Mentalisering och empati-neuropsykologiska aspekter av Katarina ...

VETENSKAPLIGT ARBETE INOM SPECIALISTORDNINGEN, PSYKOLOGFÖRBUNDET
Mentalisering och empati-
neuropsykologiska
aspekter
Eller ”Det gör ont när du gråter, men vad ska jag
göra åt det?”
Katarina Sörngård
Vt. 2012
Handledare: Maria Levander, leg psykolog, leg psykoterapeut, specialist och
docent i neuropsykologi, Karolinska Institutet

Innehållsförteckning
MENTALISERING OCH EMPATI – NEUROPSYKOLOGISKA ASPEKTER ....................................................... 2
Eller ”Det gör ont när du gråter, men vad ska jag göra åt det?” ............................................................. 2
Sammanfattning .................................................................................................................................. 2
INTRODUKTION ....................................................................................................................................... 2
METOD .................................................................................................................................................... 3
Urvalskriterier ...................................................................................................................................... 4
MENTALISERING ...................................................................................................................................... 4
Hur utvecklas mentaliseringsförmågan? ............................................................................................. 4
Vilket är det neuroanatomiska korrelatet till mentalisering? ............................................................. 6
Varför har vi mentaliseringsförmåga? ................................................................................................. 7
EMPATI ................................................................................................................................................ 8
Vilket är det neuroanatomiska korrelatet till empati? ........................................................................ 9
Modifierande faktorer vid empati ....................................................................................................... 9
Hur utvecklas förmågan att känna empati? ...................................................................................... 11
”Empathizers” och ”Systemizers” ..................................................................................................... 12
Alexitymi som förklaring till svårigheter med empati hos personer med autism ............................. 14
Varför har vi förmågan att känna empati? ........................................................................................ 14
ÄR DET SKILDA NEURALA NÄTVERK SOM PROCESSAR EMPATI RESPEKTIVE MENTALISERING? .......... 17
DISKUSSION ........................................................................................................................................... 19
Begränsningar och förslag på fortsatt forskning ............................................................................... 22
REFERENSER .......................................................................................................................................... 23
1

MENTALISERING OCH EMPATI – NEUROPSYKOLOGISKA ASPEKTER
Eller ”Det gör ont när du gråter, men vad ska jag göra åt det?”
Sammanfattning
En litteraturstudie genomfördes för att undersöka hur begreppen mentalisering respektive
empati definieras i litteraturen, beskriva de neuroanatomiska korrelaten till respektive
förmåga samt finna likheter och skillnader dem emellan. Resultaten av den genomlästa
litteraturen visade att definitionen av mentalisering var förhållandevis enhetligt medan
definitionen av empati skiljde sig åt mellan olika författare. Mentalisering definierades som
förmågan att förstå att andra människor har tankar, avsikter och andra mentala tillstånd som
är skilda från ens egna. Empati definierades i huvudsak antingen som ett affektivt tillstånd
som uppstår genom att man delar någon annans känslor eller sensationer och upplever dem
på ett påtagligt sätt i sin egen kropp eller som ett bredare begrepp, som även inkluderar
mentalisering ovan. I studien framkom stöd för att det är olika neuroanatomiska korrelat
som processar respektive förmåga, vilket tolkades som om mentalisering och empati är olika
fenonomen, men som emellertid samverkar med varandra. Tre huvudområden i cortex
cerebri aktiveras i samband med mentalisering: mPFC, de bakre delarna av STS och de
temporala polerna. Vid empati sker ett slags ”simulering” på så sätt att samma nätverk
aktiveras hos subjektet som hos objektet. Vid smärta är det främst ACC och AI som aktiveras,
vid avsmak AI och vid rädsla främst amygdala. Empati föreslås vara en fylogenetiskt och
ontogenetiskt tidigt utvecklad förmåga, som är snabb, automatisk, reflexiv och processas av
utvecklingsmässigt ”äldre” limbiska strukturer medan mentalisering föreslås vara en
fylogenetiskt och ontogenetiskt senare förmåga som är något långsammare, mer
kontrollerad och reflekterande samt processas av utvecklingsmässigt ”yngre” kortikala
områden. I studien framkom även att bristande empati inte tycks vara ett karaktärsdrag vid
autism. Däremot är svårigheter med empati en komponent i alexitymi, vilket har hög
samsjuklighet med autism.
Sökord: neuropsychology, mentalizing, theory of mind, empathy
INTRODUKTION
Människan är en utpräglat social varelse. Stora delar av våra liv ägnar vi åt socialt samspel
med andra människor För att överleva och bli framgångrik i en social värld är det viktigt att
förstå socialt samspel. Att kunna tolka andras beteenden är därför betydelsefullt för att bl.a.
kunna förutse hot och faror. Det ökar också förmågan att skapa och upprätthålla starka
sociala band till andra i gruppen. Ju större gruppen är ju mer komplext blir det sociala
samspelet och desto högre blir trycket på de enskilda individerna att interagera. Vilka
egenskaper hos människan är det då som gör social interaktion möjlig? Det tycks som om
empati och mentalisering är två centrala förmågor med vars hjälp människan uppfattar och
2

tolkar det sociala skeendet. Det har visat sig att delar av samma neurala nätverk aktiveras
såväl när man upplever en känsla som när man betraktar någon annan som upplever samma
känsla (Singer, 2006; De Vignemont & Singer, 2006; Hein & Singer, 2008). Denna aktivering
är en viktig bakomliggande mekanism till det man benämner empati (De Vignemont &
Singer, 2006). Emellertid finns det oklarheter med vad som menas med empati. Vissa
forskare (De Vignemont & Singer, 2006) menar att empati innebär att man känner med
andra utan att för den skulle behöva ta den andres perspektiv medan andra forskare (Baron-
Cohen, 2005; Decety, 2006) menar att det både innebär att man känner med andra och att
man tar andras perspektiv. Sådana olikheter i definitionen av samma begrepp leder till
svårigheter när man jämför olika studier, eftersom man talar om delvis olika fenomen.
Mentalisering eller Theory of Mind (ToM), som är två synonyma begrepp, är närbesläktat
med empati (Frith & Frith, 2003; Hill & Frith, 2003). Mentalisering innebär att man förstår att
andras beteenden är en följd av inre mentala tillstånd såsom åsikter, attityder och behov.
Det beskrivs huvudsakligen som en kognitiv process och det tycks råda en förhållandevis stor
enighet i litteraturen om innebörden av begreppen mentalisering och ToM (Frith & Frith,
2003).
Det är förmodligen så att det är olika neurala nätverk som processar empati respektive
mentalisering (Singer 2006; Hein & Singer, 2008). Det tycks även vara så att dessa nätverk
skiljer sig åt i såväl den ontogenetiska- som den fylogenetiska utvecklingen, vilket stödjer
antagandet att det rör sig om åtminstone delvis olika fenomen (Singer, 2006). Olika kliniska
grupper som har svårigheter med social interaktion har olika typer av svårigheter, vilket även
det stödjer antagandet att det rör sig om olika fenomen. Personer med psykopati har främst
begränsningar i sin förmåga att känna empati med andra medan deras
mentaliseringsförmåga tycks vara intakt (Hein & Singer, 2008; Blair, 2006). Personer med
autism har däremot brister i sin mentaliseringsförmåga, men tycks ofta ha en normal
empatisk förmåga (Bird, Silani, Brindley, White, Frith, Singer, 2010).
Syftet med föreliggande artikel är att bringa klarhet i hur begreppen empati och
mentalisering definieras samt undersöka likheter och skillnader emellan dem. Artikeln har
följande frågeställningar:
-Hur definieras empati?
-Vilket är det neuroanatomiska korrelatet till empati?
-Hur definieras mentalisering?
-Vilket är det neuroanatomiska korrelatet till mentalisering?
-Vilka likheter och skillnader finns det mellan mentalisering och empati?
METOD
En litteraturstudie genomfördes, vilket innebar genomläsning och granskning av
vetenskapliga artiklar som behandlar mentalisering och/eller empati ur ett
neurovetenskapligt eller neuropsykologiskt perspektiv med utgångspunkt i
frågeställningarna ovan. Som sökord användes: neuropsychology, mentalizing, theory of
mind och empathy.
3

Vissa artiklar erhölls genom rekommendationer från personer som forskar inom området
eller genom studier av återkommande referenser i genomlästa artiklar.
Urvalskriterier
De valda artiklarna är huvudsakligen skrivna under 2000-talet. Viss bakgrundslitteratur har
också använts. Artiklarna söktes i Pubmed samt via Googel Scholar. Sammantaget inkluderas
22 artiklar samt en bok i studien.
MENTALISERING
Frith och Frith (2003) definierar begreppet mentalisering som förmågan att förstå att andra
människor har tankar, avsikter och andra mentala tillstånd som är skilda från ens egna. Ett
synonymt begrepp, som de använder är Theory of Mind (ToM). Genom det i dag klassiska
”Sally och Ann testet” har man undersökt hur mentalisering fungerar och hur den utvecklas
hos barn. Testet går till på så sätt att man visar bilder på två barn: Sally och Ann. Sally har en
korg och Ann har en låda. Sally stoppar en kula i sin korg och går sedan ut. När Sally är ute
flyttar Ann kulan till sin låda. Sally kommer tillbaka och vill leka med sin kula. Man frågade då
barnet ”Var kommer Sally leta efter sin kula?”. En normalt utvecklat 4-åring kan utan
svårigheter besvara frågan korrekt och vet att Sally kommer leta där hon tror att kulan är till
skillnad från ett yngre barn som kommer att svara att Sally kommer att leta där barnet vet
att kulan är. En normalt utvecklad 4-åring är också fullt kapabel att resonera om varför det är
på det sättet. I en studie fann Baron Cohen (citerad i Hill & Frith, 2003) att 80 % av barn med
autismspektrumstörning (hädanefter kallat autism), vars mentala ålder var 4 år, inte klarade
av att besvara ovanstående fråga korrekt. Det har också visat sig att personer med autism
även har svårt att förstå ”vita” lögner, satir och ”dubbel bluff”. Vissa högfungerande
individer med autism tycks ha förmågan att lära sig en form av intellektuell ToM, men har
fortsatta brister i den intuitiva, automatiska förmågan som krävs för smidigt socialt samspel.
För att bringa klarhet i vilka neuroanatomiska korrelat som processar
mentaliseringsförmågan har man dels studerat hur den utvecklas hos människan genom
liknade uppgifter som den som beskrivs ovan, dels genom hjärnavbildningstekniker
undersökt vilka områden som aktiveras under genomförandet av uppgifter som antas kräva
mentaliseringsförmåga.
Hur utvecklas mentaliseringsförmåga
Mentaliseringsförmågan tycks genomgå en förprogrammerad utveckling från en implicit
förmåga hos mycket små barn till en förmåga hos vuxna att ibland förstå antaganden i upp
till sex led. Ca 90 % av normalt utvecklade femåringar klarar av mentaliseringsuppgifter som
kräver antaganden om andras avsikter i två led, t.ex. att Anna tror att Eva tror någonting om
något. De flesta 4- åringar förstår sådana uppgifter. Emellertid finns det fynd som tyder på
att en begynnande förmåga existerar långt före 4 års ålder. Vid 3 års ålder börjar barn förstå
skillnaden mellan att veta, tro eller gissa (Frith & Frith, 2003). Treåringar förstår även att det
enbart är personer som faktiskt har tittat i en låda som vet vad som finns i den, inte
personer som inte har tittat i lådan (Frith & Frith, 2003). Vid 2 års ålder använder barn
4

egrepp såsom vill och låtsas, vilket tyder på en implicit medvetenhet om mentala tillstånd
(Frith & Frith 2003).
Vid 18 månaders ålder tar det lilla barnet flera betydelsefulla utvecklingssteg. Det är då som
språket kommer igång på allvar. Språkinlärningen underlättas av barnets förmåga att följa
någon annans uppmärksamhet. När mamman tittar på ett föremål och berättar vad det
kallas förstår således barnet att ordet mamman uttalar har att göra med föremålet hon
uppmärksammar. Man brukar säga att barnet har förståelse för ”delad uppmärksamhet”.
Vid 12 månaders ålder brukar ett barn automatiskt titta på något som en vuxen tittar på.
Emellertid gäller detta enbart föremål som redan är inom barnets blickfång. Det är först vid
18 månader som ett barn vänder sig mot ett föremål som en vuxen pekar eller tittar på.
Delad uppmärksamhet innebär således en implicit medvetenhet om att olika personer kan
uppmärksamma olika objekt, levande eller icke levande samt att man kan dirigera någon
annans uppmärksamhet så att den sammanfaller med ens egen. Från 18 månaders ålder
använder således barn blickriktning som ett ändamålsenligt sätt att kommunicera med
andra, en förmåga som emellertid är bristfällig hos barn med autism.
Det är även vid ca 18 månaders ålder som friska barn utvecklar förmågan till låtsaslek, vilket
innebär att barnet förstår att det kan föreställa sig - låtsas - att någonting är något som det
egentligen inte är. Utvecklingen av denna förmåga är en grundförutsättning för optimal
utveckling av mentalisering. Den kognitiva process som ligger till grund för
föreställningsförmågan brukar kallas ”decoupling” och syftar på förmågan att kunna särskilja
representationer av verkliga föremål från representationer av fantiserade föremål (Frith &
Frith, 2003). Genom ”decoupling” kan ett 18-månaders barn t.ex. föreställa sig att en kloss är
en bil eller att en banan är en telefon. Förmågan till delad uppmärksamhet är även relaterad
till andra betydelsefulla utvecklingssteg, så som förmågan att imitera avsiktligt beteende hos
andra (Frith & Frith, 2003).
Man kan emellertid ana förstadier till delad uppmärksamhet redan före 18 månaders ålder.
Vid 12 månaders ålder tycks nämligen barnet förstå att det finns ett slags förhållande mellan
en person och det föremål som hon/han tittar på. Om en person t.ex. greppar ett annat
föremål än det hon/han tittar på så kommer en 1-åring att bli förvånad (Frith & Frith, 2003).
Vid 6 månader blir barn förvånade om föremål flyttar på sig av sig själva, t.ex. en uppvridbar
leksak, men inte om en person gör det (Frith & Frith, 2003). Ett 6 månader gammalt barn har
således en intuitiv förståelse för att något så att säga ”rör sig av sig självt”. Förmågan att
kunna bilda representationer av en agents handling är sannolikt en nödvändig förutsättning
för att senare kunna bilda representationer av andras avsikter (Frith & Frith, 2003). Spädbarn
som bara är några veckor gamla visar en preferens för sociala stimuli. De ler, tittar och jollrar
mer när de tittar på människor jämfört med när de tittar på andra objekt (Frith & Frith,
2003). Människan tycks således ha en medfödd benägenhet att intressera sig för sociala
stimuli.
Betydelsen av hur inlärning och erfarenheter påverkar utvecklingen av
mentaliseringsförmågan är ännu ett tämligen outforskat område (Frith & Frith, 2003).
Närvaron av äldre syskon tycks dock påskynda mentaliseringsförmågans utveckling och
flickor tycks vara något tidigare än pojkar (Frith & Frith, 2003). Tvärkulturella studier ger
5

inget stöd för några avgöranade skillnader i förmågans utveckling mellan olika kulturer (Frith
& Frith, 2003).
Vilket är det neuroanatomiska korrelatet till mentalisering?
Förutom att studera den ontogenetiska kognitiva utvecklingen av mentaliseringsförmågan
hos människan har man även genomfört en mängd olika fMRI studier för att undersöka det
neurala nätverk som aktiveras vid mentaliseringsuppgifter (Frith & Frith, 2003; Hooker,
Verosky, Germine, Knight, Ésposito, 2008). Vid problemlösning av olika
mentaliseringsuppgifer har således flera forskare (Frith & Frith, 2003; Hooker, Verosky,
Germine, Knight, Ésposito, 2008) funnit högre kortikal aktivering i mediala prefrontalcortex
(mPFC), posteriora delarna av sulcus temporalis superior (STS) samt de främre delarna av de
temporala polerna.
De temporala polerna är multimodalt, vilket innebär att ett flertal kortikala nervceller
aktiveras av flera olika typer av sinnesintryck såsom syn- och hörselintryck. De temporala
polerna har även kopplingar till limbiska områden. De temporala polerna, fr.a. vänster
temporallob, aktiveras t.ex. vid lösning av uppgifter som kräver semantiska överväganden.
De temporala polerna aktiveras även vid minnesuppgifter som kräver framplockning, i
synnerhet när det gäller autobiografisk information. Frith och Frith (2003) menar att det är
troligt att de temporala polerna processar ett slags sociala ”scripts”. De tänker sig att
scripten bildar ett slags ramverk för vad man kan förvänta sig och vad som gäller i olika
situationer. Scripten formas av tidigare erfarenheter av olika situationer och bildar en
semantisk och emotionell kontext för det som för ögonblicket processas. Sådana scripts ökar
våra förutsättningar för att ”veta” hur vi ska bete oss i olika situationer. ”Att handla mat”
skulle kunna vara ett script. När vi ska handla mat i en affär vet vi vad vi förväntar oss. Vi går
in, tar en kundvagn, plockar varor o.s.v. Emellertid kan ett script och en verklig händelse
aldrig matcha varandra exakt. Vi måste kunna hantera även oförutsedda händelser. Om en
kund framför mig i kön blir arg för att jag råkar stöta emot honom med vagnen underlättar
det om jag snabbt kan anpassa mig till situationen. Frith och Frith (2003) menar att det är
mentaliseringsförmågan som gör att vi kan anpassa oss till vad den aktuella situationen
kräver genom att vi kan förstå vilka avsikter en person har med sitt beteende. Vi kan också
förstå om det uppstått ett missförstånd som i situationen ovan. Om kunden framför mig blir
arg kan jag snabbt be om ursäkt för att visa att jag stötte emot honom oavsiktligt och att jag
inte har några onda avsikter.
De posteriora delarna av STS aktiveras bilateralt vid problemlösning av olika
mentaliseringsuppgifter med något högre aktivering på höger sida (Frith & Frith, 2003) och
är liksom de främre temporala polerna multimodalt med kopplingar till limbiska områden.
STS aktiveras t.ex. om man tittar på levande kroppar som rör sig och vid presentation av
röster eller vid åsyn av munnar som talar, eftersom STS angränsar till area V5, ett kortikalt
område som reagerar på visuella rörelser. Därutöver aktiveras STS även när man tittar på
bilder av ansikten eller djur och i synnerhet om man uppmärksammar blickfokus, men även
när man gör semantiska överväganden om levande varelser. Frith och Frith (2003) menar
m.a.o. att området aktiveras vid olika former av komplext beteende, men även när man
erinrar eller föreställer sig komplext beteende. Att kunna förstå och förutse komplext
beteende är centralt vid all social interaktion och Frith och Frith (2003) menar att förmågan
6

sannolikt är grundläggande för mentalisering. Den är t.ex. en förutsättning för att kunna
förstå vem som är agent i en handling. Vid delad uppmärksamhet är ju förmågan att följa
någons beteende och blickfokus centralt. STS ingår också i den ventrala visuella banan som
just identifierar vad som gör någonting i motsats till var något sker som processas i den
dorsala ventrala banan.
Även den anteriora delen av paracingulate cortex i mPFC aktiveras vid
mentaliseringsuppgifter (Frith & Frith, 2003). mPFC har direkta kopplingar till de temporala
polerna och till STS. Paracingulate cortex är ofta betraktat som en del av anteriora cingulate
cortex (ACC), vilken är en fylogenetiskt äldre struktur som enligt Brocas indelning tillhör den
limbiska loben. ACC i sin tur delas ofta in i olika delar, en främre och en bakre del. Den
främre delen överlappar med regionen som aktiveras vid mentaliseringsuppgifter. I vissa
delar av ACC har man funnit en ovanlig form av nervceller, s.k. ”spindle cells” hos människan
och hos vissa högre primater med undantag för apor, vilket tyder på att ACC har genomgått
förändringar under den senare delen av evolutionen (Frith & Frith, 2003). Hos människan är
dessa celler inte närvarande vid födseln utan utvecklas vid ca 4 månaders ålder. Det är
emellertid oklart om förändringarna av ACC även förekommer i de mer anteriora delarna av
mPFC, som är förknippade med mentalisering. Om så är fallet skulle det kunna
överensstämma med att mentaliseringsförmåga hos apor inte observerats annat än i primitiv
form hos primater (Frith & Frith, 2003). Det tycks som om mPFC aktiveras såväl när man
uppmärksammar egna inre mentala tillstånd som när man uppmärksammar andras mentala
tillstånd. Dessa inre mentala tillstånd utgör representationer av verkligheten, inte hur
verkligheten ”egentligen” är beskaffad. Det är vår uppfattning av världen som kommer att
avgöra hur vi agerar inte hur världen ”egentligen” är beskaffad. Detta gäller vare sig vi har en
korrekt uppfattning eller en felaktig uppfattning (false belief). Representationen är så att
säga frigjord från verkligheten, jämför decoupled ovan. Även vid uppgifter som kräver
autobiografiskt minne aktiveras mPFC, vilket kan bero på att man i samband med
autobiografiskt minne erinrar sig tidigare mentala tillstånd (Frith & Frith, 2003). Även
språkliga utsagor som innehåller ironi eller metaforer aktiverar mPFC (Frith & Frith, 2003),
vilket antas bero på att sådana utsagor kräver förståelse av andras intentioner.
Varför har vi mentaliseringsförmåga?
Ju större den sociala gruppen är ju större är individernas hjärnor i gruppen (Dunbar, 1998).
Det är inte hela hjärnan som har ökat i volym under den fylogenetiska utvecklingen utan
neocortex. Den faktor som främst antas ha bidragit till volymökningen av neocortex är
storleken på den grupp som individen är en del av. Ju större gruppen är ju komplexare blir
det sociala samspelet i gruppen och ju högre blir trycket på de enskilda individerna att
interagera. De områden som processar mentaliseringsförmågan räknas till neocortex. För att
klara av att leva i större grupper ställs stora krav på social interaktion. Man har antagit att
mentaliseringsförmågan har lett till såväl möjligheter att förstå andras mentala tillstånd som
att dölja sina egna, vilket är väsentligt vid t.ex. manipulering av andra och förmågan att
skapa koalitioner med andra gruppmedlemmar, två förmågor som båda ökar
förutsättningarna att klara sig i en social grupp (Dunbar, 1998). Arter med större neocortex
ägnar sig också oftare åt att manipulera sina artfränder än vad arter med mindre neocortex
gör (Dunbar, 1998). Sambandet mellan gruppstorlek och volymen av neocortex har även
7

visat sig gälla för människan. Människan lever i större grupper än vad nära släktingar bland
primaterna gör och har dessutom större neocortex (Dunbar, 1998). Människan är även den
art som har den mest utvecklade mentaliseringsförmågan. Andra faktorer som näringsrik
kost eller kroppsstorlek har inte visat något samband med volymökningen av neocortex
(Dunbar, 1998)
EMPATI
Begreppet empati används i många olika sammanhang och har definierats på flera olika sätt.
Till vardags brukar man syfta på förmågan att känna medkänsla med andra. I
nationalencyklopedin (1991) definieras empati som en förmåga ”att kunna leva sig in i en
annan människas känsloläge och behov”. I Svensk ordbok (1986) definieras empati som en
”förmåga till inlevelse i andra människors reaktioner” och i Svenska Akademins Ordlista
(2006) som en ”förmåga till inlevelse i andra människors känslor”.
Flera författare (De Vignemont & Singer, 2006; Hein & Singer, 2008) menar att det i
forskningssammanhang är viktigt att definiera begreppet empati ur ett neurovetenskapligt
perspektiv genom att utgå ifrån de neurala korrelat som processar förmågan. I studier har
man tolkat empati som ett affektivt tillstånd som uppstår genom att man delar någon
annans känslor eller sensationer och upplever dem på ett påtagligt sätt i sin egen kropp (De
Vignemont & Singer, 2006; Hein & Singer, 2008). Samma neurala nätverk aktiveras i viss
utsträckning hos såväl den som erfar själva känslan som hos den som betraktar personen
som upplever den. Aktiveringen sker för såväl smärta och beröring som för avsmak.
Mentalisering eller Theory of Mind definieras däremot som förmågan att på ett kognitivt sätt
förstå någon annans avsikter och behov genom en mer intellektuell analys (De Vignemont &
Singer, 2006; Singer 2006; Hein & Singer, 2008). Empati och mentalisering anses vara två
olika former av reaktionsätt med vars hjälp vi kan försätta oss i en annan människas
situation. Sannolikt fungerar de parallellt och kompletterar varandra (Hein & Singer, 2008).
En annan tolkningsmöjlighet är att helt olika neurala nätverk (Singer 2006; Bird et al. 2010,
m.fl.) processar empati respektive mentalisering (se nedan). De Vignemont och Singer (2006)
definierar empati som (1) ett affektivt tillstånd som överensstämmer med någon annans
affektiva tillstånd och att (2) tillståndet triggas genom observation eller föreställning av
någon annans affektiva tillstånd samt (3) vetskap om att den andre är upphovet till ens eget
affektiva tillstånd. Definitionen gör det således möjligt att skilja mellan de båda begreppen
empati och mentalisering. Mentalisering uppfyller inte det första kriteriet, eftersom man vid
mentalisering inte behöver uppleva samma känsla som den andre. Empati innebär således
att man åtminstone delvis är medveten om att ens reaktioner härstämmar från någon
annan. Så är inte fallet vid s.k. affektsmitta, en reaktion som inte sällan förväxlas med
empati. Ett exempel är när ett spädbarn hör ett annat spädbarn skrika och själv börjar skrika.
Vid affektsmitta är man således inte medveten om att känslan man upplever härstammar
från någon annan. Enligt definitionen ovan rör sig således affektsmitta om ett annat tillstånd
än empati. Det är också viktigt att skilja empati från sympati. När man känner sympati för
någon vill man även den personen väl vilket inte behöver vara fallet vid empati. Man kan
känna empati med någon, men använda det i egoistiskt syfte för att vinna egna fördelar. Vid
sympati behöver man inte heller uppleva samma känsla som den andra personen. Man kan
8

känna sympati för någon annan p.g.a. att den personen är ledsen och förtvivlad, men man
behöver inte själv känna sig ledsen eller förtvivlad.
Vilket är det neuroanatomiska korrelatet till empati?
Hein och Singer (2008) redogör för empati i samband med smärta. Designen i en av
studierna var sådan att man använde par som hade ett förhållande med varandra och
utsatte de kvinnliga deltagarna för smärta genom elektroder på baksidan av handen
samtidigt som de befann sig i en fMRI scanner. Man utsatte även deras partners för smärta
medan kvinnorna observerade detta och registrerade hur kvinnorna reagerade. Man kunde
då se att delar av det nätverk som processar smärta aktiverades: bilaterala anteriora insula
(AI), rostrala anteriora cingulate cortex (ACC), hjärnstammen och cerebellum. Samma
nätverk aktiverades såväl när deltagarna utsattes för smärta själva som när de observerade
någon annan som utsattes för smärta. Således tycks hjärnan ha förmågan att ”simulera” en
smärtupplevelse, när man iakttar någon annan som upplever smärta, genom att aktivera
delvis samma nätverk som när man upplever smärtan direkt. Detta sker även hos personer
som inte har ett förhållande med varandra (Singer, 2006). Det tycks således inte behövas ett
känslomässigt band mellan två personer för att detta fenomen ska uppstå.
Hein och Singer (2008) tolkar denna form av ”simulering” som om den även tycks ske vid
andra emotionella upplevelser. Vid sensorisk beröring aktiveras sekundära somatosensoriska
cortex såväl när man själv upplever beröring som när man observerar någon annan uppleva
den. Vid iakttagelse av någon som känner avsmak aktiveras samma kortikala område
(anteriora insula) hos betraktaren som hos den som upplever avsmaken. I insula processas
såväl interoceptiv information från den egna kroppen som den känslomässiga upplevelsen
(Öhman, 2006; Adolphs, 2009). Den interoceptiva informationen är så att säga det
”råmaterial” som den känslomässiga upplevelsen uppstår ur. Öhman (2006, s. 41) skriver
”Feelings are mental images arising from changes in ‘neuronal maps’ that represent bodily
activations”.
Vid rädsla aktiveras amygdala (Singer, 2006). Att reagera automatiskt på rädsla hos någon
man råkar göra illa är centralt för människans socialiseringsprocess (Blair, 2006). Att man
uppfattar en sådan situation som aversiv minskar sannolikheten att man upprepar
beteendet i framtiden. Hos den normalt utvecklade individen väcks spontant ett obehag vid
konfrontation med ledsna eller rädda ansikten genom en aktivering av amygdala (Blair,
2006).
Modifierande faktorer vid empati
Är det verkligen så att vi alltid känner empati med våra medmänniskor? Till vardags möter vi
ofta människor som upplever olika slags känslor. Vi ser också människor som upplever
känslor via media. Om vi alltid skulle reagera med empati skulle vi snart bli överväldigade av
känslor. Vilka omständigheter är det som avgör om vi upplever empati eller inte i olika
sammanhang? Det finns flera olika faktorer som påverkar hur stark empati vi kommer att
9

uppleva. Är smärtan av akut karaktär blir den empatiska reaktionen starkare än om smärtan
är kronisk (Saarela, 2007). I spelsituationer tycks män, till skillnad från kvinnor, reagera med
lägre grad av empati med en person som de uppfattar som orättvis jämfört med en person
som de uppfattar som rättvis eller sympatisk (Hein & Singer, 2008). Vid upplevelse av att
smärta har en ”botande effekt” hos den som blir utsatt för den, som vid olika former av
behandling, så minskar den empatiska reaktionen. Graden av uppmärksamhet har också
betydelse för hur stark den empatiska reaktionen blir. Om uppmärksamheten upptas av
annat kommer den empatiska reaktion inte att bli lika stark som den skulle vara om den
andra personen tillägnades full uppmärksamhet. Utöver uppmärksanhet tycks även andra
faktorer påverka den empatiska reaktionen. Läkare vana att sätta i nålar vid akupunktur har
visats få en lägre empatisk reaktion i AI och ACC vid observation av bilder på nålar instuckna i
olika kroppsdelar jämfört med personer ovana vid akupunktur (Hein & Singer 2008). Det
finns således fler faktorer som kan påverka hur stark den empatiska reaktionen blir. De
Vignemont och Singer (2006) nämner fyra olika kategorier av faktorer som påverkar den
empatiska reaktionen.
Modifierande faktorer vid empati
Aspekter hos
känslan
Intensitet
Valens
Hur framträdande
känslan är
Primär vs sekundära
känslor
Relationen mellan
subjekt och objekt
Känslomässigt band
mellan individerna
Släktskap
Likhet
Figur 1. Modifierande aspekter vid empati. Fritt efter Vignemont och Singer, 2006
Kontext Karaktärsdrag hos
subjektet
Uppfattning av Personlighet
situationen
Kön
Uppvisandet av flera Ålder
olika känslor Känslomässig
repertoar
Förmåga att reglera
känslor
Aspekter hos känslan, såsom intensitet, om känslan upplevs som positiv eller negativ, hur
framträdande den är samt om det rör sig om primära känslor, som rädsla och glädje, eller
sekundära känslor, som avund, kan ha betydelse. Relationens karaktär mellan subjektet och
objektet kan inverka på reaktionen. Är man lika varandra eller har en nära relation så kan det
modifiera reaktionen. Kontexten kan också ha betydelse för hur stark reaktionen blir. Om
man inte förstår reaktionen hos den andre kanske det är svårare att känna empati. Om
någon är glad, men jag anser att personen inte förtjänar att vara det, kan det sannolikt vara
svårare att dela glädjen. Om man interagerar med flera olika personer samtidigt och de
uppvisar helt olika känslor kan det inverka på den empatiska reaktionen. Kanske blir man
förvirrad när olika känslomässiga reaktioner konkurrear med varandra. Slutligen kan
karaktärsdrag hos den som upplever empati såsom ålder, kön, personlighet och tidigare
erfarenheter inverka på reaktionen. En känsla som man aldrig har upplevt själv kan vara
svårt att empatisera med. Om man t.ex. aldrig har upplevt svindel kan det vara svårt att
känna empati med en person som har höjdskräck och är rädd för att gå ut på en balkong.
Man har inte tillgång till känslan i sin känslomässiga repertoar.
10

Den empatiska reaktionen tycks således inte vara helt automatisk som vid affektsmitta utan
det tycks ske någon form av bedömning av situationen. Frågan är om bedömning sker på en
medveten eller omedveten nivå och när under processandet den äger rum samt om den görs
före eller efter att den empatiska reaktionen har triggats igång? Det finns modeller som
utgår ifrån att den empatiska reaktionen automatiskt sätts igång av ett emotionellt stimulus
(Fig.2 a). Parallellt sker en bedömning av kontexten, vilket leder till en modifiering av den
redan igångsatta empatiska reaktionen. Modifieringen kan antingen ske genom en ”topdown”
reglering eller genom att olika motivationsprocesser konkurrerar med varandra (De
Vignemont & Singer, 2006). Om någon man är svartsjuk på exempelvis skadar sig kanske
svartsjukan således konkurrerar ut den empatiska reaktionen. Andra modeller utgår ifrån att
den empatiska reaktionen inte triggas automatiskt av ett emotionellt stimulus (Fig. 2 b).
Istället sker en omedelbar bedömning av den aktuella kontexten. Utfallet av bedömningen
avgör om en empatisk reaktion kommer till stånd eller inte (De Vignemont & Singer, 2006).
Bedömningsprocessen i samband med empati
a) Sen bedömning b) Tidig bedömning
Stimuli Kontext
Empatisk
reaktion
Bedömnings
process
Figur 2. Fritt efter De Vignemont & Singer, 2006
Hur utvecklas förmågan att känna empati?
Stimuli Kontext
Bedömnings
process
Empatisk
reaktion
Decety (2010) beskriver hur empati utvecklas hos människan. Emellertid gör han en delvis
annorlunda definition av empati än vad De Vignemont och Singer (2006) gör och inkluderar
även känsloreglering i empatibegreppet. Decety (2010) menar att empati består av tre olika
huvudkomponenter: 1) en affektiv komponent som han benämner affektiv arousal, 2) en
kognitiv komponent, som innebär att man får en förståelse av känslan man upplever samt 3)
en exekutiv komponent, som han benämner känsloreglering. Affektiv arousal finns redan vid
födelsen och tar sig uttryck i ett automatiskt gensvar på någon annans känsla. Decetys
beskrivning av affektiv arousal överensstämmer således väl med De Vignemont och Singers
(2006) definition av empati. Strukturer som antas vara involverade i affektiv arousal är
amygdala, hypothalamus och orbitofrontalcortex (OFC). Decety (2010) menar att den
kognitiva komponenten, att förstå känslan man upplever, överlappar med Theory of Mind
och exekutiva funktioner. Den utvecklas fortlöpande efter födelsen (processas av
11

ventromediala prefrontalcortex (vmPFC) och mPFC under de kommande 36 månaderna och
innebär att individen kommer att kunna ta någon annans perspektiv för att förstå en persons
tankar och avsikter i ett visst sammanhang. Känsloreglering är en exekutiv funktion som
utvecklas under sen barndom och adolescens och som möjliggör kontroll och reglering av
känslor samt motivation. Spädbarn är helt beroende av sina föräldrar/vårdnadshavare för att
reglera sina känslor. Vid tre månaders ålder förekommer viss viljemässig kontroll av känslor
och vid 12 månaders ålder har barnet fått en ökad förmåga att reglera sina känslor som en
följd av den motoriska- och den språkliga utvecklingen (Decety, 2010). Barnet kan röra sig
bort från objekt som väcker olust/obehag och/eller med språkets hjälp förstå eller berätta
om vad det känner. Det äldre barnet och tonåringen klarar i allt större utsträckning av att
reglera sina känslor på egen hand. Barn som har god förmåga att reglera känslor uppvisar
också i större utsträckning empati för andra jämfört med de barn som har svårt att reglera
sina känslor (Decety, 2010). Känsloreglering tycks neuroanatomiskt främst vara underställd
neuronal aktivitet i ventrala och dorsala delar av prefrontalcortex (PFC) samt i dorsala ACC.
Ventromediala delar av PFC utvecklas relativt tidigt och är involverade i emotionella
beteenden medan laterala PFC utvecklas sent och är främst involverade i högre exekutiva
funktioner. Delar av PFC fortsätter att utvecklas långt efter adolescensen. Hjärnan genomgår
en stor förändring under den ontogenetiska utvecklingen och Decety menar att man därför
kan anta att det är olika strukturer som aktiveras i samband med emotionsreglering under
olika åldrar. Vid övergången från barndom till adolescens tycks det ske en förändring av
vilka strukturer som aktiveras vid reglering av känslor. Den initiala neuronala aktiveringen i
limbiska strukturer, inkluderande amygdala övergår således alltmer till neuronal aktivitet i
områden i PFC. Enligt Decety (2010) är det således den tilltagande förmågan att reglera och
förstå den affektiva reaktionen som är orsaken till utvecklingen av den empatiska förmågan.
”Empathizers” och ”Systemizers”
Baron-Cohen (2003) och Baron-Cohen, Knickmeyer och Belmonte (2005) gör en annan
definition av empati än De Vignemont och Singer (2006). Den har större likheter med
Decetys (2010) modell, men är inte identisk. För Baron-Cohen et al (2005) inkluderar
empatisk förmåga både förmågan att förstå andras tankar och känslor och förmågan att
känna någons känslor. De menar således att empati både innehåller en kognitiv komponent
och en affektiv komponent. Baron-Cohen (2003) likställer den kognitiva komponenten med
Theory of Mind. Den affektiva komponenten beskriver han som ett adekvat emotionellt
gensvar på någon annans emotionella tillstånd. Han tycks dock inte avse samma omedelbara
och automatiska emotionella gensvar som Singer och De Vignemont (2006) och Decety
(2010) syftar på. Som exempel på affektivt gensvar i samband med empati nämner Baron-
Cohen (2003) att man t.ex. kan reagera med ilska om man passerar en hemlös på gatan.
Ilskan skulle då kunna vara en reaktion på de orättvisor den hemlöse är utsatt för. Denna
form av empati tycks inkludera en mer kognitiv process än det omedelbara gensvar Singer
och De Vignemont (2006) syftar på. Baron-Cohen (2003) inkluderar även förmågan att känna
sympati i empatibegreppet. När någon både reagerar känslomässigt på någons lidande och
dessutom önskar minska lidandet på något sätt så innebär detta att personen känner
sympati. Det är inte alltid att viljan att minska den andres lidande leder till en handling, men
eftersom det finns en önskan att minska lidandet så rör det sig ändå om sympati (Baron-
Cohen, 2003). Enligt Baron-Cohen så innehåller således empatibegreppet tre komponenter.
12

Baron-Cohen (2003) för fram tesen att det finns centrala skillnader mellan könen vad gäller
något som han kallar ”empathizing” (Typ E) och ”systemizing” (Typ S). Han menar att kvinnor
generellt är något bättre på ”empathizing”, vilket innebär att de har en mer uttalad förmåga
att förstå andras mentala tillstånd såsom tankar och avsikter samt bättre förmåga att känna
med andra. De har således bättre förmåga att reagera med empati enligt Baron-Cohens
definition. Män är däremot generellt något bättre på ”systemizing”, vilket innebär att de har
större förmåga att analysera, förstå och utforska system av olika slag, såsom maskiner,
spelstrategier eller dataprogrammering. De är också mer benägna att skapa olika former av
system. Baron-Cohen (2003) menar att båda förmågorna är normalfördelade i befolkningen.
En stor grupp av befolkningen har lika god förmåga till ”empathizing” som ”systemizing”.
Den har en s.k. balanserad form (typ B). För att mäta förmågorna har Baron-Cohen (2003)
utarbetat två instrument som bygger på frågor; ”the empathy quotient” (EQ) och ”the
systemizing quotient” (SQ). Baron-Cohen (2003) menar att skillnader mellan könen när det
gäller ”systemizing” och ”empathizing” delvis är ett resultat av miljömässiga faktorer, såsom
hur vi tilltalar våra barn, vilka leksaker vi erbjuder, föreställningar och fördomar hos
föräldrar, förskolepersonal och lärare, t.ex. Eventuellt finns även en biologisk anledning som
kan förklara könsskillnaderna enligt Baron-Cohen (2003). Flick- och pojkbebisar skiljer sig
t.ex. åt redan när de är en dag gamla när det gäller preferenser att titta på antingen ansikten
eller mekaniska mobiler (Baron-Cohen, 2003). Flickor föredrar att titta på ansikten medan
pojkar föredrar att titta på mekaniska mobiler. Liknande fynd har gjorts i flera djurstudier
(Baron-Cohen et al, 2005). Baron-Cohen (2003) menar att den huvudsakliga förklaringen till
skillnaderna finns i hjärnans anatomi. Mäns hjärnor är något större än kvinnors, vilket till
största delen beror på större förekomst av vit substans. Kvinnor har eventuellt en något
större corpus callosum än män (Baron-Cohen, 2003). Generellt har män ett större antal
neuron och en större neuronal densitet inom flera cerebrala kortikala områden jämfört med
kvinnor, vilket skulle kunna tyda på ett större antal lokala intrahemisfäriska förbindelser och
färre långa neuronala förbindelser jämfört med kvinnor (Baron-Cohen et al, 2005). Kvinnors
hjärnor tycks istället ha fler längre intrahemisfäriska förbindelser mellan olika områden i
kortex som en konsekvens av ett färre antal neuron jämfört med män. ”Språklig aktivering” i
kortex är mer bilateral hos kvinnor än hos män, vilket dessutom skulle tyda på fler
interhemisfäriska kopplingar i ”den kvinnliga hjärnan”. Cytoarkitekturen så som den
eventuellt ter sig i ”den kvinnliga hjärnan” kan eventuellt därför implicera större neuronal
kommunikation mellan kortikala områden hos kvinnor jämfört med hos män. Komplexa
uppgifter såsom mentalisering, vilket ingår i Baron Cohens definition av empati, är beroende
av kommunikation mellan en rad olika områden i hjärnan och skulle förklara varför kvinnor
generellt är bättre ”empathizers”.
Baron-Cohen (2003) menar att personer med autism har en ”extreme male brain” (EMB), en
teori som, enligt Baron-Cohen, redan framfördes av Hans Asperger 1944. Asperger påpekade
att den autistiska individen har en extremvariant av den manliga formen av intelligens.
Baron-Cohen menar att detta skulle vara en följd av en extremvariant av ”manlig” anatomi i
den ”autistiska hjärnan”. Baron-Cohen (2003) har funnit att personer med autism får
avvikande resultat jämfört med normalbefolkningen på frågeformulär som mäter
”empathizing” och ”systemizing”, vilket innebär att en majoritet av personer med autism har
mycket stora brister var gäller ”empathizing”, men däremot är klart bättre än
normalbefolkningen vad gäller ”systemizing”. Baron-Cohen (2003) menar att den
neuroanatomiska uppbyggnaden i den ”autistiska hjärnan” liknar den i den manliga ”icke -
13

autistiska hjärnan” men att antalet lokala förbindelser är betydligt fler och antalet långa
förbindelser ännu färre. Obalansen i kopplingsbanor skulle vara en grundläggande orsak till
den bristfälliga empatiska förmågan hos personer med autism enligt Baron-Cohen et al
(2005).
Alexitymi som förklaring till svårigheter med empati hos personer med
autism
Har personer med autism svårigheter med empati, som Baron- Cohen hävdar (2003) eller
förklaras svårigheterna av något annat? Bird et al. (2010) föreslår att det är den höga
förekomsten av alexitymi hos personer med autism som leder till brister i empatisk förmåga
och inte det autistiska tillståndet i sig. Alexitymi innebär att man har svårt att identifiera och
beskriva sina känslor. Förekomsten uppges till ca 10 % hos normalbefolkningen medan så
många som ungefär 50 % hos gruppen individer med autism (Bird et al, 2010). Bird et al.
(2010) konstaterar att många studier som har funnit empatibriser hos personer med autism
har valt en metod som kräver att försökspersonerna drar slutsatser om någons känslor
genom att studera området runt ögonen och inte en metod som studerar den automatiska
empatiska reaktionen. Personer med autism uppmärksammar ögonområdet i lägre
utsträckning än andra och kan sannolikt p.g.a. detta ha svårt att känna igen känslomässiga
uttryck i ansiktet. En sådan metod skulle därför kunna missgynna dem. Bird et al (2010)
valde en metod som inte skulle kräva att man drog slutsatser av ansiktsuttryck och som inte
heller skulle kräva någon form av verbal rapportering. De valde försökspersoner med autism
och kontroller som hade en så stor spridning vad gäller alexitymi som möjligt. Designen var i
princip den samma som hos Hein och Singer (2008) (Se s 9). Försökspersoner tog med sig en
partner eller vän som man utsatte för smärtstimuli samtidigt som försökspersonerna
observerades i en fMRI-kamera. Man mätte graden av alexitymi genom frågeformulär och
försäkrade sig om att graden av alexitymi fördelade sig lika mellan grupperna. Man
undersökte också att kontrollerna inte hade någon form av autism. Resultaten visade en
negativ korrelation mellan aktivering i anteriora insula (AI) och självskattning i
frågeformulären d.v.s. ju högre skattning av alexitymi ju lägre aktivitet i AI vid
smärtstimulering av partner. Förekomst av alexitymi och inte det autistiska tillståndet
tolkades som orsak till den lägre graden av empatisk aktivering i hjärnan. Bird et al (2010)
menar att resultatet inte kan tolkas som att samtliga individer med autism har brister i sin
empatiska reaktion utan enbart den undergrupp som dessutom uppvisar hög grad av
alexitymi. Emellertid är förekomsten av alexitymi betydligt högre inom autismgruppen än
normalpopulationen, vilket innebär att det är vanligare med empatibrister hos individer med
autism än hos normala individer.
Varför har vi förmågan att känna empati?
De Waal (2008) menar att det är empati som är ”motorn” i det som kallas altruism, viljan att
ibland hjälpa andra på bekostnad av egna behov. Den evolutionära förklaringen till altruism
brukar enligt De Waal (2008) vara att det altruistiska beteendet ger upphov till positiva
konsekvenser för utföraren eller för dess avkomma, vilket ökar överlevnadsmöjligheterna.
Emellertid uppstår de positiva konsekvenserna ofta på längre sikt och det är tveksamt vilken
motiverande roll de då har eftersom det sällan är de långsiktiga konsekvenserna som driver
14

ett beteende (De Waal, 2008). Sexuellt beteende motiveras sällan av att det kommer öka
sannolikheten för att individens gener kommer att föras vidare. Det är snarare den sexuella
driften i stunden som motiverar beteendet. Lika lite är det de långsiktiga konsekvenserna för
arten som motiverar altruism. De Waal (2008) menar att det är förmågan att känna empati
som motiverar individen att bete sig altruistiskt. Han menar således att empati utvecklades
hos däggdjur som den huvudsakliga drivkraften bakom altruistiskt beteende.
De Wall (2008) beskriver hur ursprunget till empati hos människa uppstod långt innan vår art
såg dagens ljus. Ursprunget var sannolikt behovet att skapa snabba och starka band mellan
föräldrar och ungar. När väl den empatiska förmågan hade utvecklats så kom den även att
spela stor roll i en vidare social kontext hos arter som var flocklevande. De Waal menar att
empati är en omedveten och automatisk aktivering av samma cerebrala nätverk hos både
subjekt och objekt. Modellen kallas för Perception-Action-Mechanism (PAM) och har
beskrivits av Preston och De Wall (2002). De menar att den automatiska aktiveringen gör att
subjektet kommer ”under skinnet” på objektet och ger subjektet omedelbar tillgång till
objektets känslomässiga upplevelse. Ju mer lika två individer är varandra och ju närmare de
står varandra socialt ju mer underlättas denna process. PAM-modellen har stora likheter
med den som De Vignemont och Singer (2006) framför.
Den enklaste formen av empati är enligt De Waal (2008) den som ovan kallas affektsmitta.
Någon reagerar automatiskt på vad någon annan känner. Man övertar den andres
känslomässiga tillstånd utan att vara medveten om det. Som exempel nämner han när en
flock fåglar samtidigt flyger iväg p.g.a. att någon av dem reagerat med rädsla. Som nämnts
ovan är det hos människan vanligt att spädbarn börjar skrika om de hör ett annat spädbarn
skrika.
De Wall (2008) menar att det inte enbart är känslomässiga tillstånd som överförs
automatiskt utan samma sak gäller för motoriska beteenden. Det var sådana fynd som låg
bakom antagandet om spegelneuron. Samma nervceller avfyrade signaler hos makaker när
de själva utförde ett beteende, såsom att greppa efter en jordnöt, som när de observerade
en försöksledare utföra samma beteende (Gallese et al, 1996). Spegelneuronen
observerades i områden som motsvarar inferiora frontalcortex och inferiora parietalcortex
hos människan. Slutsatsen av sådana fynd har varit att själva observationen av en handling
automatiskt aktiverar samma områden hos den som iakttar handlingen som om personen
själv skulle utföra handlingen. Förekomsten av spegelneuron har ännu inte helt kunnat
styrkas hos människan (Frith & Frith 2010), men det finns åtskilligt stöd för att människor
automatiskt imiterar andras beteenden (Cook et al, 2011). Imitationen tycks inte vara
viljestyrd och är svår att hämma. Cook et al (2011) observerade försökspersoner som fick
spela sten-sax-papper. Spelet gick ut på att deltagarna efter en given signal samtidigt skulle
visa en av tre handgester: sten (knuten hand), papper (öppen handflata), sax (pek- och
långfingret särade). En pappersgest slog en stengest, en saxgest slog en pappersgest och en
stengest slog en saxgest. Om spelarna uppvisade samma gest blev det oavgjort. Man kunde
således bara uppnå högsta resultat om man undvek att imitera varandra. Man hade två
betingelser i studien. I den ena hade en av deltagarna en bindel för ögonen medan den
andra var utan. I den andra betingelsen hade båda deltagarna en bindel för ögonen.
Deltagarna med ögonbindel kunde alltså inte se någonting och kunde därför inte heller
imitera motspelarens beteende. Resultatet visade att det var en större proportion oavgjorda
15

dragningar i betingelsen där en person såg och en hade ögonbindel än när båda hade
ögonbindel. I de dragningar där försökspersonen med ögonbindel gjorde sin dragning någon
millisekund före motståndaren så predicerade detta motståndarens dragning. Man fann
således stöd för en automatisk tendens att imitera beteenden hos andra även om detta inte
är lönsamt. Det tycks således vara svårt att motstå impulsen att imitera och Cook et al (2011)
antar därför att beteendet inte är viljestyrd utan automatiskt. Tendensen att imitera overta
beteenden tycks även gälla koverta beteenden. Om man låter försökspersoner titta på bilder
av människor som visar olika ansiktsuttryck så aktiveras samma ansiktsmuskler hos
försökspersonerna som hos personerna på bilderna. Detta gäller även om man exponerar
bilderna subliminalt för betraktaren (Dimberg, 2000). När denna form av automatisk
reaktion kombineras med en kognitiv bedömning av den andres situation och ett försök att
förstå den andres känslor så talar De Wall (2008) om kognitiv empati. Han framhåller också
att förmågan att kognitivt kunna ta någons perspektiv i sig inte är empati. Den måste
förekomma tillsammans med en emotionell aspekt. Han kallar detta för empatiskt
perspektivtagande (empathetic perspective taking). De Waal (2008) menar att empati är ett
komplext fenomen som omfattar både enkla automatiska former och mer kognitiva. Han
liknar modellen vid en rysk docka där det inre lagret utgörs av automatiska reaktioner och
det yttre av det mer komplexa empatiska perspektivtagandet. Utan den automatiskt
triggade emotionella reaktionen skulle ett kognitivt perspektivtagande enbart bli ett kyligt
kalkylerande (De Wall, 2008).
Man kan utgå ifrån att empati har haft stort överlevnadsvärde för människan, eftersom det
har möjliggjort en förståelse av vad andra människor känner. Även mentalisering har
möjliggjort en ökad förståelse av andra människor, men genom att empati aktiverar samma
nätverk i hjärnan som hos den vi observerar, så kan man anta att man får mer direkt tillgång
till den andres motivationssystem via empati och på så sätt också bättre kan förutse den
andres beteende (De Vignemont & Singer, 2006). Empati tycks vara ett snabbare sätt att
förstå andra än mentalisering. Empati möjliggör också inlärning av viktig kunskap. Om någon
reagerar med rädsla eller smärta kommer andra genom empati automatiskt att lära sig vad
som är farligt och därmed viktigt att undvika (De Vignemont & Singer, 2006). Det lilla barnets
förmåga att känna empati gör att barnet på ett direkt sätt lär sig vad som är farligt genom att
känna sin förälders reaktioner i sin egen kropp. När föräldern blir rädd så blir också barnet
rädd. Barnet behöver inte ta någons perspektiv genom en mer långsam kognitiv process för
att lära sig detta. Naturligtvis underlättar empati även kommunikation och relationer mellan
människor. Det skapar även sammanhållning. En person som man har upplevt empati för har
man större benägenhet att vilja hjälpa. Empati kan dock även leda till undvikande. Det kan
väcka starka negativa känslor som man inte vill utsätta sig för. Ett vardagligt exempel är när
någon undviker att se en film där personer far illa p.g.a. den känslomässiga smärta som väcks
när man tittar på filmen.
16

ÄR DET SKILDA NEURALA NÄTVERK SOM PROCESSAR EMPATI
RESPEKTIVE MENTALISERING?
Bird et al (2010) liksom Singer (2006) menar att det är mycket som tyder på att det är skilda
nätverk som processar mentalisering respektive empati och att det är viktigt att man i
fortsatt forskning gör denna distinktion för att bättre förstå vad som karaktäriserar
respektive förmåga. Vid empati i bemärkelsen att känna någon annans känsla så aktiveras
samma neuronala nätverk när man iakttar någon annan som upplever en känsla som när
man själv upplever den. Vid beröring aktiveras primära somatosensoriska cortex, vid smärta
och avsky aktiveras ACC och insula samt vid rädsla aktiveras amygdala som tidigare nämnts.
Dessa strukturer räknas ofta som limbiska eller paralimbiska. De är centrala vid processandet
av emotioner generellt och de utvecklades tidigt under den fylogenetiska utvecklingen.
Mentalisering däremot aktiverar främst mPFC, posteriora STS och de temporala polerna,
vilka räknas till neocortex och utvecklades däremot långt senare under fylogenesen
Att studera mentalisering och empati ur ett neurovetenskapligt utvecklingsperspektiv skulle
underlätta differentieringen mellan förmågorna och öka möjligheten att predicera när under
individens utveckling förmågan till empati respektive mentalisering utvecklas (Singer, 2006)
Modern hjärnavbildningsteknik visar att cortex cerebri mellan 4 och 21 års ålder tidsmässigt
och funktionellt utvecklas stegvis. Högre associationsområden utvecklas först efter att lägre
sensorimotoriska områden har mognat. Det tycks generellt som om fylogenetiskt äldre
kortikala områden utvecklas tidigare än yngre under den ontogenetiska utvecklingen.
Dorsolaterala prefrontalcortex mognar först under slutet av adolescensen medan t.ex.
temporalpolerna som processar lukt utvecklas mycket tidigt. En liten del av de posteriora
delarna av STS utvecklas sist, vilket är intressant om man beaktar områdets centrala del i
mentaliseringsnätverket. Limbiska och paralimbiska strukturer är bland de fylogenetsikt
äldsta strukturerna i hjärnan och utvecklas tidigare än de i neocortex. Singer (2006) menar
därför att det är rimligt att anta att förmågan att dela någon annans känsla, som vilar på
limbiska och somatosensoriska områden, utvecklas tidigare än förmågan att kognitivt ta
någon annans perspektiv. Den empatiska förmågan processas av strukturer som utvecklas
först medan mentaliseringsförmågan processas av strukturer i neocortex, som utvecklas
senare.
Singer (2006) poängterar dock att trots att förmågan till mentalisering och empati tycks ta
olika utvecklingsvägar och processas av olika strukturer så tycks de på många sätt vara
sammanvävda. De genomgår också stora förändringar under utvecklingen. Singer (2006)
föreslår att man kan betrakta affektsmitta som en tidig, primitiv form av empati, som är
närvarande redan vid födelsen. Förmågan att ha empatiska reaktioner även utan yttre
triggers utvecklas sannolikt senare i samband med att minnessystem och mental
representationsförmåga utvecklas. Även mentaliseringsförmågan genomgår en tydlig
utveckling (se s. 4). Vid 12- 18 månaders ålder utvecklas förmågan till delad uppmärksamhet,
vilket kan ses som en grundförutsättning för den mentaliseringsförmåga som en fyraåring
har. För att ytterligare förstå nätverkens skillnader, likheter och hur de samverkar med
varandra skulle det kunna vara fruktbart att studera hur förmågan till empati och
mentalisering förändras hos äldre människor (Singer, 2006). I likhet med hjärnans tidiga
utveckling under barndomen genomgår även den åldrande hjärnan förändringar som leder
till försämrade funktioner. Områden som utvecklas senare i den fylogenetiska utvecklingen
17

skulle kunna vara mer sårbara (Singer, 2006). Det skulle kunna vara därför som mycket
gamla personer fortfarande har kvar sin förmåga att reagera med empati medan
mentaliseringsförmågan avtar tidigare.
Även resultat från studier av olika kliniska grupper har tolkats som om olika neurala nätverk
processar empati respektive mentalisering (Blair, 2006). Vid psykopati har man inte funnit
stöd för brister i mentaliseringsförmågan. Hein och Singer (2008) föreslår att detta är en
möjlig förklaring till det klassiska manipulativa beteendet vid psykopati. Psykopater visar
däremot tydliga empatibrister. De reagerar t.ex. annorlunda vid åsyn av människor som blir
rädda eller ledsna jämfört med hur normala människor reagerar. De uppfattar inte detta
som aversivt. De har sämre förmåga att känna igen arga eller ledsna ansikten eller röster. De
har däremot inga svårigheter att bedöma huruvida ett ansikte är trovärdigt eller inte.
Resultat från studier visar ett samband mellan aggressivt beteende samt empatibrist och
minskad volym av amygdala och anteriora insula (AI) hos personer med psykopati (Hein &
Singer, 2008). Psykopatens begränsade förmåga att känna empati med rädda eller ledsna
reaktioner hos andra försvårar den moraliska utvecklingen, eftersom de inte upplever det
aversivt att skada, såra eller skrämma någon och därför inte försöker undvika att upprepa
sådant beteende i framtiden (Blair, 2006). Det tycks emellertid inte föreligga någon
neurokognitiv dysfunktion hos hela amygdalakomplexet utan mer en specifik sådan. Det
tycks vara just kopplingen mellan stimuli och bestraffning som brister vid psykopati. Blair
(2006) menar att detta kan bero på en specifik störning i det noradrenerga systemet, som
skulle leda till en förändrad upplevelse av aversiva stimuli. Han föreslår att det skulle kunna
vara så att en genetisk avvikelse leder till färre receptorer för transmittorsubstanser som
kodar för bestraffning i amygdala substans
Även hos personer med autism känner man till att det förekommer vissa avvikelser i
amygdala (Blair, 2006). Emellertid tycks avvikelsen se annorlunda ut än hos personer med
psykopati. Hos personer med autism förekommer ökad volym av gråvävnad i amygdala
snarare än minskad volym som förekommer hos individer med psykopati (Blair, 2006).
Personer med psykopati har som tidigare nämnts svårare att lära sig av bestraffning, vilket
personer med autism inte tycks ha. Det förekommer istället en högre förekomst av olika
former av ångesttillstånd hos personer med autism, i motsats till en lägre förekomst hos
personer med psykopati (Blair, 2006). Däremot förekommer såväl svårigheter att läsa av
ansiktsuttryck av varierande slag som svårigheter att bedöma om ett ansikte är trovärdigt
eller inte hos personer med autism. Det senare kan dock även bero på andra avvikelser som
man funnit stöd för hos personer med autism. När de betraktar ansikten aktiveras t.ex.
”fusiforma facearean” (FFA) i lägre utsträckning än hos friska individer (Bird, 2010), vilket kan
tolkas som en lägre grad av social preferens hos personer med autism.
Personer med psykopati och personer med autism skiljer sig även åt när det gäller hur de
uppfattar moraliska övertramp. Man brukar skilja på moraliska övertramp som är ett resultat
av att man gjort någon illa från övertramp som är ett resultat av att man brutit mot sociala
konventioner. Normala individer klarar av att göra denna åtskillnad redan från 36 månaders
ålder (Blair, 2007). Personer med psykopati har svårare än friska individer att skilja mellan
konventionella övertramp och sådana som är en följd av att man skadar någon. De upplever
inte det senare som något allvarligt, vilket de flesta andra gör. Detta kan antas vara en följd
av att det i regel enbart är vid moraliska övertramp där man skadar någon annan som
18

motparten blir rädd eller ledsen. Att känna igen brott mot sociala konventioner har de
däremot inga svårigheter med. För barn med autism är det ofta tvärtom. De klarar av att
känna igen moraliska övertramp, som är ett resultat av att man skadar någon annan, men
kan ha svårt att känna igen övertramp av sociala konventioner. Således tycks det som om de
svårigheter med social interaktion som personer med autism respektive psykopati lider av
skiljer sig åt på ett grundläggande sätt och sannolikt är ett resultat av dysfunktion i olika
neurala nätverk.
DISKUSSION
Syftet med denna artikel var att undersöka hur empati och mentalisering definieras i
litteraturen och vilka de neuroanatomiska korrelaten är samt vilka likheter och skillnader
som finns mellan empati och mentalisering.
Som framgår av ovan är mentalisering och Theory of Mind synonyma begrepp i litteraturen.
Mentalisering kan definieras som en intuitiv förmåga att förstå att andra människor har
mentala tillstånd som är skilda från ens egna (Frith & Frith, 2003). Det tycks finnas tre
områden i hjärnan som huvudsakligen ingår i mentaliseringsnätverket: mPFC, STS och de
temporala polerna (Frith & Frith, 2003). mPFC aktiveras när man uppmärksammar egna eller
andras inre mentala tillstånd. STS aktiveras när man observerar komplext beteende hos
levande varelser. Förmågan att förstå komplext beteende och vem som är agent i ett
skeende är väsentligt för att förstå avsikter. De temporala polerna aktiveras vid
framplockning av autobiografiskt minne samt när man gör semantiska överväganden av olika
slag. Frith och Frith (2003) föreslår att STS processar ett slags sociala scripts.
Empati är inte ett lika enhetligt begrepp i litteraturen som mentalisering. De Vignemont och
Singer (2006) definierar empati som ett affektivt tillstånd som överensstämmer med någon
annans affektiva tillstånd. Tillståndet triggas genom att man observerar eller föreställer sig
någons annans affektiva tillstånd. Man vet dessutom att den andre är upphovet till ens eget
tillstånd. Baron-Cohen (2003) och Decety (2010) skiljer däremot inte på empati och
mentalisering. De menar dock att det finns både affektiva och kognitiva komponenter i
empati. Hos Baron-Cohen är den affektiva komponenten dock inte liktydig med vad De
Vignemont och Singer (2006) menar med empati utan tycks inbegripa mer kognitiva
processer. Decety (2010) inbegriper även känsloreglering i sin definition av empati. De Wall,
(2008) beskriver empati som en rysk docka. I dess kärna finns enkla och automatiska
reaktioner, såväl affektiva som motoriska. Detta inkluderar såväl affektsmitta som
automatisk imitation av beteenden. I de yttre lagren finns mer komplexa och medvetna
reaktioner som kognitivt perspektivtagande. När kognitivt perspektivtagande är en
förlängning av en automatisk affektiv reaktion kallar De Waal det för empatiskt
perspektivtagande. Empatisk upplevelse av andras känslor tycks uppstå genom att hjärnan
så att säga ”simulerar” känslan genom att aktivera samma neurala nätverk som om personen
själv upplevde den. Vid empatisk upplevelse av smärta är det främst AI, ACC som aktiveras.
Vid avsmak är det främst AI som aktiveras. Insula är centralt för vår upplevelse av känslor.
Det är där interoceptiv information om den egna kroppens inre tillstånd processas. Man kan
därför anta att insula aktiveras vid empatisk upplevelse av ett flertal känslomässiga tillstånd.
Vid empatisk upplevelse av rädsla ses aktivering i amygdala.
19

När man studerar begreppen hos de forskare som redogjorts för ovan kan man sålunda se
att de använder sig av delvis olika definitioner. Den huvudsakliga skillnaden tycks vara om
man anser att mentalisering och empati är två skilda fenomen eller anser att empati består
av två komponenter, en kognitiv och en emotionell. Eftersom det tycks finnas stöd för att
det är olika neurala korrelat som processar empati respektive mentalisering kan man anta
att det också till viss del rör sig om olika fenomen.
Skillnader mellan empati och mentalisering
Empati Mentalisering
Tidigt i fylogenesen Senare i fylogenesen
Delar med andra arter Människan ensam om
Utvecklas tidigt under människans
Utvecklas något senare under människans
utveckling
utveckling
Processas främst av limbiska strukturer Processas av kortikala strukturer
Innehåller emotioner Innehåller tankar om avsikter
Automatisk Mer reflekterande
Omedelbar
Figur 3.
Något långsammare.
I hjärnan förekommer olika typer av processer och ett sätt att kategorisera dem är att
betrakta dem som antingen automatiska, kontrollerade eller blandtillstånd av båda
(Adolphs, 2009). Automatiska processer beskrivs ofta som snabba, spontana och
reflexmässiga. De innehåller ofta emotioner, förekommer hos en rad olika arter och uppstod
tidigt under den fylogenetiska utvecklingen. Kontrollerade processer beskrivs däremot ofta
som långsamma, energikrävande och reflekterande. De uppstod sent under den
fylogenetiska utvecklingen och kräver ofta ett språkligt resonerande. Ofta interagerar de
automatiska och kontrollerade processerna med varandra. Medvetet beslutsfattande kan
t.ex. påverkas av automatiska och emotionella processer. Vår uppfattning av andra
människor påverkas ofta på ett snabbt och automatiskt sätt av implicita attityder (Adolphs,
2009). Det finns också många exempel på hur kontrollerade processer modifierar mer
automatiska. Ett exempel är känsloreglering när man medvetet lyckas reglera en känsla. Man
skulle eventuellt kunna betrakta empati som en automatisk process medan mentalisering i
större utsträckning är en medveten och kontrollerad process. Empati tycks vara en
fylogenetiskt tidig, snabb och automatisk process som människan sannolikt delar med flera
däggdjur (De Waal, 2008). Den processas av ”tidigt utvecklade” strukturer i hjärnan och
involverar ofta känslor. Mentalisering tycks däremot vara en senare, något långsammare och
mer kontrollerad process, som vi människor tycks vara ensamma om åtminstone när det
gäller mentaliseringens mer explicita former. Schimpanser har eventuellt vissa mer
rudimentära former av mentalisering (De Waal, 2008). Mentalisering processas av ”senare
utvecklade” neocortikala områden och involverar ofta mentala tillstånd som tankar och
avsikter. Man skulle kunna anta att mentalisering är en slags vidarutveckling eller
överbyggnad på den mer primitiva och ursprungliga empatin. En individ som automatiskt
och reflexivt visar sina känslor för andra individer blir mer sårbar än en individ som har
förmågan att välja om hon ska visa vad hon känner. Förmågan att medvetet dölja sina
20

känslor för andra möjliggör i förlängningen manipulering och lögn. Ett möjligt antagande är
att den fylogenetiskt senare utvecklade mentaliseringsförmågan har lett till stora
överlevnadsvinster för människan genom att den ökar förutsättningarna att såväl förstå
andras avsikter och tankar som att dölja sina egna. Som tidigare nämnts är det
mentaliseringsförmågan som bäst förklara sambanden mellan volymen hos neocortex och
den sociala gruppens storlek (Dunbar, 1998). Man skulle även kunna betrakta mentalisering
som en av de individspecifika faktorer som modifierar den empatiska upplevelsen. Har man
en väl utvecklad förmåga att förstå den andres avsikter och sammanhanget personen
befinner sig i så har man kanske lättare att modifiera sin egen empatiska reaktion. Man
skulle kunna betrakta mentaliseringsförmågan som en exekutiv funktion som reglerar och
modifierar den automatiskt triggade empatiska reaktionen.
För att socialt samspel ska bli optimalt krävs ett komplext och finstämt samarbete mellan
empati och mentalisering. Ibland tar hjärnan en avvikande utveckling och olika former av
kliniska tillstånd kan uppstå. Beroende på vilken komponent som brister kan symtomen se
vitt skilda ut. Studier av olika kliniska grupper, som uppvisar svårigheter med social
interaktion, tyder på att mentalisering och empati utgör olika fenomen. Så kan man t.ex. se
att personer med autism har brister i mentaliseringsförmågan. Däremot finns inte något
starkt stöd för att personer med autism skulle sakna empati enligt Vignemont och Singers
(2006) definition. Samsjukligheten mellan alexitymi och autism är dock väsentligt vanligare
än hos normalbefolkningen. Vid alexitymi (Bird, 2010) har man funnit tydliga svårigheter att
känna den typ av empati som Vignemont och Singer (2006) beskriver. Det tycks således som
om det delvis är den stora samsjukligheten mellan autism och alexitymi som förklarar varför
vissa personer med autism har brister i sin empatiska förmåga. Det tycks således som om
personer med autism utan komorbid alexitymi mycket väl kan känna empati. Däremot är det
tänkbart att de, p.g.a. sin bristande mentaliseringsförmåga, inte förstår varför någon känner
en viss känsla eller hur de på ett lämpligt sätt kan svara på känslan hos den andra. Det är
begripligt att denna typ av svårigheter med social interaktion ibland uppfattas som en
bristande empatisk förmåga. Vid närmare undersökning tycks det således inte finnas stöd för
att en empatistörning är en del av det autistiska tillståndet i sig och att övergeneralisering av
sådana antaganden bör undvikas. Emellertid är samsjukligheten stor vid
utvecklingsrelaterade störningar och det är inte ovanligt att en individ lider av flera olika
störningar. Vid utredning av autism kan det därför vara väsentligt att känna till att tillståndet
i sig inte behöver innebära svårigheter att känna empati med andra. Sådan kunskap kan även
vara väsentlig vid utformandet av stöd och behandling för personer med autism.
Även personer med psykopati uppvisar brister i social interaktion, men de tycks uppvisa en
närmast motsatt patologi. Psykopater har i studier inte uppvisat brister i
mentaliseringsförmåga, men däremot i empatisk förmåga. Det tycks dock inte röra sig om
en oförmåga att känna igen känslor per se utan snarare en oförmåga att känna igen rädda
och ledsna ansikten. Blair (2006) spekulerar i att psykopati skulle kunna vara en följd av en
dysfunktion i amygdala. Det tycks således röra sig om en specifik störning i
simuleringsnätverket som leder till att amygdala inte aktiveras när en person med psykopati
iakttar någon som är rädd eller ledsen och därför inte heller känner empati med den andre.
21

Begränsningar och förslag på fortsatt forskning
Både mentalisering och empati möjliggör för oss människor att försätta oss i en annan
människas situation. Hjärnan är oändligt komplex och utgörs av intrikata neurala nätverk
som står i ett ständigt samspel med varandra. Att, som gjorts i denna artikel, studera
enskilda processer är förenat med stora brister. Vare sig empati eller mentalisering är
fenomen som förekommer som isolerade företeelser hos människan utan i ett samspel med
andra faktorer såsom personlighet, begåvningsnivå och andra kognitiva funktioner.
Subjektiva erfarenheter av skilda slag och kulturell kontext inverkar också troligen på empati
och mentalisering men att redogöra för detta är utöver syftet med denna artikel.
I samband med urvalsprocessen vid en litteraturstudie finns risken att man inte väljer
optimala sökord och på så sätt inte får tillgång till relevant information. Det finns en risk att
det som har definierats som mentalisering och empati i denna studie definieras annorlunda
av andra författare och p.g.a. detta inte blivit tillgängligt i den inledande litteratursökningen.
Baron-Cohen (2003) tolkar vissa av sina resultat som om det på gruppnivå finns skillnader
mellan könen vad gäller det han kallar ”empathizing” och ”systemizing”. Eftersom Baron-
Cohen inkluderar vad flera andra benämner mentalisering i det han menar med
”empathizing” vore det intressant att undersöka vari könsskillnaden egentligen består. Är
det den empatiska förmågan som skiljer sig åt mellan könen eller är det
mentaliseringsförmågan eller både och? Ett annat intressant forskningsområde vore att
närmare undersöka hur det kommer sig att förekomsten av alexitymi hos personer med
autismspektrumstörning är så stor. Vilka faktorer ligger bakom denna samsjuklighet? Det
vore även intressant att undersöka om det föreligger något samband mellan alexitymi och
psykopati och hur det i så fall ser ut.
22

REFERENSER
Adolphs, R. (2009). The social brain: Neural basis of Social knowledge. Annual Review of
Psychology 60, 693-716.
Baron-Cohen, S., Knickmeyer, R.C. & Belmonte, M.K. (2005). Sex differences in the brain:
Implications for explaining autism. Science 310, 819-823.
Baron-Cohen, S. (2003). The essential difference: Male and female brains and the truth about
autism. New York. Basic Books.
Bird, G., Silani, G., Brindley, R., White, S., Frith, U. & Singer, T. (2010). Empathic brain
responses in insula are modulated by levels of alexithymia but not autism. Brain 133, 1515-
1525.
Blair, R.J.R. (2006). The emergence of psychopathy: Implications for the neuropsychological
approach to developmental disorders. Cognition 101, 414-442.
Blair, R.J.R. (2007). The amygdala and ventromedial prefrontal cortex in morality and
psychopathy. Trends in Cognitive Sciences 11, 387-392.
Cook, R., Bird, G., Lunser, G., Huck, S. & Heyes, C. (2011). Automatic imitation in a strategic
context. Players of rock-paper-scissors imitate opponents´ gestures. Proceedings of the Royal
Society B 279, 780-786.
Decety, J. (2010). The neurodevelopment of empathy in humans. Developmental
Neuroscience 32, 257-267.
De Vignemont, F. & Singer, T. (2006). The empathic brain: how, when and why? Trends in
Cognitive Sciences 10, 435-441.
De Waal, F.B.M. (2008). Putting the Altruism back into Altruism: The evolution of empathy.
Annual Review of Psychology 59, 279-300.
Dimberg, U., Thunberg, M. & Elmehed, K. (2000). Unconscious facial reactions to emotional
facial expressions. Psychological Science 11, 86-89
Dunbar, R.I.M. (1998). The social brain hypothesis. Evolutionary Anthropology 6, 178-190.
Frith, U. & Frith, C.D. (2003). Development and neurophysiology of mentalizing. The Royal
Society 358, 459-473.
Frith, U. & Frith, C.D. (2010). The social brain: allowing humans to boldly go where no other
species have been. The Royal Society B 365, 165-175.
23

Gallese, V., Fadiga, L., Fogassi, L. & Rizzolatti, G. (1996). Action recognition in the premotor
cortex. Brain 132, 1685-1689.
Hein, G. & Singer, T. (2008). I feel how you feel but not always: the empathic brain and its
modulation. Current opinion in Neurobiology 18, 153-158.
Hill, E.L. & Frith, U. (2003). Understanding autism: insights from mind and brain. The Royal
Society 358, 281-289.
Holm, U. (1991). Nationalencyklopedin (Band 5, s. 468). Höganäs: Bra Böcker
Hooker, C.I., Verosky, S.C., Germine, L.T., Knight, R.T. & D´Ésposito, M. (2008). Mentalizing
about emotion and its relationship to empathy. Social Cognitive and Affective neuroscience
3, 204-217.
Preston, S.D. & de Waal, F.B.M. (2002). Empathy: It´s ultimate and proximate bases.
Behavioral and Brain Science 25, 1-72
Saarela, M.V., Hlushchuk, Y., Williams, A.C. de C., Schurmann, M., Kalso, E. & Hare, R. (2007).
The Compassionate brain: Humans detect intensity of pain from another´s face. Cerebral
Cortex 17, 230-237.
Singer, T. (2006). The neuronal basis and ontogeny of empathy and mind reading: Review of
literature and implications for future research. Neurosciences and Biobehavioural Reviews
30, 855-863.
Svensk Ordbok. (1986). Uppsala: Språkdata och Esselte Studium AB
Svenska Akademins ordlista (13:e uppl.). (2006). Stockholm: Svenska Akademien.
Öhman, A. (2006). Making sense of emotion: evolution, reason & the brain. The American
Academy of Arts & Sciences, 33-45.
24