RIKARD WOLFF RIKITIKITAVI
RIKARD WOLFF RIKITIKITAVI
RIKARD WOLFF RIKITIKITAVI
Create successful ePaper yourself
Turn your PDF publications into a flip-book with our unique Google optimized e-Paper software.
RikaRd<br />
Wolff<br />
Rikitikitavi<br />
WaHlStRÖM & WidStRaNd<br />
3<br />
en folkhemsberättelse
Maj 2010<br />
Pingstafton. Solen glittrar över Årstaviken. Jag sitter och skriver på<br />
en balkong på Södersjukhuset. Jag måste åka upp till mamma. Vi<br />
har inte setts på ett par veckor. Men hur ska jag bära mig åt för att<br />
hon inte ska förstå att jag ligger på sjukhus?<br />
Mamma skulle aldrig förlåta att jag är sjuk.<br />
Året kunde ha börjat bättre. Separation från min pojkvän, lungemfysem<br />
och astma och så småningom hepatit till följd av en blodpropp<br />
i armen efter en kanyl som suttit för länge under en tidigare<br />
sjukhusvistelse.<br />
Jag har kommit igång med skrivandet igen. Det började på<br />
nittiotalet, direkt efter Änglagård, med alla människor som bara ville<br />
mig väl. En förläggare hörde av sig och undrade om jag var intresserad<br />
av att skriva en bok.<br />
Jag funderade lite och plötsligt dog min pappa.<br />
Mamma ville inte ha någonting av hans efterlämnade papper,<br />
inga foton, ingenting. Så jag fick pappas 10 000 diabilder och alla<br />
dagböcker, minutiöst samlade år från år, dag för dag sedan 1948.<br />
Det var en verklig skatt.<br />
Jag skrev ett första utkast, som blev liggande.<br />
Jag visste inte vad jag skulle göra med det, tidpunkten var inte rätt.<br />
Sjutton år senare blir mitt sjukrum på SÖS en möjlig utsiktsplats.<br />
Dagen efter får jag permis och beställer en bil för att åka till mamma.<br />
Men hur ska jag slippa berätta för henne att jag har gulsot?<br />
4
Även om det gula har gått tillbaka ser jag rätt risig ut. Jag tar av<br />
mig sjukhuskläderna och sätter på mig kavaj, jeans och boots. Och<br />
glasögon, för säkerhets skull.<br />
Sjukdom är ingen bra grej i vår familj. Framför allt inte gulsot.<br />
Min bror Mikael föddes med livshotande hepatit. Idag, vid femtiofem<br />
års ålder, är han transplanterad två gånger.<br />
Mamma sitter vid tv:n där TCM rullar, när jag kommer in.<br />
– Rikitikitavi, säger hon, få se på dig.<br />
Fan också, tänker jag.<br />
– Gud, vad du är skäggig! Sätt på lite kaffe.<br />
Så dricker vi kaffe i hennes Blå Blomkoppar. Jag pustar ut bakom<br />
mina glasögon.<br />
– Snart kan du sitta på balkongen igen, säger jag.<br />
– Ja, säger mamma och strålar, här har jag det fint. Tänk om<br />
pappa hade fått vara med. Han dog alldeles för tidigt.<br />
Det säger hon varje gång man kommer upp. ”Pappa dog alldeles<br />
för tidigt.”<br />
Vi fikar en stund. Jag sneglar på klockan. Min permission går mot<br />
sitt slut och jag måste tillbaka till sjukhuset. Jag ställer ut kopparna<br />
i köket.<br />
– Ha det bra, lilla hjärtat, och var rädd om dig, säger mamma.<br />
Tack för att du kom upp.<br />
Varför håller jag på så här? tänker jag när jag sitter i taxin därifrån.<br />
5
Nu seglar vi in i en annan timme<br />
och allt är förtvivlat längesen.<br />
Hela denna timme är scen<br />
Med gnistrande gräns i kulisser.<br />
Djupt i ett rum med obrutet skal<br />
gömmer du utan att ana en timme som denna.<br />
Allt är så långt borta, allt är så länge sen.<br />
Förvittrande seglar natten in och<br />
klirrande faller förvåningen.<br />
Långt borta för länge sen<br />
ur ELEgi övEr EN FörLorAD soMMAr av Paul andersson
Lika fint väder<br />
De gifte sig den 1 december 1955, en torsdag.<br />
Mamma i midnattsblå sidenklänning och pappa i mörk kostym,<br />
med nejlika i knapphålet. Jag älskade bröllopsbilden när jag var<br />
liten och jag älskade att kika på den blå klänningen som hängde<br />
i en påse längst inne i mammas garderob.<br />
De hade mötts i västerås när mamma hängde ihop med en av<br />
pappas gamla chalmeristvänner. De blev ett par i Paris ett år senare.<br />
Pappa tvekade in i det sista, han borde gifta sig med en judisk flicka.<br />
Men kärleken var stark och förnuftet segrade, gudskelov.<br />
Pappa var född i Luleå, i en judisk familj. Han tog studenten som<br />
latinare men kompletterade med matte och fysik i Uppsala och blev<br />
ingenjör. i början på femtiotalet drog han osynliga trådar genom<br />
luften i den nya dröm som televisionen var. Det finns en underbar<br />
bild av honom när han står i kontrollrummet på KTH och har hand<br />
om de första provsändningarna över stockholm 1954.<br />
genom min barndom går en ström av radiovågor, megahertz<br />
och hemlighetsfulla ortsnamn som skimrar i grönt på pappas<br />
hembyggda mellanvågsmottagare. Han älskade byggsatser: bilar,<br />
hus i kartong och Meccano. Nu var Europas framväxande tv-nät<br />
hans Meccanolåda.<br />
Pappa förde dagbok hela livet, små oansenliga böcker som<br />
8
följde honom överallt, han skrev några rader varje kväll innan han<br />
somnade. Dagboken är egendomligt konstant genom åren, som en<br />
rapport om det liv han hade fått i uppgift att genomföra. Födslar,<br />
dödsfall, krig och nyutslagna krokusar noteras med samma en-<br />
vetna monotoni i femtio års tid. sällan tvivlade han på projektet,<br />
han tog sin livsuppgift på allvar och älskade den. ”Lika fint väder”<br />
var ett favorituttryck. Lika fint som vadå? Det spelade ingen roll,<br />
förmodligen lika fint som det skulle vara i den bästa av världar när<br />
propellerplanet lyfte från Bromma och pappa for iväg för att dra<br />
ytterligare en tråd i den stora väven av gemenskap i Europa.<br />
Några veckor senare är jag utskriven från SÖS. Jag har paus i inspelningen<br />
av tredje Änglagårdsfilmen och läser högt ur pappas dagbok<br />
från mina föräldrars första år som gifta. Det är trettio grader varmt<br />
i Stockholm. Balkongdörren står öppen. Mamma är solbränd i en blå<br />
blus som matchar hennes yviga grå hår.<br />
– Pappa kunde skriva han, säger hon. Vad du är långhårig, förresten.<br />
Det är fult.<br />
– Det är för filmen, säger jag.<br />
– Du är snyggare i kort hår.<br />
– Du borde också klippa dig.<br />
– Jaja, säger mamma.<br />
Hon sitter i soffan som de köpte på Stalands möbler i början<br />
av sextiotalet. Uppallad med bruna manchesterdynor från Hjälpmedelscentralen<br />
eftersom hennes vänstra höft numera är ett minne<br />
blott. Medan jag läser ger hon små ljud ifrån sig. Plötsligt skrattar<br />
hon till.<br />
– Han friade på telefon. Han hade varit hos mig på eftermiddagen<br />
och så ringde han när han kom hem. Ska vi inte ta och gifta oss?<br />
9
frågade han. Ja, det kan vi väl göra, sa jag. Han hade bil och jag<br />
hade lägenhet.<br />
Mammas förvandling från kontorsflickan Anna-Lisa Ekeberg till<br />
Elisabeth Wolff – hon var döpt till Anna Elisabeth men kallades<br />
alltid Anna-Lisa – var inte smärtfri. Anna-Lisa Ekeberg måste ha<br />
varit chefernas dröm, oavsett om det var på svea hovrätt, Utrikes-<br />
politiska institutet, Asea, scania-vabis eller Trafik- och vägmärken.<br />
Hon var ambitiös, självuppoffrande och lojal. Hon jobbade jämt<br />
och hon älskade det.<br />
Mamma hade inte räknat med att barnafödandet skulle binda<br />
henne vid hemmet under så lång tid. Hon hade själv tagit sig upp<br />
och gjort karriär och den hade hon inga planer på att avstå ifrån.<br />
Blir det barn så blir det, annars får det vara, tänkte morsan när<br />
hon gifte sig.<br />
Mamma var arbetartjej, uppväxt på Tomtebogatan i vasastan.<br />
Hon var det enda av syskonen som tog studenten. Det fanns inte<br />
pengar till mer. Mormor satt i köket och grät efter Kreugerkraschen.<br />
Där rök det sista av familjens besparingar.<br />
sedan blev det handelsskolor och språk för mamma.<br />
och så kom kriget.<br />
Både mamma och pappa talade om Kriget.<br />
vad betydde kriget för min föräldrageneration? För dem som<br />
var med och för dem som skonades?<br />
Mamma ville ut i världen, när det äntligen blev fred tog hon<br />
ledigt från sitt jobb på Utrikespolitiska institutet för att resa till<br />
England och läsa affärsengelska i Cambridge. Hon var au pair –<br />
mothers help hette det då, uttalat på energisk skolengelska – både<br />
i Frankrike och i England.<br />
10
så småningom hamnade hon på Asea i Paris, där hon träffade<br />
pappa. Det var följdriktigt att de möttes utomlands, i exil. Mamma<br />
och pappa ville inte låta sig begränsas, i en värld av försiktighet<br />
var det viktigt: man ska realisera sina drömmar. Både mamma och<br />
pappa var normbrytare, i det lilla. Paris och det franska fanns kvar<br />
som en reminiscens av deras förälskelse genom åren.<br />
vägen till äktenskap var inte självklar, men mamma var envis.<br />
Pappa for hem för att träffa någon mer passande, det vill säga en<br />
judisk kvinna. Mamma kunde ha fortsatt sin karriär utomlands, men<br />
för pappas skull valde hon att resa hem efter ett halvår. Hon hade<br />
gett sig sjutton på att fånga honom.<br />
När hon återvände tog pappa emot henne på Centralen.<br />
Dom valde varandra, för resten av livet.<br />
Under min uppväxt hade mamma ett avmätt förhållande till pappas<br />
släkt. inte fientligt, men avmätt. När hon och pappa återvänt<br />
efter Parisåren och skulle hälsa på i västerås blev hon inte insläppt<br />
av farfars andra hustru rocky. om det berodde på att de inte var<br />
gifta, om det var för att mamma var arbetartjej eller för att hon<br />
inte var judinna vet jag inte. Hon fick sitta i köket med hembiträdet.<br />
vilket förmodligen var mycket trevligare. Hembiträdet var nämligen<br />
grethe, farfars lille pige som hon kallade sig, en underbar danska<br />
med ett jättegarv.<br />
Kort därefter kom pappa till mamma på Badstrandsvägen på<br />
stora Essingen med förlovningsringen i fickan.<br />
och så blev Anna-Lisa Ekeberg Elisabeth Wolff.<br />
11
MikaeL<br />
Min storebror Mikael föddes den 2 november 1956, under de dra-<br />
matiska dagarna med både suezkris och Ungernrevolt. Ungern-<br />
revolten var en konflikt som mobiliserade den unga generationen.<br />
Det var då Jacques Brel skrev sin ”Quand on n’a que l’amour”, om<br />
det bara finns kärlek.<br />
Mikael hade varit hemma en vecka när han drabbades av livshotande<br />
hepatit. Han opererades det närmaste dygnet och svävade<br />
mellan liv och död i flera månader. Dramat går att följa dag för dag<br />
i pappas dagbok.<br />
vid jultid plockar mamma och pappa undan barnsängen, efter<br />
att läkaren meddelat att Mikael sannolikt inte kommer att överleva.<br />
”Burit upp M:s säng på vinden”, skriver pappa i dagboken på<br />
tretton dagen 1957.<br />
Men det sker ett mirakel. Några veckor senare har viktraset hejdats<br />
och pappa noterar: ”M börjat fästa blicken.”<br />
Mikael får sin första leksak, en skallra. Den finns med på bilderna<br />
som pappa äntligen vågar ta av brorsan i slutet av januari 1957.<br />
Han är tre månader, väger inte tre kilo, är mager och gulaktig och<br />
fortfarande kvar på sjukhuset.<br />
Men han lever.<br />
Mamma är tyst en stund.<br />
– De sa att det var mitt fel. Att smittan kom från mig.<br />
Det ringer på dörren. En lång kille från Attendo dyker upp och<br />
frågar mamma om hon har ätit.<br />
– Nej, säger mamma bestämt. Jag vill inte ha nån mat.<br />
– Du måste äta, säger Attendokillen och tittar uppfordrande på<br />
12
henne. Jag ler lite. Han känner inte mamma. Säger hon nej så är<br />
det nej.<br />
Han ställer fram lite frukt innan han ger upp och lämnar oss.<br />
– Hej, hej, säger mamma och ägnar inte frågan en tanke.<br />
Pappa ville gärna ha flera barn, men under Mikaels sjukdom blev de<br />
tillsagda att det var omöjligt. Ett halvår gammal fick Mikael komma<br />
hem, blek och mager, med magen full av ärr.<br />
Till sist konstaterades att sjukdomen inte hade något med mamma<br />
att göra och att det var fritt fram att skaffa fler barn.<br />
Jag blev till under den första lyckliga sommaren när mina föräldrar<br />
hyrde en stuga i Handen.<br />
en unge i vagn, den andra på väg<br />
vita huskroppar sträcker sig mot en blå himmel när jag föds.<br />
Mamma får låna en morgonrock av sin bästa kompis, Bibban, som<br />
har bott i Amerika. Allt var blått och blommigt runt Bibban. vi<br />
kallade henne tant Blåklocka.<br />
Jag läggs i kuvös eftersom andningen krånglar.<br />
– Du bara skrek och skrek, säger mamma.<br />
Nu bor mamma, pappa och Mikael i ett halvfärdigt höghus på säfflegatan<br />
i Farsta.<br />
De har flyttat in på en byggarbetsplats, tre trappor utan hiss.<br />
Det är väl därför jag föds sju veckor för tidigt – så att mamma ska<br />
slippa släpa – tio i åtta på morgonen den 8 april 1958. rikitikitavi,<br />
reserven i laget, lillprinsen.<br />
13
Kvällen före har pappa slutat röka, sedan rörde han aldrig mer<br />
en cigarett. Han var den mest konsekventa människa jag har mött.<br />
samma dag jag föds annonserar han i svenskan och DN, ringer alla<br />
släktingar, anställer en sköterska till brorsan, köper blommor, hälsar<br />
på uppe på Karolinska, packar och sätter sig på tåget för ett möte<br />
med norska telestyrelsen nästa morgon.<br />
”sol”, noterar han, innan han kliver på oslotåget.<br />
Pappa avskydde att ändra sina planer. så mamma är ensam på<br />
BB i tant Blåklockas morgonrock. De andra har sina barn hos sig,<br />
inte hon.<br />
Dagen efter förlossningen blir jag alldeles gul och mamma är<br />
skräckslagen för att det ska vara samma sjukdom som min bror<br />
har haft. Men det är falskt alarm, hon kan andas ut och jag kommer<br />
hem från BB tio dagar senare, utsläppt ur kuvösen och nästan uppe<br />
i födelsevikten igen.<br />
Himlen välver sig över de vita höghusen när mamma kommer<br />
hem med det gallskrikande barnet i en ljusblå masonitkorg.<br />
Pappa har precis hängt undan vinterrocken, för idag är det vår<br />
och ”lika fint väder”.
Hus ocH trädgårdar<br />
”Ingen har lyckats med magnolian så långt norrut tidigare som<br />
major Abel Wolff på Svantegatan 2A i Västerås”, kunde man läsa<br />
i Vestmanlands Läns Tidning i slutet av femtiotalet.<br />
Farfar var en kaxig typ. Som son till judiska flyktingar hade han<br />
tagit sig upp, blivit major i reserven och pluggat på KTH. Han bör<br />
jade 1909, när man fortfarande kunde se Strindberg promenera<br />
i kvarteren runt Observatorielunden där skolan låg.<br />
När vägväsendet förstatligades blev farfar vägdirektör i Västerås,<br />
dit han flyttade med farmor från Luleå 1943. För övrigt det året kriget<br />
vände och judar åter släpptes in i Sverige.<br />
Kanske var det för att han var så kort som han livet igenom<br />
titulerade sig major. Mot slutet var det lite komiskt, titeln hade<br />
passerat bästföredatum. Det var väl ett uttryck för den sociala<br />
acceptansen: även han, den fattige judiske pojken, fick vara med<br />
och tjäna sitt fosterland.<br />
Över entrén till den vita villan hängde en smidd skylt: ”Wolffgården”.<br />
Det var inte bara en form av borgerlig självhävdelse utan<br />
också en utopi om det goda samhället där alla var välkomna.<br />
För alla var inte välkomna, som bekant. Det var till den vita villan<br />
i Västerås som porslinet från Tyskland kom, det var dit lårarna med<br />
släktens tillhörigheter till sist nådde. När kriget var slut fick farmor<br />
15
ta emot det enda som fanns kvar, medan hennes närmaste hade<br />
försvunnit till adresser varifrån man aldrig återvänder.<br />
och nu ska lillprinsen visas upp.<br />
Först ut är farfar, som är i sverige mellan sina vistelser i Nizza.<br />
Mamma står i köket, pappa fotograferar. Mikael väger fortfarande<br />
för lite och måste till varje pris få i sig mat, i två års tid äter han bara<br />
fiskbullar. och jag gallskriker.<br />
Farfar var pensionerad och ägnade sig åt frimärkssamling och<br />
trädgårdsskötsel i västeråsvillan. När han inte solochvårade rika<br />
änkor i röda sportbilar på rivieran. Det gjorde han för det mesta.<br />
Allt han gjorde var störst, mest och bäst. ”Aldrig har någon lyckats<br />
med magnolia så långt norrut.” Han var en ohyggligt energisk<br />
människa. Han levde som han åt, glupskt, frenetiskt tuggande och<br />
ständigt pratande. Utan synbar njutning konsumerade han livet och<br />
sin omgivning. Två fruar hade gått i graven vid den här tiden. Nya<br />
damer kom och gick. Man borde ha varnat dem.<br />
Farfar var medelpunkt var han visade sig. Han hade rykte om sig<br />
att vara en sällskapsmänniska. Det innebar att han ständigt höll tal,<br />
även i vanliga samtal, och sjöng ändlöst långa middagsvisor. För<br />
oss barn var det lite skrämmande när han kom igång och aldrig ville<br />
sluta. Han blev allt dövare med åren och var fundamentalt ointresserad<br />
av någonting annat än sig själv.<br />
Pappa hade inte ärvt farfars optimistiska sinnelag.<br />
Han åt pedantiskt, långsamt, nästan rituellt. Han la en bit hus-<br />
hållspapper prydligt hopvikt bredvid sig på bordet. Han åt också<br />
som han levde, rak i ryggen, eftertänksamt, stilla och ordentligt.<br />
Med mål och mening i varje enskildhet. När han skulle säga något<br />
16
la han ner besticken, lyfte den hopvikta pappersbiten och torkade<br />
sig om munnen. Först därpå talade han.<br />
Pappa var ingenjör. Det var inte ett yrke, det var en världsordning.<br />
Han hade en idé om alltings mening. Naturens ordning var<br />
obestridlig. Den innefattade på många sätt även den sociala ordningen.<br />
En skilsmässa i familjen meddelades som ett dödsfall.<br />
På senare år, när jag såg honom komma på avstånd, lite böjd, en<br />
smula anspänd, men med samma visshet om ett sammanhang, en<br />
ordning, förundrades jag över denna uppgift. Alltid på väg, alltid<br />
en mening i det till synes planlösa.<br />
Det föreföll obegripligt, men jag älskade honom för det.<br />
Där går min pappa, brukade jag tänka.<br />
och så var det det där med Kriget.<br />
Kriget skar djupt in i vår familj och var den indirekta orsaken till<br />
farmors för tidiga död 1950. Det svävar en skugga över farmors<br />
minne, det är något i hennes öde som skaver och lever kvar som en<br />
oro i familjen, än idag. vem var hon? En uppoffrande moder eller<br />
en svag och ängslig kvinna utan möjlighet att skydda barnen från<br />
den lynnige maken?<br />
De sista åren vandrade hon sömnlös runt med täcke och kudde<br />
i Wolffgården innan hon slutligen la sig att dö, och lämnade efter<br />
sig en moders olyckliga liv för barnen att bära.<br />
Farmor var tyska, utbildad lärarinna i språk. som de flesta i den<br />
generationen bröt hon kraftigt hela livet. Hon var en läsande människa,<br />
vilket inte kan sägas om farfar.<br />
Han hade annonserat efter en hustru i en judisk ungdomstidning.<br />
Ella Levy från den nordtyska – numera danska – staden<br />
gravenstein svarade och mötte den energiske majoren (då fort-<br />
17
farande kapten), som hon förälskade sig i och gifte sig med<br />
i Köpenhamn 1924.<br />
så kom det sig att hon hamnade uppe vid polcirkeln, i det mörka<br />
och kalla Luleå.<br />
Hon var ortodoxt uppfostrad och troende, det var ingen själv-<br />
klarhet i judiska miljöer. Koscherkött skickades varje vecka från<br />
Lund till Luleå, och stadens enda judiska familj.<br />
Melankolin fick vi på köpet. När pappa föddes 1926 fick han<br />
mellannamnet Werner, efter farmors bror som hade tagit livet<br />
av sig några år tidigare. Lillasyster rhea kom 1928 och sladdisen<br />
Lennart 1935.<br />
varje sommar vistades barnen hos morföräldrarna i gravenstein.<br />
Även farmors syster sara fanns kvar i Tyskland, där hon och hennes<br />
man Walter hade järnaffär i Hannover. Både sara, som var utbildad<br />
sjuksköterska, och Walter, hade tjänat fosterlandet under första<br />
världskriget. Walter återvände som krigsinvalid, han hade mist en<br />
arm och dekorerades för sina insatser.<br />
sara besökte sverige sista gången 1938. Trots farmors enträgna<br />
böner återvände hon till Tyskland, obegripligt nog. Faster rhea berättar<br />
hur farmor skräckslagen hörde Hitlers tal vid radion. Farmor<br />
var ju tyska, det var hennes land, det var hennes språk.<br />
En tyrann hade intagit landet och hotade hennes folk till livet.<br />
ursäkta att jag återkoMMer<br />
Med Mina sMå bekyMMer<br />
Våren 2011 återuppstår farmor inför mina ögon när jag finner travar<br />
med dokument i Riksarkivet med vädjanden om inresetillstånd för<br />
18
hennes syster och svåger. Det är smärtsam läsning. Rhea, Lennart<br />
och jag dricker kaffe i solen på Ekorrvägen i Bromma.<br />
I en annan tid, i en annan trädgård.<br />
i oktober 1938 reste farfar till stockholm och besökte socialstyrelsens<br />
avdelning för utlänningsärenden för att försöka få hit sara och Walter.<br />
Några veckor senare är situationen akut. Natten mellan nionde<br />
och tionde november 1938 äger kristallnatten rum, med vandalisering,<br />
konfiskering av egendom, deportation och mord på tusentals<br />
judar. Från den stunden rådde inte längre några tvivel om<br />
nazisternas avsikter.<br />
Det första bevarade brevet från farmor är skrivet på papper med<br />
farfars brevhuvud och daterat Luleå 24 november 1938: ”De äro icke<br />
arier och har förlorat alla möjligheter att försörja sig. Jag undrar<br />
om sverige efter den sista pogromen släpper in fler utlänningar?<br />
Är det alldeles utsiktslöst? Jag hoppas att socialstyrelsen ursäktar<br />
att jag tränger mig på, på detta sätt.”<br />
Begäran avslås. våren 1939 skickar farmor in mer detaljerade ansökningar:<br />
”Tillfälligt uppehåll i avvaktan på utvandring till Amerika.”<br />
Avslag: ”vägrad inresa, 13 juni 1939.”<br />
Den 5 augusti samma år skriver hon till Mosaiska församlingens<br />
hjälpkommitté ”jag vågar därför vördsamt anhålla …”.<br />
Den 1 september 1939 bryter kriget ut när Tyskland anfaller<br />
Polen. världen håller andan. i början av 1940 förmedlar församlingen<br />
farmors begäran till ud som i sin tur skickar ärendet till socialstyrelsen.<br />
Avslag igen. ”sökanden meddelad 1 april 1940.”<br />
En vecka senare ockuperas Danmark och Norge. i februari 1941<br />
vädjar farmor igen: ”Ursäkta att jag återkommer med mina små<br />
bekymmer …”<br />
19
i oktober är det farfar som skriver: ”… min svåger och svägerska<br />
äro i trängande fara att bli utsatta för sådana deportationsåtgärder<br />
som de icke kunna överleva …”<br />
och till sist, vintern 1941, när operation Barbarossa, det ryska<br />
fälttåget, är på väg att misslyckas och tyskarna har gjort halt ut-<br />
anför Moskva, kommer beskedet från UD: ”inresetillstånd beviljas,<br />
för vistelse i sverige 3 månader.”<br />
svaret kommer tre år efter att första ansökan lämnades in. Men<br />
nu är det för sent. inga judar släpps ut ur Tyskland. Under resten<br />
av kriget fortsätter farmor att vädja om förlängning av inresetillståndet<br />
var tredje månad.<br />
i januari 1942 äger den ökända Wannseekonferensen rum, där<br />
nazisternas högsta ledning drar upp riktlinjerna för ”den slutgiltiga<br />
lösningen”. Deportationerna österut påbörjas nästan omedelbart.<br />
sara och Walter sänds till Theresienstadt, mönsterlägret som nazisterna<br />
visade upp för utländska gäster.<br />
Ett år senare, sommaren 1943, flyttar farfar med familj till västerås.<br />
Pappa stannar i Luleå där han tar studenten året efter. Från<br />
Theresienstadt hörs sara och Walter fortfarande av. Farmor skickar<br />
matpaket, censurerade brev med allt utom inledning och avslut<br />
överstruket med tjocka svarta streck, kommer tillbaka.<br />
Den 28 oktober 1944 rapporteras om förflyttning av makarna<br />
Wirtheim från Theresienstadt till Auschwitz. Det är det sista<br />
livstecknet. i Auschwitz-Birkenau upphör alla spår, fem dagar<br />
innan gaskamrarna stängs den 2 november. Två månader senare<br />
påbörjas evakueringen när ryssarna närmar sig. Nazisterna bränner<br />
arkiv och river allt man hinner, tusentals fångar dör de sista<br />
dagarna.<br />
Den 27 januari 1945 går röda armén in i Auschwitz där 6 000<br />
20
utmärglade människor irrar omkring i ruinerna. Den ohyggliga san-<br />
ningen uppenbaras för världen.<br />
Farmor fortsätter att skriva sina brev. Hoppet är det sista som<br />
överger människan: ”västerås den 3 februari 1945. Härmed anhål-<br />
ler jag vördsamt hos Kungliga Utrikesdepartementet att förlänga<br />
inresetillståndet för makarna sara och Walter Wirtheim. Jag vore<br />
synnerligen tacksam om det fick gälla tills vidare 3 månader framåt<br />
till den 5 juni. Med utmärkt högaktning, Fru Ella Wolff.”<br />
Den 7 maj 1945 kapitulerar Tyskland. över hela världen firas freden.<br />
Efter krigsslutet kom familjeporslinet från Tyskland till västerås.<br />
Lårarna hade stått i tullen i flera år. Farmor satt på golvet med rhea,<br />
som var arton, vid sin sida och packade gråtande upp lådorna. När<br />
sanningen om systerns öde stod klar kunde hon inte leva mer.<br />
Hon blev femtiosex år gammal.<br />
I maj 2011 reser min farbror Lennart och jag till Auschwitz. Det blir<br />
en pilgrimsresa till farmors minne.<br />
Vad kan sägas om Auschwitz som inte redan är sagt?<br />
Efter Auschwitz ingenting. Civilisationens slutpunkt på en perrong<br />
i ett naturskönt område i Polen. Hur hamnade vi där? Och hur<br />
kunde världen gå vidare efter det?<br />
Skolbarn vandrar i ruinlandskapet. Och platsen är så vacker.<br />
I dungen där krematorierna låg kvittrar fåglar.<br />
Var var Gud? Var finns Gud inför historiens alla orättfärdigt döda?<br />
Finns försoning? Nej, inte för de döda. Ändå är försoningen nödvändig.<br />
Inte för att det alltid går att tro på den. Utan för att det är<br />
den enda möjligheten.<br />
21
När skymningen faller över den halvfärdiga satellitstaden Farsta<br />
i april 1958 undrar jag i alla fall om inte farmor gick en lov bland de<br />
vita höghusen för att säga hej till mig.<br />
Jag tror faktiskt att hon gjorde det.<br />
ekebergarna<br />
Morsans familj var av ett annat slag. Social bergochdalbana, upp<br />
gång och fall, har varit familjen Ekebergs signatur sedan 1700talet.<br />
Under mitt släktforskningsäventyr våren 2011 landar jag helt över<br />
raskande hos Olof Rudbeck, universalgeniet från Uppsala, morfars<br />
farmors morfars farfar. Naturvetare, konstnär, fantast. Några generationer<br />
senare, på 1840talet, kan man möta hans ättling, den unga<br />
änkan Emelie Ekeberg på Hötorget, där hon står och säljer nipper.<br />
Hon lever i Stockholmsäktenskap, dåtidens samboförhållande, och<br />
har fyra barn med tre olika män. Jag anar varifrån morsan har sin<br />
outsinliga tåga.<br />
i ett kråkslott på Dammvägen 3 i Huddinge bodde mammas moster,<br />
Elsa sabina Andersson, en gammal harmynt kvinna som hade varit<br />
barnmorska på cykel.<br />
– Karlar är ett otyg, sa Elsa. Hon älskade däremot barnen, gri-<br />
sarna, som hon kallade dem. och karlarna bidrog ju onekligen till<br />
försörjningen. Elsa älskade att käbbla med pappa, hans torra humor<br />
passade henne. De gillade varandra.<br />
Hon hade ett underbart gammalt hus i vit rappning fyllt av bro-<br />
derier, kungaalbum och en moraklocka som tickade stilla. Det var<br />
tätt på något sätt, som en överlastad filmkuliss: stora krukväxter<br />
22
i amplar, en lejongap stor som ett träd, veranda, majblommor på<br />
en sammetssköld på väggen bredvid telefonen. Köket var skuggigt<br />
och svalt med en lite rå lukt, sött och fuktigt, från ett hus som inte<br />
eldades i onödan.<br />
Kolkällaren fanns kvar från kriget, även om man hade bytt till en<br />
modern panna. Ner i mörkret med cementgolv och trädgårdsredskap<br />
på rad, där stannade man inte för länge för då frös man, bättre<br />
att ta dörren ut i ljuset till trädgården. vintrarna igenom doftade<br />
det av äpplen i källaren hos Elsa: Åkerö, Cox Pomona, Cox orange,<br />
astrakaner och Transparente Blanche.<br />
Trädgården var oändlig, det var skog och äng, himmel och hav.<br />
Krattade gångar som växtligheten ständigt hotade att ta över,<br />
gränsen mellan natur och trädgård utsuddad, tulpaner i gruset,<br />
maskrosor i rabatten. silvergran och vinbär och ett ympat äppleträd<br />
bredvid pumpen vid källaringången.<br />
En främmande frukt på samma träd, det var fantastiskt.<br />
Morfar bodde i en mörk lägenhet vid s:t Eriksplan. sven Ekeberg<br />
hade haft många jobb innan han till slut blev mjölkutkörare<br />
på gamla Mjölkcentralen på Dalagatan. Familjen hade ett<br />
– möjligen – glansfullt men en smula oklart förflutet. vid mitten<br />
av 1800- talet ägde mammas farmor stora Essingen och hennes<br />
farfar var stuckatör, utbildad i Paris, men allt kraschade och<br />
familjen förlorade både anseende och tillgångar runt mitten av<br />
1870-talet. Fast en del av möblemanget måste ha räddats, för<br />
lägenheten på Tomtebogatan var betydligt flottare än vad man<br />
kunde förvänta sig hos en arbetare på Mjölkcentralen, med vitrinskåp,<br />
tunga draperier och en stor förgylld spegel.<br />
Min bror Mikael tog över lägenheten under några år på åttiotalet.<br />
23
När jag återsåg den utan plysch och draperier förvånades jag över<br />
hur liten och oansenlig den var.<br />
Morfar själv var en mycket aristokratisk arbetare med hatt, pampuscher<br />
och guldkedja, året om. På Mjölkcentralen kallades han<br />
Kejsaren. Han var underbart otidsenlig, han kunde inte undvara<br />
långkalsongerna ens i juli.<br />
– Jag är en smula echaufferad, sa han i sommarhettan, med en<br />
reminiscens av franska skolan.<br />
Morfar kom ut till oss med godis och fantastiska glasstårtor. Mot<br />
slutet var han förvirrad och satte sig ideligen på fel tunnelbana. Men<br />
behöll en märklig värdighet i förfallet.<br />
Mamma hade stor respekt för sina föräldrar.<br />
– så duktig blir aldrig jag.<br />
Mormor hade hjärtfel och så länge morsan kunde minnas hade<br />
hon varit orolig för att mormor skulle dö. Hon talade ofta om hur<br />
rädd hon var att hon skulle hitta mormor på golvet när hon kom<br />
hem från skolan.<br />
– varje dag när jag kom hem var jag livrädd. Jag sprang uppför<br />
trapporna, öppnade snabbt dörren och ropade: Mamma, mamma!<br />
En sak jag svär på att aldrig säga till mina barn är ”Ni tar död på<br />
mig”. När jag fick min första mens hade jag sovit hos en väninna<br />
och kom hem med blodiga lakan, då låg hon där på golvet igen.<br />
Det är hemskt när barn måste ta hand om sina föräldrar. Det ska ni<br />
aldrig behöva göra.<br />
Liksom farmor och gamle kungen dog mormor 1950, året då<br />
alla dog. På tv såg jag svartvita bilder från gustaf v:s begravning,<br />
med regn och mörka skyar och ett dystert begravningsfölje genom<br />
stockholm. Närmast kistan gick kungens häst, det var som en sista<br />
rest av 1800-talet. i min fantasi var 1950 ett skifte då den gamla<br />
24
tiden tog slut och någonting nytt, det som skulle bli mitt och de<br />
vita höghusens decennium, började.<br />
Så nyss allting är. När jag föddes var det tretton år sedan kriget tog<br />
slut, och mindre än tio sedan farmor och mormor dog.<br />
Båda mina föräldrar bar krigets skräck inom sig, bakom femtiotalets<br />
vita husfasader.<br />
Vid krigsslutet var mamma maskinskriverska på Utrikespolitiska<br />
Institutet där hon renskrev förhören från Nürnbergprocessen,<br />
med detaljerade skildringar av judeförföljelsen. När hon träffade<br />
pappa några år senare var hon bestämd. Hennes barn skulle aldrig<br />
vara märkta.<br />
Frågan om omskärelse var den enda dispyten jag minns mellan<br />
mina föräldrar. Den måste ha varit uppe till diskussion redan när Mikael<br />
föddes, och återkom med jämna mellanrum under min barndom.<br />
– Jag avskyr religion, sa mamma. Man ska inte skära i barn.<br />
Hon fick som hon ville. Brorsan och jag är inte omskurna.<br />
Men skräcken hade fått fäste i henne.