. Efter storstrejken 

1909 har han inte fått fler uppdrag från 

fackligt håll. 

Sigurd Dahlbäck gjorde 1914 sensation på ett annat 

område, när han befanns vara författare till en 

succéroman, Firman Åbergsson, utgiven under pseudonym. 

Författarkarriären blev dock kort, och sommaren 

1917 beredde han sig att inleda en tredje karriär 

som Nordiska museets lokalombud i Norrbotten. 

Han hade kvar personkontakter inom arbetarrörelsen, 

och i det alkoholdränkta avskedskalaset i 

Stockholm deltog två av tidens socialdemokratiska 

storheter, Gustav Möller och Fabian Månsson. 

Hugo Lindberg, född 1887, blev en av Sveriges 

mest kända brottmålsadvokater, och hans advokatbyrå 

kunde också erbjuda fackföreningsrörelsen tillfälliga 

tjänster. 1930 anställde Lindberg en 30-årig 


Sigurd Dahlbäck var en av den 

svenska arbetarrörelsens första 

advokater. 

jur.kand. vid namn Arnold Sölvén, som fick en del 

uppdrag för olika fackförbund. Han var son till en 

frikyrklig väckelsepredikant, till yrket banmästare, 

som flyttat från Norrland till Mölndal. I en insändare 

till Göteborgstidningen har sonen Arnold stämplat 

denna stad som »arbetarens Sibirien». Längre 

fram i livet har han betecknat sin barndomsmiljö 

som »landets dystraste industri- och proletärsamhälle». 

Som tonåring har Arnold Sölvén enligt egen 

uppgift deltagit i en hungerkravall 

i Göteborg våren 1917, vilket den 

nästan jämnårige göteborgaren 

Arnold Ljungdal också skall ha 

gjort. Mellan de båda Arnold har 

det tydligen inte förekommit ömsesidig 

sympati. Den blivande 

skalden och marxisten Arnold 

Ljungdal angrep kristendomen, 

medan Arnold Sölvén nöjde sig 

med att angripa dogmatisk kristendom 

av den sort som hans pappa 

predikade. Mellan far och son 

fanns det uppenbara spänningar, 

men fadern har ändå kunnat ord- 

na så att sonen Arnold ensam i 

släkten fått gymnasieutbildning. 

Han var uppenbarligen en mycket 

duktig och skötsam gymnasist, 

vars studentuppsats handlade om åtgärder för att 

främja folkbildningen. Själv hade han ambitioner att 

inleda en akademisk utbildning, men enligt egen 

uppgift visste han inte riktigt vad juridik var när han 

hösten 1918 blev inskriven vid juridiska fakulteten 

vid Uppsala universitet. Han hade ändå något slags 

föreställning om att det handlade om rättvisa, och 

att den unge mannen bar på ett rättspatos är uppenbart. 

Antifeminism och socialistisk 

studentförening 

Hösten 1918 var första världskriget på väg att ta slut, 

och Arnold Sölvén kunde med viss sympati lyssna till 

vänstersocialisten Fredrik Ströms tal om behovet av 

revolution. I februari 1919 publicerade en revolutionär 

studentgrupp i Frankrike ett manifest Till 

hela världens socialistiska studenter med förslag om 

att bilda ett internationellt förbund. Troligen inspirerade 

av detta manifest har den blivande skalden

och konsthistorikern Erik Blomberg och den blivande 

chefredaktören och landshövdingen Allan 

Vougt tagit initiativ till en socialistisk studentförening 

i Uppsala, som visserligen skulle anknyta till 

socialdemokratins idéer men inte vara partibunden 

på samma sätt som den äldre föreningen Laboremus. 

Arnold Sölvén har anslutit sig till den nya föreningen 

men rätt snart funnit att uppsalastudenterna 

visade ringa intresse för dess verksamhet och för 

politik i allmänhet. Hans egna idéer har haft sina 

förvånande inslag. De svenska kvinnorna var på väg 

att stärka sin ställning i demokratiseringprocessens 

spår och de kunde 1921 för första gången deltaga i 

politiska val. Arnold Sölvén såg med oro på att de 

också gjorde anspråk på att kunna anställas i statstjänst. 

I ett anonymt inlägg i konservativa Svenska 

Dagbladet varnade han i början av 1921 för undfallenhet 

mot »feminister av båda 

könen» och han tyckte sig finna 

att tidsandan vittnade om en »utveckling 

mot hem-samhällskulturupplösning». 

Sina föreställningar 

om kvinnors underlägsenhet 

lyckades han också förmedla 

genom socialdemokratiska kanaler. 

I en artikelserie spridd av Laboremus 

fick han tillfälle att hylla 

den tokstollige kvinnohataren 

Otto Weiningers »geniala verk», 

och samma tema kunde han anslå 

i ABF:s skönlitterära artikelserie. 

Homosexualitet i skönlitteraturen 

gav honom anledning att slå larm. 

Han fann exempel på hyllning av 

homosexualitet i en roman av 

Alma Söder-hjelm och i Agnes 

von Krusenstjernas tidiga Toni-böcker. Teaterchefen 

Albert Ranft blev föremål för hans rasande angrepp, 

därför att denne släppt fram en sedeslös pjäs 

av den omstridde tyske författaren Frank Wedekind. 

Arnold Sölvéns åsikter om kvinnor har inte utgjort 

något hinder för ett politiskt avancemang. När 

Erik Blomberg 1922 avgick från ordförandeposten i 

Socialistiska studentföreningen inträdde Sölvén i 

hans ställe. Han besvärades inte heller av något personligt 

kvinnohat. 1921 förälskade han sig i en studentska, 

som med tiden blev hans maka och mor till 

tre döttrar. Men hans iver att bekämpa feminismen 

var uthållig. 1924 skrev han en uppsats, vars ursprungliga 

titel var Front mot feminismen. Han visade 

den för det konservativa kulturoraklet Fredrik 

Böök, som blev förtjust och hjälpte honom att få den 

utgiven under titeln Kätterier i kvinnofrågan. Här 

kunde Sölvén stämpla feminismen som »en samhällsfara» 

och som »ett frätande gift infekterande 

hela samhällskroppen». Skriften fick en del positiva 

omnämnanden, särskilt i högerpressen. 

Arnold Sölvén 1941. Foto: Lantarbetaren 

Det tog tid för Arnold Sölvén att nå fram till en 

jur.kand.-examen, och det berodde inte bara på att 

hans familjs obetydliga ekonomiska resurser tvingade 

honom att förstärka sin budget genom allehanda 

tillfälliga jobb och uppdrag. Han engagerade sig 

också aktivt i Uppsalas studentkår, blev kurator för 

Göteborgs nation och skrev flitigt i kårtidningen 

Ergo. Själv kunde han ibland tvivla på att han gjort 

rätt i att välja juridiken, när han egentligen var humanist. 

Allehanda skönlitterära övningar ingick i 

hans verksamhet, och han recenserade gärna andras 

försök. När den nästan jämnårige Arnold Ljungdal 

1923 fick ut en diktsamling menade Arnold Sölvén 

att poeten »bör se tiden och sin egen mognad an». 

Karin Boye, som debuterat som skaldinna vid samma 

tid, gavs en kort, något nedlåtande kommentar 

av Sölvén i Ergo. 

1922 hade Arnold Ljungdal och 

några av hans kamrater grundat en 

sektion i Lund av den internationella 

Clartérörelsen, och i september 

1924 riktade sektionen ett 

upprop till Uppsala studenter om 

att göra samma sak. I maj 1925 

sammanträffade Arnold Sölvén 

med en 18-årig student vid namn 

Leif Björk som tagit till sin uppgift 

att följa maningen från Lund. Kort 

efter deras möte tog Sölvén initiativ 

till att Socialistiska studentföreningen 

skulle uppgå i Laboremus, 

där han själv blev vice ordfö- 

rande. Till en början kunde Clarté 

och Laboremus samarbeta och ha 

gemensamma fester, men clartéisternas 

intresse för Sovjetunionen 

har skapat motsättningar. 1928 har Sölvén som ny 

ordförande i Laboremus lett en »rekonstruktion» av 

föreningen med hänvisning till att Clartés kommunistiska 

orientering och ganska vagt formulerade 

program inte var ägnade att påverka studenterna till 

»positiva politiska ställningstaganden». Vid samma 

tid påstod sig Svenska Dagbladet ha bevis för att Clarté 

tagit emot ryska rubler. Karin Boye, som börjat 

medarbeta i tidskriften Clarté 1926 och ett par år senare 

avancerat till posten som ordförande i Clartéförbundet, 

ställde sig mycket främmande till Svenska 

Dagbladets uppgifter och hävdade att flertalet av förbundets 

medlemmar var socialdemokrater. 

Under hela sin tid i Uppsala var Arnold Sölvén 

starkt påverkad av den kände professorn Vilhelm 

Lundstedt, vars kritik mot naturrättsliga föreställningar 

förtjänade respekt. Lundstedt betraktade sig 

som socialdemokrat, och Uppsala arbetarekommun 

placerade honom i flera omgångar i riksdagen. Här 

väckte han tidigt en framsynt motion om avkriminalisering 

av homosexualitet, men andra ställnings- 


Efter möte med clartéisten Leif Björk i Uppsala tog Sölvén initiativ till att socialistiska studentföreningen skulle 

uppgå i Laboremus. Till en början samarbetade de två organisationerna, men under Sölvéns ordförandeskap i 

Laboremus blev samarbetet allt svårare. 

taganden kunde väcka förvåning. Han var sålunda 

utomordentligt kritisk mot Nationernas Förbund 

som fredsinstrument och fann med tiden anledning 

att betona organisationens farlighet. Sölvén tycks ha 

följt honom på vägen och har själv varit mycket upptagen 

av Versaillesfredens orättvisor. 

Ledande svenska socialdemokrater i Sölvéns generation 

liksom i tidigare generation har haft för 

vana att uttrycka en viss respekt för Marx i Bernsteins 

eller Kautskys tolkning, även om deras praktiska 

politik knappast präglats av tydliga marxistiska påverkningar. 

Sölvén har också haft tillfälle att besöka 

Marxsällskapet i Stockholm, som stod under socialdemokratisk 

ledning. Men som organiserad socialdemokrat 

har han visat mer benägenhet än de flesta 

att markera sitt avstånd till troende marxister och 

deras teoretiska funderingar. 

Från advokatbyrå till LO-jurist 

Som anställd hos Hugo Lindberg från 1930 har Arnold 

Sölvén med tiden engagerats i den periodiska 

tidskriften Fönstret, där Lindberg stod som redaktör 

men inte själv skrev så mycket. Sedan Fönstret måste 

övergå från veckoutgivning till månadsutgivning har 

Sölvén blivit en särskilt flitig medarbetare, både under 

eget namn och under pseudonym. Han har 


bland annat utnyttjat möjligheten att utförligt redovisa 

sin egen kamp i den så kallade Mannbyaffären. 

Affären handlade om en berusad fanjunkare, som råkat 

mycket illa ut till följd av spionhysterin vid första 

världskrigets utbrott, och Högsta domstolens 

vägran att tillmötesgå Mannbys upprepade begäran 

om resning vittnade om att domare inte alltid är 

ofelbara figurer. Sölvén har också varit tidigt ute i 

sin kritik mot den ålderdomliga lagstiftningen om 

fosterfördrivning, vilken han stämplat som »skändlig 

klasslagstiftning». Men Ådalenhändelserna 1931 

och deras efterspel synes inte ha föranlett någon 

skriven kommentar från hans sida utom möjligen en 

liten reflexion att bötesstraffet för Social-Demokratens 

redaktör Arthur Engberg varit helt i sin ordning, 

sedan Engberg använt överord om vad som hänt i 

Ådalen. Det verkar tydligt att han anslutit sig till den 

socialdemokratiska partiledningens kritik mot kommunisternas 

övervåld under konflikten. 

Sölvéns ovilja mot feminismen var uthållig, men 

ett lika obehagligt utslag av tidsandan har han funnit 

i freudianismen. Flera clartéister hade visat intresse 

för Freud och psykoanalysen, och deras livsyttringar 

utsattes för Sölvéns hårda angrepp. När 

Karin Boye och Josef Riwkin 1933 började ge ut den 

nya tidskriften Spektrum stämplade han den som organ 

för »sjuk konst», och när den unge poeten Gun-

I början av 1930-talet medarbetade Arnold Sölvén 

ofta i tidskriften Fönstret. 

nar Ekelöf debuterade i tidskriften blev han vederbörligen 

avhånad. 

Som god socialdemokrat har Sölvén varit vaksam 

mot nazistiska tendenser hos högerns ungdomar, 

men Hitlers maktövertagande 1933 har han inte 

funnit anledning att kommentera i Fönstret. Att de 

österrikiska socialdemokraterna i februari 1934 tog 

till vapen för att försvara den demokratiska författningen 

har väckt hans ogillande. Socialismens väg 

till framtiden går inte över barrikader, betonade han. 

LO-ordföranden Edvard Johansson har delat hans 

åsikt att österrikarna varit oförståndiga. När Hitler 

1935 återinförde värnplikten fann Sölvén att det var 

helt i sin ordning, och de makter som på sin tid 

framtvingat förbudet mot tysk värnplikt stämplade 

han som »tyskarnas rånare och utpressare västerut». 

Hans benägenhet för eftergifter åt de fascistiska staterna 

har dock inte varit entydig. Både det spanska 

inbördeskrigets utbrott 1936 och japanernas samtidiga 

aggressionspolitik i Kina har skakat honom. 

I januari 1937 har Arnold Sölvén blivit anställd 

som LO:s förste jurist. Sitt nya arbetsfält har han i 

dagboken betecknat som en livsuppgift, rentav som 

ett kall. Vid en återblick på åren hos Hugo Lindberg 

mellan 1930 och 1937 har han påmint sig olidliga arbetsförhållanden 

och personmotsättningar. Hugo 

Lindberg har han efter flitigt umgänge funnit »ytlig 

och fåfäng». Hans nya arbetsgivare har inte varit 

okända för honom, och de har haft tillfälle att observera 

hans obestridliga juridiska skicklighet i hanteringen 

av stridsfrågor på arbetsmarknaden. Särskilt 

viktig tycks hans insats ha varit, när det gällt att 

formulera fackföreningsrörelsens inställning under 

den tillspetsade offentliga debatten kring »tredje 

mans rätt». Men det är också tydligt att han haft en 

politisk ärelystnad, som ibland skymtat fram redan 

under hans många år i Uppsala. Att han kvalificerat 

sig för en plats i riksdagen fann han självklart. Upprättande 

av kandidatlistor har alltid varit en komplicerad 

historia inom Stockholms arbetarekommun. 

Det var också fallet när man 1937 skulle fastställa listan 

över kandidater till riksdagens första kammare. 

Kommunstyrelsen har satt upp Sölvén på en valbar 

femte plats, men till hans häpnad har Per Albin 

Hansson understött ett yrkande om bordläggning. 

Tydligen har Per Albin varit så angelägen om att förmå 

den tämligen färske LO-ordföranden August 

Lindberg att bli riksdagsman, att Sölvéns ambitioner 

fick ställas i efterhand. Lindberg har emellertid 

enständigt vägrat att engagera sig i riksdagen och 

detsamma har gällt LO:s andre ordförande Gunnar 

Andersson. Slutresultatet av diskussionerna blev att 

LO:s kassör Axel Strand fick den plats på kandidatlistan 

som Sölvén eftertraktat. 

I sin dagbok har Arnold Sölvén kommenterat 

skeendet med stor bitterhet. Per Albin tycks ha sagt 

något om att han inte hade tillräcklig auktoritet 

inom den socialdemokratiska riksdagsgruppen, vilket 

Sölvén funnit kränkande. Saklig kompetens spelade 

tydligen en mycket underordnad roll inom politiken. 

Det var jag som räddade inte bara LO utan också 

den socialdemokratiska regeringen i den hotfulllaste 

attack fackföreningsrörelsen hittills varit utsatt 

för (tredje mans rätt och samtidiga lagstiftningskrav) 

och jag har sedan ständigt varit den som 

praktiskt taget suveränt dikterat LO:s politik i 

lagstiftningsfrågor rörande arbetsmarknaden». 

Sölvén har som de ytterst ansvariga för utgången utpekat 

»två cyniker», vamed han tydligen avsåg Per 

Albin och dennes gamle motståndare Z. Höglund, 

som uppenbarligen varit en fiende till Sölvén. 

Hur lågt står inte trots allt alltjämt vår demokratiska 

kultur! Det var när jag hörde Per Albin, som 

jag hört demokratins begravningsklockor ringa 

långt borta. 

Münchenöverenskommelsen 

och Saltsjöbadsavtalet 

Arnold Sölvén har plikttroget fortsatt med sitt arbete 

för LO, och troligen tack vare sina språkkunskaper 


Arnold Sölvén deltog i förhandlingarna om det som senare blev känt som Saltsjöbadsavtalet. Han blev också 

en flitig aktör när det gällde att övertyga tvivlande och misstrogna fackföreningsmän om avtalets värde, skriver 

Kaj Björk. Sölvén syns längst ut till höger, lutad mot väggen. 

har han i december 1937 kunnat leda en överläggning 

i LO:s lokaler med ett par gästande spanska 

fackföreningsledare, som vädjat om bistånd under 

det pågående inbördeskriget i Spanien. LO-ledningen 

har också under inflytande av den militante LOfunktionären 

Ragnar Casparsson lämnat betydligt 

mer pengar till ändamålet än vad den socialdemokratiska 

partiledningen vågat göra. Själv har Sölvén 

inte tillhört de stridslystna, när det gällde att bygga 

upp ett internationellt motstånd mot Hitlers expansionspolitik. 

När Hitler efter ockupationen av Österrike 

började utöva allt starkare tryck mot Tjeckoslovakien 

i fråga om de sudettyska områdena gav Sölvén 

sin egen tolkning av situationen i dagboken: 

Det är frågan huruvida 3.200.000 tyskar mot sin 

egen vilja skola kvartvingas inom ramen av en 

dem främmande, artificiell statsbildning. Till den 

anglosachsiska kapitalismens och galliska nationalhysterins 

ära! 

Det visade sig att västmakterna ingalunda var beredda 

att försvara Tjeckoslovakien till varje pris, och 

när Chamberlain i september 1938 till slut kapitulerade 

för Hitlers krav var Sölvén nöjd och lättad. I 


elfte timmen tog Europa sitt förnuft till fånga, noterade 

han i dagboken. 

Chamberlains kapitulation sammanföll i tiden 

med avslutningen av flera års förhandlingar om en 

ny ordning på arbetsmarknaden. På ett känt foto 

från det högtidliga ögonblick, när ledande representanter 

för LO och arbetsgivarna i Saltsjöbaden 

undertecknade vad som blev bekant som huvudavtalet 

skymtar man Arnold Sölvén i bakgrunden. Han 

blev också en flitig informatör, när det gällde att 

övertyga tvivlande och misstrogna fackföreningsmän 

om avtalets värde. Det är en svårbesvarad historisk 

bedömningsfråga i vilken mån de tilltagande internationella 

spänningarna ökat benägenhet hos parterna 

på arbetsmarknaden att komma överens om 

förhandlingsregler, som i det långa loppet visat sig 

vara av stort värde för båda huvudparter. 

När Hitler genomfört Tjeckoslovakiens fullständiga 

undergång och börjat rikta ögonen mot Polen 

och Danzig har västmakterna till slut reagerat. Arnold 

Sölvén har varit oförstående i dagboken den 27 

augusti 1939: »Demokratiernas politik i dessa dagar 

är ej mindre dåraktig och brottslig än den var 1919. 

Danzig till priset av Europas undergång förhindras

återvända till Tyskland. Är detta demokratiskt?» 

Hitlers fredspakt med Stalin har inte ändrat hans bedömning: 

»Gå västmakterna till krig äro de förblindade 

och inte endast de. Är Polen värt detta?» Utvecklingen 

under hösten 1939 med Polens undergång 

och Sovjets framstötar i Baltikum har ökat hans 

nervositet. Efter Sovjetunionens angrepp mot Finland 

i början av december har han kunnat skriva om 

»uppbrottsdagen för den nya asiatiska folkvandring 

som länge förebådats och som ställer Europa inför 

hotet av politisk och kulturell undergång». Han har 

förstås varit långtifrån ensam om att uppfatta angreppet 

som ett inslag i en asiatisk folkvandring eller 

om att stämpla Stalin som en ny Djingis Khan. 

Däremot har hans maning om att de neutrala nu 

måste verka för fred med Tyskland och samling mot 

anstormningen från öster näppeligen haft någon allmän 

anslutning inom den svenska arbetarrörelsen, 

medan tanken haft många sympatisörer på konservativt 

håll. Att hans aktivism i fråga om Finland inte 

entusiasmerat LO-folket, som nöjde sig med mindre 

riskabla former av stöd åt finnarna, har gett honom 

anledning att klaga över »den kompakta förljugenhet, 

den moraliska feghet som behärskar den 

miljö i vilken jag har mitt arbete». 

Finland fick en dyrbar fred i mars 1940. Nu vågar 

vi åter andas lugnt, skrev Sölvén i dagboken. Den 30 

mars har han deltagit i en överläggning om nordiskt 

försvarsförbund. Men sedan kom Tysklands angrepp 

mot Danmark och Norge den 9 april, och besynnerligt 

nog har han i sammanhanget funnit anledning 

att stämpla britterna som »kräk». Världen har 

i alla fall blivit så farlig, att han deltagit i LO-funktionärernas 

skjutövning med pistoler. Att akademikern 

Sölvén reagerat på ett annat sätt inför den internationella 

dramatiken än vad som varit typiskt för 

det stora flertalet arbetarrepresentanter har tydligen 

förstärkt hans känsla av psykologisk isolering. Han 

har inte heller upplevt någon riktig samhörighet 

med den överväldigande majoritet av konservativt 

sinnade akademiker, som han länge frotterat sig med 

i Uppsala. I en sen självrannsakan har han funnit att 

den samhällsgrupp han haft lättast att komma överens 

med var militärerna. Hans värnpliktstjänstgöring 

på 1920-talet har tydligen inte efterlämnat några 

negativa minnen. Lämpligt nog har LO satt in honom 

som sin representant i en samarbetskommitté 

om frivilliga försvarsinsatser, som bildats den dramatiska 

sommaren 1940 under greve Folke Bernadottes 

ledning. 

Arnold Sölvén har varit fåordig i sina dagbokskommentarer 

till den svenska samlingsregeringens 

eftergiftspolitik gentemot Hitler-Tyskland efter 

Frankrikes fall. Troligen har han inte haft några väsentliga 

invändningar mot denna politik. Men när 

Finland efter Hitlers angrepp mot Sovjetunionen 

midsommaren 1941 sökte utnyttja tillfället att åter- 

erövra de landområden som gått förlorade i marsfreden 

har han blivit ställd inför ett problem. Folke 

Bernadotte har sammanfört honom med den äventyrlige 

generalen Axel Rappe, som ville ha LO:s 

hjälp med att organisera en ny svensk frivilligkår för 

Finland. I ett timslångt förvirrat resonemang har 

Rappe ställt Per Albin, den danske statsministern 

Thorvald Stauning och den norske förrädaren Vidkun 

Quisling bredvid varandra som medverkande i 

kampen mot bolsjevismen. Men trots sin starka antikommunism 

och sin förståelse för Finlands politik 

har Sölvén sagt nej. Situationen var en helt annan än 

under det finska vinterkriget och LO:s medverkan 

kunde inte påräknas den här gången. Folke Bernadotte 

teg. Kort efter detta möte har Sölvén kunnat 

bevittna hur nazisternas avrättning av hans norske 

kollega Viggo Hansteen framkallat en häftig reaktion 

vid LO:s kongress, där man antog en protest, i 

hast formulerad av Ragnar Casparsson. 

I ett sakkunnigt och väl genomtänkt anförande 

vid Laboremus´40-årsjubileum 1942 har Arnold Sölvén 

klagat över fackföreningsrörelsens och socialdemokratins 

likgiltighet gentemot de intellektuella 

(varmed han avsåg personer med akademiska examina), 

men han har också betonat vikten av att de 

intellektuella intresserade sig för fackföreningsrörelsen. 

I det läge, som han betecknade som »demokratins 

nuvarande kris», var det fackföreningsrörelsen 

som uppbar och skulle uppbära demokratin. 

Den fackliga friheten var principiellt oförenlig med 

»den diktatoriska styrelseformen» Sölvén påminde 

också om en rad borgerliga lagstiftningsaktioner, ensidigt 

riktade mot fackföreningsrörelsen, och han 

beskrev hur arbetarklassens ökade makt och ansvar 

för statens styrelse framtvingat en omorientering av 

fackföreningsrörelsens policy. I betänkandet om 

»Fackföreningsrörelsen och näringslivet» ,antaget 

av LO-kongressen 1941, hade man accepterat en 

praktiskt motiverad gränsreglering mellan staten 

och fackföreningsrörelsen. Utåt avstod Sölvén blygsamt 

från att betona sin egen roll i omställningsprocessen. 

Efter kriget 

Kriget tog slut 1945, och Per Albin Hansson bildade 

en rent socialdemokratisk regering. Arnold Sölvén 

tog det som en förolämpning att han inte blev 

erbjuden posten som justitieminister. Under perioden 

omkring krigsslutet har kommunisterna haft en 

politisk och facklig högkonjunktur, och Sölvén har 

lagt ner mycken möda på att bemöta deras mycket 

ovederhäftiga angrepp mot Saltsjöbadsavtalet. Bitterhet 

och upplevelse av ensamhet har alltmer präglat 

hans privata reflexioner. Den gamla vänskapen 

med Vilhelm Lundstedt hade tagit slut sedan Lundstedt 

engagerat sig alltför hårt för Torsten Kreuger 


i den omstridda Högbroforsaffären. När LO-kollegerna 

Valter Åman och Ragnar Casparsson började 

ivra för vidgade kontakter med den segerrika Sovjetunionen 

kunde Arnold Sölvén inte riktigt följa 

med. Arnold Ljungdal – i Sölvéns privata papper 

stämplad som »kryptobolsjevik» – var däremot optimist 

under tiden närmast efter kriget. Han hade 

hoppats på medverkan av den gamle lundavännen 

och clartéisten Tage Erlander vid en viktig Clartésammankomst, 

men det gick i stöpet sedan Erlander 

i all hast blivit vald till partiordförande efter Per Albins 

plötsliga död i oktober 1946. 

På väg mot de 50 åren har Arnold Sölvén hamnat 

någonstans åt sidan. Han har kunnat utnyttjas i den 

svenska representationen vid Internationella arbetsorganisationens 

möten, där det efter det kalla krigets 

inledning gällt att avvärja de sovjetiska fackföreningarnas 

anspråk på representation. Han har skrivit 

långa och knastertorra upplysningsartiklar om 

olika lagstiftningsfrågor, men han har också kunnat 

utnyttja sina gamla kunskaper i humaniora vid formuleringen 

av lärda och spirituella brev till den 

mycket begåvade kåsören Karl Fredriksson (Nordens 

Karlsson). På arbetsplatsen i Stockholm har 

hans konversation utan tvivel kryddats av hans gamla 

kvinnoförakt. Det bör ha bidragit till att de enstaka 

kvinnor som lyckats få anställning i fackför- 

REFERENSER – LO:S FÖRSTE JURIST 

Henry Kjellvard har ägnat Sigurd Dahlbäck en biografisk 

artikel, som återfinns i Arbetarrörelsens arkivs 

dossier över Dahlbäck, Biograficasamlingen, Arbetarrörelsens 

arkiv och bibliotek. 

Yngve Larsson har i Dagens Nyheter den 24 september 

1972 skrivit om sina minnen av Dahlbäck. 

Debutromanen Firman Åbergsson publicerades under 

pseudonymen Erik Fahlman i Stockholm 1915. 

Vittnesmål om Dahlbäcks avresa från Stockholm och 

hans kontakt med Gustav Möller och Fabian Månsson 

kan läsas i Folke Henschen: Min långa väg till Salamanca, 

utgiven i Stockholm 1957 och i Kaj Björk: Livet 

är kort, Stockholm 1988. 

Mats Rehnberg och Britt Tunander har gett publicitet 

åt Dahlbäcks verksamhet i Norrbotten. 

En redogörelse för Socialistiska studentföreningen, 

skriven av Arnold Sölvén, finns i Folkrörelsernas arkiv i 

Uppsala. 

Kaj Björk har skrivit om föreningen i sin bok En utskälld 

man från 2007. 

Framställningen bygger i stora delar på Arnold Sölvéns 

dagböcker och klippsamlingar, Arnold Sölvéns arkiv, 

Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek. 

Rapport om Arbetarrörelsens arkivs förvärv av detta 

material och om dess innehåll återfinns i Maria Bomans 

»Nyheter från ARAB» i Arbetarhistoria nr 1, 2006. 

Arnold Ljungdals berättelse om hungerkravallerna i 

Göteborg 1917 kan man läsa i hans bok Oavslutat por- 


eningsrörelsens högkvarter kunnat uppleva att de 

befann sig i »en värld av män». 

Åren har gått, och Sölvén har alltmer ägnat sin 

uppmärksamhet åt privata glädjeämnen och bekymmer. 

Gång på gång har han tänkt tillbaka på hur han 

alltsedan femtonårsåldern varit plågad av ångest. 

Sömnlöshet har präglat hans nätter. Hans väldiga 

flit och plikttrohet har väl bidragit till att undergräva 

hans hälsa. Från början av 1954 har han fått den 

unge juristen Bertil Bolin som biträde. LO-ekonomen 

Nils Kellgren har ett stycke in på 1950-talet 

gjort en liten trevare om att lansera Sölvén som kandidat 

till ett ledigt mandat i första kammaren, men 

den tillfrågade har tackat nej efter att ha påmint sig 

sig hur han blivit behandlad vid tidigare tillfällen när 

frågan var aktuell. 

Arnold Sölvén dog vid 64 års ålder. I en tid när 

europeiska jurister går till angrepp mot de regler på 

den svenska arbetsmarknaden, som i stor utsträckning 

varit produkter av hans ansträngningar, kan det 

finnas särskilda skäl att pröva hur långt hans egna 

anspråk på att ha spelat en dominerande roll varit 

förankrade i verkligheten. Om det kan göras troligt 

att han gjort avgörande insatser i svensk arbetsmarknadspolitik 

funnes det kanske anledning att 

ägna honom en notis i en ny utgåva av Nationalencyklopedin. 

trätt, utgiven i Stockholm 1957. 

Ett intervjuuttalande av Arnold Sölvén i samma 

ämne ingår i Arnold Sölvéns arkiv, Arbetarrörelsens arkiv 

och bibliotek 

Kätterier i kvinnofrågan har utgivits av Almqvist & 

Wicksell. Tidskriften Ergo innehåller en rad exempel på 

Sölvéns publicistiska aktiviteter. 

Relationerna mellan Clarté och Laboremus liksom 

mellan Leif Björk och Arnold Sölvén belyses i Sölvéns 

dagböcker och i tidskriften Clarté. 

Vilhelm Lundstedts aktiviteter som socialdemokratisk 

riksdagsman kan följas i riksdagsprotokollen. 

I tidskriften Fönstret återfinns en rad exempel på Sölvéns 

publicistiska verksamhet. 

Kampen om ett riksdagsmandat belyses i dagboken 

men också i Stockholms arbetarekommuns protokoll, 

Stockholms arbetarekommuns arkiv, Arbetarrörelsens 

arkiv och bibliotek 

Sölvéns anförande vid Laboremus´40-årsjubileum 

ingick i jubileumshandlingarna. 

Hans upplysningsartiklar i lagstiftningsfrågor återfinns 

i tidskriften Fackföreningsrörelsen. 

Breven till Karl Fredriksson (Nordens Karlsson) ingår 

i Sölvéns klippsamling. 

KAJ BJÖRK 

har bland annat varit chefredaktör, riksdagsman och 

ambassadör.

Kommunism och nazism 

i lokalsamhället 

Lokala aktörer i Båtskärsnäs, Karlsborg och Tärendö under 20- och 30-talen 

Skillnader i politisk utveckling mellan olika orter 

låter sig inte förklaras endast med geografiska 

eller institutionella faktorer. Det är också nödvändigt 

att studera skillnader på aktörsnivå, framför 

allt hos den politiska och ekonomiska eliten på 

orterna. – AV MATS JOHANSSON OCH TAGE 

ALALEHTO 

I denna artikel diskuteras hur man ska förstå den 

partipolitiska utvecklingen i början av 1900-talet i 

tre lokalsamhällen i nordöstra delen av Sverige. 

Samhällena är Tärendö beläget vid Kalix älv mitt i 

den svenska delen av Tornedalen cirka 50 kilometer 

från den finska gränsen, Båtskärsnäs beläget vid Kalix 

älvs utlopp i Bottenviken cirka 30 kilometer från 

Kalix kommuncentrum och 35 kilometer från den 

finska gränsen samt Karlsborg också beläget vid Kalix 

älvs utlopp, endast 5 kilometer från Båtskärsnäs. 

Avståndet mellan Tärendö och Båtskärsnäs/Karlsborg 

är cirka 170 kilometer. De tre lokalsamhällena 

administreras under samma län (Norrbotten). 

I Tärendö förändrades de politiska preferenserna 

relativt snabbt. Under 1920-talet var det inte avvikande 

i förhållande till omkringliggande lokalsamhällen, 

eller till regionen eller länet i sin helhet. 

I början av 1930-talet förändras detta på ett dramatiskt 

sätt. Nazistpartiet fick vid 1934 års kommunalval 

153 röster, vilket motsvarade 30,8 procent av väljarna. 

1 Det gav partiet hela sex mandat i kommunalfullmäktige. 

Detta val är ett av de mest framgångsrika 

ett nazistiskt parti gjort i Sverige. Framgången 

fortsatte vid det efterkommande riksdagsvalet 

till andra kammaren 1936 och kommunalvalet 

1938. 2 Det ledde till att lokaltidningar i Norrbotten 

utsåg Tärendö som nazismens högborg i länet. 3 I 

förhållande till omkringliggande samhällen, regio- 

Den industrisociala miljön vid sågverken i Båtskärsnäs och Karlsborg var paternalistisk, det vill säga 

arbetsgivaren hade ett omfattande ansvar för de anställdas sociala liv, skriver Alalehto och Johansson. Bilden 

visar stabbläggare vid Karlsborgs sågverk. 


nen och länet i sin helhet var nazistpartiets framgångar 

i Tärendö under hela 1930-talet uppseendeväckande 

stora. Nazistpartiets ställning i Tärendö 

försvagades dock under andra världskriget, men 

ännu så sent som vid 1944 års riksdagsval till andra 

kammaren fick nazistpartiet 88 röster, vilket motsvarande 

12,9 procent av väljarna. 4 Vid krigsslutet 

1945 var dock nazistpartiets saga all. Detta innebar 

att nazistpartiet i Tärendö under tio år, från 1934 

fram till andra världskrigets slut, var en viktig aktör 

på den kommunalpolitiska arenan. Nazistpartiets 

politiska kontrahent inom kommunalpolitiken under 

denna period var det kommunistiska partiet. 

Om man jämför valresultaten vid riksdagsvalet 

1944 i Tärendö och grannkommunen Pajala framträder 

Tärendös särdrag tydligt. En majoritet av de 

röstberättigade på de båda orterna lade sin röst på 

Vänsterblocket, det vill säga antingen på kommunisterna 

eller socialdemokraterna. I Tärendö var det 

61,3 procent som röstade på vänsterblocket och i Pajala 

hela 64,9 procent. Den stora skillnaden var att 

hela 12,9 procent av de röstberättigande i Tärendö 

röstade på nazistpartiet. I Pajala fick nazisterna enbart 

1,8 procent av rösterna. En annan skillnad var 

att Högern och Bondeförbundet 1944 blev betydligt 

större i Pajala än i Tärendö. Storleksförhållandena 

mellan vänsterblockets partier på de båda orterna är 

också värda att notera. I Pajala blev socialdemokraterna 

nästan lika stora som kommunisterna medan 

kommunisterna i Tärendö klart dominerade vänsterblocket. 

5 

Vid en jämförelse av valresultaten vid riksdagsvalen 

1936 och 1944 på respektive ort framkommer 

också några intressanta tendenser. I Tärendö minskade 

Bondeförbundets väljarandel kraftigt från 12,8 

procent till 1,3 procent samtidigt som en motsvarande 

ökning skedde för nazistpartiet (från 1,8 till 

12,9 procent). Riksdagsvalet 1944 blev för nazistpartiet 

en enastående valframgång samtidigt som valet 

för Bondeförbundet blev ett lika dramatiskt valnederlag. 

Övriga partiers valresultat visade enbart 

smärre förändringar. I Pajala ägde också drastiska 

politiska förändringar i valmanskåren rum mellan 

1936 och 1944 års riksdagsval. Högerpartiet förlorade 

kraftigt, från 50,8 procent till 26,6 procent, 

samtidigt som socialdemokraterna ökade kraftigt 

från 0 procent (de ställde inte upp 1934) till hela 34,5 

procent 1944. 6 

När det gäller Båtskärsnäs och Karlsborg blir frågan 

varför de politiska preferenserna under 1910och 

1920- talen utvecklades åt olika håll. I Båtskärsnäs 

fick kommunistpartiet (SSV/SKP) en mycket 

stark ställning – samhället kallades lite spefullt för 

»lilla Sovjet» och har i modern tid närmast blivit synonymt 

med »det röda Norrbotten» – medan Karlsborg 

inte omfattades av dessa attribut. I Karlsborg 

kom socialdemokratin både inom fackavdelningen 


och inom arbetarekommunen att få en dominerande 

ställning, medan arbetarrörelsen fackligt och politiskt 

kom att splittras i Båtskärsnäs i en kommunistisk 

och en socialdemokratisk del. 7 

Det som diskuteras i denna artikel är således den 

politiska utvecklingen i Båtskärsnäs, Karlsborg och 

Tärendö. Att förstå den politiska utvecklingen är 

emellertid ett ytterst komplext företag och vårt syfte 

är självfallet inte att en gång för alla reda ut problematiken. 

Syftet är snarare att peka ut en riktning 

där man kan börja söka förklaringen till varför Båtskärsnäs 

och Karlsborg respektive Tärendö och Pajala 

ideologiskt utvecklades åt olika håll. Det vi framför 

allt vill peka på är betydelsen av lokala aktörers 

handlingar och biografi samtidigt som handlingarnas 

sociala och ekonomiska kontext uppmärksammas. 

De tre samhällena är inte i alla avseenden helt 

kompatibla. De uppvisar två olika sociala förändringsprocesser 

när det gäller utvecklingstakt och industriell 

nivå. Tärendö var ett jordbrukssamhälle 

som sakta under 1920- och 1930-talen övergick till 

ett preindustrialiserat samhälle medan Båtskärsnäs 

och Karlsborg redan från sin begynnelse var industrialiserade 

sågverkssamhällen. Detta innebär, som vi 

redan nämnt, att jämförelsen av de båda sågverksorterna 

kommer att ske vid samma tidpunkt, medan 

Tärendö kommer att jämföras med sig själv, det vill 

säga jämförelsen görs över tid mellan 1920-talets 

och 1930-talets Tärendö, samt i vissa fall med 

grannkommunen Pajala. 

Båtskärsnäs och Karlsborg 

De centrala aktörerna och deras relation till varandra 

skapade i stor utsträckning den industrisociala 

miljö och den politiska kultur som utmärkte respektive 

sågverksort. Dessa aktörers agerande både producerade 

och reproducerade orternas specifika industrisociala 

miljö. 

Den industrisociala miljön vid båda sågverken var 

paternalistisk, det vill säga arbetsgivaren hade ett omfattande 

ansvar för de anställdas sociala liv. I sågverkssamhällena 

fanns klara sociala och ekonomiska 

skillnader mellan överhet och underlydande, och relationen 

mellan dem var av en personlig och individuell 

karaktär. 8 Den paternalism som förekom vid 

sågverken i Båtskärsnäs och Karlsborg skiljer sig 

dock åt på några få men viktiga punkter. Gustaf 

Groth, disponent vid Karlsborgs sågverk, var en uttalad 

motståndare till allt vad fackföreningar och socialism 

hette. Däremot var han positivt inställd till 

att arbetarna bildade nykterhetsorganisationer under 

förutsättning att de var opolitiska, och han gynnade 

verksamheter som på olika sätt befrämjade den 

allmänna sammanhållningen i samhället. Paternalismen 

vid Båtskärsnäs sågverk hade en något annorlunda 

karaktär. Ägarfamiljen Svanberg hade en in-

I Båtskärsnäs fick kommunistpartiet en mycket stark ställning, samhället kallades lite spefullt för »lilla Sovjet» 

och har i modern tid närmast blivit synonymt med »det röda Norrbotten». Bilden visar Båtskärsnäs socialdemokratiska 

ungdomsklubbs stuga på Lövgrund. 

konsekvent inställning till facket. Ibland accepterade 

ägarna facket som förhandlingspart för att i nästa 

stund förklara att »… fackföreningen, /…/ skulle 

bort om det så skall kosta bolaget 10 000-tals kronor» 

9 Mycket tyder på att denna inkonsekventa inställning 

hade sin grund i dels yttre konjunkturella 

faktorer men också i ägarfamiljens sociala kapital. 

Patron Svanbergs stora lokalkännedom kan ha påverkat 

relationen till arbetarna och därmed hela den 

politiska kulturen vid Båtskärsnäs sågverk. Bara det 

faktum att P A Svanberg gjort en »klassresa» innebar 

att han personligen kunde förhålla sig till vad det 

innebar att leva under knappa förhållanden. Flera av 

de fackligt aktiva hade dessutom samma sociala bakgrund 

som patron Svanberg, det vill säga flera kom 

från bondemiljö och detta kan ha inneburit att vissa 

lojalitetsband vuxit fram. Och även om de fackligt 

ledande i första hand var utsocknes kan det inte uteslutas 

att familjen Svanberg och några arbetarfamiljer 

personligen kände varandra, eller att det i varje 

fall fanns personliga lojaliteter mellan familjerna. 

I Karlsborg fanns inte denna inkonsekventa hållning 

gentemot facket. Här kvästes tidigt den fackliga 

rörelsen och de fackligt aktiva tvingades på flykt. 

Kvar på orten blev de mer »lojala» och det var dessa 

som på olika sätt blev gottjorda för sin lojalitet. 

För dessa blev Groth den omhändertagande paternalistiska 

patronen, inte minst på bildningens och 

kulturens område. I Båtskärsnäs däremot kvästes 

facket aldrig helt och de fackliga eldsjälarna tvingades 

inte flytta från orten. Relation mellan å ena sidan 

företagsledningen och å andra sidan arbetarkollektivet 

och de fackligt (men även politiskt) aktiva 

arbetarna på de båda orterna skapade en politisk kultur 

som på många sätt formade orterna ideologiskt. 

Tärendö 

Tärendö kommun var i många avseenden snarlik andra 

kommuner i Tornedalen, exempelvis grannkommunen 

Pajala. Båda dessa kommuner präglades exempelvis 

ekonomiskt av kombinationen små jordbruk 

och skogsarbete. Dessa småjordbrukare tillhörde, 

tillsammans med så kallade inhysingar, underklassen. 

De få som klarade att försörja sig på sitt 

jordbruk utan lönearbete, samt handelsmän och 

»högre ämbetsmän inom förvaltning, tull, polis, 

sjukvård och undervisning betraktades som överklass». 

10 Andra likheter mellan kommunerna gällde 

den så kallade språkfrågan. I både Pajala och Tärendö 

fanns ett betydande motstånd mot myndigheternas 

»försvenskningspolitik». 

Den politiska stämningen i Tärendö blev under 

1920-talet alltmer laddad och orsaken därtill var 

bland annat att skogsbolagen sänkte och höjde lönerna 

alltefter konjunktursvängningarna. Det ledde 

till osäkerhet och utsatthet för den enskilde lönearbetaren. 

Det var i detta »stämningsläge» som Tärendös 

kommunistiska partiavdelning bildades hösten 

1923. Kommunisterna i Tärendö blev snabbt en 

betydande politisk kraft och deras agitation, som 

inte enbart riktade sig mot skogsbolagen utan också 

mot kommunstyrelsen, som kritiserades för att inte 

beakta arbetslösheten och fattigdomen bland lönearbetarna, 

stegrades under hela 20-talet. 11 

Det var framför allt kommunalfullmäktiges ord- 


Nazistpartiets framgångar i Tärendö var under hela 1930-talet uppseendeväckande stora, men avtog dock 

under andra världskriget. Men ännu så sent som vid 1944 års riksdagsval till andra kammaren fick nazistpartiet 

12,9 procent av väljarna. Bilden visar en svensk nazist antagligen från 1930-talet. 

förande som fick utstå kritik från kommunisterna. 

Under 20-talet var det två personer som upprätthöll 

denna position. Det var till en början Tärendös politiske 

nestor, Albert Henriksson. Han blev fullmäktigeordförande 

redan 1895 och hade i sin politiska 

karriär varit omväxlande bondeförbundare, nykterhetsvän, 

frisinnad och socialistorienterad. Han var 

dessutom ortens kronojägare. 12 Denne politiske nestor 

»lämnade över» i slutet av 20-talet både ordförandeskapet 

och positionen som kronojägare till sonen, 

Sven Henriksson. 

Det var sonen som fick utstå de flesta angreppen. 

Men samtidigt hade han i sin egenskap av ensam 

kronojägare en betydelsefull maktposition; han kunde 

bestämma vilka som skulle erbjudas skogsarbete 

och vägarbete. Han hade i denna position exempelvis 

ensam ansvaret över ett förvaltningsbidrag på 

70 000 kronor för avverkning, virkesförädling och 

virkestransporter inom Tärendö skogsrevir. 13 Han 

var i egenskap av kommunalfullmäktiges ordförande 

och kronojägare, samtidigt som han innehade ledande 

befattningar inom hemvärnet och luftskyddsföreningen, 

ortens ’starke man’ under 1930-talet. 

Under 1930-talet började denne man offentligt 

uppträda i nazistisk uniform. Han engagerade sig 

tidigt i den nationalsocialistiska rörelsen och i början 

av 1930-talet blev han medlem i Svenska Nationalsocialistiska 

Partiet (SNSP). 14 För att förstå var- 


för Henriksson öppet började sympatisera med nazismen, 

och varför han som kommunalordförande 

och kronojägare styrde kommunen iklädd uniform 

med »… blanka axelband med hakkors, vida byxor 

och stövlar» 15 med ett hakkors runt halsen, så måste 

man ta hänsyn till att Tärendö politiskt och socialt 

utmärktes av ständiga konflikter mellan nationalsocialister 

och kommunister. Flera personer 

bland Tärendös högre sociala skikt hade under 

1920-talet letat efter en politisk ideologi som både 

tjänade som ett ideologiskt motmedel mot den kommunistiska 

agitationen och som försvarade det finska 

språket och den finska kulturen mot den svenska 

centralmakten. De som klarast gav uttryck för dessa 

ståndpunkter under 1930-talet var de svenska nazistpartierna. 

Nationalsocialistiska Blocket (NSB) 

anklagade exempelvis 1934 den svenska staten för att 

bedriva ett systematiskt språkförtryck av de i Sverige 

bosatta Tornedalsfinnarna. NSB ansåg att ett folk 

hade rätt att bruka sitt eget språk, och få undervisning 

och viktiga samhällsdokument översatta till sitt 

språk och så vidare. NSB:s avsikt var inte, vilket de 

gjorde mycket klart, att låta förfinska det svenska 

Tornedalen utan enbart värna ett folks rätt till sin 

kulturella särart. 16 Det här var ståndpunkter som attraherade 

många ortsbor, däribland Henriksson. 

Tärendö var vid denna tid, som flera andra orter 

i Tornedalen, en kulturellt isolerad ort med begrän-

sade kommunikationslinjer till omvärlden, men den 

var inte total. Under sommaren 1932 rekryterades 

en ny provinsialläkare som kom att få stor betydelse 

för den nazistiska rörelsens utveckling på orten. Läkaren, 

som var övertygad nazist, kom från Flen i 

södra Sverige och började omgående bekanta sig 

med Tärendös högre sociala skikt, däribland kronojägaren. 

Det är mycket som tyder på att det var provinsialläkaren 

som introducerade de nazistiska idéerna 

till Tärendöborna och att han också starkt bidrog 

till att Henriksson sökte medlemskap i det 

Svenska Nationalsocialistiska Partiet (SNSP). Provinsialläkarens 

ideologiska betydelse för Henriksson 

är oomtvistad och framkommer klart i Anders Ehnmarks 

och Annika Hagströms reportagebok Tusen 

fasta viljor. En som intervjuas i boken är Sture Henriksson, 

bror till Sven, och han uttrycker det på följande 

kärnfulla sätt: 

Vi Henrikssons har varit konstiga. Farsan och 

brorsan var nazister, vi andra kommunister. /…/ 

Den som började med nazismen var doktor 

Ekblom som predikade för min bror Sven. /…/ 

Det var doktor Ekblom som kom med nazismen. 

Han fick med sig farsan, brorsan och kyrkoherden, 

och så hade de två tre storbönder. 17 

I början av 1930-talet besöktes Tärendö av många 

framstående personer inom de nazistiska partierna, 

många av dessa direkt inbjudna av kronojägaren. 

Under sommaren 1933 besöktes orten för första 

gången av en nazistisk partifunktionär och på hösten 

samma år besökte partiordföranden för Nationalsocialistiska 

Arbetarpartiet/Svensk Socialistisk 

Samling (NSAP/SSS) Sven-Olov Lindholm Tärendö 

för första gången. Vid sitt besök höll han ett föredrag 

för drygt 150 ortsbor. Våren 1934 inbjöds 

formellt nazisten Mauritz Brolin av ortens storbönder 

och det tal som han höll lockade drygt 175 personer. 

Under våren 1934 besökte också ordföranden 

för Sveriges då största nazistparti Svenska Nationalsocialistiska 

Partiet (SNSP) Birger Furugård Tärendö 

för ett propagandatal. 18 Det är frapperande 

hur ofta företrädare för nazistiska partier i början av 

1930-talet besökte Tärendö. Samtidigt som de också 

besökte andra orter i Tornedalen, tyder det mesta 

på att det var Tärendö som var det »egentliga» 

resmålet för de tillresande nazisterna. 

Det politiska resultatet av dessa besök blev den 

största valframgång som ett nazistiskt parti gjort i 

den svenska politiska historien, och framgångarna 

kvarstod över en tioårsperiod i Tärendös kommunfullmäktige. 

Nazisternas valframgång 1934 kan antas 

bero på att de fick sitt stöd från två olika grupper, 

de laestadianskt religiösa och vissa skogsarbetare och 

arbetslösa. Laestadianerna kan tänkas ha röstat på 

nazisterna därför att de utgjorde det enda politiska 

alternativet mot kommunisterna och sågs som en 

stabiliserande faktor i en orolig moralisk och religiös 

period i Tärendös historia. De arbetslösa kan tänkas 

ha blivit indirekt tvingade genom kronojägarens 

maktposition; att han kunde bestämma vem som 

skulle få skogs- och/eller vägarbete. Om man ville 

ha ett arbete kritiserade man inte öppet Henriksson. 

Det fanns därför säkert individer som röstade mot 

den egna övertygelsen i hopp om att få arbete. Men 

man kan också tänka sig att de som hade arbete kände 

en viss tacksamhet mot Henriksson och därför 

stödde honom politiskt. Kommunmedborgarnas relation 

till bygdens starke man kan således ha påverkat 

deras valbeteende. 

Individers biografi och agerande 

För att förstå nazistpartiets stora och snabba framgång 

i Tärendö under 1930-talet och varför sågverksorterna 

Båtskärsnäs och Karlsborg under 1920talet 

ideologiskt utvecklades åt olika håll måste analysen 

inkludera de enskilda aktörernas biografi och 

ageranden. Sådana centrala individuella aktörer var 

kommunordföranden och kronojägaren i Tärendö 

Sven Henriksson och sågverkspatronerna i Båtskärsnäs 

och Karlsborg, Per Adolf Svanberg och 

Gustav Groth. 

Tornedalen i sin helhet genomförde precis som 

Tärendö det laga skiftet sent och konsekvensen blev 

en omvälvning av klasstrukturen. Samtidigt skapade 

den så kallade språkfrågan och centralmaktens »försvenskningsarbete» 

starka spänningar i hela regionen. 

Men detta medförde inte att nazisterna i andra 

lokalsamhällen i Tornedalen, exempel Pajala, växte 

sig starka. I detta avseende var Tärendö unikt. 

Det unika var att Tärendös »starke man», kommunalfullmäktiges 

ordförande och kronojägaren 

Sven Henriksson, var medlem i NSAP/SSS. Det är 

uppenbart att synen på denna man varierade kraftigt 

bland kommunmedborgarna. Många, framför allt 

kommunisterna, angrep Henriksson i hårda ordalag. 

Samtidigt fanns det många som försvarade Henriksson. 

Man kan tänka sig att dessa »försvarare» inte 

ville stöta sig med den person vars välvilja man för 

sitt livsuppehälle var starkt beroende av. Han upprätthöll 

nämligen positionen som kommunalordförande 

och kronojägare, vilket innebar att han hade 

en maktposition i samhället som han kunde utnyttja 

i politiska syften. Flera i kommunen var småbönder 

och helt beroende av de inkomster som skogsarbetet 

kunde inbringa. Det är troligt att flera av 

dessa la sin röst på Henriksson och det nazistiska 

partiet, antingen av tacksamhet över att ha fått ett 

skogsarbete, eller att de kände sig tvingade att rösta 

på partiet för att överhuvudtaget få ett arbete. 

Individernas biografi och agerande är också viktigt 

för att förstå varför Båtskärsnäs och Karlsborg 

ideologiskt utvecklades åt olika håll. Det fanns sto- 


a och viktiga skillnader mellan det sätt på vilket ledningen, 

och då framförallt P A Svanberg i Båtskärsnäs 

och Gustaf Groth i Karlsborg, upprätthöll paternalismen 

på respektive sågverk. Gustaf Groths 

paternalism innebar ett uttalat motstånd till allt vad 

fackföreningar och socialism hette. Inga sådan organisation 

fick förekomma vid sågverket. Däremot 

var han positivt inställd till att arbetarna bildade nykterhetsorganisationer 

under förutsättning att de var 

opolitiska, och han gynnade verksamheter som på 

olika sätt gynnade den allmänna sammanhållningen 

i samhället. Familjen Svanberg i Båtskärsnäs hade 

inte samma kategoriska inställning till arbetarnas 

fackliga organisationssträvanden. Istället kännetecknas 

deras inställning av en viss inkonsekvens; att 

ibland acceptera facket, ibland inte. Det kan inte 

uteslutas att denna skillnad i synen på arbetarnas organisationssträvanden 

var en funktion av patronernas 

»sociala kapital»; att P A Svanberg, till skillnad 

från Groth, både var bondson och »bygdens son» 

Det är tänkbart att Svanbergs inkonsekventa hållning 

till facket, tillsammans med vissa ekonomiska 

problem för sågverket, skapade en frustration hos 

ortsbefolkningen och en social oro i hela samhället 

som var en god jordmån för kommunistisk agitation. 

Denna inkonsekvens fanns inte i Karlsborg. Här 

agerade Groth som en patron förväntades agera och 

detta skapade en viss »trygghet». Det fanns en kontinuitet 

med avseende på förväntade beslut och agerande 

från bolagets sida som skapade möjligheter att 

förutsäga framtida beslut samtidigt som denna kon- 

NOTER – KOMMUNISM OCH NAZISM I 

LOKALSAMHÄLLET 

1 Haparandabladet, 11/10 1934. 

2 Haparandabladet, 22/9 1936 och 15/10 1938. 



5 Se Haparandabladet, 19/9 1944. 

6 Se Haparandabladet, 22/9 1936 och 19/9 1944. 

7 Mats Johansson & Ulf Drugge, Organisering och disciplinering. 

Den industrisociala miljön vid två sågverk i 

Norrbotten i början av 1900-talet. Visby 2004, s.115–132. 

8 Se Karl Molin, »Patriarken möter byråkratin. En 

aspekt på svensk samhällsomvandling 1870–1914», i 

Thorsten Nybom & Rolf Torstendahl (red.): Byråkratisering 

och maktfördelning, Lund 1989. 

9 Sågverks- och Brädgårdsarbetaren, N:o 2, april 1906. 

10 Lennart Lundmark, Protest och profetia. Korpela-rörelsen 

och drömmen om tidens ände. Lund 1985, s. 84. 

11 Se Tage Alalehto: Tärendö: historien om en svensk 

tornedalsby. Kågeröd 2001 

12 Kronojägare var en statlig icke-akademisk titel (i 

motsats till jägmästare) som reglerades genom Domänsstyrelsens 

försorg. Kronojägaren var en underordnad 

tjänsteman till jägmästaren. Kronojägarens uppgift 


sekventa hållning kunde motverka frustration och 

känslan av att vara föremål för bolagsledningens 

godtycke. Denna situation kan tänkas ha motverkat 

den sociala orons intensitet i hela samhället och därmed 

också de kommunistiska sympatiernas utbredning 

på orten. Samtidigt innebar Groths och bolagets 

bryska metoder mot arbetarrörelsen att de fackliga 

»eldsjälarna» tvingades lämna orten. Så var inte 

fallet i Båtskärsnäs. Det förefaller således som att patronernas 

agerande och biografi, självfallet tillsammans 

med strukturella faktorer, påverkade den industrisociala 

miljön vid sågverken. Detta betyder således 

att både förhållanden som begränsar och öppnar 

möjligheter för människors och organisationers 

agerande och de involverade aktörernas utgångspunkter 

måste beaktas. 

Att förklara den ideologiska utvecklingen vid sågverken 

i Båtskärsnäs och Karlsborg eller nazistpartiets 

exceptionella framgångar i Tärendö på 1930talet 

enbart med hjälp av strukturella faktorer är således 

problematiskt. Dessa faktorer var nära nog 

identiska vid de båda sågverken och för Tärendö 

kommun och andra kommuner i Tornedalen. Man 

kan inte heller se de politiska förändringar över tid 

i Tärendö som enbart en effekt av sociala och ekonomiska 

förskjutningar. Några sådana förskjutningar 

är svåra att upptäcka; dessa varierade inte nämnvärt 

över tid för att bringa klarhet i varför den politiska 

kulturen förändrades så snabbt i Tärendö. Förståelsen 

av detta bör snarare sökas i de enskilda aktörernas 

göranden och låtanden. 

bestod bl.a. i att vakta ett avgränsat skogsrevir för statens 

räkning och att se till att skogsvårdslagarna följdes. 

Han kunde också hjälpa till när privata markägare avverkade 

skog. 


14 Se Heléne Lööw, Hakkorset och Wasakärven. En 

studie av nationalsocialismen i Sverige 1924–1950, Göteborg 

1990. 

15 Anders Ehnmark & Annika Hagström, Tusen fasta 

viljor. Ett reportage från det röda Norrbotten, Göteborg 

1974, s. 101. 

16 Vår Front, 1/5 1934. 

17 Anders Ehnmark & Annika Hagström, 1974, 

s, 101. 

18 Nationalsocialistisk Tidning, 28/4 1934. 

MATS JOHANSSON & TAGE ALALEHTO 

Johansson är fil.dr. och Alalehto docent i sociologi. 

Båda forskar vid Sociologiska institutionen, Umeå universitet

KOMMENTERAT 

Något om att läsa... 

Under det första världskriget satt Lenin på biblioteket 

i Bern och läste och reflekterade – en läsning 

som förändrade världshistorien? 

Tillståndet 

Nun sind wir alle nur mehr das passive Material 

der Weltgeschichte. 1 

Så suckar Victor Adler när Första världskriget bryter 

ut. Han och många andra ledande socialdemokrater 

har sett ett storkrig mellan Europas stormakter 

närma sig under många år; han har deltagit i Andra 

internationalens arbete och varit aktiv på den internationalistiska 

sammanslutningens kongresser; 

han har hört varningsorden och tagit del av analyserna 

och deklarationerna. Tanken att allt detta arbete, 

alla dessa förhoppningar, varit förgäves, av noll 

och intet värde, måste ha föresvävat honom. För nu, 

när kriget väl kommer, återstår blott maktlöshet och 

uppgivenhet. 

Många blickar riktas mot det tyska socialdemokratiska 

partiet, världens tongivande socialistparti. 

Partiet är stort, men det är omgärdat av en auktoritär 

och militaristisk statsbildning. Hur kommer det 

att förhålla sig till de rådande maktförhållandena, till 

det som är? När partiets riksdagsgrupp i krigets inledningsskede 

röstar för utökade anslag till militären, 

vållar det bestörtning hos de flesta socialister 

runtom i Europa. 2 

Bryta sig loss? 

I september 1914 anländer flyktingen Lenin till 

Bern i Schweiz. En tråkig liten stad, skriver han till 

Inessa Armand. Men ganska bra ändå. Och i vilket 

fall som helst: »Jag rotar igenom biblioteken – jag 

har saknat dem.» 3 

När nyheten om att de tyska socialdemokraterna 

röstat ja i frågan om krigskrediterna tror han först 

att nyheten är förfalskad. Därefter, när han förstår 

att nyheten är sann, blir han chockad. Sedan parkerar 

han sig på det schweiziska nationalbiblioteket i 

Bern och börjar läsa och anteckna. 4 

När man läser dessa hans anteckningar framstår 

det som mycket tydligt vad det är som driver fram 

detta nästintill maniska läsande och antecknande. 

Enligt honom har den mäktiga socialdemokratiska 

rörelsen slutat röra sig; alltför länge har den trott att 

själva »utvecklingen» gradvis, steg för steg, bit för 

bit, leder fram till ett socialistiskt samhälle. Med ti- 

Lenins bostad i Zürich. 

den har emellertid denna rörelse mot socialism 

kommit att ersättas av en fortlöpande anpassning till 

de förhållandena som är rådande och därför dominerande. 

Och nu rasar ett krig, ett krig som kommer 

att kräva tio miljoner dödade i själva kriget och ytterligare 

tiotals miljoner dödade som en följd av det. 5 

Lenin söker en hävstång att bryta dödläget med, något 

att spränga bort de fastfrusna bultarna med. 

På biblioteket i Bern läser han Hegels Wissenschaft 

der Logik och kommenterar: »Smart och klokt! 

Hegel analyserar begrepp som i vanliga fall förefaller 

döda och visar att det finns rörelse i dem.» »Och 

återigen s. 448, att gradvishet inte förklarar något 

utan språng.» I marginalen intill sina utdrag skriver 

han: »Språng! Brott i gradvisheten. Språng! Språng!» 

»Tanken att det ideala går in i verkligheten är djupsinnig: 

mycket viktig för historien. Men även vad 

gäller människans liv innehåller detta mycket sanning. 

Mot vulgär materialism.» 6 

Via en bok av Lassalle, en bok som han finner dålig, 

kommer han fram till de gamla grekerna och särskilt 

Herakleitos och ett av dennes mest kända fragment: 

»Och denna ordning, densamma för alla, skapades 

inte av gud, inte av människa, utan den var all- 


KOMMENTERAT 

tid, är och skall vara en evigt levande eld, uppflammande 

enligt mått och falnande enligt mått.» 7 

Detta citerar han två gånger i snabb följd och kallar 

det för en »mycket god framställning av den dialektiska 

materialismens grunder.» 8 

Komma vidare? 

Samtidigt som han läser Hegel, börjar han planera 

för en bok om imperialismen. Detta då han menar 

att kunskap om imperialismen, dess utseende och 

dess verkningar, är nödvändig för en korrekt förståelse 

av den moderna tidens krig och politik. 9 I januari 

1916 meddelar han Maxim Gorkij att han börjat 

skriva på boken och flyttar månaden därefter till 

Zürich där han slår sig ner i Zentalbibliothek Zürichs 

läsesal. I Lenins Collected works volym 39, som 

bär undertiteln Notebooks on imperialism, upptar des- 

NOTER 

1 Max Ermers: Victor Adler, Wien 1932, s. 319. 

2 Här kan jag inte låta bli att citera Nettl’s lakoniska 

kommentar: »At the time the vote of the SPD Reichstag 

delegation for the war credits was a momentous 

decision, and a shock to all but the immediate participants. 

As with most profound innovations, inevitability 

was a plea of immediate psychological defence. ’We 

couldn’t help it’, is the classic cry of all conservatives 

who carry out a revolution.», Peter Nettl: Rosa Luxemburg, 

Oxford 1969, s. 365. 

3 Ronald W. Clark: Lenin, London, 1988, s. 155. 

4 De anteckningar han gör under åren 1914–1916 

upptar 317 sidor i Lenins Collected works (LCW), volym 

38, Moscow, 1963. 

5 Denna beräkning, det finns säkerligen andra, finns 

i Norman Stone: Europe transformed, 1877–1919, London 

1983, s. 340 

6 Samtliga dessa citat från LCW, volym 38. Moscow, 

1963, s. 110, 123 respektive 114. I engelsk översättning 

ser den sista passagen ut som följer. Den inleds med ett 

utdrag från Hegels Logik: »183: The ideality of Beingfor-Self 

as totality thus, first, passes into reality, and 

into the most fixed and abstract of all, as One.» Följs av 

en kommentar av Lenin: »Dark waters … » Därefter:»The 

thought of the ideal passing into the real is 

profound: very important for history. But also in the 

personal life of man it is clear that this contains much 

truth. Against vulgar materialism. NB. The difference 

of the ideal from the material is also not unconditional, 

not überschwenglich.» s. 114. 

7 Herakleitos, Fragment, Lund 1997, s. 73. Varvid jag 

kommer att tänka på något som Ronny Ambjörnsson 

skrev i sin Socialismens idéhistoria (Stockholm 1984): 

»Socialismens idéhistoria ter sig därför som ett oavbru- 


sa anteckningar 739 sidor (om vi räknar bort förord, 

index och noter); anteckningarna innehåller kommenterade 

utdrag från nästan 150 böcker och 240 

artiklar från 49 olika tidskrifter på tyska, engelska, 

franska och ryska. 10 

Böcker som Imperialismen som kapitalismens högsta 

stadium och Staten och revolutionen skulle aldrig 

sett dagens ljus utan de där långa dagarna i olika läsesalar. 

Kanske skulle de teser som han läste upp i 

april 1917 sett annorlunda ut. 11 Stormningen av Vinterpalatset? 

Vi behöver inte dra saker och ting för 

långt. Men Savas Michael-Matsas har säkerligen alldeles 

rätt när han skriver »Föreberedelserna för 

’stormningen av himlen’ började i det tysta Bernbiblioteket, 

över de uppslagna böckerna av Hegel.» 12 

HANS LARSSON 

är Bibliotekarie vid Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek 

tet samtal mellan levande och döda. En fråga ställs under 

antiken och svaret kommer tusen år senare, ett påstående 

bemöts sekler efter det att det har fällts.» (s. 

10) För den som vill läsa en bok om grekiska filosofer 

sedda ur ett marxistiskt perspektiv kan rekommenderas 

The first philosophers, studies in ancient Greek society av 

George Thomson, London 1974 (finns i ett flertal upplagor). 

8 LCW, vol. 38, s. 349 

9 LCW, vol. 39, s. 771 

10 Om detta se exempelvis Georges Labica, »From 

imperialism to globalization» i: Lenin reloaded, Sebastian 

Budgen, Stathis Kouvelakis and Slavoj Zizek, editors. 

Durham/London Duke UP, 2007, s. 222–238. 

»Uträkningen» förekommer på sid. 223. Ett »smakprov» 

från LCW om en bok av G. von Schulze-Gaevernitz, 

British imperialism and English free trade at the 

beginning of the Twentieth century, Leipzig, 1906: 

»Scoundrel of the first order, and vulgar to boot, Kantian, 

pro-religion, chauvinist, - has collected some very 

interesting facts about British imperialism and has written 

a lively, readable book. Travelled in Britain and collected 

a mass of material and observations. You’ve done 

a lot of plundering, you British gentlemen; allow us, 

too, a bit of plundering – with Kant, God, patriotism, 

and science to ‘sanctify’ it = such is the sum and substance 

of the position of this ‘savant’!! (Also a lot of needless 

verbiage)» LCW, vol. 39, s. 446 

11 Om »Aprilteserna 1917» se exempelvis Revolution 

at the gates, selected writings of Lenin from 1917, ed. by 

Slavoj Zizek, London 2002. 

12 Savas Michael-Matsas, Lenin and the path of dialectics. 

I: Lenin reloaded, Sebastian Budgen, Stathis 

Kouvelakis and Slavoj Zizek, editors. Durham/London 

Duke UP, 2007, s. 103.


»Labouring Feminism and Feminist 

Working-class History in Europe and 

Beyond» – Conference Report 

Mellan den 28 och 31 augusti 2008 arrangerade Arbetarrörelsens 

arkiv och bibliotek en internationell konferens med 

temat Feministisk arbetarhistoria. Joan Sangster sammanfattar 

konferensen från ett nordamerikanskt perspektiv. 

In the last few days of August, 2008, approximately 

160 women and men convened 

in Stockholm for a conference sponsored by 

the Labour Movement Archives and Library 

(ARAB) of Sweden. Following up on a similar 

conference held in Toronto, Canada, 

in 2005, this European endeavour sought to 

bring together scholars working on a broad 

range of topics relating to working class history, 

including, for instance, paid and unpaid 

labour, working-class movements, cultural 

representations of gender, left politics, 

labour activism, welfare state issues, and the 

intersections of class, gender and race in 

historical analysis. 

Silke Neunsinger, Director of Research 

at the ARAB, who headed up the organization 

of the conference, had a strong local Teckning: Perihan Aydin 

committee aiding her, made up of Perihan Aydin, Yvonne 

Svanström, Anna Thoursie, Ulla Wikander and Ebba Witt- 

Brattström. Indeed, the speed with which the conference was 

organized, the efficiency with which it ran, and its great success, 

owe a great deal to this local organizing committee. 

The conference reflected some of the differences between 

the Swedish labour movement, and those in the U.S. and Canada 

especially. It is apparent that the Swedish labour movement 

has long valued its history, and has encouraged the preservation 

of materials, as well as research and writing about 

both the labour movement and the Left. At the national level, 

the Swedish Trade Union Confederation has directed considerable 

resources towards this project of historical preservation. 

In Canada, nothing quite the same exists at the national 

level, though across North America, there are projects at the 

local level which tie unions and academic researchers together 

in efforts to preserve labour’s history. 

The conference received funds from researsch councils 

such as the Swedish Bank’s Tercentenary Foundation, the 

Swedish Council for Working Life and Social Research and 

the Swedish Research Council, but the main genius behind 

the conference emerged from the ARAB. Registration was 

held at the ARAB building so that conference participants 

could familiarize themselves with this impressive space, getting 

a sense of the immense library and archival collections held 

there. Wanja Lundby-Wedin, president of the Swedish LO, 

opened the conference, offering words of genuine support, 

and also giving the delegates some background 

on the LO, including the progress it 

has made on gender equality and workfamily 

issues. Some European countries 

have similar work-family support programs, 

but for delegates from the United States, a 

country still lacking a national state-funded 

maternity leave plan, or from Canada, where 

there is no national, publicly-funded daycare 

system, the Swedish example is extremely 

appealing. Indeed, it is held up as an 

example of what can be achieved by a 

determined labour movement and strong 

reformist, social democratic policies. As our 

Swedish colleagues reminded us, their system 

is not without problems, however it 

is still a reminder of the very different trajectories 

that the gendered welfare state 

assumed across national and political lines. 

Following this welcome, Alice Kessler-Harris, (Columbia 

University, USA), known internationally for her writing on 

women’s work, the welfare state, as well as feminism and labour 

history, gave the opening keynote address. Rather than 

assuming a negative approach – assuming an unchanging masculinist 

mindset in labour history – she sketched out ways in 

which feminism had altered the face of labour history over the 

last thirty years, touching on themes, for example, such as the 

new attention paid to the ‘gendered imagination’. She positioned 

these gains, as well as shifts in the focus in of historical 

writing over time, within the changing historical context of 

capitalist relations, globalization, and feminist/labour politics. 

She ended by suggesting that, in the face of intensified globalization, 

we needed to expand our research efforts in thematic 

areas such as transnational, migratory caring labour. The 

next day, a panel discussing Kessler-Harris recent book, Gendering 

Labor History, was also held. This book, a compilation 

of her writing since the 1980s, offered the opportunity to celebrate 

her work, but also reflect on the course of feminist labor 

history over the last three decades. 

Three other keynote talks followed during the conference. 



Miriam Glucksmann, (Essex University, UK), a sociologist 

and author of path breaking books in labour studies, including 

Women on the Line (written under the name Ruth Cavendish), 

Women Assemble: women and the new industries in interwar 

Britain, offered insightful reflections on the research process 

involved in her studies of women’s paid work. Glucksmann 

spent time working ‘on the line’ in a factory for her first book; 

thus, her ethnographic, ‘participant observation’ approach 

(supplemented with pictures in this talk) allowed her to develop 

insights about the connected relations of class, race/ethnicity, 

and gender that only a first hand account could provide. 

Glucksmann also reflected on how she might have seen 

this research differently in subsequent years as feminist theory 

developed in new directions. Offering a very different perspective 

on labour, literary scholar Dorothy Driver (University 

of Adelaide, Australia) probed the writing of women surveying 

the work of African women, and on the last day of the 

conference, Professor Anita Nyberg (Stockholm University) 

gave an informative address ‘Labour force data – ideology or 

reality?» that critically examined the construction and use of 

statistics. These addresses indicated the value in having women 

from different countries and different disciplines offer 

presentations that included reflections on past writing, as well 

as new ideas, drawn from their current research. 

Twenty-seven sessions were held, with these usually running 

concurrently. The variety of topics was immense, covering 

areas such as labour activism, consumption and food, representation 

and culture, the Left, welfare issues, the family, 

leisure, and trade unions. Many sessions also reflected the current 

interest of historians in making transnational connections 

in their historical research, and the organizers did an excellent 

job of putting together panels that drew together women from 

different countries. Like many conferences, one problem was 

the lack of time for comprehensive discussion after the papers 

were delivered, a problem probably accentuated when presenters 

and the audience all come from different language 

groups, even if we were all speaking in English. 

While it is impossible to comment on all the papers, some 

themes are worth noting. First, the conference reflected the 

way in which the definition of labour history has become broader, 

more elastic, and diffuse in recent years. One could say 

that the conference represented new research in a social history, 

informed by the categories of gender, race and class. 

There is not a singular, strong focus on paid work and the trade 

union movement. This development should be seen positively, 

for it draws more women and issues of gender into the 

purview of labour history, but it also comes with a warning. In 

some countries, class is now seen as a less salient category than 

race and gender in historical research, and fewer books on paid 

labour are appearing, yet these remain crucial topics for feminist 

historians – not the least because of the centrality of paid 

work to many women’s lives. The role of women’s history in 


stimulating interest in masculinity was also apparent at the 

conference; one session, for example, examined the gendered 

division of labour by looking at the construction of both men’s 

and women’s gendered work roles and identities. 

Second, feminist historians benefit tremendously from 

contact and communication with scholars across disciplinary 

and interdisciplinary boundaries. Indeed, the exact delineations 

of these boundaries sometimes vary across nations; in 

Sweden, labour historians might be located in departments of 

economic history, while in North America, they might be 

found in Departments of history, Labour Studies or Women’s 

Studies programs. Sociologists were important contributors 

to the program, offering valuable insights on current as well as 

past organizing, while a panel of junior scholars used a political 

economy approach to explore issues of social reproduction, 

leisure, commodity fetishism, all issues of significant theoretical 

concern to feminist historians. Indeed, issues of theory 

became the focus of the closing panel of the conference as 

three scholars from Canada, Sweden, and Finland discussed 

and debated the different impact that post-structuralist writing 

has had on the writing of women’s labour history. 

Third, many scholars were interested in connecting history 

to the present and future, whether this was through their 

own research, or through forms of labour and socialist activism. 

A concern was often expressed that we engage in global 

conversations about labour, though this raises one problem 

that the conference organizers undoubtedly faced. Participants 

came more predominantly from the U.K., the Scandinavian 

countries, Canada, and the U.S., in part because of the 

simple fact that English was the language of the conference. 

Although we all agreed that we need more intellectual interchange 

with labour historians in countries in the South, this is 

an expensive prospect. Academic and research institutions 

usually don’t have access to the funds needed for large travel 

subsidies to take participants to the South, or bring participants 

from the South to the North. Needless to say, we are 

unlikely to find these funds in the corporate sector, and given 

the current economic crisis that now engulfs the globe, educational 

institutions may face hard times ahead. Yet, this is precisely 

the time when scholars from the North and South, committed 

to women’s equality and social justice for working people, 

should be sharing our research, conversing, and thinking 

about the past, present and future. 

Yvonne Svanström (Stockholm University) closed the proceedings 

with some final thoughts that left us feeling reinvigorated 

and positive after three days of conference work. Finally, 

I want also to note on the positive atmosphere the organizing 

committee generated. For example, they made an excellent 

effort to connect scholars from different nations in informal 

activities. On Ulla Wikander’s wise advice, they used a 

random number system to seat people at the banquet, providing 

us with a chance to talk to new people, and they organi-

Foto: Kalle Laajala 

zed a bus and boat tour of Stockholm at the end of the conference 

to provide us with a taste of local history. During the 

tour, two local women, Kjersti Bosdotter from the Metalworkers 

Union and writer Lena Kallenberg provided a lively commentary 

on key sites in women’s labour history for the visiting 

historians. 

The question now is whether there will be another ‘labouring 

feminism’ conference and where. Whoever takes up this 

challenge will have a hard act to follow after the excellent 

Stockholm conference. 

JOAN SANGSTER 

är professor i historia vid Trent University, Kanada. 

Om bibliotekets 

nyförvärv 

I början av december deltog 

jag i en konferens om 

förvärv av facklitteratur på 

Stockholms universitetsbibliotek. 

En hel del av 

diskussionerna på konferensen 

kom att handla om 

språk. Tydligt är, och det 

har varit tydligt under en 

lång tid, att det engelska 

språket dominerar utgivningen 

alltmer. Språk som 

tyska, franska, italienska 

tappar däremot ständigt 

mark och denna trend 

fortsätter av allt att döma i 

oförminskad takt. Något 

som ytterligare driver på 

denna utveckling är införandet av ett poängsystem rörande 

tidskrifter som premierar sådana som är skrivna på engelska 

(just i kraft av att det språket är så dominerande). I en avslutande 

debatt vädrades även, och följaktligen, farhågor rörande 

det svenska språkets fortlevnad inom fackbokssfären. 

Det engelska språkets starka dominans vad gäller facklitteratur 

utgiven på andra språk än svenska, slår igenom även i 

vårt bibliotek. I fjol inköptes sammanlagt 330 skrifter, 185 av 

dem var skrivna på ett annat språk än svenska och åtminstone 

170 av dessa 185 var skrivna på engelska. Det kan i sammanhanget 

även påpekas att det engelska språket dominerar den 

del av bibliotekets löpande tidskrifter som är utgiven på något 

annat språk än svenska. 

Denna utveckling har pågått under en längre tid vad gäller 

vårt bibliotek. Då det har visat sig att allt färre av våra lånta- 

gare lånar och läser skrifter skrivna på andra språk än svenska 

och engelska, blir också förvärvet alltmer inriktat på dessa båda 

språk; det har även utvecklats en policy att förvärva översättningar 

till engelska av verk av det mer klassiska slaget, verk 

som inte sällan redan finns i våra samlingar på originalspråket. 

Värdefullt vore att få en respons på ett dylikt förfaringssätt 

och exempelvis ställa en rak fråga till våra brukare: Finner 

du det bra/dåligt/förfärligt att allt färre av bibliotekets nyförvärv 

tenderar att vara skrivna på något annat språk än svenska 

och engelska? Alla svar mottages med tacksamhet. 

De ovan nämnda 330 inköpta skrifterna utgör endast en 

smärre del av bibliotekets nyförvärv. Under år 2008 katalogiserade 

bibliotekets personal drygt 4.000 skrifter i Libris, Sveriges 

nationella biblioteksdatabas och ytterligare en större 

mängd texter och skrifter enbart i den lokala katalogen, Kata. 

En stor del av detta övriga material utgjordes liksom alla tidigare 

år av det vi brukar kalla »organisationstryck». Under 

denna samlande beteckning återfinns framförallt kongressprotokoll, 

rapporter, verksamhetsberättelser och andra skrifter 

utgivna av den svenska fackföreningsrörelsen och partier 

såsom Sveriges socialdemokratiska arbetareparti och Vänsterpartiet 

med flera. 

Viktiga kompletteringar av materialet har skett under året, 

inte minst vad gäller skrifter utgivna av IF Metall och Sveriges 

arbetares centralorganisation. Detta material katalogiseras 

numera grundligare än tidigare, vilket är detsamma som 

att säga att antalet sökingångar har ökat, något som ökar dess 

tillgänglighet. 

Ett större nyförvärv under året är material utgivet i samband 

med arrangemanget av European Social Forum i Malmö 

i september. Detta material, som består av tidskriftshäften, 

programblad, flygblad och broschyrer med mera, har förvärvats 

till biblioteket i samarbete med framförallt Världsbiblioteket 

i Solidaritetshuset. Det är nu lätt sökbart via Libris 

och vår egen katalog. 

Vad gäller vårt förvärv bör vi naturligtvis inte glömma bort 

de gåvor vi får från privatpersoner – ofta ger dessa gåvor oss 

den enda möjligheten att täcka igen besvärande luckor i vårt 

bestånd. 

Nämnas bör även att vi under förra året började katalogisera 

artiklar ur en del av de utländska publikationer vi prenumererar 

på. Även detta kan ses som en form av förvärv, då 

kopplingen mellan förvärv och tillgängliggörande är av det intimare 

slaget – varför förvärva om man inte kan tillgängliggöra 

det? 

Vad fastnade jag då själv för detta år? Av någon anledning 

läste jag nog mindre än vanligt av våra nyförvärvade skrifter. 

Detta inte för att de föreföll mig mindre intressanta än föregående 

år, utan fastmer för att jag läste och gjorde annat. Men 

en bok av dem som köptes in som jag slukade var Live working 

or die fighting, how the working class went global av Paul Mason. 

»Vivre en travaillant ou mourir en combattant» (»Arbeta 



tills du stupar eller dö kämpande»). Så står det skrivet på en 

svart fana som bars under en demonstration i Lyon i november 

1831, under det så kallade vävarupproret, och det är därifrån 

Mason hämtar titeln till sin bok. 

Det som skedde då vävs samman med det som sker idag och 

Mason får oss att se parallellerna. 

Vävare i Indien 2005, irakiska oljearbetare 2006, städare i 

London 2004, bolivianska gruvarbetare 2006, avtalslösa arbetare 

med usla arbetsförhållanden i Kina, Indien, Nigeria vid 

mitten av 2000-talet, fabriksockupationer i Argentina 2006; 

vävare i Lyon 1831, fabriksockupationer i Italien 1919, Shanghai 

1919, Pariskommunen, Knights of Labour, IWW, Peterloo 

1819, Tyskland på väg mot nazismen … 

Själv började jag tänka på mitt eget lilla vis redan när jag 

läste förordet: Just denna historia behöver återupptäckas, skriver 

Mason. Framför allt för att två grupper av människor är i 

stort behov av att lära sig om den och av den: De aktivister 

som fyllde gatorna i Seattle och Genua och andra städer för 

att protestera mot globaliseringen, samt arbetarna i de nya fabrikerna, 

gruvorna och produktionskedjorna, som skapats av 

globaliseringen i utvecklingsländerna, och vars försök att bygga 

en arbetarrörelse är i sin linda. De behöver veta att detta 

de gör nu gjorts förut, vad det kan leda till och utvecklas till – 

och vilka mönster som skapas utav uppror, reaktion och reformer 

över tiden. Framförallt behöver de veta att rörelsen en 

gång var en ytterst vital kraft: en motkultur i vilken människor 

levde sina liv och som utgjorde den huvudsakliga källan för utbildning 

och utveckling för män och kvinnor dömda till att 

leva korta, hårda liv och att drömma omöjliga drömmar. 

Och där tänkte jag (kunde inte annat): Och vart borde den 

som söker sig fram på vägar liknande denna i vårt avlånga land 

bege sig? Naturligtvis till detta bibliotek, denna institution: 

Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek. Denna historia finns där. 

Och den fortgår. 

HANS LARSSON 

är bibliotekarie vid Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek 

Accessioner 2008 

Fackliga organisationer tillägg (totalt ca 7 hyllmeter) 

Litografiska föreningen i Stockholm; Svenska skorstensfejareförbundet; 

SAC 

Fackliga organisationer nya (16,5 hyllmeter) 

SEKO Pendelklubben Stockholmståg; Dagens Nyheters grafiska 

personalklubb; IF Metall 

Politiska organisationer tillägg (16 hyllmeter) 

Hässelby strands socialdemokratiska stadsdelsförening; Hammarby 

socialdemokratiska ungdomsklubb; Sveriges socialde- 


mokratiska arbetareparti (SAP); Tensta socialdemokratiska 

förening, 3 volymer; Sveriges kommunistiska parti (1977-); 

Sundbyberg socialdemokratiska kvinnoklubb; Haninge arbetarekommun 

Politiska organisationer nya (5,5 hyllmeter) 

Nacka kristna socialdemokratiska grupp; Kristna socialdemokrater 

i Stockholms län; Vänsterpartiet Huddinge; Spånga 

kommunistiska förening; Spånga kommunistiska ungdomsklubb 

Övriga tillägg (24, 2 hm + 7 plåtskåp + 19 fanor och en 

banderoll) 

Unga örnars riksförbund; Fansamlingen; Föremålssamlingen; 

Kvinnor för fred; Föreningen svensk arkivtidskrift; Ljudbandsamlingen; 

Folkets Dagblad Politiken; ABF:s öppna teater; 

Frihetskämparnas förening; Ådalen (samling); Trycksamlingen; 

Hyresgästernas riksförbund; Riksförbundet för sexuell 

upplysning; LO-tidningen; Svenska Spanienfrivilligas kamratförening; 

Folket i Bild/Kulturfront 

Övriga nya (102,5 hyllmeter) 

Nätverk Södra Afrika; Arkitekter mot kärnvapen; Dagens arbete; 

Föreningen fjärde världen; Brunnsvik; Fackföreningsrörelsens 

institut för ekonomisk forskning; Socialpedagogiska 

seminariet 

Personer tillägg (33,5 hyllmeter) 

Alva och Gunnar Myrdal; Birgitta Dahl; Ulf Larsson; Pierre 

Schori; Gunnar Sträng; Tage Erlander; Sten Andersson; Gerhard 

Magnusson; Einar Norrman 

Personer nya (3,5 hyllmeter) 

Lars Hansson; Anna Lisa Karlsson; Sven Dahlin; Hjalmar Johansson; 

Tor Jerneman; Claes Otto Johansson; Jaan Ungesson 

Antal accessioner: 72 

Total volym: ca 210 hyllmeter samt 7 plåtskåp, 19 fanor och 1 

banderoll 

Sammanställt av Maria Boman, arkivarie vid Arbetarrörelsens 

arkiv och bibliotek 

Kommentar till accessionsstatistiken 

Under år 2008 tömdes ett stort magasin i centrala Stockholm. 

Det gjordes av ekonomiska skäl men också av omsorg om våra 

bestånd: lokalen var inte särskilt lämpad för långtidsförvaring 

av arkivmaterial. Men den användes till att arbeta med stora 

arkiv och drygt 1,5 kilometer handlingar förvarades där. Detta 

material trängdes ihop i våra övriga depåer vilket har gjort 

att vi såg oss nödgade att införa ett principiellt leveransstopp

ARAB:s magasin på Saltmätargatan före… …och efter tömningen. Båda bilderna: Stellan Andersson 

under stora delar av 2008 (leveransstoppet beräknas delvis 

upphöra till sommaren 2009). En del tillskott har vi ändå fått, 

dels innan leveransstoppet infördes, dels som undantagsfall 

och ofta rörde det sig då om mindre accessioner som lämnades 

av privatpersoner över disk i vår forskarexpedition. 

Andra undantag är dels arkivet efter Fackföreningens institut 

för ekonomisk forskning, FIEF, en verksamhet som upphörde 

för ett par år sedan och som anlände i tämligen välordnat 

skick, och dels några bildarkiv som delvis levererades i 

plåtskåp och som kunde – med »skohorn» – placeras i lokalerna 

på Upplandsgatan. Det gällde LO-tidningen (inklusive bilder 

från LO) och Folket i Bild/Kulturfront. I många fall är bildsamlingar 

utsatta för risken att snabbt plockas ur och förskingras 

och detta gjorde att vi såg på dessa med särskild välvilja. Dessutom 

övertog vi arkivet efter Brunnsviks folkhögskola där närmare 

80 hyllmeter enligt en gammal överenskommelse levererades 

direkt till Grängesbergsdepån. 

FIEF inrättades av LO 1985 med uppgiften att »fördjupa 

den ekonomiska debatten genom långsiktig forskning om 

sämhällsekonomiska frågor i syfte att finna instrument för en 

hållbar ekonomisk-politisk strategi». Flera etablerade forskare 

knöts till institutet och tyngdpunkten låg på arbetsmarknadsfrågor, 

lönebildning, diskriminiering och arbetslöshet 

med mera. Institutet lades ned 2005 då LO beslutade att inte 

bevilja mer medel. Arkivet omfattar ett sextiotal volymer av 

vilka en stor del innehåller de rapporter av olika slag som institutet 

publicerade. Arkivet vittnar om ett stort internationellt 

kontaktnät, bland annat deltog man i »European Network 

on Inequality». 

Intressantare än noteringar om vilka arkiv som kommit in 

är måhända presentationer av nyligen ordnade arkiv. För dessa 

har nämligen åtkomligheten avsevärt förbättrats genom 

själva det fysiska ordnandet, genom förteckningen och, inte 

minst, genom att den arkivarie som utfört ordningsarbetet får 

särskilda inblickar i beståndet som kan förmedlas som tips till 

intresserade forskare. Ett bra exempel ger här Arne Högström, 

som under året har ordnat och förtecknat arkivet efter 

Brita Åkerman. Arkivet kom till ARAB efter Åkermans död 

2006 och omfattar nu 57 volymer med bland annat manuskript, 

korrespondens och ämnesordnat material från Åkermans 

verksamhet. 

Brita Åkerman 

– herrgårdsfröken som 

blev folkupplysare 

Konsumentfrågor uppmärksammades tidigt i Sverige, där under 

1900-talet myndigheter till konsumentens hjälp och upplysning 

avlöste varandra, samtidigt som en rad lagar till skydd 

för konsumenterna stiftades. Även på bostadsmarknaden strävade 

statsmakt och enskilda efter standardhöjningar för folkflertalet 

genom billiga och funktionella lösningar. På båda områdena 

utgjorde det enkla och praktiska ledstjärnor. 

En av eldsjälarna i detta arbete var Brita Åkerman (1906– 

2006). Brita Åkerman var en rastlöst verksam person, som tidigt 

kom att ingå i sällskap ägnade åt bostads- och konsumentfrågor, 

något hon knappast förutbestämts till av sin bakgrund. 

Uppvuxen på en herrgård i Sörmland hade hon först 

inriktat sig på språk och litteratur, och hennes licentiatavhandling 

från 1933 beskriver utvecklingen hos journalisten 

och författaren O P Sturzen-Becker (känd under pseudonymen 

Orvar Odd). Hon hade därefter vikarierat som lärare, 

skrivit litteraturrecensioner och kåserier och hållit föredrag. 

Hennes deltagande i Stockholms högskolas första sociologikurser 

väckte dock tankar om en bostadsundersökning. Dessa 

vann gehör hos Stockholms kvinnoföreningars forsknings- 



Brita Åkerman (1906–2006). Foto: Sallstedts Bildbyrå, Morgonbris 

grupp Hemkommittén, vars ordförande hon blev 1935–1937. 

Därmed var en lång bana som bostadsutredare inledd. 

Som ordförande i Kvinnliga studentföreningen vid Stockholms 

högskola hade Åkerman vid en debatt i Fredrika Bremer-förbundet 

hållit ett enligt egen utsago »kvinnosaksenergiskt» 

föredrag. Detta ledde till anställning i förbundets byrå 

1937–1939; sysslorna bestod i ledning av studieverksamhet, 

utredningar och medverkan i tidskriften Hertha, där hon redan 

i maj 1932 fått artikeln »Om kvinnlig självkänsla» införd. Hon 

var under samma tid medlem i Nordiska kvinnors samarbetskommitté. 

1937–1940 var hon därtill sekreterare i Kommittén 

för ökad kvinnorepresentation, en tvärpolitisk organisation 

med syftet att rösta in fler kvinnor i kommunalförsamlingar 

och riksdag 1938 och 1940. Till valet 1938 lät kommittén 

konstnären och journalisten Mollie Faustman skapa en affisch 

med texten »Kvinnor, vi kan, vi behövs, Valåret 1938» 

(ARAB:s affischsamling) samt utge en broschyr med snarlik ti- 


tel. Parallellt med detta uppdrag arbetade Åkerman med en 

undersökning av trångbodda barnfamiljer, publicerad 1941 

under namnet »Familjen som växte ur sitt hem». Saklig kritik 

och ifrågasättande byggda på fakta och empiri blir från och 

med nu hennes kännemärke. 

Aktiv hushållning 

Nationalekonomen Karin Kock, tidigare första vice ordförande 

i Kommittén för ökad kvinnorepresentation, fick 1940 

regeringens uppdrag att hitta en chef till Aktiv hushållning, en 

upplysningsbyrå inom Statens informationsstyrelse. Hon förordade 

Brita Åkerman, som accepterade på villkor att redaktören 

för Morgonbris Kaj Andersson ingick. 1943 flyttades byrån 

till Statens priskontrollnämnd och fick en något undanskymd 

ställning. Åkerman stannade till 1946, alltså sex år, den 

längsta tiden dittills i ett yrkesliv präglat av talrika uppbrott. 

Som ofta löpte dock flera engagemang jämsides. 1941–1947

var hon sekreterare i kvinnodelegationen inom 1941 års befolkningsutredning 

och skrev betänkandena »Social hemhjälp», 

»Den husliga utbildningen» och »Familjeliv och hemarbete». 

Den sistnämnda föranledde 1948 en livlig debatt mellan 

konstnären Siri Derkert i Ny dag och Brita Åkerman i Hertha 

nr 3–4 (omtryckt 1991 i Häften för kritiska studier): Derkert 

anklagade delegationen för att stänga in kvinnor i ett föråldrat 

ideal som hemslavinnor, medan Åkerman menade att man 

strävat efter att förbättra kvinnors villkor inom de av samtiden 

givna ramarna. 

Under tiden i Fredrika Bremer-förbundet hade Åkerman 

lärt känna författarinnan Elin Wägner. Kontakten fördjupades 

efter utgivningen 1941 av Wägners bok Väckarklocka, där 

hon ivrar för att uppvärdera traditionella kvinnosysslor. 

Många inom kvinnoförbunden stöttes bort av denna hållning, 

av liknande skäl som Siri Derkerts ovan. Åkerman däremot 

fann Wägners åsikter tänkvärda, då hon själv kommit fram till 

att kvinnors liv behövde förbättras både i hemmet och utanför, 

och att detta endast kunde ske genom att de fick makt över 

sina egna förhållanden. Hon och Wägner utbytte tankar brevledes 

1940–1948 i en först ganska formell men så småningom 

allt vänskapligare ton (Wägner avled i januari 1949). 

Hemmens forskningsinstitut 

I den breda krets av sakkunniga som samarbetade i Aktiv hushållning 

insåg man snart behovet av forskning i hushållsfrågor, 

och därvid uppstod tanken på Hemmens forskningsinstitut 

(HFI), som såg dagens ljus 1944. Brita Åkerman utsågs till 

verkställande ledamot i arbetsutskottet; hon uppvaktade flitigt 

de anslagsgivande myndigheterna och lyckades så småningom 

utverka erforderliga medel. 

Institutet inledde sin verksamhet med studier av kökets utrustning 

och arbetsförhållanden och granskade sedan alla slags 

varor och tjänster, gav ut broschyrer, ordnade utställningar 

med mera. Resultaten lyftes fram i tidningar och ledde till stora 

förbättringar av framför allt köksredskap och köksinredning. 

HFI blev senare Konsumentinstitutet, sedermera Konsumentverket, 

men enligt Katja Waldéns intervju i Form 

1/1979 var Åkerman inte helt nöjd med utvecklingen, eftersom 

»hela det stora greppet, att hushållen skulle ha något att 

säga till om i fråga om produktion och distribution, har tappats 

bort». 

I samma intervju talar hon nedlåtande om sitt första val av 

utbildning som »de konventionella flickämnena». De artiklar 

om litteratur hon skriver under 1920- och -30-talen, där hon 

särskilt fäster uppmärksamhet på nyare kvinnliga författare 

men tar avstånd från modernistiska formexperiment, vittnar 

dock om ett mer djupgående engagemang. Att hennes avhandling 

analyserar reportage är väl för övrigt knappast någon 

tillfällighet. Sitt litterära intresse behåller hon genom 

åren, men föredrar sedan hon inlett sitt värv som folkupplysare 

att begränsa det till privatlivet. Även studierna i romanska 

språk och engelska får hon bruk för, och hon brevväxlar så 

småningom på både engelska, franska och tyska. 

Från 1945 minskade Åkermans arbetstid inom HFI och 

hennes huvuduppgift blev att inom Svenska slöjdföreningen 

(SSF, från 1976 Föreningen Svensk Form) sköta samarbetet 

med fackförenings- och folkbildningsrörelser, vilket även innebar 

konferenser hos och brevväxling med ILO i Genève och 

andra utländska organisationer. Kontakterna med ILO handlade 

huvudsakligen om »hemarbetare» (omskrivning för 

hemhjälp, tjänstekvinna eller piga), om vilka hon även höll ett 

uppskattat föredrag rörande svenska förhållanden. SSF ägnade 

sig vid denna tid mest åt hushålls- och bostadsfrågor. De 

svenska fackförbunden förhöll sig emellertid kallsinniga. 

»Sanningen är att i grunden är inte den svenska arbetarrörelsen 

intresserad av den form av kultur som gäller miljön», enligt 

Åkerman i ovannämnda intervju. På SSF deltog hon i bostadsutredningar, 

ordnade utställningar om lägenheter och 

bohag med mera. Aktiviteterna rönte stor massmedial uppmärksamhet 

och bidrog i förlängningen till lättare och bekvämare 

möbler och mer lättskötta bostäder. 

Kontakt med andra länder 

I arbetet ingick också studiebesök från och i andra länder, där 

hon bevistade hem- och bostadsutställningar, sammanträffade 

med systerorganisationer och ibland också gjorde hembesök 

för att studera bostadsstandard, såsom 1948 i Schweiz, där hon 

klagar på de trånga köksutrymmena i nybyggda lägenheter. 

1945–1949 var hon ledamot av Kommittén för social upplysning 

och 1948–1956 även av Bostadskollektiva kommittén, där 

man planerade för kollektivhus i Alva Myrdals anda. I båda 

egenskaperna kunde hon dra nytta av de utländska erfarenheterna. 

Liksom i hennes litteraturläsning tycks framför allt 

Frankrike och Storbritannien ha lockat, i det förstnämnda 

främst den årligen i Paris hållna Salon des arts ménagers (Hushållskonstens 

salong), som hon besökte 1953 och andra år korresponderade 

med och fick dokumentation från. I Frankrike 

upprätthöll hon även förbindelser med bland annat Centre de 

documentation de l'habitation (Centrum för bostadsdokumentation), 

som bedrev liknande verksamheter som HFI och 

SSF, och avdelningen Enseignement ménager (Hushållsundervisning) 

av Caisse centrale d'allocations familiales de la région 

parisienne (Parisregionens centralkassa för familjebidrag), 

där hon avlade visit måndagen den 19 mars 1951. Avdelningen 

skickade under våren 1953 en medarbeterska till 

Sverige på en fyra månaders studieresa, som innefattade besök 

hos såväl Brita Åkerman som hennes syster Carin Boalt (se 

nedan). I Storbritannien umgicks hon med Furniture development 

council och Council of industrial design, både genom 

brev och flera personliga besök. 

I SSF slutade Åkerman 1951, i HFI 1953. Hon hade därefter 

en rad uppdrag inom det bostadssociala och konsumentpolitiska 

området, såsom medlem i redaktionskommittén för 



HSB:s tidskrift Att bo 1954–1969 och vice ordförande i Statens 

konsumentråd 1957–1962. Hennes umgänge med utlandet 

fortsatte. Under en studieresa till Moskva i november 1957 

synade hon lägenheter och konsumtionsvaror, liksom senare i 

Moskva och Kiev 1969. En Kinaresa 1959 avsatte föredrag och 

tidningsartiklar. Hon bevistade boutställningar i Zürich och 

Bryssel 1958, i Milano 1960, i Turin 1961 och i Lausanne 

1964. I februari 1962 deltog hon i konferensen »La psychologie 

de la maison» (Husets psykologi) i Marseille. 1962 återvände 

hon också till SFF som biträdande direktör, men fann 

att verksamheten ändrat inriktning och inte längre handlade 

om hemutrusning och vardagsvaror, varför hon 1967 övergick 

till en post som sekreterare i Kommittén för kvinnofrågor i 

Stockholms kommun, där hon stannade till 1975. 1968 utgav 

hon debattskriften Makt åt konsumenten, där hon angriper den 

förda konsumentpolitiken, avarter inom reklamen och den pågående 

miljöförstöringen. International organization of consumers 

unions tillskrev henne 1969 för att få ge ut en översättning 

av boken. Brita Åkerman var nu sedan länge en internationellt 

känd konsumentforskare och ofta inbjuden till 

kurser och konferenser i Sverige och utomlands. Inom Kvinnokommittén 

skrev hon 1970 Ensamstående föräldrar och Program 

för jämställdhet mellan kvinnor och män, 1972 Kvinnor i 

kommunens tjänst och 1975 Service och gemenskap där vi bor i 

Stockholm. 

Flitig skribent 

Åkerman var från tjugoårsåldern och nästan 80 år framåt en 

flitig skribent, som ofta fick artiklar i kvinno-, bostads- och 

konsumentfrågor införda i tidningar och tidskrifter. Hon deltog 

också i ett stort antal projekt i dessa ämnen. 1980–1984 

ledde hon kvinnoforskningsprojektet »Kvinnorna och hemarbetet», 

som 1983–1984 publicerade skrifterna Den okända 

vardagen, Vi kan, vi behövs och Kunskap för vår vardag. I januari 

1987 vistades hon i Vietnam, bland annat för att övervara 

seminariet »Women and science» i Hanoi. Hon gjorde även 

hembesök på landsbygden och undersökte vilken köksutrustning 

man behövde i byarna, i synnerhet vilka spisar som vore 

lämpliga. 1994 utgav hon självbiografin 88 år på 1900-talet och 

1997 biografin Alva Myrdal, från storbarnkammare till fredspris, 

där hon bland annat berättar om sitt eget samarbete med Alva 

Myrdal. Ibland hörde svenska och utländska forskare av sig 

och bad henne redogöra för tiden hos HFI och SSF. 

Brita Åkerman var särskilt under 1940- och -50-talen en 

känd och uppburen person, vars olika uppdrag, utredningar 

och förslag omskrevs flitigt i svenska och ibland även andra 

nordiska tidningar. Hennes ämnesområden medgav även 

spaltutrymme i svensk veckopress, där hon utmålas som något 

av en kvinnlig förebild i intervjuer och hemma-hosreportage 

i villan i Stocksund, ofta fotograferad med mannen 

och de fem barnen. Hon var sedan 1932 gift med nationalekonomen 

och bostadspolitikern Alf Johansson (1901–1981); 


hon var syster till boendeforskaren Carin Boalt (1912–99), 

med vilken hon hade ett visst samarbete. De två systrarnas teknisk/vetenskapliga 

syn på konsumentforskning har haft stort 

inflytande i Sverige, men Brita Åkerman själv såg sig i första 

hand som humanist. I vad mån utlandet har inspirerat henne 

är svårbestämt, även om hon själv gärna hänvisar till brittiska 

och franska traditioner på området. För sin pionjärgärning 

inom konsumentpolitik och forskning om kvinnors vardag utnämndes 

hon till teknologie hedersdoktor i Göteborg 1979 

och filosofie hedersdoktor i Umeå 1996. 

Brita Åkermans arkiv består huvudsakligen av manuskript, 

korrespondens och ämnesordnade handlingar. En omfattande 

samling tidningsurklipp ger många värdefulla upplysningar 

om hennes liv och verk. Mycket av det hon gjorde redovisas 

knapphändigt i arkivet trots dess omfång (57 volymer, c:a 4 

hyllmeter), kanske mest beroende på mångfalden av hennes 

åtaganden. 

Hög värdering av kvinnosysslor 

Brita Åkerman förunnades ett långt och synnerligen aktivt liv, 

under vilket både hon själv och samhället utvecklades mycket. 

Politiskt tog det sin början i den borgerliga kvinnorörelsen 

och slutade med bland annat medlemskap i socialdemokratiska 

kvinnoförbundet och Förbundet Sverige–Sovjetunionen. 

Själv hade hon dock, enligt egen utsago, i likhet med sina studentkamrater 

alltid kallat sig socialist, trots en bakgrund på 

Övre Östermalm och i sörmländsk herrgårdsmiljö. Hennes 

syfte var hela tiden att förbättra framför allt kvinnors villkor, 

både genom ökat politiskt inflytande, bekvämare bostäder, 

mer lättarbetade kök, billiga och praktiska vardagsvaror och i 

vissa fall hemhjälp, som hon också själv tidvis anlitade. Hon 

nyttjade de medel hon ansåg lämpliga för att förverkliga detta 

mål; då exempelvis hennes granskningar av konsumentprodukter 

i borgerlig feministpress ogillades av väninnor som var 

hustrur till fabrikörer och säljare av dessa varor övergick hon 

till att skriva i andra tidningar. Synen på kvinnorollen rörde 

sig från Elin Wägners upphöjande av kvinnokulturen i 

riktning mot Alva Myrdals syn på hushållssysslor som ett nödvändigt 

ont som borde minimeras genom kollektiva insatser 

(barndaghem, kollektivhus med mera) och i Åkermans sena 

artiklar talar hon för jämställdhet även i hemmet, manar män 

att delta i hushållsarbete och så vidare. Själv bevarar hon dock 

livet igenom sin höga värdering av kvinnosysslor, och hennes 

skiftande ståndpunkter avspeglar nog i första hand hur samhället 

och könsrollerna förändrats. När för ett tiotal år sedan 

en feministisk tidsskrift utbad sig ett bidrag från henne om 

hushållsarbete och detta sedan i starkt förkortat skick hamnade 

bland koketta uttalanden av kändiskvinnor om hur tråkigt 

det var att diska blev hon mycket besviken. Uppenbarligen var 

det inte riktigt en sådan utveckling hon hoppats på. 

ARNE HÖGSTRÖM 

är arkivassistent vid Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek

RECENSIONER 

Anarkismen i Sverige 

Henrik Lång, Drömmen om det ouppnåeliga. 

Anarkistiska tankelinjer hos 

Hinke Bergegren, Gustaf Henriksson- 

Holmberg och Einar Håkansson. 

Umeå: Umeå Universitet 2007, 264 s. 

Under mer än hundra år har forskningen 

kring den svenska arbetarrörelsen 

givit oss en ständigt ökad kunskap om 

socialdemokratins, kommunismens och 

andra ismers roll i den svenska samhällsutvecklingen.Arbetarrörelsens 

historia skrevs inledningsvis 

av de olika riktningarnas egna representanter, 

men så småningom, 

från 1920-talets senare del, 

kopplade den akademiska 

forskningen ett grepp 

också på arbetarrörelsens 

historia. Men de 

akademiker som då 

steg fram och började forma 

bilden av den svenska arbetarrörelsen, 

med tyngdpunkt på socialdemokratin, 

hade också sin politiska 

hemmahörighet i socialdemokratin. 

Och därmed skaffade sig 

socialdemokratin ett problemformuleringsföreträde, 

utifrån vilket 

man kunde lyfta fram den egna 

rollen i den svenska samhällsutvecklingen. 

Kommunistiska, 

syndikalistiska och anarkistiskt 

influerade idéströmningar 

prövades i relationerna till 

socialdemokratin och den 

av socialdemokratin domineradefackföreningsrörelsen. 

Det var historien 

kring socialdemokratin, 

segrarnas historia, som bestämde 

bilden av de mindre organisationerna 

vid sidan om. Först senare, 

betydligt senare, har dessa strömningar/organisationer 

dragits in i forskningen, 

och diskuterats utifrån sina egna 

förutsättningar. 

Huruvida vi i Sverige haft anarkistiskt 

influerade organisationer och idé- 

strömningar har diskuterats i den vetenskapliga 

litteraturen. Och man kan 

konstatera att den delen av den svenska 

arbetarrörelsen inte längre är ett helt 

tillbakaträngt forskningsområde. 

Idag finns det god vetenskaplig 

litteratur på området. 

Och det finns en stor internationell 

litteratur att förhålla 

sig till, en riktigt 

bra litteratur för att 

foga in svenska förhållanden 

i det större 

sammanhanget. 

Henrik Lång, 

idéhistoriker från 

Umeå, har i sin 

avhandling 

Drömmen om det 

ouppnåeliga. 

Anarkistiska 

tankelinjer hos 

Hinke Bergegren, 

Gustaf 

Henriksson- 

Holmberg och Einar 

Håkansson än en 

gång tagit sig an frågorna 

om anarkismen 

i Sverige. Hur gestaltades 

anarkismen i 

Sverige, fanns det 

möjligen en anarkism 

på svenska, och i så 

fall, hur såg den ut? 

Ambitionsnivån är, 

som alltid i sådana 

här sammanhang, 

hög. Lång vill med 

sin avhandling förmedla 

en »djupare 

förståelse för de anarkistiska tankelinjerna 

i sekelskiftets vänsterpolitiska debatt». 

Vi talar om det förra sekelskiftet. 

Lång talar också om att han vill förmedla 

ett inkännande för de anarkistiska 

tankelinjerna. Vad detta betyder är 

oklart. Jag anar att Lång känner en 

djup sympati för sina aktörer, ibland 

Hinke Bergegren. 

tycker jag att han har svårt att hålla 

dem på distans. Men viktigast är kanske 

att Lång har ambitionen att ge oss en 

djupare kunskap om anarkismens i och 

för sig inte helt enhetliga tanketraditioner 

och hur dessa tog sig uttryck i Sverige 

kring förra sekelskiftet. 

Anarkism på svenska? 

Frågan är om det vi benämner anarkism 

i Sverige var en del av den internationella 

anarkistiska rörelsen, den europeiska 

och den amerikanska? Fanns i 

den svenska arbetarrörelsen en anarkism 

på svenska, anpassad efter de särskilda 

förutsättningar som gavs i Sverige? 

Eller var anarkismen i Sverige, som 

Hans Lagerberg hävdar i sin biografi 

över Hinke Bergegren, en konstruktion 

av socialdemokratin, ett politiskt tillhygge 

mot en grupp ungdomar (och 

några äldre) som i kampen om rösträtten 

inte var beredda att följa socialdemokratin 

in i det borgerliga samhället? 

Är den svenska anarkismen en konstruktion 

av socialdemokratin, en medveten 

polarisering av den interna politiska 

situationen i partiet under 1890talet 

och två årtionden framåt, ett uttryck 

för ett »vi – och dom-tänkande», 

för att av politiska skäl ställa icke önskvärda 

personer utanför socialdemokratin? 

Henrik Lång skriver en »idébiografi» 

med fokus på tre aktörer, Hinke 

Bergegren, Gustaf Henriksson-Holmberg 

och Einar Håkansson. Det är inte 

originellt men ändå ett intressant grepp 

att låta en mångfacetterad idéströmning 

framträda genom tre av dess företrädare. 

Av dessa tre är Bergegren den 

mest omskrivne. Men också kring de 

två övriga finns en forskning att ta avstamp 

i för att diskutera problemet om 

anarkism i Sverige. Lång menar att andra 

personer hade kunnat dras in i studien, 

jag delar hans uppfattning. Men 

varför detta inte skett får läsaren inte 

riktigt klart för sig. Lång lägger stor 


RECENSIONER 

vikt vid skönlitteraturen som källa, något 

som Hans Lagerberg tidigare påpekat, 

och kanske kunde Lång ha diskuterat 

några av de personer som ägnat sig 

åt skönlitterärt skrivande och som kunnat 

bli föremål för hans studier. Blivande 

författare som lämnat efter sig ett 

stort källmaterial, det rör sig om både 

brev och texter, rörde sig under 1910talet 

och senare i gränslandet mellan 

socialdemokratin och vad som i sammanhanget 

kallas anarkismen. Jag kunde 

bland många tänka mig författarna 

Ivan Oljelund och Eyvind Johnsson. 

Och kanske det hade varit riktigt spännande 

att göra en djupdykning i Maj 

Hirdmans liv och texter eller i Moa 

Martinssons – båda rörde sig också i de 

ungsocialistiska kretsarna. Motiveringen 

att de tre nu valda representerar olika 

typer av anarkistiskt tänkande är i 

och för sig ett viktigt argument. Och 

han följer upp sitt resonemang med att 

konstatera att de tre också utgör, som 

Lång skriver, »goda och intresseväckande 

exempel på hur anarkismen diskuterades 

och tjänade som inspiratör för 

det politiska tänkandet i den radikala 

grenen av svensk arbetarrörelse omkring 

sekelskiftet.» Lång säger sig dessutom 

vilja »visa på kontinuiteten och 

bredden i den svenska sekelskiftesanarkismen.» 

När problemen är formulerade på 

det sättet är utgångsläget givet. I den 

svenska arbetarrörelsen fanns vid sekelskiftet, 

enligt Lång, anarkismen representerad. 

Långs uppgift blir att visa hur 

denna anarkism tagit sig uttryck i den 

svenska arbetarrörelsen. 

Socialdemokratisk konstruktion 

Om jag läser tidigare forskning rätt är 

man inte överens i denna fråga. Hans 

Lagerberg har en annan uppfattning. 

Han talar om en socialdemokratisk 

konstruktion, en demonisering av en 

grupp inom det dåvarande socialdemokratiska 

partiet som skulle drivas ut ur 

partiet, av politiska skäl. 

Mot den bakgrunden skulle det problem 

Lång tagit sig an kunnat formule- 


Einar Håkansson på ett vykort som utgavs av ungsocialisten Axel Holmströms förlag. 

ras på ett annat och öppnare sätt. Fanns 

idémässiga inslag av anarkism i den 

svenska arbetarrörelsen och i så fall, 

varifrån kom impulserna, hur omsattes 

de i Sverige och med vilka resultat? 

Hur tog sig dessa idémässiga ström- 

ningar uttryck hos de tre aktörerna? Ett 

avstamp i tidigare forskning, må vara 

att den inte uppfyller de krav som Lång 

ställer, leder naturligtvis fram till ny 

kunskap om vad i de anarkistiska strömningarna 

de tre representerar, om de

tre verkade som goda och intresseväckande 

företrädare för anarkismen 

i Sverige, om de verkade inspirerande 

på debatten inom den revolutionära 

vänstern och om det 

fanns en kontinuitet i den svenska 

sekelskiftesanarkismen. Men det är 

då resultaten av studien, inte förutsättningarna 

för den. 

Jag lämnar studien om Hinke 

Bergegren åt sidan – den är intressant, 

Lång ligger mycket nära Lennart 

Steen och Hans Lagerbergs 

studier kring Hinke Bergegren. 

Tydlig problematik 

Men i skissen över Einar Håkansson 

blir problematiken tydlig när 

det som skall bevisas tas till utgångsläge 

för studien. I Långs text 

är Håkanssons position bestämd innan 

den är klarlagd. Håkansson var 

»den mest inflytelserika» bland 

medarbetarna i ungsocialisternas 

tidning Brand. Hur kan vi veta det 

innan vi vet något om vad andra 

skrev? Håkansson var, skriver Lång, 

»något i sammanhanget så ovanligt 

som en fullfjädrad och konsekvent 

anarkist – lika teoretiskt bevandrad som 

språkligt utmanande – vars politiska 

tänkande lånade betydligt mer från 

Proudhon och Kropotkin än från Marx 

och Lassalle.» Vi får emellertid inte någon 

riktig redogörelse över innehållet i 

denna idéreception. Många, även bland 

dem som inte delade ungsocialisternas 

ideologi och politiska agerande, läste 

Kropotkin. Men var finns inslagen av 

Proudhon? Det hade varit spännande 

att följa just denna tanketråd i idéreceptionen. 

Och vad hämtade Håkansson 

från Karl Marx och Ferdinand Lassalle? 

Också dessa båda lästes av många 

i samtiden. Vad var speciellt för Håkansson, 

som gjorde honom till den 

mest konsekvente på olika idémässiga 

fält? Och hur förhåller sig Långs resultat 

kring Håkansson till tidigare forskning, 

till Holmer och Lagerberg – vad 

är det nya Lång lyfter fram i Håkanssons 

tänkande i förhållande till tidigare 

Gustaf Henriksson-Holmberg 

forskning? Och om vi återvänder till de 

mer övergripande problemen, formulerade 

i avhandlingens inledning. Vilken 

typ av anarkism representerade Håkansson, 

på vilket sätt inspirerade han 

det politiska tänkandet i sekelskiftets 

Sverige, och i vilken omfattning ingick 

hans tankar i debatten inom den revolutionära 

vänstern vid första världskrigets 

slutskede? Kapitlet om Einar Håkansson, 

denna skygga, rent av tillbakadragna 

gestalt, blir inte helt avslutat. 

Det finns egentligen inte något riktigt 

försök att klarlägga vad som påverkat 

honom. Och jag saknar återkopplingen 

till det större perspektivet, och en kort 

sammanfattning om vad som Lång tillfört 

i forskningen kring denne intellektuellt 

prövande men samtidigt så besvikne 

gestalt. 

Studien kring Gustaf Henriksson- 

Holmberg ter sig helt annorlunda. 

Holmberg var utbildad agronom, men 

aldrig »revolutionär anarkist», 

skriver Henrik Lång. Hans politiska 

och ideologiska åskådning var 

en produkt av flera ismer – från 

borgerlig vänster till anarkism och 

syndikalism. Holmberg hörde till 

de oortodoxa. Lång vill placera 

Holmberg i det ideologiska fältet 

mellan anarkismen och socialismen. 

Jag vågar anta att denna idémässiga 

eklekticism var förhållandevis 

vanlig, även då. Det intressanta 

är emellertid att i studien 

kring Holmberg har Lång kunnat 

fånga in de intellektuella miljöer 

varifrån han hämtade sitt tankegods. 

Debatten med och omkring 

Eugene Dühring och de tyska katedersocialisterna, 

kontakterna 

med tyska utopister och, med 

Gustaf Steffen som förmedlare, 

Peter Kropotkin samt engelska fabianer 

stimulerade honom. Denna 

mångfacetterade idébyggnad har 

det inte varit lätt att sätta etikett 

på. Holmberg såg i sinom tid syndikalismen 

som en rörelse, som 

den fria form av samverkan där arbetarna 

borde kunna mötas. Men 

när Lång söker en historisk gestalt att 

jämföra Holmberg med så stannar han 

inte vid ledande anarkister eller syndikalister 

utan vid Carl Lindhagen, vänstersocialisten 

som egentligen aldrig lät 

sig riktigt bindas vid något parti eller i 

någon fast utmejslad ideologi. 

Viktig fråga 

Frågan om anarkismen i svensk arbetarrörelse 

är fortfarande viktig. De som 

i Sverige kallade sig anarkister hämtade 

alldeles uppenbart sina ideologiska 

byggstenar ute i Europa – det visar exemplet 

Holmberg. I vilken utsträckning 

som Håkansson stått under inflytande 

av Proudhon kan gärna utvecklas 

och preciseras. Huruvida dessa tre bidrog 

till och utövade inflytande över 

den debatt som fördes kring och några 

årtionden efter sekelskiftet inom den 

»revolutionära vänstern», inte bara 

kring vänsterns strategi och politik utan 


RECENSIONER 

också om samtidens tankeliv bör fördjupas. 

Vi får inte något riktigt svar på 

de frågorna. En bredare ansats är nödvändig 

om de frågorna skall kunna besvaras. 

Var anarkismen representerad i den 

svenska arbetarrörelsen från 1800-talets 

slut till några årtionden in på 1900talet? 

Jag tror att Lång har rätt när han 

pekar på att anarkistiska teoretiker på 

kontinenten bidragit med tankelinjer 

också i Sverige. I diskussionen kring 

Henriksson-Holmbergs idéreception är 

det tydligt. I Håkanssons fall hade bevisföringen 

gärna fått vara tydligare. 

Men med en sådan slutsats snuddar 

man också vid problematiken kring hur 

socialdemokratin hanterat frågan om 

anarkismen i den svenska arbetarrörelsen. 

Var denna ism en politisk konstruktion, 

som hävdats i tidigare forskning? 

Men om vi nu med Lång accepterar 

att det funnits ett inflöde av anar- 

Barndom och arbete, Ingrid Söderlind & 

Kristina Engwall (red), Umeå: Borea 2008, 

251 s. 

Historiskt sett har barns arbete varit 

betydelsefullt för både familjen och 

samhället. Under 1900-talet har detta 

emellertid förändrats i Sverige och vi 

lever nu i en tid där barn ska skyddas 

från arbete. På ett sätt har barn och arbete 

blivit varandras motsatser; barndom 

är avsaknad av arbete och den som 

arbetar har lämnat barndomen. Trots 

detta arbetar barn fortfarande. De säljer 

majblommor och jultidningar, tvättar 

bilar, klipper gräs och sitter barnvakt, 

samt innehar sommarjobb. Vid 

närmare eftertanke skulle nog många 

komma fram till att vi ser, eller åtminstone 

känner till, barn som utför arbete 

i stort sett varje dag. Kanske skulle 

många till och med anse att det är ganska 

naturligt att barn arbetar. Det svåra 

är dock hur detta arbete ska värderas, 


kistiska tankar i den svenska arbetarrörelsen 

då fanns personer i den svenska 

arbetarrörelsen som ställde sig bakom 

idéerna. Hade Branting och den socialdemokratiska 

partiledningen då fog för 

att sätta gränser för vad som var acceptabelt 

inom den svenska socialdemokratin? 

Om Lång har rätt i sin studie så 

handlade det inte om en socialdemokratisk 

konstruktion, utan om anarkismen 

som en politisk strömning som 

inte hörde hemma inom socialdemokratin. 

De resultaten nyanserar tidigare 

forskning. Jag kan mycket väl tänka 

mig att Långs resultat bör få oss att 

närmare granska den socialdemokratiska 

historieskrivningen, i just synen på 

anarkismen i svensk arbetarrörelse. 

LARS BJÖRLIN 

är verksam vid Ryska statliga humanistiska 

universitetet i Moskva (RGGU), tidigare 

lektor i historia vid Södertörns högskola 

Barn och ungdomar i arbete 

och om det kan räknas som riktigt arbete. 

I Ingrid Söderlinds och Kristina 

Engwalls (red) bok Barndom och arbete 

är ett av huvudsyftena att just problematisera 

dessa båda begrepp och att 

undersöka vilka konsekvenser synen på 

barn och arbete i Sverige har fått för 

samhället under perioden från 1950 

fram till 2000-talet. De försöker även 

skissera hur barns arbetsmarknad sett 

ut – vilka arbeten de haft, samt vilka 

förändringar som skett – under en period 

då barnarbete officiellt sett försvunnit. 

Förutom Söderlind och Engwall 

har även Mats Sjöberg, Gunilla 

Halldén och Tobias Samuelsson bidragit 

till boken, som är ett resultat av ett 

nära samarbete mellan forskarna. 

Problem med källorna 

Ett stort problem när det gäller barn 

och arbete är tillgången på källmaterial. 

Barns arbete blir ofta osynligt just eftersom 

det inte alltid registreras. I bo- 

ken används ett varierande material: exempelvis 

officiell statistik, tidningsannonser, 

enkätintervjuer med såväl lärare 

som föräldrar och barn, lagstiftning 

och dispensansökningar, vilket medför 

att problemområdet belyses ur en rad 

olika aktörers perspektiv. 

Som det påpekas i boken har den 

kanske viktigaste förändringen som 

skett under perioden varit att skolan tagit 

en allt större plats i barns liv. Sju års 

skolgång infördes 1948 och därefter 

har den allmänna skolplikten förlängts. 

Numera är det i princip tolv år i skolan 

som gäller för i stort sett alla barn. Av 

denna anledning riktar boken in sig på 

10–19-åringar även om det tydligt 

framhålls att vem som är barn hela tiden 

har varit föränderligt. Tillsammans 

med arbetarskyddslagar och arbetsmiljölagar 

har skolplikten utgjort statens 

kontrollmekanism. Lägsta åldern för 

anställningsbarhet och examensålder i 

skolan visar sig också ha korrelerat väl 

under perioden. Lagstiftningen har inte 

enbart satt åldergräns för anställning 

utan även specificerat arbetstider och 

arbetsuppgifter. Deltidsarbete har utgjort 

den största delen av ungas officiella 

arbetsmarknad, vilket i boken 

framhålls som en naturlig följd av skolans 

ökade roll. Typiska arbeten för 

unga, som springpojke och barnflicka, 

har emellertid försvunnit och de unga 

har sedan 1950-talet i allt större utsträckning 

tappat kontakten med arbetslivet. 

Studenter har exempelvis 

övertagit många av deltidsarbetena och 

det har skett en åldersförskjutning uppåt 

i arbetslivet. Intressant nog har denna 

förskjutning medfört att kompetens 

i allt högre utsträckning blivit kopplat 

till ålder. Det enda område där efterfrågan 

på barn till synes ökat är inom teater- 

och underhållningsbranschen. Författarna 

visar att de ungas insatser på 

den officiella arbetsmarknaden ändå 

inte ska underskattas då de ofta fyllt positioner 

med löner som inte räckt till 

för att försörja sig på. 

Barns minskade deltagande på den 

officiella arbetsmarknaden har inte för-

ändrat synen på arbete som fostrande 

eller moraliskt stärkande. Detta har varit 

en grundbult i vuxenvärldens syn på 

arbete under hela perioden och införandet 

av praktisk yrkesorientering, 

pryo, i skolan på 1960-talet är ett exempel 

på hur dessa värderingar skulle 

överföras till barn. Att delta i arbetslivet 

har, enligt både de lärare och föräldrar 

som intervjuats, varit ett sätt att 

lära sig ta ansvar och leva efter de normer 

och regler som andra (vuxna) samhällsmedborgare 

gör. Dessutom verkar 

det vara en självklarhet för de allra flesta 

av dessa att barn ska »hjälpa till» 

hemma och att det inte nödvändigtvis 

ska utgå betalning för detta arbete. Det 

råder dock inte konsensus kring huruvida 

det arbete som utförs i hemmet 

verkligen ska räknas som arbete. Varken 

vuxna eller barn visar sig ha en entydig 

uppfattning om detta. Begreppet 

»hjälpa till», som är återkommande i 

boken, är ett talande exempel på att det 

finns ett riktigt arbete, oftast utanför 

hemmet, och ett annat sorts arbete som 

inte är riktigt. 

Olika perspektiv problematiseras 

Bokens styrka ligger just i att dessa olika 

perspektiv på arbete diskuteras och 

problematiseras. Genom att koppla 

samman det med barndomsbegreppet 

öppnas möjligheter att se arbete i ett 

delvis nytt ljus. Särskilt intressant är 

brytpunkten mellan lagstiftning, samhälleliga 

normer och föräldrars och 

barns definitioner; arbetets betydelse 

för att uppfattas som en god och ansvarstagande 

samhällsmedborgare korrelerar 

med både barns och vuxnas 

uppfattning av arbete som innehållande 

ett tvång och som en aktivitet som sker 

utanför hemmet och som renderar i 

lön. Detta implicerar att den som inte 

deltar på den officiella arbetsmarknaden 

inte är en fullvärdig samhällsmedborgare 

och därför inte kan förväntas ta 

ansvar utan behöver skydd. Författarna 

påpekar att åldersgränsen för att vara 

en god samhällsmedborgare har höjts 

sedan 1950-talet, men denna process 

har pågått sedan slutet på 1800-talet. 

I boken används medvetet ett brett 

arbetsbegrepp, vilket synliggör mycket 

av det arbete som barn utför men som i 

statistik och lagstiftning förblir osynligt. 

När allting räknas som arbete fördunklas 

emellertid samtidigt begreppet. 

Arbete blir till en aktivitet eller en syssla, 

något som ibland kräver ansträngning 

och som ofta innehåller ett visst 

mått av tvång. På så sätt likställs kapitalisten 

med industriarbetaren, och kassörskan 

med butiksinnehavaren, eftersom 

de alla utför arbete. Arbete som en 

social relation blir därmed bortglömt. 

Det är positivt att arbete både i och 

utanför hemmet uppmärksammas men 

då författarna inte analyserar förhållandet 

mellan dem blir obetald städning 

hemma endast en annan form av sysselsättning 

än det som hembiträdet utför. 

Författarna gör visserligen vissa distinktioner 

mellan produktivt och reproduktivt 

arbete men detta borde ha 

diskuterats mer ingående. Barns arbete 

i hemmet är inte fristående från de relationer 

och strukturer som har legat 

till grund för en samhällelig arbetsdelning 

som inneburit att det avlönade arbetet 

har varit beroende av det oavlönade. 

Tvärtom måste barn ses som centrala 

i denna struktur, framförallt eftersom 

kvinnor på allvar trädde in på den 

officiella arbetsmarknaden under senare 

delen av 1900-talet. 

Eftersom skolan tagit upp en allt 

större och viktigare roll i allt fler barns 

liv ägnas mycket diskussion åt om skolan 

ska ses som barns arbete. Då skolan 

innehåller ett tvång och kräver ansträngning 

definierar många barn skolan 

som ett arbete, vilket är förståeligt. 

Problem uppstår emellertid när författarna, 

med hjälp av Jens Qvortrup, för 

resonemang om skolan som barns arbete 

eftersom de där investerar i sig själva 

och skapar ett mervärde. Detta synsätt 

gör elever till skolans arbetare när de 

snarare bör ses som produkten. I skolan 

produceras varan arbetskraft som sedan 

kan köpas och säljas på arbetsmarknaden. 

Det råder inget tvivel om att barn 

utför ett sorts arbete i skolan, som 

många gånger kräver stor ansträngning, 

men detta arbete har inget självändamål 

utan är en förberedelse på något annat. 

Visserligen framhålls att det finns olika 

sätt att se på skolan. Det ena inbegriper 

skolan som väg mot vuxenlivet och arbete 

medan det andra omfattar barn 

som varande aktörer i skolan där de i 

vårt »ekonomiskt utvecklade samhälle» 

har sin obligatoriska uppgift. Båda synsätten 

kan i någon mening sägas vara 

korrekta men det senare tenderar att 

osynliggöra den historiska process som 

har resulterat i att barn i vårt kapitalistiska 

samhälle går i skolan och inte är 

efterfrågade på arbetsmarknaden medan 

barn i andra kapitalistiska samhällen 

fortfarande är det. Utbildning har 

ju varit en del av den ekonomiska utvecklingen 

från ett agrarsamhälle, där 

barn hade vissa uppgifter, till ett industrisamhälle, 

där barn har helt andra 

uppgifter. Detta skedde inte i ett 

språng. Barnen måste istället ses som 

viktiga deltagare i den förändringsprocess 

som inneburit stark ekonomisk utveckling 

och som krävt ökade insatser 

av dem i skolan. 

Sommarjobben 

Det tydligaste inslaget av barnarbete 

under perioden torde vara sommarjobben. 

Författarna visar förtjänstfullt att 

även dessa arbeten minskat det senaste 

halvseklet. Eftersom samhället delvis 

tar hand om barn ekonomiskt är det 

inte en nödvändighet för dem att arbeta. 

Att studiebidraget, till skillnad från 

barnbidraget, inte betalas ut under 

sommarmånaderna är emellertid en indikation 

på när barn förväntas bidra till 

sin egen försörjning, nämligen vid 16 

års ålder. Utöver sommarjobb har även 

kommissionsförsäljning, av exempelvis 

jultidningar, blivit ett vanligt arbete för 

barn. Det intressanta är att dessa aktiviteter 

i högre utsträckning ses som ett 

sätt för barn att »tjäna lite egna pengar» 

än som arbeten. Det glöms dock 

ofta bort, som det påpekas i boken, att 

kommissionsförsäljning omsätter flera 


RECENSIONER 

hundra miljoner kronor om året och att 

det finns företag som byggt upp sin 

verksamhet på barns försäljning. En 

diskussion om betydelsen av detta uteblir 

dock till stora delar, vilket är synd. 

Att både sommarjobb och tidningsförsäljning 

enbart ses som ett sätt för barn 

att tjäna pengar och inte som ett sätt 

för företag att använda sig av billig arbetskraft 

säger mycket om den tid vi lever 

i och de värderingar som omgärdar 

barn och arbete. 

Yngvild Sørbye (red.) Revolusjon, kjærlighet, 

diplomati. Aleksandra Kollontaj 

og Norden. Osl0: Unipub 2008, 356 s. 

Aleksandra Kollontaj, denna rikt begåvade 

kvinna, gåtfull och fylld av paradoxer, 

avled i Moskva 1952 efter ett 

långt liv i den sovjetiska utrikespolitikens 

tjänst. Hennes jordiska kvarlevor 

är inte placerade i Kremls mur bakom 

mausoleet vid Röda Torget i Moskva. 

Liksom så många andra framstående 

personer inom Sovjetunionen jordfästes 

hon på Novo Devischi-kyrkogården 

några kilometer från Kreml. Här, intill 

graven, sitter hon staty. Det är en vacker 

kvinna betraktaren ser, »så frappant 

vacker», för att citera Zeth Höglund, 

att ingen kan undgå »att falla i beundran 

inför denna sällsamma kvinna». 1 

Aleksandra Kollontajs liv, författaren 

som kämpade för kvinnans frigörelse, 

den revolutionära valkyrian och diplomaten, 

har regelbundet återkommit i 

dagspolitik och vetenskap. Hon har 

uppmärksammats på skilda håll i Europa, 

och naturligtvis i Ryssland. I Norge 

tycks det mig som om revolutionären 

och diplomaten Kollontaj stått i centrum, 

i Sverige och Finland feministen. 

Den norske författaren och journalisten 

Yngvild Sørbye har, med sin omfattande 

kunskap om Ryssland/Sovjetunionen, 

som redaktör för antologin 

Revolutsjon, kjærlighet, diplomati. Aleks- 


Författarna har tagit upp viktiga 

aspekter på barnarbete men ger inga 

heltäckande förklaringar till dess utveckling 

i Sverige, vilket inte heller är 

syftet. Snarare väcker boken fler frågor 

och eftersom den lyfter fram nya perspektiv 

på barn och arbete utgör den 

ett viktigt bidrag till förståelsen för hur 

vårt moderna samhälle utvecklats. 

FREDRIK LILJA 

är doktorand i historia vid Uppsala universitet 

Aleksandra Kollontaj i Norden 

andra Kollontaj og Norden fört samman 

de tre perspektiven till en mycket läsvärd 

volym. Elva författare från Finland, 

Norge, Ryssland och Sverige, 

med olika bakgrund och erfarenheter, 

medverkar och Yngvild Sørbye svarar 

själv för antologins inledning samt det 

avslutande kapitlet i boken. 

Det är en enastående kvinna läsaren 

möter i Yngvild Sørbyes inledande gestaltning 

av Aleksandra Kollontaj, närmast 

en övermänniska. Hon blev inte 

bara »overbevist marxist» i slutet av 

1890-talet medan debatten kring marxismen 

och dess innebörd ännu trevade 

sig fram i Västeuropa. Hon skrev ve- 

tenskapliga arbeten, hon kastade sig in i 

kvinnokampen, hon reste runt i världen 

och besökte flera kontinenter och hon 

upprätthöll kontakter med de »revolusjonære» 

vännerna i Norge och Sverige 

Hon var, skriver Sørbye i ett tidigare 

arbete från 2005, en nätverksbyggare 

utan motstycke, dessutom en författare 

som utvecklades med »stormskritt». 

Hon blev Lenins kontaktperson i Norden 

under världskriget, när politiken 

inom arbetarrörelsen gick mot en kris, 

hon var den som lade grunden till förhållandet 

mellan Norge och Ryssland 

”i modern tid”, och hon var den som 

kastade sig in i den politiska hetluften 

för att klara Finlands situation under 

och efter vinterkriget. Men Aleksandra 

Kollontaj arbetade inte bara i dagspolitiken, 

hon var lika aktiv på områden där 

hon var ”forut for sin tid”. Och utöver 

detta var hon en sträng men rättvis farmor. 

Hon hann dessutom med att, som 

kvinna, njuta av livet. 

Överlevandets gåta 

Läsaren ställer sig frågan om dessa 

människor verkligen finns eller om det 

är historikern som skapar dem? Hur 

hinner man med att göra så mycket, 

och göra det helt och fullt? I denna antologi 

är Aleksandra Kollontaj den 

främsta på många områden där hon 

rörde sig, och hon sägs ha utövat inflytande 

på sin omgivning. Men när försjönk 

Aleksandra Kollontaj i sorg, när 

grät hon, när uttryckte hon tvivel och 

någon form av ångest? Vi anar dessa 

djupare känslor under utrensningarna i 

Sovjetunionen 1936, 1937 och 1938 

och i samband med utbrottet av det 

finsk-sovjetiska vinterkriget. Ryska 

stridsvagnar på väg mot godset Kuusan 

hovi i Maolaa strax nordväst om dåvarande 

Petersburg, morfaderns gods där 

hon vistats som barn, detta ryska avancemang 

gjorde henne betänksam. Men 

bland de elva bidragen är det endast 

Aleksander Kan som i sin text om 

Aleksandra Kollontaj i den närmaste 

vänkretsen mer ingående berör dessa 

djupt mänskliga sidor. Kan snuddar vid

Aleksandra Kollontay omgiven av Gullan och Rullan. Herrarna från vänster till höger är 

Eugéne Olaussen, Zeth Höglund och Aleksander Sjlapnikov. Bilden finns i Zeth Höglunds 

arkiv 

människan. I idealbilden finns inte någon 

vekhet – och ändå vet vi att hon 

oroades. Hennes vänner, första generationens 

bolsjeviker, Lenins närmaste, 

och de män hon levt tillsammans med, 

Pavel Dybenko och Aleksander Sjlapnikov, 

försvann ju en efter en, och så småningom 

fanns de inte längre. Men 

Aleksandra Kollontaj överlevde. Och 

just detta är en av de många gåtorna 

kring henne. 

Den här bilden av Aleksandra Kollontaj 

är naturligtvis tillspetsad men 

inte desto mindre intressant. En människa 

med så många strängar på sin 

lyra, som under sitt innehållsrika liv varit 

verksam på så många fält, i och för 

sig med beröringspunkter men samtidigt 

så väsensskilda, är naturligtvis 

lockande att studera. Och bilden av 

denna kvinna blir möjligen än mer intressant 

då vi vet att hon själv, mer än 

något annat, hade velat ägna sig helt 

och fullt åt sitt författarskap. 

Aleksandra Kollontaj arbetade mer 

än 40 år i de nordiska länderna. Hon 

började i Finland under ett årtionde i 

början av 1900-talet. Under världskriget 

hamnade hon temporärt i Norge. I 

början av 1920-talet återvände hon till 

Norge för att inleda en lång karriär 

som diplomat. Under kortare perioder 

vistades hon utanför Norden, bland annat 

i Mexiko under ett par år i slutet av 

1920-talet. 1930 förflyttades hon från 

Oslo till Stockholm, där hon stannade 

till utgången av andra världskriget då 

hon återvände till Moskva. Åren fram 

till sin bortgång 1952 ägnade hon 

mycket tid att bearbeta de dagböcker 

hon, som diplomat, under lång tid fört. 

Genom sitt kontaktnät hade hon avsatt 

spår i de nordiska länderna. Som revolutionär 

hade tiden löpt ifrån henne, 

som diplomat hade hon blivit mycket 

uppskattad, som feministisk författare 

var hon kritiserad men på detta område 

skulle hon så småningom också bli 

mycket rosad. 

Lenins kontaktperson 

Aleksandra Kollontaj var en av Lenins 

kontaktpersoner i Norden under första 

världskriget, när den revolutionära vågen 

steg. När hon återvände till Norge 

hösten 1922 var den revolutionära perioden 

över. Åsmund Egge, som har en 

stor produktion bakom sig kring den 

norska arbetarrörelsens förbindelser 

med Ryssland/Sovjetunionen, ger i sitt 

bidrag Kollontaj en roll i den numera 

väl kända splittringen av Det Norske 

Arbejderparti , DNA, hösten 1923, den 

konflikt som fick stor betydelse också 

för den kommunistiska rörelsen i Sverige. 

I den här konflikten drog krafter åt 

olika håll,, Martin Tranmæl, DNA:s ledare 

var inte beredd att underkasta sig 

de krav som ställdes från Komintern 

sida. Egge lyfter fram att Kollontaj försökte 

finna lösningar på konflikten för 

att undvika en splittring, en viktig 

iakttagelse då hon samtidigt verkade på 

den diplomatiska arenan för att etablera 

närmare kontakter mellan Norge och 

Sovjetunionen. Det Norske Arbejderparti 

var stort och politiskt inflytelserikt, 

det lilla norska kommunistpartiet 

som trädde fram efter konflikten i november 

1923 var knappast den replipunkt 

man från sovjetisk sida såg som 

den bästa. Denna kombination, om 


RECENSIONER 

man så vill sammanblandning, av det 

politiska uppdraget, knutet till Kommunistiska 

Internationalen, med den diplomatiska 

verksamheten är något som 

länge diskuterats bland dem som ägnat 

sin tid åt den sovjetiska utrikespolitiken 

under mellankrigstiden. Här kan fenomenet 

beläggas. Den kan också Sven 

Holtsmark göra i sitt bidrag om Kollontajs 

arbete för att lägga en god grund 

för förhållandet mellan Norge och Sovjetunionen. 

Sven Holtsmark är en eminent 

kännare av arkivbestånden i det 

ryska utrikesdepartementet. Och han 

bygger sitt bidrag på i huvudsak ryska 

källor. Kollontaj spelade en avgörande 

roll i frågan om det norska erkännandet 

av det nya Ryssland. Norge blev visserligen 

inte den första nation som erkände 

Ryssland de jure, men man var tidigt 

ute, en diplomatisk framgång för Kollontaj. 

Hon var framgångsrik att finna 

lösningar i en rad kniviga frågor. Liksom 

Egge kan Holtsmark visa att Kollontaj 

kombinerade den diplomatiska 

rollen med den politiska. Hon hade 

goda kontakter in i det lilla kommunistpartiet. 

Hon inte bara hämtade information 

från Norska kommunistpartiet, 

hon var också med och planlade NKP:s 

aktioner i det norska stortinget, till förmån 

för Sovjetunionen. 

Kulturförmedlaren 

Ett viktigt bidrag som också knyter an 

till en växande forskning är Daniela 

Büchtens bidrag om Aleksandra Kollontaj 

som kulturförmedlare. Kollontaj 

var djupt intresserad av kulturen i olika 

former, men kanske skall man se detta 

bidrag som ett försök att komplettera 

Kollontajs verksamheter på utrikespolitikens 

område. Büchten pekar på hur 

musik, utställningar och besök i Sovjetunionen 

arrangerades med avsikten var 

att skapa en positiv bild av Sovjetunionen. 

Även om Aleksandra Kollontaj 

sägs ha varit tidigt ute med att använda 

kulturen som politiskt instrument, kan 

vi konstatera att kultur har använts på 

detta sätt långt tidigare. Man kanske 

rent av kan ställa sig frågan varför vi 


inte tidigare dragit in kulturfrågorna 

när vi diskuterat internationell politik. 

Att sprida kultur är en fråga om att påverka. 

Som nämnts, idag växer forskningen 

på det här området. 

På våren 1930 förflyttades Aleksandra 

Kollontaj till Stockholm, uppenbart 

mot sin vilja. Under femton år, med 

ekonomiska kriser, med fascismens och 

nazismens framväxt i Europa, med 

världskrig och en därpå genomgripande 

ommöblering av Europas karta, företrädde 

hon Sovjetunionen i Sverige. 

Krister Wahlbäck, professor emeritus 

och tidigare diplomat, skriver om 

Aleksandra Kollontaj i Sverige. Wahlbäck 

har fokus på diplomaten Kollontaj, 

politikern eller kulturförmedlaren 

Kollontaj ges ingen plats. 

Wahlbäcks bidrag ger emellertid inte 

bara en första bild av Kollontaj som diplomat 

i Sverige. Wahlbäck ägnar stort 

utrymme åt hur Kollontajs dagböcker 

tillkommit, de dagböcker han själv använder 

som källor i sin studie. 

Aleksandra Kollontajs privata arkiv 

ligger i Ryska statliga arkivet för social 

historia i Moskva. I det här sammanhanget 

finns det anledning att stanna till 

just vid hennes dagböcker. För tiden 

1930–1940 finns de nu översatta till 

svenska av docenten Lars Olsson med 

ett informativt förord av Krister 

Wahlbäck. 2 I antologin diskuterar 

Wahlbäck ingående dagböckernas tillkomst 

och betydelsen av den bearbetning 

som Aleksandra Kollontaj genomförde 

sedan hon som pensionär återvänt 

till Moskva och återfått sitt arkiv, som 

för en tid funnits i andras händer. Flera 

av författarna i antologin konstaterar att 

dagböckerna inte alltid är tillförlitliga. 

Wahlbäck framhåller att det fanns goda 

möjligheter för Aleksandra Kollontaj att 

formulera om passager i den ursprungliga 

texten och lägga dem i linje med vad 

som i tiden var politiskt korrekt. 

Wahlbäck konstaterar emellertid att det 

finns passager i dagböckerna som kan 

ses som kontroversiella i förhållande till 

den sittande politiska ledningen i Moskva. 

Men i vilken omfattning omformu- 

leringar skett kan vi emellertid inte veta 

förrän tillfälle givits att jämföra den ursprungliga 

versionen med den bearbetade. 

I det här sammanhanget finns anledning 

att återknyta till Aleksander Kans 

bidrag om Kollontajs nära vänkrets. Det 

källmaterial som Kan dragit in i forskningen 

kring, bland annat korrespondens 

av mer privat karaktär, vill han se 

som ett komplement till de nya källor 

som med dagboken blivit tillgängliga 

också för svensk publik. 

Utrikespolitik dominerar 

Aleksandra Kollontaj på den utrikespolitiska 

arenan dominerar i antologin. 

Men frågan är om det är diplomaten 

Kollontaj som lämnat de starkaste avtrycken. 

Det är riktigt att hon försökte 

bana väg för goda relationer mellan de 

nordiska länderna var för sig och Sovjetunionen. 

Det norska erkännandet de 

jure av Sovjetunionen 1924, förhandlingarna 

om den svenska krediten till 

Sovjetunionen 1934, som i och för sig 

gick i stöpet därför att den blev en inrikespolitisk 

fråga som Kollontaj, trots 

allt, hanterade på ett för Sovjetunionen 

tillfredsställande sätt, förhandlingarna 

för att komma till ett slut på finsk-sovjetiska 

vinterkriget, var stora frågor 

som Aleksandra Kollontaj arbetade 

med, tillsammans med många frågor av 

lägre dignitet. Mig förefaller det emellertid 

som om det är författaren och 

feministen Aleksandra Kollontaj som 

lämnat de starkaste avtrycken. Hennes 

böcker om kvinnors roll och ställning 

i förhållande till männen utsattes i sin 

samtid för negativa omdömen. Den 

finske historikern Elina Katainen har 

i sitt bidrag om Aleksandra Kollontaj 

sedd med finska ögon tagit sig an myterna 

kring henne. Mest uppmärksamhet 

i tiden rönte Kollontajs syn på hur 

hon ville se relationerna mellan man 

och kvinna. Vattenglasteorin, att älska 

skulle vara lika enkelt som att dricka ett 

glas vatten, bidrog till att stärka den negativa 

bilden. Vattenglasteorin hör till 

myterna kring Kollontaj. Myten om 

Kollontaj som den fria kärlekens för-

kunnare, så som den sades ta sig uttryck 

i vattenglasteorin avvisar Katainen. 

Men inte därför att myten skulle vara 

just en myt utan därför att man i Finland 

ännu vet alltför lite om innehållet i 

Kollontajs texter om kvinno- och familjefrågor. 

Feministen 

Med det nya debattklimatet under 1960och 

70-talen i Norden togs Aleksandra 

Kollontajs texter åter upp. I västvärlden 

aktualiserades de under 1970-talet. Den 

finske docenten vid Helsingfors universitet, 

Anna Rotkirch, talar om 1970-talet 

som en period av renässans för Kollontajs 

feministiska idéer. Elina Kataien 

framhåller hur finska forskare och feminister 

inspirerades av Kollontajs texter. 

Men, och det stryker också Anna Rotkirch 

under i sin uppsats om Aleksandra 

Kollontajs vision för kvinnokroppen, det 

feministiska arvet efter henne är blygsamt 

i Finland. De båda finska forskarna 

pekar på att Kollontajs texter om kvinno- 

och familjespörsmål alltjämt är relativt 

okända, så pass okända men ändå så 

aktuella, enlig Anna Rotkirch, att det 

bildats ett särskilt forum där feministiska 

tänkare presenteras. Aleksandra Kollontaj 

är en av dem. 

Antologin innehåller ytterligare ett 

antal uppsatser, Aleksandra Kollontajs 

förbindelser med skeppsredaren, politikern 

och ministern Johan Ludvig Mowinkel 

i Bergen, skriven av Martin 

Nag, denne nestor i Kollontajforskningen, 

Kollontaj som chef vid legationen 

i Stockholm under andra världskriget 

av hennes medarbetare Vladimir I. 

Jerofejev samt sist, men verkligen inte 

minst sonsonen Vladimir M. Kollontajs 

varma porträtt av sin farmor, alla bidragen 

väl värda att läsa. Detta är genomgående 

en mycket läsvärd bok. 

Det finns emellertid ett återkommande 

inslag som jag ställer mig tveksam 

till. I varje bidrag smyger sig frågan 

på vilken roll Aleksandra Kollontaj 

spelat i de olika sammanhang hon verkat 

i. Vilket inflytande har hon haft på 

sin omgivning? Var hon alltid den 

främste på de områden hon engagerade 

sig i, var hon alltid tidigt ute, före sin 

tid? Jag tror det är viktigt att undvika 

att nya myter skapas. Jag menar att det 

finns anledning att mer förutsättningslöst 

gå vidare. Det är tveksamt om 

Aleksandra Kollontaj verkligen hade 

något inflytande över ungdomarna i de 

socialistiska ungdomsrörelserna i Norge 

och Sverige när hon medverkade till 

att försöka mobilisera dem till stöd för 

Lenins politik. Det är i varje fall inte 

bevisat. Den roll Lenin ville ge Zimmerwaldrörelsen 

under första världskrigets 

senare del implementerades aldrig 

i Norge och Sverige. Förutsättningarna 

för en revolution i Lenins mening 

fanns aldrig i de båda länderna. Jag lutar 

mer åt Elina Katainens försiktiga 

hållning i fråga om inflytande och påverkan. 

Man har ännu inte undersökt i 

vilken utsträckning Aleksandra Kollontaj 

verkligen utövade ett inflytande på 

sin omvärld. Undantaget skall möjligen 

vara hennes roll som författare om 

kvinnors liv och vardag. 

Med antologin Revolusjon, kjærlighet, 

diplomati. Aleksandra Kollontaj og Norden 

har en gedigen kunskap samlats kring 

en stor personlighet, men också om 

källor, litteratur och tidigare forskning. 

Sammanfattningsvis tycker jag att förutsättningarna 

är de bästa för att fortsätta 

forskningen kring denna alltjämt 

mytomspunna kvinnas verksamhet i 

Norden. Men jag utesluter inte att bilden 

kommer att retuscheras när kunskapen 

om denna märkliga gestalt fördjupas. 

LARS BJÖRLIN 

är verksam vid Ryska statliga humanistiska 

universitetet i Moskva (RGGU), tidigare 

lektor i historia vid Södertörns högskola 

NOTER 

1 Här efter Aleksandra Kollontaj. Revolusjon 

og kjærlighet. Tekster i utvalg med inledning 

av Sørbye, Yngvild, (2005) s. XV 

2 Aleksandra Kollontaj. Aleksandra Kollontajs 

dagböcker 1930–1940. Översättning Lars 

Olsson. Förord Krister Wahlbäck. Stockholm 

2008. 

ARBETARHISTORIA 

NR 129–130 ÅRGÅNG 33 

ISSN 0281-7446 

Utges av Arbetarrörelsens arkiv och 

bibliotek med fyra nummer per år. 

Redaktion: Silke Neunsinger (ansvarig 

utgivare), Ulf Jönson, Lucy 

Viedma. 

Grafisk form: Leif Zetterberg 

Adress: Arbetarhistoria, Box 1124, 

111 81 Stockholm 

e-post: arbetarhistoria@arbark.se 

hemsida: www.arbetarhistoria.se 

Prenumeration 2009: 250 kr inom 

Sverige, 320 kr inom Europa och 

360 kr i resten av världen. Prenumerationsavgift 

sätts in på plusgiro 55 

75 94-9. Lösnummer 75 kr, dubbelnummer 

130 kr (plus porto). Priser 

inkl. moms (6%) 

Tryck: GTC Print AB, Luleå 2009. Inlagan 

är tryckt på 130 g och omslaget 

på 170 g Munken Lynx. 

Manuskript skickas till redaktionen 

som e-post. Författaren har copyright, 

men tidskriftens innehåll får ej 

kopieras utan redaktionens medgivande. 

För insänt, ej beställt, material 

ansvaras ej. 

Arbetarhistoria indexeras i Artikelsök. 

Om inget annat anges, ingår använda 

illustrationer i ARAB:s samlingar. 

I vissa fall, då ARAB inte har 

rättigheterna till i tidskriften använda 

fotografier eller teckningar, har redaktionen 

inte lyckats hitta adresser 

till fotografer eller deras efterlevande 

som ska ha betalt enligt taxa. 

I sådana fall ber vi berörd rättighetsinnehavare 

kontakta redaktionen. 


DOKUMENTET 

För mer än hundra år sedan: August i Amerika 

Den 26 September lämnade jag 

New-York för att genom de östra 

staterna, Connecticut, Rhode Island 

och Massachusetts, företaga en 

rundresa till de platser, där talrika 

svenskar voro bosatta eller afdelningar 

af socialistiska arbetarepartiet 

funos. Först styrdes kosan till Connecticut, 

där New Britain och Hartford 

skulle besökas. Med järnväg öfver 

New-Haven for jag till New-Britain. 

Det var en härlig resa. Till 

New-Haven gick banan utmed kusten 

till Long-Island-sundet, som 

ofta erbjöd de vackraste vyer. 

August Palm företog två agitationsresor 

till Amerika, 1900 och 1906. Om den 

första skrev han en reseskildring, Ögonblicksbilder 

från en tripp till Amerika, och 

det är ur den som citatet är hämtat. 

Palm, som vid förra sekelskiftet hunnit 

bli en känd agitator även bland de 

skandinaviska arbetare som utvandrat 

till USA, bjöds in av den Skandinaviska 

klubben av Socialist Labour Party i 

Providence, Rhode Island efter en diskussion 

om »bästa sättet att få mera 

tillslutning till sin klubb» där en deltagare 

på skämt föreslagit att bästa sättet 

vore att bjuda på »gratis öl och cigarrer, 

eller skrifva till Sverige efter skräddaren 

August Palm». 

August Palm började själv lämna 

sina handlingar till Arbetarrörelsens arkiv, 

som ju från 1902 bedrev verksamhet 

i lokaler vid Norra bantorget. Klassiska 

visningsobjekt vid rundvandringar 

på institutionen är speltärningar som 

han tillverkat av brödbitar när han satt i 

fängelse och en pince-nez som spräcktes 

när han blev nedkastad från en talarstol 

under ett animerat agitationsmöte. 

Men i Palms arkiv finns också 

andra handlingar, de flesta på dåligt 

papper och mycket sköra. Här finns till 

exempel de skuldtyngda breven han 

skrev till sin hustru under sina agitationsresor, 

manuskript till anföranden 

som han höll – inte minst det klassiska 

»hvad vil sosial-demokraterna» (endast 

delvis publicerat i tryckt form), och så 

Många svenskar emigrerade runt sekelskiftet 1900 till USA. Vykortet som visar 

Emigrantångaren Arnästa har texten: Göteborg »Den stora åderlåtningen». – Affischen 

på höger sida finns i August Palms arkiv 


en bunt affischer som trycktes och sattes 

upp inför de olika mötena under 

hans amerikanska agitationsturnéer. Av 

dessa affischer framgår att man ofta, 

även om man inte direkt bjöd på »öl 

och cigarrer» hade andra evenemang, 

eller »muntrationsprogram» som man 

uttryckte det, vid sidan av huvudtalaren 

Palm, se affischen till höger. 

August Palms efterlämnade handlingar 

finns att studera på Arbetarrörelsens 

arkiv och bibliotek, liksom hans 

reseskildring Ögonblicksbilder från en 

tripp till Amerika (och för övrigt också i 

fulltext på Projekt Runebergs hemsida, 

http://runeberg.org). Den är mycket läsvärd, 

den ger inte bara inblickar i det 

amerikanska landskapet från tiden – 

den är också skriven på ett muntert och 

livfullt språk och Palm själv framstår 

som en frejdig och oförskräckt resenär: 

Jag hade bestämdt föresatt mig att 

för en enda gång taga mig ett opiumrus 

för att sedermera kunna beskriva 

dess verkningar. Nu fick jag 

intet tillfälle därtill; jag skulle se 

New-York nattetid och dagen därpå 

måste jag anträda min stora resa vesterut. 

Emellertid träffade jag aftal 

om att vid återkomsten få taga mig 

ett rus på ifrågavarande restaurant; 

priset var jämförelsevis billigt, endast 

3 dollars, men så var det ej heller 

ett första klassens ställe. Därmed 

blef dock intet af, ty när jag återvände 

till New-York, var min tid så upptagen, 

att jag glömde bort alltsammans. 

Mer om de skandinaviska socialisterna i 

Amerika står att läsa i Jimmy Engrens 

artikel i detta nummer och mer om vad 

Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek 

har från dessa verksamheter kan man 

läsa i Ulf Jönsons uppsats »Skandoamerikanska 

arkiv och hur de samlades in» 

på vår webbplats (http://www.arbark.se/ 

pdf_ wrd/vik04.pdf).


B Porto 

betalt 

Avsändare 

Arbetarrörelsens arkiv 

Box 1124 

111 81 Stockholm 

Seminarium på 

ARAB: ”Antipodes 

– Chile and Sweden 

during dictatorship 

and democracy” 

den 7 maj 2009. 

Läs mer på 

www.arbark.se

Ladda ner (pdf) - Arbetarhistoria

You also want an ePaper? Increase the reach of your titles

Delete template?

Save as template?