Ladda ner numret som PDF - Tidskriften MANA

Antirasistisk tidskrift #3/4 2011 85 kronor 

MANA 

TEMA:KRIMINALITET 

ÄR INVANDRARE MER KRIMINELLA? 

GANGSTEROFFREN SOM INGEN SÖRJER 

MYTEN OM DEN LAGLÖSE ROMEN 

MEDELHAVET SOM MASSGRAV 

URI AVNERI – ISRAELISK FREDSKÄMPE 

WWW.TIDSKRIFTENMANA.SE

CELANDERS 

Celanders förlag 

TARIQ ALI 

OBAMA 

SYNDROMET 

Tariq Ali ”Obamasyndromet” – En analys av Obamas 

första två år som USA:s president. Med ett nytt 

kapitel om våren 2011 och Obama som hela världens 

sheriff. 

Nyheter 2011 

Celanders förlag | Vårvädersvägen 4B | 222 

27 Lund | 046 373740 | www.celanders.se | 

order@celanders.se 

John Newsinger 

– ”Imperiets skugga” 

”som översikt, och i 

synnerhet som ’motmedel’ 

mot en glorifierandehistorieskrivning 

… är det här en 

strålande bok.” (Klas 

Rönnbäck i Dagens 

bok 110314). 

Norman Finkelstein 

– ”Den här gången 

gick vi för långt” 

– En inträngande analys 

av invasionen av 

Gaza och dess konsekvenser. 

Jennie Silis – ”En hedersam 

kvinna” 

Ett inkännande reportage 

om Oum El 

Banine, en liten organisation 

som arbetar 

med att stödja ogifta 

mödrar och deras barn 

i Marocko. 

Chris Abani – ”Graceland” 

– nu i pocket 

”en poetiskt doftande, 

slingrande och bevekande 

skildring av livet 

i storstaden Lagos”. 

Benny Holmberg i Tidningen 

Kulturen 

SERIEFRÄMJANDET PRESENTERAR: 

Alltför länge har svensk seriekultur 

varit just Svensk seriekultur. 

Projektet Tusen Serier har kommit 

för att ändra på det och öppna upp 

för fler röster. 

Tusen tecknare, tusen historier, 

Tusen Serier! 

www.tusenserier.com 

Illustration: Aida Ghardagian 

Tidskriften MANA bevakar och diskuterar 

samhälle, politik och kultur ur ett anti- 

rasistiskt perspektiv. MANA är en religiöst 

och partipolitiskt obunden tidskrift som 

kommer ut med 4 nummer per år. 

ANSVARIG UTGIVARE: 

Florencia Rovira Torres 

TEMAREDAKTÖR: 

Sarah Hirani 

REDAKTIONSSEKRETERARE: 

Natacha López 

REDAKTIONSASSISTENT: 

Abigail Sykes 

ART DIRECTOR: 

Jan Petterson 

BILDCHEF: 

Sarah Hirani 

REDAKTION: 

Maja Sager, Nazem Tahvilzadeh, 

Rebecca Selberg, Leandro Schclarek 

Mulinari, Catherine Holt, Sarah Hirani, 

Nadia Mazzoni, Jesper Klemedsson, 

Emma Eleonorasdotter, John Åberg, 

Florencia Rovira Torres, Britta Abotsi. 

SKRIBENTER: 

Pouran Djampour, Abigail Sykes, Gösta 

Hultén, Lena Sonne, Ali Esbati, Maja Sager, 

Nazem Tahvilzadeh, Rasmus Jeppsson, Karin 

Carlsson, Kanyama, Anton Hultberg Hansen, 

Catherine Holt, Sarah Hirani, Rebecca Sel- 

berg, L. G. Carmona, Britta Abotsi, Jesper 

Klemedsson, John Åberg, Hanin Shakrah, 

Per Gahrton, Charlotta Hedman, Ulrik S 

Kohl, Irfan Aktan, Nuno Neto, Florencia 

Rovira Torres, Emma Eleonorasdotter, 

Farhiya Khalid, Leandro Schclarek Mulinari. 

FOTOGRAFER: 

Jesper Klemedsson, Sara Prestianni, Gary 

Austin, Mark Knudsen/Monsun, Nuno Neto, 

Dorte Madsen, Selena Sheridan, Jonnieo 

ILLUSTRATIONER: 

Andreas Norberg, Prince Hat, Saga Bergebo, 

Sarah Katarina Hirani, Halfdan Livstræt 

Pisket, Liv Strömquist 

OMSLAG: Sarah Katarina Hirani 

ÖVERSÄTTNING: Abigail Sykes, Malin Björk, 

Catherine Holt, Gunes Acar 

KORREKTUR: Henrik Gundenäs 

TRYCKERI: Trydells 

ÄGARE: Föreningen tidskriften Mana 

PRENUMERATIONER: För prenumerationsärenden 

kontakta 

prenumeration@tidskriftenmana.se 

KONTAKT 

red@tidskriftenmana.se 

ADRESS: Mana, Sevedsgatan 10 A, 

214 45 Malmö. 

TEMASIDOR 26-44 

KRIMINALITET 

Om du varit rädd för brott när du gått hem genom staden, så är detta temat för 

dig. Om du blivit trakasserad av polisen, då är det också för dig. Om du undrar 

varför det tycks som om invandrare begår fler brott, eller varför en dödsskjutning 

kan vara som bortglömd nästa dag, ska du absolut läsa följande sidor. Mitt i alla 

tragedier finns en växelverkan mellan rasism och vår syn på kriminalitet. 

Mana berättar hur. 

08 – sveriges tillfälliga barn. Debattartikel 

om mottagandet av ensamkommande 

asylsökande barn och unga. 

09 – medelhavet är en massgrav. Tusentals 

flyktingar dog i Medelhavet på väg till Europa 

under 2011. Nu utreder Europarådet vem som 

har ansvar för dessa flyktingar och hur de hädanefter 

ska kunna räddas. 

12 – nej, breivik står inte så ensam. Gösta 

Hultén och Lena Sonne spårar Breiviks rasistiska 

och islamofobiska tankegångar till tidningssidor, 

försvarsmakten och riksdagen. 

15 – ta debatten om islamofobin. Ali Esbati 

pekar på hur den nödvändiga debatten om de 

högerextremistiska framgångarna har uteblivit 

i Norge. 

TEMA: KRIMINALITET 

19 – dömd på förhand. Personer med 

invandrarbakgrund begår fler brott än per 

soner med svenskfödda föräldrar. Men vilka är 

anledningarna till det? 

23 – malmö, kriminalitet, ”gäng”. Medierna 

beskriver Malmö som en stad där gangstrarna 

har tagit över. Men varför bryr vi oss så lite om 

våldets offer? 

26 – vem är ansvarig? L. G. Carmona a.k.a. 

Kinesen i Kartellen om uppväxtmiljöns ofrånkomliga 

betydelse för våra liv och samhällets 

ansvar att gripa in. 

27 – upptrappning mot utländska 

medborgare som begår brott. I hela Europa 

har det blivit vanligare att utvisa utländska 

medborgare som begått brott. Mana följer debatten 

i Danmark och utvecklingen i Sverige. 

29 – svensk hiphop – berättande journalistik 

eller gettosafari? Anton Hultberg 

Hansen granskar hur verklighetsrapen och 

medierna tillsammans bidrar till schablonbilder 

av förorterna. 

32 – myten om den laglösa romen. 

Catherine Holt tittar på hur den stereotypa 

WWW.TIDSKRIFTENMANA.SE 

bilden av romer som kriminella har skapats, på 

dess konsekvenser och hur det egentligen för 

håller sig. 

UTRIKES 

35 – utrikeskrönika / schrödingers 

syriska katt. Om den syriska regimens 

grymhet via Abu Mahmouds levnadsöde. 

36 – hårdnanade klimat mot storbritanniens 

resandefolk. Belägringen 

av Dale Farm väster om London slutade i krig 

när kravallpolis värkte 82 familjer som tillhör 

minoritetsgruppen travellers. 

41 – uri avneri – fredskämpe och 

hebreisk antisionist. Per Gahrton tecknar ett 

personligt porträtt av den nu 88:årige aktivisten 

och mottagaren av det alternativa fredspriset. 

43 – danmark: röd valseger ger blå 

politik. Mindre diskriminering av invandrare 

och en mer liberal ekonomisk politik – det ser ut 

att bli resultatet av det danska valet. 

45 – en fallfärdig byggnad. Den kurdiske 

journalisten Irfan Aktan beskriver den aktuella 

situationen i turkiska Kurdistan med utgångspunkt 

i jordbävningen som drabbade staden Van. 

51 – skyldighet att skydda. I spåren efter 

Natoinsatsen i Libyen tittar Mana närmare på 

normen om responsibility to protect, ”skyldig heten 

att skydda”, och dess betydelse för inter nationella 

interventioner. 

KULTUR 

54 – hushållshjälpens roll i amerikansk 

bestseller. Rebecca Selberg analyserar den 

amerikanska boken Niceville och den nyligen 

l anserade filmen med samma titel som har vållat 

mycket debatt i USA. 

58 – konstpausen / la barbe 

60 – recensioner av bland annat Play och 

Obamasyndromet. 

03 

MANA 3/4 2011

HÅRDARE TAG MOT 

RESANDEFOLK 

POLIS VRÄKTE 82 

FAMILJER SOM TILLHÖR 

MINORITETSGRUPPEN 

RESANDE FRÅN DERAS 

BOENDE I DALE FARM, 

I ENGLAND. 

36 

04 

MEDELHAVET 

ÄR EN MASSGRAV 

TUSENTALS FLYKTINGAR DOG 

I MEDELHAVET PÅ VÄG TILL 

EUROPA UNDER 2011. NU 

UTREDER EUROPARÅDET VEM 

SOM HAR ANSVAR FÖR DESSA. 

10 

FÄRGAD 

KRIMINALITET 

LEDARE 

TEXT: SARAH 

HIRANI 

TEMAREDAKTÖR 

Om jag säger kriminalitet – vad tänker du på då? 

Tänker du på fortkörning, svindleri, skattebrott 

och hets mot folkgrupp? Kanske, men troligare är 

att det som dyker upp i huvudet är en mörk röra 

av rån, vapen, narkotikaaffärer, misshandel och 

mord på öppen gata. Kanske ser du vandalism, stenkastning 

och brinnande bilar. Du ser förmodligen män, särskilt 

unga män i grupp, med orädda ögon som bränner fast i dig 

när du är på väg hem ensam. Känner du dig hotad? Eller är 

det skönt att tänka att deras våld bara drabbar dem själva? 

Det har hänt något med ordet kriminalitet. Media har 

satt sina tänder i det. Folk skjuter ifrån sig det. Politiker 

kastar runt det. För somliga av oss betecknar det en livsstil 

och en inkomstkälla. Andra av oss spottar på det. 

I detta nummer av Mana kastar vi kritiskt ljus över 

berättelserna om kriminalitet. Hur samspelar föreställningar 

om kriminalitet med rasism? Hämtar rasismen näring 

ur vårt sätt att tänka och tala om brottslighet? När blir 

det tillåtet att göra skillnad mellan folk och folk – mellan 

ostraffad och straffad, rik och fattig, vit och ickevit? 

Första artikeln i temat sätter invandrares överrepresentation 

i brottsstatistiken under lupp. Med utgångspunkt i 

en studie om uppväxtvillkor och kriminalitet rapporterar 

Rasmus Jeppsson från ett segmenterat Sverige, där etnicitet 

är en osynlig klassmarkör. 

Nästa artikel handlar om psykologin bakom synen på 

brottslingar. Maja Sager berättar från Malmö, vars kommunalråd 

Ilmar Reepalu (S) nyligen undrade ”när kommer 

oskyldiga människor att komma i vägen för de här kulorna 

också?” – som om det självklart vore värre. Maja Sager 

ställer frågan vem som är värd vår empati. 

Från fängelset skriver L.G. Carmona om hur uppväxten i 

utsatta områden sätter sina spår i unga människor, och om 

politikernas och samhällets bristande ansvar. 

Britta Abotsi redogör för utvisningar av dömda brottslingar 

i Sverige mot bakgrund av läget i Danmark. 

Hiphopens förortsberättelser är ämnet för nästa artikel. 

Anton Hultberg Hansen funderar kring om dessa berättelser 

skildrar verkligheten eller om de snarare riskerar att 

befästa fördomar om de kriminellt belastade förorterna. 

Avslutningsvis berättar Catherine Holt om romernas 

situation, en grupp som mer än någon annan drabbats av 

rasistiska föreställningar om kriminalitet. Det handlar om 

konsekvenserna av denna rasism och om de romska rättssystemens 

betydelse. 

Första dagen jag bodde i Malmö brann en bil nedanför 

mitt fönster. ”De där!”, sade min vän, ”de ser misstänka ut”. 

Hon pekade på en grupp unga killar i huvor. ”Varför?” 

frågade jag. ”Jo men det gör de ju! Det ser du väl ...” Det är 

klart att jag fattade vad hon menade. Men jag önskar att jag 

inte hade begripit. 

Tyvärr upprepas scenariot varje dag i Sverige. Människor 

blir dömda på förhand inifrån trygga fönster. Ett 

klassmedvetet och antirasistiskt perspektiv tycks helt 

frånvarande. 

Kanske är det därför det är så lätt att fördöma de kriminella. 

De förblir inneslutna i ett främmande moln som du 

vill slippa konfrontera. Dina fortkörningar, dina fildelningar 

och ditt skattefusk räknas inte. Kriminalitet 

är något annat. Det är ett kvitto på att du själv är ren. 

Förhoppningen är att nästa gång du hör ordet 

krimi nalitet så tänker du kritiskt. 

CAJAMARCA 

Svenska APfonder i gruvkonflikt 

I Cajamarca, i norra Peru, står 

guld mot vatten i en region där 

majoriteten lever i extrem fattig- 

dom. Hela byar har gjort gemensam 

sak i sitt uppror mot det amerikan- 

ska företaget Newmont, där svenska 

AP-fonder har investerat närmare en 

halv miljard kronor, och dess nya 

projekt Minas Conga. Sedan 18 år 

driver Newmont nämligen Yana- 

cochagruvan, Latinamerikas största 

MALMÖ, KRIMINALITET, 

”GÄNG” 

MALMÖ BESKRIVS SOM EN 

STAD DÄR GANGSTRARNA 

TAGIT ÖVER. MEN VARFÖR 

BRYR VI OSS SÅ LITE OM 

VÅLDETS OFFER? 

23 

guldgruva. Minas Conga är deras 

nya projekt i regionen. Den 

ekonomiska utveckling som utlovats 

har dock lyst med sin frånvaro. 

Istället har man fått miljöförstöring 

och en befolkning som vittnar om 

sjukdomar, allt fler missfall och barn 

som föds missbildade. Det är mot 

denna bakgrund befolkningen nu 

protesterar mot företagets nya 

planer. 

Tusentals människor har slagit 

läger på över 4 000 meters höjd och 

de tänker inte ge sig förrän Minas 

Conga förklaras som ett omöjligt 

projekt. Men det är inte bara här 

uppe som människorna protesterar. 

I hela regionen har protester och 

blockader avlöst varandra. I kon- 

frontationerna mellan demon- 

stranter och polis har många ska- 

dats och minst en person dödats. 

HUSHÅLLSHJÄLPEN 

I CENTRUM I AMERIKANSK 

BESTSELLER 

REBECCA SELBERG 

ANALYSERAR BOKEN 

NICEVILLE. 

MANA 3/4 2011 MANA 3/4 2011 

54 

Regeringen har svarat med 

undantagstillstånd. 

Samtidigt som människorna här 

fortsätter att leva i extrem fattigdom 

töms Latinamerikas största 

guldgruva på sina rikedomar. 

Jesper Klemedsson 

05 5 

FOTO: JESPER KLEMEDSSON

ler- nga 

Många mus 

nga slimer muslimer 

had 

mer de just hade just åter 

st eråtervänt från 

nt från 

Mecka frå 

cka från den årlig 

n ån årliga den 

pilgrimslgrims- 

liga 

resan och 

sanlgrims- och skulle nu 

ulle san och nu fira Eid, 

06 MANA 3/4 2011 


INGEN RÄTTSSÄKERHET=INGEN DEMOKRATI 

”Jag missade någonting för tio år sedan, jag kan 

inte låta det ske igen.” Agent Mathison kliver 

över en och annan rättssäkerhetsprincip 

i jakt på sanningen om den misstänkte 

terroristen. TV-serien Homeland lär oss 

mycket om hur kriget mot terrorismen 

förvandlats till ett krig mot demokratins 

viktigaste principer. 

Göteborg hösten 2010. Polisen larmar om 

terrorhot mot Femman och fyra barnfamiljers 

hem stormas av beväpnad polis. Två personer 

anhålls men släpps snabbt friade från alla misstankar. 

2011 gräver SR Göteborg fram att 

polisens larm och övergrepp mot familjerna 

byggde på ett nyckelvittne som utanför sin 

tvättstuga hörde en man prata om att spränga 

Femman på ett språk hon inte behärskade. 

Ansvarig åklagare har dock inte läst förhörsprotokollet 

som vittnar om motsägelsefulla 

uppgifter. Gripandena hade aldrig skett om 

uppgifter legat på bordet menar 

terroråklagaren. Göteborgspolisen har bett 

om ursäkt. Men länspolismästaren tillägger att 

gripandet också byggde på andra uppgifter. 

Vi vet att telefonavlyssning var en del av det, 

någon som pratar om sprängande huvudvärk 

… Den slipade länspolismästaren väger 

URVATTNAD RASISM FRÅN JACKSON 

Som ett efterspel till ”slavauktionen” på 

Hallands nation vid Lunds universitet besökte 

den amerikanske medborgarrättskämpen Jesse 

Jackson Lund och Malmö, där han hade ett 

helspäckat schema. Men Jackson skulle tyvärr 

visa sig negligera kritiken om institutionell 

rasism till förmån för ett urvattnat budskap 

om likabehandling. 

För oss svarta studenter och aktivister i 

Lund är det uppenbart att ”slavauktionen” inte 

är någon isolerad händelse, utan en del av 

institutionaliserad rasism i Lund och Sverige i 

stort. 

Därför har det aktivistiska arbetet fokuserat 

på att belysa just detta. När Jackson uppmärksammade 

händelsen och gjorde kopplingen 

till Sveriges historiska delaktighet i den transatlantiska 

slavhandeln var detta ett viktigt 

bidrag för att lyfta frågan om institutionell 

rasism i Sverige. 

Jacksons efterföljande Sverigebesök i 

oktober var däremot en besvikelse. Istället för 

att diskutera grundproblemet kom Jacksons 

sina ord, men avslöjar ändå motivet till dramat 

när han påminner journalisten om att ”vi måste 

ändå konstatera att Sverige är faktiskt en del av 

Europa, och det som för oss var nästan osannolikt 

skulle inträffa för ett antal år sedan, det har 

faktiskt inträffat i Stockholm, det har inträffat i 

Oslo och flera platser och det har även varit ett 

hot mot centrala Göteborg”. 

Han heter Johansson men skulle kunna heta 

Mathison. Han skulle kunna heta något israeliskt, 

brittiskt, tyskt eller ryskt. Det är ju ett 

internationellt fenomen att de som skyddar oss 

också begår övergrepp med förevändningen att 

de vill oss väl. Kanske rimligt ändå, tänker vi. 

Vad ska man annars göra när rädslan är stor och 

ansvaret att skydda en tung börda? Journalisten 

och aktivisten Gösta Hultén menar dock att 

händelsen pekar på ett systemfel i terroristjakten 

och kallar den för det grövsta integritetskränkande 

rättsövergreppet mot svenska 

medborgare. Det är onekligen så att familjerna 

utsatts för ett godtyckligt och inkompetent 

förfarande och förlorat förtroende för rättssystemet. 

Som en av familjepapporna, Abdul, 

sa: ”Min upplevelse var att man systematiskt 

ville förnedra oss.” 

Nazem Tahvilzadeh 

budskap att handla om vaga likabehandlingsideal. 

Särskilt påtaglig var avsaknaden av kritik 

mot institutionell rasism under Jacksons 

föreläsningar vid Lunds universitet. Jacksons 

nedtoning av den ursprungliga kritiken måste 

också ses mot bakgrund av universitetets ytliga 

tilltag i form av kampanjen och konceptet ”The 

Lund University Experience”, som lanserats i 

syfte att motverka den dåliga publicitet som 

uppmärksamheten kring slavauktionen skapat. 

”The Lund University Experience” ska 

beskriva den inkluderande studiemiljön för 

studenter med olika nationell och etnisk 

bakgrund. Problemet med detta är att man 

bortser från problemets kärna, nämligen de 

djupt ingrodda rasistiska föreställningar om 

afrikaner inom studentkåren som möjliggjorde 

”slavauktionen”. 

För att diskussionen om rasism vid svenska 

högskolor ska bli konstruktiv krävs det att man 

tar itu med grundproblemen. 

Karin Carlsson Kanyama, 

Jämlikhet för afrosvenskar 

RASISM I LEKLAND 

I november upplevde man i Danmark en form 

av rasism som många hade trott och hoppats 

var på väg att dö ut. Ett lekland i stadsdelen 

Brabrand i Århus, som normalt är en plats fylld 

med glädje och lek, visade sig utöva en av de 

grövsta former av diskriminering som Danmark 

har sett på länge. 

Många muslimer hade just återvänt från 

Mecka från den årliga pilgrimsresan och skulle 

nu fira Eid, som är helig för många. Under 

dessa dagar är familjen i fokus, och det är 

vanligt att föräldrar tar med sina barn på 

utflykter för att fira. En grupp somaliska 

föräldrar och deras barn kom till det ovannämnda 

leklandet i Århus för att fira dagen. 

Strax därefter informerade medierna om att 

ägaren hängt upp en skylt på dörren om att 

samtliga somaliska familjer nu portats, barn 

och vuxna. Ett portförbud hade införts för alla 

somalier och dem som ser ut som somalier 

fram till maj 2012. 

Lyckligtvis gick politiker från båda sidor i 

riksdagen ut och tog avstånd från den rasistiska 

skylten. 

Intresseorganisationer och antirasistiska 

organisationer kritiserade det uppenbart 

rasistiska och diskriminerande portförbudet i 

hårda ordalag. En somalisk ungdomsförening 

gick också ut i pressen för att kritisera denna 

kränkning mot samtliga somalier i Danmark. 

Detta tryck ledde till att portförbudet 

hävdes och ägaren av leklandet dömdes till 

böter för diskriminering, vilket var glädjande 

för alla inblandade. Det var tydligt att 

diskriminering av denna karaktär trots allt 

kunde engagera människor. 

I kampen mot den institutionaliserade 

rasismen i Danmark, i form av statsrasism och 

indirekt diskriminering på skolor, arbetsplatser 

och i sociala sammanhang, kom denna händ 

else som en ohygglig överraskning. Jag har 

som somalisk kvinna, som nu bott i Danmark i 

nästan 20 år, aldrig upplevt en så uppenbar 

form av diskriminering mot en 

minoritetsgrupp i landet. 

Man kan självklart diskutera huruvida den 

direkta formen av rasism är lättare att se, och 

därmed lättare att bekämpa. Men denna form 

av exkludering och hets mot en grupp i 

samhället visar tyvärr att föreställningen om 

den direkta rasismens död är en villfarelse. 

Farhiya Khalid 

07 

3/4 2011

SVERIGES TILLFÄLLIGA BARN 

I Sverige finns det barn som betraktas som temporära. Asylsystemets karaktär gör att de 

ensamkommande flyktingbarnen behandlas på ett sätt som vore oacceptabelt om det rörde 

sig om svenskfödda barn – det menar Pouran Djampour som undersökt transitverksamhetens 

konsekvenser. 

Varje år kommer flera tusen barn utan föräldrar till 

Sverige för att söka asyl. I väntan på besked från 

Migrationsverket placeras dessa i transitboenden. 

Här fastnar de i en juridisk gråzon där deras rättigheter 

sätts på undantag. Systemet innebär att man 

skiljer på barn och barn, ett klart brott mot FN:s barnkonvention, 

som Sverige ställt sig bakom. 

Tanken med transitverksamheten är att den ska fungera 

som en sluss, där barnen enligt Migrationsverket endast 

ska stanna en till fem dagar. I dagsläget befinner sig barnen 

betydligt längre i transitverksamheten, ibland uppemot ett 

halvår. Ett halvår som är fyllt av oklarhet och osäkerhet 

både för barnen och för personal inom skola och socialtjänst 

som jobbar med dem. 

Studier har visat att i de fall ensamkommande flyktingbarn 

får det stöd de behöver så ökar deras förmåga att 

framgångsrikt fullfölja sin asylansökan. Den europeiska 

flyktingpolitikens verklighet, däribland Sveriges, är dock 

den att många transitboenden snarare är att likställa med 

bed and breakfastboenden, där barnen får klara sig själva. 

I min studie intervjuade jag två personer från socialtjänsten, 

två lärare och två handläggare på Migrationsverket. 

Av dessa hade ingen utbildning för att jobba med flyktingbarn. 

Endast en av de intervjuade var utbildad för att 

arbeta med barn. Med tanke på den extremt utsatta situation 

som ensamkommande flyktingbarn befinner sig i är 

detta ett allvarligt problem. Det finns exempelvis inget krav 

om att handläggare på Migrationsverket måsta genomgå 

någon särskild utbildning för att bli barnhandläggare – 

vilket inte heller till exempel tolkar, offentliga biträden 

eller socialsekreterare måste göra. Det som är anmärkningsvärt 

är att i fall som rör ”svenska” barn som har varit 

utsatta för trauman, så är det praxis att anlita erfaren per 

sonal i barnhandläggning. Det här synliggör att alla barn 

inte behandlas lika i Sverige. 

Ytterligare ett problem med transitverksamheten är dess 

temporära karaktär som tillåter att verksamheter förblir 

outvecklade. En av socialsekreterarna gör följande analys: 

”Förutom att vi har Migrationsverkets regler över oss så 

har vi ingen anställningssäkerhet på jobbet då vi anställs 

sex månader i taget. Det är egentligen ett politiskt beslut 

att den här verksamheten inte ska permanentas, för imorgon 

kanske det inte längre kommer några barn.” Bakgrun 

den till socialsekreterarens kritik är att verksamheten där 

hon arbetar har pågått i fem år utan att visa några tecken 

på att upphöra. Otryggheten på arbetsplatsen går enligt 

social sekreteraren i slutändan ut över barnen, då många 

erfarna medarbetare inte orkar jobba vidare under rådande 

omständigheter. 

En viktig del i de ensamkommande flyktingbarnens vardag 

är skolan. Och även här finns det stora brister som beror 

på systemets tillfälliga karaktär. ”Nej, detta är en temporär 

skola, en temporär skolverksamhet. Detta är transit, 

en transitskola”, svarar en av lärarna på frågan om huruvida 

man följer svensk skollag. Hon förklarar att enbart svenskundervisning 

erbjuds till barnen, och då endast två timmar 

om dagen. De övriga kärnämnena ingår inte i undervisningen, 

detta trots att det står i svensk lag och i barnkonventionen 

att alla barn har rätt till en likvärdig skola. 

I min studie framkommer dessutom att barnen segregeras 

i skolan på så vis att de får undervisning i särskilda 

klassrum, något som påverkar deras känsla av trygghet och 

värdighet. En av de intervjuade lärarna menar dessutom att 

hennes klass alltid kommer i sista hand. Och segregationen 

gör att relationen till andra elever blir lidande. Stigmatiseringen 

i skolans värld leder exempelvis till att de ensamkommande 

flyktingbarnen och andra elever inte hälsar på 

varandra under skoltid. Däremot gör de det på fritidsgården, 

där gemensamma lokaler påverkar sam varon. 

Precis som en av de intervjuade lärarna lyfter fram så 

beror bristerna i asylsystemet vad gäller ensamkommande 

flyktingbarn huvudsakligen på transitverksamhetens ansiktslösa 

struktur. ”Och vem är ansvarig för att kanalisera 

in dem i det svenska samhället? Boendena? Skolan? De 

gode männen? Så länge det bedrivs transitverksamhet så 

finns det ursäkter för att inte göra detta.” 

Gråzonen som omger transitverksamheten gör det möjligt 

för den svenska staten att smita från sitt ansvar och barnen 

hamnar mellan stolar. De får en del hjälp – men inte all 

hjälp som de har rätt till. De undantag som satts i system 

när det gäller dessa barn innebär att de utestängs från det 

svenska samhället. De ensamkommande flyktingbarnen får 

i praktiken ett slags andra klassens medborgarskap. Och 

det blir tydligt att här i Sverige skiljer man på barn och 

barn: här finns det barn som är tillfälliga, som är barn, men 

bara ibland. 

DEBATT 

POURAN 

DJAMPOUR 

FÖRFATTARE TILL 

MASTERUPPSATSEN 

”TRANSIT – 

GATE KEEPING 

UNACCOMPANIED 

REFUGEE CHILDREN” 

BÅTFLYKTINGAR SOM REST FRÅN LIBYEN GÅR I LAND I LAMPEDUSA, ITALIEN. BILDEN TOGS I SOMRAS. 

MEDELHAVET ÄR EN 

MASSGRAV – NU 

VAKNAR EUROPA 

TEXT: ABIGAIL 

SYKES 

Omkring 2 000 båtflyktingar dog på väg mot Europa 

förra året. Nu håller Europarådet på att ta reda på hur 

detta kan ske, och nätverket Boats4people förbereder 

en stor protestaktion till våren. 

8MANA 3/4 2011 MANA 3-4 2011 

JOUNALIST 

FOTO: SARA PRESTIANNI 

09

”FLYKTINGARNA 

SÄNDE FLERA 

NÖDROP, MEN 

INGEN RÄDDADE 

DEM, TROTS ATT 

BÅDE ITALIENS 

KUSTBEVAKNING, 

EN MILITÄR- 

HELIKOPTER 

OCH ETT KRIGS- 

FARTYG KÄNDE 

TILL SITUA- 

TIONEN.” 

10 

MANA 3/4 2011 

’’ portör för Europarådet på ämnet, i slutet av november. 

Med 1971 båtflyktingar som omkommit på Medelhavet 

när de försökt nå europeisk mark från 

Nordafrika, sätter året 2011 ett sorgligt rekord som det 

dödligaste året för båtflyktingar”, sa Tineke Strik, rap 

61 flyktingar från Tripoli omkom i våras när deras båt 

lämnades att driva vind för våg på Medelhavet i 16 dagar. 

Flyktingarna sände flera nödrop, men ingen räddade 

dem, trots att både Italiens kustbevakning, en militärhelikopter 

och ett krigsfartyg kände till situationen. Detta 

avslöjande i brittiska tidningen The Guardian i maj 2011 

blev startskottet för Europarådets utredning. 

Tineke Strik, ledamot i Nederländernas senat för partiet 

Grön vänster, fick uppdraget och har som ett led i utredningen 

bland annat besökt Italien. Enligt henne kontaktade 

kustbevakningen både Malta och Nato efter att 

ha fått nödropet. Ändå gjordes ingenting. 

– Det är fullständigt skandalöst. Vi säger hela tiden att 

Europas gränser är vårt gemensamma ansvar, men när 

människor behöver vårt beskydd låter vi dem fara till 

havs i sina skrangliga båtar och drunkna. Detta är något 

vi borde skämmas över. En humanitär katastrof håller på 

att ske alldeles intill oss. Det är tydligt att inget enskilt 

land vill ta ansvar för människorna som flyr Libyen eller 

andra nordafrikanska länder, sa hon i augusti till Radio 

Netherlands Worldwide. 

När Strik frågade EUkommissionen om fartygets 

öde, var det den svenska EUkommissionären Cecilia 

Malmström (Fp), som ansvarar för bland annat asyl 

och migrationsfrågor, som svarade. 

– Hon sa att de inte kunde ingripa eftersom det ägt 

rum utanför EU. Jag tycker att de använde frågan om 

den rättsliga jurisdiktionen som en ursäkt. Vi måste se 

vilka konsekvenser EU:s politik har, även för det som 

händer vid unionens gränser och i andra länder. Vi måste 

erkänna att vi har ett gemensamt ansvar för det som 

pågår, säger Tineke Strik till Mana. 

Just resan från Tripoli är utgångspunkten för utredningen, 

men Tineke Strik tittar också på bredare frågor 

om vem som har ansvaret för dödsfallen på Medelhavet. 

Bara mellan mars och maj 2011 rapporterade FNorganet 

UNHCR om 1 200 personer som försvunnit under flykten 

till havs från Libyen. Ändå fortsätter högriskresorna. 

Tineke Strik har träffat några av dem som överlevde den 

misslyckade färden över Medelhavet i våras. 

– Svarta flyktingar i Libyen ser inget annat sätt att fly 

än att gå på en båt. Jag blev verkligen förvånad över att 

några av dem som överlevde, trots flera veckor av traumatiska 

upplevelser ombord med folk som dog, ändå 

gjorde ett nytt försök med samma medel. Det säger något 

om deras desperation. 

Syftet med Tineke Striks kommande rapport Lives 

lost in the Mediterranean sea: who is responsible? är 

dels att förtydliga vilka som har ansvar för båtflyktingarna, 

dels att förhindra att situationer som den som The 

Guardian avslöjat uppstår igen. Hon hoppas kunna ge 

rekommendationer som också kan minska antalet människor 

som försvinner till havs. Förutom ett tydligare 

regelverk tror hon att större frågor, som EU:s asylpolitik, 

behöver ses över. 

– Vi låtsas att vi har ett solidariskt system mellan medlemsstaterna, 

men det fungerar inte. Dublinfördraget gör 

att de sydligaste staterna får fler asylsökande. De flesta 

nordliga medlemsstater ser inte detta som sitt problem. 

Det är mycket viktigt att länder som Malta vet att andra 

länder är beredda att ta emot flyktingar. Just nu bär de 

ensamma ansvaret och det skulle i teorin kunna hindra 

dem från att göra sitt yttersta för att rädda människor. 

Hon tror också att de europeiska staterna behöver 

visa mer solidaritet med andra länder, till exempel 

Tunisien. 

– Flyktinglägren där är överfulla och det gör att 

människor försöker nå Europa på egen hand. Vi måste 

titta på hur vi kan hjälpa dem och sätta stopp för dessa 

desperata försök att nå Europa. 

Det är inte bara Tineke Strik som tycker att EU behöver 

göra mer för att förhindra dödsfallen i Medelhavet. 

I september krävde Amnesty samma sak i sin rapport 

Europe, now it is your time to act. 

– Misslyckandet är särskilt flagrant med tanke på att 

vissa europeiska länder, genom att delta i Natos insats i 

Libyen, har varit part i just den konflikt som har varit en 

av de viktigaste orsakerna till denna ofrivilliga människoförflyttning, 

sa Nicolas Berger, direktör för Amnestys 

Europakontor, till BBC news då. 

EUkommissionären Cecilia Malmström har kommenterat 

båtflyktingarna på sin blogg. Hon skriver där 

att mer samarbete behövs mellan länderna i regionen. På 

kort sikt menar hon att EU:s gränsbevakningsmyndighet 

Frontex har en viktig roll i att upptäcka båtar och förhindra 

att människorna ombord drunknar. 

”Samtidigt måste rätten att söka asyl garanteras för 

människor som flyr förföljelse eller våldsamma konflikter. 

Människor i den situationen bör få skydd oavsett var 

de söker den. Jag har bett EU:s medlemsländer att göra 

en gest genom att låta en del av flyktingarna som flytt 

Libyen de senaste veckorna vidarebosätta sig här i 

Europa”, skrev hon i april 2011. 

I en officiell kommentar i augusti samma år upprepade 

kommissionären sin uppmaning till EUländerna att 

ta större ansvar: 

”Ett större intag av flyktingar skulle visa på ett utökat 

och välbehövt engagemang för solidaritet och ett gemensamt 

ansvarstagande och skulle bidra till att minska 

antalet människor som riskerar livet för att nå Europas 

stränder.” 

Cecilia Malmström betonade också att alla fartyg 

måste följa internationella lagar genom att hjälpa nödställda 

till havs. 

En grupp av europeiska och afrikanska organisationer 

som tröttnat på politikernas passivitet har nu beslutat sig 

för att ta saken i egna händer. Boats4people har ett upp 

TUNISISKA BÅTFLYKTINGAR I LAMPEDUSA, ITALIEN, I SOMRAS. 

lägg som delvis liknar projektet Ship to Gaza, där en flottilja 

av båtar ska väcka uppmärksamhet för hjärtefrågan, 

i detta fall det stora antalet flyktingar som omkommer i 

Medelhavet. 

– Förr i världen var sjömän stolta över att rädda flyktingar 

till sjöss, men nu undviker alla fartyg migranter 

eftersom människor är rädda för problem och åtal. Det 

har att göra med en förändrad kultur, en kriminalisering 

av solidaritet, och även med den oriktiga avgränsningen 

som gjorts mellan ”flyktingar” och ”migranter”, där de 

senare av europeiska myndigheter och delar av befolkningen 

ses som profithajar utan legitima skäl att migrera, 

säger nätverkets samordnare Nicanor Haon till Mana. 

Planen är att resa från Rom till södra Tunisien, via 

bland annat Malta och Lampedusa, under tre veckor i 

april eller maj. Just nu letar man finansiering och deltagare, 

gärna politiker, journalister och konstnärer och 

hoppas på att kunna starta lokala stödgrupper, som kan 

ordna evenemang och samla in pengar. Den som har en 

egen båt är välkommen att haka på. Målen är att sätta 

press på Frontex, Nato och gränsmyndigheterna samt att 

samla in vittnesmål för att stärka de officiella klagomålen 

till myndigheterna. 

Vilka konkreta åtgärder vill ni att EU och andra länder 

och organisationer ska vidta? 

– Stoppa Frontex aktiviteter, sluta att förvisa migranter 

efter att de räddats samt att Nato och andra statliga 

och internationella aktörer räddar migranter till havs 

och ger dem asyl, skydd eller rätt till inresa i Europa. 

Nätverket hoppas att resan ska bli startskottet för ett 

mer långsiktigt initiativ med bland annat observationer, 

nätverkande och aktioner. Man utesluter inte heller fler 

liknande resor i framtiden. Bakom initiativet står organisationer 

från bland annat Tunisien, Marocko, Italien, 

Frankrike, Belgien och Tyskland. 

Tineke Strik hoppas för sin del att kunna presentera 

preliminära slutsatser av sin rapport i januari. 

Fotnot: Mana har försökt att nå Cecilia Malmström 

men hon har avböjt att låta sig intervjuas. 

”EN HUMANI- 

TÄR KATASTROF 

HÅLLER PÅ ATT 

SKE ALLDELES 

INTILL OSS. DET 

ÄR TYDLIGT ATT 

INGET ENSKILT 

LAND VILL TA 

ANSVAR FÖR 

MÄNNISKORNA 

SOM FLYR LIBYEN 

ELLER ANDRA 

NORDAFRIKANSKA 

LÄNDER.” 

11 

MANA 3-4 2011

BREIVIK STÅR INTE SÅ ENSAM 

TEXT: GÖSTA 

HULTÉN & LENA 

SONNE 

JOUNALISTER OCH 

FÖRFATTARE TILL 

”TERRORISTJAKTENS 

SVARTA BOK” 

”DEN SOM LÄST 

BREIVIKS MANI- 

FEST KAN INTE 

TVIVLA PÅ ATT 

DET ÄR HAT MOT 

MUSLIMER SOM 

FORMAT HANS 

TANKEVÄRLD.” 

”Det är inte en kontroversiell text 

och det finns inget ideologiskt som 

Breivik har använt, bara fakta 

uppgifter…” 

Magnus Ranstorp på Försvars 

högskolan, om förlagan till Anders 

Behring Breiviks manifest. 

Dagens nyhet var att Anders Behring Breivik förklarats 

sinnessjuk. På gymmet kom vi att tala om 

Breiviks och Jimmie Åkessons syn på muslimer. 

– Deras åsikter om muslimer är väl ungefär 

desamma, tycker någon. 

– Men Breivik är ju sinnessjuk, blir svaret från en som 

annars gärna brer ut sig om muslimers fel och brister. 

Därmed är det politiska motivet till massmorden inget 

att diskutera, tycker han. 

Det visar att sinnessjukstämpeln kan vara problematisk, 

även om den skulle vara medicinskt motiverad. Den gör 

det lättare att bortse från de politiska motiven till dådet. 

Den erfarne psykiatriprofessorn och författaren Johan 

Cullberg underkänner schizofrenidiagnosen (DN Debatt 

7/12 2011): 

”Han säger sig vara kommendör för en befrielserörelse 

som ska avlägsna multikulturella inslag i Norge och sedan 

Europa. Förmodligen är han ensam i sin ’organisation’ 

men han har tyvärr goda skäl att tro att han inte är 

ensam om invandrarhat och muslimskräck”, skriver Johan 

Cullberg. 

Den som läst Breiviks manifest kan inte tvivla på att 

det är hat mot muslimer som format hans tankevärld. Islam 

är det största hotet mot Norge respektive Sverige, 

det var budskapet såväl i Breiviks manifest som i Jimmie 

Åkessons famösa artikel i Aftonbladet den 19 oktober 

2009 med rubriken ”Muslimerna är vårt största utländska 

hot”. 

ETT BARN AV KRIGET MOT TERRORISMEN 

Nej, Breivik är tyvärr inte så ensam i sitt tänkande som 

det kan verka. Hat mot muslimer är Europas dominerande 

form av rasism. I boken Orientalism visade den amerikanskpalestinske 

litteraturforskaren Edward Said vilka 

djupa historiska rötter i kolonialismen som misstron 

mot muslimer har i Europa. Att den idag också är förknippad 

med krigen i Afghanistan och Irak är svårt att 

bortse ifrån. Krig skapar alltid behov av fiendebilder. 

Krig mot muslimska länder skapar behov av fiendebilder 

av muslimer. I USA:s ”krig mot terrorismen” beskrivs 

gärna allt motstånd i till exempel Irak och Afghanistan 

som terrorism. 

Islamofobin är inte bara tidsanda och samhällsfenomen. 

Den har även tagit sig uttryck i nya speciallagar. 

Den nya terroristlagen från 2003 har i praktiken bara 

drabbat troende muslimer och är starkt kopplad till 

USA:s krig i muslimska länder. 

Även svenska medier sprider ibland den här bilden. 

Svenska Dagbladets ledarsida har beskrivit den svenska 

truppens insats i norra Afghanistan som en del av kampen 

mot terrorismen. Det skandalartade falska bombhotet 

i Göteborg i november 2010, då fyra oskyldiga 

muslimska barnfamiljer stormades av nationella insatsstyrkan, 

tog tidningens ledarsida snabbt till intäkt för behovet 

av fortsatt svensk trupp i Afghanistan. Om vi inte 

bekämpar terroristerna där, måste vi kämpa mot dem här 

i våra egna städer, var slutsatsen. 

Den så kallade counterjihadrörelse som Breivik tillhör 

har samma grundläggande utgångspunkt i det islamiska 

hotet, men driver tesen ett steg längre. ”Muslimerna är 

redan på väg att ta över Europa. Därför återstår bara väpnat 

våld.” 

EN ISLAMHATISK BLOGGVÄRLD 

Breivik kallar sitt 1 500 sidor långa manifest 2083 A European 

Declaration of Independence, en travesti på USA:s 

självständighetsförklaring. Han vill åta sig ett kristet 

korsfararuppdrag, men är också sionist och förklarar dagens 

Israel som sin främsta vän. Manifestet är rikt illustrerat 

med rasistiska nidbilder av muslimer. Breivik har i 

snart tio år varit hyperaktiv inom den islamhatiska 

bloggvärlden. Han har själv sagt att han har 7 000 vänner 

på Facebook, många av dem i Sverige, och ingen har ifrågasatt 

siffran. 

2009 blev han medlem i nätforumet Nordisk, som enligt 

tidskriften Expo har fler än 22 000 medlemmar, 

främst i Norden. 

Det som läckt ut från polisförhören är att Breivik tycker 

att särskilt massmorden på 77 unga människor var 

otäcka, ”men nödvändiga”. De mördade var vänsterinriktade, 

”kulturmarxistiska” medlöpare till muslimerna. 

Om man drar det främlingsfientliga tänkandet till sin 

absoluta spets hamnar man där Breivik hamnade. Den 

som läser den svenska blogghögerns dagliga flod av islamhat, 

med olika förslag om vad som ska göras med 

muslimer och moskéer, borde inte bli förvånad när någon 

går från ord till handling. Den SD närstående hatwebben 

Politisk Inkorrekt och uppföljaren Avpixlat har 

ofta kommentarer som manar till våld mot muslimer. 

Åkesson och Breivik har givetvis inte samma lösning på 

”problemet” muslimer, men de är samma andas barn. 

(Med nedtonad islamofobi och den nya etiketten ”socialkonservatism”, 

tycks SD dock efter Breiviks dåd vilja distansera 

sig från counterjihadismen.) 

Säkerhetstjänsterna, som ska skydda oss alla, verkar så 

fixerade vid muslimer att de ofta blundar för andra hot. I 

Tyskland har ett främlingsfientligt nätverk under närmare 

tio års tid begått mord på invandrare. Säkerhetspolisen 

har vetat, men inte agerat. Breivik har i många år varit aktiv 

på islamhatiska hemsidor. Men norska Säpo reagerade 

inte när han beställde stora mängder sprängmedel 

från Polen, trots att tullen varskodde dem. 

GATES OF VIENNA FÖRSVARAR DÅDET 

Två av de hemsidor där Breivik inspirerades i sitt islamhat 

var amerikanska jihadwatch.org och europeiska 

gatesofvienna.com, som anspelar på slaget mellan 

Österrike och Osmanska riket utanför Wien 1683. 

När vi skriver detta i december 2011 hittar vi följande 

dagsfärska konspirationsteori på hemsidan Gates of 

Vienna: 

Medlemmar i Labour har setts marschera arm i 

arm med islamiska grupper, medan en del av 

demonstranterna i bakgrunden hörts ropa: 

”Hamas! Hamas! Jews to gas!” Arbeiderpartiet 

i Norge – det parti där medlemmar i ungdomsförbundet 

blev skjutna på Utöya – är anhängare 

av Hamas och har föreslagit att denna terroristgrupp 

ska få stöd från norska skattebetalare. 

Läs detta noga. Försöker Gates of Vienna här inte bara 

förklara, utan också rättfärdiga att Breivik valde att döda 

just barn och ungdomar från AUF? (Påståendet om 

demonstranternas ramsor är för övrigt inte sant – det är 

några holländska fotbollshuliganer som påstås ha ropat 

detta.) 

Bloggen Gates of Vienna nämns över 100 gånger i 

Breiviks 1 500 sidor långa manifest. 

SAMMA HUVUDKÄLLA 

Men Breiviks manifest bygger också på andra, till synes 

mer etablerade källor. En har presenterats vid en konferens 

på Centrum för asymmetriska hot och terrorismstudier, 

CATS, vid Försvarshögskolan i Stockholm. Rubriken 

var The AfghanBosnian Mujahideen Network in 

Europe. Författaren, Evan Kohlmann, var inbjuden av 

”terrorforskaren” Magnus Ranstorp vid Försvarshögskolan. 

Evan Kohlmann är en counterjihadistisk amerikansk 

privatspanare. 

På CATS utbildas alla högre stabsofficerare i den nya 

Försvarsmakten. 

När Svenska Dagbladet frågade Magnus Ranstorp om 

hans inbjudan av Evan Kohlmann, reagerade han så här: 

”Det är inte en kontroversiell text och det finns inget ideologiskt 

som Breivik har använt, bara faktaupp gifter ...” 

Att som statligt avlönad expert och flitig gäst i medierna 

beskriva en förlaga till Breiviks hatmanifest som 

”okontroversiell” och som ”fakta” är anmärkningsvärt. 

Fakta är annars att Breivik kopierat 25 sidor starkt ideologisk 

text från Evan Kohlmann. 

Svenska Dagbladets ledarskribent Per Gudmundsson 

har i sin blogg i flera år ägnat sig åt att hänga ut påstådda 

men inte dömda islamister i en privat folkdomstol, som 

många i den islamhatiska bloggvärlden länkar till och citerar. 

Men syftet tycks mer långtgående än att ”avpixla” 

islamister. På sin blogg skrev han i oktober 2004 efter 

Guantanamo och efter Abu Ghraib: 

Vi är i krig. [...] 

Det är inget nytt krig. Det fjärde världskriget inleddes 

för flera decennier sedan, med terrorismens 

sammanväxt med marxismen på sextiotalet. Det 

är inget nytt krig. Bara krig på ett helt nytt sätt… 

Nej, George W. Bush är rätt man. Han har fattat 

att kriget måste föras på ett helt nytt sätt. 

Islamofascisterna vill att vi ska svikta i tron. Islamofascisterna 

vill att vi ska tvivla. Islamofascisterna 

vinner om vi är demoraliserade. Det är deras 

taktik. Och mjukbrallorna vill lämna walkover. 

Så fan heller. 

Dessa krigiska teser skrev han visserligen 2004, som 

redaktör på SVT. Men än idag länkar han till flera 

counter jihadistiska hemsidor och till Evan Kohlmann. 

EN VIKTIG LÄRDOM 

Gudmundssons och Ranstorps perspektiv är bedrägligt 

därför att det för oss in i ett farligt ”vimotdomtänkande”, 

där islam, både här och i Afghanistan, är det stora 

hotet mot ”oss”. 

Istället för att protestera mot och förebygga krig, 

ska vi tänka att dagens krig kanske skyddar oss mot 

terrorism – när det i verkligheten kan vara precis tvärtom. 

Västerlandets historia rymmer några av mänsklighetens 

mörkaste villfarelser, tortyr, kolonialkrig och rasistiska 

massmord, men också demokratins och rättssamhällets 

framväxt. 

Med terrorhotet som förevändning har redan två 

förödande krig inletts, rättssamhället rullats tillbaka och 

integritet och mänskliga rättigheter kränkts i hela världen. 

Idag riktas rasismen i Europa främst mot muslimer. 

För 70 år sedan handlade det om judar. Det är illa om vi 

inte heller denna gång vill se den olycksbådande skriften 

på väggen. 

Ytterst handlar försvarslinjen om människovärdet. 

Det är krig som skapar grogrund för hat och rasism, det 

är budskapet i den dikt av Nordahl Grieg som blivit en 

symbol för motstånd mot rasism i Norge efter Breiviks 

politiska massmord. 

Om år av näthat bemötts i tid och i sak i media, istället 

för att trivialiseras, underblåsas eller mötas av tystnad, 

kanske tragedin på Utöya aldrig hade behövt in träffa. 

Det är en viktig lärdom av fallet Anders Behring 

Breivik. 

”SÄKERHETS- 

TJÄNSTERNA, 

SOM SKA SKYDDA 

OSS ALLA, VERKAR 

SÅ FIXERADE VID 

MUSLIMER ATT DE 

OFTA BLUNDAR 

FÖR ANDRA HOT.” 

”GUDMUNDS- 

SONS OCH 

RANSTORPS 

PERSPEKTIV 

ÄR BEDRÄGLIGT 

DÄRFÖR ATT 

DET FÖR OSS 

IN I ETT FARLIGT 

’VI-MOT-DOM- 

TÄNKANDE’, 

DÄR ISLAM, 

BÅDE HÄR OCH 

I AFGHANISTAN, 

ÄR DET STORA 

HOTET MOT 

’OSS’.” 

12 13 

MANA 3/4 2011 MANA 3/4 2011

▲ 

När några överlevande från Utöya kände att de inte orkade 

simma längre, tog en flicka upp denna sång och de fick kraft att 

simma vidare. Vid varje minnesceremoni har den sjungits. 

Lars Åke Lundberg har gjort en svensk översättning. 

◗ 

TILL UNGDOMEN 

Fienden runtomkring, gå in i din tid 

Under en storm av eld, vig dig till strid 

Kanske din fråga är öppen och naken 

Vad ska jag kämpa med, vad är mitt vapen? 

Här är ditt värn mot våld, här är ditt svärd: 

tro på att livet vårt, är något värt 

Detta vi kämpar för, människovärdet 

Dö för det om så är, värna och stärk det. 

Ständig är strömmen av vapen för krig 

Stoppa dess dödliga kurs med ditt liv 

Krig är förakt för liv, fred är att bota 

bruka all kraft du kan, livet är hotat. 

Älska och drömma om, allt stort som var. 

Möta allt obekant, fråga om svar 

framtid är okänt land, vad ska vi göra? 

Skapa en värld för fred, inte förgöra. 

Människan underverk, jorden är rik 

men här finns nöd och svält, fattig och rik 

Detta är svek och skam, orätt ska falla 

solljus och jord och bröd tillhör oss alla. 

Rustningar skapar svält, hat föder död 

I rättvisans jordar gror, säden till bröd 

Kärlek till livet, bär i din öppna famn 

Då slutar skjutandet, i fredens namn. 

Detta är löftet nu, här är min hand. 

Vi vill va´ goda mot, luft, hav och land 

Vårt liv och alltings liv, varsamt i famnen 

bär vi som om vi bar, barnet på armen... 

Norsk text 1936: Nordahl Grieg, född 1902. 

Stupade i kriget mot nazismen 1943. 

◗ 

◆ 

DEBATT: 

ALI ESBATI 

DEBATTREDAKTÖR PÅ DEN NORSKA 

TIDNINGEN KLASSEKAMPEN 

OBEROENDE AV BREIVIKS DIAGNOS ÄR DET NÖDVÄNDIGT ATT TA DISKUSSIONEN OM DEN HÖGERPOPULISTISKA 

ISLAMOFOBINS FRAMGÅNGAR I EUROPA. DET MENAR ALI ESBATI, SOM SJÄLV VAR PÅ UTÖYA UNDER ANDERS BEHRING 

BREIVIKS MASSAKER AV UNGA FRÅN NORSKA ARBETARPARTIET, OCH SOM KONSTATERAR ATT EN NÖDVÄNDIG DEBATT 

HAR UTEBLIVIT I NORGE. 

Högerpopulismens framgångar i Europa är omöjliga att förstå 

utan att man samtidigt ser på det snäva utrymme som har 

funnits inom de etablerade parlamentariska ramarna för 

vägval om ekonomisk politik, fördelningspolitik, välfärdspolitik, 

makt och ägandefrågor. De senaste decennierna har 

det varit enkelt för många väljare runt om i västvärlden att gripas av 

misstanken att oavsett vilket av de etablerade blocken man röstar på, 

så får man ungefär samma variant av markandsfundamentalism med 

mänskligt ansikte. 

Och när det råder konsensus i den ekonomiska politiken, då blir 

det desto mer prat och spektakulära utspel i exempelvis invandringsdebatten. 

Och det blir dessutom lätt så att högerpopulistiska krafter 

eller ytterhögern, som framställer sig som stående vid sidan av etablissemanget, 

uppfattas som de enda förespråkarna för förändring. 

Det är en katastrofal situation, i synnerhet för arbetarrörelsen. Det 

kan man också följa i mobilisering och valresultat. 

I den här utvecklingen har hetsretoriken mot invandring och mot 

muslimer spelat en viktig roll. Sådana partier och rörelser har i sin 

tur spelat en viktig roll för att föra in konspiratoriska föreställningar 

och ett avhumaniserande språkbruk i politikens finrum. 

Det som är slående med den här vändningen är att man gärna pratar 

om muslimer, samtidigt som man står för en ekonomisk politik 

som gynnar de välbeställda. Se exempelvis Vlaams Belang i Belgien, 

som rasar mot servering av halalkött som ”muslimsk kolonisering”, 

samtidigt som man för fram långtgående antifackliga och privatiseringsivrande 

krav. 

I Norge är det Fremskrittspartiet som har haft den funktionen. 

Partiet har stått för en politik vars resultat blir en klar överföring av 

ekonomisk och politisk makt från dem som har mindre till dem som 

har mer, samtidigt som profilfrågorna istället varit invandring och 

brott och straff. En viktig del av retoriken är etnifieringen av snart 

sagt alla samhällsproblem – alltså att förklara det som sker i termer 

av etniska eller kulturella skillnader, något som är importerat och 

som inte skulle finnas utan invandring och invandrare. 

Jag trycker just på ordet funktion, för högerpopulister i Europa är 

sinsemellan olika och utvecklingen kan inte reduceras till specifika 

partier. Men den funktion som den här typen av politisk strategi har, 

den är likartad i de olika länderna. Och just hetsen mot muslimer 

har varit en röd tråd i den strategin de senaste åren. 

Men medan inblicken i den organiserade islamofobiska tankevärlden 

borde fått oss att diskutera denna politiska utveckling mer och 

bättre efter Breiviks attentat, har utvecklingen i Norge varit närmast 

motsatt. Det var kanske väntat, men det är ändå frånstötande och 

TA DEBATTEN 

OM ISLAMOFOBIN! 

fräckt att som Fremskrittspartiet nu med full kraft framställa sig själv 

som det stora offret efter Breiviks massaker. Varje försiktigt försök 

att diskutera rasism och främlingsfientlighet – att försöka sprida ljus 

över den islamofobiska hatideologi som fanns där före den 22 juli 

och som finns kvar där efteråt – stämplas nu av högerpopulistiska 

Fremskrittspartiet och en rad andra kumpaner i den surrealistiska 

debattföringen som ett ”hot mot yttrandefriheten”. 

Och vartåt debatten graviterar om man inte ruckar på några av 

grundstenarna i den har blivit allt tydligare den senaste tiden. Se 

bara på den debattglade sociologen och kolumnisten Kjetil Rolness 

text i Dagbladet den 3 december, som tog ett helhetsgrepp genom att 

slå fast att ”stämpling är ödeläggande för debatten” och skriva det 

förlösande: ”Som så ofta förr i politiken möts ytterpunkterna. Den 

yttersta högerns och yttersta vänsterns debattekniker går inte att 

skilja från varandra efter den 22 juli.” 

Detta är den ängsliga ”liberala” medielogiken spelad som klaviatur 

av flinka högerpopulistiska fingrar. 

Apropå de politiska och mediala eliternas särskilda roll i debattens 

utformning har forskaren Teun van Dijk i en statlig utredning 

beskrivit hur ”pressen och många andra eliter [har] gjort stora ansträngningar 

för att markera att islamofobiska och invandringsfientliga 

hållningar inte ska ses som former av rasism. Så fort främlingsfientligheten 

blir till vanligt sunt förnuft, till något som ’vi’ instämmer 

i, så ska den inte längre benämnas ’rasism’” (Teun van Dijk, 

Bortom Vi och Dom: Teoretiska reflektioner om makt, integration och 

strukturell diskriminering SOU 2005:41, s. 122). 

Man skulle kunna formulera det så här: Det är ett privilegium för 

den diskursskapande eliten att kunna dra gränsen så att den går strax 

utanför den egna positionen för stunden. 

Sällan har detta fenomen illustrerats så tydligt som i debatten om 

debatten, där redaktörer och kommentatorer går i taket när någon 

vågar skriva om politiska gränsdragningar på ett sätt som omfattar 

deras egna ställningstaganden, ta debatten om deras roll i skapandet 

av samhällsklimatet, när det blir efterlyst ett innehållsligt ansvar för 

och en politisk analys av deras yttranden. Då är det ”direkte uanstendig” 

och ”halv yttringsfrihet”, för att citera den förnärmade generalsekreteraren 

i Norsk Presseforbund, Per Edgard Kokkvold i Verdens 

Gang (111126). Men vi behöver ha den debatten. En debatt som förhåller 

sig till det faktum att människor i politiska och mediala maktställningar 

har ett ansvar för den verklighetsuppfattning som påverkar 

allas våra handlingar – med eller utan psykiatrisk diagnos. En debatt 

som förhåller sig till det offentliga rummet som realitet, inte 

som liberal salongsfantasi. 

15 


TEMA: 

ILLUSTRATION: ANDREAS NORBERG 

KRIMINALITET 

Om du varit rädd för brott när du gått hem genom staden, så är detta temat för dig. 

Om du blivit trakasserad av polisen, då är det också för dig. Om du undrar varför det 

tycks som om invandrare begår fler brott, eller varför en dödsskjutning kan vara som 

bortglömd nästa dag, ska du absolut läsa följande sidor. Mitt i alla tragedier finns en 

växelverkan mellan rasism och vår syn på kriminalitet. Mana berättar hur. 

17 

MANA 1 2010 

TEMASIDOR

18 

MANA 3/4 2011 

ILLUSTRATION: 

PRINCE HAT 

TEXT: RASMUS 

JEPPSSON 

JOURNALIST 

DÖMD PÅ 

FÖRHAND 

MAFFIA, FÖRORTSLIGOR OCH ARGA INVANDRARBARN 

SOM BRÄNNER BILAR. BILDERNA AV DEN KRIMINELLA 

INVANDRAREN TAR ALLT STÖRRE PLATS I SAMHÄLLS- 

DEBATTEN. OCH STATISTIKEN BEKRÄFTAR BILDEN AV ATT 

PERSONER MED INVANDRARBAKGRUND BEGÅR FLER BROTT 

ÄN PERSONER MED SVENSKFÖDDA FÖRÄLDRAR. MEN VAD 

BEROR DET PÅ? MANA VÄNDER STATISTIKEN UT OCH IN. 

När Kalmarborna hasade ut till postlådan i morgontofflorna 

på torsdagsmorgonen hade de ingen aning. Tidningens 

förstasida fick många att vakna till. Ett halvt köpcenter 

hade brunnit ner under natten. En anlagd brand. 

Alla förstod hur det låg till. Den stora branden hade 

under en månad föregåtts av en rad små anlagda bränder i soptunnor 

och containrar utanför köpcentret i den invandrartäta stadsdelen 

Berga. Genast startade debatten. Hade Kalmar fått sitt eget 

Rosengård? Eller Tottenham? Handlade det om misslyckad integration? 

Vad skulle man göra med de somaliska och bosniska ungdomarna 

som brukade hänga bakom köpcentret? Hur skulle de 

kunna känna sig som en del av samhället? Kunde en ny fotbollsplan 

vara lösningen? Kommunalrådet Johan Persson (S) valde 

den hårda linjen och sa att det blir inte en krona till ungdomarna i 

Berga innan bränderna upphör. 

Den reflexmässiga reaktionen bland Kalmarborna och deras 

politiker var inte oväntad. Debatten om kriminalitet bland unga 

med invandrarbakgrund har fått allt större genomslag i sam hället. 

Och den stöds av statistiken. Mer än varannan man med invandrarbakgrund 

har någon gång varit misstänkt för brott. En studie 

från Stockholms universitet visar att män födda i utlandet eller av 

19 


”MER ÄN VARAN- 

NAN MAN MED 

INVANDRARBAK- 

GRUND HAR NÅ- 

GON GÅNG VARIT 

MISSTÄNKT FÖR 

BROTT.” 

invandrade föräldrar har mer än dubbelt så många registrerade 

brottsmisstankar som män födda i Sverige av 

svenska föräldrar. 

OJÄMLIKHETENS PRIS 

Men det intressanta med undersökningen är något annat: 

Om man istället väljer att gå efter pengar och sociala 

resurser blir slutsatsen annorlunda. I själva verket är det 

personer med lågutbildade och fattiga föräldrar som begår 

de flesta brotten, oavsett etniskt ursprung. 

– En stor del av gapet i brottsligheten beror på att 

invandrare har lägre resurser, säger sociologen Martin 

Hällsten, som varit med och skrivit om sambandet 

mellan social ojämlikhet och brottslighet i rapporten 

Crime as a Price of Inequality (på svenska Brottslighet 

– priset för ojämlikheten). 

Forskarna har studerat alla skolelever som gick ut 

högstadiet i Stockholmsområdet under åren 199093. 

Man har kartlagt deras sociala bakgrund: förhållandena 

i bostadsområdet där de vuxit upp, föräldrarnas utbildning, 

arbete och disponibla inkomst, om de vuxit upp 

med två föräldrar eller en ensamstående förälder och 

antalet syskon. 

Siffrorna visar att unga män födda i utlandet har enligt 

domstol gjort sig skyldiga till 2,8 gånger fler brott än 

unga män födda i Sverige av svenska föräldrar. Men de 

visar också att nästan hela skillnaden försvinner om man 

tar hänsyn till skillnaden i resurser. Invandrarungdomarnas 

högre brottslighet kan med andra ord till allra största 

delen förklaras med sociala skillnader, som föräldrarnas 

ekonomi och uppväxt i områden med hög brottslighet. 

SKITJOBB OCH STATUSJAKT 

Den som flyttar till ett nytt land bryter med nästan allt. 

Att börja om med nytt språk, ny kultur och utan pengar 

är tufft. 

– Man förlorar resurser som man haft i sitt hemland, 

säger forskaren Martin Hällsten. 

Det kan handla om pengar, sociala nätverk och kunskap 

om hur samhället fungerar. Utan dessa tillgångar är 

det svårt att ta för sig i samhället. Många kan vittna om 

det här: psykologen från Chile som jobbar som städare i 

Sverige, journalisten från Senegal som blev vårdbiträde, 

kommunikationschefen från Ukraina som när hon till 

slut fick praktik på ett kommunikationsföretag fick nöja 

sig med att sköta kopiatorn. 

Barn till ensamstående föräldrar med okvalificerade 

och lågavlönade arbeten har det svårare ekonomiskt. 

Samtidigt finns samhällets press på att lyckas: att ha en 

ny iphone och köra en het BMW. 

– Ju mindre resurser man har, desto större är sannolikheten 

att man begår ett brott, säger Martin Hällsten. 

Att brottslighet skulle hänga ihop med en viss etnicitet 

avfärdas av forskarna. 

– Vi har jämfört brottsligheten mellan individer som 

kommer från samma ursprungsland. Om alla ifrån ett ursprungsland 

hade haft likartad brottslighet skulle det ha 

varit en indikation på att det finns en gemensam förklaring, 

till exempel etniciteten. Men så är inte fallet, individer 

från samma ursprungsland liknar varandra ganska 

lite när det gäller brottslighet, säger Martin Hällsten. 

”EN SJÄLVUPPFYLLANDE PROFETIA” 

Genom att titta på föräldrarnas utbildning, inkomst, 

klassposition och grannskapet man vuxit upp i kan forskarna 

förklara en stor del av invandrares överrepresentation 

i brottsstatistiken. Men de kan inte förklara hela 

skillnaden. De föreslår ett par andra möjliga förklaringar. 

En är diskriminering inom rättsprocessen. 

Inom internationell forskning finns det starkt stöd för 

tesen att etniska minoriteter särbehandlas av polis och 

rättsväsende. Tove Pettersson, docent i kriminologi på 

Stockholms universitet, har tittat på situationen i Sverige. 

Hon menar att invandrare diskrimineras på flera nivåer 

i rättsväsendet. 

Tove Pettersson följde personer som blivit polisanmälda 

för våldtäkt och grov misshandel under åren 

1998–2000 och studerade händelseförloppet från polisanmälan 

till dom. Skillnaden var tydlig när man räknar 

bort andra faktorer som tidigare brottslighet och ålder: 

– Personer med utomeuropeisk bakgrund döms oftare 

till fängelse än personer med svensk bakgrund som begått 

samma brott, säger Tove Petersson. 

Hon berättar också om studier som andra forskare 

gjort av polisens agerande. De har gjort intervjuer med 

poliser och följt med dem på jobbet. 

– Polisen har en större fokus på vissa grupper. Det leder 

till större risk att bli upptäckt om du tillhör en sådan 

grupp och begår ett brott. Personer med utländsk bakgrund 

är en sådan grupp, säger hon. 

Det behöver inte nödvändigtvis handla om avsiktlig 

rasism. Inom poliskåren finns det en föreställning om att 

invandrare oftare begår brott, och den leder till att polisen 

fokuserar mer på invandrare än på andra grupper. 

Och det man letar efter hittar man. 

– Det blir en självuppfyllande profetia, säger Tove 

Petersson. 

”BROTTSLIGHETENS RASIFIERING” 

Tendensen att skylla brottslighet på invandringen har 

också etablerat sig i samhällsdebatten. Felipe Estrada, 

professor i kriminologi i Stockholm, kallar fenomenet 

för ”brottslighetens rasifiering”. 

Han menar att bilden av att samhället blivit alltmer 

våldsamt är en illusion. Istället handlar det om att vårt 

sätt att se på våld och brott har förändrats. Medier och 

samhällsdebattörer fokuserar mer på våld idag än på 

1970 och 80talen. Och istället för att se brottsligheten 

som ett problem för hela samhället finns en tendens att 

peka ut vissa problemgrupper. 

– Det blir ett avståndstagande. Man väljer att lyfta 

fram att de här människorna är annorlunda än vi, det är 

därför de begår brott. Tidigare fanns en social förståelse 

av att vi alla skulle kunna begå de här brotten under 

vissa omständigheter, säger Felipe Estrada. 

Medierna har ett ansvar, menar han. När de lyfter 

fram brottsligheten tvingas vi som medborgare hela tiden 

att förhålla oss till den. Men i grunden handlar det 

om politik. 

Felipe Estrada menar att brottsligheten har använts 

som ett medel för att kritisera välfärdssamhället och att 

den kritik som på 1970talet kom från yttersta högerkanten 

idag har blivit samhällsnorm. 

– Man talade om svängdörrar på Kumla. Svenska 

Dagbladets ledarsida skrev om föräldrar som inte tog 

ansvar och att samhället måste ingripa tydligare och 

hårdare mot brottslighet. Då var det oerhört ifrågasatt, 

men idag protesterar ingen om man säger samma sak. 

Problemen med kraven på hårdare tag är flera. Dels 

är det inte så effektivt som det kan verka. 

– Hårdare tag löser inte brottsproblemen. Man måste 

låsa in oerhört många människor innan det påverkar 

brottsstatistiken, säger Felipe Estrada och tar Kalifornien 

som exempel. Den amerikanska delstaten har satsat 

enorma summor på fängelser, vilket nästan har 

knäckt delstatens ekonomi. Nu tvingas man tänka om. 

– Istället för att sätta unga människor i arbete och 

utbildning kan man sätta dem i fängelse. Men det blir 

oerhört kostsamt, säger han. 

Men kraven på hårdare tag spär också på konflikter 

och ”vi och dom”tänkande. 

– Det försvårar förståelsen. Det blir lättare att ta avstånd 

från brottslingar men svårare att ta tag i de sociala 

problemen som ligger bakom brotten. 

– Det finns en syn att det är invandrarungdomar 

som begår de här brotten. Så skulle aldrig ”våra” ungdomar 

göra. Om de inte var väldigt fulla eller psykiskt 

sjuka. 

DE GRIPNA I BERGA 

Det dröjde någon vecka. Snacket gick på kaféerna och 

bensinmackarna i Kalmar. Osäkerheten och spekulationerna 

frodades. 

Bergaborna var upprörda över att deras frisör och 

konditori hade blivit lågornas rov. Stormöte planerades 

där Bergaborna skulle möta politiker, tjänstemän och 

fastighetsägare. Kommunalrådet stod fast vid sin hårda 

linje. 

Sedan, en fredagseftermiddag i oktober, greps fyra 

unga män misstänkta för branden. Tre av dem hade 

svenskklingande namn. Samtliga kom från en annan 

stadsdel, även den känd för låga inkomster och hög kriminalitet. 

Huruvida de gripna männens föräldrar var 

arbetslösa, lågutbildade och ensamstående är oklart. 

Statistiken talar för det. 

”INVANDRAR- 

UNGDOMARNAS 

HÖGRE BROTTS- 

LIGHET KAN 

[…] TILL ALLRA 

STÖRSTA DELEN 

FÖRKLARAS MED 

SOCIALA SKILL- 

NADER, SOM 

FÖRÄLDRARNAS 

EKONOMI OCH 

UPPVÄXT I OM- 

RÅDEN MED HÖG 

BROTTSLIGHET.” 

20 21 


FAKTA 

I februari 1999 letade fyra civilklädda poliser 

efter en våldtäktsman i Bronx, New York. De fick 

syn på en man som passade in på beskrivningen: 

Amadou Diallo, en 22-årig immigrant från 

Guinea. Diallo stod vid ingången till sin 

lägenhet när han drog fram något ur fickan. 

Poliserna trodde att det var ett vapen, och 

avfyrade sammanlagt 41 skott varav 19 träffade 

Diallo som avled. Det visade sig att han hade 

dragit fram sin plånbok ur fickan, och att han var 

både obeväpnad och oskyldig. 

Mot bakgrund av Diallos öde utformades ett 

psykologiskt experiment som påminner om ett 

dataspel. Deltagaren får se en serie bilder, som 

de här intill, föreställande vita eller svarta 

personer. De håller antingen i en pistol eller i ett 

annat föremål, som en plånbok eller 

mobiltelefon. Deltagarens uppgift är att så 

snabbt som möjligt trycka på ”shoot” om 

personen på bilden är beväpnad, eller trycka på 

”don’t shoot” om personen är obeväpnad. 

Resultaten visade att deltagarna hade snabbast 

reaktionstid när en svart person var beväpnad, 

och när en vit person var obeväpnad. Man sköt 

felaktigt flest gånger när en svart person var 

obeväpnad, och missade att skjuta beväpnade 

vita personer oftast. Oavsett deltagarens egen 

etnicitet, gav studien samma resultat. 

Forskarnas förklaring är att när information 

stämmer överens med stereotypa uppfattningar 

går den snabbare och lättare för hjärnan att 

bearbeta. Deltagarna hade en lägre tröskelnivå 

för att skjuta en svart person. Detta tror 

forskarna beror på att det är lättare att känna sig 

säker på att information som passar in i ens 

stereotypa uppfattningar är korrekt. 

Det finns även andra socialpsykologiska 

experiment som visat på liknande fenomen. I ett 

experiment fick deltagarna avgöra om bilder de 

såg föreställde vapen eller verktyg och resultaten 

visade att folk hade enklare för att identifiera 

vapen efter att de sett en svart persons ansikte 

(Payne, 2001). Tvetydiga beteenden uppfattas 

också som mer fientliga och hotfulla när de 

utförs av en svart person, än om samma 

beteende utförs av en vit person (Duncan, 1976; 

Sagar & Schofield 1980). Stereotypa 

associationer mellan afroamerikaner och till 

exempel våld, leder enligt forskarna till att 

mentala genvägar byggs upp i hjärnan. Dessa 

kommer till användning i alla situationer där en 

svart persons beteende ska bedömas. En 

individs nivå av fördomsfullhet kan också spela 

in, men är inte avgörande. Det räcker att det 

finns en stereotyp föreställning som kopplar 

samman afroamerikaner med våld. 

Källa: The Police Officer’s Dilemma: Using 

Ethnicity to Disambiguate Potentially 

Threatening Individuals, ur Journal of Personality 

and Social Psychology, 2002, Vol. 83, No. 6, av 

Joshua Correll, Bernadette Park, Charles M. Judd 

(University of Colorado at Boulder) & Bernd 

Wittenbrink (University of Chicago). 

MALMÖ, 

KRIMINALITET, 

”GÄNG” 

Vem är sörjbar? Vems död sörjs och vem anses inte mänsklig 

nog för att sörjas? Dessa frågor ställer sig genusforskaren 

Judith Butler när hon diskuterar hur USA bygger berättelsen 

kring sitt globala krig. Men vad händer om man ställer dessa 

frågor på hemmaplan, i Malmö? Vem är sörjbar när vi pratar 

om gatuvåld, kriminalitet och gänguppgörelser? 

Sydsvenskanreportern Tobias Barkman har, tillsammans 

med kollegan Joakim Palmkvist, utforskat 

verkligheten bakom den slentrianmässiga 

rapporteringen om ”uppgörelser i undre världen”. 

I boken Maffiakrig: Nio avrättade män och 

staden de levde i djupdyker de i bakgrunden till nio mord 

och kartlägger de mördades bakgrunder och sociala sammanhang. 

– När man säger ”uppgörelse i undre världen” slutar 

folk snabbt lyssna. Den respons vi får från läsarna visar 

att intresset för de mord som förklaras som kriminella 

uppgörelser dalar efter bara en dag, därefter tror folk att 

de har fått hela bilden, att den där enkla etiketten beskriver 

hela situationen för dem. Men de här enkla stämplarna 

på olika typer av brott och brottslingar döljer de mer 

komplexa sammanhangen: allt handlar inte om affärsuppgörelser 

och knark. 

Boken beskriver hur den organiserade brottsligheten i 

Malmö delvis ändrat karaktär. Det har skett en förskjutning 

från mcgängens fasta hierarkiska strukturer till 

kompisnätverk som är baserade på att man växt upp tillsammans 

och ställer upp för varandra. Samtidigt som 

författarna visar att den organiserade brottsligheten har 

”bitit sig fast” i samhället, visar de också att de som fallit 

offer för de så kallade gangstermorden inte alltid är inbitna 

kriminella, utan snarare personer i de kriminella nätverkens 

utkanter. De kompisbaserade strukturerna innebär 

att tillhörigheten och identifikationen med den kriminella 

världen inte alltid är självklar. 

– Rent konkret har de här morden drabbat både per 

22 23 


TEXT: MAJA 

SAGER 

REDAKTIONSMEDLEM 

KOLLAGE: SARAH 

KATARINA HIRANI

soner som är djupt integrerade i kriminella organisationer 

och killar som levt ganska vanliga liv. Killar som 

har schyssta föräldrar som tagit hand om dem, men 

som varit i umgängeskretsar där vissa är kriminella, en 

form av kretsar som är vanliga i mindre bemedlade 

områden. 

Vad betyder det att dessa mord har passerat med så 

pass lågt intresse för de människor som fallit offer? Intresset 

har kretsat kring faror för allmänheten och uppkomsten 

av ”gangstervåld” men sorgen över de unga 

männens öde har helt uteblivit. 

Både forskare och antirasistiska debattörer har pekat 

på hur ord som ”gäng” och ”kriminella” på grund av 

medielogik och rasism kommit att associeras med 

stigmatiserade bostadsområden, med invandring och 

rasifierade grupper. Så jag frågar Tobias Barkman om 

han tror att det låga intresset för de unga männen som 

har dött har något att göra med att man utgår från att 

det rör sig om personer med utländsk bakgrund. 

– Det finns mycket politik i brottslighet. Många vill 

använda brottslighet för sina politiska agendor, även 

rasister. Men i allmänhet tror jag att det i grund och 

botten handlar om att skapa en känsla av trygghet för 

en själv genom att känna att det är personer som inte är 

som en själv. Sedan är ju frågan ”vem är inte som jag?”. 

För de flesta handlar det nog mest om att de drabbade 

är just brottslingar, det kommer i första hand. Sedan för 

en del, som bor på Gamla Väster eller Limhamn till exempel, 

handlar det nog också om att tänka att det händer 

på andra platser i Malmö. Men visst, det finns ju 

också rasism i Sverige, och säkert många som tar avstånd 

på den grunden. 

ETNIFIERINGSPROCESSER I MEDIA 

Torun Elsrud är sociolog och forskar kring diskrimineringsprocesser 

med fokus på hur vissa journalistiska 

grepp stigmatiserar etniska minoriteter och pekar ut 

vissa bostadsområden som problem. 

– Inom forskningen talar man om mediers etnifiering 

av förorten. Det handlar inte om att man rakt av 

kopplar ihop invandring och kriminalitet, men istället 

kan man se hur de bilder som förmedlas tillsammans i 

sin helhet skapar de här kopplingarna. Till exempel 

kan man se att förorten etnifieras via ”positiva” berättelser 

om integrationsprojekt, en öppen förskola som 

även erbjuder svenskundervisning eller återkommande 

festligheter på temat etnisk mat. Så görs förorten ”trevligt 

mångkulturell”. Men sedan har vi ett annat starkt 

tema om samma plats, där ”etnicitet” inte nämns; det 

starka fokuset på kriminalitet i just de här områdena. 

Så görs förorten otrevligt ”kriminell”. När alla teman 

länkas samman uppstår en koppling mellan ”invandrarbakgrund” 

och kriminalitet. Kopplingen behöver 

alltså inte göras i den enskilda texten, utan sker genom 

en kombination av texter, ofta över tid. Journalistiken 

väljer ofta bort att diskutera de sociala och ekonomiska 

orättvisor som gör att migranter och barn till migranter, 

liksom andra ekonomiskt missgynnade grupper, 

har få eller inga möjligheter att förverkliga sina livsdrömmar 

på det sätt som den ”svenska” medelklassen 

har. Då blir den övergripande bilden som medierna 

ger skev och den ger näring åt främlingsfientlig retorik. 

Torun Elsrud knyter ihop sitt resonemang kring 

etnifieringsprocesser i medierna med att hänvisa till 

journalisten Oivvio Polite: 

– Han förklarar att om en journalist skriver en berättelse 

om en ”ung invandrarkille” som är på väg in i kriminalitet 

för att han känner sig utestängd av samhället, 

så berättar journalisten en sanning. Men om det är den 

enda typ av nyheter han och hans kollegor berättar om 

”unga invandrarkillar” så producerar de tillsammans 

en lögn. 

”VI” OCH ”DE ANDRA” 

Torun Lindholm är psykolog och bedriver forskning 

kring hur fördomar och stereotypa föreställningar 

kan verka diskriminerande i rättsliga sammanhang. 

I försökssituationer har hon visat filmer där brott begås 

och sett att det som händer på filmerna uppfattas olika 

beroende på hur åskådarna uppfattar sin egen och 

aktörernas etniska bakgrund. 

– Att denna tendens att uppfatta situationer utifrån 

sina egna utgångspunkter och föreställningar får konsekvenser 

i rättsväsendet har även visats till exempel i 

studier i USA, där man kan se att afroamerikaner löper 

större risk att dömas till dödsstraff. 

Både Lindholm och sociologen Torun Elsrud tror 

på en förklaring liknande den som Tobias Barkman är 

inne på, att sättet att beskriva brottslighet och våld – 

och hur detta på olika mer eller mindre subtila sätt 

rasifieras – har att göra med behovet av att skapa en 

berättelse om ett nationellt ”vi” som tryggt, stabilt och 

laglydigt. Torun Lindholm vill inte direkt tala om 

rasism, men ser hur vissa grupper av invandrare stigmatiseras. 

– När jag var liten var det finnar som stigmatiserades 

som kriminella, idag är det andra grupper. När man är 

hotad vill man hitta syndabockar, och jag kan inte säga 

om det handlar om just rasism, men då invandrare är 

överrepresenterade i brottsstatistiken kanske det blir 

en tacksam grupp att göra till syndabockar. Problemet 

är att man förklarar statistiken med att det skulle handla 

om gruppens inre egenskaper och karaktär, att det 

skulle vara något problematiskt med dessa grupper. 

Man ser inte hur situationen, sociala strukuturer, valmöjligheter 

etcetera påverkar. Statistiken handlar om 

att de som befinner sig längst ner socioekonomiskt är 

överrepresenterade, och så som det här samhället ser 

”RENT KON- 

KRET HAR DE 

HÄR MORDEN 

DRABBAT BÅDE 

PERSONER 

SOM ÄR DJUPT 

INTEGRERADE I 

KRIMINELLA 

ORGANISA- 

TIONER OCH 

KILLAR SOM 

LEVT GANSKA 

VANLIGA LIV. 

KILLAR SOM 

HAR SCHYSSTA 

FÖRÄLDRAR 

SOM TAGIT 

HAND OM DEM, 

MEN SOM VARIT 

I UMGÄNGES- 

KRETSAR 

DÄR VISSA ÄR 

KRIMINELLA…” 

”STATISTIKEN 

HANDLAR OM 

ATT DE SOM 

BEFINNER 

SIG LÄNGST 

NER SOCIO- 

EKONOMISKT 

ÄR ÖVERRE- 

PRESENTERA- 

DE, OCH SÅ 

SOM DET HÄR 

SAMHÄLLET 

SER UT ÄR 

DET INVAND- 

RARE SOM 

BEFINNER 

SIG LÄNGST 

NER.” 

ut är det invandrare som befinner sig längst ner. 

Hossein Miri är psykolog och psykoterapeut och har 

arbetat med barn och ungdomar runt om i Malmö i 

många år. Även han säger att en rigid uppdelning i ”vi” 

och ”dem” är en psykologisk mekanism som hjälper 

människor att dela upp världen och som används för att 

ta avstånd från det som känns hotfullt eller smutsigt 

hos en själv. Men han förklarar hur denna mekanism 

förstärks i dagens samhällsklimat: 

– Samhället har blivit hårdare de senaste tio åren. 

Det finns en växande rasism i hela Europa, men hela 

samhället är i kris, det är inte bara hårdare mot etniska 

minoriteter, alla svaga grupper skuldbeläggs. I detta klimat 

har även kriminaliteten ökat, samhället har blivit 

osäkrare. Och när det finns en sådan osäkerhet, när ångesten 

växer i människor, då triggas det paranoida 

vi och demtänkandet och förstärks ytterligare. Massmedierna 

spelar också en roll här, vissa medier fångar 

den här stämningen och bedriver en journalistik som 

rasifierar kriminalitet och beskriver det som att pro 

blemen bara finns hos ”de andra”. 

OSYNLIGGJORDA STRUKTURER 

”Det här är inga ungdomar, de flesta är över 20 år. Det 

är försent att lägga något krut på dem. De är förlorade. 

De kommer antingen att dö av en överdos eller bli 

skjutna i någon gänguppgörelse”, säger en anonym polis 

till Dagens Nyheters reportrar i ett reportage om kriminalitet 

och stök på Sevedsplan i Malmö den 9 oktober 

2011. 

Uttalandet spär på misstanken om att samhället är på 

väg att släppa sitt ansvar, att det finns en uppgivenhet 

sprungen ur osynliggjorda strukturer och individualiserade 

tolkningsmodeller. 

Vad händer med tolkningar av ungdomsbrottslighet 

som ett fenomen att förstå inom ramarna för sociala 

sammanhang, klasskillnader och andra samhälleliga 

strukturella fenomen? 

Torun Elsrud tror att dagens sätt att diskutera kriminalitet 

och ungdomsbrottslighet hänger ihop med en 

hårdnande attityd mot allt som avviker från en individualistisk 

norm i ett alltmer nyliberalt samhälle: 

– Barn får veta tidigt att de har alla möjligheter att bli 

vad de vill och om de inte blir det är det deras eget fel. 

Intresset för att förstå de sociala strukturer som omöjliggör 

för vissa verkar vara minimalt just nu. Det gäller 

även i medierna. 

VAD ÄR ”GÄNG”? 

Men vem handlar den här diskussionen egentligen om? 

Medan Barkmans och Palmqvists bok tydligt fokuserar 

på den organiserade brottsligheten, så brister den mer 

allmänna diskussionen om kriminalitet och våld däri att 

begreppen lätt glider mellan den grövre kriminaliteten 

och ungdomar som begår småbrott och till och med 

ungdomar som inte begår brott, utan som bara umgås 

på stan i grupp. Hossein Miri lyfter fram den här avsaknaden 

av nyanser. 

– Diskussionen om kriminalitet, ungdomar och gäng 

är väldigt ensidig och generaliserad. Visst finns det ungdomar 

med varierade bakgrunder som begår brott, men 

det finns desto fler ungdomar som inte begår brott. 

Ungdomar med mörkt hår eller mörk hy blir misstänkta 

så fort de umgås i grupp. Dels har forskning visat att de 

löper fyra gånger större risk att bli misstänkta för brott, 

dels berättar många ungdomar jag träffar i mitt arbete 

om hur de behandlas som kriminella så fort de är i 

grupp på bussen eller ute på stan. Det verkar inte göras 

skillnad mellan grupper av kamrater och kriminella 

gäng. 

Att det finns en förvirring kring vad som egentligen 

menas med gäng blir tydligt i kommunstyrelseordföranden 

Ilmar Reepalus kritiserade kommentarer i ett 

annat reportage från Sevedsplan i Malmö, denna gång i 

Sydsvenskan den 7 oktober. Först erbjuder Reepalu en 

förklaringsmodell som skulle kunna ses som ett frö till 

kritik av strukturell rasism: 

”Det här är ungdomar som behöver känna att de har 

en framtid, men tyvärr finns det människor som står utanför 

samhället idag på grund av det efternamn de har.” 

Men efter några korta följdfrågor hoppar Reepalu vidare 

till helt andra problemformuleringar: 

”Det är också viktigt att människor som inte har 

svenskt medborgarskap och i högre grad begår brott 

blir utvisade. [...] Jag tycker det bör tillämpas oftare, att 

fler som är aktivt kriminella och inte har svenskt medborgarskap 

utvisas och inte får komma tillbaka till landet 

under en längre tid.” 

Reepalu glider här över hela skalan från tonåringar 

som reagerar på strukturell exkludering och bråkar på 

stan till organiserad brottslighet, och förstärker samtidigt 

rasifieringen av dessa personer genom att peka 

ut dem som löst hängande medborgare, att de inte fullt 

ut tillhör det svenska samhället. 

Samtidigt som Hossein Miri kritiserar hur ungdomar 

från rasifierade grupper behandlas och de negativa stereotyper 

genom vilka de tolkas, så understryker han 

vikten av att också lyfta fram positiva nyanser. 

Det handlar alltså inte bara om att konstatera att de 

negativa fördomarna är just fördomar. För att få hela 

bilden måste man också se de positiva krafter som växer 

i en stad präglad av mångfald. 

– Visst finns det problem, men fördomarna skapas 

också av att bara fokusera på problemen. Det jag ser 

bland ungdomarna i Malmö är att antirasismen växer 

och att de bär fram en stark kosmopolitisk kraft. Jag 

gläder mig åt att se hur ungdomar i Malmö skapar nya 

kulturer och nya gränsöverskridande identiteter. 

24 

25 


Krönika/ 

Vem är ansvarig? 

För att kunna få ett lyckligt liv, måste man födas på 

rätt plats vid rätt tillfälle. Och för det krävs tur. Inom 

filosofin kallas det för moral luck. Folk med gynnsamma 

förutsättningar vill sällan erkänna den betydelse 

turen haft. De vill tillskriva sig själva äran, vilket 

delvis kan förklara varför de som ”lyckats” har svårt 

att förstå varför andra inte gör det. 

Så fort det talas om kriminalitet bland högerliberaler 

är dessa ord ständigt återkommande: Individen är 

alltid ansvarig för sina handlingar. 

Elvaårige Mohammed anländer som flykting tillsammans 

med sin familj från Irak… Familjen kommer 

från enkla förhållanden. Dom bodde säkert i ett stenhus, 

använde kanske åsnor som transportmedel och 

kanske lekte lille Mohammed bland får. Vem vet? Men 

en sak är i alla fall säker: det sprang inte runt en massa 

pundare, alkisar, tjuvar och prostituerade i deras gamla 

hemkvarter. Mohammeds familj flydde inte till Sverige 

på grund av sociala problem, utan det berodde på 

politik. Hundratusentals irakier flydde undan USA:s 

aggression som enbart handlade om naturtillgångar. 

Och så anländer familjen till det västerländska landet 

Sverige som ska typ ”hjälpa dem”, och placeringen 

i ett utsatt område blir ett faktum. Sen vill jag poängtera 

att det är en väsentlig skillnad mellan en förort och 

ett utsatt område. 

På grund av språket och de kulturella skillnaderna 

tar det minst ett år för föräldrarna att ”landa”. Under 

tiden springer lille Mohammed redan runt i sitt utsatta 

område, fascinerad av det västerländska livet, och han 

försöker såklart passa in. Föräldrarna har inte hunnit 

fatta att de har hamnat i ett knasområde. Hemma i Irak 

ser knasområden annorlunda ut än de gör här. Och 

problemen börjar, för hur passar man in i ett utsatt område? 

I vilket område som helst följer man strömmen, 

och det gäller även i ett utsatt område. Jag vet, för lille 

Mohammeds berättelse är även min. Det hände mig 

när jag kom som flykting med min familj från Chile 

1984. Och samma sak händer i de utsatta områdena 

idag. 

Har inte samhället ett ansvar för Mohammeds omgivning? 

De flydde ju till Sverige för att få hjälp. Kan 

man då påstå att Sverige tagit sitt ansvar som ett civiliserat 

iland borde göra? Med tanke på vad västländerna 

tillsammans med sina megakorporationer mjölkat, 

mjölkar och kommer att fortsätta mjölka den tredje 

världen? 

En elvaåring väljer inte, han följer bara med strömmen. 

Kan man då med handen på hjärtat påstå att individen 

alltid är ansvarig för sina handlingar? Svaret är 

NEJ. 

Men frågar man högern efter lösningar för att mot 

L.G Carmona 

a.k.a Kinsesen 

i Kartellen, är i 

vår aktuell 

med boken Spelet 

är spelet, som är 

första delen i en 

trilogi. 

”… HUR SKA 

HÖGERPOLITIKER 

KUNNA RÄTTFÄR- 

DIGA MASSAKRE- 

RANDET AV VÄL- 

FÄRDEN OCH DE 

ÖKADE INKOMST- 

KLYFTORNA, OM 

INTE GENOM 

ATT ÖVERFÖRA 

ANSVARET PÅ 

INDIVIDEN?” 

verka fattigdom och utanförskap – som är huvudorsaker 

till kriminalitet och sociala problem – svarar alltid högerpolitiker 

reflexmässigt: ”man måste lära sig svenska”, 

”man måste ta sitt ansvar och arbeta” och ”uppfostran är 

viktigt”. Invandrare söker inte färre jobb än svenskar menar 

samhällsforskare. Det handlar alltså inte om att invandrare 

hellre vill leva på socialbidrag. Men jag menar, 

hur ska högerpolitiker kunna rättfärdiga massakrerandet 

av välfärden och de ökade inkomstklyftorna, om inte 

genom att överföra ansvaret på individen? 

Ensamstående mammor i utsatta områden tar sitt 

ansvar genom ett eller två lågavlönade jobb. Dom kämpar 

som alla andra ”samhällsbärare”. Men en ensamstående 

mamma med två lågavlönade jobb kan tyvärr inte 

befinna sig på tre platser samtidigt. Inte ens en robot 

skulle klara av det. Hon kommer väl hem 19.00 med lite 

flyt. Hur mycket kontakt finns det mellan mamman och 

barnet? Barnet går ju i skolan, borde inte samhället kunna 

ta ansvar för mammans barn medan hon arbetar? 

Skolminister Jan Björklund basunerade ut följande till 

jublande partikamrater under valrörelsen: problembarn 

i skolan är inte samhällets problem, utan den enskilda 

förälderns. 

Björklund tycker att mamman ska ta ansvar. Faktum 

är att hon gör det, men tyvärr är omgivningen utanför 

hemmet horribel i ett utsatt område. Tyvärr slukar den 

omgivningen hennes son från 08.00 till 19.00. Hur ska 

mamman ha en chans? 

Människor som Reinfeldt och Björklund strävar inte 

efter ett bättre samhälle, utan efter en förbättring av den 

individuella positionen inom det existerande samhället. 

För vänstern handlar allt om hjärta, om kärlek till medmänniskan. 

Men tyvärr är både hjärta och kärlek något 

som högerpolitiker totalt saknar. Och vem är ansvarig? 

Så klart de som röstar på dessa människor, människor 

som fullständigt saknar en känslomässig koppling till de 

sociala problemen – människor med moral luck. 

Upptrappning mot utländska 

medborgare som begår brott 

Dömda utländska brottslingar ska kunna utvisas från Danmark 

om detta inte med säkerhet strider mot internationella 

konventioner – det är det lagförslag som nu diskuteras 

i vårt grannland. I Malmö tycker kommunalrådet Ilmar 

Reepalu att nya svenskar ska ha ett temporärt medborgarskap, 

så att de lättare kan utvisas om de begår brott. 

– Det är en upptrappning i hela Europa i diskussioner 

och beslut. Inget land vill ha lösast regler. Beslut i Danmark 

och diskussionerna i Finland påverkar därför Sverige, 

säger Lisa Westfelt. 

Hon är doktor i kriminologi och har skrivit sin avhandling 

om utländska medborgare som utvisats från Sverige 

som straff. Under de år hon studerat utvecklingen i Sverige 

har klimatet hårdnat. 

– Se bara på hur romer utvisats, säger hon. 

Hon syftar på de 40tal romer som utvisades från Sverige 

förra sommaren. De var EUmedborgare, hade rätt att 

vara i Sverige och var inte dömda för några brott. Däremot 

hade de sysslat med tiggeri, vilket svenska polisen och 

migrationsminister Tobias Billström (M) tyckte var ett dåligt 

beteende. 

Ilmar Reepalus förslag är ytterligare ett tecken på att retoriken 

går i en riktning där det är okej att dela in människor 

i olika grupper; fullvärdiga medborgare och temporära 

medborgare. 

Kanske hade inte medborgarskapet varit så i hetluften 

om de mänskliga rättigheterna hade gällt just alla människor. 

Idag är dessa rättigheter kopplade till medborgarskapet, 

vilket strider mot själva idén om de mänskliga rättigheterna 

– att de är till för precis alla, oavsett varifrån man 

kommer och oavsett om man har begått brott eller inte. 

Men det senare är inte populärt att tala om. 

I Lisa Westfelts avhandling från 2008 är det tydligt att 

inte heller domstolarna i Sverige tar in den aspekten tillräckligt 

väl i fråga om utvisning av utländska medborgare. 

I lagen står att om personen riskerar att utsättas för tortyr 

eller omänsklig eller förnedrande behandling ska han eller 

hon inte utvisas, om inte brottet anses vara så grovt att det 

är ”förenat med fara för allmän ordning och säkerhet att 

låta personen stanna”. När det gäller personer som fått asyl 

i Sverige ska Migrationsverket uttala sig i frågan om eventuell 

utvisning. 

Lisa Westfelts forskning visar att det är mycket sällsynt 

att i domen diskutera huruvida det strider mot de mänskliga 

rättigheterna att utvisa personen. I 16 procent av fallen 

har domstolen inte ens hämtat in material från Migrationsverket 

i frågan, och när de gjort det har de ändå gått emot 

Migrationsverkets bedömning att personen riskerar att utsättas 

för tortyr eller annan förnedrande behandling om 

hon utvisas till det land hon har flytt ifrån. Lisa Westfelt 

menar att domstolen genom systemet gör en andra asylprövning. 

De personer som fått asyl har redan gått igenom en asylutredning 

där myndigheterna har bedömt att de har rätt till 

skydd. Begår de sedan ett brott och utvisning som straffåtgärd 

diskuteras, gör domstolen en ny prövning av asylskälen 

inför beslutet om huruvida personen ska utvisas eller 

inte. 

För utländska medborgare gäller tydligen inte heller 

synsättet att det är möjligt för den som begått ett brott att 

rehabiliteras. Trots att de har avtjänat straffet och fått del 

av kriminalvårdens insatser ses de fortfarande som brottslingar. 

De som utvisas har redan avtjänat sitt straff i Sverige 

men får genom utvisningen ytterligare ett straff, de får inte 

längre bo kvar i landet. 

I Danmark vill man nu att utvisning ska vara huvudregeln. 

I det lagförslag som kom i somras är inte de som 

riskerar att utsättas för tortyr eller annan förnedrande 

behandling skyddade från utvisning. Enligt förslaget ska 

istället utvisning ske om detta inte med säkerhet strider 

mot internationella konventioner. 

Det betyder att en mycket större grupp än tidigare riskerar 

utvisning då det i många fall kan vara svårt att bevisa att 

utvisning till landet personen flytt ifrån med säkerhet 

skulle innebära tortyr eller annan förnedrande behandling. 

Skulle förslaget gå igenom kan man också fråga sig om det 

kommer att ställas höga beviskrav gällande risken att utsättas 

för tortyr på den utvisningshotade. 

Hur är det då i Sverige? Har allt fler utvisats i takt med 

att debattklimatet hårdnat? 

Nej, inte under de senaste 15 åren om man tittar på 

BRÅ:s siffror. Det handlar om mellan 500 och 800 fall årligen. 

Majoriteten av dessa har inte asyl och är inte folkbokförda 

här utan vistas i Sverige temporärt. Efter 1994 skedde 

dock en viss ökning eftersom Sverige då ändrade lagen och 

underlättade utvisning som påföljd. Mitten av 90talet var 

också en tid då retoriken förändrades. Hela migrationspolitiken 

hårdnade efter den våg av flyktingar från Balkan 

som kom hit. Arbetslösheten var stor och Ny Demokrati 

hade banat väg för ett nytt debattklimat. 

Kan då samma sak hända igen? Ja, i Danmark i alla fall. 

Fast inte utan motstånd. 

– Det har varit mycket diskussioner sedan lagförslaget 

kom, både bland frivilligorganisationer och i folketinget. 

Det finns en opinion mot förslaget, säger Sara Westengaard 

Guldagger på danska Institutet för mänskliga rättigheter. 

Institutet varnar för att Danmark med en sådan lag kommer 

att bryta mot internationella konventioner, det vill 

säga att personer som utvisas riskerar att utsättas för tortyr 

eller annan förnedrande behandling i det land de utvisas 

till. Institutet menar att regeringen genom förslaget fråntar 

domstolens delar av dess arbete, nämligen att se till så att 

utvisningar inte strider mot internationella konventioner. 

Vad denna kritik konkret kommer att betyda i Danmark 

är oklart. 

Landet fick tidigare i höst en ny politisk styrning och 

ämnet kommer med största sannolikhet att fortsätta 

debatteras. 

TEXT: BRITTA 

ABOTSI 


”LISA WEST- 

FELTS FORSK- 

NING VISAR ATT 

DET ÄR MYCKET 

SÄLLSYNT 

ATT I DOMEN 

DISKUTERA 

HURUVIDA DET 

STRIDER MOT 

DE MÄNSKLIGA 

RÄTTIGHETER- 

NA ATT UTVISA 

PERSONEN.” 

26 27 


HIPHOPENS 

DUBBLA ANSIKTE 

JOURNALISTER OCH RAPPARE ÄR RÖRANDE ÖVERENS OM ATT DEN SVENSKA HIPHOPEN ÅTERSPEGLAR VERKLIGHETEN I 

FÖRORTEN. I USA HAR AKADEMIKER FRÅN HIPHOPGENERATIONEN BÖRJAT IFRÅGASÄTTA DE VERKLIGHETSANSPRÅK 

SOM RAPPARNA OCH JOURNALISTERNA TILLSKRIVER MUSIKEN. VISSA MENAR ATT HIPHOP BÖRJAR LIKNA EN 

”MINSTREL SHOW” – EN ÖVERDRIVEN UPPVISNING AV RASISTISKA STEREOTYPER. HUR SKA VI FÖRSTÅ SVENSK HIPHOP 

– ÄR DET BERÄTTANDE JOURNALISTIK ELLER GETTOSAFARI? 

TEXT: ANTON 

HULTBERG 

HANSEN 

FRILANSJOURNALIST 

ILLUSTRATION: 

HALFDAN LIVSTRÆT 

PISKET / WWW.SYGNOK. 

TK 

De senaste åren har svensk hiphop genomgått en 

renässans och en generationsväxling – nya stilar 

har vuxit fram, nya artister har sett dagens ljus 

och rappare hittar ständigt nya sätt att sätta ord 

på den mänskliga erfaren heten. 

Många av stjärnskotten på den svenska hiphophimlen 

har förorten som en självklar utgångspunkt för sina berättelser. 

Adam Momodou Eriksson Taal har tagit artistnamnet 

Adam Tensta, som en hyllning till den förort där 

han har vuxit upp. Ison & Fille, Stor och Mohammed Ali 

är andra rappare som ofta refererar till förorten i sina texter. 

Det är inte ovanligt att man pratar om hiphop som 

”gatans röst”. Ofta citeras Public Enemys frontman 

Chuck D, som för tjugo år sedan sade att ”hiphop är 

de svartas CNN”. Även i Sverige framhålls ofta hiphop 

som en genre som lyckas skildra verkligheten i de förorter 

där förhållandevis få journalister bor. I en krönika 

i Expressen den 16 april i fjol skrev journalisten Jan Gradvall 

att svensk hiphop är musikens svar på ”berättande 

journa listik”. 

I hiphopens hemland USA har det rasat en stor debatt 

om hiphopens demoraliserande och samhällsfarliga budskap. 

Å ena sidan finns det konservativa debattörer, som 

komikern Bill Cosby och författaren John McWhorter, 

som menar att hiphop orsakar sociala problem och att 

unga svarta borde dra upp byxorna och skaffa sig ett 

jobb. Å andra sidan växer en rörelse fram på universitet 

och colleges runt om i USA. Hiphop studies – akademiska 

studier i och om hiphop – bidrar med nya perspektiv 

och formulerar en nyanserad kritik inifrån rörelsen. Och 

hiphopgenerationens akademiker ger de nykonservativa 

kritikerna svar på tal. 

LABYRINT OCH KARTELLEN 

Kan hiphop studies bidra med nya perspektiv i den sven 

ska debatten om hiphop? I den här artikeln diskuteras 

svensk förortsrap med teorier hämtade från hiphop 

studies. Och jag fokuserar på två grupper som har varit i 

medialt blåsväder de senaste åren. Det handlar om 

Labyrint och Kartellen. 

Båda grupperna slog igenom 2008, och båda grupperna 

har väckt känslor – hos fansen, i medierna och hos 

polisen. Labyrint slog igenom med låten ”Vår betong” – 

en rå skildring av livet i Uppsalastadsdelen Gottsunda. 

Många av deras texter handlar om ungdomars frustration 

och om konfrontationer med ordningsmakten. I år har 

flera av gruppens spelningar på fritidsgårdar ställts in efter 

påtryckningar från polisen, som anser att Labyrints 

musik uppmuntrar ungdomar att ta droger. 

Kartellen är ett musikkollektiv där några av medlemmarna 

är dömda för bland annat rån, vapenbrott och anstiftan 

till mord. Gruppen lanserade sig som ”Sveriges 

första riktiga gangsterrappare” – och kallar sin musik för 

”verklighetsrap” (en översättning av engelskans reality 

rap). 

Kartellens hotfulla framtoning gav genljud både hos 

hiphopfansen och i medierna. Rapgruppen ägnades en 

hel miniserie i P1:s flaggskepp Studio Ett. Reporten Kata 

rina Gunnarsson intervjuade gruppens medlemmar och 

pratade med poliser. Hon intervjuade småkillar på torget 

i Bagarmossen och hon pratade med en mamma, som 

hävdade att Kartellen hade lett in hennes son på en kriminell 

bana. 

Premissen för Gunnarssons reportage var att Kartellen 

lockar ungdomar till ett kriminellt liv. Beviset hittade 

hon, som så många andra journalister som åker ut till 

förorten, på torget. Scenen känns igen: Radioreportern 

tar fram mikrofonen och småkillarna på torget spelar tuffa. 

Killarna på torget har Kartellens musik som ringsignal 

på mobilerna och i reportaget framsuggereras ett kausalt 

samband mellan gangsterrap och buset i förorten. 

När Katarina Gunnarsson intervjuar Kartellen frågar 

hon med indignerad ton: ”Många som hör det här blir ju 

29 


TEMASIDOR

”HIPHOP 

STUDIES – 

AKADEMISKA 

STUDIER I OCH 

OM HIPHOP 

BIDRAR MED 

NYA PERSPEK- 

TIV OCH FOR- 

MULERAR EN 

NYANSERAD 

KRITIK INIFRÅN 

RÖRELSEN.” 

30 

MANA 3-41 

TEMASIDOR 

fruktansvärt provocerade på er. De tycker att ni beter er 

för jävligt, ni har svikit det här samhället, ni har inspirerat 

andra unga människor att leva kriminellt ...” 

Kartellen: ”Samhället svek först ... Jag säger som 

Christer Petersson, samhället svek först.” 

Katarina Gunnarsson fick andra medier att reagera – 

på Dagens Nyheters ledarsida skrev Hanne Kjöller att rapparna 

ger samhället hela skulden för att de hamnat i kriminalitet. 

Svenska Dagbladets Per Gudmundsson tyckte 

att Kartellen låter som gnälliga ”sossekärringar” när de 

rappar om att kriminalitet har sin grund i segregation, utanförskap 

och nedskärningar. 

VÅLDSFÖRHÄRLIGANDE MUSIK 

Hur kan man förstå musikens utveckling och etablissemangets 

reaktion? Kanske kan vi lära oss av den diskussion 

som länge har pågått i USA. Tricia Rose, professor i 

African American Studies på Brown University, är en 

obestridlig auktoritet inom hiphop studies. Hennes bok 

Black Noise från 1994 räknas som den första boken inom 

genren. Tricia Roses senaste bok Hip Hop Wars beskriver 

de två motpolerna i 00talets polariserade debatt om hiphop 

– och den är en bra utgångspunkt för diskussionen 

om hiphopen, medierna och samhället. 

Grundfrågan när vi diskuterar Kartellen är naturligtvis 

hönan eller ägget. Är det så att hiphop orsakar våld och 

uppmuntrar en kriminell livsstil, eller speglar texterna de 

problem som redan finns i samhället? 

I boken Hip Hop Wars skriver Tricia Rose att den vanligaste 

anklagelsen mot hiphop är att musiken glorifierar, 

uppmuntrar och orsakar våld. Rose påminner om videovåldsdebatten 

från 80talet, och pekar på att det inte 

finns något stöd för att konsumtion av våldsskildringar 

skulle leda till våld. Däremot finns det ett problem med 

att unga svarta amerikaner förknippas med våld. Fördomarna 

om att unga svarta män skulle vara impulsiva, 

våldsbenägna och opålitliga bekräftas av rapmusikens 

våldsamma texter, och dessa tolkas ofta bokstavligt. Låtar 

om att skjuta poliser tolkas inte som ett uttryck för 

unga mäns frustration i botten på samhällsstegen, utan 

som en direkt uppmaning att sätta en kula i närmaste 

konstapel. Rose påpekar att president George Bush (den 

äldre) å ena sidan ansåg att det var ”sjukt” att släppa en 

skiva som glorifierade polismord (i samband med att 

Bodycount släppte låten ”Cop Killer” 1992), men å andra 

sidan villigt lät sig backas upp av Arnold Schwarzenegger, 

som i rollen som Terminator mördar och lemlästar 

dussintals poliser. 

Gangsterrappare försvarar sig ofta med att filmer och 

tvprogram är betydligt mer våldsamma än rapmusik. 

Och exemplet med Bodycount och Terminator visar att 

hiphop bedöms annorlunda än annan populärkultur – 

och att det spelar roll om polismördaren är svart eller vit. 

SLUTA GOLA 

Går det att överföra detta resonemang till en svensk verk 

lighet? Bedöms våldsskildringarna inom svensk hiphop 

annorlunda än våldet i tvserier, film och deckare? Vad 

skulle Hanne Kjöller och Katarina Gunnarsson säga om 

Jens Lapidus bok Snabba cash, eller för den delen om 

DNreportern Lasse Wierups bok Svensk maffia? Vårt 

samhälle översköljs med överdrivna våldsskildringar och 

glorifierande beskrivningar av kriminella, men så länge 

som avsändarna är vita medelklassmän så verkar det inte 

vara något problem. 

Tricia Rose pekar på att våldet inom hiphopen har 

sin grund sig i verkliga förhållanden. Och i den verkliga 

misären finns det verkliga offer. Men i gangsterrappen 

finns det bara hallickar och banditer – alla historier berättas 

ur förövarens perspektiv. Tricia Rose undrar om 

det är sunt att människor i fattiga områden identifierar 

sig med en artist som JayZ, som kallar sig project terrorist 

(”förortsterrorist”). Rose menar att människorna som 

drabbas av brottsligheten i gettot borde reagera mot rappare 

som glorifierar brott. Därmed inte sagt att man ska 

ansluta sig till de konservativa kritikerna, som hävdar att 

det är hiphopen och de svartas ”dysfunktionella kultur” 

som ligger bakom misären i gettot. 

Enligt Tricia Rose är ”Stop Snitching”kampanjen ett 

konkret exempel på hur gangsterrappen kan skada dem 

som bor i utsatta områden. Rose beskriver å ena sidan 

hur polisens brutala metoder och diskriminering har 

gjort svarta rädda för och misstänksamma mot polisen. 

”Stop Snitching”kampanjen är alltså begriplig med tanke 

på hur svarta behandlas av polisen. Men om människor i 

dessa områden börjar följa den kriminella koden och slutar 

”gola” – då gynnar det de kriminella och gör det 

omöjligt för laglydiga människor att skydda sig och få 

brott utredda. Gangsterrappen bidrar i det här fallet till 

att laglydiga människor börjar leva efter en gangsterkod 

som bara gynnar de kriminella. Även i Sverige har vi sett 

exempel på detta. Kartellen rappar ofta om hur fel det är 

att ”gola” och på deras Facebooksida finns en stoppskylt 

med påskriften ”Stoppa goleriet”. 

UNDERHÅLLNING SOM BEFÄSTER FÖRDOMAR 

I Hip Hop Wars skriver Tricia Rose om hur jobbflytt, 

nedskärningar, droger, fängelseindustrin och vapenindustrin 

har format hiphopens narrativ. Hiphopens berättelser 

om brottslighet har alltså viss verklighetsförankring. 

Men Tricia Rose påminner samtidigt om att gangsterrappen 

– eller realityrappen – blev stor på 90talet, då de 

stora skivbolagen gav sig in på hiphopmarknaden. Skivbolagen 

efterfrågade rappare som kunde tillfredsställa de 

vita medelklasskonsumenternas efterfrågan. Genom att 

anspela på och överdriva stereotyper har hiphopen blivit 

en sorts modern ”minstrel show”, där svarta artister spelar 

upp rasistiska karikatyrer för att tillfredsställa en vit 

medelklasspubliks voyeuristiska fantasier. 

Går det att tillämpa samma teori på svensk hiphop? Är 

förortsrappen musikens svar på ”berättande journalistik”, 

som Jan Gradvall skriver, eller handlar det om voyeuris 

tiska fantasier serverade till människor som inte bor i 

Gottsunda, Jordbro eller Rinkeby? Är den allt hårdare 

förortsrappen ett kvitto på att klassklyftorna ökar – eller 

på att det finns en efterfrågan efter förortsberättelser? 

Leder den här musiken till en förändring, en ökad medvetenhet, 

eller erbjuder den bara en stunds gettosafari 

för medelklassungdomar som fascineras av berättelserna 

om kriminella i förorten? 

Svensk hiphop berättar viktiga och spännande historier; 

fantastiska osannolika skrönor såväl som personliga, 

jordnära berättelser. Men vet vi mer om förorten för 

att vi har lyssnat på hiphop? Och om människor lyssnar 

på hiphop utan att någonsin besöka en förort – vad har 

de då lärt sig? Tricia Rose jämför hiphoplyssnarna med 

all inclusiveturister i fattiga länder. Turisterna kan njuta 

av det varma vädret på paradisön, men de slipper konfronteras 

med den verkliga fattigdomen. Hiphoplyssnare 

kan gå in i en spännande och sexig värld med pimps, 

hustlers och hoes – utan att behöva konfronteras med de 

verkliga problemen i den värld där inspirationen till de 

karaktärerna har hämtats. 

Svenska hiphopfans kan bekanta sig med gräsrökande, 

stenkastande förortsungdomar genom att lyssna på 

Labyrint. De kan få en inblick i Stockholms undre värld 

genom att lyssna på Kartellen. Men två frågor pockar på 

svar: 

Är detta en representativ bild av förorten? Förmodligen 

inte – stenkastning mot polisen är inget som sker 

dagligen, och de flesta som bor i förorten är knappast 

yrkeskriminella. Dessa skildringar är inte representativa 

bara för att det finns yrkeskriminella och stenkastande 

ungdomar i förorten. 

Kan vi förvänta oss att få ta del av realistiska förortskildringar 

inom hiphop? Både musikindustrin, rapparna 

och hiphopens kritiker brukar framhålla hur sanna 

och äkta artisterna och berättelserna är. Tricia Rose menar 

att denna ömsesidiga besvärjelse är anledningen till 

att man inom nordamerikansk hiphop kan komma undan 

med att framställa svarta människor på ett stereotypt 

och fördomsfullt sätt. I Sverige förmodas hiphopartister 

från förorten besitta en speciell sorts autenticitet – 

de förväntas berätta för folk hur det är i de invandrartäta 

förorterna. 

ÖMSESIDIGA VANFÖRESTÄLLNINGAR 

Frågan är komplex – å ena sidan är kan man se en rasistisk 

underton i mediernas förväntan på att hiphopartisters 

fiktiva alster ska representera verkligheten. Endast 

vita européer anses vara kapabla att spela roller och skapa 

riktig fiktion. De ickevita får alltid representera sig 

själva eller sin grupp. Å andra sidan bygger många rappare 

hela sin image på autenticitet och street cred – och 

de talar sällan om att hiphopens narrativ faktiskt är fiktion 

(som all konst). Det är först när rapparna hamnar i 

försvarsposition som de börjar jämföra sina alster med 

dataspel eller våldsamma filmer. 

Med boken Hip Hop Wars vill Tricia Rose visa på hur 

motsägelsefull den amerikanska debatten om hiphop 

kan te sig. Hon pekar på ett antal ömsesidiga vanföreställningar 

som gör debatten skev. Båda sidor undervärderar 

kreativiteten – kritikerna tycker knappt att rap är 

musik, rapparna och bolagen försvarar allt som säljer – 

för att det säljer. Både kritikerna och försvararna behandlar 

hiphop som ett ”rent” svart uttryck. På så sätt 

osynliggör man hur mediebolag konsekvent exploaterar 

rasistiska stereotyper när de släpper fram en viss typ av 

hiphop. Hiphop behandlas och marknadsförs som svart 

kultur, men den konsumeras till största delen av vita. 

Kritikerna ser sexism och homofobi som något som hiphopen 

har uppfunnit, medan rappare låtsas som om 

kvinnoförtryck och homofobi är en ”svart” grej. 

I Sverige har det skett en rejäl svängning i synen på 

förortsrap. Från det tidiga 90talet, då ett socialdemokratiskt 

etablissemang nästan kramade ihjäl Dogge i integrationens 

namn, till slutet av 90talet, då Kens attack 

mot kungahuset väckte både avsky och förtjusning. Den 

nya generationens förortsrap innehåller olika typer av 

berättelser. Men hur nyanserad är berättelsen om den 

nya förortsrappen? Den svenska förortsrappen fungerar 

på delvis samma premisser som amerikansk hiphop. 

Musiken marknadsförs som en ”ren” produkt som har 

producerats av ungdomarna i förorten – för ungdomarna 

i förorten. Den kallas ”verklighetsrap” och ”berättande 

journalistik”. Man ser framför sig hur ungdomar i 

Akalla tjuvkopplar en lyktstolpe och samlas till gatufest 

– och hur dagens händelser vävs ihop till rimmade berättelser 

till skenet från brinnande bildäck. Musikindustrins 

och mediernas roll i sammanhanget osynliggörs. 

Det finns ömsesidiga vanföreställningar i den svenska 

debatten. Alla verkar överens om att rappare från förorten 

skildrar ”verkligheten”. Hiphop ses som en förortskultur, 

och man blundar för det faktum att många som 

lyssnar på den sällan ens åker till förorten. Sexism och 

homofobi tolereras och ses som något som ”hör till” 

(på så sätt reduceras sexism och homofobi till ett förortsproblem). 

Den avgörande frågan är om dagens svenska hiphop 

synliggör orättvisor och strukturell rasism eller om den 

snarare befäster fördomarna om den svenska förorten. 

I USA pågår den här diskussionen dagligen inom akademin, 

bland aktivister och i musikens värld. I Sverige har 

etablissemanget gått från att hylla Dogge till att få moralpanik 

över Kartellen och Labyrint. Hiphopens belackare 

anser att musiken leder barnen i fördärv, medan 

försvararna å ena sidan säger att det handlar om konst, 

å andra sidan hävdar att de bara skildrar verkligheten. 

Kan man säga att hiphop i Sverige idag är en sorts förortens 

CNN eller ”berättande journalistik”? Hur representativ 

är den bild som målas av grupper som Kartellen 

och Labyrint? Kanske är det så att vi lyssnare ska ta rapparna 

på orden och börja betrakta deras alster som rena 

fiktioner. 

”GENOM ATT 

ANSPELA PÅ OCH 

ÖVERDRIVA STE- 

REOTYPER HAR 

HIPHOPEN BLIVIT 

EN SORTS MODERN 

’MINSTREL SHOW’, 

DÄR SVARTA ARTIS- 

TER SPELAR UPP 

RASISTISKA KARI- 

KATYRER FÖR ATT 

TILLFREDSSTÄLLA 

EN VIT MEDEL- 

KLASSPUBLIKS 

VOYEURISTISKA 

FANTASIER.” 

FAKTA 

Anton Hultberg 

Hansen är cirkel- 

ledare för Each One 

Teach One – en 

studiecirkel i Hiphop 

Studies. De som är 

intresserade av 

cirkelverksamheten 

(eller vill komma i 

kontakt med Anton i 

andra ärenden) kan 

mejla antonhultberghansen@gmail.com. 

31 

MANA 3-4 2010 

TEMASIDOR

MYTEN OM DEN LAGLÖSA ROMEN. ” I generation efter generation blir vi lidande,” säger 

Rosita Grönfors när hon pratar om hur hennes folk, romerna, påverkas av bilden av deras påstådda 

kriminalitet. I århundraden har det florerat en myt om den tjuvaktiga romen, som än idag är en av 

de mest spridda rasistiska stereotyperna i Europa. Mana tittar närmare på hur denna myt sprids 

och hur den påverkar det romska folket. 

TEXT: 

CATHERINE HOLT 


”ÅR 2012 HAR 

ROMERNA JUBI- 

LEUM. DÅ HAR VI 

LEVT I SKANDI- 

NAVIEN I 500 ÅR 

OCH HÄR SITTER 

VI OCH BEMÖ- 

TER SAMMA 

FÖRDOMAR SOM 

VI HAR GJORT 

ÄNDA SEDAN 

BÖRJAN.” 

32 


TEMASIDOR 

Rosita Grönfors röst skakar av vrede över telefonen 

när jag frågar henne om hon har blivit diskriminerad 

eller illa bemött som rom. 

– Det händer varje dag! Och det är inte bara 

jag, alla romer blir behandlade så! Det känns 

som att hela tiden gå i motvind. Kraften tar slut. 

Rosita Grönfors är 57 år och bor i Stockholm, dit hon 

flyttade från Finland som barn. Hon är aktiv i romska organisationer 

och startade för fem år sedan en kvinnojour 

för romska kvinnor i Stockholm. Hon berättar att vakterna 

följer efter henne i affären, och att hon har blivit gripen 

av vakter flera gånger. När hon går på gatan stirrar 

folk, och hon får ofta svara för människors fördomar om 

romer. 

– De kommer fram och frågar mig: Varför gör ni si eller 

så? Det är absurt. Kriminalitet är inget som har med 

kultur eller romsk bakgrund att göra, men hur ska romska 

grupper kunna försvara sig mot denna fördom? 

Rosita berättar att hon går med den traditionella 

romska kjolen till vardags. 

– Det kan vara så att den drar till sig mer uppmärksamhet. 

Men det är en 500årig tradition som vi vill bära med 

stolthet. Jag vill ha rätt till min integritet, mitt privatliv 

och min tradition. 

Fjortonåriga Dusan Marinkovic från Lindängen i Malmö 

är aktiv i Occupyrörelsen och skriver musik om diskrimineringen 

mot romer. Han berättar att han döptes efter 

sin morbror, som bara fjorton år gammal mördades av 

en grupp skinheads i centrala Belgrad precis innan han 

själv föddes. Många romska barn blir mobbade i skolan 

berättar Dusan. Själv blir han inte det, vilket han tror beror 

på att han går på en mångkulturell skola. Ibland säger 

dock folk till honom att romer är dumma. ”Du är den 

enda smarta romen,” säger de. Dusan berättar att han och 

hans kompisar blev stoppade av polisen en kväll, när de 

var på väg hem för att titta på en fotbollsmatch. 

– De kom med tre polisbilar och en pikébuss. Vi hade 

inte gjort något, men vi fick stå ute och vänta i 30 minuter. 

Det var väldigt kallt! 

Dusan tror att han och hans kompisar blev stoppade 

för att de ser ut som invandrare. Men när Dusan berättade 

för polisen att han är rom, ville de plötsligt ha hans 

föräldrars telefonnummer. Det avkrävde de inte någon 

annan. 

På uppdrag av Diskrimineringsombudsmannen genomförde 

år 2003 två studenter vid Socialhögskolan i 

Stockholm en enkätundersökning om romers upplevelser 

av diskriminering. Undersökningen visade att romer ofta 

stängs ute från bland annat affärer och restauranger, att 

de blir ständigt påpassade och att de inte får likvärdig service. 

Bland annat uppger 27 procent av de tillfrågade att 

de vid ett eller flera tillfällen under det senaste året inte 

släppts in i affärer. 

Enligt den amerikanske juridikprofessorn Walter Weyrauch 

visar internationell forskning hur polisens och andra 

myndigheters arbetsmetoder kan leda till att romer 

grips och döms för brott i större utsträckning än ickeromer. 

Studier i Finland visar bland annat hur polisens fördomar 

kring ”romsk kriminalitet” leder till att dessa övervakas 

noggrannare – något som i sin tur kan leda till att 

brott begångna av romer upptäcks i större utsträckning. 

De stereotyper som finns kring romer som kriminella 

får allvarliga konsekvenser för romer, men var kommer 

dessa fördomar ifrån, och hur upprätthålls de? 

ROMER OCH KRIMINALITET 

– År 2012 har romerna jubileum. Då har vi levt i Skandinavien 

i 500 år och här sitter vi och bemöter samma fördomar 

som vi har gjort ända sedan början. 

Det säger Rosita Grönfors, som tillhör dessa skandinaviska 

romer. 

Jan Selling, historiker på Hugo Valentincentrum i 

Uppsala, håller med om den bilden. Han forskar kring 

antiziganism i massmedia, inom vetenskapen och ur ett 

historiskt perspektiv. 

– Bilden av romer som kriminella har rötter långt tillbaka. 

Fördomarna kring romer har inte förändrats nämnvärt 

från 1700talet till idag. Det speciella med dessa stereotyper 

är att de fortfarande idag är så rumsrena och accepterade 

i Europa. De delas av både migrationsministrar 

och lågutbildade tidningsläsare. 

Enligt Selling har den akademiska forskningen och 

massmedia gett legitimitet åt en stigmatiserande bild av 

romer. Även idag finns det en svensk akademisk antiziganism, 

med forskare som kopplar ihop kriminalitet och 

sociala avvikelser med romsk kultur. 

Det finns inte mycket forskning om romer, men enligt 

Selling finns det undersökningar på 1980 och 90talet i 

Tyskland som visar hur romer representeras i media. 

– Dessa undersökningar visar att romer i massmedierna 

systematiskt förknippas antingen med något exotiskt 

eller med kriminalitet. Polisen väljer ut ett urval av de 

brott som de vill att medierna ska rapportera om. Där har 

man kunnat se att det finns en överrepresentation av 

brott som har begåtts av romer. 

– Enligt de pressetiska reglerna får man inte skriva om 

en persons etnicitet, men medierna kringgår ofta det på 

olika sätt, kanske omedvetet, genom att göra beskrivningar 

av personer som får folk att associera till romer. 

Det finns ett cirkelresonemang i stereotyperna kring 

romer, menar Selling. 

– Begrepp som ”zigenare” och ”tattare” har klistrats 

på människor som uppfattas som socialt avvikande och 

kriminella, sedan säger man att ”zigenare” och ”tattare” 

är asociala och kriminella. 

Under de senaste åren av högervridning har organisationer 

i Europa och Nordamerika börjat sprida myter 

om att det finns landsomfattande eller till och med 

världsomspännande romska organiserade kriminella 

ligor. Det skriver den romskkanadensiska journalisten, 

författaren och aktivisten Ronald Lee i antologin Gypsy 

Law. Denna mytbildning är, enligt Lee, skrämmande lik 

den nazistiska tanken om en ”judisk världskonspiration”. 

Lee vill visa hur felaktig denna myt är. Han menar 

att romers ekonomiska strategi går ut på att hitta en laglig 

nisch inom ramen för värdlandets ekonomi, såsom 

handel med begagnade fordon. Brott som begås av romer 

är generellt ”småpotatis”, skriver Lee, och går inte 

att jämföra med de typer av brott som organiserade kriminella 

gäng sysslar med. Dessutom finns det många 

olika romska grupper som har ingen eller liten kontakt 

med varandra. 

ETT ROMSKT RÄTTSSYSTEM 

Tvärtemot myten om laglösa romer har romska grupper 

egna rättssystem och en egen romsk oskriven lag. Ronald 

Lee menar att det är uppenbart för den som känner 

till romernas rättssystem att de typer av organiserade 

kriminella romska ligor, som extremhögern sprider myter 

kring, skulle uteslutas ur den romska gemenskapen 

om de fanns. 

Romernas rättssystem behandlas av flera olika forskare 

i antologin Gypsy Law. Den romska lagen bygger 

på romsk folkreligion, som tros ha rötter i hinduismen. 

Olika romska grupper har olika sätt att lösa sina interna 

tvister. Hos de vlachiska romerna, en av många romska 

folkgrupper, finns ett institutionaliserat domstolsväsende 

som heter Romaní Krís. 

Denna domstol träffas bara vid interna tvister och 

svårare brott mellan romer. Rättegången leds av en Krisnatory, 

ofta en äldre man, respekterad av gruppen, som 

har valts ut av den målsägande och godkänts av den åtalade. 

De straff som nuförtiden utdelas är böter eller uteslutning 

ur den romska gemenskapen, antingen under 

en begränsad tid eller i allvarliga fall för alltid. Uteslutningen 

innebär att ingen rom får äta eller umgås med 

den uteslutna. Den uteslutna får inte heller gifta sig med 

en annan rom. 

Romaní Krís är inte i första hand en domstol som 

straffar individer, utan ska reflektera en konsensus inom 

den romska gruppen. Det finns inga romska poliser eller 

fängelser, så romska lagar kan endast upprätthållas ge 

mensamt av det romska samfundet genom en informell 

social kontroll. 

Trots att de har varit utspridda över stora delar av 

världen, och trots förslavning, massmord – inte minst i 

de nazistiska koncentrationslägren – och försök till 

tvångsassimilering har romerna lyckats överleva som 

folk. Juridikprofessorn Weyrauch och juristen Maureen 

Bell skriver i Gypsy Law att romernas rättskultur kan 

vara en av anledningarna till att den romska kulturen 

har lyckats överleva. Romernas rättssystem har utvecklats 

som ett instrument för att isolera och skydda det 

romska samfundet mot en hotfull omvärld, och för att 

stärka den egna identiteten. 

När medierna skriver om Romaní Krís nämns ofta 

att romer inte gärna talar om detta. Men inte sällan 

glömmer man att berätta varför det är så. Enligt den 

amerikanska juridikprofessorn Angela P. Harris har 

romer använt en osynlighetsstrategi för att överleva i en 

fientlig omvärld. Ickeromer har medvetet undanhållits 

kunskap om romers språk och sociala institutioner, av 

en enligt Harris befogad rädsla för att denna kunskap 

skulle kunna användas mot dem. Denna tystnadsstrategi 

håller dock på att luckras upp. 

STATENS ASSIMILERINGSPOLITIK 

Enligt kulturjournalisten Jonathan Freud, som skrivit 

boken Romer, blev missbruksproblem och kriminalitet 

ett problem för den romska befolkningen i Sverige till 

följd av den svenska statens assimileringspolitik på 1950 

och 60talet. 

Staten ville få den romska kulturen att dö ut genom 

att erbjuda romska familjer att bli bofasta och på så vis 

isolera dem från varandra. Enligt Freud är det bland de 

romer som har förlorat sina kulturella rötter som det 

finns problem med missbruk och kriminalitet. 

Detta är samma problem som har drabbat andra minoriteter 

som har förvägrats sin egen kultur, såsom ursprungsbefolkningen 

i Nordamerika, eller inuiterna på 

Grönland. 

Freuds tes har stöd av internationell forskning. Undersökningar 

från Kanada och Finland visar enligt Weyrauch 

att de romer som ägnar sig åt kriminell verksamhet 

framförallt är personer som av olika anledningar har 

tappat kontakten med det romska samfundet och dess 

rättskultur. 

De har vanligtvis tagits från sina romska familjer som 

barn och institutionaliserats eller växt upp i ickeromska 

fosterfamiljer eller hos en ickeromsk mor. 

Jag frågar Rosita Grönfors hur hon ser på framtiden. 

– Jag är bekymrad. Det blir mer diskriminering. 

I generation efter generation blir vi lidande. 

Hon är kritisk mot myndigheterna, som hon menar 

fattar beslut över romernas huvuden. 

– Så länge myndigheterna inte jobbar tillsammans 

med oss kommer man inte att kunna göra något åt den 

diskriminering som romerna lider av. 

FAKTA 

Det finns idag mellan 

två och femton mil- 

joner romer spridda 

över 40 länder. 

Många romer är 

nomader. De saknas 

ofta i den officiella 

statistiken och blir 

ibland hopbuntade 

med andra nomad- 

iska grupper i folk- 

räkningen, vilket gör 

statistiken mycket 

osäker. Den romska 

folkgruppen är inte 

homogen, utan 

består av många olika 

grupper med olika 

språk, traditioner 

och levnadsvillkor. 

Romerna har funnits 

i Europa sedan 

1300-talet och har 

varit förföljda ända 

sedan dess. 

”POLISEN VÄLJER 

UT ETT URVAL 

AV DE BROTT 

SOM DE VILL 

ATT MEDIERNA 

SKA RAPPORTE- 

RA OM. DÄR HAR 

MAN KUNNAT SE 

ATT DET FINNS 

EN ÖVERREPRE- 

SENTATION AV 

BROTT SOM 

HAR BEGÅTTS 

AV ROMER.” 

33 

MANA 33 

1 2010 

MANA TEMASIDOR 3–4 2011 

TEMASIDOR

”en faktabestyckad isärplockning av samtiden… 

med osviklig solidaritet med jordens missgynnade” 

Anna Hellgren i Aftonbladet 

”Frågar sig någon i framtiden vad 00-talet handlade om 

kan de gå tillbaka hit och få bestickande svar.” 

Stefan Jonsson i Helsingborgs Dagblad 

Till frihetens försvar 

För tio år sedan steg ny global vänster fram i massprotester runt om i världen. 

Optimismen var stark. 

Sen kom de amerikanska krigen, massmorden, undantagstillstånden. I dag regerar 

borgerligheten Europa, samtidigt som högerradikala partier tar plats i parlamenten. 

Jakten går på arbetslösa och sjuka. Fackföreningar kallas maffia. 

I artikelsamlingen Till frihetens försvar berättar journalisten Petter Larsson om dessa tio år. 

Beställ genom att ringa eller sms:a namn och adress till 070-6965720, 

eller maila på pettlar@telia.com. 

Pris: 100 kr + 36 kr frakt 

Samhälls kritikens återkomst 

I Fronesis nr 36–37 diskuterar vi förutsättningarna för 

samhälls kritik. Kan vi tala om en kritikens demokratisering, 

som givit fl er tillträde till kritikens arenor – eller kännetecknas 

vår tid snarare av ett cyniskt förnuft som gör oss likgiltiga för 

sakernas tillstånd? Vi undersöker potentialen och aktualiteten 

hos en rad klassiska kritiska teoribildningar, såsom marxism, 

kritisk teori, psykoanalys och foucaultiansk genealogi. 

Med bidrag av: Michel Foucault, Eve Kosofsky Sedgwick, 

Axel Honneth, Michael Heinrich, Katharina Pühl, Sara 

Granér, Sharon Rider, m.fl . 

I Fronesis fi nner du vår tids främsta sam hällsteoretiker, 

i tematiskt väl komponerade volymer. 

www.fronesis.nu 

Utrikeskrönika/ 

Schrödingers syriska katt 

”Du och jag, vi har regler för hur världen ser ut, som 

hjälper oss att orientera oss i den. Vi vet hur en ensam 

regndroppe känns mot tungan, vi vet hur en träskiva 

känns mot handflatan, och hur solstrålar värmer våra 

ansikten en klar vårdag. Abu Mahmoud har inga sådana 

regler kvar. En regndroppe kan kännas som en träskiva. 

Han skulle inte veta skillnaden”. 

Efter år av fångenskap i ett av den syriska regimens 

mest brutala fängelser är hans kropp deformerad och 

hans motståndsvilja nästintill nedbruten. Hans rygg är 

krökt och svår att räta ut, hans långa vita vardagsdishdashe 

(en sorts särk som kan bäras av män) kan knappt 

dölja det faktum att han bär en prasslande vuxenblöja 

som buktar ut här och var, och de vita skägg stråna i 

hans ansikte får honom att verka minst 20 år äldre än 

han är. 

Hans tal är sluddrigt, långsamt, som om hans tankeprocess 

är nerkletad i klibbigt tuggummi, och även 

om han ännu inte förlorat den tålmodiga vänlighet 

som enligt hans bror var hans främsta kännetecken så 

är det som att tala med någon vars sinnen givit upp för 

länge sedan. 

Det är hans bror som bjudit in mig för att träffa 

familjen, och låta mig höra Abu Mahmouds historia, 

för att jag ska få en historisk bakgrund till det som sker 

i Syrien. 

Efteråt berättar han för mig att Abu Mahmoud är 

mycket klarare i huvudet idag än han var när han släpptes 

ur fängelset i början av 2000talet. Då var han outhärdligt 

psykotisk, hörde röster och kunde inte lämnas 

ensam i ett rum. Hans familj var rädd att han skulle 

skada sig själv och han medicinerades så hårt att han 

slutligen blev impotent. 

Hans historia liknar så många andra jag hört att det 

känns som om de till slut flyter ihop till en enda fruktansvärd 

historia om vad som händer när makt erövras 

med terror och vapen och hålls kvar så i fem decennier. 

Hans blöja prasslar svagt när han då och då flyttar på 

sig i den bruna soffan, där han sitter med händerna kupade 

över skaftet på en betsad träkäpp. 

I mitten av åttiotalet var Abu Mahmoud pappa till 

två små barn, han hade just avklarat sina studier vid 

den medicinska fakulteten och hade gjort sin obligatoriska 

militärtjänst. Framtiden såg ljus ut, så ljus som 

den någonsin kan vara för en ambitiös ung syrisk man 

från arbetarklassen. 

Så av en slump, eller som ett resultat av ödets fruktansvärda 

grymhet, anklagades han för att sympatisera 

med Muslimska brödraskapet. Bara några år tidigare 

hade Hama, staden där brödraskapet påstods ha sitt 

ideologiska fäste, jämnats med marken och påtänkts 

som massgrav för tiotusentals syrier. Hama är än idag 

Hanin Shakrah 

är frilans- 

journalist och 

juridikstuderande 

som nyligen 

återvänt till 

Sverige efter åtta 

månader i Syrien. 

”EFTER ÅR AV 

FÅNGENSKAP 

I ETT AV DEN 

SYRISKA 

REGIMENS 

MEST BRUTALA 

FÄNGELSER ÄR 

HANS KROPP 

DEFORMERAD 

OCH HANS 

MOTSTÅNDS- 

VILJA NÄSTINTILL 

NEDBRUTEN.” 

en stad vars namn yttras viskande syrier emellan och 

det råkade även vara den stad varifrån Abu Mahmouds 

familj kom. 

Att anklagas för sympatier med brödraskapet var 

som en slutgiltig dödskyss. Själva anklagelsen var sitt 

eget otvetydiga bevis. 

Abu Mahmoud var aldrig politiskt aktiv, men däremot 

politiskt övertygad, och i hjärtat var han motståndare 

till Hafez al Assad och dennes brutala diktatur. 

– Jag kunde till slut inte säga till dem att de hade fel 

om mig, för även om jag aldrig handlat i enlighet med 

mina politiska åsikter så hade jag ju tänkt dem. 

Det som nu hände var banalt i sin vardaglighet. En 

dag i mitten av mars promenerade säkerhetstjänsten 

helt enkelt in på labbet där han arbetade. Nu var han 

plötsligt spårlöst försvunnen, och det tog hans familj 

månader av efterforskningar och mutor innan de till 

slut fick veta var han var. Då hade han skickats till det 

fruktade fängelset i Palmyra, en plats lika skräckinjagande 

som overkligt brutal. 

Rättegången genomfördes två år efter gripandet, 

utan större ansträngningar från regimens sida att 

framställa processen som rättvis. Abu Mahmoud 

dömdes i en massrättegång där han tillsammans med 

ett dussin andra fångar åtalades för att ha haft band till 

en olaglig extremistisk organisation. 

Det finns ett experiment inom kvantmekaniken 

som heter ”Schrödingers katt”. Experimentet tänktes 

ut av Erwin Schrödinger 1935, och kretsar kring en fiktiv 

katt som inlåst i en låda kan vara levande eller död, 

beroende på utfallet av ett tidigare slumpmässigt händelseförlopp. 

Enligt experimentets upphovsman kan man vid ett 

visst givet ögonblick säga att katten är både 100 procent 

levande och 100 procent död. Häri ligger själva 

paradoxen, och tankenöten har gäckat kvantmekaniker 

i trekvarts sekel. 

Jag kan inte sluta tänka på Schrödingers katt, inlåst 

i sin låda, när jag tittar på Abu Mahmouds glansiga, 

frånvarande blick, hör prasslet från hans blöja och hör 

de avlägsna biltutorna från gatan nedanför och gasförsäljarens 

ringklocka och rop i megafonen. 

Abu Mahmouds yngsta barnbarn står vid ett av 

vardagsrumsbordsbenen och håller klumpigt fast sig 

med de små späda händer som bara en ettåring kan 

ha, helt omedveten om den ondska hennes morfar 

blivit utsatt för. 

Liksom katten i experimentet är han både levande 

och död, både närvarande och frånvarande. Både 

modlös och hoppfull på ett sätt som torde ha fått 

Schrödinger att ge stående ovationer. 

35 


36 37 


TEMASIDOR 

”VARFÖR 

ACCEPTERAR 

MAN RASISM 

MOT OSS?” 

Belägringen av Dale Farm i 

Essex väster om London slutade 

i krig. En kylig onsdagsmorgon 

tog sig kravallpoliserna in på 

området för att vräka 82 familjer 

som tillhör minoritetsgruppen 

resande – travellers. Dale Farm 

hade varit deras hem i närmare 

30 år, men nu väntar hemlöshet. 

Allt på grund av en dispyt om 

byggnadslov. 

TEXT: CHARLOTTA 

HEDMAN 


FOTO: GARY AUSTIN 

Under vräkningen av Dale Farms invånare 

duggade rapporterna om polisbrutalitet 

tätt på Twitter. Två aktivister hade 

skjutits med elpistol. En kvinna hade 

fått en panikattack. Vatten och el hade 

stängts av, trots att där bor många gamla och 

sjuka. Ett mobilt hem stod i brand. 

Detta skulle ha skett den 18 september. Men 

efter ett stort medieuppbåd och besök av människorättsrepresentanter 

från FN sköts vräkningen 

upp. Invånarna tog frågan till rätten och 

har fått vänta på ett nytt beslut i närmare en månad. 

I slutändan blev det de som förlorade. 

Då Mana i september besökte Dale Farm låg 

ett spänt lugn över området. Om det inte vore 

för grävskoporna utanför, för den mediala cirkusen 

och för de aktivister som samlats och 

vandrar omkring med walkietalkies skulle det 

vara svårt att veta var i världen vi egentligen be 

MANA 3–4 2010 

TEMASIDOR

SIDA 38 FOTO: SELENA SHERIDAN 

38 39 


TEMASIDOR 

finner oss. Spinkiga hundar springer omkring på den slitna 

asfalten och lika spinkiga barn leker mellan de låga mobila 

husen. De tittar på besökare med öppna, nyfikna ansikten. 

Men säger att de helst inte vill tänka på vad som 

händer efter vräkningen. ”Jag är rädd, jag vill inte förlora 

mina vänner och min skolplats”, säger 11åriga Nikita. Hon 

och hennes kompisar cyklar omkring i korta kjolar och 

trasiga toppar. Bakom husvagnarna skymtar platsens lite 

äldre kvinnor med fårade ansikten och slitna tänder. Landets 

hälsovård når inte alltid platser som Dale Farm och 

resande lever omkring tio år kortare än andra britter. 

Omkring 1 000 resande har bott på Dale Farm under de 

senaste 30 åren. En del av dem är irländska resande, andra 

är romer. De köpte marken, som varit ett skrotlager, och 

gjorde om den till ett karavanläger. Men för tio år sedan 

började dispyten med Basildon kommun. Eftersom familjerna 

på Dale Farm inte fått byggnadslov för sina hem 

måste de vräkas. 

Beslutet om vräkning kom knappast som någon överraskning 

för resande i landet, säger Paul Merrick. Han driver 

en byggfirma som hjälper resande i Skottland och har 

åkt ner till Dale Farm för att ge invånarna sitt stöd. 

– Vi har blivit vana vid att flytta, många av oss har varit 

med om tiotals vräkningar under vår livstid. Vi har ofta 

varit för rädda för att stå på oss, men där är Dale Farm annorlunda. 

Nu vågar vi kämpa, säger Paul Merrick. 

Enligt honom finns det två problem för folkgruppen. 

Det första är attityder och fördomar. Det är inte ovanligt 

att resande kastas ut ur pubar eller att resandebarn blir 

mobbade i skolan. Det andra problemet är Storbritanniens 

lagar, som gör det närmast omöjligt för resande att 

få byggnadslov. Omkring 90 procent av alla ansökningar 

om bygglov som skickas in av resande får avslag, jämfört 

med riksgenomsnittet 20 procent. 

– Om du ansöker om byggnadslov för en husvagn eller 

ett mobilt hem vill kommunen att du ska uppge vilken etnisk 

minoritet du tillhör. Om du då säger att du är en resande 

blir det genast mycket svårare att få lov att bygga. 

Enligt Paul Merrick brukar andra invånare i området ofta 

protestera om de får höra att resande ansökt om bygglov. 

– Mobila hem får värdet på de andra husen i området 

att sjunka. Därför är det nästan omöjligt att få tillstånd att 

ställa upp husvagnar eller bygga mobila hem i Storbritannien 

och det är inte bara ett problem som drabbar oss resande, 

säger Paul Merrick. 

Basildon kommun säger att de erbjudit invånarna på 

Dale Farm alternativt boende, men enligt invånarna har 

det aldrig varit fråga om en alternativ boplats, utan om lägenheter 

i kommunala bostadsområden. Trots att en 

adress och en fast punkt är viktigt, skulle ett liv i Storbritanniens 

kommunägda bostadsområden vara väldigt annorlunda 

än livet på Dale Farm. 

– Man kan inte tänka sig ett tryggare område än det 

här, säger Phien O’Reachtigan, som bott på Dale Farm 

och arbetar för PAAD, en stödorganisation för irländska 

resande. 

– Här kan barnen springa ute och leka på gatorna. Här 

är främlingar välkomna, vi kanske hejdar dem och frågar 

vilka de är, men om de inte vill oss något illa är de välkomna. 

Här kan kvinnor gå omkring på natten utan att behöva 

känna sig rädda. Vi tar alla hand om varandra och vi 

känner alla varandra. 

Många av familjerna på Dale Farm är släkt med varandra 

och livet är kollektivt. Barnen kan springa mellan de 

olika hemmen för att hänga med mostrar och fastrar, mor 

och farföräldrar och kusiner. Efter vräkningen väntar en 

ensammare vardag. 

Basildon kommun menar att Dale Farm ligger på så 

kallat green belt land, mark som i stadsplaneringen reserverats 

för skog, jordbruk och friluftsliv. Därför har invånarna 

inte rätt att bygga på platsen. Enligt Phien 

O’Reachtigan är det struntprat. 

– Det här var ett skrotlager. Under oss ligger tusentals 

rostiga bilar och läcker olja och allt möjligt annat. Det här 

är inget green belt, de använder bara den benämningen 

eftersom det gör det lättare att vräka oss. Men kommunen 

själv får bygga på green belt land och enligt Storbritanniens 

lagar får sådan mark användas av resande. 

Fram till 1994 var det obligatoriskt för kommuner i 

Storbritannien att se till att det fanns plats för resande 

inom kommunen. Nu räcker det om kommuner kan peka 

ut platser där resande kan få byggnadslov. Hittills har 

resande ofta köpt upp mark, flyttat in på området och 

ansökt om retroaktivt byggnadslov. Men nu vill landets 

konservativa kommunminister Eric Pickles sätta stopp för 

det. Han vill också ändra lagstiftningen så att kommuner 

inte längre behöver erbjuda eller peka ut mark som kan 

användas av resande. Pickles lovade i ett tal på de konservativas 

partikonferens i början av oktober att det ska bli 

lättare för landets kommuner att vräka resande. 

– Vart vill de att vi ska ta vägen egentligen?, frågar sig 

Phien O’Reachtigan. 

– Alla måste ju bo någonstans, vi kan inte bara försvinna. 

Om vi vräks kommer de här familjerna att ge sig ut på 

vägen, de kommer att slå sig ner på folks bakgårdar, på 

kommunens marker och längsmed landsvägar. För vart 

annars kan vi ta vägen? 

Livet för resande har blivit svårare. En femtedel av Storbritanniens 

300 000 resande har ingen laglig plats att bo 

på. Det finns dessutom allt färre platser som resande kan 

söka sig till. De får inte slå sig ner på allmänning, jordbrukare 

får böter om de tillåter resande att stanna på deras 

marker och resande som stannar längsmed vägar jagas 

bort av polisen. Utan borätt på en plats som Dale Farm 

förlorar de dessutom möjligheten att registrera sig hos läkare, 

öppna bankkonto och gå i skola, eftersom allt sådant 

bara är möjligt med en fast adress. 

– Genom att inte ge dem byggnadslov gör myndigheterna 

resande till kriminella, säger Ellie Wilkinson, en av 

aktivisterna som samlats för att hjälpa Dale Farm. 

Överlag har medierna i Storbritannien ställt sig på Basildon 

kommuns sida. 

”LANDETS 

HÄLSOVÅRD 

NÅR INTE ALLTID 

PLATSER SOM 

DALE FARM OCH 

RESANDE LEVER 

OMKRING TIO 

ÅR KORTARE 

ÄN ANDRA 

BRITTER.” 


TEMASIDOR

FOTO: JONNIEO/FLICKR 

FAKTA 

Dale Farm var med 

sina över 1 000 

invånare Stor- 

britanniens största 

olagliga boplats för 

resande. Hälften av 

bosättningen är laglig 

så vräkningen drabbade 

omkring 400 av 

invånarna. Resande 

har bott på platsen i 

närmare 30 år. Vräk- 

ningen beräknas ha 

kostat omkring 18 

miljoner pund. 

20 procent av de 

resande i östra Stor- 

britannien, där Dale 

Farm ligger, är hem- 

lösa. 

Källor: Dale Farm 

Solidarity Campaign, 

The Economist 

40 


TEMASIDOR 

Många tabloider har till exempel publicerat nyheter 

om att invånarna på Dale Farm äger andra fastigheter 

runt om i Storbritannien. 

Till och med en kolumnist i den mer liberala tidningen 

The Guardian frågar dem som sympatiserar med Dale 

Farms invånare om de verkligen skulle vilja ha resande 

på sin gata. 

För aktivister och invånarna på Dale Farm handlar 

det om en rasism som är accepterad i samhället. 

– Det skulle aldrig gå att skriva på samma sätt om någon 

annan etnisk minoritet. Det här är den sista acceptabla 

formen av rasism, säger Paul Merrick. 

En del har använt frasen ”etnisk rensning” om tvisten 

kring Dale Farm. För många är de händelserna ett tydligt 

tecken på att resandes livsstil och kultur helt enkelt 

inte accepteras i Storbritannien. 

– De bryr sig inte om vart vi tar vägen, de bryr sig inte 

om barnen här eller de gamla och sjuka. De kränker våra 

mänskliga rättigheter. Vi är en etnisk minoritet som 

erkänns i Storbritanniens och EU:s jämlikhetslagar. 

I grund och botten handlar det om att de vill förstöra vår 

kultur, säger Phien O’Reachtigan. 

Samtidigt har en del resande redan uttalat sig om att 

livet på resande fot kanske är över. Men enligt Paul Merrick 

är det svårare än så att ta kål på resandekulturen. 

– Vi är en folkgrupp, vi har en egen kultur och hur vi 

än bor kommer vi att hålla fast vid den kulturen. Ibland 

måste vi acceptera förändring. Det finns de som längtar 

efter dagarna då vi reste omkring med häst och kärra. 

Vårt sätt att leva kanske förändras, men vår kultur kommer 

aldrig att försvinna. 

Paul Merrick kommer ändå att fortsätta kämpa för att 

resande ska få byggnadslov för sådana hem de trivs i, på 

platser de själva valt. 

– Det är svårt att förändra folks attityder och fördomar, 

men det går i alla fall att försöka ändra landets 

byggnadslagar, säger Paul Merrick. 

”OM DU ANSÖKER OM BYGGNADSLOV FÖR 

EN HUSVAGN ELLER ETT MOBILT HEM VILL 

KOMMUNEN ATT DU SKA UPPGE VILKEN 

ETNISK MINORITET DU TILLHÖR. OM DU 

DÅ SÄGER ATT DU ÄR EN RESANDE BLIR 

DET GENAST MYCKET SVÅRARE ATT 

FÅ LOV ATT BYGGA.” 

URI AVNERIS FÖRSTA 

MÖTE MED YASSIR 

ARAFAT, 1982. 

LÄNGST TILL HÖGER: 

SISTA BILDEN AV URI 

AVNERI I TYSKLAND, 

1933, INNAN FAMILJEN 

FLYDDE UNDAN 

NAZIREGIMEN. 

Trots att han fått det alternativa nobelpriset 

och trots hans betydelse i den israeliska 

samhällsdebatten känner få i Sverige till 

Uri Avneri. Per Gahrton tecknar här ett 

personligt porträtt av fredskämpen. 

URI AVNERI – FREDSKÄMPE 

OCH HEBREISK ANTISIONIST 

Första gången jag träffade Uri Avneri var i slutet av 

december 1968. Israel hade bombat Beiruts flygplats. 

Jag var i Israel och frilansrapporterade för 

Aftonbladet. Det skulle inte dröja länge innan israeliska 

angrepp mot grannländerna blev vardagsmat 

och försvann från rubrikerna, också när de, i 

motsats till Beirutattacken, krävde åtskilliga arabiska 

dödsoffer. Men nu betraktades det första israeliska militära 

angreppet på ett grannland sedan sexdagarskriget 

1967 som en världssensation, trots att det ”bara” resulterade 

i förstörda flygplan. Fanns det någon framträdande 

israel som var kritisk? 

Jag kände förstås till Uri Avneri, chefredaktör för den 

populära veckotidningen Haolam Haze, som kombinerade 

politisk opposition med nakna brudar. Sedan det 

senaste valet satt han också som enmansparti i Knesset. 

Vad tyckte han? 

Jag fick en intervju med Avneri som hamnade på 

Aftonbladets förstasida med rubriken: ”Oppositionsman 

i Israel vädjar idag till Sverige: Stoppa vår regering! Vi är 

på väg att bli ett nytt Rhodesia!” (31/1268). 

TEXT: PER 

GAHRTON 

FRILANSSKRIBENT & 

ORDFÖRANDE I PALE- 

STINAGRUPPERNA 

FOTO: GUSH-SHALOM.ORG 

Idag är Uri Avneri 88 år, men still going strong, med 

en kritisk krönika varje vecka på fredsorganisationen 

Gush Shaloms hemsida. Som fredsduva har Avneri en 

ovanlig bakgrund som alltid har gjort det svårt för makteliten 

att komma åt honom, trots att landsfadern Ben 

Gurion stämplade honom som nationens fiende nummer 

1 och säkerhetstjänsten har prövat många trick för 

att oskadliggöra honom. 

Avneri har alltid varit israelisk nationalist, vilket är 

något annat än judisk nationalist, det vill säga sionist. 

Strax innan jag träffade honom 1968 hade han gett ut 

boken Israel without Zionists, där han pläderade för en 

”semitisk federation” i Västasien mellan ”hebréer” och 

araber. Han försvarade en hebreisk stat eller delstat, men 

med helt andra argument än sionisterna. Framförallt har 

han aldrig sett Israel som en stat för alla judar i hela världen, 

utan bara för de judar som faktiskt bor där. Och 

detta trots att hans eget liv började som skolexempel på 

sionism. 

Uri Avneri föddes 1923 i Tyskland som Helmut Ostermann. 

Helmuts far var övertygad sionist, vilket säkert 

41 


URI AVNERIS FÖRSTA DAG 

I KNESSET, 1967, MED 

DAVID BEN-GURION. 

”ISRAELS 

BESTÖRTA 

REAKTION 

EFTER HAMAS 

VAL SEGER 2006 

AVFÄRDADE 

AVNERI SOM 

KROKODILTÅ- 

RAR. I SJÄLVA 

VERKET ’KUNDE 

DE ISRAELISKA 

LEDARNA BARA 

MED SVÅRIGHET 

AVHÅLLA SIG 

FRÅN ATT DANSA 

PÅ GATORNA’, 

FÖR NU FANNS 

INGEN ’FÖR- 

HANDLINGS- 

PART’…” 

bidrog till att han anade vad som var på gång när Hitler 

tog makten 1933. Han emigrerade omgående med familjen 

till Palestina. Helmut blev integrerad i Yishuv, det judiska 

samhället i Palestina, via skolgång i den legendariska 

vänstersionistiska moshaven (kooperativet) Nahalal. 

I samband med detta bytte han till sitt nuvarande hebreiska 

namn. 

Redan som femtonåring blev han medlem i den nationalistiska 

terrororganisationen Irgun. Under kriget 

1947–48 sårades han som soldat i Haganah. Ingen har 

kunnat beskylla honom för feghet eller landsförräderi. 

Men efterhand kom hans syn på Israel som en hebreisk 

och inte judisk stat honom att söka vägar till samexistens 

och försoning med arabvärlden. Han lämnade Irgun 

på grund av avsmak för dess arabfientlighet. Efter att 

först ha pläderat för preventivkrig mot Egypten, bytte 

han uppfattning efter Suezkriget 1956. Alltsedan dess har 

han varit en frontfigur i den israeliska fredsrörelsen. Han 

har suttit i Knesset tre perioder under 60, 70 och 80talen 

och envist argumenterat för samarbete med arabvärlden 

och palestinierna. Redan före sexdagarskriget 1967 

pläderade han för en palestinsk stat på Västbanken och i 

Gaza, genom palestinsk revolution mot kung Hussein. 

Efter den israeliska ockupationen 1967 försökte han 

mitt i segerjublet få gehör för tanken att Israel nu hade 

världens chans att lösa hela problemet genom att byta 

territorium mot fred. Men istället, mindes han i samband 

med fyrtioårsminnet av sexdagarskriget, ”vimlade 

det av grupper från kibbutzrörelsen på Västbanken som 

letade efter lämpliga platser, koloniseringen var i full 

gång, etnisk rensning genomfördes nästan med automatik”. 

Under Israels Libanoninvasion 1982 vållade han uppståndelse 

och blev nästan fängslad av den israeliska säkerhetstjänsten 

för att han åkte till det omringade Beirut 

och träffade PLOledaren Yassir Arafat. 

Han gladdes över Osloöverenskommelsen 1993 och 

trodde att den skulle leda till en fredslösning. Långt senare 

konstaterade han att det ingenstans i avtalet stod 

något i klartext om en palestinsk stat, ”det var dess ödesdigra 

brist”. 

Jag träffade honom i hans hem i Tel Aviv i samband 

med ett Israelbesök av en EUdelegation 2000, när Osloprocessen 

definitivt hade begravts av Ariel Sharon. Jag 

frågade honom vad han trodde om fredliga palestinska 

demonstrationer mot bosättningarna. ”Det går inte”, 

svarade han, ”israeliska soldater kommer att skjuta 

skarpt. Och om inte soldaterna gör det så kommer bosättarna 

att skjuta skarpt!” 

Uri Avneri drar sig inte för det mest kontroversiella 

man kan tänka sig i Israel – att jämföra israeliska metoder 

med nazismen. Häromåret reagerade han mot en 

rabbis uppmaning att döda tio eller hundratusen araber 

för att förhindra en enda israels död med att fråga: ”Vad 

är det för skillnad på denna moral och nazisterna som 

avrättade tio gisslan för varje dödad tysk soldat?” 

Avneri har också öppet förklarat att han tror att Arafat 

blev mördad – av Ariel Sharon. Israels bestörta reaktion 

efter Hamas valseger 2006 avfärdade Avneri som krokodiltårar. 

I själva verket ”kunde de israeliska ledarna bara 

med svårighet avhålla sig från att dansa på gatorna”, för 

nu fanns ingen ”förhandlingspart”, så det förhatliga spöket 

”palestinsk stat” försvann från den internationella 

dagordningen. 

Idag har tanken på en palestinsk stat återkommit på 

världsscenen, inte minst genom PLO:s diplomatiska offensiv 

i FN. Om generalförsamlingen, likt Unescos beslutsorgan, 

ger Palestina säte och stämma som stat, vad 

gör Israel då? Som vanligt har Avneri inga illusioner om 

Israels agerande. I september i år hävdade han att Israel 

kommer att låta prickskyttar skjuta skarpt på fredliga palestinska 

glädjedemonstrationer för att provocera fram 

palestinskt våld. Enligt officiell israelisk retorik skall 

prickskyttarna försvara de olagliga judiska bosättningarna. 

Avneri: ”I själva verket handlar det om en krigsplan 

för att behålla bosättningarna.” 

Redan 2006 uppmanade en bosättarledare den israeliska 

militären att göra Avneri till måltavla för en av sina 

ökända ”utomrättsliga avrättningar”. Men trots att Israel 

systematiskt avrättar palestinier misstänkta för delaktighet 

i terrorverksamhet utan rättegång så är det inte troligt 

att man går med på att mörda en snart nittioårig israelisk 

skribent. Så långt går inte ens en armé som enligt 

bland andra människorättsorganisationen B’tselem regelbundet 

skjuter skarpt mot barn. 

År 2001 fick Avneri det så kallade alternativa nobelpriset. 

Och häromåret hamnade Avneri på 128:e plats i en 

tidningsomröstning om de 200 viktigaste israelerna i 

historien. Ingen som bryr sig om Palestinakonflikten 

kommer förbi honom. Ändå är han skamligt underskattad, 

både i Israel och utomlands. Inte minst skys han 

som pesten av svenska så kallade Israelvänner, trots att – 

eller därför att – knappast någon idag levande israel så 

påtagligt som han i sin egen person bär hela Israels blodiga 

historia och tragiska utveckling från en tillflyktsort 

för flyktingar undan Förintelsen och ett drömparadis för 

många socialister till precis det som Avneri varnade för 

vid vårt första möte: ett nytt Rhodesia. 

Inte bara för Palestinas utan också för Israels skull är 

det hög tid för Sveriges regering att lyssna på Avneris 

vädjan från 1968: Stoppa den israeliska regimen! 

Annars blir Israel en fullfjädrad apartheidstat. 

TEXT: ULRIK 

KOHL 


FOTO: MARK KNUDSEN/ 

MONSUN 

ÖVERSÄTTARE: 

MALIN BJÖRK 

DANMARK: 

RÖD VALSEGER 

GER BLÅ POLITIK 

Mindre diskriminering av invandrare och en mer liberal 

ekonomisk politik. Det ser ut att bli resultatet av det danska 

valet, där fackföreningarna för en gångs skull tvålade till 

Dansk Folkeparti. 

Danmarks mäktigaste kvinna hette fram till den 

15 september förra året Pia Kjærsgaard. Så har 

medierna vid åtskilliga tillfällen kallat Dansk 

Folkepartis obestridda ledare. Men vid förra 

årets val till Folketinget gick saker och ting snett 

för det främlingsfientliga högerpartiet, som gick tillbaka 

för första gången sedan bildandet 1995. 

Visst är Dansk Folkeparti fortfarande landets tredje 

största parti. Men deras inflytande begränsas drastiskt 

sedan socialdemokraten Helle ThorningSchmidt nu har 

avlöst högerkoalitionens ledare Lars Løkke Rasmussen 

på statsministerposten. 

Valet var nästan ett dött lopp. Endast 8 434 röster 

skilde mellan de två blocken. Därfor var det avgörande 

att många av de arbetare, som normalt sett röstar på 

Dansk Folkeparti, i år vände partiet ryggen. 

”Det var en benhård valkamp. Jag tycker att den var 

rentav ond och jag hade det riktigt svårt. Oavsett vart jag 

tittade så var det uppförsbacke hela tiden. Jag hade ju 

inga vänner”, sa Pia Kjærsgaard till MetroXpress efter 

valnederlaget. 

PIA KJÆRSGAARD UTHÄNGD SOM LÖGNARE 

Fackföreningarna spelade en ovanlig roll i detta val. 

Särskilt fackföreningen 3F, som organiserar 350 000 

arbetare inom industri, bygg och transport, gjorde sitt 

yttersta för att försvaga Dansk Folkeparti. Fackföreningen 

mobiliserede 12 000 aktivister som knackade dörr 

och ringde upp folk för att uppmana dem att rösta rött. 

Denna form av politisk gräsrotsaktivism är ny inom 

den danska fackföreningsrörelsen. 3F:s kampanjmaterial 

pekade ut Pia Kjærsgaard som en tjuv och en lögnare. 

Enligt fackföreningen har Dansk Folkeparti svikit sina 

löften om att försvara ”den lilla människan” och i stället, 

som en del av den regerande högerkoalitionen, fört en 

arbetarfientlig klasspolitik. Däremot har facket inte agiterat 

mot partiets rasistiska utspel. 

Kampanjen visade sig bära frukt. I Köpenhamns 

största distrikt av låginkomsttagare lyckades man övertyga 

nästan en tredjedel av de tidigare Pia Kjærsgaardanhängarna 

om att byta sida. Jens Kristian Jensen, vice 

ordförande för den lokala 3Fklubben, menar att det 

varit främst det uppsökande arbetet i trappuppgångar 

som byggt upp en vänstervåg. 

”Dansk Folkeparti drabbades av ett hårt slag. Förklaringen 

tror jag är att många av dem vi var i kontakt med 

är helt vanliga människor som drabbats av försämrad 

pension och arbetslöshetsersättning. Vi har mött väljarna 

och förklarat för dem att Dansk Folkeparti har en del av 

ansvaret för det och det har väljarna tagit till sig,” säger 

Jens Kristian Jensen till tidningen Arbejderen. 

NEDGÅNG FÖR SOCIALDEMOKRATERNA 

Tio års borgerligt styre har polariserat den danska politiken 

och skapat två block. Till höger står det blå blocket 

bestående av det liberala partiet Venstre, Dansk Folkeparti, 

De Konservativa och flera små högerpartier. Mittenvänstern 

är samlad i ett rött block med socialliberala 

Radikale Venstre, Socialdemokraterna, det radikala socialistpartiet 

Enhedslisten och det svenska Vänsterpartiets 

systerparti Socialistisk Folkeparti. 

Valets viktigaste fråga har varit hanteringen av den 

ekonomiska krisen, och till skillnad från de senaste tre 

valen har invandrare och flyktingar inte varit något hett 

42 43 


ämne. En av orsakerna är att Socialdemokraterna och 

SF har tagit fram en gemensam politik, och på många 

punkter övertagit Dansk Folkepartis invandringspolitiska 

linje, i ett försök att helt och hållet få slut på debatten. 

Men valresultatet var en katastrof för SF och detsamma 

gäller för Socialdemokraterna, som fick sitt sämsta 

resultat på 100 år med mindre än 25 procent av rösterna. 

Det röda blocket fick en knapp majoritet tack vare att 

Radikale Venstre och Enhedslisten tillsammans mer än 

fördubblade sina röstsiffror. Detta är samtidigt de enda 

två partier som står utanför den konsensus som råder 

inom dansk politik om hårdare tag mot invandrare och 

flyktingar. 

ELITENS MAKT HAR STÄRKTS 

Radikale Venstre har som valets stora segrare gjort det 

omöjligt för Socialdemokraterna och SF att uppfylla 

sina viktigaste progressiva vallöften. Det gäller en för 

längning av arbetslöshetsersättningen, bättre pensionsvillkor 

för utarbetade arbetare och en särskild sexprocentig 

”miljonärsskatt”. Priset för att Radikale sitter med 

i den nya regeringen är att den tidigare borgerliga regeringens 

ekonomiska politik förs vidare. 

Å andra sidan har det nya styrkeförhållandet inom 

det röda blocket också lett till att vissa av de grövsta exemplen 

på diskriminerande lagstiftning har avskaffats. 

Det gäller till exempel ett poängsystem som inneburit 

att unga människor födda i Danmark av föräldrar utan 

danskt medborgarskap i vissa lägen kan utvisas när de 

fyllt 18 år om de har stulit en cykel eller inte har jobb. 

En annan regel som den nya regeringen raskt har avskaffat 

är ett exceptionellt lågt socialbidrag till flyktingar 

på 4 000 kronor i månaden. Detta belopp blir nu nästan 

dubbelt så högt, så att det hamnar på samma nivå 

som infödda danskar har rätt till. Men de flesta lagändringar 

från tiden då Pia Kjærsgaard vägde tungt inom 

invandringspolitiken verkar ligga fast. 

”ENLIGT FACKFÖR- 

ENINGEN HAR DANSK 

FOLKEPARTI SVIKIT 

SINA LÖFTEN OM 

ATT FÖRSVARA DEN 

’LILLA MÄNNISKAN’ 

OCH I STÄLLET, SOM 

EN DEL AV DEN RE- 

GERANDE HÖGERKO- 

ALITIONEN, FÖRT EN 

ARBETARFIENTLIG 

KLASSPOLITIK.” 

EN FALLFÄRDIG 

BYGGNAD 

I bråten efter en jordbävning är det ofta en vånda för folk att 

hitta sina vänner och anhöriga. Men när staden Van drabbades 

i oktober försvårades uppsöknings och hjälparbetet ännu mer 

än vanligt. Den kurdiske journalisten Irfan Aktan beskriver 

situationen i turkiska Kurdistan utifrån händelsen. 

Efter den jordbävning som drabbade den kurdiska 

staden Van den 23 oktober pratade jag med min 

redaktör på Express magazine som jag skrivit artiklar 

för sedan 2002. En vän till mig, Roni, var lärare 

i Erciş, den hårdast drabbade stadsdelen, och 

han var försvunnen. Jag ringde till honom flera gånger, 

men han svarade inte. Jag träffade Roni när jag var student 

i Ankara. Hans riktiga namn var Roni, men det stod 

ett annat namn på hans idkort, eftersom det är förbjudet 

att använda kurdiska namn i Turkiet. Man måste alltså 

hitta ett turkiskt namn till sitt id. Ibland är det tjänstemannen 

vid registreringen som kommer på ett. Det kurdiska 

namnet Beriwan byts till exempel ut mot Elif, Rojhat 

mot İsmail och Azad mot İzzet. På grund av det här 

har många kurder två namn, ett dopnamn och ett annat 

officiellt namn att ha på sitt idkort. Eftersom jag inte 

kände till min vän Ronis officiella namn, kunde jag inte 

fråga om honom på kriscentret i Van. Även om Roni 

skulle vara död eller skadad, kunde jag inte få fram någon 

information om honom. Jag kände inte till Ronis 

”namn”! Att jag var journalist var inte till någon hjälp. Jag 

väntade desperat i en vecka på att få kanske några livstecken 

från honom. När jag pratade med min redaktör 

om det här, använde han en metafor som ofta dyker upp 

i mitt huvud men som jag inte satt på pränt förut: ”Den 

kurdiska frågan är som bråte, som fått ligga kvar i åratal, 

och Turkiet är som en fallfärdig byggnad.” 

Enligt en studie från 2006 som genomfördes på en av 

de mest framstående forskningsinstitutionerna i Turkiet, 

Hacettepeuniversitetets institution för befolkningsstudier, 

har över en miljon kurder tvångsförflyttats sedan 

1980. Och enligt flyktingorganisationen GöçDer i Istan 

bul ligger den rätta siffran snarare omkring tre miljoner. I 

de flesta fall är det kampen mot PKK som tvingat dessa 

människor att lämna sina byar. Tvångsförflyttade kurder 

marginaliseras och pressas att jobba som sophämtare, eller 

blir billig arbetskraft och tiggare. De här människorna 

förvisas med andra ord till ”byggnadens” källare. Sedan 

1984, då kriget mellan PKK:s soldater och den turkiska 

armén inleddes, har 17 000 personer mördats utan att 

brotten klarats upp. De som bor i ”byggnaden” vet vilka 

som dödade dem. Sedan 1984 har totalt nästan 50 000 

soldater, stridskämpar och civila på båda sidor mist livet. 

Deras gravar finns i ”byggnadens” innergård. Medan jag 

skrev den här artikeln dödades 24 PKKkämpar i en insats 

ledd av den turkiska armén, och eftersom deras 

kroppar var sönderbrända, väntade man på att liken skulle 

identifieras av familjerna. 

Den verkliga bråten från jordskalvet den 23 oktober 

ger en tydlig bild av de olika aspekterna av den kurdiska 

frågan. En programledare sa i direktsänd tv precis efter 

jordbävningen: ”Må Gud vara med vår polis och vår 

armé. Låt de händer, som kastar sten på dem, krossas. 

Alla måste veta sin plats!” Programledaren sa alltså att de 

kurder som drabbats av jordskalvet och som nu bad om 

hjälp en gång kastat sten på polisen, och att de borde 

veta sin plats. En nyhetsuppläsare i en annan populär 

turkisk tvkanal gjorde följande diskriminerande uttalande: 

”Trots att jordbävningen drabbade Van, beklagar vi 

det inträffade.” Ingen av dessa tvmedarbetare fick lämna 

sina jobb på grund av sina uttalanden. Dessutom visade 

sig en del av ”hjälpsändningarna” från städer i väst, där 

majoriteten av befolkningen är turkisk, innehålla stenar 

och turkiska flaggor. En del religiösa samfund tolkade 

TEXT: IRFAN 

AKTAN 

JOURNALIST I TURKISKA 

KURDISTAN 

44 45 


ÖVERSÄTTNING: 

ABIGAIL SYKES, 

GUNES ACAR 

”EN DEL 

RELIGIÖSA 

SAMFUND 

TOLKADE JORD- 

SKALVET SOM 

’GUDOMLIG 

RÄTTVISA’ OCH 

ANTYDDE ATT 

GUD STRAFFAT 

KURDERNA FÖR 

ATT DE HÄVDAT 

SINA RÄTTIG- 

HETER.”

jordskalvet som ”gudomlig rättvisa” och antydde att Gud 

straffat kurderna för att de hävdat sina rättigheter. 

De riktiga hjälpsändningarna till jordbävningsoffren 

togs i beslag av Vans ledare och förvarades i lagerlokaler. 

Ledarna såg till att ta kommandot över räddningsarbetet 

efter jordskalvet, för att stänga ute det kurdvänliga Freds 

och demokratipartiet (BDP). Detta fick till följd att 

många av dem som tvingades sova utomhus i kylan inte 

kunde få tag på tält, mat eller kläder. En journalist, som 

uppmärksammade att hjälpsändningarna inte delades ut, 

kallades ”ondskefull”av premiärminister Recep Tayyip 

Erdoğan. 

Men att kallas ”ondskefull” är inte den starkaste reaktion 

man kan få som journalist i Turkiet. Journalister 

som kritiserar regeringen, de religiösa samfund som har 

ett starkt inflytande över regeringen eller statens aktiviteter 

åtalas enligt antiterroristlagen och döms till uppseendeväckande 

fängelsestraff. Vedat Kurşun, chefredaktör 

för Azadiya Welat, den enda rikstäckande kurdiska tidningen 

i Turkiet, sitter just nu fängslad. Han har blivit 

dömd till 166 år i fängelse! Brottet var ”propaganda för 

PKK”. Mina journalistvänner Ahmet Şik och Nedim 

Şener sitter i fängelse i ett antal månader, anklagade för 

att vara medlemmar i den militära organisationen Ergenekon. 

Anledningen till att Ahmet fängslades skulle alltså 

vara att han var medlem i den organisation som han i 

själva verket arbetar emot! Men alla vet varför han dömdes; 

det beror på hans outgivna bok om en religiös organisation 

som bildats inom poliskåren, och som också har 

inflytande över regeringen. Det outgivna manuskriptet 

till boken har stämplats som ett ”dokument från en terrororganisation” 

och innehav av boken förbjöds. 

Just nu sitter nästan 70 journalister i fängelse i Turkiet. 

Flertalet av dem har anhållits efter att ha publicerat nyheter 

som kritiserar statens eller regeringens politik. 

Antiterroristlagen har inte bara använts mot journalister 

som sitter fängslade, utan även mot hundratals kurdiska 

barn i sju åttaårsåldern. Regeringen ”upplyser” också 

mediecheferna om att de inte behöver skriva om dessa 

frågor. Men regeringen behöver egentligen inte censurera 

medierna, för journalisterna i Turkiet utövar redan 

självcensur. Journalister som vi, som väljer att inte göra 

det, straffas på enkla och skrattretande grunder. På grund 

av en av mina artiklar, som publicerades i Express 2009, 

har jag dömts till 15 månaders fängelse. Bara för att jag 

citerade två PKKkämpar. Min redaktör Merve Erol 

dömdes att betala 16 000 lira i böter (drygt 63 000 kronor, 

övers. anm.), en enorm summa för en liten tidskrift 

av vår sort. Vid samma tidpunkt sa regeringen att den 

kurdiska frågan kunde lösas på demokratisk väg, och fick 

beröm av europeiska politiker. I min långa artikel citerade 

jag korta svar från PKKkämpar, inom citattecken. 

Därmed markerade jag att det inte var mina ord. Men 

åklagaren och domaren berättade för mig hur jag skulle 

göra mitt journalistiska arbete: det spelar ingen roll om 

det är citat, du får inte använda PKKsoldaters ord! En av 

Turkiets mest framstående sociologer, İsmail Beşikçi, 

som tillbringat 18 år av sitt liv i fängelse, fick samma straff 

som jag efter att ha använt bokstaven ”Q”, som kurder i 

Turkiet inte får använda, och ordet ”Kurdistan”! Värre än 

själva straffet var dock att domstolens beslut inte överraskade 

någon! För tydlighetens skull kan jag tillägga att 

inte heller Vedat Kurşuns 166åriga fängelsestraff kom 

som någon överraskning för någon. 

Jag bevittnade ett krig i sydöstra Turkiet under hela 

min uppväxt. Vänner och släktingar miste livet i detta 

krig. Jag har varit journalist sedan jag läste vid universitetet, 

och jag har skrivit om den kurdiska frågan sedan elva 

år tillbaka. Jag dömdes till fängelse under Turkiets mest 

”demokratiska” epok. Min dom har inte vunnit laga kraft 

ännu, men jag undrar när Högsta domstolen kommer att 

fälla sitt avgörande. Varje dag passerar jag Högsta domstolen 

medan jag cyklar i frihet i Ankara. Men eftersom 

Högsta domstolen ligger på vägen till min arbetsplats, 

blir jag påmind om fängelset varje dag när jag ska till jobbet. 

Om Högsta domstolen fastställer den lokala rättens 

dom, kommer jag att få ett fängelsestraff på grund av 

några meningar som jag skrev i en artikel. Jag är inte den 

enda journalist som blir påmind om fängelset varje gång 

jag passerar Högsta domstolen. Oliktänkande journalister 

i Turkiet tänker alltid på livet som fånge. Varje dag 

vaknar de till ett jordskalv. En villkorlig dom, ett gripande, 

en åklagares uppmaning att lämna skriftligt vittnesmål 

eller ett angrepp i den regeringsvänliga pressen ... Att 

överleva under denna bråte blir svårare och svårare för 

varje dag. 

Låt mig berätta resten av historien för att stilla er nyfikenhet: 

vad hände med min vän Roni? Roni arbetade i 

staden İzmir i västra Turkiet, men blev djupt bedrövad 

över den rasism som han mötte och återvände till sin 

hemstad, där han drabbades av jordbävningen. Jag ringde 

honom igen en vecka efter jordskalvet, och äntligen svarade 

han! Trots att jag var överlycklig, var det allra första 

jag sa till honom: ”Roni, berätta genast vad ditt officiella 

namn är!” Om man inte rättar sig efter den statliga politiken 

i Turkiet, blir det omöjligt för ens närmaste att hitta 

en under bråten. 

”ENLIGT EN STUDIE FRÅN 2006 SOM GENOM- 

FÖRDES PÅ EN AV DE MEST FRAMSTÅENDE 

FORSKNINGSINSTITUTIONERNA I TURKIET, 

HACETTEPEUNIVERSITETETS INSTITUTION FÖR 

BEFOLKNINGSSTUDIER, HAR ÖVER EN MILJON 

KURDER TVÅNGSFÖRFLYTTATS SEDAN 1980.” 

RESA I ETT FÖRTRYCKT 

OCH BORTGLÖMT LAND 

De här fotografierna togs i ett land som glömts bort 

både av världen och av medierna. Fokus ligger på 

människorna, de som dagligen kämpar för sin 

överlevnad och för att hålla sin kultur levande, i 

ett land där mänskliga rättigheter fortfarande undertrycks 

av den turkiska staten. 

Vi ser barn och äldre människor göra Vtecken med 

händerna. En västerlänning skulle kunna misstolka det 

som ett glatt fredstecken, men i det här sammanhanget 

betyder det raka motsatsen. Det står för seger (”V for 

Victory”). Seger för det kurdiska motståndet, för att återfå 

sitt nedärvda land, en kraftfull symbol för hoppet och en 

direkt konfrontation mot en förtryckande stat som ständigt 

försöker att utplåna den kurdiska identiteten. Att göra 

gesten är strängeligen förbjudet. 

Numera är kurdernas kulturella identitet något av det 

som undertrycks allra mest i det turkiska territoriet. För 

inte så länge sedan var det ett brott att tala kurdiska på gatorna, 

att skriva på kurdiska, att ge ut böcker på kurdiska, 

ja till och med att lyssna på kurdisk musik. Många människor 

greps, torterades och tvingades i exil. Efter att kurdiska 

självständighetsgrupper och organisationer för 

mänskliga rättigheter gjorde förtrycket känt för omvärlden 

förvandlades den aktivt förtryckande assimileringen 

till något mer diskret, men alltjämt ständigt närvarande 

för alla kurder. I dag är det fortfarande brottsligt och belagt 

med fängelsestraff att skriva myndighetsdokument 

på kurdiska, att uttala ordet Kurdistan på gatorna samt 

att döpa barn till kurdiska namn. Kurder ses i det turkiska 

territoriet som fiender, får de lägst betalda jobben och 

blir stigmatiserade. 

De här bilderna dokumenterar en resa in i ett bortglömt 

land. De är ett försök att visa en verklighet i Europa 

som medierna inte skildrar. Det är inga ”enkla” bilder 

av gerillan eller övningslägren. Jag har försökt att fånga 

ett svårare och mer abstrakt motiv, nämligen den kulturella 

identiteten hos ett förtryckt folk fångat i ett geopolitiskt 

spel. 

SIMBASSÄNG I DET GAMLA 

KVARTERET I DIYARBAKIR. 

TEXT & FOTO: 

NUNO NETO 

46 47 


FOTOGRAF 

ÖVERSÄTTARE: 

ABIGAIL SYKES

2 4 

6 

3 

2. FRAMTIDEN. 

BARN GÖR HONNÖR PÅ DIYARBAKIRS GATOR. 

SPONTANT GÖR EN GRUPP BARN GERILLANS 

GEST, EN AV MOTSTÅNDSRÖRELSENS FÖRBJUDNA 

SYMBOLER. 

3. LANDSKAP. 

LANDSKAPSBILD MED EN TURKISK FLAGGA OCH 

ETT FÖRTRYCKANDE BUDSKAP. HELA ÖSTRA 

TURKIET ÄR FULLT AV DEN HÄR TYPEN AV 

BUDSKAP I LANDSKAPET. DE KAN LÄSAS FRÅN 

MÅNGA KILOMETERS HÅLL OCH BYGGS AV ARMÉN 

MED VITA STENAR. PÅ DENNA BILD LYDER TEXTEN 

”OSYNLIGT HEMLAND”, MED DEN TURKISKA 

FLAGGANS SYMBOL, FÖLJT AV ”GENDARMA 

KOMANDO”, NAMNET PÅ EN AV TURKIETS 

SÄRSKILDA ARMÉSTYRKOR. 

4. BARN I DIYARBAKIR. 

BARN I DIYARBAKIR. 

5. TATVAN AVO. 

EN LANTBRUKARFAMILJ RESER FÖR ATT SÄLJA 

SINA VAROR. 

6. HOPP PÅ DERSIM. 

ETT LITET BARN PÅ SIN FARS AXLAR GÖR 

V-TECKNET UNDER EN KONSERT MED KURDISK 

MUSIK PÅ MUSIKFESTIVALEN I DERSIM. 

5 

8 

9 

7. DERSIM. 

EN GRUPP BARN PÅ MUSIKFESTIVALEN I DERSIM. 

8. DENGBEJ SEYITXANÊ BOYAXCÎ. 

DENGBEJ ÄR EN TRADITIONELL FORM AV SJUNGEN BERÄTTELSE. DENNE MAN ÄR EN 

VÄLKÄND UTTOLKARE AV KURDISK FOLKMUSIK. MED STOLTHET BESKRIVER HAN SIG 

SOM I FÖRSTA HAND SOPÅKARE OCH I ANDRA HAND GATOSKOPUTSARE. 

9. ÄLDRE I DIYARBAKIR. 

TVÅ ÄLDRE KVINNOR I DIYARBAKIRS SLUMKVARTER DÄR DE TVÅNGSFÖRFLYTTADE BOR. 

7

50 51 


TEMASIDOR 

SKYLDIGHET 

ATT SKYDDA 

TEXT: JOHN 

ÅBERG / 

JOHNSON AYONKA 


/STATSVETARE 

ILLUSTRATION: 

SAGA BERGEBO 

HAR DET INTERNATIONELLA SAMFUNDET ETT ANSVAR FÖR ATT 

SKYDDA BEFOLKNINGAR SOM UTSÄTTS FÖR BROTT MOT 

MÄNSKLIGHETEN? ELLER ÄR INTERNATIONELLA INTER- 

VENTIONER ALLTID ETT ÖVERGREPP PÅ ETT FOLKS RÄTT 

TILL SJÄLVBESTÄMMANDE? MED INTERVENTIONEN 

I LIBYEN STÄLLDES FRÅGAN PÅ SIN SPETS. MANA GER 

INBLICK I ETT STÄNDIGT OMSTRITT ÄMNE. 


52 


”ETT SLAGS SKYLDIGHET ATT SKYDDA 

ANSÅGS VARA EN DEL AV SUVERÄNITETENS 

ANDEMENING: DEN DAGEN EN STAT MISS- 

LYCKAS MED ATT SKYDDA SIN BEFOLKNING 

UPPHÖR OCKSÅ SUVERÄNITETEN ATT GÄLLA. 

FRITT FRAM FÖR DET INTERNATIONELLA 

SAMFUNDET ATT GRIPA IN.” 

Folkmord är rasismens mest extrema uttryck. Människor 

av fel börd avhumaniseras för att utplånas. 

Historiens värsta förbrytelser är folkmord. Förintelsen 

av ursprungsbefolkningen på de amerikanska 

kontinenterna, slaveriet och kolonialismens folkmord 

hör alla hit. Efter andra världskrigets förintelse sades 

det ”aldrig mer”; aldrig mer skulle folkmordets ofattbara 

grymhet få upprepas. Men illdåden återkom. I Kambodja. 

I Östtimor. På Balkan. I Rwanda. I Sudan. Och så vidare. 

Det högt ställda målet uppnåddes aldrig, det internationella 

samfundet lyckades inte ingripa. Men hoppet har man 

för den sakens skull inte gett upp. Ett hopp som sträcker sig 

över statsgränserna. Lite som när Tanzania gick in i Uganda 

och befriade landet från Idi Amins skräckvälde. 

Folkmordet i Rwanda och Natos ensidiga så kallade humanitära 

interventioner splittrade världssamfundet, samtidigt 

som det utlöste en lång rad diskussioner om hur folk 

som riskerar att utsättas för massmord bäst kan beskyddas. 

Ur diskussionerna reste sig, inom ramen för FN, Internationella 

kommissionen för intervention och statssuveränitet 

(ICISS), vars uppdrag var att söka förena interventioner 

som görs i syfte att skydda människor med statssuveräniteten. 

Därmed rubbades den internationella politikens 

grundbult: principen om varje lands absoluta suveränitet. 

Idén om en ”skyldighet att skydda” lanserades. Ett slags 

skyldighet att skydda ansågs vara en del av suveränitetens 

andemening: den dagen en stat misslyckas med att skydda 

sin befolkning upphör också suveräniteten att gälla. Fritt 

fram för det internationella samfundet att gripa in. Lanseringen 

av suveräniteten som villkorlig gjorde ICISS till en 

unik kraftsamling. 

Nu fattades bara ett tydligare slutdokument, en enad 

generalförsamling och en resolution. Detta förverkligades 

med FN:s världstoppmöte 2005, generalsekreterarens 

rapport Att implementera skyldigheten att skydda 2009 och 

den första resolutionen som antogs samma år. Där slogs 

fast att om en stat inte lyckas skydda sin befolkning, eller i 

själva verket är förövaren, måste det internationella samfundet 

vara redo att vidta mer kraftfulla åtgärder, även kollektiv 

användning av våld genom FN:s säkerhetsråd. Skyldigheten 

att skydda begränsades till att gälla fyra brott: 

folkmord, krigsförbrytelser, etnisk rensning och brott mot 

mänskligheten. Man verkade nu ha nått global politisk 

enighet i den tidigare tvistefrågan om humanitär intervention. 

Det sades att ställningstagandet för en skyldighet att 

skydda hade förvandlat ett ”begrepp” till en ”princip” – en 

”grundläggande sanning” byggd på en ”gemensam förståelse”. 

Det är frestande att se Natos intervention i Libyen som 

en länge närd dröm som gick i uppfyllelse; drömmen att 

kunna skydda civila från de mest brutala former av brott. 

Åtminstone såg många det så inledningsvis, då interventionen 

stöddes av människor och partier från både höger 

och vänster. Och utan en kritisk granskning hade vi stannat 

där. Men i själva verket finns det en rad problem med interventioner 

som syftar till att skydda. 

MINSKAR INTERVENTIONENS LEGITIMITET 

För det första är det vanligt att internationella ingripanden 

väcker ont blod hos vetorättsmakter, vilket inte endast 

minskar interventionens legitimitet, utan även får den konsekvensen 

att brott som faller utanför vetorättsmakternas 

intressesfärer, eller som begås av allierade, tillåts. Därför 

uttryckte Ryssland starka reservationer mot Natos insatser 

i det forna Jugoslavien, trots serbernas massakrer. I samma 

anda blundar västvärlden för brott begångna av allierade, 

som i Indonesien under kalla kriget och Jemen i våra dagar. 

För det andra verkar det som om beslutet att intervenera 

eller ej till stor del påverkas av den regionala dynamiken 

istället för att avgöras av sakfrågan. De skäl och motiveringar 

som anges för interventioner varierar från region 

till region. Konsekvensen blir oförutsägbarhet i tillämpningen 

av den internationella skyldigheten att skydda. 

FNresolutionen som stödde interventionen i Libyen 

kom till mycket på grund av stöd av Arabförbundet samt 

Afrikanska unionens säkerhetsrådsmedlemmar Nigeria 

och Sydafrika. Frankrikes och FN:s ingripande i Elfenbenskusten 

stöddes av den regionala organisationen 

ECOWAS. Å andra sidan har Arabförbundet inte visat 

samma beslutsamhet vad gäller en intervention i Syrien. 

För det tredje är tolkningsfrågan djupt problematisk. 

Den fastslagna internationella skyldigheten att skydda 

lämnar mycket öppet för diskussion. När anses staten ha 

misslyckats med att skydda sin befolkning? När blir fredliga 

initiativ otillräckliga? Vem genomför och ansvarar 

för interventionen? Hur ska det internationella samfundet 

agera efter att man använt militär makt? Vilka aktörer 

och institutioner ska då engageras? 

För det fjärde missbrukas interventioner av mäktiga 

stater. Dessa farhågor uttrycktes av de länder som motsatte 

sig den första resolutionen om skyldigheten att 

skydda. Mer allvarligt är att en intervention kan fungera 

som en trojansk häst för invasion och kontroll av resurser. 

Just den aspekten har varit ett återkommande inslag i 

debatten om ingripandena i Irak och Afghanistan, och 

senast i Libyen. 

I den diskussion om skyldigheten att skydda som fördes 

i FN:s generalförsamling betonade Bolivias FNambassadör 

”vikten av att stater bekräftar sin förpliktelse att 

skydda sina medborgare för att på så vis tillförsäkra sig 

själva ett långt liv samt att suveräniteten är en ’villkorlig 

”SKYLDIGHETEN ATT SKYDDA BEGRÄNSADES 

TILL ATT GÄLLA FYRA BROTT: FOLKMORD, 

KRIGSFÖRBRYT ELSER, ETNISK RENSNING 

OCH BROTT MOT MÄNSKLIG HETEN.” 

rätt’: den stat som inte har vilja och förmåga att skydda 

sina medborgare förlorar rätten att åberopa denna princip 

om suveränitet som ett argument för att undvika internationell 

intervention”. För att slippa besvärliga frågor 

om suveränitet och för att undvika nykoloniala humanitära 

förevändningar och omotiverade angrepp, gör staterna 

med andra ord bäst i att avstå från förtryck av det 

brutala slaget. Förtryck framkallar intervention, befogat 

eller ej. Och det faktum att det humanitära motivet bara är 

ett av flera vid ett militärt ingripande (eftersom stater inte 

riskerar soldatliv på rent humanitära grunder), är ingen 

anledning att vara kategoriskt skeptisk mot inter ventioner 

för att skydda civilbefolkningen. Istället finns det anledning 

att noggrant och opartiskt undersöka varje brottsmisstanke 

som når FN:s korri dorer. 

”BLANK CHECK” 

I fallet Libyen hade interventionen stöd av FN och kollektiv 

legitimitet, men genomförandet av aktionen var 

självutnämnd; en produkt av att resolutionen var vag och 

lämnade skyldigheten att skydda på FN:s medlemsstater 

utan ytterligare specifikationer om hur skyddsåtgärderna 

skulle tillämpas. I praktiken lämnade det öppet för de 

militärt beredda nationerna att bestämma spelreglerna 

för interventionen. 

Det är av yttersta vikt att utesluta möjligheten för en 

”blank check” med självutnämnda militära befogenheter. 

Istället är det nödvändigt att vidga kontrollen över insatser 

som vidtas inom ramen för vad som måste förbli internationell 

kollektiv säkerhet. 

För att undvika en avgrund mellan löftet om skydd 

och verkligheten på marken, måste principen om skyldigheten 

att skydda ha en tydlig tolkning, starka mandat, 

kollektiv kontroll och en institutionaliserad tillämpning. 

53 


TEXT: REBECCA 

SELBERG 


FOTO: DREAMWORKS 

HUSHÅLLSTJÄNSTENS 

ROLL I AMERIKANSK 

BESTSELLER 

Den amerikanska boken Niceville och den nyligen lanserade filmen med 

samma namn har vållat mycket debatt i USA, där många menat att den 

segmenterar rasistiska stereotyper medan andra tvärtom hyllar den. 

Rebecca Selberg ser den som ett viktigt inlägg i debatten om 

hushållsarbetet. 

Jag är i den amerikanska södern när jag läser Kathryn 

Stocketts The Help (utgiven på svenska som Nice 

ville), succéromanen om svarta pigor och vita fröknar 

i 1960talets Jackson, Mississippi. Jag läser den med 

ett slags tveksamt nöje. Den är underhållande och 

tankeväckande. Men ”Jim Crowlagarna”, apartheidlagarna 

som gällde i södern fram till mitten av 1960talet, är inte 

ens en generation bort och det märks när man rör sig i de 

trakter som boken utspelar sig i. Överallt finns rester av Jim 

Crow kvar, i form av segregation och en seglivad strukturell 

rasism som drabbar den svarta befolkningen hårdare än andra 

minoriteter. Här finns också ett högst närvarande kollektivt 

minne av motståndet. Så när en vit överklasskvinna 

från Georgia, debutanten Kathryn Stockett, skriver en roman 

som talar för svarta hushållerskor mitt i rasförtryckets 

mest brinnande årtionde, då fingranskas orden som läggs i 

deras munnar. 

Aibileen är hushållerska hos miss Leefolt. Som ”maid” 

tar Aibileen hand om familjen Leefolts dotter, det sjuttonde 

vita barnet hon uppfostrat. Mrs Leefolt ägnar dagarna åt att 

framställa hemmet som mer välbärgat än vad det är och spela 

bridge med sina väninnor. I centrum av vängruppen finns 

mrs Hilly, som kampanjar för ”separata toaletter för den 

svarta hemhjälpen”, med hänvisning till 60talets rasbiologiska 

föreställningar om svarta bakterier och svart smuts. 

En av kvinnorna i bekantskapskretsen är miss Skeeter, 

en rödhårig dissident som bestämmer sig för att skriva en 

bok utifrån hushållerskornas erfarenheter. Aibileen är den 

första som ställer upp på att bli intervjuad. I ett samhälle 

där svarta män lynchas om de råkar gå för nära en vit kvinna 

är det ett livsfarligt företag. Aibileens vänner varnar 

henne och vägrar först att delta i projektet, men ändrar sig 

efter mordet på NAACPaktivisten Medgar Evers och miss 

Hillys orättvisa behandling av den hushållerska hon haft 

anställd. 

SCHABLONER OCH YTLIGHET 

Kritikerna har kallat Aibileen en mammyfigur. Sociologen 

David Pilgrim listar huvuddragen i mammykarikatyren 

som den reproducerats i fiktionen. Syftet med mammyn 

var i grunden att försvara slaveriet, ett sätt att framställa 

slavar som nöjda med att vara ägda av vita. Mammyn avsexualiserades 

och skapades som medelålders och tjock. 

Hennes hud beskrevs som mörk, ofta kolsvart, en färg som 

fått representera fulhet och smuts. Under Jim Crow var 

mammyn enligt Pilgrim en vit fantasi; hängiven enbart sin 

vita värdfamilj, politiskt och kulturellt ofarlig, ”en nostalgisk 

längtan efter en tid som aldrig funnits”. De som argumenterar 

för att Aibileen passar in i mammyfiguren pekar 

på att hon beskrivs som tjock och mörk som skalet på en 

kackerlacka – en jämförelse hon själv står för. Engagemanget 

för miss Skeeter påminner om mammyns självuppoffrande 

kärlek för de vita som äger henne, hävdar kritikerna, 

som också provocerats av att Aibileen gråter för Skeeter 

och för familjen Leefolts vita dotter, men aldrig för sin 

döde son. 

Association of Black Women Historians kritiserade boken 

i ett öppet brev och anklagade Stockett för att ta för lätt 

på svarta hushållsarbetares erfarenheter av sexuellt våld 

från sina manliga, vita arbetsgivare. De vände sig också 

mot Stocketts ytliga beskrivningar av medborgarrättsrörelsen. 

Visserligen spelar mordet på Evers en roll i romanen, 

men beskrivningen av reaktionerna på hans död är nedlåtande: 

Ever’s assassination sends Jackson’s black community 

frantically scurrying into the streets in utter chaos and 

disorganized confusion – a far cry from the courage 

demonstrated by the black men and women who 

continued his fight. 

TRIVIALISERING OCH KOMPLEXITET 

Det är framförallt filmversionen som skapat debatt i USA, 

och recensenter har hävdat att den är ännu ett bevis för att 

landet fortfarande inte förlikat sig med vare sig den historiska 

eller den samtida rasismen. Men det finns de som tar 

filmen och boken i försvar. Forskaren och skribenten John 

McWhorter hävdar i en krönika i The New Republic (17/8 

11) att de som kallar romanen rasistisk har fastnat i identitetspolitiska 

cirkelresonemang, i ”ett pedantiskt bortviftande 

av nästan alla kommersiellt gångbara framställningar av 

svarta människor som stereotyper”. Hur boken än skrivits 

och hur den efterföljande filmen än gjorts hade den beskyllts 

för att vara rasistisk, i ett slags damnedifyoudo, 

damnedifyoudon’tretorik som blivit regel i vissa kretsar, 

menar han. 

McWhorter avfärdar kritikerna på punkt efter punkt. Att 

både boken och filmen innehåller komiska scener och förlösande 

skratt har fått en del att påstå att berättelsen förskönar 

och trivialiserar villkoren i södern under Jim Crow. 

Men enligt McWhorter förminskar man de människor som 

levde under dessa omständigheter om man kräver att de 

framställs som endimensionellt allvarliga och arga. Det 

fanns glädje på den tiden också, en mänsklig strävan efter 

att skapa sig ett liv som kunde bjuda på hela känsloregistret. 

På samma sätt var det med kärleken till de vita barn som 

hushållerskorna uppfostrade. Det är, menar McWhorter, 

som om kritikerna inte vill ta till sig att dessa svarta kvinnor 

kunde hata rasismen och samtidigt älska de barn de umgicks 

med sex dagar i veckan under flera år. Invändningarna 

om brist på komplexitet och djup är reflexmässiga, inte baserade 

på vad som verkligen finns i texten, säger McWhorter. 

Han har en poäng tycker jag. Porträtten är överlag varsamt 

skapade, och även om det rasistiska våldet inte alltid 

beskrivs explicit är det hela tiden närvarande, och utgör vid 

sidan av kvinnoförtrycket och klassföraktet berättelsens 

grundproblematik. Jag håller med McWhorter om att kritikerna 

pekar på problematiska representationer, i samma 

mån som de låter bli att peka på de motbilder som skrivs 

fram. 

AKTUELL ÄN IDAG 

Jag tycker att en av bokens styrkor är att den fångar kontinuiteten 

i det betalda hushållsarbetet. En av hushållerskorna 

i The Help, Yule May, hamnar i fängelse sedan hon 

stulit en ring från sin arbetsgivare för att ha råd att skicka 

sina söner till college. Miss Hilly, Yule Mays arbetsgivare 

och ringens ägare, berättar om händelsen för sina väninnor 

med den särskilda blandning av självrättfärdighet, indignation 

och förakt som bara överheten kan uppbringa. Vill 

man ha ett nutida, svenskt exempel på samma känslostorm 

kan man läsa Katrin Zytomierskas blogginlägg om hur hon 

skickat polisen, INS och Department of Homeland Security 

efter ”sin barnflicka”, en ”enkel bondjänta från landsbygden 

i Polen” som ”rymt” från familjen medan de befann 

sig på resa i USA. ”Jag önskar henne allt ont och kommer 

aldrig tillåta henne ett liv i Sverige”, skriver Zytomierska 

i en ömsom självömkande, ömsom våldsam harang som 

hämtad direkt ur munnen på en rasistisk southern bell i Jim 

Crowland. 

Jag läser The Help och Zytomierskas blogginlägg parallellt 

med en artikel ur Yale Journal of Law and Feminism, 

författad av juristen Dorothy Roberts. Hon spaltar upp den 

feministiska kritiken av den specifikt kvinnliga och rasifierade 

arbetsmarknad som The Help handlar om. Roberts har 

två poänger. För det första att den ideologiskt konstruerade 

skillnaden mellan hushållsarbete och annat arbete har bidragit 

till att underordna kvinnor generellt. Men, och detta 

är hennes andra poäng, hushållsarbetet i sig är ideologiskt 

delat mellan ”kreativt” och ”simpelt”. ”Kreativt” arbete anses 

fint därför att det handlar om att se till att hushållet 

fungerar och ser ut på rätt sätt, och för att det är kopplat till 

den moraliska eller kulturella fostran av barnen. Det är detta 

arbete de vita kvinnorna i The Help utför: de inreder 

hemmet, arrangerar julfirande och söndagsluncher och väljer 

skolor åt barnen. 

Det ”simpla” arbetet däremot nedvärderas, skriver Roberts, 

därför att det är tungt, smutsigt, enformigt och okvalificerat 

(också i ett slags kulturellt eller moraliskt avseende). 

Det är detta arbete som de svarta husorna får sig tilldelat 

i de vita hushållen. Aibileen städar toaletter, stryker 

skjortor, diskar och byter blöjor. Det arbetet ska vara osynligt, 

precis som den som utför det. 

Dorothy Roberts hävdar att medan skillnaden mellan arbete 

i hemmet och arbete i övrigt skapar ojämlikhet mellan 

män och kvinnor, handlar distinktionen mellan kreativt 

och simpelt hushållsarbete om att skapa skillnader och 

ojämlikheter mellan olika grupper av kvinnor. Vita privilegierade 

kvinnor har ansvaret för det kreativa arbetet i hemmet, 

medan det simpla arbetet överlåts på rasifierade arbetarklasskvinnor. 

På så sätt återskapas klassamhället och rasismen, 

samtidigt som den generella underordningen av 

kvinnor upprätthålls. Roberts menar att alla kvinnor förlorar 

på den här ordningen, eftersom den bygger på att dikotomin 

mellan arbete i hushållet och arbete på den ”öppna” 

arbetsmarknaden också fortsättningsvis separeras ideologiskt 

och värderas olika. 

EXPLOATERING INNAFÖR HEMMETS VÄGGAR 

Den feministiska kritiken mot uppdelningen i kreativt och 

simpelt arbete bygger alltså på en teoretisk förståelse av hur 

det patriarkala och rasistiska klassamhället fungerar, men 

också på omfattande empirisk kunskap om de strukturer 

och praktiker som så kallade pigtjänster bygger på. Därför 

55 


REFERENSER 

• Kathryn Stockett, The 

Help, Penguin Books 

2011 

• David Pilgrims text finns 

att läsa på http://www. 

ferris.edu/jimcrow/ 

mammies/ 

• Bloggen som samlar 

kritik mot såväl boken 

som filmen finns på 

följande adress: http:// 

acriticalreviewofthehelp. 

wordpress.com 

• Brevet från Association 

of Black Women 

Historians finns att läsa på 

deras hemsida: www. 

abwh.org 

• John McWhorters 

artikel finns att läsa på 

www.tnr.com 

• Katrin Zytomiersks 

blogginlägg togs bort 

någon vecka efter 

publiceringen av sidans 

redaktör, men har 

återgivits och diskuterats 

bland annat på LObloggen, 

http://loblog. 

lo.se 

• Dorothy Roberts artikel 

hade titeln ”Spiritual 

and Menial Housework” 

och publicerades i Yale 

Journal of Law and 

Feminism volym 9, 

nummer 51 (1997). 

• Helga Lutz (redaktör), 

Migration and Domestic 

Work: A European 

Perspective on a Global 

Theme, Ashgate 2008. 

• Bridget Anderson, Doing 

the Dirty Work? The 

Global Politics of 

Domestic Labour, Zed 

Books 2000. 

• I Sverige har Anna 

Gavanas (Who Cleans 

the Welfare State? 

Institutet för 

framtidsstuder 

forskningsrapport 

2010/3) och Ellinor 

Platzer (Från folkhem 

till karriärhushåll, Arkiv 

förlag, 2007) skrivit om 

hushållsnära tjänster. 

är det provocerande när vänsterpolitiker, som vänsterpartisterna 

Mats Olsson, Nita Lorimer och Anne Dederichs 

(Sydsvenskan 23/509) i Lund, hävdar att kritik mot 

rutavdraget bygger på förakt för ”traditionellt kvinnliga 

arbetsuppgifter”. I själva verket förhåller det ju sig precis 

tvärtom. Det The Help visar och Zytomierksas blogginlägg 

är en exponent för är den historiska kontinuitet av 

gränslöshet och förtryck som följer med uppdelningen i 

kreativt och simpelt hushållsarbete. Om man som lundavänsterpartisterna 

jämför detta specifika arbete med 

mureri bortser man från den unika närheten och känslomässiga 

utsattheten hos den som arbetar i andra människors 

hem och med andra människors barn och tillhörigheter, 

som hushållerska, städerska, barnflicka, ”maid”. 

Forskare som Helga Lutz och Bridget Anderson, som 

följt och intervjuat kvinnor som lever på att utföra betalt 

hushållsarbete åt andra, har kunnat visa hur exploateringen 

får en särskild karaktär när anställningen måste 

inneslutas i familjens sfär. Dessa arbetare förväntas inte 

sälja sin arbetskraft utan hela sina jag. Så uppstår den 

gränslöshet som Zytomierska ger uttryck för när hon beskriver 

hur hon la ner personligt engagemang i barnflickan, 

för sonens skull, och att det därför kändes som ett 

svek när barnflickan lämnade sin anställning. Fast Zytomierska 

säger att barnflickan ”rymde”, eftersom hon inte 

ser sig som köpare av tid utan av hela barnflickans person. 

Det personliga engagemanget i en i grunden ojämlik 

relation väcker våldsamma känslor så fort relationen 

sätts på prov – det vill säga så fort hushållsarbetaren gör 

motstånd. Därför är hon extra utsatt, och därför följer 

inte bara hennes omsorgsarbete utan också förtrycket av 

henne en särskild logik. 

DAGENS HUSHÅLLSARBETARE: MIGRANTEN 

Marknaden för betalt hushållsarbete ser inte längre ut 

56 som den gjorde under Jim Crowlagarna i den amerikan annat arbete, kunde organiseras annorlunda, mera jäm 

57 

ska södern. Ändå visar forskning hur det snarare än för 

ändring är just kontinuitet som präglar denna marknad. 

Samtida forskning om så kallade hushållsnära tjänster, 

svensk och internationell, visar hur detta arbete följer 

det historiska mönster som berättelsen i The Help spinns 

kring. Det är fortfarande i huvudsak rasifierade kvinnor 

som utför betalt arbete i hemmen åt medel och överklassfamiljer. 

Till skillnad från 60talets amerikanska 

hushållerskor är dagens ”maids” ofta migranter, inte sällan 

papperslösa. Så är det i Sverige, så är det i USA, och 

så är det i resten av världen också. Uppdelningen mellan 

kreativt och simpelt hushållsarbete, som Dorothy Roberts 

pekade ut, bygger på en rasistisk ideologi och en 

skiktad arbetsmarknad. Idag är det migration och medborgarskap, 

inte formella rasåtskillnadslagar, som möjliggör 

ekonomisk och känslomässig gränslös exploatering 

av de kvinnor som städar medelklassens våningar 

och villor. 

Jag är tveksam till McWhorters påstående att det är 

”identitetspolitik” som gör att kritikerna hänger upp sig 

på representationer och bortser från andra aspekter av 

boken. Kanske är det också kritiken mot representationer 

som är viktigast ur ett antirasistiskt perspektiv. Samtidigt 

är det underligt att befinna sig i södern, och inte 

höra någon av bokens belackare ta fasta på den historiska 

kontinuiteten i rasistiskt kvinnoförtryck inom den så 

kallade hushållsnära tjänstesektorn. Jag har inte sett någon 

som upprörts över hur Aibileen gestaltas gå vidare 

och ifrågasätta den giriga arbetsmarknaden, avsaknaden 

av en utbyggd offentlig sektor, eller mäns bristande ansvar 

för barnuppfostran och diskning. När antirasister läser 

boken borde de ta med sig just detta: att betalt hushållsarbete 

igår och idag bygger på en unikt känslomässig 

exploatering som närs av kvinnoförtryck och rasism. 

Jag skulle önska att The Help kunde bidra till nya visioner 

om hur det reproduktiva arbetet, och därmed också 

likt. 

Liv Strömquist belyser allt från nära 

håll och överrumplar med en kaskad 

av väl underbyggda, fyndigt formulerade 

eller ibland rätt plumpa argument. 

Blandningen gör att man oftast 

köper även slagen under bältet. 

Den senaste boken, Ja till Liv! är 

inget undantag i det avseendet, men 

den är spretigare än förra boken 

Prins Charles känsla och flera av serierna 

har publicerats tidigare. Boken 

är antirasistisk i den bemärkelsen att 

den har en radikalt intersektionell 

utgångspunkt, men några av skämten 

känns här lite slappa, särskilt som de 

ställs granne med brinnande idérikedom. 

Man får svar på frågan hur moderaterna 

dog ut (genialiskt), vilken 

betydelse medelålders kvinnor har 

för unga manliga kulturutövare med 

mera. Man skrattar ofta, men min 

rekommendation till den som saknar 

några av hennes övriga verk i samlingen 

blir att köpa dem först. 

Emma Eleonorasdotter, 

redaktionsmedlem 


BOK 

JA TILL LIV 

Liv Strömquist 

GALAGO

Konstpausen 

Franska La Barbe är ett aktivistkollektiv som 

tar på sig skägg och dyker upp på oväntade 

platser, utan att vara bjudna, för att belysa 

bristen på kvinnor i alla institutioner där 

beslut fattas och där män är i majoritet. La 

Barbe tränger sig in i styrelserum, 

på konferenser och på utställningar, läser upp 

manifest och delar ut flygblad. I kölvattnet av 

den feministiska performancefestivalen i 

Köpenhamn i november förra året har en 

nordisk La Barbegrupp bildats. 

Vill du veta mer: 

nordiclabarbe@gmail.com 

labarbelabarbe.org 

FOTO: DORTE MADSEN 

58 59 


ARGUMENTATIONSMANUAL 

I PALESTINAFRÅGAN 

Operation Gjutet Bly, den israeliska massaker i Gaza 

som tog sin början i december 2008, kritiserades från 

alla håll. Det var fruktansvärt att ta emot nyheterna 

därifrån. Vi var alla medvetna om hur Gazaborna var 

inspärrade medan förarlösa plan gick till anfall efter 

anfall, hur man attackerade ambulanser, sjukhus, skolor, 

marknadstorg och hus efter hus. 

Totalt dog 13 israeler och över 1 400 palestinier, flera 

hundra av dem barn. Man kunde här och där höra uttryck 

som ”skjuta fisk i en tunna”. Rykten kom om 

Israels användning av vit fosfor, och bekräftades senare. 

Sms:et ”Vi vasser i död, blod …” från den norske läkaren 

Mads Gilbert spreds blixtsnabbt och fyllde telefonminnet 

och alltihop spred en känsla av skräckfylld vanmakt. 

Jag minns att jag de där dagarna var rädd för att 

träffa på någon ute som skulle säga något proisraeliskt, 

något raljant eller känslokallt för då hade jag inte vetat 

vad jag skulle ha gjort. 

Norman G. Finkelstein, den judiske amerikanske 

forskaren som profilerat sig som en av de mest hårdföra 

kritikerna av Israels politik, har valt ett annat sätt att 

hantera proisraeliska attacker. Han har gjort sig hemmastadd 

i skottgluggen. Youtubeklippen där han på sitt karaktäristiska 

långsamma och ansträngda sätt ses skrika 

och läxa upp okunniga reportrar, israeliska politiker, 

gråtande judiska studenter som han menar ursäktar israeliska 

illdåd med gamla oförrätter, med många flera, är 

oräkneliga. Hans bok Förintelseindustrin, om judiska 

lobbyisters sätt att rättfärdiga allehanda israeliska gärningar 

med förintelseargument, är den bok som hittills 

väckt i särklass mest indignation, vrede och rabalder. 

Den på svenska nyutkomna Den här gången gick vi för 

långt är enligt baksidestexten ”en analys av Israels angrepp 

mot Gazaremsan 2008 och händelseutvecklingen 

i Gaza före och efter ockupationen”. Det är helt riktigt, 

men i första hand ser jag den som en handbok i motargumentation. 

Ju flitigare ett argument använts från proisraeliskt 

håll, desto noggrannare är Finkelstein med att 

vederlägga det. Alla som ibland hamnar i diskussioner 

med Israelsympatisörer kan därför ha stor nytta av denna 

bok. Till exempel ägnas hela kapitel åt ämnen som 

”självförsvar”, ”mänskliga sköldar och hasbara” (ett ord 

för propaganda), ”Goldstone” och ”bortförklaringar”. 

De huvudsakliga källorna är Amnesty International, 

Human Rights Watch och den uttalat sionistiske domaren 

Richard Goldstones rapport, som skrevs på uppdrag 

av UNHCR, för att utreda huruvida Israel begått brott 

mot internationell rätt eller mänskliga rättigheter under 

operationen. Rapporten kom bland annat fram till att 

Israels omfattande förstörelse och dödande var avsiktligt 

och borde få ett rättsligt efterspel och fick följaktligen 

proisraeler världen över att gå i taket. Enligt Finkelstein 

berodde det uppskruvade tonläget på att Goldstone, 

som alltså är troende jude och klanderfri tjänsteman 

inom det internationella rättsväsendet, var den som ledde 

arbetet och att de vanliga argumenten om antisemitisk 

agenda därmed sattes ur spel. Dessutom hänvisar 

Finkelstein till citat och officiella uttalanden av israeliska 

politiker och tjänstemän, soldater, tongivande debattörer 

med flera. På det hela taget ett tungt och väl avvägt 

underlag som är tänkt att smula sönder alla argument 

som syftar till att legitimera Israels insats, och boken betar 

metodiskt av alla de delar av debatten som följde på 

attacken. 

Men det finns också vissa överraskande inslag. Ett är 

att Finkelstein vid flera tillfällen citerar Mahatma Gandhi. 

Han återger ett uttalande av Paul Wolfowitz, som i 

ett tal 2003, då han var USA:s biträdande försvarsminister, 

sade: ”Om palestinierna använde sig av Gandhis metoder 

tror jag att de mycket snabbt kunde åstadkomma 

förändringar.” Och citerar sedan Gandhi: ”Bekämpa 

våld med ickevåld om ni kan […] och om ni inte kan 

göra det, bekämpa våld med alla medel, till och med om 

det innebär att ni blir fullständigt utplånade. Men låt 

under inga omständigheter era härdar och hem bli 

plundrade och brända.” 

Bilaga ett får man heller inte missa. Den består av ett 

brev från Hamas souschef vid utrikesministeriet, doktor 

Ahmed Yousef, till president Barack Obama, som 

inbjuds ”att med egna ögon se vårt Ground Zero”. 

Emma Eleonorasdotter, redaktionsmedlem 

BÖCKER 

DEN HÄR GÅNGEN 

GICK VI FÖR 

LÅNGT 

Norman Finkelstein 


Översättning: 

Henrik Celander 

BOLIVIANSK 

HISTORIA 

OCH NUTID 

SAMMANFLÄTAD 

Till och med regnet (También la lluvia) är på många sätt en smart 

och viktig film. Genom att väva ihop två historier till en berättelse 

– det heroiska Vattenkriget i Bolivia år 2000 och koloniseringen av 

Amerika i slutet av 1400talet – lyckas filmen bygga en bro mellan 

de 500 år som passerat. Iscensättningen gör att publiken tvingas 

förhålla sig till en kolonial verklighet betraktad ur nuets perspektiv. 

Precis som då utnyttjas ursprungsfolken, i detta fall för att göra 

en film om hur de själva kom att hamna längst ner i samhällshierarkin. 

En nyckelscen är den när huvudrollsinnehavaren, regissören 

Sebastián (Gabriel Garcia Bernal, känd bland annat från Dagbok 

från en motorcykel) accepterar att spela in filmen i Bolivia bland 

quechuas istället för på någon av de öar dit Columbus anlände. 

”Ingen kommer märka någon skillnad”, ”indianer som indianer”, 

och i Bolivia kan man betala statisterna två bolivianos är 

argumenten som blidkar regissören, en person som framställs 

med stort patos. 

Filmen ställer många och viktiga frågor, men historien berättas 

inte ur något nytt eller alternativt perspektiv så som vissa velat ge 

sken av. Snarare handlar filmen om vita personers (mäns) olika 

sätt att förhålla sig till den koloniala vardagen, med dess hierarkier, 

exploatering och motstånd. 

Leandro Schclarek Mulinari , redaktionsmedlem 

60 61 


FILM 

TILL OCH MED 

REGNET 

Regi: Icíar Bollaín 

BÖCKER 

OBAMASYNDROMET 

Tariq Ali 


GE 

UPP 

ILLUSIONEN 

I Obamasyndromet, nyligen utgiven på svenska av Celanders förlag, 

uppmanar den brittiskpakistanske historikern och författaren Tariq 

Ali oss att göra oss av med alla illusioner kring USA:s nye president. 

Det fanns en oerhörd symbolik i att en svart familj flyttade in i Vita 

huset, men förutom detta har ingenting förändrats sedan Barack 

Obama svors in som USA:s president, och imperiet fortsätter i 

samma gamla hjulspår. 

Den amerikanska demokratin har kapitulerat inför lobbyisterna, 

och Obama var, för att finansiera sin presidentkampanj, tvungen att 

sluta en ”djävulspakt” med storfinansen. Obama är, enligt Ali, ett 

barn av demokraternas partimaskineri, inte av medborgarrättsrörelsen. 

Men hans vältalighet, hans hudfärg och hans retorik hjälpte honom 

till makten – Obama personifierade den förändring som människor 

hoppades på. 

Ali vänder sig emot dem som försöker rättfärdiga Obama genom 

att påstå att systemet i Washington omöjliggör all verklig förändring. 

Obamas sjukvårdsreform blev en total kapitulation inför sjukvårdsindustrin, 

men det fanns ett alternativ. Obama hade kunnat mobilisera 

sina 13 miljoner anhängare på internet och drivit ännu en politisk 

kampanj för ett allmänt sjukvårdssystem. 

Trots en förändring av retoriken i jämförelse med Bush har Obamas 

utrikespolitik inte inneburit någon kursändring. I verkligheten 

har ”kriget mot terrorismen” trappats upp och Jemen har blivit den 

senaste måltavlan. Under den arabiska våren har Obamas politik 

enbart syftat till att upprätthålla USA:s hegemoni i området. 

Ali behandlar många – kanske alltför många – aktuella ämnen i en 

rasande fart och gör många intressanta historiska tillbakablickar. 

Han imponerar med sin omfattande kunskap – i synnerhet när det 

gäller Mellanöstern, ett ämne som han har skrivit åtskilligt om tidigare. 

Ali kan inte låta bli att göra sig lustig över de många naiva amerikaner 

och européer som trodde att Obama skulle förändra den amerikanska 

utrikespolitiken och göra något åt de allt större inkomstklyftorna 

i landet. Men hans bok är mer än en gammal cynikers vadvardetjagsa. 

Den är en viktig betraktelse över dagens värld. 

Catherine Holt , redaktionsmedlem

PLAY UTMANAR 

VIT PK-MEDELKLASS 

När jag ska se Ruben Östlunds omtalade film Play, som 

skildrar ett gäng svarta pojkar som stjäl mobiltelefoner 

från jämnåriga vita pojkar och som är baserad på en rad 

verkliga händelser, hälsar någon från SF oss journalister 

välkomna. ”Läs gärna i pressmaterialet om de unga svarta 

skådespelarna. Det är lätt att tro att pojkarna är så här 

i verkligheten, men de är faktiskt skådespelare”, förklarar 

hon. 

Historien rör sig mellan olika världar. I den vita, rika 

ser vi välklädda affärskvinnor och män i rena, trygga 

konferensrum. I den andra får vi se fem mörkhyade pojkar 

i tolvårsåldern driva runt i ett köpcentrum. Under 

filmens gång får vi följa de fem ”svarta” pojkarnas rån på 

tre medelklasspojkar. Rånet visar sig vara en utdragen 

historia, där förövarna genom en ”good cop/bad cop”strategi 

övertalar de tre rånoffren att följa med till en avlägsen 

plats för att där lägga beslag på deras tillhörigheter. 

Play är välgjord. Bildspråket är subtilt och symboliskt 

och fotoarbetet är av högsta klass. Filmens starkaste sida 

är skådespelarinsatserna i rånarrollerna som känns otroligt 

genuina. Kevin Vaz gör den mest imponerande 

insatsen. 

Trots att så mycket i filmen håller toppklass känner 

jag mig inte övertygad. Och jag förstår inte meningen 

med filmen. Enligt egen utsago vill Ruben Östlund att vi 

ska ”våga titta på” och ”ta itu med det här problemet”, 

han talar om obalansen mellan vita och svarta. Men i 

filmen är ”problemet” inte så lättidentifierat, bortsett 

från själva rånet. Östlund gör flera försök att peka på 

djupare förklaringar, men sorgligt nog känns de trevande. 

Det är i manuset det brister. Svagheterna ligger dels i 

den oinitierade skildringen av hur rasism faktiskt yttrar 

sig i verkligheten och dels i bitvis platta antydningar till 

hur ungdomskriminalitet uppstår i rasifierade grupper. 

Östlund gör sig skyldig till det klassiska misstaget att 

inta den vita normens perspektiv. Han har lagt krutet på 

att studera ”de andras” beteendemönster, därav det fina 

resultatet i scenerna med de svarta killarna. Däremot är 

gestaltningen av de vita karaktärernas rasism påfallande 

klumpig och dialogerna outvecklade. Därför blir rasismens 

roll i ”problemet” så lätt att avfärda som elakt eller 

obekant. Som vit fördomsfull person som är nöjd med 

jobbskatteavdragen finns det inget i filmen som tvingar 

en att ifrågasätta sin egen position. Vad praktiskt! I övrigt 

skildras det Sverige där social ojämlikhet skapas och 

där rasism dagligen reproduceras genom scener från en 

tågresa som är en harmlös parodi på hur ”vi” svenskar är 

så oflexibelt välorgani serade. 

Play vill inte vara en klassisk socialrealistisk film. Den 

sparsmakade bearbetningen av karaktärerna och den 

minimala dramatiseringen gör det därför till ett eldprov 

för Östlund att peka på ungdomskriminalitet som ett 

samhälleligt problem. Men i filmen reduceras den uttalade 

samhällsanalysen till ett par påklistrade dialoger i 

slutscenen där en av de svarta pojkarna förklarar varför 

han snor mobiler: han och hans sju syskon ”svälter” 

med en ensamstående mamma får man veta. Men marginaliseringsprocesser 

som leder till kriminalitet, särskilt 

bland ”ickevita” barn, är så mycket mer komplicerade 

än ”svält”, särskilt i ett land som Sverige. Parallellen 

till stereotypen om ”de svältande barnen i Afrika” är påtaglig. 

Men kanske skulle Östlund mena att denna replik 

är ett exempel i filmen på hur rånarpojkarna använder 

sig av den konstruerade ”bilden av den svarte mannen” 

till sin fördel eller försvar, ett fenomen han själv fascineras 

av. Jag är dock ytterst tveksam till att den vita medelklass 

som ser filmen i Sverige skulle göra någon djupare 

analys med de få verktyg som Östlund erbjuder. Östlunds 

självutnämnda roll som provokatör ter sig avslöjande 

i sammanhanget. Han menar att bilden av svarta 

som rånar vita provocerar, eftersom den utmanar hans 

egen politiskt korrekta världsbild. Men vänta lite, ska 

debatten om ”problemet” handla om de tabun som Östlund 

dras med? Den vita politiskt korrekta medelklassens 

tabun? Även om Play har sina starka sidor, tror jag 

att dess blinda fläckar tyvärr bidrar till den ensidiga 

3wwww33bilden av ”ickevita” svenskar som annars är så 

vanlig i dagspressen så fort det brinner i Rosengård. Jag 

tror att SFkvinnan på pressvisningen själv först trodde 

att de svarta killarna i filmen faktiskt var gangsters på 

riktigt. Att Dagens Nyheters ledarsida som en följd av filmen 

lyfter fram statens våldsmonopol och människors 

civilkurage som en lösning på ”problemet” tyder på att 

Östlunds problemformulering inte bara är naiv, utan vit 

och farligt selektiv. 

Florencia Rovira Torres, ansvarig utgivare 

FILM 

PLAY 

Regi: Ruben Östlund 

VINNARE AV "COUP DE COEUR" 

VENEDIG 

FILMFESTIVAL 

En modern klassiker från Arkiv förlag 

Norbert Elias och John L. Scotson 

Etablerade och outsiders 

Norbert Elias (1897–1990) var en av 1900-talets mest 

betydande sociologer. I Etablerade och outsiders (nu tillgänglig 

i en andra utvidgad upplaga) visar han på ett 

fascinerande sätt hur moralisk stigmatisering är en 

allmänt förekommande makt teknik varhelst det finns 

en konflikt mellan en etablerad och dominerande 

grupp och en underordnad, dominerad grupp; mellan 

bofasta och invandrare, vita och svarta i USA, högkastiga 

och kastlösa indier, män och kvinnor, välbeställda 

och fattiga. 

Köp den i bokhandeln eller direkt från oss på Arkiv förlag 

Arkiv förlag • 046-13 39 20 • arkiv@arkiv.nu • www.arkiv.nu 

Skrattgropar 

Ny diktbok av Mauritz Tistelö 

Mauritz Tistelö utkommer nu med andra boken i Den okända 

trilogin "Skräckpolska". I ”Skrattgropar” ställs våra bilder mot 

varandra, vi möts i ovana situationer, våra självbilder ifrågasätts 

och när vi går hem märker vi att vi är 

många som går längs stigen. 

Beställ boken på www.fabuc.com 

eller www.troglodyt.com 

50 kr + porto 

Hopsnackat är den första 

boken i en serie på temat 

Folkrörelse på arbetsplatsen. Den 

handlar om det mest grundläggande 

för arbetsplatskamp och 

facklig rörelse: 

Att snacka ihop sig om vad som 

ska göras. 

Hopsnackat är en antologi som 

innehåller 35 korta berättelser av 

anonyma författare från 25 olika 

arbetsplatser. 

Redakör för antologin är 

Frances Tuuloskorpi, som i ett 

avslutande avsnitt sammanfattar 

egna och andras erfarenheter av 

att försöka använda och utveckla 

kollektiv styrka tillsammans med 

sina arbetskamrater. Boken är 

tänkt att bli den första i en serie böcker och häften på temat Folkrörelse 

på arbetsplatsen. 

Köpes i handeln. 

Info om mängdrabatt finns på www.folkrorelselinjen.nu 

Stöd de fängslade 

journalisterna 

Johan och Martin! 

Donera pengar genom att betala 

in på bankgironummer 

5567-3818, betalningsmottagare 

Reportrar utan gränser. Märk 

62 inbetalningen Johan och Martin. 63 


BPOSTTIDNING 

YES, I WAS A MEMBER. BUT 

I WAS FORCED INTO THIS WAY 

OF LIFE. HEY LOOK, I’VE BEEN 

DEALING DRUGS EVER SINCE 

I WAS 12 YEARS OLD. SEE I 

DIDN’T HAVE THE CHANCES 

THAT YOU HAVE, MISS 

HAWKINS. I WASN’T BORN 

WITH A SILVER SPOON IN MY 

MOUTH …MISS HAWKINS! 

/NINO BROWN, NEW JACK 

CITY (1991). 


Adress: Sevedsgatan 10 A 

214 45 MALMÖ

Ladda ner numret som PDF - Tidskriften MANA

Create successful ePaper yourself

Delete template?

Save as template?