Untitled

Gamlestadens Fabriker 

Antiquum – Bebyggelseantikvarisk Konsult

© Antiquum KB 2003 

Redaktör: Victoria Ask, Antiquum 

Grafisk form: Pernilla Giorgi, Antiquum 

Omslagsbild: Vy över Gamlestadens Fabriksområde. GLA. 

Antiquum – Bebyggelseantikvarisk konsult 

Drottninggatan 25 

411 14 Göteborg 

www.antiquum.se 

Tryckt i Göteborg 2003

Innehållsförteckning 


Förord.............................................................................................. 7 

Inledning........................................................................................ 9 

Sammanfattning............................................................................. 10 

Gamlestadens äldre historia............................................... 15 

Gamla Lödöse.................................................................................. 15 

Nya Lödöses tillblivelse.................................................................. 16 

Nya Lödöses fall............................................................................... 17 

Området förvandlas till utmark.................................................. 18 

Landerier............................................................................................ 19 

Sockerbruket.................................................................................... 19 

Gamlestadens yngre historia............................................. 23 

Rosenlunds Fabriker....................................................................... 23 

Gamlestadens Fabriker.................................................................. 25 

Gamlestadens Fabrikers AB...................................................... 27 

Winqvist lägger grunden till SKF................................................ 30 

Området förvandlas och byggnader rivs................................ 33 

Gamlestadens Fabriker räddas.................................................... 34 

Gamlestaden - en del av staden................................................. 36 

Trafikknutpunkt.......................................................................... 37 

Textil- och bomullsindustrins utveckling................. 39 

Textilverksamheten vid Gamlestadens Fabriker.... 43 

Industrimiljö................................................................................ 47 

Industriarkitektur............................................................................. 47


Interiör och invändiga kommunikationssystem...................... 48 

Typiska industribyggnader............................................................ 49 

Arkitekter........................................................................................... 50 

Gamlestadens Fabriker – ett unikt industriarv........................ 51 

Kulturhistoriskt värde..................................................................... 51 

Värdefulla fabriksmiljöer i Göteborgsområdet................... 51 

Industrimiljöer i Gamlestaden.................................................. 52 

Den industrihistoriska utvecklingen i Göteborg................. 52 

Kulturhistoriskt värde vid Gamlestadens Fabriker.............. 53 

Byggnadsförteckning............................................................. 57 

Fabriksområdets utveckling och förändring............ 59 

1881 och 1903................................................................................... 59 

1919 och 1944................................................................................... 60 

Byggnadsbeskrivning.............................................................. 61 

B1: Sockerbruksbyggnaden/Gamla spinneriet........................ 61 

B2: Nya Spinneriet .......................................................................... 63 

B3: Rensbyggnad/spinneribyggnad........................................... 64 

B4: Lager och garage.................................................................... 67 

B5 I: Väveri...................................................................................... 67 

B5 II: Väveri..................................................................................... 68 

B5 III: Väveri................................................................................... 68 

B6: Väveri ......................................................................................... 69 

B7: Ingår som del i B11................................................................... 70 

B8: Väveri/portvaktsstuga............................................................ 70 

B9: Magasinsbyggnad (ingår i B11)............................................ 71 

B10: Ångmaskinhus........................................................................ 71 

B11: Pannhus och magasin........................................................... 73 

B12: Stenkolsförråd/transportband........................................... 74 

B13: Gasverk, verkstad och maskinshus .................................. 75 

B14: Smedjan................................................................................... 77 

B15: Färgeri, blekeri, lager och beredning............................... 79 

B16: Färgeri och laboratorium..................................................... 81 

B17: Färgeri (ingår idag i B15)...................................................... 81 

B18: Beredningsverk...................................................................... 81 

B19: Huvudkontor, lager och matsal.......................................... 82 

B20: Marketenteri........................................................................... 83 

B21: Dressbyggnad/konfektionsfabrik...................................... 84 

B22: AB Carmas dressbyggnad.................................................... 85 

B24, B25 och B26: Ställverk........................................................... 85 

B27: Väveri, lager och garage...................................................... 85 

B29 och B30:..................................................................................... 86 

B33: Stenkolsförråd......................................................................... 87 

B37: Bomullsförråd......................................................................... 87 

B41: Torvförråd................................................................................ 87 

B50: Landeribyggnad, mäss och lager....................................... 87 

B51, B52 och B53: Arbetarbostäder............................................ 88 

Källor och Litteraturtips.............................................. 91 

Arkiv.................................................................................................... 91 

Litteraturtips.................................................................................... 91 

Gamlestadens Fabrikers AB:s företagsarkiv............................. 93 

Fotografier........................................................................................ 93

Förord 

Förord 

Denna rapport är en industrihistorisk inventering och historisk 

sammanställning över den utveckling som skett vid Gamlestadens 

Fabriker, Göteborg. Området började anläggas redan på 

1700-talet och har haft en stor betydelse för industriutvecklingen 

i Göteborg i allmänhet och enskilda näringar som sockerproduktion 

och bomullsindustrin i synnerhet. Hela fabriksmiljön utgör 

idag ett värdefullt industriminne. 

Arbetet har genomförts av Antiquum – Bebyggelseanti-kvarisk 

konsult med Jonas Olausson som huvudansvarig för textmaterialet. 

Mikael Nädele, Gajd arkitekter AB, samt Joakim Muskantor, 

Askungen förvaltning AB, har också varit medverkande i 

arbetet. 

Uppdragsgivare är fastighetsägaren, Askungen förvaltning 

AB, som genom arbetet har haft för avsikt att skapa ett kunskapsunderlag 

om området för att på så sätt kunna åstadkomma bättre 

förutsättningar för den framtida förvaltningen. Målet är också 

att genom den ökade kunskapen om området lära känna miljön 

och byggnaderna och på så sätt bidra till att området bevaras och 

utvecklas enligt så väl verksamhetens som bygg-nadernas förutsättningar. 

Vi vill också passa på att tacka Göteborgs stadsmuseum samt 

Göteborgs landsarkiv för inlåning av äldre fotografier, vilka utgör 

ett fantastiskt underlag för denna rapport. Göteborgs Landsarkiv 

är också förvaltare av det stora företagsarkiv som finns för Gamlestadens 

Fabriker, vilket är en omistlig informationskälla vid 

forskning om området. 

Arbetet har genomförts under våren år 2003. 

Victoria Ask, Byggnadsantikvarie, Antiquum, juli 2003 

7

Inledning 

Inledning 

Gamlestadens Fabriker i stadsdelen Olskroken har fastighetsbeteckningen 

Olskroken 18:7, i kvarteret Elefanten, och miljön omfattar 

idag ett tiotal byggnader. Fabriksområdet började byggas 

upp redan på 1730-talet och har under närmare tre sekler byggts 

om och till. Alla dessa om- och tillbyggnader speglar utvecklingen 

inom fabriksområdet och även utvecklingen av områdets 

dominerande näringsgren – textilindustrin. Vid sekelskiftet 1900 

var Gamlestadens Fabriker Skandinaviens största bomullsspinneri 

och området återger dessutom viktiga delar av Göteborgs 

industrihistoria. Företaget hade också stor betydelse för uppbyggnaden 

av andra storföretag. Exempelvis så har Gamlestadens Fabriker 

bidragit till uppfinningen av det sfärsiska kullagret och till 

följd därav grundandet av SKF. 

Fabriksområdet utgör idag en betydelsefull industrimiljö med 

höga kulturhistoriska värden och många tidstypiska och karaktäristiska 

fabriksbyggnader. Området var under en lång period 

rivningshotat, men överlevde hoten och är idag en väl fungerande 

arbetsmiljö för många företag och utgör dessutom ett unikt industriminne 

med högt bevarandevärde för kulturmiljövården. 

Föreliggande arbete är en industrihistorisk inventering där 

tyngdpunkten ligger på den byggnadshistoriska utvecklingen. 

Målsättningen är att öka kunskapen om området för att lättare 

förstå anläggningen och på så sätt bevara den äldre fabriksmiljön 

utifrån dess förutsättningar. 

Textilindustrin avvecklades på 1970-talet och under många år 

stod området inför rivningshot och en del byggnader revs också. 

Men på 1990-talet startade en stor omdaningsprocess och om- 

9

10 

Inledning 

Bild 1. Karta med Gamlestadens Fabriker markerat i höger hörn. Losman -Nädele 

arkitekter. 

rådet började byggas om. Moderniseringar med byggnadernas 

förutsättningar som utgångspunkt genomfördes och avsikten var 

att bibehålla så mycket av byggnadernas karaktär som möjligt, 

men ändå skapa moderna och funktionella kontorslokaler. 

Samtidigt som det gamla fabriksområdet ska tillgodose moderna 

krav och behov besitter anläggningen höga kulturhistoriska 

värden som också måste beaktas inför framtiden. Vid förvaltning 

av området är det av stor vikt att byggnadernas särdrag bevaras 

och att eventuell kompletterande bebyggelse sker varsamt med 

hänsyn till anläggningens karaktär. 

Området Gamlestadens Fabriker rymmer cirka 65.000 kvm, 

där merparten av dessa ytor är uthyrda till drygt femtio företag 

inom olika verksamhetsområden, t ex utbildning, film, ljus, ljud, 

reklam, foto, försäljning, restaurang och habilitering. 

Askungen förvaltning som idag äger och förvaltar Gamlestadens 

Fabriker har för avsikt att skapa hyresgästanpassade lokaler 

till konkurrenskraftiga priser. De har också ett aktivt intresse 

för områdets historia och deltar i det planarbete som bedrivs på 

Stadsbyggnadskontoret, vilket har för avsikt att förbättra Gamlestaden 

som helhet. Intentionerna med området är således höga 

och det finns all anledning att tro att Gamlestadens Fabriker även 

i framtiden kommer att bevaras på bästa sätt. 

Rapporten är uppdelad i två avsnitt; en historisk beskrivning 

samt en byggnadsbeskrivning. Alla byggnader som ligger inom 

området Gamlestadens Fabriker har ett byggnadsnummer, B1, 

B2 osv. Dessa nummer används som förkortning och hänvisning 

till berörd byggnad. För att studera var respektive byggnad ligger 

finns flera situationsplaner i rapporten samt en stor situationsplan 

längst bak i rapporten, vilken går att fälla ut och ha utvikt parallellt 

med att rapporten läses. 

Sammanfattning 

Gamlestadens Fabriker utgör en bevarad fabriksmiljö och ett 

unikt industriminne. Äldsta byggnaden inom området är från 

1700-talet och den yngsta från 1950-talet. Ett spann på över två 

sekel som gör området extra spännande. Redan på medeltiden 

låg det en gammal handelsstad i området och på 1600-talet anlades 

landerier med jordbruksmarker. 1700-talet karaktäriseras

av sockerbrukets verksamhet och på 1800- och 1900-talet har 

textilindustrin varit den dominerande näringen. Idag inrymmer 

anläggningen en mängd olika företag som hyr kontorslokaler i 

den äldre fabriksmiljön. Alla byggnader har ett nummer, byggnad 

1 (B1) byggnad 2 (B2) osv. Redan vid sekelskiftet 1900 fanns en 

byggnadsnumrering för området, men denna överensstämmer 

inte med dagens. På ritningar från 1940-talet ser vi nuvarnade 

numrering för första gången och den används än idag. 

Gamla och Nya Lödöse 

Området där Gamlestadens Fabriker är beläget är historisk mark. 

Redan på 1200-talet etablerades staden Gamla Lödöse i Gamlestaden 

som var den tidigaste svenska handelsutposten västerut. 

Området låg då ett gränsland mellan Sverige, Norge och 

Danmark. År 1455 brändes Gamla Lödöse av danskarna, vilket så 

småningom blev slutet för staden och nästan 20 år senare beslutades 

att staden skulle flytta nedströms, närmare älvmynningen, för 

att undvika norska tullar, få isfria vatten vintertid och dessutom 

erhålla en kortare inseglingssträcka. 

Den nya staden fick namnet Nya Lödöse och anlades på ömse 

sidor om Säveåns mynning och en stor del av den nya staden låg 

inom nuvarande Gamlestadens Fabrikers område. Staden anfölls 

ett flertal gånger under 1500-talet på grund av sitt utsatta läge och 

slutligen beordrade Gustav Vasa i mitten av 1500-talet att stadens 

borgare skulle flytta ut till Älvsborg där borganläggningen, vid 

nuvarande Novotel i Klippan, skulle ge invånarna ett bättre skydd. 

Idag finns det nästan inga spår efter den medeltida staden. 

Området ödelades till en början och förvandlades till utmark 

med kreatursbete och jordbruk. Under 1600-talet byggdes det 

upp flera landerier i området. Ett av dessa landerier var Ånäs landeri 

som under många år drevs av den välkända köpmannasläkten 

Inledning 

Sahlgren och som låg där nuvarande Gamlestadens Fabriker ligger. 

Sockerbruket vid Gamlestaden 

Bröderna Jacob och Niklas Sahlgren erhöll 1729 ett fabriksprivilegium 

av staten som innebar en exklusiv rätt att anlägga sockerbruk 

i Göteborg. De startade sin verksamhet i Gamlestaden 

(vid Säveåns södra strand) och för sockerproduktionen uppfördes, 

i nästan slottslik form, en stor stenbyggnad som stod klar 1733. 

Det sades att byggnaden var stadens största och verksamheten tillhörde 

sannolikt ett av Europas största sockerbruk på den tiden. 

I slutet av 1700-talet brinner byggnaden och återuppbyggs, 

men med bara en vindsvåning till skillnad från de tre som den 

ursprungliga fastigheten hade. Byggnaden finns bevarad än 

idag och har beteckningen B1. Den Sahlgrenska familjen driver 

bruket i närmare ett sekel, men säljer verksamheten till Niklas 

Björnberg 1820, dåvarande direktör för Ostindiska Kompaniet. 

Bruket hinner få ytterligare en ny ägare innan sockerproduktionen 

lades ned för gott 1835 på grund av att konkurrensen hårdnat 

och marknaden inte längre var lika lukrativ. 

Rosenlunds Fabriker 

Textilverksamheten vid Rosenlunds spinneri, som startade 1847, 

letade efter nya expansiva lokaler och köpte upp det före detta 

Sahlgrenska sockerbruket 1854. Och sockerbrukets huvudbyggnad, 

B1, byggdes om till spinneri. Verksamheten gick bra och nya 

byggnader uppfördes kontinuerligt inom området, bland annat 

blekeri- och färgeribyggnader. En ny spinnerifabrik, B2, uppfördes 

1873-75 och fabriksmiljön kompletterades även med arbetarbostäder, 

bagarstugor och brygghus – ett led i arbetet att knyta 

arbetarna till sig genom ett ökat socialt ansvarstagande. 

11

12 

Inledning 


Verksamheten fick svårigheter på 1880-talet och hela verksamheten 

såldes till handelsföretaget Johansson & Carlander. De 

hade varit verksamma i staden under tjugo års tid, främst som 

återförsäljare av Norrköpings Bomullsväveri ”Tuppens” färdigvävda 

textilier. Vid det här laget sysselsatte fabriken cirka 450 

arbetare och anläggningen utgjordes huvudsakligen av den gamla 

sockerbruksbyggnaden (B1) som inrymde spinneri, ytterligare en 

spinneribyggnad (B2) samt den kontorsbyggnad som inrymde 

både administration och tidigare även Jacob Sahlgrens bostad. 

Nere vid Säveån låg färgeriet och där nuvarande kontors-byggnaden 

ligger (B19) låg bostadshus för fabrikens förmän. På 

området fanns också arbetarbostäder. 

Företaget fick åter igen ett uppsving och området expanderade 

ytterligare och nya byggnader uppfördes. Det var nya blekeri- och 

färgeribyggnader (vid nuvarande B15 entréparti), gasverk (B13), 

skorstenar, flera nya maskinhus och kolförråd. 

Vid slutet av 1800-talet beslöt man sig för att börja väva själva. 

Tidigare hade Johanssons & Carlanders tillverkning begränsats 

till garn och tråd och för att fylla den lucka som uppstod beslöt 

man sig för att starta egen tillverkning av väver. Året därpå uppfördes 

det nya väveriet, söder om B2, som kallades B5 III. Och i 

samband med detta bildades ett nytt fastighetsbolag 1891, Gamlestadens 

Fabrikers AB. 

Än så länge hade verksamheten varit koncentrerad till områdets 

norra sida, men kring sekelskiftet 1900 började företaget 

även ta de södra delarna i anspråk. Inom södra området fanns det 

också mindre magasinsbyggnader, uthus, pannhus och stall för 

hästar. 

Under decennierna före sekelskiftet hade Gamlestadens Fabriker 

utvecklats till Skandinaviens största bomullspinneri. Antalet 

arbetare hade vuxit från 450 vid övertagandet 1881 till 1500 ar- 

betare vid sekelskiftet 1900. Ett nytt huvudkontor med lager, B19, 

uppfördes 1903 och samtidigt fick området sin första kraftcentral 

som ett tecken på den elektrifiering som började ta över området. 

Det var vid den här tidpunkten som företagets driftingenjör Sven 

Wingqvist utvecklade det sfäriska kullagret för att underlätta 

fabrikens kraftöverföring, vilket kom att bli utgångspunkten för 

SKF som grundades 1907. 

Utbyggnaden och moderniseringen av fabriksanläggningarna 

pågick till 1950-talet. En stor brand eldhärjade de äldre färgeri- 

och blekeribyggnaderna och en ny stor byggnad, B15, uppfördes 

1928 för detta ändamål. Denna nyklassicistiska byggnad är idag 

karaktäristisk för Gamlestadens Fabriker. 

De kommande decennierna fullbordades området med tidstypiska, 

allt mer funktionalistiska fabriksbyggnader, B6, B21 

och B22. Som ett bevis på den begynnande bilismen kom på 

1930-talet de första garagen, sedermera B27. Spinning, blekning, 

färgning, nät- och lakansvävning kompletterades med konfektionstillverkning. 

Området förvandlas och byggnader rivs 

På 1950-talet revs flera äldre byggnader i områdets södra del. 

Exempelvis så revs en av de tre kvarvarande bostadshusen längs 

Trastgatan för att ge expansionsytor till det nyuppförda B27. Den 

sista nybyggnad som uppfördes inom området var B18 år 1959. 

Byggnationen medförde att både B20, marketenteribyggnad, och 

B50, landeritidens mangårdsbyggnad, revs. Båda dessa byggnader 

var från början av 1700-talet. 

Under 1960-talet kom textilkrisen, vilket bland annat ledde till 

att Gamlestadens Fabriker gick samman med sin värsta inhemska 

konkurrent, det Norrköpingsetablerade företaget Tuppen. Detta 

kom att resultera i att expansionen avstannade i Gamlestaden, 

medan Norrköpings industrier tilldelades allt större produktions-

esurser. Gamlestadens Fabriker omvandlades till Investment AB 

Asken. Och under kommande år lades allt fler verksamheter inom 

området ned. 

På 1970-talet förändrades ägarstrukturen ytterligare och fler 

byggnader revs, bland annat B5 I och B6. Rivningsansökan gällde 

även B1, B13 och B14, men denna ansökan avslogs, som tur 

var, eftersom B1 ingick i den kommunala bevarandeplanen. 

Gamlestadens Fabriker räddas 

På 1980-talet övertogs Kvarteret Elefanten (Gamlestadens 

Fabriker), Kvarteret Taggsimpan och Kvarteret Turitz av 

Försäkringsbolaget SPP. Efter ett par år av traditionell fastighetsförvaltning 

förändrades synen på området. Det hade funnits diskussioner 

om att riva och bygga nytt i området, men fastighetskrisen 

omöjliggjorde planerna och inga av byggnaderna revs. 

Istället initierades ”projektet Gamlestadens Fabriker” med målsättningen 

förändra och lyfta området med byggnadernas villkor som 

utgångspunkt. 

Områdets unikt sammansatta industriarkitektur med en kontinuerlig 

utveckling av byggnader från 1733 tål inte alltför stora 

ingrepp utan att helheten går förlorad. Förenklat kan man säga 

att det var en blandning av omsorg om den äldre arkitekturen och 

marknadsekonomiska hänsyn som bidrog till att Gamlestadens 

Fabriker finns kvar idag. Ett förhållningssätt som har rönt uppskattning 

från flera håll, både från Statens Fastighetsverks årliga 

Helgo-pris samt från lokala arkitekt- och byggorganisationer. 

Stadsbyggnadskontoret arbetar för närvarande med en fördjupad 

översiktsplan som förhoppningsvis bidrar till att en förtätning 

och ytterligare uppblandning av byggnader och verksamheter 

kommer att ske inom stadsdelen Gamlestaden. Mest glädjande 

är att bostäder och egen kommunikation kommer tillbaka. Det 

Inledning 

planeras både för bostadsbyggnation och en egen pendeltågstation 

inom området. 

13

Gamlestadens äldre historia 


Platsen där Gamlestadens Fabriker ligger är historisk. Ända sedan 

1200-talet har betydelsefulla handelsvägar passerat i området som 

dessutom varit ett gränsland för såväl Sverige som Norge och 

Danmark. Konflikter har självklart inte uteblivit. Området var 

under lång tid Svea rikes västra utpost, dess viktigaste handelsväg 

väster ut, mitt emellan Danmark och Norge - två länder som 

under vissa perioder varit samma stat vilket bäddat för konflikter. 

Strider har utkämpats, tullar utmätts och ett strategiskt spel förts 

för att gå segrande, eller åtminstone minst sargad ur konflikterna. 

Gamla Lödöse 

Den tidigaste svenska handelsutposten västerut gick via staden 

Gamla Lödöse som låg några mil uppströms Göta Älv, från Göteborg. 

Allt land öster om älven tillhörde Sverige medan områdena 

väster om tillhörde Norge och områdena söder om tillhörde 

Danmark. Området var med undantag för Gamla Lödöse inte av 

någon större ekonomisk betydelse för riket. Områdets betydelse 

var snarare strategisk, då det gränsade till de båda grannländerna, 

som Sverige vid den tiden hade ansträngda relationer till. 

Den riktigt betydelsefulla platsen i området, så väl ekonomiskt 

som strategiskt, var Bohus fästning. Försvarsanläggningen 

anlades 1308 av norrmännen och blev en bidragande orsak till 

att staden Lödöse förlorade betydelse för handeln. Fästningen 

byggdes ut i omgångar allt eftersom krigstekniken utvecklades 

och ytterligare landområden erövrades på de östra älvpartierna, 

15

16 


tillhörande Sverige. Följden blev att all den svenska handeln som 

passerade fästningen beskattades. Gamla Lödöses betydelse som 

utpost mot väst blev därmed begränsad. 

År 1455 brändes Gamla Lödöse av danskarna, vilket så 

småningom blev slutet för staden. Den omflyttning av Sveriges 

västra handelsstad som riksrådet med Sten Sture d.ä. i spetsen 

övervägt under en längre tid aktualiserades på nytt. 1473 beslutade 

man att flytta staden nedströms, närmare älvmynningen, för 

att undvika norska tullar, ha isfria vatten vintertid och dessutom 

erhålla en kortare inseglingssträcka. Ytterligare skäl till flytten 

var att lägga en svensk hamn med exportmöjligheter närmare 

Sjuhäradsbygden och på så vis förhindra att svenska exportvaror 

transporterades via det danska Halland. 

Nya Lödöses tillblivelse 

Staden Nya Lödöse anlades på ömse sidor om Säveåns mynning 

och en stor del av den nya staden låg inom nuvarande Gamlestadens 

Fabrikers område. Men idag finns det nästan inga spår efter 

den medeltida staden. 

Till ytan var Nya Lödöse inte speciellt stort. Stora delar av 

staden lär ha rymts inom nuvarande Gamlestadens Fabrikers område. 

Trots att den ytmässigt var liten var den inte obetydlig som 

handelshamn utan även med internationella mått mätt var det 

en livskraftig hamn. Staden tull- och skattebefriades, och blev 

således en frihamn under de första tjugo åren, för att ge nybyggandet 

en bra start och den utvecklades dessutom till att bli Sveriges 

andra hamn under 1500-talets mitt. Även befolkningsmässigt 

tillhörde Nya Lödöse en av Sveriges större städer. Under 1500talets 

sista årtionden var invånarantalet drygt 1000 personer. En 

av de viktigaste handelsvarorna var tyger - något vi kommer att 

återkomma till. 

Staden kringgärdades av jordvallar, stadsmur, vindbryggor och 

vallgrav. Staden anlades efter en stadsplan, något som måste ses 

Bild 2. Skissen är ett försök till att visa hur staden Nya Lödöse kunde ha sett ut 

under 1500-talet. Staden kantades av en vallgrav och inrymde så väl stadstorg som 

rådhus och kyrka. Rådhuset låg mitt i nuvarande området för Gamlestadens Fabriker. 

Kartan är hämtad ur, ”Gamlestaden: historik och arkitekturguide”.

som ovanligt vid denna tid. Förutom Säveån, som den väst-östliga 

transportleden, fanns dessutom en landsväg med nord-sydlig 

sträckning genom staden. Båda förmodligen av lika stor betydelse. 

Större delen av de landtransporter som skedde i regionen 

passerade här. Danskarna led av att svenskarna nu kontrollerade 

området och försvårade landets kommunikationer med framför 

allt Norge. Att dessutom staden växte sig allt starkare skapade 

problem i relationerna mellan Danmark och Sverige och var en 

av de tyngsta skälen till att konflikterna trappades upp under flera 

århundraden framöver. 

Bron över Säveån användes flitigt i alla sammanhang, inte 

bara för transporter. Platsen var ett omtyckt ställe att träffas på. 

Det arrangerades både giftermål och, enligt rättegångsprotokoll, 

slagsmål på bron. År 1543 befann sig en stor folkmassa på bron då 

den brast och 60 personer miste livet. 

På den plats där nu Gamlestadens Fabriker ligger fanns vid 

tiden för Nya Lödöse stadstorget och rådhuset. Rådhuset användes 

som arrest och på taket fanns en klockstapel som varje kväll 

ringde som markering för att utegångsförbud rådde. Vid kyrkan 

som var placerad på andra sidan ån fanns stadens andra torgbildning. 

En ny större kyrka uppfördes emellertid under 1500-talet 

strax utanför staden. Denna kyrka monterades ner då man övergav 

staden för det nyanlagda Göteborg och utgjorde den första 

Tyska kyrkan. 

Nya Lödöses fall 

Nya Lödöse anfölls och förstördes sammanlagt tre gånger under 

1500-talet och på grund av sitt utsatta läge beordrade Gustav 

Vasa i mitten av 1500-talet att stadens borgare skulle flytta ut till 

Älvsborg där borganläggningen, vid nuvarande Novotel i Klip- 


Bild 3: Målning av Gustaf Henrik Brusewitz från 1884 som visar på hur bron vid 

Nya Lödöse rasade 1543. Originalet hänger på Göteborgs konstmuseum. GLA. 

17

18 


pan, skulle ge invånarna ett bättre skydd. När denna stad lades 

i ruiner vid danskarnas anfall flyttade man tillbaka. Nederlaget 

vid slaget resulterade i Älvsborgs första lösen som innebar att en 

summa erlades danskarna för att återlämna Älvsborgs fästning i 

svenska händer. 

Trots att inga fler anfall tillstötte Nya Lödöse flyttade vissa, 

lockade av skatt- och tullbefrielse i början av 1600-talet, till Göteborg 

på Hisingen. En stad anlagd strax innanför Nya Älvsborgs 

fästning. Borgerskap i staden var främst avsett för holländare, då 

den svenska kronan hade för avsikt att knyta tätare handelskontakter 

med denna nation. Även denna Hisingsstad lades i ruiner 

av danska styrkor. Danskarnas aggressivitet var inte över i och 

med detta utan även Nya Lödöse drabbades. Staden intogs och 

många människor dog. Kort därefter återerövrade svenska trupper 

staden, hämnd utkrävdes och trehundra norrmän dödades. 

De tyska legoknektarna bytte däremot bara arbetsgivare, danska 

mynt i lönekuvertet byttes mot svenska. 

Totalt sett vann danskarna kriget i området, man hade kontroll 

över Nya Älvsborgs fästning och för att släppa detta i svenska 

händer utkrävdes Älvsborgs andra lösen. Under tiden fram till 

att lösen erlades låg bland annat markerna runt Nya Lödöse som 

pant. Trakten utgjordes till stora delar av ekskog, ett träslag som 

var grunden i allt nordiskt skeppsbygge och därför hårdvaluta. 

När panten återlämnades var skogen skövlad och enbart rötterna 

återstod av de stora ekarna. Stora arealer runt hela Göteborg ödelades 

för Älvsborgs andra lösen på samma vis i början av 1600talet. 

Första arkeologiska utgrävningen i området genomfördes under 

ledning av Sixten Strömbom 1918. Strömbom har utifrån sina 

fynd försökt att rekonstruera Nya Lödöses stadsplan. Idag finns 

det inga synliga rester av Lödöse, som en gång var landets viktig- 

aste stad. Vid Gamlestads torg står en minnestavla som berättar 

om den forna internationella handelsstaden. 

Området förvandlas till utmark 

När svenskarna 1611 återerövrade Nya Lödöse brändes staden 

på order av Gustav II Adolf. Artilleriutvecklingen hade lett till 

mer långskjutande pjäser och stadens läge blev således allt mer 

utsatt och svårare att försvara. Invånarna anmodades att bosätta 

sig i närliggande städer. De som trots allt stannade kvar i området 

tvingades att bosätta sig i det nyanlagda Göteborg. För säkerhets 

skull jämnades Nya Lödöse med marken efter det att de sista invånarna 

avflyttat. 

Då Nya Lödöse utplånades för gott tillföll marken staden 

Göteborg. Ett område som bedömdes enbart duga som utmark. 

Ganska snart uppstod kreatursbete och endast på gynnsammare 

jordar bedrevs jordbruk. Successivt blev markförhållandena bättre. 

Boskapens självgödslande och slitande på betesmarken, arrendatorernas 

brukande och jorderosionens påverkan gav med 

tiden allt bättre förutsättningar för en odlingsbar jord. 

Rätten att bruka marken eller använda den som bete utgick 

i arrendeform, ett arrende som tillförde stadens kassa betydande 

summor. Summor som gick direkt tillbaka till det penningslukande 

byggandet av befästningsverket. De första arrendatorerna av 

markerna runt det utplånade Nya Lödöse var immigrerade holländska 

bönder, men hade mot slutet av 1600-talet följts av ett allt 

större antal svenska arrendatorer. 

Målet med utarrenderingen var att erbjuda råvaror på nära håll 

till stadens invånare, att låta de angränsande områdena fungera 

som stadens kornbod. De trädgårdar och kålgårdar som odlades

upp anlades till en början i stadens absoluta närhet, men allteftersom 

Göteborgs invånarantal ökade spreds dessa näringar även 

till ytterområdena – bland annat kring nuvarande Gamlestadens 

Fabriker. 

Landerier 

Den första perioden efter Göteborgs tillblivelse 1621 rådde det 

inte något storskaligt brukande av jordarna. Marken utmed 

Säveån ägdes av kronan, som arrenderade ut den. Landerier 

skapades och äganderätten tilldelades i regel stadens styrande 

familjer. Ett landeri var ett ståndsmässigt bebyggt jordbruk, 

med nästan herrgårdsliknande huvudbyggnader, på en stads donationsjord. 

Det hindrade inte att marken även fortsättningsvis 

arrenderas ut till de personer som redan brukade jorden, men det 

kollektiva ägandet av jordarna hade förbytts till ett mer privat. 

De lantliga miljöerna - friska vatten och öppna ytor – blev 

med tiden allt mer lockande för landeriernas ägare och sommarvistelser 

blev allt vanligare. Mangårdsbyggnaderna kom att bli 

större och nådde till slut herrgårdslika proportioner. 

Ett av landerierna var Ånäs Landeri, som kom att bli starten 

för Gamlsestadens Fabriker. Under hela 1600-talet hade marken 

skiftat arrendator ett flertal gånger, ofta med en arrendator som 

egentligen var ett konsortium av flera kapitalsvaga jordbrukare. 

Precis som de flesta jordar övergick även ägandet av Ånäs landeri 

1712 till en av stadens mer inflytelserika släkter, nämligen 

Nils Perssons änka - den Sahlgrenska släktens stammoder, Sara. 

Ånäs landeri drevs sedermera inom den Sahlgrenska släkten i 130 

år. Samma släkt gavs även äganderätten till Mariebergs landeri 

(beläget på motsatt sida av nuvarande Gamlestadsvägen och som 

idag är en del av SKF’s fabriksområde) samt Kristinedals landeri, 

som revs på 1960-talet. 


Bild 4. Fotografier av Gamla Landeriet B50 innan byggnaden revs 1957. GSM. 

Sockerbruket 

Ägaren till Ånäs Landeri, handelsborgarrådet Jacob Sahlgren och 

brodern, direktören för Ostindiska Kompaniet, Niklas Sahlgren, 

ägare av Mariebergs landeri erhöll 1729 ett fabriksprivilegium av 

staten som innebar en exklusiv rätt att anlägga sockerbruk i Göteborg. 

Ett privilegium som gjorde att man hade ensamrätt att bedriva 

sockerframställning inom en trettiomilsradie och som löpte 

under en 25-årsperiod. Verksamheten förlades i Gamlestaden. 

För själva sockerproduktionen uppfördes en byggnad, större 

än själva mangårdsbyggnaden, med fasaden mot ån och med 

19

20 


mangårdsbyggnaden som flygelbyggnad. Byggnaden uppfördes 

i nästan slottslik form i fem våningar plus en hög takresning, 

nuvarande byggnaden B1, och stod klar redan 1733. Det sades att 

byggnaden var stadens största och tillhörde kanske ett av Europas 

största sockerbruk på den tiden. 

På sockerbruket arbetade till en början 1 mästare, 10 gesäller 

samt 6 drängar. Redan under landeriets tid hade ett antal byggnader 

uppförts på platsen, förutom mangårdsbyggnaden fanns ett 

mindre antal byggnader och skjul på platsen. Landeriets ladugårdar 

och odlingslotter låg till större delen på områdets södra del. Den 

konkurrensfrihet bröderna Sahlgren var statligt lovade upphörde 

i förtid. De fick enbart behålla marknadsmonopolet i tjugo år mot 

Bild 5. Uppmätningsritning av landeribyggnaden B50. Ritningen visar hur byggnaden 

såg ut efter branden 1757. Hämtad ur “Göteborgs landerier”. 

utlovade tjugofem. Den första utmanaren på marknaden var ett 

bruk anlagt i nuvarande Palacehuset i Brunnsparken. 

År 1756 dör Jacob Sahlgren och efterlämnar bruket till hustrun 

Birgitta. Året därpå brinner överdelen av sockerbruksbyggnaden. 

Den återuppbyggs men inte lika högt, de tre vindsvåningarna 

blir nu bara en. Brukets ägande fortsätter inom den Sahlgrenska 

släkten, även efter Birgittas bortgång. 

Bild 6. Akvarell över Kviberg och området vid Gamlestadens Fabriker, från 1801. 

Till höger i bild det Sahlgrenska sockerbruket med sin karaktäristiskt höga takresning. 

GLA. 

I början av 1800-talet tvingas Sverige in i det av Frankrike 

upprättade kontinentalsystemet som förbjuder handel med England 

och dess kolonier. Sockerrör till sockerframställningen blir 

nästan omöjligt att få tag på och man använder sig istället av 

sockerbetan som råvara. Efter att kontinentalspärren upphör 

återgår större delen av produktionen till sockerrör som råvara 

Det dröjer till 1820 innan bruket säljs till Niklas Björnberg, 

dåvarande direktör för Ostindiska Kompaniet. Denne man var 

under en lång tid Göteborgs högst beskattade invånare och hade

y. 

Bild 7. Vy över Sahlgrenska sockerbruket (t.h.) och Ånäs Landerier (t.v.), 1830tal. 

GSM. 

under den svenska järnbrukskrisen köpt upp stora delar av denna 

näring. En näringsgren som givits en dödsstöt efter det att Sverige 

förlorade sin dominerande ställning till Europa. 

Då Björnberg avled 1829 begärdes dödsboet, på grund av de 

dåliga finanserna, i konkurs men tillgångarna översteg skulderna 

- i motsats till vad man förväntat sig. Ur dödsboet såldes 1833 det 

tidigare Sahlgrenska sockerbruket. Köpare var Dimberg & Co, 

som fortsatte med produktionen under ytterligare tre år. 

Efter det upphörde tillverkningen av socker vid bruket. 

Konkurrensen hade hårdnat och marknaden var inte längre 

lika lukrativ. Flera nya intressenter hade etablerat sig runt om i 

Göteborgsregionen och vinstmarginalerna blev till slut allt för 

knappa. Det sista produktionsåret för sockerbruket var 1835. 

När verksamheten vid sockerraffinaderiet lades ner styckades det 


Bild 8. Idyllisk bild över Säveån i höjd med Gamlestadens Fabriker, 1860-tal. 

Blyertsteckning av Lars Samuel Wahlström. GSM. 

gamla landeriet upp. Norra delen såldes till Barclay & Co, den 

plats där så småningom Gamlestadens Fabriker kom att växa upp. 

Ett tändstickskonsortium hade för avsikt att bebygga de södra 

delarna, men denna fabrik förlades istället till Jönköping och 

marken bebyggdes aldrig. Kvar på denna del av området låg det 

forna landeriet Ånäs ladugårdar och uthus. 

21

Gamlestadens yngre historia 


Rosenlunds Fabriker 

Samma uppsving som sockerproduktionen hade under 1700talet, 

fick textiltillverkningen under 1800-talet. Detta framförallt 

på grund av att nya kapitalresurser frigjordes till investeringar i 

den nya näringsgrenen. Göteborgs första bomullsspinneri anlades 

av C D Lundström och A Keiller vid Rosenlund 1845. 

År 1847 stod Rosenlunds spinneri färdigt, som en av de tidigaste 

textila industrierna i Göteborgsområdet. David Lundström 

var direktör för Rosenlunds spinneri. Vattendrag var inte längre 

nödvändigt som kraftkälla till den kraftberoende tillverkningsindustrin, 

utan ångkraften erbjöd en friare etablering. 

Vattendragen användes istället främst som transportled vilket var 

skälet till denna textilindustris placeringen vid kanalsystemet i 

Rosenlundsområdet. Rosenlunds Fabriker gick trots sin relativt 

unga ålder lysande och snart letade man efter nya områden för 

sin expansion. Man såg en utvecklingspotential i det före detta 

Sahlgrenska sockerbruket och Lundström köpte upp Barclay & 

Co - det gamla sockerbruket - för att förlägga en filial av sin 

verksamhet hit 1854. Sockerbrukets huvudbyggnad, B1, byggdes 

om till spinneri. Samma år uppfördes ett blekeri (norra delen av 

nuvarande B15). Tre år efter filialens tillkomst byggdes dessutom 

ett garnfärgeri i området, som placerades längs med den blivande 

Gamlestadsvägen. År 1873 - 75 uppfördes en ny spinneribyggnad, 

23

24 


Bild 9. Målning över bomullsspinneriet i Gamlestaden 1869. På bilden ser vi bland 

annat landeribyggnaden (B50), sockerbruksbyggnaden (B1) och marketenteriet 

(B20). Litografi av Ludvig Messmann. GSM. 

nuvarande B2, som följdaktligen kallades “Nya Spinneriet”, medan 

den ursprungliga byggnaden då fick heta “Gamla Spinneriet”. 

Den nationella ekonomiska kris Sverige genomlevde under det 

föregående årtiondet var nu över och första delen av 1870-talet 

kom istället att präglas av högkonjunktur. Spinnerimaskinerna 

gick för högvarv - medan andra delar av verksamheten som garnfärgeriet 

lades på is för en tid framöver på grund av bristande 

efterfrågan. 

En modernare mer ansvarstagande syn på förhållande mellan 

arbetsgivare och arbetstagare utvecklades och lite av en bruksmentalitet 

uppstod. Den dåvarande ägaren Rosenlunds Fabriker 

förvärvade de södra delarna av området, tidigare avyttrade till 

tändstickskonsortiet och man anlade ett antal arbetarebostäder på 

platsen. En av arbetarebostäderna byggdes från grunden - i två 

Bild 10. Bomullsspinneriet 1869. Västra stambanan som trafikerade mellan Göteborg 

och Jonsered passerar Gamlestadens Fabriker. Stambanan invigdes 1856 och var 

Göteborgs första järnvägslinje. Litografi av Johan August Damm. GLA. 

Bild 11. Fotografi på f d arbetarlängor i trä vid Gamlestadens Fabriker, 1904. 

Arbetarbostäderna hade tillhört Carnegie och flyttades från Annedal 1875. GSM.

Bild 12. Bagarstuga som uppfördes för arbetarnas räkning 1880. GLA 

våningar. Utöver det köptes tre envåningslängor av Fastighets AB 

Carnegie som flyttades hit från Rosenlunds spinneri i Annedal. 

Fem år efter det uppfördes en kombinerad bagarstuga med brygghus 

på platsen - ytterligare ett led i arbetet att knyta arbetarna till 

sig genom ett ökat socialt ansvarstagande. Flertalet av arbetarbostäderna 

revs på 1950-talet. 


Året efter att Rosenlunds Fabrikers ägare David Lundström avlidit, 

1880, tillstötte - i svallvågorna av en nationell lågkonjunktur 

- betalningssvårigheter för hela rörelsen. Ledningen valde att 

avhjälpa problemet genom försäljning av filialen i Gamlestaden, 

som med tiden vuxit i omfattning och blivit till en betydande del 

av moderföretagets organisation. 


Handelsföretaget Johansson & Carlander köpte det Lundströmska 

spinneriet. De hade varit verksamma i staden under 

tjugo års tid, främst som återförsäljare av Norrköpings Bomullsväveri 

”Tuppens” färdigvävda textilier. Lågkonjunkturen som 

drabbade Sverige påverkade inte i lika hög grad handelsmän, likt 

Johansson & Carlander. Genom sin vinstrika handelsrörelse blev 

Bild 13. Fotografier av fabrikörerna Carlander respektive Johansson. Foto ur; 

Gamlestadens Fabrikers AB. 

man istället spinneriets nya ägare. 

När svågrarna Johansson & Carlander tar över verksamheten 

vid Gamlestadens fabriker sysselsätter verksamheten 450 arbetare 

och anläggningen utgjordes huvudsakligen av den gamla 

sockerbruksbyggnaden (Gamla Spinneriet) samt ytterligare en 

spinneribyggnad (B2), den kontorsbyggnad (B50) som inrymt 

25

26 


Bild 14. Gamlestadens spinneri, med gamla färgeriet till vänster i bild och till höger 

syns landeribyggnaden, gamla spinneriet och marketenteriet. Bilden är från 1870-talet. 

Litografi ur Sveriges industriella etablissementer, GSM. 

både administration samt även tidigare Jacob Sahlgrens bostad. 

Nere vid Säveån fanns färgeriet och där nuvarande kontorsbyggnaden 

B19 ligger låg bostadshus för fabrikens förmän. På området 

fanns också arbetarbostäder. 

Strax efter övertagandet 1880 inleddes tillverkning av fiskenät. 

Efterfrågan hade ökat eftersom en ny sillperiod uppstått (en period 

som kom att fortsatta några år in på 1900-talet). Fångsterna 

var vid dessa perioder långt över de normala och man inledde 

tillverkning för att möta dessa behov. 

Under föregående sillfiskeperiod, den vid 1700-talets mitt, 

utnyttjades området som sockerbruk och man fann tunnor av 

exporterad svensk salt sill på sockerplantager i Dominikanska 

Republiken i Västindien. Fartyg lastade med sockerrör på resan 

mot Sverige lastades på returresan med saltad sill. En sill som kom 

att utgöra en del av födan för slavarna på sockerrörsfälten. Kanske 

upprepades detta mönster vid den senare sillfiskeperioden och 

Bild 15. Situationsplan över Gamlestadens Fabriker från 1883. GSA. 

slavarna på Sydamerikanska bomullsfält fick smaka sältan av vår 

skarpsill. Som resultat av den produktionsökning Nya Spinneriet 

innebar utökades även den återupptagna blekeri- och färgeriverksamheten. 

Nya lokaler byggdes vid nuvarande B15 entréparti. 

Färgeriverksamheten tillfördes en ny nyans, den turkiskt röda. 

Rött som var bland de svåraste färgerna att infärga då den röda 

färgningen sällan blev tillräckligt mättad och tvättades snabbt ur, 

men med sin turkiskt röda nådde Gamlestadens Fabriker en stor 

försäljningsframgång. 

Det egna gasverket (B13) byggdes ut 1883 då behovet av belysningsgas 

ökade. Allt eftersom elektrisk belysning installerades 

under 1890-talet minskade behovet. Åtta år senare togs hela gasanläggningen 

ur drift. 

Ytterligare en panna installerades till de tre befintliga. Dessutom 

tillkom en ny skorsten, flera nya maskinhus och kolförråd. 

När fabriken konverterade till lindrift (vajrar) orsakades ett tre

månader långt driftstopp. Efter ombyggnaden 1885 tillkom inga 

fler ny- eller tillbyggnadsritningar i området inom en femårsperiod. 

Det kan ha berott på att konverteringen av maskinhuset varit 

så pass kostsamt att man inte hade något nytt kapital att tillgå. 

Troligare var att man faktiskt expanderat rörelsen så kraftigt sedan 

övertagandet så att fler nyinvesteringar inte var nödvändiga. 

Bild 16. Interiör från ångmaskinhuset, B10, kring sekelskiftet 1900. GLA 


Fortfarande var det garn och tråd som såldes till konsumenterna. 

Vävda textiler för försäljning hade inte slagit igenom på bred 

front, vävningen av lakan, dukar m.m. skedde till större delen 

fortfarande i hemmen. Viss del av denna tillverkning skedde som 

förlagsverksamhet. Först kring 1890-talet blir marknaden för 

försäljning av färdiga industriellt tillverkade väver storskalig. 

Johansson & Carlanders agentur på vävnader från det norrköpingsbaserade 

Tuppen sades upp 1891 och då valde man att 

istället börja väva själva, vilket man inte hade gjort tidigare vid 

Gamlestaden. Tidigare hade Johanssons & Carlanders tillverkning 

begränsats till garn och tråd och för att fylla den lucka som 

uppstod beslöt man sig för att starta egen tillverkning av väver. 

Året därpå uppfördes det nya väveriet, söder om B2, som kallades 

B5 III. Under den kommande tvåårsperioden växte väveriet i 

både östlig och västlig riktning. Det ökade produktutbudet påverkade 

även färgeri- och blekeriverksamheten, som till större 

delen var förlagd runt nuvarande B15. Ett pannhus och en större 

skorsten tillkom. 

Gamlestadens Fabrikers AB 

För fabriksanläggningen bildades ett nytt fastighetsbolag 1891, 

Gamlestadens Fabrikers AB. Styrelsen utgjordes av Johansson och 

Carlander och det var även de som fortsatte sköta försäljningen av 

egenproducerade varor. 

Under de följande åren växte flera av de produktionsknutna 

verksamheterna runt nordvästra delen av Gamlestadens Fabriker. 

På grund av variationen i dessa verksamheter var det inte lätt att 

skapa en enhetlig byggnadsstruktur. Blekeri och färgeri som var 

de största enheterna varvades med lokaler för kardning, rensning, 

läggning, ruggning, syning, mangling, torkning och lager. När 

vart och ett av dessa verksamheter krävde utökad yta uppförde 

man en ny liten byggnad, vilket resulterade i ett område som 

27

28 


Bild 17. Vy över Gamlestadens Fabriker från 1892, med Gamla väveriet B5 i fonden. Till vänster syns de arbetarbostäder som byggdes på området 1875 och som låg ungefär där 

nuvarande B19 ligger. De höga skorstenarna tillhörde B11 respektive B1. GLA. 

varken var lättöverskådligt eller yteffektivt. Christoffer Carlanders 

äldste son Axel Carlander och axels kusin, Knut J:son Mark blev 

1894 delägare i firman. Christoffer Carlander avled 1898 och sonen 

övertog platsen i styrelsen för Gamlestadens Fabriker AB. 

I mitten av 1890-talet blev för första gången en produktionsbyggnad 

förlagd på södra delen av området. Det var bara en enkel 

magasinsbyggnad, men utgjorde ändå det första tecknet på den 

expansion av industribyggnader som skulle ske och som snart 

nog skulle tränga undan den befintliga bostadsbebyggelsen. En 

bostadsbyggnation som än inte helt avslutats. Samtidigt som magasinsbyggnaden 

uppfördes tillkom två hus av tegel, B51 och B52. 

Dessa följdes senare upp med en liknande byggnad år 1900, B54. 

Inom södra området fanns det också mindre magasinsbyggnader, 

uthus, pannhus och stall för hästar. Hästarna användes både för att 

transportera kunder och varor till och från fabriken. 

En av de mest typiska särdragen för Gamlestadens Fabriker 

runt 1900 och under trettio år framöver var den spetsiga tornhuv 

som krönte B2 östra trapphus. Tornet byggdes till strax innan 

sekelskiftet för att inrymma den vattencistern som var nödvändig 

för installation av sprinklersystemet till denna del av byggnaden. 

År 1900 kompletterades de befintliga väverilokalerna med 

en ny del, B5 I och B5 II, förlagd åt väster. Ursprunget var

den magasinsbyggnad som fanns söder om B13 och som man 

förmodligen använde till förvaring av stenkol till B11 pannor. 

Denna magasinsbyggnad byggdes till, både på höjden och bredden, 

och kopplades samman med de resterande väverilokalerna så 

att man fick en långsträckt fasad längs hela internvägen. 

Under decennierna före sekelskiftet hade Gamlestadens Fabriker 

utvecklats till Skandinaviens största bomullspinneri. Antalet 

arbetare hade vuxit från 450 vid övertagandet 1881 och vid sekelskiftet 

fanns 1500 arbetare vid fabriken. Som jämförelse fanns 

1949; 260 st, 1955; 220 st, och 1959; 185 st anställda. 

Relationen mellan arbetare och ledning hade varit stormig 

under senare delen av 1800-talet. 1886 ledde avskedandet av tre 

färgeriarbetare till en strid mellan ledningen och hela yrkeskåren. 

Sveriges första lockout följde och utestängde alla göteborgs- 

Bild 18. Översiktsbild över anläggningen från öster, 1905. Bortom anläggningen syns 

Bergslagsbanan som invigdes på 1870-talet och trafikerade Göteborg – Trollhättan. 

Lägg också märke till B2 dominerande torn, vilket idag är något stympat. GSM. 


regionens färgeriarbetare från deras arbetsplatser. Grunden till 

avskedandena var i huvudsak ett fackligt engagemang. En facklig 

rörelse som gick förlorande ur striden och inom Gamlestadens 

Fabriker inte blev aktiv igen förrän under mellankrigstiden. 

Ledningen ville självklart ha fungerande relationer med arbetarna. 

Man erbjöd diverse förmåner, t.ex. kunde man köpa 

stuvbitar i B20 med sin tilldelade ranson. Man erbjöd också 

arbetarebostäder – en förmån i det trångbodda Göteborg. 1903 

producerades en skrift där företaget beskrevs ur ett företagsperspektiv. 

Namnet på skriften ”Under arbetets banér” ger en 

Bild 19. Sahlgrenska huset på Norra Hamngatan var under 1873–1904 huvudkontor 

för det Sahlgrenska sockerbruket, dvs såväl bröderna Sahlgren som svågrarna Carlander 

använde byggnaden som kontor. Foto ur: “Gamlestadens fabrikers aktiebolag”. 

29

30 


vink om vilken roll företaget ville ge sig självt, då man använde 

sig av fackföreningssymbolik. Strax efter sekelskiftet flyttades 

huvudkontoret till Gamlestadens Fabriker. Det hade tidigare 

legat på Norra Hamngatan i det som kallas Sahlgrenska huset, 

mellan Stadsmuseet och Tyska kyrkan (se bilden på föregående 

sida). Efter att företaget förlorat agenturen för Tuppens textilier 

och startat sin egen produktion var det naturligt att ligga nära 

den egna tillverkningen. Ett kontor uppfördes på södra delen av 

området och fick beteckningen B19. Kontor inreddes på bottenvåningen 

medan de övriga våningarna användes till lager ända 

fram till 1994. 

Samtidigt med uppförandet av det nya kontoret byggde man 

även en ny kraftcentral. Elektrifieringen av fabriken var så långt 

gången att ångkraften började bli omodern. Det äldre pannhuset 

revs och ett nytt (B11) uppfördes som inte i lika hög grad var till 

för kraftalstring utan främst avsett för ångproduktion för de olika 

processerna i fabriken. De stora förändringarna skedde i B10 där 

ångmaskinerna var placerade. 1905 togs de sista ur drift och hela 

Gamlestadens Fabriker var då elektrifierad. 

Ytterligare ett led i denna elektriska revolution var den spårvagnslinje 

som drogs fram till och förbi Gamlestadens Fabriker. 

Tidigare hade den naturliga kommunikationssättet mellan Göteborg 

och Gamlestaden varit med båt, men nu valde flertalet istället 

spårvagn. Några år innan spårvagnslinjen drogs fram brann 

Rosenlunds Fabriker ner. Många av de friställda arbetarna valde 

att ta anställning vid Gamlestadens Fabriker och därför ökade 

kravet på bra kommunikation till och från innerstaden. 

Då arbetarna efter en arbetsdag var alldeles noppriga i kläderna 

kallades Gamlestadens Fabriker i folkmun för “Knoppen”. När 

personalen begav sig hem ville de inte vara allt för täckta av 

textildam och kraven på omklädningsrum ökade, främst från de 

anställda som var bosatta inne i Göteborg. 

Winqvist lägger grunden till SKF 

En händelse som tillhör svensk industrihistorias mest intressanta 

var när driftsingenjören Sven Wingqvist på Gamlestadens Fabriker 

arbetade fram de första kullagren. Driftsingenjör Wingqvist 

startade 1906 tillverkning av kullager i B13. Till en början 

handlade tillverkningen om enradiga standardlager, något som 

fabriksanläggningen hade ett stort internt behov av. De dåliga 

grundförutsättningarna i den vattensjuka marken som Gamlestadens 

Fabriker vilade på orsakade ständigt lagerhaverier då 

transmissionsaxlarna med tiden ändrade läge. 

Först skedde tillverkningen i B13, men snart expanderade 

verksamheten och Sven Wingqvist grundade SKF (Svenska Kullagerfabriker) 

1907 med startkapital tillskjutet av Gamlestadens 

Fabrikers ägare Johansson & Carlander. Redan några år efter 

starten uppfann Wingqvist det tvåradiga sfäriska kullagret som 

bättre klarade påfrestningarna. Lagret erövrade snabbt världen 

och gav ett ytterligare ekonomiskt uppsving till de båda företagen. 

Bild 20. Gamlestadsvägen med Gamlestadens Fabriker. T.h. B19 och t.v. gamla 

väveriet B5. Bilden är tagen 1922 och här ser vi också hur den lilla spårvagnen 

trafikerar leden utanför fabriksområdet. GSM.

Ett nytt väveri för lakansväv uppfördes mitt på det södra fabriksområdet 

1909. Det var den första etableringen av en produktionsbyggnad 

söder om internvägen. En etablering som fortsatte 

med låga funktionsanpassade lokaler i en våning med lanterniner 

för att tillgodose ljusinsläppet. Man ville utveckla sitt fabriksbyggande 

till ett byggnadsbestånd där processkedjan inte längre 

skulle vara avgörande för hur verksamheterna sammanfördes. I 

det nya tänkandet ingick att alla nya verksamheter skulle läggas 

till som additiva enheter utanför de befintliga. Man ville undvika 

att bygga på höjden utan istället skulle expansionen ske på bredden. 

Det norra fabriksområdet fullbordades mot interngatan genom 

byggandet av B6. Denna byggnad ritades efter strikt industriarkitektur 

och utan den sirlighet som tidigare varit typisk för 

industrifastigheter. 

Skorstenen på B11 byggdes på med tio meter. Kapaciteten 

ökades och det innebar att övriga pannhus inom området inte 

längre behövdes. B11 kapacitetsökning centraliserade ångproduktionen, 

medan kraften decentraliserats genom införandet av 

elektricitet med motorer vid varje maskin. 

För att motverka lerans negativa påverkan på byggnaderna lades 

mycket kraft, både ekonomiskt och tekniskt, på byggandet av B3. 

På vissa ritningar beskrivs denna byggnad som en tillbyggnad av 

B1, men i själva verket hade byggnaderna väldigt lite gemensamt, 

frånsett dess plats i produktionskedjan. Både grundläggningstekniskt 

som ventilationstekniskt var B3 högstående. 

En stor eldsvåda raderade ut det mesta av färgeri, blekeri och 

appreturbyggnaderna, alla verksamheter lokaliserade till den 

nordöstra delen av området. Ett antal provisoriska byggnader 

uppförs i väntan på färdigställandet av B15, 1928. Byggnaden var 

fyra våningar hög med inredd källare och vind till skillnad från 

den gryende tanken om låga byggnader. Det kom sig av att verk- 


samheterna i B15 inte använde sig av stora och tunga maskiner 

och att transport mellan våningsplanen kunde ske utan allt för 

mycket besvär. Textiltillverkningen breddades 1929 och spinningen, 

blekningen, färgningen och nät- och lakansvävningen 

kompletterades med konfektionstillverkning. Företaget fick namnet 

AB Carma och tillverkningen skedde till en början i B15, 

men 1942 fick man egna lokaler i B22. AB Carma var den textila 

företagsgren som skulle stanna kvar längst inom Gamlestadens 

fabriksområde. 

Bild 21. Flygbild från slutet av 1930-talet, där man bland annat ser utbredningen av 

gamla väveriet (B5) mycket tydligt. Flygfoto av O Bladh, GLA. 

1930 tillkommer de första garagen som ett tecken på den 

begynnande bilismen. Inledningsvis hade arbetarna tagit sig hit 

gående eller med den ångbåt som gick i trafik från Göteborg och 

upp genom Säveån. Under början av 1900-talet ersatte cyklar och 

spårvagn denna båttrafik, men konkurrerades under sextiotalet 

ut av bilismen. 

I början av trettiotalet kringskars området av en ny bansträck- 

31

32 


Bild 22. Vy från Gamlestadsvägen med de vackra arbetarbostäderna, som tillhörde fabriksområdet, till vänster i bild. Bilden är tagen 1938. GLA. 

ning som avsåg att sammankoppla nordlig och östlig järnvägstrafik. 

Den nya banvallen gav den yttre expansionsgränsen för 

fabriksområdet, men av större betydelse var att den spårbundna 

trafiken nu strök tätt inpå södra fabriksområdets bostadsbebyggelse. 

Om det, vid denna tid, fanns en tanke på utökad bostadsbebyggelse 

borde dessa skrinlagts. Allt eftersom kraven ökade på skyddsavstånd 

till farlig godstrafik krävdes så småningom avflyttning 

från de få bostäder som fanns kvar på Trastgatan. 

B2 genomgick omfattande förändringar 1932. Vindsvåningens 

takkupor byttes mot ett horisontellt fönsterband och tornhuven 

över det nordöstra trapphuset försvann. Byggnaden fick betongbjälklag, 

som ersatte de tidigare av trä, med pelare av gjutjärn. 

Det här gällde inte B10, som hade slagna valv. Sättningarna hade 

blivit påtagliga då de tyngre västra delarna (B10) hade satt sig 

kraftigare i leran och skapat stora sprickbildningar i tegelfasaderna. 

Med det nya betongbjälklaget sjönk istället hela byggnaden 

ner i leran. 

År 1941 tillkom B21 på det södra området. Byggnaden kopplades 

samman med det 1909 uppförda väveriet och hade gissningsvis 

vissa gemensamma funktioner.

Anläggandet av det största komplexet på denna del av fabriksområdet, 

B27, påbörjades 1947. Tidigare hade alla byggnader 

orienterats i en väst-nord-västlig riktning efter den internväg som 

delade området. Den nya byggnaden placerades i en väst-sydvästlig 

riktning. Tydligast syns detta idag i förhållandet mellan 

B21 och B27 placering. Det kom sig troligen av att solen inte 

skulle lysa in i takets lanterniner under lika lång tid. Om dessa 

vreds ur läge för solens strålar slapp man vitkalka glaset under 

sommarhalvåret och inomhusmiljön blev drägligare. Förutom 

orienteringen uppfördes denna byggnad på samma sätt som de 

övriga nytillkomna byggnaderna. Låga, med diskret mönstrade 

väggar av rött tegel och större delen av sitt ljusinsläpp genom 

takets lanterniner. 

Området förvandlas och byggnader rivs 

På 1950-talet inleddes ett flertal rivningar i områdets södra del. 

Ett av de tre kvarvarande bostadshusen längs Trastgatan revs för 

att ge expansionsytor till det nyuppförda B27 som också byggdes 

till åt söder och öster. Garage- och magasinsbyggnaden som låg 

mellan B19 och B21 revs. Parkeringsplatser uppläts istället i källaren 

på B27 södra del och därför kom också vaktkuren (B8) och 

huvudingången att flyttas till södra delen av fabriksområdet. 

Den sista nybyggnad som uppfördes var B18 år 1959. Byggnationen 

medförde att både B20, marketenteribyggnad, och B50, 

landeritidens mangårdsbyggnad, revs. Båda dessa byggnader var 

från början av 1700-talet. De var vid denna tid kraftigt förändrade, 

både exteriört som interiört och hade under den senare 

tiden fungerat som lager. Trots att inget av dessa hus finns kvar 

finns ändå ett av sockerbrukstidens rum intakt. En av Landeriets 


(B50) rumsinredningar donerades 1916 till Röhsska Konstslöjdmuseet 

och finns uppställt som ett av visningsrummen. 

Den nya byggnaden B18 var yteffektiv till skillnad från den 

organiskt framväxta industribebyggelse som fanns på platsen. En 

tidigare bebyggelse som innehöll en mängd olika verksamheter 

och därför inte var anpassad till det rådande industritänkandet 

Bild 23. Interiör, med väggmålningar från 1700-talet, från Gamla landeriet som idag 

finns bevarade på Röhsska museet. Foto: Magnus Englund, GAJD arkitekter. 

33

34 


där sambanden mellan verksamheterna i högre grad bestämde 

fabrikens utseende. 

Under sextiotalet blev textilkrisen påtaglig. Det som tidigare 

bara påverkat Gamlestadens Fabriker i form av effektiviseringar 

och minskad personalstyrka fick nu andra effekter. 1960 gick 

företaget samman med sin värsta inhemska konkurrent, det Norrköpingsetablerade 

Tuppen. Redan från början var det tydligt att 

fokuseringen - trots motsatt ägandeförhållande - skulle ligga på 

Norrköpingsindustrierna. 

Denna stad var en mer utpräglad textilstad och hade inte samma 

konkurrenssituation på arbetsmarknaden. I Göteborg fanns 

andra stora industrier som SKF och Volvo, men framför allt fanns 

varvsverksamheten som växte sig allt större och höll lönerna 

uppe. Välviljan var dessutom större från Norrköpings kommuns 

sida. Expansionen kom att avstanna i Gamlestaden medan Norrköpings 

industrier tilldelades allt större produktionsresurser. 

Året efter - 1961 - ombildades Gamlestadens Fabriker till Investment 

AB Asken. Borta var de gamla ”brukspatronerna” som 

Lundström och Johansson & Carlander, som lämnade plats för 

holdingbolag och aktieägande i ett hopplöst försök att rädda den 

döende textilbranschen. 

Konfektionstillverkningen (nedlagd 1963) och spinneriet 

(nedlagt 1966) flyttades över till Norrköping och 1967 lades 

även väveriet ned. Kvar på området fanns AB Carma som ändrat 

inriktning från konfektion till tapeter, mattor och diverse 

ovävda textiler. Framför allt handlade mattillverkningen om 

heltäckningsmattor medan de ovävda textilerna var filtar eller 

stoppningsmaterial. Dessutom fanns ett antal sidogrenar till textilindustrin 

som utvecklats till självständiga företag som till exempel 

tillverkade kartongförpackningar eller system för löpande band. 

Under början av 1970-talet flyttade man den del av Säveån 

som löper längs Gamlestadens Fabriker norrut. I samband med ny 

bansträckning för spårvagnsnätet valde man att stärka åkanterna 

och dessutom få ån längre från fabriksbyggnaderna. All spårvagnstrafik 

lades över från Gamlestadsvägen till Ånäsvägen och kom 

att passera väster om Gamlestadens Fabriker. I början av 1970talet 

köptes bolaget av finansmannen Eric Penser och ägarstrukturen 

förändrades ytterligare. Byggnaderna B5 I och B6 revs 1973 

och var de sista byggnaderna längs internvägens norra sidan. Platsen 

användes efter det som parkeringsplats. Asken Industri AB 

- dotterbolag till Gamlestaden AB - sökte så sent som i maj 1980 

lov för rivning av B1, B13 och B14. Denna lovansökan avslogs då 

B1 ingick i den kommunala bevarandeplanen. 

Gamlestadens fabriker räddas 

På 1980-talet övertogs Kv 

Elefanten, Kv Taggsimpan och 

Kv Turitz av försäkringbolaget 

SPP och förvaltades av 

Westpartner förvaltning AB. 

Fastigheterna ingick i en omfattande 

fastighetsaffär där 

den nya ägaren inte hade 

någon tydlig strategi för sitt 

nya fastighetsinnehav. Under 

några år fortlöpte en traditionell 

fastighetsförvaltning. 

När den stora fastighetsutvecklingen 

tog fart i början 

av 1990-talet försökte de 

flesta fastighetsägarna förädla 

och utveckla sina fastigheter. 

Bild 24. Modefotografering med tyger 

från Gamlestadens Fabriker. De kulörstarka 

tygerna som var så typiska för 

1960-talet. GLA

Man både byggde nytt och utvecklade befintliga byggnader för 

att möta marknadens ökade krav på lokalytor. De tre kvarteren 

var inget undantag och omfattande planer skisserades med bl a två 

stycken 25-våningars kontorshus på var sin sida om Gamlestadsvägen, 

alldeles utmed Säveån. Stora delar av kvarteret Elefantens 

byggnader planerades att rivas och Säveån skulle dras in som en 

ny vattenspegel i en parkliknande miljö där endast två eller tre 

av dagens byggnader skulle bevaras. Kvarteret Turitzs byggnader 

skulle förädlas till kontorslokaler och behålla sin kompakta fasad 

mot väster. 

När fastighetskrisen omöjliggjorde större delen av planerna 

hade man lyckats få både bygglov och rivningslov i byggnadsnämnden 

men ingen av byggnaderna hade hunnit rivas. Lågkonjunkturen 

bidrog till att flera av lokalerna var outhyrda och med 

de senaste planerna hade det redan tidigare eftersatta underhållet 

gjort att flera av byggnaderna var kraftigt skadade. 

1991 fick Losman Nädele arkitekter (idag GAJD arkitekter) i 

uppdrag att utreda fastigheternas status och föreslå åtgärder för 

att byggnadsbeståndet skulle kunna ”övervintra” pågående lågkonjunktur 

för att därefter kunna bidra till fler valmöjlighet för 

fastighetsutvecklingen. Det visade sig att åtgärdsprogrammet inte 

blev avsevärt dyrare än kostnaderna för den planerade rivningen 

och fastighetsägaren valde då att gå vidare med detta. Programidén 

blev starten för projektet “Gamlestadens Fabriker”. 

Alla tre kvarteren ingick i samma förvaltningsenhet inom 

Westpartner, men Kvarteret Elefanten var den anläggning som 

hade störst vakansgrad – över 70% outhyrda lokalytor. Den tillsatta 

projektgruppen, bestående av förvaltare, arkitekter och byggkonsulter, 

fick i uppdrag att fortsätta utredningen med målet att 

hitta nya verksamheter för lokalerna. En målsättning var att utgå 

från byggnadernas villkor, för att ombyggnadskalkylerna skulle 

hålla. Omfattande ombyggnader var till en början inte realistiska 


med tanke på marknadens återhållsamma önskemål. En strategi 

som visade sig gynnsam för denna typ av byggnader. 

Områdets unikt sammansatta industriarkitektur med en kontinuerlig 

utveckling av byggnader från 1733 tål inte alltför stora 

ingrepp utan att helheten går förlorad. Förenklat kan man säga att 

det var en blandning av omsorg om den äldre arkitekturen och 

marknadsekonomiska hänsyn som bidrog till att Gamlestadens 

Fabriker finns kvar idag. Ett förhållningssätt som har rönt uppskattning 

från flera håll, både från Statens Fastighetsverks årliga 

Helgo-pris samt från lokala arkitekt- och byggorganisationer. 

Projektgruppen fick under ledning av Westpartner arbeta 

relativt fritt för att skapa förhyrningsmöjligheter i de gamla 

industrilokalerna. Flera olika planeringsstrategier diskuterades. 

Genombrotten för detta arbete kom 1993 när en grupp fotografer 

sökte nya lokaler och projektgruppen snabbt kom igång med en 

utredning om mediavärldens lokalbehov i Västsverige. Ett tidigare 

nedlagt projekt, i anslutning till Sveriges Radio på Delsjövägen, 

om ett mediahus hjälpte till att få igång en arbetsgrupp kring 

den första delen av området. Det första arbetsnamnet var Bildskaparnas 

Hus och var avgränsat till B15. Här planerades lokaler 

för stillbildsfotografer, reklamfilmsföretag och ett Radio- och 

Televisionsföretag. Projektet hamnade helt rätt i tiden och tillsammans 

med en ökande ”publiktelevision” och fria radiokanaler 

fick Gamlestadens Fabriker en bra start. 

Projektet växte snabbt och både B15 och B18 kom att utgöra 

de första byggnaderna som skulle anpassas för nya ändamål. 

Projektgruppen skapade sig ett arkitektoniskt förhållningssätt 

till byggnaderna och de krav som kom att ställas från framtida 

hyresgäster. 

När Gamlestadens Vävnader lämnade byggnaderna tömdes 

lokalerna på 95% av all fast och lös inredning. Kvar fanns ytterväggar 

och till viss del patinan. Projektgruppen valde att de inre 

35

36 


ombyggnaderna skulle visa så stor hänsyn till byggnadsstrukturen 

som möjligt och de yttre åtgärderna på sikt skulle anpassas till det 

decennium som den inom området senast uppförda byggnaden. 

Detta skulle även visa på utseendet under den period som Gamlestadens 

Vävnader stod på sin höjdpunkt. 

Under 1990-talet förändrades mediavärlden kraftigt. Tidigare 

tydliga gränser mellan verksamheter suddades ut. Projektgruppen 

började arbeta mot både Kultur och Media. Fotografernas 

arbetsvillkor höll på att förändras och planerna på en s k hyrstudio 

kunde förverkligas. B15 och B18 med tillsammans 12.000 kvm 

kom att anpassas till ett byggnadskomplex innehållande norra 

Europas största TV-studio, en hyrstudioanläggning med fem 

olika studiomiljöer efter förebilder både från London och Paris 

samt lokaler för reklamfilmsproduktion. Det färdigställda projektet 

Bild 25. Interiör av modern kontorslokal i Gamlestadens Fabriker. Foto: Ulf Celander 

1996. 

medförde att förfrågningar från ytterligare mediaföretag strömmade 

in. 

Nästa byggnad att anpassas var B3. Det arkitektoniska anslag 

som B15 fick visade sig passa den kreativa miljö som mediaföretagen 

sökte. Anpassade och försiktigt renoverade, centrala, 

industrimiljöer började färdigställas runt om i landet med både 

London och New York som förebilder. Före färdigställandet av 

B3 påbörjades också ombyggnader för B2 med lokalanpassningar 

för underleverantörer inom kultur, media och handel. 

Ett kluster började växa fram, vilket ställde höga krav på områdets 

egen infrastruktur. Lokaler till stöd och service för företagen 

färdigställdes. Här kan nämnas lunchrestaurang, inomhusparkering, 

gymlokal, lokaler för konferens och utställning. 

Gamlestaden – en del av staden 

Mot slutet av 1990-talet börjar Gamlestadens Fabriker närma sig 

en växande centrumkärna i Göteborg samtidigt som Gamlestadsregionen 

får egen växtkraft. Stora omdaningar inom SKF har 

startat och större delen av de äldre industribyggnaderna anpassas 

för kontor och kommersiella lokaler. 

Med detta följer naturligt ökade krav på standarförbättringar. 

Nya typer av verksamheter lägger märke till kvaliteter inom 

denna typ av byggnation – nu när den är färdigutvecklad och 

omdanad. 

Den nya inriktningen på området kom när en för området 

helt ny verksamhet tog plats. En habiliteringsverksamhet för 

ungdomar från de norra och östra bostadsområdena. Den äldsta 

och mest ovanliga byggnaden (B1) hade hittat en ny värdig brukare. 

B1 har bibehållit sin karaktär även om den har byggts om 

kraftigt för olika verksamheter genom åren. Medarbetarna och

Bild 26. Interiör från Restaurang Pannhuset, B11. Foto: Ulf Celander 1996. 

besökarna inom verksamheten har givit den balans som behövs 

för att ett område skall kunna växa med egen kraft. Under de 

först åren på 2000-talet har flera nya typer av verksamheter sökt 

sig till Gamlestadens Fabriker och området har en stor potential 

för framtiden. 

Trafikknutpunkt 

Stadsbyggnadskontoret arbetar med en fördjupad översiktsplan 

som förhoppningsvis bidrar till att en förtätning och ytterligare 

uppblandning av byggnader kommer att ske inom stadsdelen 

Gamlestaden. Mest glädjande är att bostäder och egen kommunikation 

kommer tillbaka. Det planeras både för bostadsbyggnation 

och en egen pendeltågstation inom området. 

Trafiken har under flera sekel varit dominerande i Gamlestaden 

och är så än idag. Redan på 1600-talet när Lödöse stad flyttade 

gick landsvägen mellan Danmark, Sverige och Norge (nuvarande 


E6) genom Gamlestaden – en betydande treriksväg. Dessutom 

passerade huvudvägen mellan Västergötland och Stockholm vid 

Gamlestaden (nuvarande E20). Och järnvägen drogs genom området 

på 1800-talet. 

Under 1960-talet och 1970-talet när trafiken blev som mest 

påtaglig, var målsättningen för stadsdelen att låta bilismen växa 

och ge trafiken utrymme och på 1960-talet föreslogs dessutom 

att 1300 bostäder och 30 industrier skulle rivas och ersättas med 

en 6-filig motorväg. Synsättet och rivningsplanerna förändrades 

som tur var på 1970-talet och landshövdingehusen och de gamla 

industrimiljöerna kunde bevaras. 

I det idag (2003) pågående arbetet med översiktsplanen finns 

en diskussion om att återigen minska trafiken på Gamlestadsvägen 

samt att ge Ånäsvägen en tydligare koppling till Gamlestaden. 

Dessa åtgärder kräver nya förbindelser över älven i delområden 

utanför stadsdelen Gamlestaden. Målet är också att ge kollektivtrafiken 

ett större utrymme med nya stationsbyggnader. 

Bild 27. Illustration till pågående planarbete kring Gamlestaden. Illustration: Losman 

Nädele arkitekter 2003. 

37

38 


Bild 28. Flygfoto över delar av Gamlestaden med Gamlestadens Fabriker i förgrunden. Foto: Nils-Olof Sjödén 2001.

Bild 29. Kvinnlig textilarbetare bakom en av fabrikens vävstolar på 1960-talet. GLA. 

Textil- och bomullsindustrins utveckling 

Textil- och bomullsindustrins 

utveckling 

Vävnadskonst har brukats ända sedan forn- och medeltid och 

efter hand blev verksamheten allt mer fabricerad. På 1500-talet 

uppkom en tydligare klädindustri i Sverige och till en början var 

de flesta stora fabriker lokaliserade till Stockholm eller Norrköping. 

Textilindustrin hörde under flera sekel till en av Sveriges 

tre största näringar. 

Det stora genomslaget för textilindustrin kom under 1700talet 

i samband med att nya mekaniska hjälpmedel slog igenom. 

Spinning-Jenny uppfanns av engelsmannen Hargreaves 1767 

och var en av marknadens första spinnmaskiner, vilken snabbt 

efterträddes av så väl vattendrivna spinnmaskiner som mekaniska 

vävstolar. Engelsmännen blev ledande inom textilindustrin. 

Sveriges första bomullstillverkning startades under 1700-talet 

i Alingsås av Jonas Alströmmer. Och efterhand dök det upp flera 

mindre tillverkningsställen, men före industrialismen fanns det få 

betydelsefulla textilföretag i Sverige. Flertalet var mindre kattuntryckerier, 

som tryckte mönster på tunna importerade bomullstyger. 

Att spinna bomullsgarn började troligen först under senare 

delen av 1700-talet och det första mekaniska bomullsspinneriet 

anlades av Fredrik Hummel vid Gamlebokullen, utanför Lerum, 

på 1790-talet. Den andra stora anläggningen var Sjuntorps spinneri 

vid Trollhättan som anlades 1814. 

Bomullsindustrins utveckling på 1800-talet i Sverige bygger på 

några särskilt viktiga händelser. Efter att den franska kontinentalblokaden 

föll i början av 1800-talet växte sig det engelska in- 

39

40 


flytandet över europeisk handel allt starkare. Alla europeiska 

länder importerade, framför allt färdiga bomullsvävnaderna från 

England. Det tyngsta skälet till det var att all utförsel av textilmaskiner 

förbjudits. Produktion av färdiga vävnader utanför 

England kunde på så vis hindras att växa sig konkurrenskraftig. 

Exportstoppet lyckades väl och England kunde behålla kontrollen 

över textilvaror med hög förädlingsgrad. Det var däremot 

svårare att behålla kunnandet inom landets gränser. Allt fler länder 

runt om i Europa startade under 1830-talet egen tillverkning av 

textilmaskiner med hjälp av inlånade engelska experter. Exportförbudet 

blev allt mer verkningslöst och det engelska utförselförbudet 

av textilmaskiner upphävdes 1842. Och nu togs den nya 

tekniken till fullo i anspråk inom svensk textilindustri. 

Kan man som England inte behålla sin monopolställning på 

försäljning av textilvarorna, är nästa steg att ta greppet om den 

tillverkningsindustri som utvecklas i kölvattnet av denna. Samtidigt 

som det engelska exportförbudet föll upphörde också den 

svenska tullen på råbomull - som ett led i påskyndandet av en 

inhemsk textilindustri med England som förebild. 

Under 1800-talet var de ledande spinnerierna, Holmens i 

Norrköping och Sjuntorps vid Lilla Edet, bägge anlagda i början 

av 1800-talet. Och i mitten av seklet fanns det cirka 20 stycken 

bomullsspinnerier i Sverige. Inom vävningen var pionjären Sven 

Eriksson som 1834 anlade det första svenska bomullsväveriet i Rydboholm. 

Parallellt med den mer industriella verksamheten fanns 

hemvävningen som också utgjorde en betydande näringsgren. År 

1854 startade Rosenlunds spinneri sin verksamhet vid nuvarande 

Gamlestadens fabriker. Under slutet av 1800-talet fick textilindustrin 

ett kraftigt uppsving, vilket huvudsakligen berodde på 

den tekniska utvecklingen samt den ekonomiska konjunkturen. 

Och när Johansson & Carlander tog över verksamheten vid Gamlestaden 

1880 blev etablissemanget snabbt Sveriges största. 

Innan ångkraften introducerades var fabrikerna i behov av att 

ligga i nära anslutning till ett vattendrag eller vattenfall. Rosenlunds 

bomullsspinneri vid Rosenlundskajen var ett av Sveriges 

första mekaniska bomullsspinnerier som använde sig av ångkraft. 

När ångkraften började användas försvann denna lokaliseringsorsak, 

men vattendragen hade fortfarande en betydelse som transportled 

och för avloppsvatten. Detta gjorde att många fabriker av 

dessa anledningar anlades intill t ex Mölndalsån eller Säveån. 

Bild 30. Det gyttriga hamnområdet vid Säveån, med B15 till vänster i bild, 1931. 

GSM 

Kring sekelskiftet 1900 växte mängder av mer eller mindre 

stora textilföretag upp i regionen och 1910-talet var textilindustrins 

stora glansperiod. Under den här perioden var över 

8000 personer sysselsatta i textilindustrin i Göteborgsområdet. 

Men under kommande år togs förstaplaceringen inom svenskt

näringsliv över av metallindustrin, som tog allt större marker. 

Trots detta fortsatte textilindustrin att expandera ända fram till 

slutet av andra världskriget, då över 10.000 personer var verksamma 

i branschen. 

På 1950-talet minskade sysselsättningen och textilindustrin 

kom i en akut kris, vilket resulterade i att fabriker lades ned och 

arbetare sades upp. Och sedan 1950-talet har importen av konfektion 

och textilier tagit överhand. 


Bild 31. Framsidan på det häfte de nyanställda fick vid Gamlestadens Fabriker 1951. 

Här fanns bla information om anställningsvillkor, skyddsföreskrifter, förmåner 

och en beskrivning av arbetsgången. Ur: “När, var och hur inom Gamlestadens 

Fabriker AB”. 

41

Bild 32. Ur Askens årsredovisning och revisionsberättelse för år 1963. GLA. 

Textilverksamheten vid Gamlestadens Fabriker 

Textilverksamheten vid 


Nedanstående avsnitt är en kortfattad beskrivning över arbetsgången 

vid Gamlestadens fabriker kring sekelskiftet 1900. 

Så väl gamla (B1) som nya spinneriet (B2) var uppbyggt och användes 

på samma sätt. Den importerade bomullen anlände först 

till blandningsrummet och härifrån gick den vidare för olika behandlingar. 

Först luckrades bomullen upp och passerade genom 

grova ledningar in till rensrummet där bomullen rensades och 

rengjordes ytterligare. Nästa procedur var kardningen där bomullen 

passerade i kardmaskinerna, vilket i slutänden gav tunna 

skikt av bomull som sedan drogs samman till tjockare band. 

Bomullsbanden sträcktes ut i sträckmaskiner som bearbetade 

banden i form av en grövre spinning varefter banden blev allt 

tunnare. 

Efter dessa förberedande stadier fortsatte tillverkningen i 

byggnadens (B2) andra och tredje våning. Här skedde själva 

spinningen med s k mulemaskiner, ringspinnstolar och tvinnmaskiner. 

På 1910-talet fanns det över 30.000 spinnspindlar i 

Gamlestadens fabriker. 

En del av produktionen gick vidare till härvning (där man 

gjorde härvor av trådarna) och packning för transport till väveriet 

eller färgeriet. 

I taket på spinnerisalarna löpte rörledningar avsedda för det 

automatiska sprinklersystemet. 

Garnspolarna kom sedan till den stora väveribyggnaden, B5 

(Gamla väveriet), för vidare behandling. De spolar som skulle 

43

44 


Bild 33. Karding. GLA 

Bild 34. Härvning. GLA. 

användas som väft behandlades 

inte utan gick direkt till 

vävstolarna, medan det garn 

som skulle användas som varp 

fick gå igenom ytterligare behandlingar. 

Garnet surrades 

först över till större spolar 

(bobiner) och gick sedan vidare 

till varpmaskinerna. Här 

lades garntrådarna upp i bredd 

på en gemensam bom och 

transporterades vidare till 

dressrummet. Här reddes alla 

trådar ut, så att det inte skulle 

trassla till sig under vävningen. 

En ny separat dressbyggnad 

(B21)stod klar 1939. 

Bild 35. Solvning och bomullslager, B5 I. GLA 

I den intilliggande salen skedde solvningen (förberedelse av 

vävstolarna) och förberedelse av vävstolarna. Efter detta var garnet 

redo för vävstolarna. I den stora vävsalen stod mängder med 

vävstolar och ett kaotiskt system av remmar och ledningar. Kring 

sekelskiftet 1900 fanns det nästan 800 vävstolar vid Gamlestadens 

Fabriker. Intill vävsalen låg läggrummet, där de färdiga tygerna 

synades och mättes. Tyger som försåldes oblekta stämplades med 

fabriksmärke och skickades vidare för transport till kund. 

Bild 36. Vävnad för domestik, B5 III. GLA.

De övriga tygerna gick vidare till färgeriet och blekeriet i 

byggnader som låg där nuvarande B15 idag är beläget. Dessa 

byggnader brann 1926 och en ny byggnad (B15) för dessa ändamål 

stod klar 1928. I färgeriet infärgades garnerna i olika 

kulörer. Kring sekelskiftet var Gamlestadens Fabrikers mest 

sålda färg den turkiskt röda som sades vara den enda hållbara 

röda bomullsfärgen. I blekeriet kokades (blektes), tvättades och 

sköljdes garnet tills det blev alldeles vitt. Man använde en särskilt 

framställd vätska för att bleka garnerna. Sedan manglades och 

behandlades de färdiga tygerna för att slutligen transporteras 

till granskningsrummet. Här spändes tygerna fast på rullar fästa 

mellan tak och golv, vilket gjorde att de passerade de stora ljusa 

fönstren som gjorde det lätt att se om det fanns några felaktigheter 

i tyget. Sedan mättes och stämplades varorna med fabriksmärket 

för vidare transport till kund. 

Bild 37. Läggrummet. GLA. 


Under kommande år expanderade 

företaget ytterligare och fler 

byggnader uppfördes, bland annat 

för att ge större lokaler åt redan 

befintlig verksamhet men också 

för att utveckla nya näringsgrenar. 

Bland annat så anlades en 

ny konfektionsfabrik B 22 1942. 

Inom området fanns också en 

mekanisk verkstad där 50 arbetare 

hade ansvaret för att alla maskiner 

var i drift. Och man hade ett eget 

snickeri (låg i B1) som tillverkade 

Bild 39. Garnblekeriet. GLA. 

Bild 38. Bomullen kokades alldeles 

vit i blekeriet. GLA. 

45

46 


alla vävstolar. Den egna brandkåren var alltid beredd om en brand 

utlöstes och mellan alla byggnader fanns ett automatiskt system 

med ledningar för brandsignalering. 

Bild 42. Illustration över produktionsgången vid Gamlestadens Fabriker på 1950-talet. Ur: 

“När, var och hur inom Gamlestadens Fabrikers AB”. 

Bild 40. Dressrummet, fd B15. GLA. 

Bild 41. Fabriksmärket för Investment Aktiebolaget Arken föreställande 

Herkules som tyglar ett lejon med en tråd. GLA.

Industrimiljö 

Industriarkitektur 


I byggnadsbeskrivningen redogörs för respektive byggnad inom 

kvarteret Elefanten och dess utveckling. Även rivna byggnader 

finns med i byggnadsbeskrivningen, dessa markeras särskilt med 

grått. För byggnader som rivits har dock arkivmaterialet varit av 

varierande omfattning. 

47

48 


Utöver större fabriksbyggnader har det inom området även 

funnits många mindre byggnader i form av skjul, förråd, verkstäder 

m.m. I de fall där dessa har haft en numrering och det har 

funnits arkivmaterial finns de med i beskrivningen, i annat fall 

får äldre fotografier berätta för oss om hur området sett ut i sin 

helhet. 

Alla byggnader har ett nummer, byggnad 1 (B1), byggnad 2 

(B2) osv. Redan vid sekelskiftet 1900 fanns en byggnadsnumrering 

för området, men denna överensstämmer inte med dagens. På 

ritningar från 1940-talet ser vi nuvarande numrering för första 

gången och den används än idag. 

Miljön kan vara komplicerad att utläsa och det är svårt att vid 

en första anblick förstå hur området är uppbyggt. För att underlätta 

läsningen se den utvikningsbara situationsplanen längst bak 

i häftet. 

Interiör och invändiga kommunikationssystem 

Området har hela tiden utvecklats och omskapats efter nya behov 

som uppstått. Byggnader har förändrats och nya har tillkommit. 

Och i de flesta fall har byggnaderna specialanpassats för sitt specifika 

verksamhetsbehov. De är uppförda i nära anslutning till varandra 

där de olika stilepokerna ger ett spännande och värdefullt 

uttryck. 

I den ursprungliga verksamheten utgjorde detta dock ett 

problem. Varje byggnad hade sin specifika funktion i produktionskedjan; 

mottagning av råvara, spinneri, väveri, färgeri m.m. 

För att få ett bra flöde mellan byggnaderna och de olika våningsplanen 

anordnades ett system av invändiga gångvägar och broar 

där produkterna enkelt kunde transporteras mellan olika stadier i 

tillverkningen. De leder till de ursprungliga hisschakten och in- 

och utlastningslägen. 

De utgör ett viktigt industriarkitektoniskt element i ett sammanhållet 

område som Gamlestadens Fabriker. Speciellt broarna 

mellan byggnaderna är ett typiskt särdrag som är värt att bevara. 

Ofta är det tekniskt svårt att bevara denna typ av sammankopplingar, 

då byggnaderna har olika grundläggningsförhållanden i 

förhållande till varandra. Och vid Gamlestadens Fabriker har några 

sådana förbindelser rivits, 

t ex den gemensamma stålbro 

som funnits mellan B2, B3 och 

B 15. Det gav så stora skador på 

stommen, framför allt i BI5, att 

den var tvungen att rivas 1994. 

Men mellan B2 och B3 finns 

en trevåningsbro helt bevarad. 

Ett avvikande fönster i B3 fasaden 

visar på brons läge och 

inlastningsporten. 

Under slutet av 1800-talet 

och början av 1900-talet var 

industriarkitekturen rationell 

och ofta med rejäla mått. Efter 

det att byggnaderna blivit 

omoderna för sin verksamhet 

kunde de oftast användas till 

Bild 43. En bevarad internkommunikationsväg 

mellan B2 och B3. Antiquum 

2003. 

något annat, inte helt sällan lager. När man idag ska återanvända 

dessa byggnader och anpassa till moderna krav måste man låta 

byggnaderna förändras för att det överhuvudtaget ska fungera. 

I industriomvandlingsprojekt anpassas byggnaderna till helt nya 

användningsområden och ombyggnadsgraden beror ofta på program 

och behov.

När Gamlestadens Fabriker stod inför sin stora omdaning 1993 

hade den senaste verksamheten gjort en mycket omfattande utflyttning 

och städning. Det innebar att det i princip endast fanns 

bärande stomme och ytterskal kvar. Det fanns i princip inga spår 

av textiltillverkningen och byggnaderna var tömda på maskinparker 

m.m. Utgångspunkten blev då att byggnadernas förutsättningar 

skulle styra förprojekteringar och planer. Innertaken hålls 

generellt på en så hög höjd som möjligt för att byggnadsvolymen 

skall bli tydlig. De flesta rumsindelningar har gjorts med tydliga 

materialval och placerats på ett sådant sätt att den ursprungliga 

karaktären kan avläsas på ett tydligt sätt. 

Typiska industribyggnader 

Göteborg har inte haft någon typisk ”Göteborgsk” industribyggnadstyp 

i jämförelse med landshövdingehuset på bostadssidan. 

Utan industribebyggelsen i Göteborg har stora likheter 

med resterande delar av landet och hämtade inspiration från andra 

länder, framför allt England och Tyskland. 

Industriarkitekturen kännetecknas främst för dess funktionella 

uttryck och detta gick nästan alltid före den arkitektoniska formen. 

Anledningen till att industribyggnader ändå fick en estetisk 

utformning var framför allt på grund av den sociala status som 

fabrikören ville uppnå genom sin anläggning. Anläggningens 

utformningen var också starkt kopplad till marknadsföringsmässiga 

avsikter, det var helt enkelt ett sätt att göra reklam för sin 

verksamhet. 

De vanligaste byggnadsmaterialen var sten och tegel, men 

det förekom även byggnader i trä. Dessa utsattes dock ofta för 

bränder och ersattes allt eftersom med mindre brandfarliga sten- 

eller tegelhus. Huvudsakligen var det bostadshus inom fabriks- 


områden samt mindre förråd och skjul som byggdes i trä. Idag 

finns det få sådana exempel bevarade i Göteborg, och inga vid 

Gamlestadens Fabriker. 

På 1830-talet byggdes de första sågtandsbyggnaderna i England, 

vilka kom att bli mycket signifikativa för industribyggnader. 

Avgörande för denna speciella arkitektoniska utformning var 

framför allt möjligheten att få in rikligt med dagsljus. Byggnadstypen 

konstruerades ursprungligen för att fungera som vävsal, 

men kom att användas även för andra verksamheter. Det har vid 

Gamlestadens Fabriker funnits sågtandsbyggnader, till exempel 

B5 och B8, men idag finns det inga bevarade. 

Textilfabriker utformades främst efter behovet av stora fria 

ytor och ett stort ljusinflöde. Anledningen till de fria ytorna 

berodde delvis på att det skulle var möjligt att samanföra kraften 

mellan alla maskiner. Detta gav upphov till en ny typ av byggnad, 

i regel 3-6 våningar höga med långsmala öppna våningsplan, stora 

fönsterytor och ofta ljusinsläpp från taklanterniner. Till detta 

adderades ofta ett torn innehållande det, för den brandfarliga 

bomullsindustrin, nödvändiga sprinklersystem. När ångkraften 

introducerades i slutet av 1800-talet tillkom ångpanne- och 

maskinhus med tillhörande höga skorstenar. Dessa torn och 

skorstenar utgjorde ofta ett dominerande inslag i anläggningen 

och kom att bli mycket karaktäristiska för fabriksmiljöer i 

allmänhet och textilindustrin i synnerhet. 

Byggnadstekniken var dock fortfarande den traditionella med 

bärande väggar och bjälklag av tegel eller sten. Utvecklingen av 

fabriksbyggnader inom textilindustrin handlar till stora delar om 

att minska brandrisken, vilket bland annat åstadkoms genom att 

bygga stommen i järn istället. 

Textilindustrin var på många sätt en förebild för andra industrier, 

de var tidiga med att introducera den mekaniska driften och 

de skapade nya byggnadstyper. Dels sågtandsbyggnaden i form 

49

50 


av väveri och dels deras stora spinneribyggnader i flera våningar. 

Dessa former och tekniska utföranden anammades sedan vid andra 

fabriksbyggnationer, t ex delar av SKF’s anläggning samt vid 

Kanolds chokladfabrik vid Liseberg. Däremot varierar formen 

på byggnaden, framför allt beroende på andra kraftkällor. När 

elmotorerna infördes var man inte lika arkitektoniskt bunden 

Bild 44. Det karaktäristiska 

trapp- och vattencisterntornet 

till B2. 

Antiquum 2003. 

och kraftkällorna styrde inte byggnadernas utformning i samma 

utsträckning som tidigare. 

Kring första världskriget skedde en stor utbyggnadsetapp, 

vilken karaktäriseras av stora fabriksbyggnader i tegel i flera våningar. 

Av denna byggnadstyp utgör så väl Gamlestadens Fabriker 

som SKF och deras byggnadslänga längs med Artillerigatan välbevarade 

exempel. 

Dessa typer av byggnader uppfördes långt in på 1900-talet. 

Men under funktionalismen så förändrades det arkitektoniska utförandet 

och nya moderna och rationella material introducerades, 

så som glas och betong. Byggnaderna blev enklare, mer strikta i 

sin utformning och framför allt, de byggdes nästan alltid i bara ett 

plan. Fabriksmiljöerna skulle vara yteffektiva, snabbarbetade och 

det skulle vara enkelt att hantera varorna genom produktionen. 

Arkitekter 

Vid Gamlestadens Fabriker har det under årens lopp funnits 

många olika arkitekter, men de som varit mest inblandade och 

ritat flest byggnader är firman A Krüger & son. 

August Krüger föddes i Tyskland och var arkitekt och byggmästare. 

Hans bror, Georg Krüger var också arkitekt och har varit 

med och ritat flera kända Göteborgsmiljöer. August son, Ernst 

Krüger, utbildade sig även han till arkitekt vid bauakademie i 

Berlin och arbetade sedan i sin fars företag. Han var bland annat 

expert på att rita bankbyggnader, men han stod också för många 

industri- och kontorsanläggningar i Göteborg, bland annat Gamlestadens 

Fabriker och SKF. Tillsammans med sin far drev han 

företaget A Krüger & son. Anställd på företaget var bland andra 

Cyrillus Johansson och troligen har han ritat flera byggnader, 

även om Krüger har signerat ritningarna.

Gamlestadens Fabriker – ett unikt industriarv 

Gamlestadens Fabriker anlades redan på 1730-talet och har sedan 

dess, under nästan tre sekler, successivt formerats till en industrianläggning 

med ett unikt byggnadsbestånd med representanter 

från nästan alla tidsepoker. Anläggningen utgör ett konglomerat 

av byggnader, där en mängd om- och tillbyggnader varit med 

och gestaltat området, som idag är ett betydelsefullt industriarv 

med högt industrihistoriskt intresse. Alla om- och tillbyggnader 

speglar dessutom textilindustrins utveckling. 

Under 1700-talet var sockerbruken den mest betydelsefulla 

industrinäringen och Gamlestadens Fabriker var av stor vikt som 

dominerande sockerbruksanläggning. Under 1800-talet förändrades 

verksamheten och en bomullsindustri anlades som snabbt 

blev Göteborgs största textilindustri. Gamlestadens Fabriker har 

dessutom kopplingar till andra välkända företag, så som SKF och 

Original Odhner. 

Bild 45. Flygbild med Gamlestadens Fabriker i förgrunden och SKF:s industriområde 

i fonden. Foto: Nils-Olof Sjödén. 

Kulturhistoriskt värde 


Varför en byggnad eller anläggning klassas som industrihistoriskt 

värdefull kan ha flera orsaker, den kan vara representativ för 

sin bransch eller för ett område, det kan vara en betydelsefull 

näringsgren, tidstypiska eller unika byggnadstyper med arkitektoniska 

värden, utgöra en viktig del av en stadsbild m.m. Byggnaden 

kan dessutom vara av sådan hög ålder att den har ett rent 

överlevnadsvärde. 

Industrianläggningar kan också ha ett socialhistoriskt värde, 

där disponentbostäder, arbetarbostäder och fabriksmiljöer samsas 

inom samma anläggning. När större anläggningar började växa 

fram under 1800-talet utformades de ofta som brukssamhällen 

eller små samhällen i miniatyr. Detta blev en nödvändighet för 

fabrikörerna för att kunna behålla arbetskraften samtidigt som 

fabrikörerna kunde ha kontroll över de anställda. Idag finns det få 

exempel på bevarade helhetsmiljöer, Jonsereds fabriker är ett välbevarat 

exempel där en tydlig hierarkti är väl avläsbar. Lyckholms 

bryggeri är ett annat. På Gamlestadens Fabriker har tyvärr alla 

arbetarbostäder rivits under årens lopp. 

Värdefulla fabriksmiljöer i Göteborgsområdet 

I relation till hur mycket industrimiljöer vi har haft i Göteborgsområdet, 

finns det få bevarade anläggningar. I kommunens bevarandeprogram 

lyfter man bland annat fram Långgatorna i Linné, 

Kvillebäcken, Klippan, Gårda, Almedal, Gamlestaden, Jonsered 

och varvsområdet. Man pekar även på anläggningar som f d 

Carnegiebruket, Lindholmen och Lyckholms Bryggeri vid 

Mölndalsvägen. Enstaka objekt som omnämns som kulturhistoriskt 

värdefulla är framför allt f d sockerbruksbyggnaden (B1) och 

51

52 


kontorsbyggnaden (B19) vid Gamlestadens Fabriker, Gasklockan 

på Gullbergsvass, remfabriken i Gårda samt f d sillsalterier på 

Vargö och Lilla Varholmen. 

I regel har fabriksanläggningar och byggnader genomgått stora 

omvandlingar och förändringar. Enskilda industribyggnader har 

byggts om för att anpassas till moderna krav och i regel är det helheten 

i en anläggning som besitter ett kulturhistoriskt värde, och 

inte enbart enskilda byggnader. Att fabriksbyggnader förändras 

är en nödvändighet för att industrins historia ska kunna överleva 

och det är ur resurssynpunkt inte rimligt att bevara stora miljöer 

som museum mer än i enstaka fall. När det gäller interiörer finns 

det väldigt få bevarade exempel, framför allt där maskinparker 

finns bevarat. I Göteborg har vi till exempel Remfabriken i 

Gårda som utgör ett viktigt exempel på bevarad arbetsplats med 

en intakt bevarad fabriksmiljö. Vid Gamlestadens Fabriker finns 

det ingen maskinpark bevarad. 

Förändringar måste tillåtas, men det är av stor vikt att dessa 

sker på ett sådant sätt att anläggningens industrihistoriska värde 

bibehålls och byggnadernas särdrag bevaras. Industrihistoria är en 

viktig del av vårt kulturarv och nödvändig för förståelsen av det 

samhälle vi idag lever i. 

Industrimiljöer i Gamlestaden 

Stadsdelen Gamlestaden med närmaste omgivning inrymmer 

flera stora och välbevarade industrianläggningar och enskilda 

industribyggnader. I området finns det representanter ända från 

1700-talet fram till våra dagar, men merparten av bebyggelsen 

härstammar från perioden mellan de två världskrigen. 

Förutom Gamlestadens Fabriker finns det flera andra intressanta 

industrianläggningar i området. Före sekelskiftet 1900 

etablerade sig Säfeåns AB österut och söder om Säveån. Företaget 

var en av landets största exportör av sågade och hyvlade 

bräder. Pellerins margarintillverkning startade sin verksamhet i 

området 1895, beläget mot Olskroken till. Slakthuset på norra 

sidan om ån etablerades 1905 och var Sveriges första kommunala 

slakthus. SKF startade 1907 tillverkningen av det sfäriska kullagret 

i en tvåvvåningsbyggnad på Hornsgatan, men verksamheten 

expanderade snabbt och anläggningen växte successivt längs med 

Hornsgatan och Artillerigatan. På södra sidan om ån anlades 1918 

Svenska Kugghjulsfabriken, som senare införlivades med SKF. 

Andra företag som växte upp i området under 1900-talets första 

decennier var Kartongfabriken Industripapp, Original Odhner 

AB, De förenade Kolsyrefabrikerna m.fl. Under 1930- och 

1940-talen fortsatte verksamheter som SKF att expandera samtidigt 

som nya verksamheter anlades i området, t ex Wellpappfabrik 

och Turitz. På 1960- och 1970-talen ökade konkurrensen och 

tiden karaktäriseras främst av nedläggningar och rationaliseringar 

och nästan ingen ny bebyggelse uppfördes i området. För Gamlestadens 

Fabriker innebar detta att stora delar av verksamheten 

lades ned. 

Gamlestaden som stadsdel är intressant ur flera aspekter, men 

kanske fram för allt för den stora utbyggnad av industriellt stora 

företag under 1900-talet första decennier. Detta i kombination 

med en successiv utbyggnad av bostadsområden, främst avsedda 

för industriarbetare anställda av kringliggande företag, ger området 

en egen karaktär. 

Den industrihistoriska utvecklingen i Göteborg 

Den industrihistoriska utvecklingen i Göteborg har av Lisbeth 

Birgersson och Trad Wrigglesworth (Industrihistorisk inventering 

av Göteborgsområdet, 1984) delats in i fyra stadier, där Gamlestadens 

Fabriker finns representerade i alla stadier. 

Det första stadiet representeras av den hantverksmässiga 

produktionen och huvudsakligen den sockerproduktion som

utvecklades till Göteborgs största industri. Från detta första stadie 

finns det i princip bara en byggnad bevarad i Göteborg och det är 

Sahlgrenska sockerbruket vid Gamlestadens Fabriker. Idag delvis 

förändrad och tillbyggd, men karaktären av den gamla sockerbruksbyggnaden 

finns bevarad. I viss mån finns även äldre delar 

av sockerbruket vid Klippan bevarat. 

I det andra stadiet har produktionen utvecklats och tekniken 

kommit lite längre. Den största näringsgrenen som dominerar 

under det andra stadiet är textilindustrin. Textilindustrin var 

framträdande när det gällde nya tekniska innovationer och introducerandet 

av ångkraft. Man var också duktig på att importera 

kunskap om så väl maskinell utrustning och tillverkningen som 

utformning av byggnader, huvudsakligen från England. Jonsereds 

och Krokslätts Fabriker tillhör områdets pionjärer där det engelska 

inflytandet är tydligt och vid Jonsered uppfördes sannolikt 

Sveriges första sågtandsbyggnad. I denna grupp av intressanta 

textilindustrier ingår även Gamlestadens Fabriker. Symboler för 

dessa äldre industrianläggningar var de höga skorstenarna, idag 

tyvärr ofta raserade. 

Det tredje industriella stadiet (efter sekelskiftet 1900) karaktäriseras 

framför allt av svenska innovationer och Göteborgska 

uppfinningar. Gamlestadens Fabriker gav möjligheter till utveckling 

av två betydelsefulla sådana, SKF och det sfäriska kullagret 

samt Original Odhners räknemaskin. 

Efter andra världskriget går industrin in i det fjärde stadiet, som 

karakteriseras av stordrift. Metallindustrin går om textilindustrin 

i storlek och storföretag som Volvo, varven och SKF dominerar. 

Utmärkande för detta stadium var bland annat storföretagens 

utflyttning till nya områden, där industribyggnaderna växte på 

bredden istället för på höjden. Även om Gamelstadens Fabriker 

inte tillhörde ett av dessa storföretag, finns byggnadsstrukturen 

tydligt avläsbar även inom denna anläggning. På 1940-talet an- 


lades nya stora byggnader i endast ett plan, även vid Gamlestadens 

Fabriker. 

Denna utvecklingslinje är tydlig i Göteborgsområdet, och 

Gamlstadens Fabriker är utmärkande inom alla stadier vilket ytterligare 

förstärker dess industrihistoriska värde. 

Kulturhistoriskt värde vid Gamlestadens Fabriker 

Områdets industrihistoriska värde ligger bland annat i dess välbevarade 

karaktär med representanter från olika tidsperioder. Sahlgrenska 

sockerbruksbyggnaden från 1733 (Gamla spinneriet), B1, 

tillhör Göteborgs äldsta bevarade industribyggnad. Byggnaden 

har genomgått stora förändringar, men exteriören (huvudsakligen 

den södra fasaden) har en bevarad exteriör från 1700-talet 

med ett tidstypiskt valmat tak. Nya spinneriet, B2, består av ett 

gytter av olika tillbyggnader, där huvudkroppen uppfördes 1870. 

Byggnaden är typisk för Gamlestadens Fabriker med torn som 

länge utgjorde en symbol för anläggningen. Torn var också synonymt 

för textilindustrin och de spinneri- och väveribyggnader 

som uppfördes under 1800-talet. 

En av de mest typiska särdragen för området runt 1900 och 

under trettio år framöver var just den spetsiga tornhuv som täckte 

Bild 46. T v den gamla sockerbruksbyggnaden B1 och t h B2, B10, B11 mfl. 


53

54 


Bild 47. B3 torn har länge 

varit ett signum för Gamlestadens 

Fabriker. Losman- 

Nädele arkitekter. 

B2:s östra trapphus. Tornet byggdes till 

strax innan sekelskiftet för att inrymma 

denna fabriks vattencistern som var 

nödvändig för installationen av sprinklersystemet. 

Tidigare hade områdets 

signum varit den klockstapel som fanns 

över B1:s östra trapphus. Klockstapeln 

försvann i och med byggandet av B3 

1917 och ersattes då av en mindre. Även 

denna byggnads torn var i någon mån 

områdets signum, en roll det fick överta 

efter att B2:s tornhuv försvann och än 

idag är det B3:s torn som står som byggnadssymbol 

för Gamlestadens Fabriker. 

Kontorsbyggnaden, B19, från 1903 är 

en viktig byggnad för Gamlestadens Fabriker och en typisk rep- 

resentant för sin tid, med bland annat tegel- och granitfasad 

och inslag av jugend. 

Byggnaden är i stort sett välbevarad, men förändrades delvis i och 

med att den f d gården byggdes igen. Både B19 och flera andra av 

anläggningens byggnader uppfördes av arkitektfirman A Krüger 

& son, med August Krüger och sonen Ernst Krüger som frontfigurer. 

Den strikt 20-talsklssicistiska byggnaden B15 ligger pampigt 

belägen längs med Gamlestadsvägen och har sedan 1927-28 varit 

en signifikativ byggnad för Gamlestadens Fabriker. Byggnaden 

som ritades av Conny Nyqvist är slätputsad med dekorativa inslag, 

bland annat i form av den karaktäristiska fasadskylten ”GAM- 

LESTADENS FABRIKERS AKTIEBOLAG”. 

På området finns det även inslag av funktionalismen och 1940talets 

stilepoker inom industriarkitektur. I den södra delen av 

området ligger två 1940-talsbyggnader som trots sin ringa ålder, 

Bild 48. Östra fasaden av kontorsbyggnaden B19. Antiquum 2003. Bild 49. Färgeri- och blekeribyggnaden B15. Antiquum 2003.

idrar till områdets heltäckande uttryck. Konfektionsfabriken 

B22 uppfördes 1942 och fem år senare byggdes ett nytt väveri, 

B27. Dessa byggnader visar tydligt på sin tids ideal, med stora 

yteffektiva byggnader i ett plan. 

Sista byggnaden som uppfördes på området var B18, år 1959. 

Området genomgick en stark förvandling under 1960-talet, då 

flera byggnader revs framför allt på områdets södra sida. 

Rivningarna fortsatte delvis även in på 1970-talet och när området 

stod inför ett vägskäl på 1980-talet diskuterades rivning och 

sanering som ett alternativ för området. Som tur var realiserades 

aldrig detta, utan istället bestämde man sig för att satsa på området 

och låta det genomgå en upplyftning. 

Viktiga miljöer som rivits vid Gamlestadens Fabriker är framför 

allt spinneribyggnader och arbetarbostäder, och i stadsdelen 

Gamlestaden har karaktäristiska miljöer så som Säfveåns anläggning 

och SKF’s första byggnad rivits. Trots att rivningar och stora 

Bild 50. Östra FasadeN av B22. Antiquum 2003. 

Bild 51. Västra fasaden av B27. Antiquum 2003 


omvälvningar skett i området återfinns det många välbevarade 

industrimiljöer i Gamlestaden med höga kulturhistoriska värden. 

55

56 


Bild 52. Flygbild GLA. Foto: O Bladh, 1930-tal.

Byggnadsförteckning 


Det är oklart när man började att numrera byggnaderna enligt 

nuvarande system. Redan vid sekelskiftet 1900 finns en byggnadsnumrering, 

men denna överensstämmer inte med dagens. 

På ritningarna från 1940-talet ser vi nuvarande numrering för 

första gången. 

Rivna byggnader är tryckta i grått. 

Nr Byggnad Uppförd 

B1 Gamla sockerbruket, sedermera Gamla Spinneriet 1733 

B2 Nya Spinneriet 1875 

B3 Rensbyggnad och Spinneribyggnad 1917 

B4 Ursprungligen lager, Ombyggt till garage 1930 1895/1930 

B5 I Gamla väveriet, söder om B13 1884/1900 

B5 II Gamla väveriet, söder om B11 1900 

B5 III Gamla väveriet, söder om B2 1892 

B6 Väveri och nätväveri, väster om B5 1915-16 

B7 Skorstenen som idag ingår i B11 1885 

B8 Nya väveriet och fd portvaktstuga 1919 

B9 Magasinsbyggnad, ingår idag i B11 1900 

B10 Ångmaskinhus, västra delen av B2 1875 

B11 Pannhus och magasin, ansluter till B10 1903 

B12 Transportband och förråd för kol saknas 

B13 Gasverk, verkstad och maskinhus 1883 

B14 Smedjan, i anslutning till B1 1850-tal 

57

58 



B15 Färgeri, blekeri, lager och beredning 1928 

B16 Färgeri och laboratorium 1897 

B17 Färgeri, ingår idag i B15 1926-27 

B18 Beredningsverk. Urprungligen beteckning på sam- 

manlänkningen mellan B15 och brandresterna som 

numera ingår i B15 

1959 

B19 Huvudkontor, lager och matsal 1903 

B20 Marketenteri och lager 1700-tal 

B21 Dressbyggnad, idag sammanlänkad med B27 1941 

B22 Konfektionsfabriken, AB Carmas dressbyggnad 1942 

B23 Ingen uppgift 

B24 Ställverk och mottagningsstation saknas 



B27 Väveri, lager och garage 1947 

B28 Ingen uppgift 

B29 Väveri, södra delen av B27 (Ingår idag i B27) 1952 

B30 Väveri, östra delen av B27 (ingår idag i B28) 1954 

B31- 

B32 

Ingen uppgift 

B33 Stenkolsförråd, beläget intill Säveån saknas 

B34- 

B36 

Ingen uppgift 

B37 Bomullsförråd, beläget utanför B41 saknas 

B38- 

B40 

Ingen uppgift 

B41 Torvförråd, skjul i två våningar, ihopbyggt med B13 

och B14. 

1942 


B42- 

B49 

Ingen uppgift 

B50 Den ursprungliga landeribyggnaden 1733 

B51 Arbetarbostäder, östra delen av Trastgatan 1896 

B52 Arbetarbostäder, mittersta delen av Trastgatan 1896 

B53 Arbetarbostäder, västra delen av Trastgatan 1900 

( Det är inte säkert att det funnits byggnader till varje nummer. 

Det kan ha varit så att man har garderat sig för eventuella expansioner. 

) 

Bild 53. Karta över området från 1951. Ur: “När, var och hur inom Gamlestadens 

Fabriker AB”.

Fabriksområdets utveckling och förändring 

Fabriksområdets utveckling och förändring — 1881 och 1903 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Bild 54. Situationsplan från 1881. Karta från GSA omarbetad av Antiquum 2003. Bild 55. Situationsplan från 1903. Karta från GSA omarbetad av Antiquum 2003. 

59

60 

Fabriksområdets utveckling och förändring 

Fabriksområdets utveckling och förändring — 1919 och 1944 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Bild 56. Situationsplan från 1919. Karta från GSA omarbetad av Antiquum 2003. 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Bild 57. Situationsplan från 1944. Karta från GSA omarbetad av Antiquum 2003.

Bild 58. B1 och södra delen av B3. Antiquum 2003 

Byggnadsbeskrivning 


• B1:Sockerbruksbyggnad/Gamla Spinneriet 

Karaktär 

Byggnaden som uppfördes 1733 är tre våningar hög utan källare 

med inredd vind. Den byggdes ursprungligen friliggande men 

har med åren kompletterats med till- och ombyggnader så att 

endast södra fasaden upplevs som en fristående enhet. 

Den låga sockeln är av granit. På den spritputsade fasaden finns 

inslag av profilerade och dragna lister samt fönsteromfattningar 

i slätputs. Det finns sammanlagt 14 stycken smidda ankarslut på 

fasaden. Stommen är av tegel medan de ursprungliga träbjälklagen 

på senare tid ersatts av betongbjälklag vilande på pelare av 

betong. 

Yttertak är täckt av svartmålad plåt och mot söder finns tre 

stora takkupor med spröjsade fönster. De övriga fönstren är tvåluftsfönster 

och även de småspröjsade. På södra fasaden finns två 

moderna dörrpartier med överljus. Ovan den östra entrén sitter 

ett modernt väderskydd. 

Historik 

När bröderna Sahlgren 1729 erhöll privilegium att framställa 

socker i Göteborgsregionen uppfördes B1 som brukets huvudbyggnad 

för produktion. År 1733 stod sockerbruksbyggnaden 

fullt färdig. Vid tiden för uppförandet var den än mer impon- 

61

62 


erande än idag. Överbyggnaden (vinden) var inredd i tre våningsplan, 

alltså tillsammans med de tre i sten gav det en sex våningar 

hög byggnad. Taket var ett nockvalmat mansardtak med flera 

vindskupor. All produktion skedde i nuvarande B1 medan sockret 

lagrades i mangårdsbyggnadens källare, B50. 

År 1757 brann överbyggnaden, men den, som det beskrivs, 

driftiga änkan Birgitta Sahlgren såg till att återuppföra byggnaden 

så att produktionen kunde fortsätta. Hon nöjde sig med att 

återuppföra överbyggnaden i en våning. Från och med nu gavs 

byggnaden det utseende vi kan se idag. 

Verksamheten var som allra lönsammast de tjugo första åren 

då de Sahlgrenska bröderna hade monopol på marknaden. Nya 

sockerbruk etablerades successivt och konkurrensen hårdnade. 

Tillverkningen lades ner 1835 efter det att två nya ägare 

försökt sig på sockerbruksnäringen. 

Efter att byggnaden stått outnyttjad i knappa tjugo år omvandlades 

den 1854 till spinneri av den nye ägaren, Rosenlunds 

Fabriker, som hade behov att expandera. 

Nu tillkom antagligen en av de två tvärställda byggnadskroppar 

placerade dikt an mot den västra gaveln. Den första byggnaden 

som uppfördes var den yttre av dem och som bevisligen fanns ca 

1860 vilket förklarar den märkliga formen dessa två tillbyggnader 

fått - först tillkom den yttre som en separat byggnad, men kopplades 

samman med B1 då den nya tillkom mellan dessa. Gissningsvis 

innehöll de två tillbyggnaderna en eller flera ångmaskiner 

och kanske även pannorna till dessa. En hög skorsten tillkom 

under samma period och placerades strax söder om den yttre av 

dem. 

Textilproduktionen i dessa lokaler begränsades till framställning 

av garn och tråd. Blekning av garnet, som var den andra 

verksamheten vid denna tid, skedde i en byggnad som låg öster 

om B50. 

Efter att ett nytt spinneri tillkommit på området 1875 kom B1 

fortsättningsvis att kallas Gamla Spinneriet. 

År 1884 byggde man till ett maskinhus på B1 södra fasad, 

idag rivet. Man konverterade transmissionen in i fabriken, den 

gamla kuggdrivningen var otidsenlig och otillförlitlig så istället 

installerade man lindrift (vajer) från maskinhuset och vidare in i 

byggnaden. 

Bild 59. Interiör som sannolikt är från B1 eller alternativt B2, tagen kring sekelskiftet 

1900. GLA. 

Pannrummet B11 byggdes till mot B2’s västra gavel 1903 och 

samtidigt moderniserades kraftkällorna och elmotorer installerades 

till drift av maskinerna i B1. Den egna byggnadens pannrum 

och maskinrum blev härmed överflödiga.

På ömse sidor av det östra trapphuset byggdes 1906 utrymmen 

för matsal, wc, förråd och hiss. Ett nytt renlighetsideal uppstod 

strax efter sekelskiftet 1900. Till viss del på grund av tuberkulosens 

härjningar som framför allt drabbade smutsiga industriområden. 

En annan förklaring till det ökade intresset för omklädningsrum 

var att fabriken i folkmun kallades ”Knoppen”. De som 

arbetade här var alldeles noppriga i kläderna av allt textildamm 

och för att hålla en viss renlighet på den nyligen framdragna 

spårvagnslinjen förbi Gamlestadens Fabriker, var det nödvändigt 

med ombyte efter dagens slut. När senare arbetare flyttades hit 

från det nerbrunna Rosenlunds Fabriker ökade det behovet ytterligare. 

Dessa arbetare var antingen bosatta i innerstaden eller 

passerade med den nya spårvagnslinjen och var därför än mer 

måna om hur de klädde sig. 

Bild 60. Nya spinneriet B2 byggs om med betongbjälklag. GLA. 


Vid denna tid tillkom en ny hiss i trapphuset. Redan ursprungligen 

fanns materialhiss för transport mellan våningarna, men 

den som nu installerades var modern och framför allt elektrisk. 

• B2: Nya Spinneriet 

Bild 61. Ritning för spinnerifabrik 1875. GSA. 

Karaktär 

Huvudbyggnaden 

B2 är ett fyravåningshus av tegel utan källare och en låg granitsockel. 

Fasaden uppvisar en hel del skador, så som sättningar, lagningar 

i teglet och saltutfällningar, framför allt tydliga i takfoten. 

Taket är täckt med papp och överst finns lanterniner vända mot 

norr. Ventilationstrummor finns placerade bakom hisschaktet, 

men denna placering gör att de knappt syns. Huvuddelen av 

byggnaden uppfördes 1875, men kompletterades 1930 med en 

envåningstillbyggnad mot söder och öster. Samtidigt som den 

nya tillbyggnaden uppfördes ersattes alla träbjälklag med betong. 

63

64 


Bild 62. Interiörbilder från B2, spinneri. Bilderna är tagna kring sekelskiftet 1900. 

GLA. 

Kvar som rest från detta finns ett antal ankarslut, främst synliga 

vid trapphusens anslutning till huvudfasaden. Två ”ringklockor” 

av gjutjärn finns bevarade på norra fasaden. Den i huvudsak röda 

tegelfasaden är artikulerad med mönstermurningar i gult tegel 

vid den ursprungliga takfoten. Även i under- och överkant av alla 

fönsterpartier finner man gula tegelpartier. 

Trapphus 

I norra fasaden finns två utanpåliggande trapphus. Det västra är 

fortfarande friliggande medan det östra delvis byggts samman 

med senare tillbyggnader, som passagen mellan B2 och B3. 

I det östra trapphuset är de tidigare fönsterpartierna igensatta 

med tegel och senare ventilationsöppningar markeras istället av 

glasbetong. Mönstermurning i gult tegel finns under de två övre 

våningarnas putsade del som har några höga gröna fönster. Ett 

nytt stickbågat dörrparti har ersatt ett par nu igensatta öppningar. 

Det västra trapphuset har även det några igensatta fönsteröppningar. 

I översta våningen, ovan det gula våningsbandet är 

Bild 63. Ritning på det trapptorn som byggdes till B2 1897. GSA. 

de spröjsade fönstren äldre än de övriga på B2. B2 gavelparti mot 

väster utgörs av flera till- och påbyggnader. 

I själva verket är detta gavelparti B10 som var ångmaskinrummet. 

Alla fönsterpartier på denna sidan av byggnaden är igensatta 

och dessa tidigare öppningar putsade. Spår kan ses på varje våning 

av de ställen där transmissionsremmar överförde kraften till 

de axlar som löpte vidare in i B2. 

Den södra fasaden utgörs av två byggnader, en lägre tillbyggnad 

och själva huvudbyggnaden. Huvudbyggnaden har fönsterpartier

med markiser samt det övre horisontella fönsterbandet, klätt i röd 

plåt. Längs med fasaden löper den gula tegelgesimsen. 

Den låga tillbyggnaden på södra sidan är från 1930 och utgörs 

av en långsträckt envåningsbyggnad av rött tegel och låg 

betongsockel. Den övre delen av denna tillbyggnad består av lättbetongkasetter. 

Det finns en modern port av plåt, en stor lastkaj 

med skärmtak av korrugerad plåt. Över det pappklädda sadeltaket 

löper en påbyggnad med tillhörande spiraltrappa för brandutrymning, 

något som även återfinns på östra fasaden. Lågdelens 

tak var ur-sprungligen av glas, men är idag täckt med plåt. 

Historik 

En ny spinneribyggnad uppfördes 1875, ritad av arkitekt Westerberg 

och kallad ”Nya Spinneriet”. Byggnaden var stor, ytmässigt 

nästan fyra gånger så stor som B1 och bestod av fyra våningsplan 

där översta våningen inledningsvis var en vindsvåning. Norra 

fasaden var försedd med två trapptorn, varav ett idag delvis är 

skymt av tillbyggnader och byggnad B3. 

Bild 64. Södra fasaden av B2. Antiquum 2003. 

B2 har ursprungligen samma 

antal våningar som B1, men 1932 

gavs taket en flackare vinkel och 

vindskuporna ersattes av horisontella 

fönsterband. 

Ett vattentorn byggdes på toppen 

av det nordöstra trapphuset 

1897. Ansvarig för utformningen 

var arkitekt Ernst Krüger. Den 

gavs en tornhuv med raka linjer 

som invändigt rymde en vattencistern. 

Cisternens huvudfunktion 

var att trygga vattenförsörjningen 

av det sprinklersystem 

man höll på att installera. 

Det nordvästra hörnet byggdes 


Bild 65. B2 och östra delen av B3. 


till 1925 för att inrymma nya transformatorer. Tillbyggnaden är 

tydligt avläsbar med ett modernare utseende genom avvikande 

material och färgsättning i de två nya våningarna. Förutom nya 

teknikutrymmen tillkom en matsal i varje våning. 

Fläktschaktets tornhuv försvann 1932 och cisternen med den. 

Den spetsiga tornhuvens branta takfall gavs en flackare takvinkel 

och därmed sitt nuvarande utseende. Även huvuddelen av taket 

gavs en ny, flackare takvinkel. I ytterkant restes taket för att 

möjliggöra en förändring av takkuporna - som inte gav ett fullgott 

ljusinsläpp - till fönsterband sträckta längs hela fasaden. Vid 

denna ombyggnad revs dessutom alla träbjälklag ut och ersattes 

av betong. 

En låg tillbyggnad längs syd- och östfasaden uppfördes 1932 

och fungerade framför allt som lager till B2 och B5 III verksamheter. 

Idag har tillbyggnaden förlorat sitt inglasade tak och är inte 

längre skymt av B5 III som rivits. 

65

66 


• B3: Rensbyggnad/spinneribyggnad 

Karaktär 

B3 är ett tegelhus i fyra våningar utan källare, uppfört 1917. 

Byggnaden har en låg sockel. De i huvudsak spritputsade fasaderna 

kompletteras med inslag av vertikala band i slätputs, medan 

bjälklag och pelare är av betong. 

Fönsterpartier är lokaliserade till mitten av fasaden och av olika 

form och storlek. Merparten av dem är spröjsade i en liggande 

modell. På norra fasaden är det nya dörrblad av plåt. 

I byggnaden finns ett entresolplan utan ståhöjd till för ventilation. 

Byggnaden är ett typexempel på industriarkitektur och 

har tydliga arkitektoniska element. Även det slätputsade tornet 

med sin balustrad (balkong) som kröner östfasaden är karaktäristiksa 

särdrag för byggdanden. Mellan B2 och B3 finns en sammanbyggd 

del i tre våningar, med fri passage under. Intill denna sitter 

konsoler kvar som rest efter ett tidigare skärmtak. På väggen sitter 

Bild 66. Fasadritning över B3, 1917. GSA 

väggfasta armaturer. På den södra fasaden finns igensatta fönsterpartier. 

Den västra fasaden sitter ihop med B1 och har en utbyggnad 

med hiss. I nederdelen av denna finns en tillbyggnad som står på 

pelare och under vilka det är öppet. Hisschaktets yta är av rå betong 

och aningen skadat. 

Historik 

Ett helt nytt spinneri i fyra våningar byggdes 1917. Arkitekten 

var Ernst Krüger, men den ansvarige konstruktören Hj Lynander 

hade i denna byggnad den mer betydelsefulla rollen. 

Spinneriet kom inte i drift förrän efter kriget på grund av den 

nationella bristen på bomull. Under första världskriget då byggnaden 

uppfördes uppstod en kraftig importökning av bomull i 

hela Europa. Men då bomullen främst var avsedd som råvara för 

sprängämnestillverkning (e.g. kemiskt krut) hade denna enorma 

importökning ingen positiv inverkan på textilindustrin. Det enda 

resultatet var höjda råvarupriser. 

Tidigare har grundläggningsproblemen vid Gamlestadens Fabriker 

beskrivits och de lösningar man utvecklat eller använt sig av. 

Utvecklingen av det dubbelradiga sfäriska kullagret var ett direkt 

resultat av problemen medan grupp- och enkeldrift av maskiner 

snarare var ett sätt att ta sig runt problemet. Den senare lösningen 

använde man sig inte av förrän under mellankrigstiden. 

B3 byggnadstekniska utförande gav en modell till en alternativ 

lösning tänkt att förhindra sättningar i byggnader och i förlängningen 

de krökta transmissionsaxlarna. De tidigare byggnaderna 

var (förutom B50) förlagda direkt på den vattensjuka marken 

och saknade källare. Då B3 uppfördes 1917 lät man istället hela

Bild 67. Interiör från fabrikens bomullsmagasinet som låg i B4. Bilden tagen kring 

sekelskiftet 1900. GLA 

byggnaden flyta på sin grund och var på ett vis en parallell grundläggningsteknik 

till det senare anlagda Östra Nordstaden. 

Källaren ska i enlighet med konstruktionen till större delen 

vara vattenfylld. I och med att vattnet är lättare än den omgivande 

leran så flyter byggnaden - samtidigt som den erbjuder byggnaden 

stabilitet. Det kan liknas vid hur en tanker utnyttjar sina ballasttankar, 

har den vatten i tankarna ligger båten lågt i vattnet och 

bryter igenom vågtopparna. 

Utöver den flytande källaren fanns ytterligare en teknisk specialitet. 

Våningen över bottenvåningen konstruerades som ett 

entresolplan (halvvåning), i detta fall utan ståhöjd. Avsikten var 

aldrig att man skulle använda våningsplanet utan för att skapa det 

självdrag som den dammiga arbetsmiljön krävde. Man ville undvika 

installation av bullrande och kostsamma fläktsystem. Hela 


torndelen, som kan ses i sydöstra hörnet, var tidigare ett ventilationsschakt 

i förbindelse med denna halvvåning. 

• B4: Lager och garage 

Historik 

En lagerbyggnad uppfördes 1895 mitt över vägen sett från B11. 

Först var avsikten att placera magasinet där B19 nu ligger, men 

försköts istället västerut. Magasinet var avsett för förvaring av råbomull 

i balar. 

Fasaden mot vägen gjordes om till garage 1930 - ett tecken på 

den begynnande bilismen. Under en senare period revs den del 

som inte fungerade som garage och byggnadens storlek minskade 

med hälften. 

• B5 I: Väveri 

B5-byggnadernas tilläggsnumrering överensstämmer inte med 

dess tillblivelseperioder, den yngsta har det lägsta numret och den 

äldsta det högsta. 

Historik 

År 1884 uppfördes ett magasin strax söder om B13 enligt ritningar 

av A. Krüger. Magasinet ersatte ett som tillfälligt legat utanför 

B11 - men som man på grund av expansionen samma år tvingades 

riva. Troligt är att det nyuppförda magasinet till en början användes 

som pannhusets koksförråd. 

67

68 


Bild 68. Fasadritning över B5 I och B5 I 1900. GSA 

Magasinet byggdes om och till vid sekelskiftet 1900. Arkitekt 

för denna byggnad, liksom flertalet av fabriksområdets tillbyggnader 

vid denna tid, var Ernst Krüger. Den gavs en fasad som 

motsvarade en [modern] fabriksbyggnad, till skillnad från det enkla 

utseende den hade haft som magasinsbyggnad. Den tidigare 

förrådsfunktionen utvecklades till ett nytt väveri. Hörnet mot 

väster fick en karnissvängd kupol som pendang till B5 III kupol i 

andra ändan av gatan. 

Samtidigt som B6 tillkom 1915 och sammankopplades med 

byggnadens västra fasad permanentades och utökades den tredje 

våningen men kupolen över fasadhörnet försvann. Vinden inreddes 

1917 och nya takkupor tillkom. 

• B5 II: Väveri 

Historik 

B5 II byggdes samtidigt som B5 I, år 1900, och fungerade snarast 

som en sammankoppling mellan denna byggnad och det urspr- 

ungliga väveriet, B5 III. Huset uppfördes i två våningar, men bara d 

en övre kopplade samman B5 I och B5 III. 

• B5 III : Väveri 

Historik 

Ett väveri uppfördes 1892. Så väl marknaden som industrin hade 

mognat för prefabricerade textiler. Hemvävningen gick starkt 

tillbaka, lönsamheten med denna minskade i takt med att allt 

större kvantiteter och allt fler kvaliteter lanserades på marknaden. 

Det var inte längre enbart de finaste tygerna man köpte av textilhandlaren 

utan även enklare lakansväver såldes som metervara. 

Byggnaden förlades söder om områdets nyaste byggnad, B2, 

och sträckte sig fram till den internväg som delar av norra delen 

av området med den södra. Att väveriet placerades här berodde 

Bild 69. Fasadritningar på B5 III, från 1894. Västra respektive östra fasaden. GSA. 

.

till stor del på att man ville ha närhet till de kraftkällor som nyligen 

omlokaliserats och centraliserats vid B2 västra gavel - B11. 

Dessutom gavs här expansionsmöjligheter som annars inte fanns i 

det annars gyttriga norra fabriksområdet. 

År 1894 byggdes lokalerna till västerut och året därpå expanderade 

väveriet österut. Ansvarig arkitekt för den västra utbyggnaden 

var A. Krüger & Son. Man frångick den ursprungliga enda 

våningen med sågtandat tak och byggde dessa som tvåvåningsbygnader 

med sadeltak. Den östra delen, gränsande mot Gamlestadsvägen, 

gavs ett tydligare uttryck med en kupol som kröning 

av hörnpartiet. Delar av mittenpartiets yttre sågtandstak revs 

1898 och ersattes av en fasad som såg lite mer påkostat ut. 

Ett dammtorn (cyklon) tillfördes byggnaden 1932 för att förbättra 

luftmiljön. Det placerades utanför den ursprungliga B5 III 

fasaden. Den reste sig högre än alla av B5 III byggnaderna. 

På botten av cyklonen inrättades ett sliprum där man ruggade 

ytan på vissa textilkvaliteter och var lämpligt placerad där det var 


den mest dammalstrande sysslan inom fabriken. Den ursprungliga delen av väveriet revs 1955. Kvar längs denna 

sida av gatan blev bara B5 I & II och B6. På platsen anordnades 

istället parkering för den i allt högre grad bilburna arbetsstyrkan. 

Bild 70. En av de stora vävsalarna i B5, 1920-talet. GLA. 

Bild 71. Här står de tjusiga bilarna uppradade utanför kontoret, B19, och till höger i 

bild ser vi spinneribyggnaden B5 III. Bilden är troligen tagen på 1930-talet. GLA. 

• B6: Väveri 

Historik 

Den nya tillbyggnaden, som uppfördes 1915 mot B5 I västra del 

fullbordade det norra fabriksområdets sträckning längs interngatan. 

Fasaden hade ett rundat hörn i ett tidstypiskt industriarkitektoniskt 

utförande, som ett förstadium av den kommande 

funktionalistiska tanken. Fasaden löpte nu längs hela gatan, men 

var inte egentligt enhetlig utan bestod av sex separata fasadpartier, 

69

70 


Bild 72. Väveriet, B6, uppfördes 1915 på den norra delen av området. Bilden är 

tagen samma år som byggnaden revs, 1973. GSM. 

B5 III och B5 II. Nätväveriet på bottenvåningen hyrdes ut till 

Orginal-Odhner AB, som här började sin tillverkning av räknemaskiner. 

B5 I och B6 stod kvar till 1973 och var tillsammans med 

grannen B5 I kvar längst av alla väveribyggnader längs norra sidan 

av interngatan. 

• B7 : Ingår som del i B11 

Historik 

B7 är en rest av den skorsten som tidigare fanns i anslutning till 

B11 pannor. Se B11. 

• B8: Väveri/portvaktstuga 

Historik 

B8, byggdes 1919 och var första byggnaden på södra området som 

var ren produktionsbyggnad. Byggnaden var en envåningsbyggnad 

med sågtandstak. Den byggdes efter nya principer där man 

ville undvika att bygga på höjden utan istället göra det möjligt att 

expandera genom att lägga till nya produktionsenheter som additiva 

element utanför de befintliga. 

Uppförandet av B8 medförde att en arbetarebostad från 1874 

fick rivas. Väveri revs i sin tur 1945 för att lämna plats åt B27. 

När huvudporten 1962 flyttades till det södra området för att 

allt fler tog sig till arbetet med bil, återanvändes beteckningen 

till den portvaktstuga uppfördes. Vid denna port anlades även en 

parkeringsplats. B8 revs 1993. 

Bild 73. Ritning till vaktstuga som byggdes 1946 i ett led att kontrollera den ökade 

biltrafiken i området. På 1940-talet kompletterades huset med den karaktäristiska 

neonskylten föreställande företagets signum. GSA.

Bild 74. Ritning över södra portvaktsstugan från 1962. Byggnaden fick numret B8 

efter den dressbyggnad som tidigare legat på tomten. 

• B9: Magasinsbyggnad (Ingår i B11) 

Se B11 

• B10: Ångmaskinhus 

Karaktär 

B10 var tidigare det ångmaskinrum som försörjde B2 med kraft 

och maskinhuset ingick som en del av B2 byggnadskropp. Efter 

att ångan spelat ut sin roll som kraftkälla utökades spinneriverksamheterna 

även i denna del av byggnaden. 

B10 har orsakat de kraftigaste sättningsskadorna på det man 

för enkelhets skull kan beteckna som B2 byggnadskropp. Det 


kommer sig av att bjälklaget i denna västra ände är slagna tegelvalv 

medan resten av byggnaden fram till 1932 hade träbjälklag. 

Västra gaveln av B2 är egentligen B10 och alla fönsterpartier är 

igensatta och därefter putsade. Tillbyggnader har skett allt eftersom 

maskinhuset utökats och successivt elektrifierats. 

Historik 

Uppfördes 1875 och ingick som en del i B2. Ursprungligen var 

B10 en integrerad del av B2 bottenvåning och första plan. Den 

hade maskinhusfunktion och var därför byggt med valvformade 

bjälklag som klarade stora laster. Endast pannhuset låg utanför 

B2, som en separat driftenhet. Med tiden expanderade verksamheterna, 

behovet av kraft ökade och B10 kom då att förlängas 

norrut. Den yttre placeringen fanns med på situationsplan 1881. 

Bild 75. Det vackert dekorerade maskinrummet, B10, visade på fabrikens 

framåtanda och status. Och rummet var alltid välpolerat och blänkande fint med 

kakelplattor och glänsande maskiner. 1900. GLA. 

71

72 


Bild 76. Östra fasaden B10. Antiquum 2003. 

Det lades ned mycket 

omsorg på maskinhuset 

som blev särskilt 

utsmyckad - till 

skillnad från den 

smutsiga pannhusbyggnaden 

som låg 

i dess direkta anslutning. 

Verksameten i 

maskinhuset var inte 

direkt nedsmutsande. 

Ett annat skäl 

att större vikt lades 

vid maskinhusen var 

att det för tidsperioden 

var mer hög 

teknogiskt och därmed 

en kostsam investering. 

B10 externamaskinhusbyggnad 

byggdes 

till norrut 1897. 

Ernst Krüger stod återigen som arkitekt. Expansionen skedde för 

att ge mer plats åt den elektriska utrustning - ett led i bytet av 

energikälla från koks till elektricitet. 

Nordvästra hörnet på B2 byggdes till 1925. Tillbyggnaden 

sträckte sig även över B10, vars två befintliga våningar kompletterades 

med två nya. Firman Krüger & Son anlitades, men mannen 

som höll i pennan var Axel Peterson. 

Tillbyggnaden blev klart urskiljbar, stil, färgsättning och fasadmaterial 

skiljde sig från den ursprungliga delen. Funktionen för 

denna tillbyggnad kompletterade redan befintlig utrustning för 

Bild 77. En bild över det gyttriga fabriksområdet 1973 med B11 i fonden. GSM. 

starkström. Här placerades i båda våningar både ställverk och 

transformatorer, men större delen av tillbyggnaden var avsedd för 

matsal. 

Bild 78. Maskin- och elcentral i B10, från sekelskiftet 1900. Bilden kommer ur 

boken “Arbetets banér” som gavs ut 1903 och som berättade om verksamheten vid 

fabriken.

Bild 79. Interiör från det gamla pannrummet som låg i f d B11. Här fanns sammanlagt 

sju stycken stora ångpannor som alstrade den kraft som krävdes för att driva 

anläggningens maskiner, ca 1900. GLA. 

• B11: Pannhus och magasin 

Karaktär 

Byggnaden består ursprungligen av B11, B7 (skorstenssockel) och 

B9 (magasinsbyggnad). Det ursprungliga B11 har tre urskiljbara 

delar där mittpartiet är det högresta taket där nu restaurangen 

finns. I huvudsak är byggnaden en tvåvåningsbyggnad i tegel med 

inslag av mönstermurningar i horisontella band av gult tegel. 

Den låga kalkstenssockeln är inte synlig i de södra fasaderna. 

Takfoten är krenelerad på norra delen och taket är klätt i papp 

med plåtdetaljer. Det nordvästra hörnet är byggt som en torndel 

med avfasade hörn. På västra fasaden finns den tillbyggnad av 

tegel som vetter åt söder och som från början var en magasinsbyggnad. 

Även fönsterpartier är moderna, 

utom de övre enluftsfönster på 

norra fasaden som troligen är ursprungliga. 

De mindre fönstren är 

småspröjsade. Den västra fasaden 

utgörs av stora stickbågade fönsterpartier. 

Alla dörrblad är moderna i 

plåt. 

Den inre delen av B11 som ligger 

mot B10 utgör entré till restaurangen. 

Entrépartierna utgörs av två stora 

glasade moderna dörrpartier, en 

på vardera sidan av byggnaden. De 

släta väggarna på den södra fasaden 

(intill restaurangen) är spritputsade 

i grönt. 

På den södra fasaden finns sockeln 

av den f d skorstenen bevarad. Hela 

överdelen av sockelstycket är putsat, 

medan den nedre delen är av gult 


tegel. Teglet är mönstermurat, bl a med inslag av tandsnittsfris. 

Skorstenssockelns överdel är klädd i plåt. Nederdelen har skador i 

putsen på grund av saltutfällningar. 

Historik 

Bild 80. Ritning från 1885 

över skorsten till B9, som idag 

ingår i B11. Idag är skorstenen 

kapad. GSA. 

Den byggnad som kallas B11 byggdes först 1903 och beskrivningen 

innan dess avser de tidigare byggnaderna, med samma 

funktion, som legat på platsen. 

Pannhuset placerades utanför B10. Ångan som producerades 

var huvudsakligen avsedd för drift av B10 maskinhus. 

73

74 


En ny panna installerades 1884 för att komplettera de tre befintliga. 

Arkitekt för den utökade byggnaden var A. Krüger. 

Ytterligare ett maskinhus byggdes 1884. Detta maskinhus är 

idag rivet, men det låg vid södra ingången till restaurangen. 

En ny fabriksskorsten uppfördes 1885, söder om B11, och numera 

kan man se dess sockel sammanbyggd med B11. Tidigare var 

beteckningen B7. 

En magasinsbyggnad uppfördes 1900 och var tidigare betecknad 

B9. Denna utgör tillsammans med B7 nuvarande B11 södra, 

utskjutande parti. 

Hela det tidigare pannhuset revs 1903, förutom B7 och B9. 

På platsen byggdes det egentliga B11 av två flygelbyggnader som 

löpte ut från B10. Mellan dessa restes ett uppglasat tak över det 

nya pannrummet. Kraftcentralen hade delvis ändrat karaktär - i 

och med den elektrifiering man befann sig i slutfasen av. Borta 

var stora delar av den sotiga, smutsiga hanteringen av koks och 

fortsättningsvis hade B11 i högre grad funktionen av ångcentral 

än kraftcentral. Skorsten revs delvis av 1913, för att möjliggöra en 

påbyggnad som gjorde den tio meter högre än den ursprungliga. 

Bild 81. Västra fasaden av pannhuset (B11), från 1903, med sin typiska industriarkitektur. 

GSA. 

Bild 82. Västra fasaden av B11. Antiquum 2003. 

• B12: Stenkolsförråd/transportband 

Historik 

B12 var det transportband som matade stenkolen från de ditbogserade 

pråmarna vidare in i kolförrådet. Det var viktigt att få 

upp stenkolen på lite höjd för att underlätta lagerhållning i högar 

under tak.

Bild 83. Fasadritningar på B13, f d verkstad och maskinhus, nuvarande utseende. Ritning från GSA omritad av Losman Nädele. 

• B13: Gasverk, verkstad och maskinhus 

Karaktär 

Ursprungligen fanns endast den delvis åttakantiga delen, i mitten 

av B13. Den kompletterades 1870 med en tegelbyggnad i två 

våningar utan källare. 

Bild 84. Interiör från reparationsverkstaden som låg i B13. Det var också här som 

Sven Wingqvist uppfann det sfäriska kullagret. Bilden tagen kring sekelskiftet 

1900. GLA. 


Byggnaden är murad i handslaget tegel och det finns ett antal 

ankarslut på fasaden. Byggnaden har ingen sockel, utan teglet 

går ända ned till marken. Den nedre delen är endast putsad och 

målad i grått för att skydda något för de omfattande saltutfällningarna. 

Omfattande lagningar har gjorts av teglet. 

Den södra del har byggts på med en högrest överbyggnad 

(vind) av trä, utvändigt klädd med plåt. I överbyggnaden sitter en 

dörr och ovan denna en telferbalk för att hissa upp varor till den 

översta våningen. Tegelfasaden och vindsvåningen skiljs av med 

en dragen gesims. 

Bild 85. Ritning över den tillbyggnad som gjordes av B13 år 1883. GSA. 

75

76 


Södra fasaden har stickbågade fönsterpartier med mönstermurat 

överstycke. Vindsvåningens fönsterpartier utgörs av spröjsade 

treluftsfönster med dekorerade överstycken av trä. På taket finns 

två små takfönster. Taket är klätt med falsad, svartmålad plåt. 

Även resterande delar av taket på B13 är dekorerat längs med 

takfoten men då i tegel. 

På västra fasaden finns tydliga sättningsskador. Ett ankarslut 

finns kvar och de två stora fönsterpartiernas överstycken är avväxlade 

med järnvägsbalk. I vindsvåningen sitter ett par spröjsade 

fönsterpartier. Norrut, närmare B14 finns en inbyggd gård omgärdad 

av ett träplank. På östra fasaden finns ett par äldre fönsterpartier 

med dekorerade fönsteröverstycken i byggnadens andra 

Bild 86. Västra fasaden på B13. Antiquum 2003. 

Bild 87. En vinterdag på 1930-talet med B14 och B1 västra fasad, som tydligt visar 

på det gytter av tillbyggnader som fanns, och till viss del även finns, inom området. 

GLA. 

våning. Resterande stickbågade fönster är moderna, detsamma 

gäller dörrbladen. Ovanför den norra entrén sitter en lågt placerad 

telferbalk som ett bevis på att man hanterade tunga laster i 

detta tidigare maskinhus. 

Historik 

Ett maskinhus byggs till mot B1 södra fasad 1883. Den kom med 

tiden att förlängas och är idag en del av B13. 

Det befintliga, delvis åttakantiga gasverket utökades mot söder 

1883. Ansvarig för utbyggnaden var A Krüger. Byggnaden innehöll 

en gasklocka i östra delen, men här fanns även en ugn för 

gasframställning. Mellan dessa restes en skorsten med – ur Gamlestadens 

Fabrikers perspektiv – förhållandevis låg skorsten.

Tillbyggnaden var främst avsett för stenkol, som användes för 

produktion av belysningsgas. Byggnaden konstruerades av detta 

skäl med ett visst mått av säkerhetstänkande. Om en explosion 

förorsakad av gashanteringen inträffade skulle taket blåsa av. 

Avsikten var att minimera förödelsen för de kringliggande verksamheterna. 

Belysningsgasen innebar stora problem på grund av sin eldfängdhet. 

Flera omfattande eldsvådor inträffade, vilket i slutändan 

ledde till att ett sprinklersystem inmonterade. Grova ledningar 

drogs runt om i hela fabriksområdet för att på så vis säkra anläggningen. 

Hela systemet var trycksatt - men ifall en brand uppkom 

var det bara berörd del av detta sprinklersystem som utlöstes. 

Att sprinklersystemet var permanent trycksatt gjorde också 

att vattenförsörjningen för hela fabriken gynnades. Allt från 

processvatten till dricksvatten togs från systemet. En större pump 

stod först för driften och den var direktverkande, men systemet 

utvecklades och cisterner placerades på strategiska platser runt om 

i fabriksområdet. Den första tillkom 1897 i B2 östra trapphus. 

Ytterligare en gasklocka uppfördes 1884 väster om B13. Denna 

gång handlade det om en friliggande klocka utan tillhörande 

byggnad. 

På 1890-talet påbörjades installation av elektriskt ljus, vilket 

med tiden kom att medföra ett minskat behov av gas. Byggnaden 

kom istället att inrymma de verkstadsfunktioner som inte fick 

plats i B14 lokaler. 

Den stora revolutionen för denna verkstadsindustrigren kom 

i och med Wingqvists utveckling av det tvåradiga sfäriska kullagret, 

okänsligt för de sättningar fabriksbyggnaderna utsattes för. 

Med tiden utvecklades tillverkningen till ett eget företag med 

namnet SKF och med egna områden. Företagets utvecklingen 

blev så explosionsartad att det med tiden kom att överskugga all 

annan verksamhet i Gamlestadsområdet. 


Även när kullagertillverkningen flyttade till egna lokaler 

utanför Gamlestadens Fabrikers område fortsatte B13 att användas 

för verkstadsändamål. 

• B14: Smedjan 

Karaktär 

B14 är en vitputsad envåningsbyggnad som ligger utanför B1 

västra gavel. Byggnaden har ingen sockel, utan fasaden går ända 

ned till marken. 

På västra fasaden finns fyra stickbågade fönsterpartier av trä, 

två större och två mindre, samt ett dörrblad. Dörrbladet är modernt 

i plåt med överljus. Partiet är insatt i en tidigare större öppning. 

Bild 88. Magasinsbyggnaden i fonden (som tillhörde B15) var av sten i två våningar. 

Magasinet ritades av August Krüger och uppfördes 1881. Byggnaden revs 1954 för 

att öka rymden kring den gamla landeribyggnaden som skymtas till höger i bild. 

GSM. 

77

78 


Den profilerade takfoten i tegel är liksom fasaden putsad. 

Byggnadens tak är av trä täckt med papp. 

Historik 

Byggnaden är sammankopplad med B1 västra del. Dess ursprung 

är svårt att fastställa, men troligtvis runt tiden för Rosenlunds 

Fabrikers övertagande 1854. Den installation av nya ångpannor 

och maskiner som då var nödvändig kan ha lett till uppförandet 

av denna byggnad. 

Den södra delen av B14 skiljer sig synbart av från den norra. 

Tidigare var den södra en del inte putsad likt den norra, utan av 

rött tegel. Utseendet tyder på en tillkomstperiod efter 1881 då 

Johansson & Carlander tillträdde som ägare och området fick en 

ny utvecklingspuckel. 

Eftersom B14 ligger vid den tidigare B1 skorsten fungerade 

den förmodligen som pannhus, maskinhus, smedja eller någon 

liknande verksamhet med behov av närhet till skorstenen. 

• B15: Färgeri, blekeri, lager och beredning 

Karaktär 

Putsat tegelhus i fyra våningar med källare och inredd vind, uppfört 

1928. Fasaden är infärgad i en djupröd kulör. Bjälklagen är 

av betong. Varje våningsplan markeras med en dragen gesims. 

Fönsterpartierna av trä är stora och indelade i 6 rutor. Byggnadens 

sockel är relativt låg och av granit. 

Mot Gamlestadsvägen vetter den pampiga huvudfasaden med 

dekorerade gesimser och ”GAMLESTADENS FABRIKERS 

AKTIEBOLAG” karaktäristiskt markerat. Sockelns källarfönster 

är gallerförsedda. 

Bild 89. På 1930-talet fick B15 denna tidstypiska entré. GLA. 

Gårdsfasaden på den södra sidan är putsad lika övriga fasader, 

men enklare och utan dekor. I båda ändar av fastigheten finns två 

lastkajer med utbyggt tak av korrugerad plåt. Vid den östra trappan 

finns på första våningen fyra (ett igensatt) cirkulära spröjsade 

fönster. Hisspartiet på denna delen av fastigheten kom till 1958. 

Alla dörrpartier är moderna. 

På den norra fasaden sitter ett par mindre fönsterpartier samt 

en modern plåtport med stenomfattning. 

Taket är av trä och till största delen klätt med skiffer, men det 

förekommer också inslag av plåt. Takformen är pagodliknande 

och takfoten är bred. På den norra taksidan sitter tre små cirkulära 

moderna takkupor.

Bild 90. I de ljusa lokalerna i den äldre byggnaden B15 synades de färdiga tygerna innan 

de paketerades och skickades ut till kunden, 1900. GLA. 

Historik 

1926 raderades större delen av blekeri, färgeri och appreturverksamhet 

(förbehandlingsavdelning för bomull) ut. Beskrivningar 

innan årtalet för branden gäller den tidigare bebyggelsen. 

Ett nytt blekeri uppfördes vid Rosenlunds övertagande 1854 

och förlades vid nuvarande B15 norra del med gaveln mot blivande 

Gamlestadsvägen. Ytterligare en tillbyggnad gjordes 1857 

Bild 91. Fasadritning till garnfärgeri- och blekeribyggnad från 1881 som låg där 

nuvarande B15 ligger. GSA. 


Bild 92. Färgeri- och blekeribyggnaden B15 på 1930-talet, endast ett par år efter 

uppförandet. GLA. 

då ett garnfärgeri uppfördes, i vinkel anslutet mot blekeriet med 

långsidan mot Gamlestadsvägen. 

Ett ytterligare blekeri och garnfärgeri uppfördes 1881, efter 

att Johansson & Carlander tagit över rörelsen. Den bildade den 

södra delen av B15. Förbättrade ventilation i nockhuvar, där ventilationen 

gissningsvis var till för blekeriet med dess användning 

av klor. 

Färgeriet byggdes till 1883 i den södra längan. Utbyggnaden 

skedde samtidigt som företaget utökade sitt nyansutbud med vad 

som kallades turkiskt röd. 

Ett nytt pannhus förlades mitt i färgeri- och blekeribyggnaderna 

1892. Två ångpannor installerades med plats för en tredje. 

Ovanpå pannrummet förlades en torkvind som täcktes av ett tak 

av fackverkskonstruktion. 

En tillbyggnad av betelrum skedde 1895, ett extra läggrum och 

pressrum i ett entresolplan. Trots att väveriet vid denna tid startats 

79

80 


kom den efterföljande hanteringen och lagringen av vävnaderna 

att förläggas till denna fabriksdel. 

En trevåningsbyggnad bröts in i den längan som löpte längs 

Gamlestadsvägen 1905. Tillbyggnadens gavelparti riktades mot 

vägen och i översta våningen placerades en av vattencisternerna. 

Konstruktion stod Ernst Krüger för. 

Det pannhus som uppförts 22 år tidigare hade nu (1914) spelat 

ut sin roll som kraftkälla. Det innebar att uppvärmning och ångproduktion 

skedde centralt från B11. Pannhuset byggdes istället 

om till färgeri i bottenvåningen och garn och tyglager i övervåningen. 

De tvåvåningsbyggnader som omgärdade det tidigare 

Bild 93. Fasadritning över B15 östra fasaden, 1927. GSA. 

pannhuset inrymde i bottenplan färgeri, medan det övre våningsplanet 

utnyttjades som lager för garn och tyg. 

En stor eldsvåda 1926 raderade ut det mesta av dessa byggnader 

avsedda för blekeri, färgeri och appretur. En ny byggnad (nuvarande) 

för dessa ändamål stod klart 1928. Byggnaden ritades av 

Conny Nyqvist och uppfördes av betongaktiebolaget Västra 

Sverige. Den nya byggnaden planerades med stora öppna ytor 

med pelarraderna till nästa bjälklag som enda begränsning. I bot- 

Bild 94. Östra fasadeb (B15) idag. Antiquum 2003. 

tenvåningen, där också entrén låg, fanns blekeri och mangelrum. 

I källarvåningen fanns lager, både för färdiga produkter men även 

för förbrukningsvaror nödvändiga för färdigställandet av textilierna. 

Första våningen innehöll torkning och läggrum, andra 

våningen ytterligare ett läggrum, medan den tredje (och översta) 

våningen innehöll vävsal. Det översta våningsplanet hade inte 

några begränsande pelarrader utan en fackverkskonstruktion av 

betong konstruerades som bar upp taket med dess vindsvåning. 

Den nya B15-byggnaden sammankopplades 1929 med de byggnader 

som fanns kvar på området efter 1926 års brand med en 

tvåvåningsbyggnad som bland annat innehöll syrarum.

• B16: Färgeri och laboratorium 

Historik 

Byggnaden uppfördes 1897 och inrymde på bottenvåningen en 

färgsal och i övre våningen två torkrum. Ventilation var genomarbetad 

med ventilationskanaler som löpte i tegelväggen. Fönstrena 

i de två övre torkrumsvåningarna var blindfönster. Nedre 

delen av B16 omsveptes av ett trapphus på samma sätt som B15 

senare kom att göra. Och idag – då B16 är rivet – finns B15 västra 

trapphus märkliga utformning kvar som en rest från denna tid. 

Byggnaden undslapp brandens härjningar 1926 och blev senare 

införlivad med den nyuppförda B15. Men 1952 revs delar av 

byggnaden och 1959 revs resterande delar av B16. Åren innan 

inrymde byggnaden bland annat laboratorium. 

• B17 Färgeri (Ingår idag i B15) 

Karaktär 

B17 ingår i den nuvarande beteckningen för B15. Byggdes upp 

efter branden 1926 men kopplades samman med denna först 

1929. 

Den låga fasaden är putsad och mörkgrå och har en våning 

med källare. Sockeln är relativt låg och putsad. Den enda våningens 

fönster är höga och ovanför vart och ett av dem sitter ett 

blindfönster. 

Den del som sammankopplade B15 med ”B17” sticker ut en 

liten bit från fasadlivet. Bottenvåningen innehöll syrarum. Innanför 

detta en trappa upp till dess andra våning . 

Historik 

Se B15. 

Bild 95 B18 med B15 t v i bilden. Antiquum 2003. 

• B18: Beredningsverk 

Karaktär 


Sockeln är av betongelement medan själva fasaden är av tegel. 

Byggnaden har tillförts stora lastkajer och flera större portar och 

ramper. 

På den norra fasaden utgörs fönsterpartierna i första våningen 

av horisontella fönsterband som går längs med hela fasaden. 

Banden bryts av med smala vertikala tegelpartier. Fönsterbågarna 

81

82 


är moderna i aluminium. På andra våningen finns endast mindre 

fönstergluggar av glasbetong. Tredje våningens utseende är 

nästan samma som första, men utan tegelavbrott. På andra våningen 

sitter två dörrblad i plåt, en med utanpåliggande trappa. Det 

flacka sadeltaket är belagt med papp och på taket sitter ett flertal 

ventilationsfläktar. 

Historik 

Ett nytt beredningsverk byggdes 1959. Det något svåröverskådliga 

gytter av byggnader som tidigare legat här och innehållit verksamheter 

som blekeri, färgeri och appreturverksamhet gav plats för 

nya yteffektiva lokaler anpassade för dåtidens bistra ekonomiska 

verklighet. Ett tidigt tecken på den inledanden effektiviseringsprocess 

inom näringsgrenen, som med tiden skulle komma att 

leda fram till den första stora svenska strukturkrisen i modern tid 

– tekokrisen. 

Olyckligtvis medförde uppförandet av B18 att ett f lertal 

byggnader revs som idag skulle setts som ett stort värde för området. 

Men verkligheten av idag är inte som verkligheten var igår. 

Totalt sett har området en smått fantastisk byggnadshistorisk potential 

och som även byggnader som B18 är en del av. 

• B19: Huvudkontor, lager och matsal 

Karaktär 

B19 byggdes som kontor 1903 och består av fyra våningar med 

källare. Översta våningen är utformad som en attikavåning. Östra 

och södra sidan har en rusticerad bottenvåning utförd i natursten. 

Ovan den kraftiga gesimsen av granit mellan sockelvåning och 

tegelvåning finns det i mönstermurningar i gult tegel som 

Bild 96. Framför B19 har delar av arbetsstyrkan vid fabriken samlat sig för fotografering. 

Bilden är tagen i början av sekelskiftet 1900. GLA. Bild 97. Fasad- och sektionsritningar över B19 från 1903. GSA.

dominerar fasaden. Moderna fönsterpartier sattes in 1991 tillsammans 

med tre moderna portar. 

Östra fasaden har en ursprunglig ekport med ett överljusfönster 

i typisk jugendstil. Södra fasadens mittparti är utformat som 

en utkragande mittrisalit. I övrigt mycket lik den östra fasaden 

med rusticerad sockelvåning av natursten. 

På norra och västra fasaden, som saknar den rusticerade bottenvåningen, 

finns istället en gesims av tegel mellan sockelvåningen 

och de övre våningarna. Den norra fasaden har byggts om 

och den tidigare ljusgården som fanns här fick istället ett bjälklag 

i varje våning och det stora halvcirkelformade fönsterpartiet som 

dominerade fasaden ändrades till horisontella fönsterband. 

Bild 98. Östra fasaden på B19. Antiquum 2003. 


Takfoten är av sten och ornamenterad, något parti har lagats och 

gjutits om i betong. Taket är belagt med grön kopparplåt. 

Historik 

Denna kontorsbyggnad stod klar 1903. Tidigare var kontoret 

beläget Norra Hamngatan - mellan Christine kyrka och Göteborgs 

Stadsmuseum - i det s k Sahlgrenska huset. (Ledningen 

valde att flytta hela verksamheten till Gamlestaden då allt större 

del av företagets försäljning kom från egenproducerade varor.) 

Det fanns kontor och personalrum i bottenvåningen medan de 

resterande tre våningarna användes till lager. Norra delen av 

byggnaden hade ursprungligen en stor inglasad ljusgård. Mittdelen 

av den norra fasaden byggdes om 1939. Ljusgården lades igen 

med bjälklag i varje våningsplan. Järnvägsarkitekturen försvann 

och ersattes av horisontella fönsterband. 

• B20: Marketenteri och lager 

Historik 

Marketenteribyggnad som uppfördes under 1700-talet. Denna 

byggnad var avsedd för arbetarna medan tjänstemän åt sin lunch 

i B50. I och med att lunchrum från 1920-talet tillkom i varje 

enskild byggnad försvann successivt behovet av en central sådan. 

B20 användes istället som en intern försäljningslokal av stuvbitar 

som såldes till förmånliga priser till de anställda vid företaget. 

83

84 


Bild 99. Fasadritningar över B20, 1941. ej orginalritning. GSA. 

• B21: Dressbyggnad/konfektionsfabrik 

Karaktär 

B21 är en envåningsbyggnad, byggd direkt på mark, uppförd 

1941. Huset byggdes till åt väster 1960. Stommen är av betong, 

klädd med rött tegel och har en låg betongsockel. Teglet är skadat 

och fasaden bär spår av många reparationer eller ombyggnader. 

Den norra fasaden är delvis skadad och det förekommer saltutfällningar 

i sockeln. På fasaden finns det ett äldre fönsterparti 

samt några moderna portar i aluminium. 

Den västra fasaden är nästan helt slät och det finns inga fönsterpartier, 

utan endast två nya stora carportar i röd plåt samt ett 

mindre dörrblad. 

Byggnadens tak består av lättbetongpannor täckta med papp. 

På taket sitter också igensatta lanterniner. 

Historik 

Nya lokaler för väveri uppfördes 1941. Byggnaden låg från början 

dikt an mot den 1939 uppförda dressbyggnad som kopplats samman 

med väveriet, B8, och hade förmodligen vissa servicefunktioner 

gemensamma med denna. 

Sydöstra hörnet av byggnaden offrades 1945 till förmån för 

nybyggnation av B27. Trots B22 orientering längs den väg som 

skiljer fabriksområdets norra delar från de södra valde man att 

placera B27 i en annan vinkel. Större delen av B22 lämnades kvar 

och kopplades ihop med nybyggnaden, men det är tydligt att de 

egentligen är två olika byggnader. 

En utbyggnad skedde västerut 1960 och skulle fungera som 

provisoriskt mattlager för den tillverkning av heltäckningsmattor 

som påbörjats under perioden. 

Bild 100. Fasadritning över B22, 1942. GSA.

• B22 : AB Carmas dressbyggnad 

Karaktär 

B22 är en tvåvåningsbyggnad med källare uppförd 1942 i gult 

tegel. Såväl grundmurar, bjälklag som bärande väggar är byggt av 

betong, medan ytterväggarna är i tegel. 

Alla fönsterpartier och dörrar är moderna. Fönsterpartierna 

har alla överljus, men flertalet är igensatta och täckta med skivor. 

Högt upp på västra fasaden sitter ett aluminiumgaller för solskydd. 

Kring dörrpartiet som vetter mot öster finns en äldre stenornamenterad 

omfattning. Den stämmer inte helt överens med 

nuvarande storlek på dörren vilket troligtvis kommer sig av att 

originaldörren varit större. 

Yttertaket består av lättbetongplattor upplagda på betongbalkar. 

Taket är sedan täckt med papp och försett med lanterniner. 

Historik 

AB Carma var Gamlestadens Fabrikers konfektionsgren och hade 

tidigare huserat i varierande delar av områdets lokaler. De flyttade 

till en fristående byggnad som ritades av FO Pettersson och stod 

klar 1942. 

Byggnaden uppfördes i två 

plan med källare. I bottenvåningen 

fanns pressrum och personalutrymmen. 

I övervåningen 

hade man vävlager, tillskärning, 

sysal och avsyning. I byggnadens 

källarvåning inrättades främst 

Bild 101. Östra fasaden B22. 



nätväveriet, men även ett för den tiden högst aktuellt utrymme; 

skyddsrummet. 

• B24, B25 och B26: Ställverk 

Historik 

Dessa små byggnader innehöll ställverk, där man tog emot den 

högspända strömmen till fabriken. De var placerade på linje där 

två av byggnaderna placerades norr och söder om B1 och den 

tredje strax söder om B2. 

• B27: Väveri, lager och garage 

Karaktär 

Byggnaden består egentligen av B27, B29 och B30 och uppfördes 

i två etapper, 1947 och 1952. Det är en långsträckt tegelbyggnad 

med källare och delvis ett entresolplan. Ytterväggarna består av 

tegel, medan bjälklagen är av betong. Arkitekturen är enkel, men 

Bild 102. Södra fasaden av B27. Antiquum 2003. 

85

86 


på fasaden finns mönstermurningar i teglet i form av tvärband 

som löper längs fasaden. Den låga sockeln är gjuten i betong. 

Nästan alla fönsterpartier är nya, men det finns även några 

ursprungliga bevarade. 

Två garagenedfarter leder ner till husets parkeringsplatser. Vid 

den södra garagenedfarten finns en tillbyggnad mot fasaden. 

På den östra fasaden finns ett par moderna lastbryggor med nya 

plåttak. Entrén är belägen mitt på fasaden och ingången väderskyddas 

med en modern plåtöverbyggnad. 

Norra fasaden är delvis murad av lättbetongblock och putsad. 

På fasaden finns det spår efter en nu riven byggnad som var mattförråd 

till B21. 

Västra fasaden som är av tegel är avtrappad längs den banvall 

som utgör yttre gränsen för området. Taket är försett med lanterniner 

då byggnaden endast har ett fåtal fönster i övrigt. Det 

finns ett tydligt fasadbrott mellan B27 och B29, synligt i fönsterpartierna 

och den annorlunda tegelmurningen. 

Den breda, dekorerade takfoten är av sten. Taket består av 

ärgad koppar med inslag av papp. Alla stuprör på fasaden löper 

genom tegelmuren och tar emot det vatten som samlas i ränndalarna 

mellan takets lanterniner. På taket sitter ett par ventila- 

tionshuvar och en många lanterniner, vända åt öster. Fastigheten, 

framför allt västra fasaden, har utsatts för omfattande graffiti och 

delar av byggnaden är inhägnad med taggtråd. 

Historik 

År 1947 uppfördes en ny fabriksbyggnad (B27), som var planerad 

redan sedan tidigare. Byggnaden placerades på det område där 

en gång bagarestuga och arbetarebostäder legat men som efter 

att en ny banvall och spår tillkommit inte längre var tjänligt för 

bostadsändamål. 

Byggnaden expanderade 1952 söderut med en ny väveridel 

(eg. B29). Dessutom bereddes möjligheter för parkering i dess 

undre våning. Två år senare skedde ytterligare expansioner av 

väveriet (eg. B30), nu österut. Denna del inrymde delvis en entresolvåning. 

• B29 och B30 

Ingår i B27. 

Bild 103. Foto från 1922 över Säveån med Gamlestadsbron i fonden. Till höger i 

bild ser vi en av de förrådsbyggnader som tillhörde Gamlestadens Fabriker. GSM.

• B33: Stenkolsförråd 

Historik 

Förrådet lades alldeles vid Säveån för att man enkelt skulle kunna 

ta emot stenkolen som fraktades på pråmar från Göteborgs hamn. 

I anslutning till byggnaden fanns även B12, transportbandet som 

underlättade lossningen. 

• B37: Bomullsförråd 

Historik 

Det skjul som tidigare legat längre västerut flyttades kring 1930 

närmare anläggningen på grund av den nya bansträckningen och 

placerades då strax utanför det kommande B41. Skjulet fungerade 

som bomullsförråd. 

• B41: Torvförråd 

Historik 

Förrådet låg diagonalt in mot B13 och B14 och var även för en 

tid sammankopplad med dessa. Byggnaden som uppfördes 1942 

användes som provisoriskt förråd för lagring av torv under andra 

världskriget då andra bränslen var svåra att få tag i. 

• B50: Landeribyggnad, mäss och lager 

Samtidigt med, eller till och med före, B1 uppfördes 1733 byggdes 

Ånäslanderiets mangårdsbyggnad. Den placerades med gav- 

Bild 104. Väggmålningar 

från landeribyggnaden 

B50 bevarade 

på Röhsska Museet i 

Göteborg. Foto Losman 

Nädele 2003. 


eln mot Säveån och kom tillsammans med B20 att ligga som 

två flygelbyggnader till sockerbruket. Landeribyggnaden var i 

två våningar med källare av gråsten medan det valmade taket 

saknade vind. Under många år bodde Jacob Sahlgren, ägare till 

Landeriet och till hälften ägare av sockerbruket i denna byggnad. 

Han liksom många av Göteborg stads ledande män hade erhållit 

arrendena till landerierna kring staden. Sahlgren var en av stadens 

87

88 


rikare vilket återspeglades både i byggnaderna och interiörerna. 

Trots att landeribyggnaden revs 1957 finns inredningen till ett 

av rummen kvar med bl a heltäcknde väggmålningar. Rummet 

donerades 1916 till Röhsska museet och finns uppställt som ett av 

deras visningsrum. 

Under sockerbrukstiden användes källaren i B50 till sockerförråd 

medan resten fungerade som bostad. Efter att Rosenlunds 

Fabriker tagit över rörelsen 1854 får man anta att industrialiseringen 

gjorde det till en allt mindre attraktiv bostad men under en 

lång tid fungerade den som en bostad för chefer inom fabriken. 

Då man 1916 donerade rummet till Röhsska avvecklades 

boendet i byggnaden. Från och med nu användes den främst som 

lager, men även som kontor och mäss för högre tjänstemän. När 

När den revs 1957 var det för att ge plats för det nya beredningsverket 

B18 som var en produkt av det bistra textilindustriklimatet 

och behovet av yteffektiva lokaler. 

• B51, B52 och B53: Arbetarebostäder 

Historik 

B51 och B52 uppfördes 1896 och byggdes som arbetarebostäder. 

De placerades likt områdets övriga bostäder i södra delen av 

området. Gamlestadens Fabriker hade under senare delen av 

1800-talet växt sig allt större och framgångsrikare. Framgången 

manifesterades bland annat i dessa påkostade bostäder till sin egen 

personal - personal man hade för avsikt att på det sättet knyta 

tätare till företaget. 

Runt 1874 hade byggandet av arbetarebostäder inletts med 

en tvåvånings träbyggnad och strax därpå kompletterades denna 

byggnad med tre envåningsbyggnader, hitflyttade från Annedal. 

Bild 105. Arbetarbostäder från 1874. GSA. 

Byggandet av B51 och B52 representerade en andra etapp i arbetet 

att måna för den egna arbetsstyrkan. Dessa bostäder liknade mer 

en modern stadsbebyggelse än de tidigare. 

B53 byggdes strax väster om B52 vid sekelskiftet 1900. Byggnaden 

liknade i stora drag de två tidigare, men denna byggnadskropp 

var aningen större. 

Bild 106. Arbetarbostäder från 1896. GSA.

Bild 107. Ritning över arbetarbostäder från 1875, som flyttades till Gamlestaden 

från Annedal. 


89

Källor och litteraturtips 


Arkiv 

Göteborgs Stadsmuseum (GSM): Tidningsartiklar och äldre 

fotografier om Gamlestadens Fabriker. 

Göteborgs Landsarkiv (GLA): På landsarkivets depå (Polstjärnan) 

på Hisingen finns Gamlestadens Fabrikers företagsarkiv, se 

sid 93, med en stor samling material. Ur detta arkiv har vi huvudsakligen 

använt oss av tidningsartiklar samt äldre fotografier. 

Göteborgs Stadsarkiv (GSA): Ritningar och kartor. 

Stadsbyggnadskontoret i Göteborg: Ritningar och bygglovshandlingar. 

Litteraturtips 

AB Svenska Kullagerfabriken SKF:s historia. Göteborg 1982. 

Andersson, H m fl Nya Lödöse – Gamlestaden 

femhundra år. Göteborg 1973. 

Attlestam, I m fl Gamlestaden: historik och 

arkitektguide. Göteborg 1993. 

91

92 


Birgersson, L Industrihistorisk inventering av 

Göteborgsområdet. Göteborg 

1984. 

Bodman, G Fabriker och industrier i det 

gamla Göteborg: historiska 

fabriksbilder från Sveriges 

fabriksliv under 1600–, 1700– 

och början på 1800–talen. 

Göteborg 1925. 

Brusewitz, G Under arbetets banér: ett besök 

vid Gamlestadens Fabriker i 

Göteborg. Göteborg 1903. 

Carlsson, G Röster från Gamlestaden. 


Carlsson, G Red. Gamla Gamlestadspojkar 40 år. 

1947–1987. Göteborg 1986. 

Ekman, H Sockerbruket vid Klippan 

1808–1958. Göteborg 1958. 

Fischer, E Göteborgs Landerier. 


Forsberg mfl. “Industrisamhällets stadsbygge i 

Gamlestaden”. Arkitektur CTH 

1979. 

Fredberg. C Det gamla Göteborg 1–3. 

Furuhagen, B Red. Äventyret Sverige: en ekonom- 

isk och social historia. Stock- 

holm 1993. 

Hesselgren, E Vi äro tusenden, arbets- och 

levnadsförhållanden inom 

svensk textilindustri med sär- 

skilt avseende på Gamlestadens 

Fabriker 1890–1935. Akadem- 

iska avhandling, Stockholm 

1992. 

Hjern, K Gamlestadens Aktiebolag 100 

år. Göteborg 1965. 

Steckzén, B SKF 1907–1957: En svensk ex- 

portindustris historia 1907– 

1957. Stockholm 1957. 

Svalander, O Gamlestadens Fabrikers Aktie- 

bolag. Göteborg 1944. 

Wassén, H Odhners historia. Illustrerad 

krönika över en maskin att 

räkna med. 1945. 

Kulturhistorisk värdefull bebyggelse i Göteborg: Ett program för 

bevarande. Del II. Göteborg 2000. 

När, var och hur inom Gamlestadens Fabriker. Göteborg 1951.

Gamlestadens Fabriker AB:s företagsarkiv 

Göteborgs Landsarkiv förvaltar Gamlestadens Fabriker AB:s 

företagsarkiv med mängder av värdefullt material rörande företaget. 

Mellan åren 1854 och 1880 ägdes spinneriet av Rosenlunds 

spinneri och från denna tid finns bevarade kassaböcker, memorialböcker 

och avlöningsböcker. Johansson & Carlander tar över 

1880 och från denna tid ingår huvudbokföringen i deras arkiv 

(som i sin tur ingår i Gamlestadens Fabrikers arkiv). Memorialböckerna 

och avlöningsböckerna från 1850-talet fortsatte man 

emellertid att föra separat för Gamelstaden och de ingår i arkivet 

för Gamlestadens Fabriker. Johansson & Carlander respektive 

Gamlestadens Fabriker åtskilde sina verksamheter från och med 

1891. I föreliggande rapport har huvudsakligen den s k K-serien 

med tidningsartiklar och fotografier används. 

I företagsarkivet för Gamlestadens Fabriker finns bland annat; 

• Protokoll • Tillverkningsböcker 

• Färgböcker • Lönejournaler 

• Registrerade olycksfall • Understöd 

• Aktieböcker • Bolagsordning 

• Registreringsbevis • Historia 

• Fonder • Räkneskaper 

• Huvudböcker • Inventarieböcker 

• Bokslutshandling • Statistik 

• Avdelningskontra • Memorialböcker 

• Kassaböcker • Avlöningsböcker 

• Dagsverksböcker • Lagerböcker 

• Tavlor • Film och foton 

• Tidningsurklipp • Företagsarkiv för dotterbolag 

Fotografier 


Källor till alla bilder finns angivna under respektive bild. Generellt 

gäller; alla svartvita äldre fotografier är huvudsakligen 

inlånade från Göteborgs stadsmuseum (GSM) eller Göteborgs 

Landsarkiv (GLA). Det förekommer även några äldre bilder som 

är hämtade ur litteraturen. 

Nytagna färgfotografier är tagna av Antiquum KB, år 2003. 

Fotograf Nils-Olof Sjödén har tagit bilderna 28 och 45. 

Ulf Celander har tagit bilderna 22, 25, 26 och 104. 

Losman-Nädele arkitekter (GAJD) har utarbetat bilderna 1, 27, 

situationsplanen på omslagets utvik samt tagit bild 23. 

93

Untitled

Create successful ePaper yourself

Delete template?

Save as template?