Vinterväghållning och expertsystem – en kunskapsöversikt - VTI

4 Vinterväghållningsmetoder
4.1 Allmänt
Grunden för olika vinterväghållningsåtgärder är att ta bort snö och is från vägbanan
för att öka framkomligheten och trafiksäkerheten. I början, fram till mitten
av 1900-talet, var behovet i huvudsak plogning för att tillgodose kravet på framkomlighet.
Hastigheterna var låga och antalet fordon var litet i förhållande till
dagens mått. På senare år, då problem med framkomlighet är relativt sällsynta, har
vinterväghållningsinsatserna och forskningen koncentrerats på ökad trafiksäkerhet
eftersom hastigheterna och trafikmängden har ökat, vilket har medfört en ökad
risk för olyckor. Med framkomlighet menas avstängda vägar och att fordonen
måste hålla en lägre hastighet än de önskar. Dessutom har miljöproblem i
samband med saltning uppmärksammats, vilket medfört satsning på forskning och
återhållsamhet i saltanvändningen.
Vinterväghållningen omfattas av de trafikpolitiska mål som har fastslagits av
riksdagen.
Halkbekämpningens huvudsakliga mål är att ökad trafiksäkerhet. På senare år
har det förekommit en debatt i Sverige om sambandet mellan vinterväghållningsåtgärder
och trafiksäkerhet. Det som har diskuterats är att vinterväghållningen i
huvudsak är bra för framkomligheten. I och med att framkomligheten förbättras
ökar också hastigheten, vilket leder till en mycket liten förändring av antalet
olyckor trots en bättre vägytestandard, se kapitel 5.
Vinterväghållning inkluderar också snödikning, vallavskärning, uppsättning av
snöstörar och snöbortforsling. Dessa aktiviteter kommer inte att behandlas mer än
översiktligt i denna litteraturstudie. Planering av rutter för väghållningsfordon, införskaffande
av materiel och skydd mot snödrev är också vinterväghållningsaktiviteter,
som denna studie inte går närmare inpå.
Skydd mot snödrev består oftast av staket eller trädplanteringar, men kan också
vara speciellt utformade skärningar och bankar. Problemet med snödrev försvinner
nästan helt med en för snödrev riktigt byggd väg, dvs. vägbanan befinner sig
över snöytan i den närmaste omgivningen och markytan är någorlunda plan
(Hubendick, 1961).
Huvudproblemet inom vinterväghållningen är att utföra rätt åtgärd vid rätt tidpunkt.
Det finns tre grundorsaker till att en väg blir hal:
1. nederbörd i form av snö eller underkylt regn
2. nederbörd på en frusen vägbana
3. frostutfällning, som sker då luftens daggpunkt är högre än vägytans temperatur
och vägytans temperatur är under 0°C.
Svårigheten är att i tid kunna identifiera dessa och välja den bästa åtgärden för att
förhindra att halka uppstår.
4.2 Historik
Skötsel av vintervägar har, enligt vad som finns dokumenterat, förekommit sedan
1300-talet, även om det inte var plogning utan tillplattning som utfördes på den
tiden. Från mitten av 1700-talet var de närboende skyldiga att ploga vägarna. Det
är dock först på 1920-talet som plogning med motorfordon börjar att förekomma.
VTI meddelande 902 39