Vinterväghållning och expertsystem – en kunskapsöversikt - VTI

Saltning efter det att halka har uppstått är sämre än preventiv saltning d.v.s.
saltning innan halka har uppstått, eftersom olycksrisken är högre på halt väglag
och särskilt när det rör sig om en förändring och saltgivan måste vara större då det
går åt mer salt att smälta is än att förhindra att den fryser. Saltning i samband med
snöfall ska alltid utföras tillsammans med plogning och endast då det föreligger
risk för att snön ska frysa fast på vägbanan. Vid en jämförelse av i tabell 4.1
rekommenderade spridningsmängder för befuktat salt och saltlösning framgår det
att spridning av saltlösning minskar saltåtgången med ca 10%. Saltlösning har
dessutom en snabbare och längre verkan. Se vidare i beskrivningen av de olika
metoderna nedan.
4.4.2.1 Torrt salt
Spridning av NaCl i torrt tillstånd är det ursprungliga sättet och helt dominerande
till in på 1980-talet i Sverige. I USA är användningen av torrsalt mer utbredd än i
Sverige. I England används också torrt salt medan de nordiska länderna inte gör
det. Torrt salt är en metod som i de flesta sammanhang inte är effektiv. Saltet
rullar av vägen i större utsträckning än vad befuktat salt gör både direkt vid spridningen
och p.g.a. trafiken (Öberg et al., 1991). Det tar längre tid för torrt salt att
börja verka än för befuktat salt. Torrt salt bör inte användas annat än vid speciella
tillfällen som t.ex. underkylt regn. Torrsaltning förekommer idag i en större
utsträckning än den borde (Henrysson, 2000b). Anledningen till att torrsalt
används är brister i kunskap hos utförarna. Torrsalt används oftast vid snöfall
p.g.a. att man är rädd för att det extra vatten som tillförs vid befuktad saltning ska
förorsaka en utspädning som kan leda till återfrysning. Risken är dock inte så stor
eftersom en större mängd av saltet stannar kvar på vägbanan vid befuktad saltning
än vid torr saltning även i samband med snöfall.
4.4.2.2 Befuktat salt
Befuktat salt är NaCl som är blandat med vatten eller saltlösning. Normalt är att
till sju gram NaCl tillsätts tre gram mättad saltlösning. Denna blandning görs
under utmatningen till spridartallriken. En annan enklare metod är att direkt i saltbehållaren
på flaket spruta vatten, ca 100 liter/m 3 den s.k. Åtvidabergsmetoden.
Denna metod är enklare, men det fungerar inte med mer än 3 m 3 salt och allt salt
på flaket måste användas eftersom saltet klumpar sig om det förvaras fuktigt en
längre tid. Metoden används inte idag på statliga vägar.
Spridning av befuktat salt är idag den vanligaste spridningsmetoden. Befuktningen
gör att saltet stannar på vägen i större utsträckning än med torrsalt och
verkar snabbare vilket leder till en bättre effektivitet.
Vid spridning med befuktat salt sprider man normalt maximalt fyra meter brett
i mitten på vägen. Trafiken bearbetar sedan saltet och sprider det vidare över hela
vägbredden. Anledningen till detta spridningssätt är att man vill minska mängden
salt som hamnar i diket innan det hinner verka.
En variant på befuktat salt är slurry. Figur 4.11 visar en bild på en slurryspridare.
Vid spridning av slurry krossas saltet i en kvarn, mixer, till fint pulver
innan det blandas med saltlösningen. Slurry eller mixermetoden ger bättre vidhäftning
och snabbare effekt än vanligt befuktat salt, (Ericsson, 1995), se figur 4.8.
50 VTI meddelande 902