SISUS Antologi komplett 2 - E-verktyget
SISUS Antologi komplett 2 - E-verktyget
SISUS Antologi komplett 2 - E-verktyget
Create successful ePaper yourself
Turn your PDF publications into a flip-book with our unique Google optimized e-Paper software.
SONJA FRANSSON I BENGT LINDQVIST I VILHELM EKENSTEEN I ANN JÖNSSON<br />
LENA HALLDENIUS I CARL-MAGNUS STOLT I LARS LINDBERG<br />
Om bemötande<br />
av människor med<br />
funktionshinder<br />
- EN ANTOLOGI FRÅN <strong>SISUS</strong><br />
1
Bemötandeuppdraget<br />
1. PROGRAM<br />
2. STATLIG SATSNING<br />
3. STIMULANSMEDEL<br />
Sisus, Statens institut för särskilt utbildningsstöd, har fått regeringens uppdrag<br />
att verka för ökad kompetens om bemötande av personer med funktionshinder.<br />
Syftet med den här skriften är att beskriva utgångspunkterna för bemötandeuppdraget.<br />
Sisus utarbetar ett nationellt program för kompetensutveckling i frågor som rör<br />
bemötande av personer med funktionshinder. Programmet riktar sig till alla i<br />
Sverige som är offentligt anställda.<br />
Sisus tar i samråd med Statens kvalitets-och kompetensråd fram ett utbildningsunderlag<br />
för nyckelpersoner i statsförvaltningen i handikappolitiska frågor.<br />
Staten ska föregå med gott exempel och fungera som motor när frågorna<br />
implementeras.<br />
Sisus disponerar sedan 1 januari 2001 och tre år framåt 14 miljoner kronor per<br />
år att fördela som stimulansbidrag för olika modellprojekt. Projekten ska<br />
omfatta insatser för kompetensutveckling av personal inom olika samhällsområden<br />
kring frågor som rör bemötande av personer med funktionshinder.<br />
Sisus har hjälp i programarbetet av ett kompetensutvecklingsråd. Här finns<br />
representanter från handikapprörelsen och olika huvudmän och myndigheter i<br />
samhället. Rådet består av 20 ledamöter. Det har till uppgift att i egenskap av<br />
samarbetsorgan vara rådgivande till Sisus styrelse och kansli i frågor som hör<br />
till programarbetet och bemötandeuppdraget i stort. Rådet har också ansvar för<br />
att förankra programmet, att skapa samsyn och att förmedla och ta emot kunskap<br />
till och från de egna organisationerna.
Om bemötande av människor<br />
med funktionshinder<br />
- EN ANTOLOGI FRÅN <strong>SISUS</strong>
TITEL: OM BEMÖTANDE AV MÄNNISKOR<br />
MED FUNKTIONSHINDER<br />
- EN ANTOLOGI FRÅN <strong>SISUS</strong><br />
FÖRFATTARE: SONJA FRANSSON<br />
BENGT LINDQVIST<br />
VILHELM EKENSTEEN<br />
ANN JÖNSSON<br />
LENA HALLDENIUS<br />
CARL-MAGNUS STOLT<br />
LARS LINDBERG<br />
ILLUSTRATION: PETRA SELLDÉN<br />
ISBN: 91-972590-1-2<br />
FORM & TRYCK: LENANDERS GRAFISKA AB • 9241<br />
www.lenanders.se Licensnummer 341 145<br />
M<br />
K T
Innehåll<br />
SONJA FRANSSON Förord 5<br />
BENGT LINDQVIST Mänskliga rättigheter och bemötande 9<br />
VILHELM EKENSTEEN Bemötande på tre nivåer 17<br />
ANN JÖNSSON Jämlikhet eller välvilja 23<br />
LENA HALLDENIUS Utmaningar för ett rättighetsperspektiv på funktionshinder 33<br />
CARL-MAGNUS STOLT Att möta människor med funtionshinder 45<br />
LARS LINDBERG Bemötande - några reflektioner 53
Förord<br />
SONJA FRANSSON<br />
RIKSDAGSLEDAMOT (S) OCH<br />
ORDFÖRANDE I <strong>SISUS</strong> STYRELSE<br />
”Att få möjlighet att växa som människa, tillsammans med andra.<br />
Att kunna ta makten över sitt liv. Att bli ianspråktagen och sedd<br />
som person med kunskaper och erfarenheter. Att slippa bli omyndigförklarad<br />
och förbarnsligad. Att vara saknad när hinder ligger i<br />
vägen för deltagande i gemenskapen. Att den självklara reaktionen<br />
i detta blir att försöka riva hindren. Det är att vara medborgare med<br />
samma rättigheter och skyldigheter som andra”.<br />
Med dessa ord inledde socialminister Lars Engqvist sin presentation<br />
av propositionen, ”Från patient till medborgare - en nationell<br />
handlingsplan för handikappolitiken”.<br />
Sisus, Statens institut för särskilt utbildningsstöd, fick genom<br />
denna handlingsplan uppdraget att arbeta fram ett nationellt program<br />
för kompetensutveckling för ett bättre bemötande av personer<br />
med funktionshinder. Bakgrunden var att många människor<br />
med funktionshinder kände att de inte kunde påverka sin situation,<br />
de blev inte tagna på allvar, kände sig överkörda, kontrollerade och<br />
ifrågasatta av myndighetspersoner.<br />
5
6<br />
V AD ÄR BEMÖTANDE?<br />
Bemötandeuppdragets uppgift är att beröra, ge insikt, kunskap och<br />
förståelse i hur vi bemöter människor med funktionshinder och<br />
därmed vända nuvarande perspektiv, från kontrollerad och ifrågasatt<br />
till respekterad och accepterad.<br />
Det var en av flera frågor vi ställde oss vid ett seminarium som<br />
Sisus anordnade våren 2001. Syftet med seminariet var att belysa<br />
arbetet med bemötande ur ett ideologiskt perspektiv.<br />
Den här antologin består av texter från fem författare som alla<br />
på olika sätt har varit aktiva med att forma, påverka och utveckla<br />
svensk handikappolitik. Av dessa personer har några erfarenheter<br />
av egna funktionshinder, andra är forskare med helt andra utgångspunkter.<br />
<strong>Antologi</strong>n ingår i en serie av informations- och utbildningsmaterial<br />
som Sisus producerar under sitt uppdrag. I första hand<br />
vänder sig materialet till nyckelpersoner inom den offentliga sektorn.
BENGT LINDQVIST<br />
FN:S RAPPORTÖR<br />
I HANDIKAPPFRÅGOR<br />
Mänskliga rättigheter och bemötande<br />
Människor med olika former av funktionsnedsättningar har funnits<br />
i alla tider. Deras situation har alltid varit omgiven av myter och<br />
föreställningar, som starkt påverkat utvecklingen. Ofta bygger samhällsplaneringen<br />
på en illusion om oss människor - som om vi alla<br />
kunde se och höra bra, röra oss obehindrat, förstå och reagera<br />
snabbt och adekvat på olika signaler från omvärlden. Detta handlingsmönster<br />
är djupt rotat i människors föreställningsvärld. Vi får<br />
nästan dagligen exempel på hur handikappdimensionen åsidosätts<br />
även i den svenska samhällsutvecklingen.<br />
9
10<br />
Den internationella handikappolitiken har utvecklats under de<br />
senaste femtio åren. Under denna tid har det grundläggande synsättet<br />
förändrats. Inom FN pågår för närvarande ett dokumentationsarbete<br />
kring internationella normer inom handikappolitiken.<br />
I en rapport från detta arbete återfinns en beskrivning av följande<br />
fyra synsätt - modeller - som hittills präglat utvecklingen. De är alla<br />
delar av ett historiskt skeende, men utgör samtidigt viktiga inslag i<br />
dagens utveckling.<br />
A) DEN MEDICINSKA MODELLEN<br />
Här riktas uppmärksamheten på de skador och funktionella nedsättningar<br />
som individen har. Resultatet ligger till grund för handlandet.<br />
B) REHABILITERINGSMODELLEN<br />
Här betonas de aktiviteter som individen kan eller inte kan utföra.<br />
Rehabiliteringsinsatser och annat stöd för att utveckla den enskildes<br />
förmåga står i centrum.<br />
C) DEN MILJÖRELATERADE MODELLEN<br />
Detta synsätt riktar uppmärksamheten på de hinder i samhällsmiljön,<br />
som finns för individens aktiva deltagande.<br />
FN:s standardregler bygger i hög grad på detta synsätt, men har<br />
dessutom ett avsnitt om förutsättningar för deltagande som baseras<br />
på stödet till individen.
D) MR-MODELLEN<br />
FÖRDELAR<br />
Denna modell är den senaste och just nu mest uppmärksammade<br />
av de fyra synsätten. Den tar sin utgångspunkt i att de grundläggande<br />
mänskliga rättigheterna gäller alla. Utgångspunkten blir då<br />
att utifrån olika internationella konventioner undersöka i vilken<br />
utsträckning människor med funktionshinder kan utöva dessa frioch<br />
rättigheter.<br />
MR-perspektivet har funnits länge som ett retoriskt inslag i handikappolitiken,<br />
men det är först under den allra senaste tiden, och<br />
på tröskeln till det nya millenniet, som handikappolitiken, som en<br />
fråga om mänskliga rättigheter, fått liv och kraft.<br />
MR-modellen tar sin utgångspunkt i de grundläggande mänskliga<br />
fri- och rättigheter som uttrycks i internationella konventioner.<br />
De omfattar alla människor, följaktligen blir frågan hur de<br />
olika fri- och rättigheterna kan utövas av människor med funktionshinder.<br />
De analyser som görs från denna utgångspunkt visar<br />
klart på problem och begränsningar som har sin orsak i förekomsten<br />
av funktionshinder.<br />
Det är många viktiga fördelar som kan uppnås med detta angreppssätt.<br />
• Ansvarsfrågan blir tydlig. Det är statsmakten som har det yttersta<br />
ansvaret för medborgarnas möjligheter att utöva sina fri- och<br />
rättigheter.<br />
11
12<br />
PROBLEM<br />
• Arbetet styrs in mot väsentliga brister. Detta sker genom att<br />
utgångspunkten blir de olika bestämmelserna i FN-konventionerna.<br />
• Angreppssättet är neutralt i förhållande till de många olika formerna<br />
av funktionshinder.<br />
• Att utveckla människors möjligheter att utöva sina fri- och rättigheter<br />
är en del av demokratiseringsprocessen. Det bör därmed<br />
bli lättare att integrera olika handikappinsatser i samhällsbygget.<br />
Vad är det då för problem som dyker upp vid en analys av handikappsituationen<br />
ur ett MR-perspektiv?<br />
För några år sedan genomförde jag en global undersökning av<br />
funktionshindrades situation och handikappolitikens utformning i<br />
olika länder. Undersökningen visade på en del mycket tydliga brister<br />
ur MR-synpunkt. Det visade sig att ett betydande antal länder<br />
(mellan 15-25% av de 83 länder som svarade) hade allvarliga<br />
begränsningar inom områden som rätten att delta i val och i politiskt<br />
arbete, äganderätten, rätten att uppträda inför domstol och<br />
rätten att bilda familj.
14<br />
BEMÖTANDE<br />
Rätten till utbildning är ett område där mycket stora brister<br />
finns. I de flesta u-länder har endast några få procent av barn med<br />
funktionshinder möjlighet att gå i skola. Det är mycket vanligt att<br />
deras behov av stöd inte finns med i de utvecklingsplaner, som ofta<br />
finanseras internationellt, till exempel av världsbanken.<br />
Som ordförande i den bemötandeutredning som ligger till grund<br />
för bemötandeuppdraget känns det tillfredsställande att konstatera<br />
att arbetet med kompetensutveckling i bemötande av personer<br />
med funktionshinder har börjat. Med utgångspunkt i de mänskliga<br />
rättigheterna, FN:s standardregler och de handikappolitiska<br />
principerna är nu det långsiktiga arbetet i full gång. Den här antologin<br />
är ett exempel på detta.
VILHELM EKENSTEEN<br />
ORDFÖRANDE I <strong>SISUS</strong> KOMPETENS-<br />
UTVECKLINGSRÅD<br />
Bemötande på tre nivåer<br />
Människor med funktionsnedsättningar hävdar med stigande styrka<br />
sin rätt som likaberättigade medborgare till full delaktighet och<br />
jämlikhet. Under en utveckling över flera årtionden har vi som<br />
lever med funktionshinder efter hård kamp mot social ojämlikhet<br />
och förstelnade synsätt alltmer kunnat gå från att vara objekt till att<br />
bli subjekt i våra egna liv. Den nationella handikappolitiska handlingsplanen<br />
markerar med sin betoning av medborgarperspektivet<br />
på våra villkor ett betydelsefullt och förpliktigande stöd för denna<br />
förändringsprocess. Satsningen på en särskild kompetensutveckling<br />
för ett bättre bemötande av människor med funktionshinder<br />
hör dit.<br />
I det sammanhanget får man inte blunda för att precis som i<br />
fråga om exempelvis kvinnornas jämställdhetssträvan rör det sig<br />
här om en utveckling där framstegen inte sällan kan försvåras och<br />
motverkas av konserverande kulturer och förlegade förhållningssätt.<br />
Om handikappolitiken och handikapplagstiftningen skall få<br />
avsedd verkan krävs därför medvetandegörande insatser.<br />
17
18<br />
Utgångspunkten är att i grunden har vårt samhälle nu mer än<br />
någonsin tidigare förutsättningarna att förverkliga de uppställda<br />
målen. Bemötandeuppdraget uttrycker insikten att för att vi verkligen<br />
skall nå dithän behöver en förändringens vind uthålligt och<br />
förmodligen återkommande genomtränga de offentliga verksamheter<br />
som ansvarar för eller har del i handikappolitikens genomförande.<br />
Ännu kvardröjande föreställningar om vad som är ”lagom<br />
för funktionshindrade” måste vädras ut. Nya strukturer behöver<br />
initieras, goda exempel lyftas fram. Målmedvetet fördjupad kunskap<br />
är ett viktigt medel i denna process.<br />
Det handlar om att människor med funktionsnedsättningar har<br />
rätt till makt över sitt liv. Detta innefattar att på samma sätt som<br />
andra medborgare i varje del av samhällslivet ha makt och inflytande<br />
över förhållanden som berör våra villkor.Alltför ofta har man<br />
fixerats i en snäv, underordnad patient- eller klientroll. Det stöd<br />
personer med funktionshinder kan behöva skall grundas på en rättighetssyn<br />
som ger möjlighet till en reellt självvald livsföring, rätt<br />
att leva som andra. Varje del av samhällets bemötande måste<br />
genomsyras av denna insikt.<br />
Det bemötande vi talar om gäller både samhällets kollektiva och<br />
individuella förhållningssätt. Bemötandet sker nämligen på flera<br />
plan samtidigt. Man kan se det i tre övergripande delar.
1. DEN KOLLEKTIVA NIVÅN<br />
Det grundläggande bemötandet uppstår i politiken. Handikappolitiken<br />
och handikapplagstiftningen men också den allmänna<br />
rikspolitiken och utvecklingen i stort anger ton och förutsättningar<br />
med spridningsverkan till de offentliga verksamheternas alla<br />
nivåer. Detta får stor betydelse för deras möte med den funktionshindrade<br />
individen. Regering och riksdag bär med andra ord ett<br />
avgörande ansvar för hur människor med funktionshinder bemöts<br />
i vårt land.<br />
2. DEN ORGANISATORISKA NIVÅN<br />
3. DEN INDIVIDUELLA NIVÅN<br />
Denna del av bemötandet berör hur enskilda förtroendevalda,<br />
tjänstemän, handläggare och personal ute i myndigheterna och<br />
verksamheterna var och en och tillsammans uppfattar och tolkar<br />
rådande handikappolitik och handikapplagstiftning samt de värderingar<br />
och intentioner som dessa bygger på. Denna nivå är av<br />
nyckelkaraktär, och det är inte minst här som en förändringsprocess<br />
är angelägen och kan ge genomgripande framsteg.<br />
Denna tredje del av bemötandet, det nära mötets nivå, rör den<br />
enskilde tjänstemannens, handläggarens eller personalmedlemmens<br />
etiska grunder och förmåga till empati i det individuella<br />
mötet med den funktionshindrade människan. Också dessa förutsättningar<br />
och hållningssätt är avgörande för den samlade kompetensen<br />
att föra ut och konkret förverkliga handikappolitikens<br />
intentioner.<br />
19
20<br />
Det är väsentligt att se att en förändring måste omfatta alla de tre bemötandenivåerna.<br />
En rikspolitik som motverkar de uppställda jämlikhetsmålen sätter självklart<br />
en negativ prägel även på den nära nivån. En bra handikappolitik utgör med andra<br />
ord den nödvändiga grunden för ett bra individuellt bemötande.<br />
Och på motsvarande sätt kan vi konstatera att också de bästa intentioner från<br />
regering och riksdag för sitt förverkligande fordrar verksamheter på fältet och<br />
medarbetare där som skolats i och engagerats för handikappolitikens djupare syften.<br />
Därför är det med ett offensivt helhetsgrepp vi går till handling med den handikappolitiska<br />
kompetensutvecklingen. De uppställda målen kan nås. Låt oss tillsammans<br />
göra vad vi kan för att vara delaktiga i den saken!
ANN JÖNSSON<br />
POLITISK SAKKUNNIG<br />
VID SOCIALDEPARTEMENTET<br />
Jämlikhet eller välvilja?<br />
Engagemanget går inte att ta miste på. Precis som utlovats har<br />
”alla” kommit till seminariet. Kommunpolitiker, tjänstemän vid<br />
förvaltningarna och folk från handikapprörelsen är där.Arrangören<br />
berättar stolt att det höga deltagarantalet nog inte är så förvånande.<br />
Frågorna om hur samhället bemöter personer med funktionshinder<br />
när de ansöker om olika former av stöd just på grund av<br />
funktionshindret väcker stort intresse och många tankar. Att man<br />
dessutom lyckats hitta en tillgänglig lokal underlättar naturligtvis.<br />
Vi minglar runt i den stora hallen utanför föreläsningssalen, dricker<br />
kaffe, äter ostfrallor och småpratar lite.<br />
Så är det dags att börja. Inne i salen står det plötsligt klart att vi<br />
seminariedeltagare inte alls getts samma förutsättningar att få dela<br />
med oss av våra erfarenheter kring bemötande. Sex trappsteg leder<br />
upp till scenen och den höga talarstolen. Podiet är ointagligt för<br />
alla som har svårt att gå. Denna dag, som ska handla om funktionshindrades<br />
möte med det omgivande samhället, är deltagarna med<br />
rörelsehinder hänvisade till åskådarplatserna. De har tilldelats rol-<br />
23
24<br />
len som passiva lyssnare, som mottagare av andras budskap i ett<br />
sammanhang där de självklart borde få stå i centrum. En dag då det<br />
skulle vara andras tur att lyssna. Hur är detta möjligt?<br />
Händelsen - som bara är en enda i en lång rad liknande - ställer<br />
frågan på sin spets om hur vårt samhälle ser på personer med<br />
funktionshinder och vad vi egentligen menar med delaktighet.<br />
Handlar delaktighet bara om att få bli inbjuden att lyssna när samhällsföreträdare<br />
av olika slag talar och sedan få göra några inpass<br />
för att bidra till diskussionen? Är inte verklig delaktighet att bli<br />
sedda som personer med kunskaper och erfarenheter som vårt<br />
samhälle har svårt att klara sig utan? Varför når vi då inte dit? Varför<br />
är ”tillgänglighet för funktionshindrade” fortfarande så många<br />
gånger liktydigt med tillgängligheten till åskådarplatserna och inte<br />
mer? Svaret på det blir en annan fråga vi måste ställa oss: vad är syftet<br />
med samhällets insatser för personer med funktionshinder - är<br />
det att uppnå jämlikhet eller stannar det vid en allmän välvilja?<br />
Utredningen om bemötande av personer med funktionshinder,<br />
vars slutbetänkande fick namnet ”Lindqvists nia” (SOU 1999:21),<br />
analyserade bland annat vad det är som påverkar mötet mellan<br />
handläggaren och den enskilde som ansöker om färdtjänst, hemtjänst,<br />
assistans eller tekniska hjälpmedel. Viktig är naturligtvis<br />
handläggarens kunskap och inlevelse i hur det kan vara att leva<br />
med ett funktionshinder. Den tid som handläggaren har på sig att<br />
lyssna till och samtala med den sökande har också stor betydelse.<br />
Resurserna är en annan viktig faktor: hur mycket av våra gemensamma<br />
tillgångar avsätter vi för stöd och service till personer med<br />
funktionshinder? Hur mötet blir bestäms också av hur jag som<br />
sökande förmår förklara mina behov. Till sist avgör även de all-
männa attityder - den syn på personer med funktionshinder - som<br />
råder i samhället som helhet. Dessa värderingar är en del av det<br />
som utredningen valde att kalla ”det kollektiva bemötandet av personer<br />
med funktionshinder”. Detta får mycket stor betydelse för<br />
hur mötet i den enskilde handläggarens rum formas.<br />
V AD ÄR DÅ KOLLEKTIVT BEMÖTANDE? DET ÄR ALLA DE SÄTT SOM VÅRT<br />
SAMHÄLLE VÄLJER ATT MÖTA FUNKTIONSHINDRADE<br />
• Det sker i regeringsförklaringar, programskrifter och lagtexter.<br />
Bemötandet handlar både om hur mycket man skriver, men<br />
framför allt vad man skriver. Med lagen om stöd och service till<br />
vissa funktionshindrade (LSS) är syftet att ge den enskilde möjlighet<br />
till ett självständigt och oberoende liv. Det är utan tvekan<br />
ett positivt synsätt. I den handlingsplan för handikappolitiken<br />
som antogs av riksdagen i maj år 2000 betonas att personer med<br />
funktionshinder är medborgare med samma rättigheter och<br />
samma skyldigheter som andra. Planen fick titeln ”Från patient<br />
till medborgare” (1999⁄2000:79).<br />
• De tolkningar av lagar och förordningar som görs hos myndigheter,<br />
försäkringskassor, i landsting och kommuner är också en<br />
del av detta kollektiva bemötande.<br />
• Prioriteringarna i budgetar visar hur betydelsefulla frågor om<br />
funktionshindrades villkor är i förhållande till andra åtaganden.<br />
• Tillgänglighetsåtgärder är ett mycket tydligt sätt att visa hur viktigt<br />
det är att personer med funktionshinder kan delta fullt ut i<br />
samhällslivet. Idag stänger samhället dörren för personer med<br />
funktionshinder inom många områden. Arbetslösheten är<br />
25
26<br />
mycket högre bland funktionshindrade än i befolkningen i<br />
övrigt, oavsett konjunkturer. På universitet och högskolor finns<br />
färre studenter med funktionshinder i förhållande till befolkningen.<br />
Otillgängliga lokaler och information man inte kan ta<br />
del av hindrar personer med funktionshinder från att delta i<br />
kultur- och föreningsliv. De är underrepresenterade i politiska<br />
församlingar. Ibland är utestängningen så ”normal” att vi inte<br />
ens reflekterar över den.Vem funderar över varför rullstolsburna<br />
så sällan syns köa vid busshållplatsen? Nej, det är ju<br />
meningslöst att vänta på en buss man ändå inte kan komma<br />
ombord på. Och vem undrar varför vi aldrig får se en studio-<br />
reporter läsa telegrammen i punktskrift i Rapport-studion? Det<br />
hade ju varit fullt möjligt. Eller varför vi inte ser någon teckenspråkig<br />
talare på fackkongressen? Våra ögon är otränade för<br />
sådana bilder. Dessa ”arenor” har varit stängda så länge att<br />
människor med funktionshinder inte är saknade.<br />
• Språket är en annan del i bemötandet. När en elev inte kan välja<br />
skola efter intresse utan tvingas ta den enda i närheten som han<br />
kan ta sig in i, så är det inget annat än diskriminering. Och det<br />
är segregation när bara en mycket liten del av bostäderna i<br />
Sverige är tillgängliga för rörelsehindrade. Men det är inte så<br />
ofta dessa uttryck används för att beskriva funktionshindrades<br />
utanförskap. Hellre talas det om ”praktiska svårigheter” och<br />
”okunskap”. Detta suddspråk skymmer sikten och riskerar att<br />
göra handikappfrågorna politiskt ointressanta.Vilken politisk<br />
laddning finns i frågor som bara handlar om teknik och information?<br />
Det är nödvändigt att vi uttrycker oss lika klart om
28<br />
funktionshindrades utestängning ur samhällsgemenskapen som<br />
när det gäller diskriminering på grund av kön eller etniskt<br />
ursprung.<br />
INRIKTNINGEN PÅ DEN SVENSKA HANDIKAPPOLITIKEN<br />
I en rad nationella dokument har inriktningen på den svenska<br />
handikappolitiken lagts fast: målet är jämlikhet och full delaktighet.<br />
Personer med funktionshinder ska ha möjlighet att själva<br />
bestämma i sina liv. Man ska ha rätt till valfrihet och integritet.<br />
Trots detta sätter en traditionell vårdsyn fortfarande sin prägel på<br />
många av samhällets insatser för personer med funktionshinder.<br />
Man ses som människor i behov av vård och omsorg, men inte så<br />
mycket mer. Och naturligtvis: behöver man sjukvård och omvårdnad<br />
är det oerhört viktigt att man får det och att kvaliteten på insatserna<br />
är hög. Men vård och omsorg är aldrig det enda behov vi<br />
människor har.Vi vill kunna bestämma i vår vardag, vi vill veta vad<br />
som händer runt omkring oss, vi vill kunna röra oss i samhället, vi<br />
vill ha något meningsfullt att göra på dagarna, vi vill ha nära relationer<br />
med andra människor. Också personer med funktionshinder<br />
vill det! Ser man det så, blir också handikappfrågor mycket mer än<br />
vårdfrågor och sociala frågor. Då blir det viktigt hur skolan fungerar,<br />
att vi har bra bostäder, att kommunikationerna blir tillgängliga,<br />
att vi kan ta del av information, att vi ges möjlighet att göra våra<br />
röster hörda, att de praktiska insatser vi behöver i vardagen fungerar<br />
som vi vill ha dem.<br />
Att funktionshindrade fortfarande främst ses som vårdtagare<br />
märks på många sätt. Det syns i namnen på verksamheter som rik-
tar sig till personer med funktionshinder. Ofta heter de något i stil<br />
med ”Handikapp- och omsorgsförvaltningen”. Bengt Lindqvists<br />
bemötandeutredning visade att det är betydligt lättare att få samhällets<br />
stöd när det handlar om ett vårdbehov än om önskan är delaktighet<br />
och ett aktivt liv. Vi vet att gemenskap med andra människor<br />
gör att vi mår bättre. Har man ett funktionshinder måste man<br />
ofta beskriva sig som så sjuk som möjligt för att få det som gör oss<br />
friskare, nämligen möjlighet till aktivitet och att få vara med i ett<br />
sammanhang. Det är till exempel mycket lättare att få färdtjänstresor<br />
för vård och behandling än för sociala aktiviteter. Och det har<br />
varit mycket lättare att ifrågasätta personlig assistans för semesterresor<br />
än när det har handlat om hjälp i hemmet.<br />
”Vill du sitta ner och lyssna?”, frågar damen vänligt och visar<br />
mig en ledig stol längst fram i salen. ”Nej tack”, svarar jag. ”Det är<br />
jag som kommer från socialdepartementet och är förste talaren”.<br />
Hon är förundrad och jag tänker: min titel passar alldeles tydligt<br />
inte ihop med min vita käpp! Är det konstigt att vi som lever med<br />
funktionshinder så ofta enbart ses som vårdtagare när bara ett fåtal<br />
av oss är kollegor med dem som bedömer våra behov av stöd och<br />
service.Vi blir helt enkelt inte sedda som något annat än mottagare<br />
av samhällsinsatser. I mångas ögon är vi fortfarande inte yrkesmänniskor<br />
med tider att passa, föräldrar med stort ansvar eller aktiva<br />
föreningsmänniskor med idéer som vi vill förverkliga. Då är det<br />
lätt att ifrågasätta sådant som behövs just för att kunna fungera tillsammans<br />
med andra. En färdtjänst som väntar när jag hämtar på<br />
dagis eller en datautrustning som ger mig möjlighet till samma<br />
information och kommunikation som mina arbetskamrater.<br />
29
30<br />
HUR BRYTER VI MED DESSA TRADITIONELLA SYNSÄTT OCH ÅSTADKOMMER<br />
VERKLIGA MÖTEN?<br />
Ibland sägs att detta bara kan ske om attityderna i vårt samhälle<br />
förändras, om vi får mer kunskap och därigenom börjar se på<br />
funktionshindrade med andra ögon. Men kunskapsbrist är inte<br />
problemet. De som arbetar med verksamheter som rör funktionshindrade<br />
har ju i regel en god utbildning och mycket information<br />
finns att ta del av. Fördomar kan aldrig informeras bort, de kan<br />
bara elimineras genom verkliga möten. En genomgripande förändring<br />
är bara möjlig om samhället blir öppnare och ger plats för<br />
många olika slags erfarenheter.Vi behöver mötas - på arbetsplatser,<br />
i föräldragrupper i skolan, i föreningslivet. Det arbete för tillgänglighet<br />
som startar i och med den nationella handlingsplanen för<br />
handikappolitiken blir mycket viktigt. Egen erfarenhet av funktionshinder<br />
måste ses som en tillgång på de myndigheter som arbetar<br />
med stöd och service till gruppen. Man måste få bli kollega, inte<br />
bara besökare i de verksamheter som är så avgörande för hur den<br />
egna vardagen blir.<br />
Och visst finns hoppet. Vi är på väg mot ett öppnare samhälle.<br />
Rätten till personlig assistans har gjort att människor med omfattande<br />
funktionshinder syns ute i samhället mycket mer än tidigare.<br />
Gränsen för det ”normala” har vidgats. Chansen till fler möten<br />
har skapats. Uppfattningen om vad som är ”möjligt” har också<br />
ändrats. För några år sedan såg jag en film om ett antal rörelsehindrade<br />
ungdomar som nyligen hade blivit, eller var på väg att<br />
bli, föräldrar. Alla talade de om sin dröm om eget hem och familj,<br />
en dröm som de nu äntligen vågade förverkliga. En vän till mig sa<br />
lite skeptiskt dagen efter att ”filmen var tjatig för alla sa ju samma
sak”. Jag tyckte den var fantastisk - just därför! Jag är nämligen<br />
övertygad om att inga kriser i samhällsekonomin kommer att få<br />
dessa ungdomar att ge upp drömmen. De kommer inte att träda<br />
tillbaka. Denna tillförsikt hos enskilda människor är faktiskt en<br />
framgång för den handikappolitik som har jämlikhet och delaktighet<br />
som mål.<br />
Vad är ett bra bemötande? Hur ska man göra? Kanske handlar<br />
det helt enkelt om att kunna se sig själv i sin besökare. Se att här<br />
finns inte bara en hörselskadad, en utvecklingsstörd eller en blind<br />
utan faktiskt en student, en tonårsflicka eller en småbarnsmamma.<br />
Vad är då viktigt för att tillvaron ska fungera. Vad skulle jag ha<br />
behövt? Hur skulle jag vilja att andra mötte mig? Vad är det egentligen<br />
för behov som förenar oss alla, oavsett om vi har funktionshinder<br />
eller inte?<br />
Den sista veckan i september år 2001 gör jag två flygresor i<br />
Sverige, med olika flygbolag. Vid båda tillfällena blir jag erbjuden<br />
säkerhetsinformationen i punktskrift. Det har aldrig hänt tidigare,<br />
trots att jag reser mycket i mitt arbete. ”Det är alldeles nytt”, förklarar<br />
personalen. Den ena informationen är mycket kortfattad för<br />
att få plats på ett blad. Den andra är en liten bok, väldigt detaljerad.<br />
Jag läser snabbt för att hitta det speciella avsnitt jag söker. Har de<br />
tänkt på att...? Jo, det finns med! ”Om du reser med barn, sätt först<br />
på dig själv syrgasmasken och hjälp sedan barnet.” Det här är också<br />
bemötande. Någon har insett att även om jag inte ser, så är jag inte<br />
självklart den ständige ensamresenären. Det kan hända att jag har<br />
någon med mig som jag måste kunna hjälpa den gång det blir<br />
nödvändigt.<br />
31
LENA HALLDENIUS<br />
FIL DOKTOR<br />
I PRAKTISK FILOSOFI<br />
Utmaningar för ett rättighetsperspektiv<br />
på funktionshinder<br />
Jag ska diskutera huruvida rättighetsteori kan fungera som grund<br />
för de anspråk personer med funktionshinder har i förhållande till<br />
samhället, och i så fall hur. Jag ska också lyfta fram några problem<br />
med att kombinera rättighetsteori med den analysmodell för hur<br />
handikapp uppstår, som har kommit att bli etablerad både på det<br />
teoretiska och det praktiska området.<br />
När jag nu pratar om rättigheter så menar jag moraliska rättigheter,<br />
det vill säga idén att personer1 har vissa rättigheter oberoende<br />
av hur den faktiska rättsliga regleringen ser ut och vilka sociala<br />
konventioner som är förhärskande. Ett rättighetsanspråk kan häv-<br />
1 Ett problem som rättighetsteorier har är att urskilja den krets av levande varelser som<br />
räknas in i gruppen rättighetsbärare. Man har vanligen tänkt sig att en individ, för att<br />
vara rättighetsbärare, måste besitta vissa själsförmögenheter, t. ex. rationalitet och förmåga<br />
att förstå just sådana abstrakta resonemang som själva idén om rättigheter utgör.<br />
Rättighetsetiker har kritiserats för att dra en moraliskt tvivelaktig gräns mellan rättighetsbärare<br />
och andra kännande varelser. Denna kritik har naturligtvis relevans för ett<br />
rättighetsperspektiv på funktionshinder, men jag väljer att inte adressera den här.<br />
33
34<br />
das mot faktisk reglering och sociala konventioner och därmed<br />
användas som ett kritiskt redskap. Ett rättighetsanspråk särskiljs<br />
bl.a. av att det har en identifierbar adressat. Om jag har en rättighet,<br />
finns det per definition någon som har en korresponderande<br />
skyldighet. Om jag har rätt till X, finns det alltid någon aktör som<br />
har en skyldighet att inte hindra mig från att försöka få X, eller<br />
kanske till och med att ombesörja att jag får X.<br />
Det kan förefalla uppenbart lämpligt att använda sig av idén om<br />
rättigheter för att underbygga de anspråk som personer med funktionshinder<br />
har gentemot samhället, men det är inte oproblematiskt<br />
och jag ska uppmärksamma några av de utmaningar man<br />
måste ta sig an.<br />
Rättighetsteori i sin traditionellt etablerade form har två kännetecken:<br />
rättighetsanspråk är individuella och negativa.<br />
Ett negativt anspråk motsvaras av en skyldighet för någon annan<br />
att avstå från att handla. Negativa rättigheter exemplifieras av de<br />
traditionella medborgerliga friheterna, som yttrandefrihet och<br />
religionsfrihet. Att jag har rätt att yttra mig fritt betyder inte att<br />
andra har en skyldighet att hjälpa mig att göra min stämma hörd.<br />
Det betyder att de har en skyldighet att inte hindra mig ifrån att<br />
yttra mig. Om man alls accepterar idén om rättigheter, så accepterar<br />
man sådana negativa anspråk; de är relativt okontroversiella.<br />
Betydligt mer kontroversiell är idén om positiva rättigheter, d.v.s.<br />
anspråk där den korresponderande skyldigheten kräver aktiv handling.<br />
Exempel är välfärdsrättigheter som rätt till fri utbildning och<br />
sjukvård. Skyldigheten här är att göra aktiva insatser, att se till att<br />
det finns kostnadsfria skolor och sjukvård och att alla människor<br />
åtnjuter en viss materiell standard.
Om man ska utveckla en rättighetsteori för att grunda anspråk<br />
för personer med funktionshinder, är det uppenbart att såväl negativa<br />
som den mer kontroversiella positiva formen av rättigheter<br />
aktualiseras. Vilken typ av aktiv insats från det omgivande samhället<br />
kan man, i kraft av att man har funktionshinder, göra legitima<br />
anspråk på?<br />
Det andra kännetecknet för traditionell rättighetsteori är alltså att<br />
den handlar om individuella anspråk. Rättigheter hör till individer,<br />
oavsett sådant som vilken grupptillhörighet individen har. Man har<br />
rättigheter, inte i kraft av att tillhöra en viss grupp, utan i kraft av<br />
att man ingår i den stora kretsen av rättighetsbärare. En historiskt<br />
viktig poäng med idén om rättigheter har just varit att de anspråk<br />
en person har inte ska vara beroende av vilken social grupp hon<br />
tillhör. Rättighetsteori är universell i den meningen att alla individer<br />
(som är rättighetsbärare) - oavsett vad som i övrigt är sant om<br />
dem - har samma rättigheter.<br />
Under senare år har somliga inom filosofin börjat ifrågasätta att<br />
rättigheter med nödvändighet måste ses som individuella anspråk<br />
i den här meningen. En diskussion om grupprättigheter har tagit<br />
fart, det vill säga tanken att olika människor har olika konkreta rättigheter<br />
beroende just på vad som i övrigt är sant om dem, och då<br />
framför allt på vilken gruppidentitet de har. En grupprättighet är<br />
individuell i det att värdet av att en rättighet tillfredsställs är något<br />
som gagnar individerna i gruppen - inte gruppen i sig2 - men<br />
individen har rättigheten i kraft av att tillhöra en viss grupp. Hade<br />
2 Här finns grund för att upprätthålla en principiell skillnad mellan teorier om grupprättigheter<br />
och så kallade common good-teorier.<br />
35
36<br />
individen tillhört en annan grupp hade hon haft en annan uppsättning<br />
rättigheter. Denna diskussion har tenderat att fokusera på<br />
etniska och religiösa minoriteter och utgått ifrån premissen om en<br />
stark gruppidentifikation. Om man vill utveckla en rättighetsteori<br />
för de personer som ingår i gruppen ”personer med funktionshinder”,<br />
kan det förefalla som om det är idén om grupprättigheter<br />
man bör utveckla. Jag återkommer till det.<br />
Vilka utmaningar står man då inför om man vill utveckla en rättighetsteori<br />
för funktionshinder? En sådan utmaning är att på ett<br />
rimligt vis förena den normativa ansats som en rättighetsteori<br />
utgör, med en underliggande analys av vad funktionshinder är och<br />
hur handikapp uppstår.<br />
I såväl forskning kring funktionshinder som i praktisk verksamhet<br />
finns det en relativt stark uppslutning kring idén att ett handikapp<br />
uppstår i mötet mellan en person med en funktionsnedsättning<br />
och hennes miljö. Problemen ligger i det omgivande samhällets<br />
oförmåga att tillgodose de särskilda behov som en funktionsnedsättning<br />
medför. Man handikappas av samhället, inte av<br />
sin funktionsnedsättning. Det här torde innebära att man kan ha en<br />
funktionsnedsättning i medicinsk mening utan att vara handikappad,<br />
förutsatt att man har omedelbar tillgång till de hjälpmedel<br />
och den assistans man behöver för att kunna leva det liv man hade<br />
levt om man inte hade haft funktionsnedsättningen i fråga.<br />
Den här modellens attraktion ligger i att den fokuserar på det<br />
omgivande samhällets skyldigheter. I och med det kunde man<br />
tänka sig att den skulle lämpa sig särskilt väl tillsammans med just<br />
en rättighetsteori där dessa skyldigheter specificeras, men det är<br />
inte oproblematiskt. Man måste vara medveten om att den modell
38<br />
man anammar för att förklara vad funktionshinder och handikapp<br />
är och hur de uppstår, har betydelse för vilken specifik uppsättning<br />
rättigheter man konsekvent kan hävda att gruppen funktionshindrade<br />
har.<br />
Om man konsekvent omfattar den modell för förståelse av handikapp<br />
och funktionshinder som jag har beskrivit - det relativa<br />
handikappbegreppet eller den sociala modellen - måste man hävda<br />
att grunden för en rättighet (t.ex. till assistans eller andra insatser<br />
från samhället) inte utgörs av den skada eller förslitning man har<br />
och den direkta funktionsnedsättning detta leder till, utan av den<br />
konsekvens skadan eller förslitningen får i ens liv, sådant det ser ut<br />
och givet den miljö man befinner sig i. Givet såväl yttre som personliga<br />
omständigheter kan samma slags skada få olika konsekvenser<br />
för olika personer. Om handikappet är relativt kommer även<br />
rättighetsanspråket att vara relativt.<br />
Detta uttrycks också i Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade<br />
(LSS, 1993:387). Den juridiska rätt till stöd och service<br />
man kan ha enligt LSS är beroende av om ens funktionshinder<br />
”förorsakar betydande svårigheter i den dagliga livsföringen”<br />
(§1:3). Man kan säga att rättigheten är behovsstyrd, och vilka<br />
behov man har avgörs av vilka svårigheter i den dagliga livsföringen<br />
som ens funktionsnedsättning innebär i ens egen specifika situation<br />
och miljö.<br />
Men behov är instrumentella. Man har behov av något endast om<br />
detta något är ett nödvändigt medel för att uppnå ett mål som man<br />
värdesätter eller av andra skäl vill realisera.Vad är då målet med de<br />
behovsstyrda rättigheter personer med funktionshinder anses ha?<br />
Ett väletablerat svar på den frågan är fullt och likvärdigt deltagan-
de i samhällslivet. Ibland uttrycks det som fullt och likvärdigt medborgarskap.Vilka<br />
rättigheter man har som funktionshindrad avgörs<br />
alltså av vilka otillfredsställda behov man har av att kunna delta i<br />
samhällslivet som en jämlik samhällsmedborgare, där otillfredsställelsen<br />
kan härledas till funktionsnedsättningen som orsak. Men<br />
här finns ett antal oklarheter och också, enligt min mening, ett<br />
antal oattraktiva drag.<br />
• Detta relativa rättighetsanspråk tenderar att fokusera på vissa<br />
aspekter av livet - nämligen dem där man agerar som samhällsmedborgare<br />
- och tycks därmed favorisera vissa livspreferenser,<br />
nämligen preferensen att prioritera medborgerlig aktivitet över<br />
mer privat tillfredsställelse. Det är på förhand bestämt att det är<br />
viktigare för folk att kunna demonstrera och rösta än att kunna<br />
spela bowling och gå på hockey, eller välja tröja själv.<br />
• Modellen förefaller också favorisera en viss inställning hos den<br />
berörda till den egna funktionsnedsättningen. Det man har rätt<br />
till är assistans att kunna utföra vissa funktioner, givet funktionsnedsättningen.<br />
Rättigheterna utsträcker sig alltså bara till<br />
effekten av en funktionsnedsättning, inte till själva funktionsnedsättningen.<br />
Med en sådan teori favoriseras den livssyn där<br />
den funktionshindrade inte ser funktionsnedsättningen eller<br />
den medicinska skadan i sig som problemet.<br />
• Modellen kan också få problem med att hantera de funktions<br />
hinder som är så grava att medborgerligt deltagande, eller deltagande<br />
överhuvudtaget, inte är möjligt hur mycket resurser<br />
39
40<br />
som än satsas.Vill man kunna säga något även om denna subgrupp<br />
inom gruppen funktionshindrade, måste man ha en<br />
annan teori för dem.<br />
• Det sista problem jag ska uppmärksamma är att det relativa rättighetsanspråket<br />
blir relativt också till den nivå på daglig livsföring<br />
som den aktuella individen i sin miljö hade haft anledning<br />
att förvänta sig, utan funktionsnedsättningen.Vilka funktionsnedsättningar<br />
som påverkar den dagliga livsföringen, och i vilken<br />
grad, beror ju på vad det är för daglig livsföring man pratar<br />
om. Det här blir särskilt påtagligt i en internationell kontext.Vad<br />
kan ett sådant här rättighetsbegrepp göra för en rörelsehindrad<br />
flicka i dagens Afghanistan? Hon kan inte förvänta sig att gå i<br />
skola eller delta alls i samhällslivet, än mindre fullt och likvärdigt,<br />
vare sig hon är handikappad eller inte. Hennes dagliga livsföring<br />
kanske inte påverkas av skadan, eftersom hennes rörelsefrihet<br />
hade varit så gravt kringskuren ändå. På vad kan hon<br />
grunda anspråk på assistans inom ramen för den här modellen?<br />
Att formulera den specifika rättigheten som rätten till de hjälp<br />
medel och den assistans man behöver för att kunna leva det liv<br />
man hade levt utan funktionsnedsättningen, riskerar att bli socialt<br />
passivt, vilket knappast var meningen.<br />
Vad implicerar detta gällande min egen uppfattning? Det implicerar<br />
bland annat att jag, utan att avfärda idén om grupprättigheter,<br />
ser den som problematisk eftersom den dels tenderar att fokusera<br />
på en uppsättning problem i taget, dels tycks utgå ifrån att det<br />
går att göra relevanta gruppindelningar utan större problem. Det<br />
implicerar också att en teori inte generellt och på förhand ska göra
prioriteringar mellan olika aspekter av livet, till exempel prioritera<br />
deltagande i offentligheten framför privata nöjen; en sådan prioritering<br />
kan i sig uppfattas som förtryckande. En rättighetsteori<br />
för funktionshinder bör vara en teori om positiva rättigheter, men<br />
utan att rättigheterna är så specifikt definierade att de prioriterar<br />
vissa livspreferenser över andra. Jag är inte övertygad om att det ska<br />
vara en teori om grupprättigheter, eftersom det gör anspråken<br />
beroende av, dels att en individ definierar sig själv som handikappad,<br />
dels att gruppen ”funktionshindrade” kan avgränsas på ett<br />
meningsfullt sätt. Varför ska man göra människors moraliska<br />
anspråk beroende av att de identifierar sig med en viss grupp,<br />
särskilt om denna grupp är så heterogen att det är högst oklart vad<br />
det betyder att tillhöra den, om den alls går att definiera?<br />
Ett alternativ är att utgå ifrån en allmän jämlikhetsprincip.Vad är<br />
poängen med jämlikhet, kan man fråga sig? Ett rimligt svar på varför<br />
vi verkar tycka att jämlikhet är en moralisk angelägenhet, är att<br />
ojämlikhet är instrumentellt för förtryck och underordning.<br />
Ojämlikhet består bland annat i att det råder asymmetriska beroenderelationer<br />
- dominansrelationer - mellan människor. Vissa<br />
människor är beroende av andra och deras goda vilja på ett sätt<br />
som dessa andra inte är. Beroenderelationer är naturligtvis en<br />
oundviklig ingrediens i allt socialt liv. Poängen är att dessa beroenderelationer<br />
ska vara så jämlika, så symmetriska, som möjligt. En<br />
hel mängd faktorer är relevanta i bedömningen av i vilken utsträckning<br />
en person befinner sig i en ojämlik beroendeställning: socioekonomisk<br />
position, kön, rättslig status, osv. Att ha ett funktionshinder<br />
är en aspekt av vad det innebär att stå i en ojämlik beroen-<br />
41
42<br />
deställning till andra och dess effekter måste analyseras i sammanhanget<br />
av andra aspekter av min sociala position. För att undvika<br />
att modellen blir socialt passiv och irrelevant för vissa berörda,<br />
krävs att alla aspekter av mitt beroende tas med i beräkningen av<br />
vilka specifika anspråk min generella rätt till jämlikhet ger just mig.
CARL-MAGNUS STOLT<br />
CHEFSLÄKARE, PROFESSOR I HUMANISTISK<br />
MEDICIN VID KAROLINSKA INSTITUTET<br />
Att möta människor med<br />
funktionshinder<br />
En utgångspunkt i det mellanmänskliga mötet när det gäller vård<br />
och omsorg, är att den fullkomligt perfekta människan finns inte.<br />
De egna tillkortakommandena bör stämma till eftertanke och<br />
ödmjukhet. Funktionshinder, med betydelsen variation i människans<br />
levnadsvillkor, finns mer eller mindre uttalade hos alla.<br />
Konsekvensen av dessa funktionshinder beror på samhällets<br />
utformning och tillgång till stöd. Konsekvenserna beror också på<br />
samhällets kunskap, eller snarare brist på kunskap, rörande funktionshinder.<br />
Vi talar idag om etik runt bemötande av människor med funktionshinder.<br />
Kanske är det väsentligt att reflektera över själva ordet<br />
bemötande. Möjligen antyder ordet en olycklig enkelriktning av<br />
relationen. Snarare borde vi kanske tala om mötet mellan olika<br />
människor. Min egen erfarenhet härrör från sjukvården och inom<br />
medicinen har det under de senaste decennierna endast funnits ett<br />
tämligen svalt intresse för vardagsetiska frågor runt mellanmänsk-<br />
45
46<br />
liga möten. Det är ju i dessa möten som vårdens vardag utspelar sig<br />
och det ter sig därför angeläget att utforska vilka förhållningssätt<br />
som präglar vårdarna. För att reflektera över vilka värderingar man<br />
för med sig in i det mellanmänskliga mötet, måste man fördjupat<br />
tänka över vilken (eller vilka) ideologi(er) - eller värdegrund -<br />
som karaktäriserar vård. Ganska snart når man i sådana studier<br />
begreppet människosyn som i sin tur är en del av vilken vetenskapssyn<br />
man omfattar. I vår rationella och logiska tid har, sedan<br />
kanske 150 år, en strikt materialistisk naturvetenskap präglat de<br />
flesta professionella vårdares vetenskapssyn. Vad har detta inneburit<br />
för vår människosyn? Vi bör också koppla detta med samhällets<br />
krav på effektivitet och (samhälls)nytta, för att än mer fördjupa<br />
och nyansera bilden.<br />
Alla mellanmänskliga möten har en asymmetri. I sjukvården är<br />
denna asymmetri sådan att en frisk och medicinskt kompetent vårdare<br />
möter en sjuk och mindre medicinskt kunnig patient.<br />
Samtidigt får man aldrig glömma att mötet är asymmetriskt även<br />
med ett omvänt perspektiv, så att patienten är specialist på sitt eget<br />
jag och på sina egna känsloupplevelser. Avseende relationen mellan<br />
patient och vårdare (inte minst läkare) finns sedan 1970-talet en<br />
dynamisk utveckling från en paternalistisk hållning (förmynderi) i<br />
riktning mot ett ökat självbestämmande (autonomi) för patienten.<br />
Detta är givetvis mycket positivt, men det ter sig angeläget att i<br />
sammanhanget inte endast fokusera på autonomibegreppet.<br />
Graden av autonomi beror ju på vilka funktioner man har. Detta<br />
betyder att autonomibegreppet varierar utefter hur framgångsrik<br />
aktör man är. En medvetslös, en sovande eller en ofödd människa<br />
har ytterst liten autonomi. Man måste därför i vardagsetiska reso-
nemang förutom att tänka över autonomin även addera begreppet<br />
integritet, som mer står för en värdighet oavsett funktion. När<br />
autonomin varierar är integriteten alltid densamma. Talar man i<br />
termer av människovärde, så ligger fältet öppet för en relativisering<br />
om man endast talar om autonomi och aktörskap. Ser man<br />
också till integritet och personbegreppet är kopplingen till ett<br />
absolut människovärde tydlig. Ett absolut människovärde betyder<br />
dock inte att man anger ett specifikt värde, dvs att man kvantifierar<br />
människovärdet. Ett absolut och med en bestämd storhet angivet<br />
människovärde kan, kanske paradoxalt, leda till en kollektiv<br />
jämförelse mellan grupper - och därmed åter en relativisering av<br />
människovärdet! Kanske är det därför bättre att hävda att alla människor<br />
har en icke mätbar och icke kränkbar värdighet.<br />
Jag kan sympatisera med Lars Ödegård, generalsekreterare i<br />
Norges Handikappforbund, när han menar att det tyder på en kognitiv<br />
svikt om man tycker att funktionshindrade inte har lika stort<br />
människovärde som andra. Den moderna gentekniken, som tveklöst<br />
kommer att medföra stora mänskliga vinster, medför också ett<br />
etiskt dilemma när dess konsekvenser blir att vissa livsvariationer<br />
riskerar att förklaras som oönskade. Vi står här kanske inför en<br />
modern variant av eugenik, i betydelsen önskad ”förbättring av det<br />
mänskliga materialet”. Åter blir det väsentligt att fundera över om<br />
grunden för sjukvård. Är medicin och vård ett genteknologiskt, ett<br />
ekonomiskt eller ett moraliskt projekt? Man måste i detta sammanhang<br />
också begrunda medicinens traditionella och maktpåliggande<br />
uppgift att definiera gränsen mellan friskt och sjukt och låta<br />
denna gränsdragning konfronteras mot den naturliga variationen<br />
av mänskliga livsbetingelser.<br />
47
48<br />
När en professionell vårdare möter den funktionsnedsatta medmänniskan<br />
i syfte att hjälpa honom eller henne är det ytterst viktigt<br />
att slå fast att det inte handlar filantropi utan om medborgerliga<br />
rättigheter och en ömsesidig respekt. I detta mellanmänskliga<br />
möte tillämpar vårdaren vetenskapliga kunskaper samt utövar även<br />
en relationskonst, som man ofta väljer att kalla vårdandets konst.<br />
Denna förståelsekonst baserar sig på individualisering och självkännedom.<br />
I den ingår vidare att man skapar förtroende och bygger<br />
upp tillit, att man är lyhörd, att man förmår vara empatisk, att<br />
man tillämpar intuition och att man begrundar sin såväl verbala<br />
som icke-verbala kommunikation. I vårdandets konst kan också<br />
ingå att man i tillämpliga situationer använder sig av humor och<br />
beröring. Det ingår också att man beaktar helhetssyn och själv funderar<br />
över sin egen dynamiska rörelse mellan ytterligheterna närhet<br />
och distansering.<br />
Det asymmetriska mötet innebär att det i sociologisk bemärkelse<br />
alltid handlar om en maktrelation. Jag tror inte man kan bortse<br />
från det, men det väsentliga är att inte missbruka den makt man<br />
har. Vårdaren har makt, men även patienten eller den funktionshindrade<br />
har det. Som påtalades inledningsvis medför själva ordet<br />
bemötande ett relativt maktperspektiv och ensidighet. Ordet tycks<br />
utgår från en normalitetsdefinition, där de som uppfattar sig som<br />
normala ställer frågan: Hur vill de bli bemötta? Ett sådant perspektiv<br />
riskerar att man pekar ut en definierad grupp, vilket kan uppfattas<br />
som en diskriminering.<br />
Ordbruket runt mellanmänskliga möten kan lätt styra tänkandet.<br />
Ett exempel är ordet brukare, som allt oftare används i dessa<br />
sammanhang. Hur översätter och förstår man det? Användare
50<br />
kanske är en bra översättning. Men hur många tänker i stället och<br />
kanske omedvetet att brukare har betydelsen förbrukare, resursslösare<br />
eller till och med missbrukare?<br />
Mot denna bakgrund kan det vara väsentligt att utgå från orden<br />
person och integritet. Omfattar man integritetsbegreppet betyder<br />
det att man tar ställning för ett absolut och okränkbart människovärde.<br />
Jag skulle tro att de flesta medborgare i vårt samhälle<br />
ansluter sig till en sådan uppfattning rent teoretiskt. Men på det<br />
konkreta, praktiska planet agerar man ofta som om människovärdet<br />
vore relativt. Det är inte minst synligt i sjukvårdens prioriteringsdiskussioner,<br />
som ju ställer rättvisa och solidaritet i strålkastarbelysning.<br />
Därför inträffar ibland, oftast utan djupare reflektion,<br />
kränkande särbehandling. Jag har som läkare mött detta avseende<br />
äldre, multihandikappade och exempelvis avseende personer med<br />
morbus Down (mongolism). Allt detta talar för att vi måste hålla<br />
en etisk diskussion levande i vården. Den gemensamma värdegrunden<br />
får inte bli en tom värdefasad!<br />
Vad har vi då för värdegrund - eller värdegemenskap? Vi måste<br />
vara medvetna om att denna grund inte är evig utan växlar med tid<br />
och rum. Politiska och religiösa uppfattningar påverkar självklart<br />
värdegemenskapen. Ett tänkbart ideologiskt alternativ som drivkraft<br />
för vårt samhälles hjälp och stöd för funktionshindrade skulle<br />
kunna vara en humanistisk grundhållning. En sådan kan utgå<br />
från att man alltid respekterar människans integritet (värdighet),<br />
att man försöker vara rättvis samt att man strävar efter att utöva det<br />
goda. I rättvisan ligger att man gynnar de sämst ställda. Ett humanistiskt<br />
förhållningssätt tycks kunna förena en individuell personfokusering<br />
samtidigt som man lyfter in en solidarisk rättvisedimension.
LARS LINDBERG<br />
AVDELNINGSCHEF,<br />
HANDIKAPPOMBUDSMANNEN<br />
Bemötande - några reflektioner<br />
I konferenspausen ringer min mobiltelefon. En man presenterar<br />
sig som journalist på det regionala TV-programmet ABC. Under<br />
veckan har ABC haft ett antal inslag om den bristande tillgängligheten<br />
för funktionshindrade i Stockholms stad. Inte oväntat visar<br />
verkligheten att det är långt kvar innan Stockholm är världens tillgängligaste<br />
huvudstad år 2010 - målet enligt stockholmspolitikerna.<br />
Reportageserien ska avslutas kommande dag med paneldebatt i<br />
direktsändning. Min chef, handikappombudsmannen Lars Lööw,<br />
har blivit tillfrågad om att delta men han är upptagen och har hänvisat<br />
till mig. Jag tackar ja. Innan jag avslutar samtalet informerar<br />
jag om att jag är hörselskadad och behöver viss anpassning för att<br />
jag ska till exempel kunna höra reporterns frågor. Det blir tyst i<br />
luren. Efter viss tvekan vill journalisten återkomma. Jag intygar att<br />
det inte borde vara så stora problem eftersom det borde vara lugnt<br />
i studion men att det underlättar om jag skulle få frågorna innan.<br />
Erbjöd mig för säkerhets skull att komma i god tid innan sändningen<br />
för att testa.<br />
53
54<br />
DET GENUINA MÖTET<br />
Kommande dag väntar jag på samtalet från journalisten. Men det<br />
kommer inte. Efter lunch bestämmer jag mig för att ringa upp<br />
honom. Efter några signaler får jag kontakt. Jag får veta att de har<br />
beslutat att ”stå över” min medverkan och har istället frågat en<br />
synskadad kvinna. På det sättet blir ni ändå representerade, får jag<br />
veta. En synskadad mot en hörselskadad. Motivet är kryptiskt men<br />
uppenbart - det bedömdes vara för krångligt att ha en hörselskadad<br />
i studion. Jag häpnar över svaret och föreslår att de gör en<br />
översyn över sin egen bristande tillgänglighet, och inte bara<br />
andras. Journalistens ointresse är dock alltför tydligt, vill hasta<br />
vidare. Samtalet avslutas. Efter att ha hämtat andan frågade jag mig<br />
om jag var mest arg över otillgängligheten eller det faktum att<br />
samma stund som jag sa att jag var hörselskadad övergick jag från<br />
att vara en representant för en myndighet till en ”handikappad”.<br />
Vi vet ganska väl hur vi upplever ett genuint möte. Samtalet flödar<br />
obehindrat och till och med tystnaden är en del av samtalet. Så kan<br />
det vara när nära vänner eller älskande samtalar.<br />
Eller som Theodore Zeldin uttrycker det: ”Ett samtal är själarnas<br />
möte. Och när dessa själar, med olika minnen och vanor, möts<br />
utbyter de inte enbart upplysningar: De förändrar dem, omformar<br />
dem, drar olika slutsatser av dem, ger sig in i nya tankegångar.”<br />
Bemötande är naturligtvis något annat. Begreppet avslöjar att det<br />
inte är fråga om ett möte - åtminstone inget jämlikt. Det beror på<br />
att begreppet ”bemötande” i sig är en beskrivning av ett maktförhållande.<br />
Det är någon med vissa befogenheter eller viss makt som
emöter en annan. Till exempel när en socialsekreterare bemöter<br />
en klient, eller när en läkare bemöter en patient. En alltför ensidig<br />
fokusering på bemötande ur detta perspektiv riskerar att sätta likhetstecken<br />
mellan att vara funktionshindrad och beroende.<br />
Bemötandeproblematiken handlar då om den starkes förhållande<br />
till den svage, givarens förhållande till mottagaren, den icke-funktionshindrades<br />
förhållande till den funktionshindrade.<br />
Jag tror att en bättre utgångspunkt är att utgå från det genuina<br />
eller verkliga mötet. Ett sådant möte bygger på mellanmänskliga<br />
relationer, eller en Jag - Du relation som filosofen Martin Buber<br />
talar om. En sådan relation uppstår mellan två subjekt, två individer<br />
som behandlar varandra som jämlika och med respekt. En relation<br />
där den ena parten behandlas som ett objekt kan förfalla till<br />
en Jag - Det relation. Då kan man knappast kalla det relation längre<br />
eftersom det mer är fråga om envägskommunikation.<br />
Ett annat sätt att se på saken formulerar Kant när han säger att:<br />
”man ska behandla varje människa som ett mål i sig och inte bara<br />
som ett medel för någonting annat”. Poängen med resonemanget<br />
om det genuina, goda mötet är att det förutsätter att båda parter<br />
accepterar varandra som jämlika, med samma rättigheter och skyldigheter.<br />
VÅR SYN PÅ FUNKTIONSHINDER<br />
Genom böcker, tidningar och inte minst TV påverkas våra värderingar<br />
och kunskaper. I många tidningsreportage betonas gärna det<br />
annorlunda med funktionshindrade - en form av fascination för De<br />
Andra. Eller för att låna William Oslers ord: Att tala om sjukdomar<br />
55
56<br />
är en sorts Tusen och en natt-förströelse.1 Inte sällan sätts vissa<br />
egenskaper samman med vissa funktionshinder. Det kan gälla<br />
egenskaper som svaghet, musikalitet, ondska eller klokskap.<br />
Stereotyper kan användas för att väcka känslor som skräck eller<br />
medlidande. Inte minst i litteratur och film är detta vanligt. Pär<br />
Lagerkvists bok Dvärgen och Bodil Malmstens diktsamling om<br />
Dvärgen Gustaf är exempel där kortvuxna används för att beskriva<br />
ondskan. Men dessa föreställningar är inte enbart en fiction utan är<br />
en tradition som har återkommit åtskilliga gånger i historien. Ett<br />
exempel är fenomenet Dåren i Kristus i det gamla ortodoxa<br />
Ryssland. Dåren, verklig eller spelad, hade en roll i samhället eftersom<br />
dåren kunde säga saker som ingen annan kunde säga.<br />
Fenomenets legitimitet var att den rättfärdige och med öppet hjärta<br />
förstod att dårskapen hade en djup mening medan syndaren<br />
uppfattade det som ett vansinnesdåd. Men även i vårt moderna<br />
samhälle finns dessa föreställningar. I den mycket uppmärksammade<br />
danska TV-serien Riget, med bl.a. Ernst Hugo Järegård, deltar<br />
två personer med Downs syndrom. Deras roll i serien är att vara<br />
motor i berättelsen och våga säga de sanningar som ingen annan<br />
har mod att berätta.<br />
Medier påverkar på olika sätt den kollektiva bilden av funktionshindrade.<br />
Det är mycket ovanligt att människor med fysiska<br />
funktionshinder förekommer i programmen i annat sammanhang<br />
än att just funktionshindret är det intressanta. Den roll som en<br />
icke-funktionshindrad har ges sällan till en funktionshindrad. Det<br />
1 Auslander, G.K. Gold, N. (skriv av ur norska artikeln)
VEM AVGÖR LIVSKVALITET?<br />
konstaterar massmedieforskaren Karin Ljuslinder efter att ha analyserat<br />
representationen av funktionshindrade i Sveriges Television.2<br />
Dessa slutsatser bekräftades även i en norsk undersökning hur en<br />
reform för människor med intellektuella funktionshinder speglades<br />
i medier. I ett slumpmässigt urval var fokus på människor med<br />
utvecklingsstörning i 80 % av artiklarna. Men trots att de var i<br />
fokus användes de som källor i endast 6 procent av artiklarna.<br />
Artiklarna handlade om dem, men de gavs inte utrymme att ge<br />
uttryck för sina åsikter. I de fall de förekom som källor behandlades<br />
de annorlunda än andra källor. Deras roll vara att tillföra krydda<br />
till artikeln snarare att ge kunskap och information.Vad de sa var<br />
ofta muntligt citerat för att understryka att de behandlades annorlunda.<br />
Journalisterna hade en tendens att använda förnamn, som<br />
om de vore barn, medan andra intervjuade presenterades med<br />
efternamn, eller hela namnet, och ofta med yrkestiteln.3<br />
Vad står det goda livet för - den måttstock vi så ofta bedömer vårt<br />
och andras liv emot? Själv har jag många gånger återkommit till<br />
filosofen Harald Ofstad.4 Ofstad talade om att vår uppfattning om<br />
livskvalitet i hög grad präglas av vad vi betraktar som normalt. ”Vi<br />
- de-icke handikappade - har format våra uppfattningar om vad<br />
2 Ljuslinder, K. kroppen - Annorlundaskapets konstruktör - representationen av funktionshindrade<br />
i Sveriges public-service television (SVT), i Norsk Medietidskrift,<br />
nr. 1⁄2000<br />
3 Morlandstø, Lisbet Disability, ethics and the Public Media (2000)<br />
4 Ofstad, Harald:Vi kan ändra världen. Prisma Magnum, 1987<br />
57
58<br />
som konstituerar ett gott liv utifrån ett slags normalitets-centrism.<br />
Ett gott liv? Det är ett sådant liv som vi - de icke-handikappade -<br />
kan leva.” Han utvecklar vidare att ett uttryck för vår normalitetscentrism<br />
är att vi har svårt att förstå att den som använder sig av<br />
andra medel än vi själva verkligen kan ha det bra. Och vi ställer<br />
kanske för oss själva frågan; Hur kan den som inte kan simma eller<br />
cykla, jogga eller vandra i fjällen, eller för den delen köra bil eller<br />
se på TV, vara lycklig? Men Ofstad menar: ”Men medlen till glädje<br />
är en sak. Glädjen en annan. Och det som är vägen till glädje för<br />
den ena behöver inte vara det för den andra och det som är<br />
meningsfullt för oss behöver inte vara det för en handikappad, och<br />
omvänt.”<br />
Vår sammanblandning får konsekvenser för självbestämmande<br />
och rätten att utforma sitt liv. I allmänhet kanske vi antar, medvetet<br />
eller omedvetet, att oberoende är en förutsättning för mänsklig<br />
autonomi.Vi kanske också jämför det med ett barns förhållande till<br />
sina föräldrar. Ett barn ska först lära sig att klara sig själv (oberoende)<br />
innan det kan tillåtas bestämma över sin egen situation<br />
(autonomi). Ser vi beroendet av samhällerligt stöd i sig som ett<br />
skäl för att inte funktionshindrade fullt ut ska få bestämma över sin<br />
vardag, valet av hjälpmedel, assistans eller vad det än må vara?<br />
A TT UTJÄMNA MAKTFÖRHÅLLANDEN<br />
Arbetsplatser inom myndigheter, kommuner och olika verksamheter<br />
har alla det gemensamt att de är en form av organisation.Varje<br />
organisation har sin kultur - sitt förhållningssätt till omvärlden. Det<br />
sitter i väggarna, som vi ibland säger. Denna kultur för vi över till
60<br />
nyanställda i en socialisationsprocess. Jag tror att man utmanar fördomen<br />
om funktionshinder och svaghet bäst när man får kollegor<br />
med funktionshinder. Sommaren 1995 praktiserade jag på det amerikanska<br />
socialdepartementet i Washington D.C. Korridorerna var<br />
långa och kontorslandskapen enorma. Det myllrade av människor.<br />
Regeringsbyggnaderna avlöste varandra längs Independent avenue.<br />
Det svenska regeringskansliet, som jag några år senare kom att<br />
arbeta vid, var litet i jämförelse. Något som ganska snabbt slog mig<br />
var bredden på bakgrunden bland de anställda. Här fanns människor<br />
med de mest skiftande etniska bakgrunder; afro-amerikaner,<br />
asiater, och latinamerikaner för att nämna några grupper. Men även<br />
många anställda med synskador, rörelsehinder och andra funktionshinder.<br />
En förklaring till detta kan vara att man i högre grad<br />
än i Sverige har uppmärksammat poängen med att ha en blandning<br />
av erfarenheter och bakgrund bland sina anställda. Detta i sin tur<br />
återspeglar sig i lagstiftningen. Den amerikanska vägen har varit att<br />
införa en tuff anti-diskrimineringslagstiftning som bland annat<br />
inkluderar tillgänglighet. De statliga myndigheterna måste vid<br />
inköp av elektronisk utrustning ställa krav på tillgänglighet. Jag tror<br />
att detta är en nödvändig väg även för Sverige att gå.<br />
Den självklara rätten till delaktighet är inte självklar. För många<br />
funktionshindrade är detta en frihetsfråga på samma sätt som för<br />
svarta i Sydafrika. Sommaren 2001 kunde vi läsa i tidningarna om<br />
rörelsehindrade ungdomar som blockerade tåg och tunnelbanor.<br />
Syftet var att synliggöra den otillgängliga kollektivtrafiken. Den<br />
strömning mot individualisering och rätten att styra sina liv formar<br />
givetvis även ungdomar med funktionshinder. Forskaren
Mårten Söder skriver; ”Den generation som växer upp idag har lärt<br />
sig att ställa krav. De behöver inga proffs som talar om för dem vad<br />
som är bäst. De har ingen lust att buga och tacka. De vill styra sina<br />
egna liv”.5 Inom ungdomsorganisationerna växer det fram en ilska<br />
mot förmyndarattityder och att funktionshindrade själva alltför<br />
sällan får komma till tals. Forskaren Mohamed Chaib anser att<br />
”Ungdomsrörelsen bland unga handikappade är ett svar på den<br />
historiska marginalisering dessa gruppers har utsatts för. I flera<br />
avseenden påminner deras kamp om den kamp som den unga<br />
generationen färgade förde i USA under 60-talet och som kulminerade<br />
i den framgångsrika kampanjen ”Black is beatiful”.6<br />
BEMÖTANDE - EN MAKTFRÅGA<br />
I slutet av 90-talet verkade tre bemötande-utredningar som respektive<br />
berörde äldre, män och kvinnor i vården och funktionshindrade.<br />
Den sistnämnda har fått i särklass störst uppmärksamhet.<br />
Kanske för att den mer än de övriga politiserade frågan. Samtidigt<br />
har uppmärksamheten lett till att begreppet runnit över på en<br />
mängd andra områden. Risken är betydande att vi börjar använda<br />
begreppet bemötande som en omskrivning av sådant vi bör<br />
beteckna som diskriminering. För inte länge sedan såg jag att ett<br />
fall där en synskadad politiker inte fick sina handlingar på tillgängligt<br />
media beskrivet som ett dåligt bemötande. Men är denna<br />
5 Handikapp och välfärd (1990)<br />
6 Självbild och självstyrning- autonomidiskursen hos unga handikappade (1994)<br />
61
62<br />
uteslutning av demokratiska rättigheter en bemötandefråga? Är det<br />
faktum att kvinnor generellt har lägre lön och mindre inflytande<br />
än män också en bemötandefråga? Löses dessa skillnader genom<br />
att lära män att bemöta kvinnor på ett annat sätt?<br />
Vi diskuterar sällan funktionshinder ur maktperspektiv. Inom<br />
feministisk teori talar vi om genus för att förstå och urskilja de<br />
föreställningar, idéer och handlingar som sammantagna formar<br />
människors sociala kön. Begreppet används för att betona relationen<br />
mellan könen och som redskap för att studera de i tid och rum<br />
varierande formerna av vad som uppfattas som manligt och kvinnligt.<br />
Jag tror mycket av detta resonemang går att föra över till handikappolitiken.<br />
Vad är handikapp? Ofta kopplar vi den frågan till<br />
individen - och till de fysiska eller psykiska bristerna. Vi kan kalla<br />
detta för en medicinsk syn på funktionshinder eftersom problemen<br />
utgår från medicinska definitioner och behandling. En samhällelig<br />
eller miljörelaterad syn grundar sig på hur samhället är<br />
konstruerat. Utifrån detta ser vi hur ”handikappande” samhällen vi<br />
lever i. För att travestera Simone de Beauvoir yttrande om kvinnan:<br />
man föds inte till handikappad, man blir det. Utifrån detta perspektiv<br />
bör vi också ställa frågorna eftersom det avgör svaren. Mike<br />
Oliver har visat hur frågor till funktionshindrade i enkäter kan<br />
variera beroende på perspektiv: Vad har du för besvär som gör att<br />
du har svårt att hålla i, gripa om eller vrida om saker? Jämfört med:<br />
Vilka defekter i utformningen av vardagliga föremål som burklock,<br />
flaskor och konservburkar gör det svårt för dig att hålla i, gripa om<br />
eller vrida på dem? Frågor som också sätter fokus på var ligger problemen<br />
egentligen och slutändan - vem har ansvaret?
Bemötande är för mig resultatet av många faktorer. Kanske man<br />
kan jämföra det med nationalekonomi. Tillväxt i samhällsekonomin<br />
uppstår inte bara för att man skriver in det i finansplanen.<br />
Tillväxt uppstår som ett resultat av många faktorer - men vilka kan<br />
man ha delade uppfattningar om t ex för eller emot bolagsskatt. På<br />
samma sätt handlar handikappolitik om att skapa förutsättningar -<br />
eller kratta i manegen som det ibland heter. Det handlar om att riva<br />
hinder för delaktighet, att rasera otillgängligheten, att bekämpa<br />
diskriminering, helt enkelt skapa förutsättningarna för jämlika<br />
möten på arbetsplatsen, på skolan, på försäkringskassan, ja i själva<br />
livet.<br />
63
Från patient till medborgare<br />
- en nationell handlingsplan för<br />
handikappolitiken<br />
PRIORITERADE ARBETSOMRÅDEN DE NÄRMASTE TRE ÅREN<br />
NATIONELLA MÅL<br />
• Att se till att handikapperspektivet genomsyrar alla samhällssektorer<br />
• Att skapa ett tillgängligt samhälle<br />
• Att förbättra bemötandet<br />
• En samhällsgemenskap med mångfald som grund<br />
• Att samhället utformas så att människor med funktionshinder i alla åldrar<br />
blir fullt delaktiga i samhällslivet<br />
•Jämlikhet i levnadsvillkor för flickor och pojkar, kvinnor och män med<br />
funktionshinder<br />
DET HANDIKAPPOLITISKA ARBETETS SÄRSKILDA INRIKTNING<br />
• Att identifiera och undanröja hinder för full delaktighet i samhället<br />
för människor med funktionshinder<br />
•Att förebygga och bekämpa diskriminering mot personer med<br />
funktionshinder<br />
• Att ge barn, ungdomar och vuxna med funktionshinder förutsättningar<br />
för självständighet och självbestämmande
ANTOLOGIN KAN BESTÄLLAS FRÅN <strong>SISUS</strong>.<br />
DEN KAN VID BEHOV ERHÅLLAS I ANPASSAD FORM.<br />
Västerbroplan 5 I Box 34018 I 100 26 Stockholm<br />
Tel 08-787 73 00 I Fax 08-796 84 10 I Texttelefon 08-787 73 19<br />
E-post: kansli@sisus.se I Hemsida: www.sisus.se<br />
ISBN 91-972590-1-2 • Oktober 2001 • Illustration: Petra Selldén • Tryck. www.lenanders.se • 9241