Inledning - Botaniska sällskapet i Stockholm

STOCKHOLMSTRAKTENS 

VÄXTER 

FÖRTECKNING ÖVER FANEROGAMER OCH 

KÄRLKRYPTOGAMER MED FYNDORTER OCH FREKVENS- 

UPPGIFTER UTGIVEN AV 

BOTANISKA SÄLLSKAPET I STOCKHOLM 

ANDRA UPPLAGAN 

Redigerad av 

ERIK ALMQUIST OCH ERIK ASPLUND 

TRYCKNINGSBIDRAG UR 

I.ÄNGMANSKA KULTURFONDEN 

STOCKHOLM 

BOTANISKA 

SÄLLSKAPET 

Skydda och 

vårda växtvärlden! 

* 

Samla ej mera och annorlunda än vad dess studium 

erfordrar! 

* 

Iakttagelser över Stockholmstraktens växtvärld, arternas uppträdande, 

försvinnande, frekvens, former m. m. mottagas tacksamt av Botaniska 

sällskapet. De insändas under adress: Botaniska sällskapet, Drottninggatan 

118, Stockholm 

PAPPER FRÅN LESSEBO 

STOCKHOLM 1937 

ISAAC MARCUS BOKTRYCKEKI-AKTIEBOI.AG 

367589

Innehåll. 

Förord ..................................................................................................... v 

I. Synpunkter och arbetssätt vid förteckningens utarbetande xi 

II. Stockholmstraktens botaniska utforskande .................................. xxn 

III. Några huvuddrag i Stockholmstraktens naturförhållanden 

och växtgeografi (med kartor)................................................. xxxiv 

IV. Litteraturförteckning, kronologisk............................................... c 

V. Författarregister (alfabetiskt) ....................................................... cxm 

VI. Använda manuskript .................................................................... cxv 

VII. Förteckning över medarbetare....................................................... cxvi 

VIII. Förklaringar till artförteckningen.................................................. cxxi 

IX. Förteckning över arterna .............................................................. 1 

X. Ortnamnsförklaringar 360 

Sid. 

Förord. 

Vid Botaniska Sällskapets i Stockholm sammankomst den 19 

december 1901 höll Sällskapets dåvarande sekreterare, dr 

(sedermera professor) GUNNAR ANDERSSON, föredrag »om 

möjligheten att genom Botaniska Sällskapet utgiva en förteckning 

över Stockholmstraktens fanerogamer och ormbunkar». Sällskapet 

uttalade sig enhälligt för önskvärdheten av att utgiva ett arbete av 

föreslagen art och enligt de av föredraganden angivna grunderna. 

Sedan styrelsen inkommit med ytterligare utredning, uppdrogs den 

26 februari 1902 arbetets utförande åt en kommitté, bestående av dr 

GUNNAR ANDERSSON (†), ordförande, läroverksadjunkten J. 

BERGGREN (†), direktör GOVERT INDEBETOU, läroverksadjunkten 

TH. O. B. N. KROK (†), fil. stud. (numera läroverksadjunkten) E. 

LINDEGREN, professor N. W. NETZEL (†) och kyrkoherden 

(sedermera kontraktsprosten) A. TORSSANDER (f). 

År 1909 ingick fil. dr. N. SYLVÉN i kommittén och två år senare 

apotekare J. W. HAMNER, åt vilken uppdrogs att utarbeta manu- 

skript till växtförteckningen. 

Hur arbetet organiserades av denna kommitté och sedermera 

fortskred till dess »Stockholmstraktens växter» i början av år 1914 

förelåg färdig, skildras av GUNNAR ANDERSSON i förordet till första 

upplagan. 

I och med utgivandet av denna förteckning erhölls en 

sammanställning, som visade icke blott vad som var känt om 

Stockholmstraktens flora, utan även i hög grad — särskilt genom 

de talrika anmärkningarna 

»inga uppgifter från ..................................» — var bristerna i vår 

kännedom om densamma voro för handen. Detta verkade mycket 

stimulerande på det floristiska intresset, och talrika tillägg till 

artförteckningen ha sedermera publicerats. Även mycket annat 

material, som ej alls eller

VIII 

endast ofullständigt publicerats, har under årens lopp hopbragts, dels genom 

mera systematiska insamlingar och observationer, som utförts av Sällskapets 

stipendiater och av andra såväl fack- som amatörbotanister, dels genom mera 

tillfälliga iakttagelser av botaniskt intresserade personer. 

Så småningom uppstod tanken på utgivandet av en andra upplaga av 

»Stockholmstraktens växter». För den skull anordnade styrelsen för Botaniska 

sällskapet den 23 februari 1929 ett extra sammanträde, varvid fil. lic. (numera 

lektor) E. ALMQUIST inledde diskussionen härom och uppdrog vissa riktlinjer för 

en ny upplagas utarbetande. En ganska livlig diskussion uppstod, varunder olika 

meningar gjorde sig gällande. Utgivandet av en ny upplaga beslöts enhälligt, 

men i vissa detaljfrågor divergerade åsikterna. Främst gällde detta upptagandet 

av de talrika adventivväxterna, vilka enligt någras mening ej vore av så stort 

intresse, att de motsvarade det betydliga arbete, som måste nedläggas på såväl 

kontroll- som nybestämningar, eller det ej obetydliga utrymme, de skulle komma 

att upptaga i artförteckningen. Sällskapet beslöt dock genom omröstning med 

stor majoritet deras medtagande. På sammanträde den 26 november 1932 beslöt 

sällskapet att anslå nödiga medel för tryckningen. 

Utförandet av arbetet med den nya upplagan uppdrogs nu liksom förra gången 

åt en kommitté. Till medlemmar av denna valdes lektor E. ALMQUIST, fil. dr E. 

ASPLUND, apotekare J. W. HAMNER, direktör G. INDEBETOU, professor G. 

SAMUELSSON, fondmäklare A. L. SEGERSTRÖM och amanuens E. SÖDERBERG. Då 

Sällskapets mångårige skattmästare A. L. SEGERSTRÖM våren 1930 avlidit, 

inträdde i kommittén i hans ställe Sällskapets nyblivne skattmästare fil. mag. N. 

ÅKERBERG. Till kommitténs ordförande valdes undertecknad och till sekreterare 

E. SÖDERBERG. Att redigera arbetet utsågos E. ALMQUIST och E. ASPLUND. 

Mellan dem fördelades arbetet så, att den förre åtog sig Stockholmsområdet, 

Mälarområdet, Roslagsområdet och Skärgårdsområdet norr om 

landskapsgränsen, den senare Södermanlandsområdet, Södertörnsområdet och 

Skärgårdsområdet söder om landskapsgränsen. 

Den: geologiska översikten i kapitel III har granskats och försetts med tillägg 

av statsgeologen E. GRANLUND. I övrigt har detta kapitel nästan fullständigt 

nyskrivits av E. ALMQUIST, vilken även utformat Kapitel II i dess nu 

föreliggande skick. 

Av redaktörerna uppgjordes för områdets samtliga socknar listor, upptagande 

de arter, vilka ej voro kända från socknen, men vilka man hade anledning tro 

skulle finnas därstädes. Dessa listor visade sig vara till god hjälp vid 

bedömandet av vilka trakter, som i första hand borde göras till föremål för 

undersökningar. Det stod nämligen redan från början klart, att ett omfattande 

fältarbete var nödvändigt, om alla socknar skulle bli någorlunda likformigt 

representerade i den nya upplagan. Ett viktigt hjälpmedel härför har nu liksom 

vid förra upplagans utarbetande varit Sällskapets resestipendium. Icke minst 

redaktörerna ha genom träget exkurrerande sökt fylla luckor i vetandet. 

På särskilda blad med tryckta områdes- och sockennamn infördes av 

redaktörerna från stipendiater och andra medarbetare inkomna uppgifter jämte 

egna fynd samt ur herbarier, litteratur och ej tryckta förteckningar erhållna 

uppgifter. Den »liggare», som upplades vid den förra upplagans utarbetande, har 

givetvis också anlitats, och den har varit av stor betydelse särskilt för utrönande 

av de i förra upplagan anförda uppgifternas härstamning. Vid genomgången av 

litteraturen har verksam hjälp erhållits av civilingenjör S. QVARFORT, som utfört 

en väsentlig del av detta arbete beträffande områdets Södermanlands-del. 

Efter de sålunda samlade primäruppgifterna sammanställdes det definitiva 

manuskriptet, som i huvudsak förelåg färdigt i början av sommaren 1936. 

Tryckningen påbörjades i förra hälften av augusti. Litteraturen har beaktats t. o. 

m. utgången av år 1935- Flera under den sista sommaren gjorda fynd ha även 

kunnat medtagas i förteckningen. Korrektur ha lästs av samtliga kommitterade 

samt av justitierådet A. EDELSTAM. Vid läsningen av första korrekturet mot 

manuskriptet har dessutom hjälp erhållits av amanuensen S. S. FORSSELL, fil. lic. 

T. NORLINDH och civilingeniör S. QVARFORT. 

IX

X 

Då nu »Stockholmstraktens växter» föreligger färdig i en ny och utvidgad 

upplaga är det en bjudande plikt för mig att framhålla de stora förtjänster, som de 

båda redaktörerna E. ALMQUIST och E. ASPLUND haft för denna upplagas 

tillkomst, och den noggrannhet och skicklighet, med vilken de utfört arbetet. 

Även kommitténs sekreterare E. SÖDERBERG har på många sätt verksamt bidragit 

till denna nya upplagas tillblivelse. 

Slutligen får jag å Botaniska sällskapets vägnar framföra ett varmt tack till alla 

dem, som lämnat uppgifter till denna nya upplaga och utan vilkas bistånd 

artförteckningen ej kunnat framläggas i nuvarande omfattning. 

Stockholm i december 1936. 

GOVERT INDEBETOU. 

I. Synpunkter och arbetssätt vid förteckningens 

utarbetande. 

Områdets begränsning och indelning. (Jfr vidstående karta.) Att 

erhålla någon i naturhistoriskt avseende lämplig begränsning av 

»Stockholmstrakten» utan att samtidigt undersökningsområdet blir så 

stort, att det överskrider till buds stående krafter för ett noggrannare 

undersökande, visade sig redan vid första planläggningen av detta 

arbetes första upplaga otänkbart. Det blev därför helt och hållet 

praktiska synpunkter, som fingo göra sig gällande vid 

områdesbegränsningen, i det att de trakter medtogos, inom vilka 

Stockholms botaniskt intresserade lättast och mestadels gjorde sina 

exkursioner eller där de plägade tillbringa sina somrar. Från Norrtälje i 

norr till trakterna kring Trosa i söder är hela området, således 

Stockholms skärgård i vidsträcktaste mening, medtaget. Det hade nog 

varit önskligt att i Mälartrakterna gå något längre i väster än vad som 

skett, fram till trakterna kring Strängnäs och Mariefred, men Sällskapet 

vågade ej ta till så stort område, av fruktan att arbetet ej inom rimlig tid 

skulle kunna avslutas. 

I denna upplaga har nordvästgränsen uträtats därigenom, att till 

området lagts de 4 socknar av Vallentuna härad (Vallentuna, Angarn, 

Vada och Össebygarn), vilka ej medtogos i den förra. 

Gränserna mellan socknarna framgår av översiktskartan. De ha på få 

undantag när dragits enligt de senaste generalstabskartorna, även där en 

jämförelse med de ekonomiska kartorna visar, att de ej äro fullt 

korrekta. Så har skett, emedan de förstnämnda som exkursionskartor 

otvivelaktigt användas mycket mer än de senare, vilka tyvärr delvis äro 

mycket svårtillgängliga. Inom en socken belägna enklaver av en annan 

ha in-räknats i den omgivande socknen; alltså ha t. ex. de små, till

XII 

Ytterjärna hörande områdena i nordvästra hörnet av Överjärna räknats 

till sistnämnda socken. Beträffande Stockholm, se nedan! 

För att vinna reda och översikt vid iakttagelsernas publicering visade 

det sig önskvärt att uppdela de undersökta trakterna i mindre områden, 

vartdera innefattande ett flertal socknar, samt att vid denna uppdelning 

så mycket som möjligt ge uttryck för de skilda delarnas olika 

geografiska läge och naturförhållanden. Från dessa synpunkter urskildes 

följande 6 områden, markerade och förtecknade å kartan. 

I. Södermanlandsområdet omfattar den väster om Mörköviken, 

Södertälje kanal och Södertäljeviken belägna delen av området, 

ävensom de öster därom belägna delarna av Södertälje stad och 

Västertälje samt hela Östertälje socken. Trosa och Vagnhärad, vilka 

sedan arbetet med denna upplaga påbörjats, sammanslagits till en 

socken, hållas skilda, likaså Öster- och Västertälje. Trosa stad inbegripes 

i Trosa socken. 

II. Södertörnsområdet omfattar Södertörn med undantag dels av 

nyssnämnda område i Södertäljetrakten, dels av Brännkyrka (med 

Enskede) och Nacka samt det lilla område i nordväst (Bockholmssätra 

egendom), som tillhör Ekerö socken. Nynäshamns köping inräknas i 

Ösmo. 

III. Stockholmsområdet. Urskiljandet av ett särskilt sådant är ju 

uppenbarligen ej berättigat varken från rent geografisk eller 

naturhistorisk synpunkt, men väl från synpunkten av människans 

mycket starkare påverkan av trakterna i huvudstadens omedelbara 

omgivningar än i övriga här behandlade trakter. Särskilt ruderat-, 

barlast- och förvildade växter äro vida talrikare än inom övriga 

områden. Hit ha förts »Stockholm», motsvarande överståthållarskapet 

före inkorporeringen av Brännkyrka och Bromma, samt de 6 närmast 

liggande socknarna, Brännkyrka (med Enskede), Nacka (med 

Saltsjöbaden), Bromma, Solna (med Sundbyberg), Lidingö och Bo. — 

De senaste gränsregleringarna mellan Stockholm, Nacka och Enskede 

ha ej kunnat beaktas, varför till Nacka alltjämt räknas dess gamla 

område fram till Hammarbyleden. Det finns ingen möjlighet att korrekt 

fördela alla äldre uppgifter från Henriksdals- och Sicklatrakten (även 

Lilla Sickla) efter de nya gränserna, som f. ö. fastställdes först under 

vårt arbetes fortgång. Av liknande orsaker ha Brännkyrka och Enskede 

ej kunnat skiljas. 

IV. Mälarområdet. Till detta ha räknats de socknar, som omfatta 

Mälaröarna (= Färentuna härad), samt de norrut från Stockholm åt 

Mälarhållet belägna socknarna (Spånga, Järfälla, Sollentuna, Ed, Fresta 

och Hammarby). 

V. Roslagsområdet omfattar de av Roslagens fastlandssocknar, 

som tillhöra området, utom Rådmansö, som förts till följande område på 

grund av sin vidsträckta skärgård, vilken omfattar en avsevärd del av 

det yttersta havsbandet i området. Djursholm och Stocksund inbegripas 

i Danderyd. 

VI. Skärgårdsområdet omfattar de helt och hållet på öar i 

Östersjön belägna socknarna med undantag av Bo, som förts till 

Stockholmsområdet, och Torö, som ej förts hit, emedan den skiljes från 

övriga skärgårdssocknar av Ösmo sockens skärgård. Dessutom har hit 

förts Rådmansö (se ovan), vars huvuddel endast genom ett smalt näs 

sammanhänger med fastlandet. 

Materialets insamlande och bearbetande. Trakterna kring 

Stockholm ha, så länge botanisk forskning bedrivits i vårt land, varit 

föremål för undersökning. Då, som nedan närmare omtalas, avsikten 

varit att samla bidrag även till florans historia under människans 

inflytande, har även den äldre litteraturen genomgåtts och däri angivna 

fynd upptagits. En kort översikt över denna finner den intresserade i 

kapitlet om »Stockholmstraktens botaniska utforskande». Förteckning 

över området berörande floristisk litteratur återfinnes framför artförteckningen. 

Våra botaniska museers herbarier ha genomgåtts, 1 dels för erhållande 

av på annat sätt ej tillgängliga lokaluppgifter, dels för kontroll av 

bestämningar. Åtskilliga i litteraturen förekommande felaktigheter ha 

härigenom kunnat rättas. Flera exemplar, vilkas härstamning från 

uppgiven lokal av en eller annan anledning synts oss tvivelaktig, ha 

förbigåtts. Även några privata herbarier ha helt eller delvis genomgåtts. 

Huvudmängden av förteckningens uppgifter äro originaluppgifter 

lämnade av de många botanister, som deltagit i arbetet. I allt ha ett par 

hundratal olika personer bidragit, av vilka de 

1 Botaniska museernas i Göteborg och Lund samlingar ha dock endast kunnat ägnas en 

flyktig genomgång (E. ALMQUIST 1932 resp. 1933), och deras eventuella nyförvärv från 

de sista åren äro okända. 

XIII

XIV XV 

flesta finnas anförda å sid. CXVI—CXX jämte de trakter, varifrån de 

huvudsakligen lämnat bidrag. 

I motsats mot föregående upplaga har i denna för samtliga uppgifter 

anförts källan, dock ej i de fall, då flera från olika håll härstammande 

uppgifter sammanförts till en generell uppgift (för sockendelar, socknar 

eller större områden). 1 I fråga om publicerade lokaler för bofasta arter 

anföres endast publikationen 2 genom citerande av dess nummer i 

litteraturförteckningen, även om en äldre uppgift skulle vara känd av 

oss. Har samma fynd publicerats flera gånger, anföres i regel endast den 

första källan, såvida ej de senare ha något nytt att tillägga (närmare 

precision av lokalens läge, beskaffenhet el. dyl.). En senare källa har 

tillagts, då gamla uppgifter (nästan endast 1800-tals-) genom fynd under 

den senaste tiden visat sig fortfarande äga giltighet, eller då en 

bekräftelse av en eller annan anledning ansetts önskvärd (t. ex. 

beträffande arter, som vid tidpunkten för den första uppgiften ej ansetts 

kritiska men sedan blivit uppdelade, och beträffande uppgifter grundade 

på skolexemplar). I fråga om några mycket sällsynta eller eljest 

intressanta arter ha föreliggande uppgifter citerats i större utsträckning. I 

fråga om tillfälliga arter, för vilka fyndår uppgivas, ha källcitaten 

givetvis måst göras utförligare. Så har också måst ske i de talrika fall, då 

en och samma fyndort betecknats på olika sätt av olika författare eller 

insamlare, varvid genom sammanjämkning eller antydningar givits 

uttryck åt uppgifternas säkra eller sannolika identitet. — Samma 

principer ha följts vid anförande av sagesmän för opublicerade 

uppgifter. Att härvid ofta två eller flera personer uppräknats, beror 

mestadels därpå, att vi ej veta vem som är förste upptäckare eller ock på 

att fynden hänföra sig till helt skilda tider. Då det gällt att markera en 

arts fortfarande existens på gamla kända fyndorter (jfr ovan), har det 

givetvis ofta varit omöjligt att utröna den senaste iakttagelsen. Därför 

har efter anförd källa endast 

1 Om härvid första eller sista iakttagelse eller en utbredningsgräns anföres ge 

nom upptagande av lokaler, anföras källor med syftning på dessa. 

2 Undantag har härvid gjorts för sådana uppgifter, som i förra upplagan an 

fördes utan sagesman, samt för alla uppgifter som endast publicerats i form av 

kartprickar (särskilt i »Upplands vegetation och flora», vari även andra uppgifter 

negligerats, enär deras citerande med nödiga sido- eller tabellhänvisningar skulle 

bli väl vidlyftigt). I dessa fall anföras sagesman; jfr även teckenförklaringen sid. CXXI 

tillfogats ett utropstecken, när en av redaktörerna själv kunnat 

konstatera förhållandet; och samma beteckningssätt har till undvikande 

av vidlyftighet använts för att bekräfta andra äldre källor av »offentlig» 

natur (uppgifter ur manuskript eller museisamlingar). Å andra sidan ha 

med ett särskilt tecken (†) markerats säkert utdöda eller spolierade 

förekomster. Närmare förklaringar återfinnas omedelbart före artförteckningen. 

En annan olikhet mot förra upplagan ligger däri, att sammanfattande 

uppgifter kunnat lämnas i långt större utsträckning än då. Till 

undvikande av missförstånd bör kanske påpekas, att desamma gälla alla 

socknar inom berörda områden (eller sockengrupper), såvida icke 

undantag uttryckligen angivas. Ur artförteckningen kan därför alltid 

utläsas, om en art är känd i en viss socken eller icke (frånsett några få 

arter bland de tillfälligtvis förvildade). 

Arternas frekvens har angivits enligt skalan allmän (a.), tämligen 

allmän (ta.), flerstädes (fl.) och sällsynt (s.). 

Som allmänna ha de arter betecknats, vilka förekomma på praktiskt 

taget alla för dem lämpliga ståndorter, vilka i sin tur äro tillfinnandes 

talrikt och åtminstone någorlunda jämnt fördelade över det område, 

frekvensuppgiften gäller. Uppträda de så talrikt, att de utgöra en 

väsentlig beståndsdel i vegetationen och därtill ej äro nogräknade 

beträffande ståndort, har beteckningen förstärkts till mycket a. 

Beteckningen tämligen allmän (ta.) har använts i sådana fall, där en 

inskränkning av föregående beteckning måste göras, antingen därför, att 

ifrågavarande art är bunden till ståndorter, som ej äro särdeles talrikt för 

handen, eller i sin utbredning företer luckor, vilka på grund av 

utrymmesskäl ej kunna närmare preciseras. 

Beteckningen flerstädes (fl.) användes för sådana merendels mindre 

allmänna arter, vilka äro kända från så många lokaler, att en uppräkning 

av dem alla ej kan ifrågakomma. Av utrymmesskäl har denna 

frekvensgrad måst göras något vidare än önskligt varit. För en och 

samma art uppräknas inom de större socknarna i allmänhet ej mer än 4 à 

5, i de mindre ej mer än 3 å 4 lokaler. Ibland har det t. o. m. varit 

nödvändigt att pruta något på dessa siffror; i synnerhet har detta skett, 

då en sammanfattande uppgift lämnas för ett helt område eller en

XVI XVII 

grupp socknar. I sådana fall har beteckningen fl. för tydlighetens skull 

ersatts med spridd (spr.). Förefinnes någon mera påtaglig lucka i 

utbredningen, har den dock alltid framhållits. 

För sällsynta arter ha alla kända lokaler uppräknats. Denna 

beteckning har därför i allmänhet ej utsatts annat än då den förekommer 

som ett för vissa socknar eller trakter gällande undantag från en förut 

anförd, sammanfattande uppgift. I vissa fall har härvid beteckningen 

ansetts böra försvagas till »tämligen sällsynt» (t. s.). 

Självfallet gälla frekvens- och lokaluppgifter endast vad som är känt, 

vilket givetvis avviker mer eller mindre från det verkliga förhållandet. 

Det kan sålunda hända, att arter med beteckningen fl. i själva verket äro 

lika allmänna som en eller annan, som beträffande samma område 

erhållit beteckningen ta. För övrigt ligger det i sakens natur, att 

gränserna mellan frekvensgraderna måste bli ganska diffusa, mest 

kanske mellan de båda nyss nämnda. Vidare är det självklart, att för en 

art, som i en socken erhållit beteckningen ta., under det att i en grannsocken 

lokaler uppräknats, frekvensbeteckningen ej gäller bokstavligen 

ända intill sockengränsen. 

Många i äldre litteratur förefintliga frekvensbeteckningar ha här 

uteslutits, dels emedan författaren tydligen på grund av en arts ymnighet 

på en eller ett fåtal lokaler förletts att uppge den som mera allmänt 

förekommande inom ett större område, dels emedan uppgifterna 

sammanställts vida mera summariskt än vad som på växtgeografiens 

nuvarande ståndpunkt kan anses lämpligt. Så är det t. ex. tydligt, att i de 

noggranna förteckningar över anmärkningsvärda växter, som finnas för 

Vårdinge och Sorunda socknar (litteraturnummer 97 o. 98), författarna 

lagt gränserna mellan sina frekvensgrader på ett annat sätt än i detta 

arbete, varigenom deras uppgifter ej blivit direkt användbara. Då äldre 

uppgifter ansetts antyda en förändring i artens frekvens eller äro de enda 

föreliggande eller gälla i senare tid föga undersökta trakter, ha de dock 

medtagits, vanligen inom citationstecken. 

Särskild uppmärksamhet har ägnats arternas av- eller tilltagande 

frekvens utåt skärgården, vanligen genom angivande av en yttre, resp. 

inre gräns eller av deras relation till den på översiktskartan inlagda 

barrskogsgränsen. Se vidare kap. III. 

Beträffande de meddelade uppgifternas tillförlitlighet har det mest 

möjliga gjorts både i fråga om bestämningar och lokaluppgifter. 

Utöver den redan omtalade granskningen av de offentliga och en del 

enskilda herbariers exemplar ha meddelare av uppgifter, som synts oss 

anmärkningsvärda, ombetts att ställa exemplar till vårt förfogande. Det 

är oss ett nöje att erkänna den beredvillighet, varmed detta så gott som 

alltid gjorts i de fall, det varit möjligt. Äldre uppgifter, vilka ej kunnat 

verifieras genom beläggexemplar, ha i allmänhet uteslutits, om de 

förefallit osannolika. Bl. a. ha i fråga om arter, som först i senare tid 

uppdelats, äldre uppgifter i vissa fall måst kasseras (Puccinellia distans 

m. fl.). I några fall har i noter eller tillägg anmärkts, att vi ej haft tillfälle 

att granska beläggexemplar. 

Särskild uppmärksamhet har ägnats adventivväxterna, då det visat 

sig, att bestämningarna av dessa ofta varit till avsevärd del felaktiga. Ett 

omfattande revisionsarbete utfördes beträffande gräsen av konservator 

OTTO R. HOLMBERG (†) och professor GUNNAR SAMUELSSON i 

samband med utgivandet av 2. häftet av »Skandinaviens Flora» 

(litteraturhummer 250). Sedermera ägnade läroverksadjunkten TYCHO 

VESTERGREN (†) hithörande växter ur skilda familjer mycket intresse. 

Hans talrika bestämningar i Riksmuseets herbarium ha kommit detta 

arbete tillgodo. Under senare år har en mycket värdefull hjälp lämnats 

av vår främste kännare av Skandinaviens adventivflora, amanuensen 

CARL BLOM. 

Genom tillgängliga kartor ha redaktörerna förvissat sig om att 

lokalerna hänförts till riktiga socknar. Härvid har det visat sig, att 

många tidigare uppgifter behövt korrigeras. Ha namnen ej återfunnits på 

någon karta, har uppgiftslämnaren, i de fall han kunnat anträffas, 

anmodats lämna upplysning om lokalens läge (se sid. 360—363). Några 

trots detta till läget okända lokaler anföras i artförteckningen inom 

citationstecken (obs. även de sid. 360 nämnda, kuriösa parvisa 

namnbytena i Trosa-Vagnhärad; liknande fall kunna, ehuru okända för 

oss, givetvis förefinnas på andra håll). 

Lokalerna inom varje socken uppräknas i geografisk ordning, i regel 

från söder till norr, åtminstone där socknens konfiguration gör detta 

lämpligt; dock uppräknas — i förekommande

XVIII XIX 

fall — lokaler på fastlandet eller huvudöar i regel före till socknen 

hörande mindre öar eller skär. Smärre omkastningar ha ibland gjorts, då 

därigenom källcitaten kunnat förenklas. Även ordningen mellan 

socknarna är av olika skäl stundom något omkastad. 

Felaktigheter och inkonsekvenser kunna i ett arbete som detta 

naturligtvis ej helt undvikas. Uppgifter, som på växtgeografiska grunder 

synas sannolika och därför utan vidare upptagits, kunna givetvis ändock 

vara grundade på felbestämningar. Beträffande lokaluppgifter ligger en 

orsak till inkonsekvens däri, att många föredraga att hänföra sina fynd 

till större gårdar, samhällen etc, vilka givas en ganska vid rayon, under 

det att andra lämna mera detaljerade uppgifter och anföra namn på 

torpställen, berg, mossar etc. Det förra är framför allt fallet beträffande 

äldre uppgifter. Framhållas bör också, att först i och med utgivandet av 

de senaste, mycket detaljerade kartorna över Stockholms omgivningar 

(Stadsplanekontorets karta, Turistföreningens skärgårdskarta etc.) ett 

verkligt detaljerat angivande av lokaler blivit möjligt. För områdets 

mera avlägsna delar saknas delvis denna möjlighet. Vissa 

inkonsekvenser ha blivit följden av att uppgifternas sammanställande 

och komplettering samt därav föranledda ändringar krävt åratals arbete, 

varunder redaktörerna — bosatta på skilda orter — tidvis icke haft 

möjlighet att på en gång ha hela det omfångsrika manuskriptet till 

hands. En nödig överblick har därför varit svår att erhålla före 

korrekturgranskningen, och det skulle givetvis ha medfört onödiga 

kostnader att därvid åvägabringa full likformighet. Påpekas bör dock, att 

många inadvertenser äro skenbara, enär formuleringarna med avsikt 

lämpats efter de citerade originaluppgifterna. 

Av tidigare publicerade uppgifter ha givetvis uteslutits sådana, som 

visat sig vara grundade på felbestämning eller andra misstag (feltolkade 

synonymer eller herbarieetiketter, lokalförväxlingar etc). Då sådana 

uteslutningar kunnat motiveras i tillräckligt kortfattad form, har 

anledningen angivits i artförteckningen (se t. ex. under Bromus). Det är 

vår avsikt att i annat sammanhang redogöra för åtminstone de viktigaste 

av de övriga. Dessutom ha uteslutits de uppgifter i föregående upplaga, 

som endast bestå i ett angivande av socken, till vilka ingen 

källa kunnat uppletas och vilka ej genom senare fynd bekräftats. Några 

av dem äro uppenbara misstag, andra åter synas vara rena korrekturfel. 

En del uppgifter, som ursprungligen hänförts till orätt socken (t. ex. 

uppgifter från Värmdö, som avse andra socknar på Värmdön) eller 

genom delning av en socken (ev. andra ändringar av sockengränser) 

förlorat giltighet i sin ursprungliga form, ha ofta efter överförandet till 

rätt socken kommit att inbegripas i ett fl. eller ta. och därigenom 

skenbart uteslutits. Så är i synnerhet fallet med en del äldre uppgifter 

från kustsocknar (Öster- och Västerhaninge, Länna m. fl.), varifrån 

olika skärgårdssocknar avsöndrats, samt från vissa med städerna nu inkorporerade 

områden (delar av Tveta, Solna, Frötuna). Årtal anföres för 

upptäckten av en och annan av områdets sällsyntaste bofasta arter, 

vilket i så fall finnes särskilt angivet. Eljest innebär anförandet av ett 

årtal, att anledning finnes att betrakta växten i fråga som mer eller 

mindre tillfällig på platsen, att den förr varit allmännare men nu är på 

tillbakagång eller att den är en sen invandrare, som synes komma att bli 

bofast inom området. För tillfälliga arter anföres det första och det 

senaste fyndet, ibland även mellanliggande. Står bindestreck mellan 

årtalen, föreligga oftast fynd även under mellantiden. 

En ej ringa svårighet har mött vid bestämmande av vilka arter bland 

de »införda» och »förvildade», som i förteckningen böra upptagas. 

Principerna härvidlag beröras närmare i kapitlet »Människan och 

växtvärlden»; här må endast påpekas, att bland de förvildade 

prydnadsväxterna — i synnerhet de annuella — gallrats tämligen hårt. 

Detta har skett övervägande av utrymmesskäl men även för att ej alltför 

mycket draga intresset från de i jämförelse med inhemska (och även 

egentliga adventivväxter) mindre betydelsefulla förvildade. 

Uppställning, nomenklatur, synonymer, ortnamn. Liksom i förra 

upplagan har även i denna artförteckningen anordnats i bokstavsföljd, 

detta huvudsakligen emedan det därigenom blivit överflödigt att öka 

bokens sidantal genom ett alfabetiskt register. 

Beträffande nomenklaturen ha vi hållit oss så mycket som möjligt till 

den förra upplagans namn. För de familjer, som

XX XXI 

behandlats i de hittills utkomna delarna av »Skandinaviens Flora» (250) 

har dock nomenklaturen i denna följts. En och annan felaktighet har 

dessutom rättats. Vi ha icke ansett det lämpligt att i ett arbete av denna 

art införa namn, som hittills ej alls använts i skandinavisk floristisk 

litteratur, även om enligt de internationella nomenklaturreglerna deras 

införande torde bli nödvändigt. Sålunda ha vi t. ex. ej velat utbyta Carex 

norvegica och Lathyrus maritimus mot för de flesta svenska botanister 

okända namn; den förra skulle t. o. m. erhålla ett förra året nyskapat 

namn. 

Synonymer anföras i stor utsträckning, dock ej mer än som kan anses 

behövligt för arbetets bekväma användande jämsides med nutida 

floristisk litteratur. Namn, som ej (eller knappast) förekommit i de sista 

100 årens litteratur, ha uteslutits, såframt icke vissa citat gjort deras 

anförande lämpligt. 

Varieteter och former ha upptagits i mycket ringa utsträckning, enligt 

mångas mening kanske alltför ringa. Även härvidlag är det 

utrymmesfrågan, som varit avgörande. I några fall ha varieteter 

medtagits men behandlats mera summariskt än huvudformen. 

Vid de geografiska namnens återgivande ha följts tillgängliga kartor 

(Generalstabens kartblad och specialkartor, ekonomiska och geologiska 

kartbladen, sjökort, Turistföreningens skärgårdskarta, Stadsplanekontorets 

karta över Stockholm med omgivningar, stadsplaner etc). I 

första hand har generalstabskartan använts, dock delvis med stavningen 

moderniserad, huvudsakligen efter »Svensk Ortförteckning» (1935). 

Som emellertid manuskriptet till större delen förelåg färdigt redan innan 

denna förteckning utkom, kvarstår ett och annat namn med äldre stavsätt. 

Då inom en och samma socken finnas två (eller flera) lokaler med 

samma namn, har inom klammer anförts ett förklarande tillägg (i 

enklaste fall väderstrecksbeteckning), vilket ej tillhör lokalens gängse 

namn. I ett och annat fall har i skärgården sådant tillägg utelämnats; i 

sådant fall avses den större, bebodda ön. — Åtskilliga i äldre skrifter 

eller herbarier förekommande lokalnamn äro numera helt ur bruk och i 

regel ersatta av andra. I fråga om naturföremål ha vi utan vidare utbytt 

sådana gamla namn mot nu gängse (t. ex. Ekhagssjön i Solna mot 

Rudsjön, 

Räkningeholmen och Vasaholmen i Brännkyrka mot Reymersholm 

resp. Lindholmen, N. o. S. Dyan i Sorunda o. Ösmo mot Ö. o. V. 

Styran). Dock bibehållas vissa välkända namn, som först på sistone 

ändrats, t. ex. Södra och Norra Djurgården samt Hästholmen (nu 

omdöpt till Kvarnholmen). För kulturskapelser ha givetvis de gamla 

namnen anförts, t. ex. Eldkvarn (på nuvarande Stadshusets plats), 

Rörstrand m. fl. i Stockholm, talrika ödetomter på landsbygden o. s. v.; 

även för nu omdöpta järnvägsstationer o. dyl. har i regel ansetts lämpligt 

att bibehålla de namn som begagnades vid anförd tidpunkt. Att vi f. ö. 

gjort talrika omskrivningar av originaluppgifternas lokalnamn, har förut 

antytts ; det gäller t. ex. vissa ruderatlokaler med växlande beteckningar: 

Hammarby sjö (= Danvikskrokar), Tre kronor ( = Hästholmen), 

Riddersvik (= Lövsta). Framför allt ha »beskrivande» lokalbeteckningar 

utbytts mot namn, så ofta sådana stått till buds. I st. f. [Ekerö:] »berget 1 

km. V. om kyrkan» eller [Södertälje:] »sjön norr om Ström» skriva vi 

alltså Nibblehammaren resp. Katthavet, ty de angivna platserna heta så; 

många liknande fall att förtiga. 

En förteckning på lokaler, som ej kunna identifieras med hjälp av 

tillgängliga kartor, ävensom på nödiga ortnamnssynonymer, återfinnes 

efter artförteckningen. 

ERIK ALMQUIST. ERIK ASPLUND. 

J. W. HAMNER. GOVERT INDEBETOU. GUNNAR SAMUELSSON. 

ERIK SÖDERBERG. NILS ÅKERBERG.

II. Stockholmstraktens botaniska 

utforskande. 

Medan trädgårdsskötseln redan tidigt särskilt genom Gustav Vasas 

strävande i stor utsträckning bedrevs i Stockholm och vid de kungliga 

slotten i dess omgivningar, vaknade intresset för de vilda växterna först 

sent och då huvudsakligen i samband med sökandet efter arter med 

medicinsk nytta. 

De första bemödandena att utforska Stockholmstraktens flora synas 

vara av år 1668, då dr O. BROMELIUS jämte överinseendet över apoteken 

även förordnades såsom »Stadens Herborist» med instruktion »att lähra 

Apothekarne och andra qwinspersoner kjänna de Gräs och Örter, som 

hos oss vexa, at de kunde op-hemtas». Till någon kännedom i vårt ämne 

torde dock herborist-tjänsten aldrig ha bidragit; den innehades f. ö. blott 

ett par år av Bromelius och synes sedan endast ha blivit tillsatt ett par 

gånger under 1700-talet. — Det äldsta litterära belägget för 

Stockholmsfloran möter emellertid redan 1659 i prof. J. FRANCKS 

»Speculum botanicum» (3 :e uppl.), där »Orchis bifolia magna» 

(sannolikt Platanthera chlorantha) uppgives växa »in promon-toriis 

Holmensibus». Nästa litteraturuppgift står att finna i O. RUDBECK d. y :s 

»Exercitium Academicum de Hedera» (Uppsala 1707), vilken omtalar 

murgrönan såsom växande vid surbrunnen Vijksberg »på det vackra 

berg, som av brunnsdrickarne benämndes Parnassen» (= Korpberget i 

Salem). 

Den vackra och artrika vegetationen vid Viksberg gav också upphov 

till den första växtförteckning, som föreligger från området, i det att 

dåvarande brunnsläkaren dr J. LINDER 1716 ut- 

XXIII 

gav »Flora Wiksbergensis, Eller Ett Register uppå the Träd, Buskar, 

Örter och Gräs som innom en fierdings wäg kring Suurbrunnen 

Wiksberg, antingen på Åkrar sås, eller Wildt wexa, med theras 

brukeligaste namn på Latin och på Swensko». Förutom en versifierad 

inledning och ett slutkväde till »Wiksberg, tu wackra Blomster-Eng», 

innehåller den lilla boken en förteckning på inemot 500 kärlväxter 

(jämte en del lägre kryptogamer), många av dessa dock blotta former 

eller varieteter. Uppgiften om Hedera återkommer (»Wexer i 

myckenhet wid Korpeberget»), men eljest anföras inga bestämda 

växtlokaler. I fråga om dessa är det f. ö. dessvärre tydligt, att Linder — 

trots arbetets titel — medtagit en och annan art från andra trakter (t. ex. 

Fucus vesiculosus, Arnica montana, Osmunda regalis), och man måste 

därför ställa sig frågande inför några av hans sällsynta växter, änskönt 

dessa tillhöra vårt floraområde (Betula nana, Cornus suecica m. fl.). En 

del av Linders arter, som icke återfunnits vid Viksberg, ha kanske i 

själva verket av honom iakttagits vid Södertälje eller Stockholm, där de 

rikligt förekomma. 1 

Floran kring Stockholm gavs en första torftig belysning av rektorn 

vid Tyska skolan härstädes J. B. STEINMEJER, vilken 1733 utgav 3 :e 

uppl. av J. PALMBERGS »Serta Florea Suecana» och däri införde ett 

»Appendix», enligt bokens företal utgörande ett »Anhang af the Örter 

som befinna sig och wäxa omkring Staden och af Doctor Palmberg 

blifvit förbigångne». Anhanget är till största delen samma arter som hos 

Linder, några få nya uppräknas; innehållet är f. ö. medicinskt. Inga 

växtlokaler nämnas, men om dessa äga vi någon kännedom tack vare 

domprosten i Uppsala O. CELSIUS d. ä., som vid samma 

1 Såsom äldsta litteraturuppgift ha vi i artlistan givetvis anfört Flora Wiksbergensis för 

alla arter, vilkas identifiering synts oss möjlig. Att säkert fastställa, vilka arter Linder 

avsett, är dock i många fall mycket vanskligt och skulle förutsätta en ännu noggrannare 

kännedom om Viksbergsfloran än vi f. n. äga, ävensom ett djupare inträngande i den 

förlinnéanska synonymiken än som varit oss möjligt. Nästan alla Linders växtnamn äro 

visserligen tolkade i litteraturen, men åtskilligt härav är rena gissningar och en del dubiöst 

av det skälet, att Linder själv gjort en och annan felbestämning. En del citat efter Linder ha 

vi därför måst anföra med reservation; i vissa fall anföras de inom parentes, mest i fråga 

om arter som endast torde ha varit odlade. — Av antydda orsaker ha vi i regel icke 

upptagit Viksberg som växtlokal enbart på Linders auktoritet.

XXIV XXV 

tid var sysselsatt med sitt stora arbete »Flora Uplandica». Bland 

växtlokalerna i denna, som emellertid först 1925 publicerats (av O. 

GERTZ), återfinnas, förutom några av Celsius häromkring gjorda fynd, 

även några av Steinmejers. 

Det blev naturligt nog CARL LINNAEUS, som gav uppränningen till en 

säkrare kännedom om Stockholmsfloran. Med denna blev han redan 

under studenttiden i någon mån förtrogen, då han 1731 från midsommar 

och en månad framåt vistades i huvudstaden. Vid denna tid — det var 

under sexualsystemets tillblivelse — ägnade han visserligen sitt 

huvudintresse åt de kungl. lustslottens och andra park- och 

trädgårdsanläggningars odlade växter, men känt är också, att han bl. a. 

gjorde ett besök vid Viksberg, 1 dit han tydligen lockats av Linders 

målande skildring. Nu hopskrevs också »Flora Kofsöensis» efter 

anteckningar, gjorda under ett nattligt besök på holmen Koffsan i 

Mälaren (Järfälla s:n), som Linné passerat under hitresan från Uppsala. 

Den lilla förteckningen, som först i vår tid offentliggjorts (av O. GERTZ 

1919), utgör oavsett sitt värde som växtgeografiskt dokument ett 

rörande bevis för den unge Linnaeus' forskarflit och intresse. 

Då Linné sedermera, i sitt hemland ännu så gott som okänd, hösten 

1738 återkom från utlandet, där han för sina botaniska arbeten redan var 

ansedd och uppburen, samt slog sig ned som praktiserande läkare i 

Stockholm, voro utsikterna för hans uppehälle synnerligen mörka. 

På inrådan av sin gynnare lantmarskalken greve C. G. Tessin sökte 

Linné därför hos Rikets då församlade ständer en summa av 100 

dukater med förbindelse att såsom Botanicus publicus hålla offentliga 

föreläsningar i Stockholm. Den sökta summan beviljades, och under 

sommaren 1739 och 1740 eller tills han 1741 tillträdde den medicinska 

professuren i Uppsala, vilken senare utbyttes mot den botaniska, höll 

Linné botaniska föreläsningar i riddarhuset och företog exkursioner i 

stadens omnejd. 

I inledningsorden till sin första botaniska föreläsning i maj 1739 

säger Linné, att hans avsikt bland annat är att: »demon- 

1 Tidpunkten härför är icke närmare känd. Men om, såsom troligt synes, Linnés uppgift 

i Flora suecica om Chenopodium hybridum vid Fågelsta (i Salem) härrör från denna 

exkursion, kan densamma knappast ha ägt rum förrän mot slutet av Stockholmsvistelsen, 

vilken räckte till d. 24 juli. 

strera de här i Swerige kring Stockholm fintliga örter, deras cultur och 

nytta, helst i cekonomien, med sina namn, kiänne- 

teckn, proprieteter och födelseorter. -------------------- De, som hafwa 

des utom lust att med mig någon dag i weckan med sachta spatserande 

besöka åcker och äng, blomsterrika parker och lundar kring Stockholm, 

skall jag göra all den handräckning, som jag förmår åstad komma.» Att 

intresset ej var så stort för botaniken framgår av de ord, med vilka 

Linné slutar: »gifwe Gud jag förmådde upamma älr. upmuntra 10 mina 

landzmän till denna ljufwa och nyttiga wettenskap». 

Stockholm var vid denna tid rikt på trädgårdar, och Linné utförde 

sina studier i »Hortus Jacobinus Regius vid S. Jacob», d. v. s. den vid 

denna tid på ett helt annat sätt än i våra dagar anordnade samt av murar 

omgivna Kungsträdgården, de kungliga trädgårdarna vid Karlberg, 

Ulriksdal och Drottningholm, den Piperska trädgården på 

Kungsholmen, apotekare Warmholtz' trädgård på Södermalm, 

trädgårdsmästare Henrik Gollnitz och Johan Alichs anläggningar, den 

förra i hörnet av Surbrunns- och Luntmakaregatorna, den senare vid 

hörnet av förstnämnda gata och Norrtullsgatan, vidare i trädgården vid 

Ingemarshov nära Roslagstull samt Hornsbergs trädgård vid Ulvsundasjön. 

Några av Linné vid Stockholm och Viksberg funna arter nämnas 

redan i hans tidigare skrifter, och i »Flora suecica» (1745) omtalas från 

området ett 30-tal fynd av honom själv och andra; i 2 :a upplagan 

(1755) tillkomma ytterligare några. En och annan uppgift möter även 

från avlägsnare platser i området, såsom Landsort. 1 

Även en av de i Uppsala under Linnés presidium utgivna 

disputationerna, »Pandora et flora Rybyensis», ventilerad 1771 av D. H. 

SÖDERBERG, berör Stockholmstrakten, alldenstund Ryby (numera 

Ribby) är beläget i Västerhaninge socken. 

Under senare hälften av 1700-talet gjordes f. ö. många nya rön av 

olika personer, men föga blev under samma tid offentliggjort. 3 Nämnas 

bör J. FISCHERSTRÖMS »Beskrifning om Mälaren» (1785), som 

innehåller åtskilligt om växter, till en del 

1 Varifrån dessa uppgifter erhållits är okänt; möjligen ur samtida litteratur. * Det är dock 

troligt, att 1700-talslitteraturen innehåller en del spridda uppgifter utöver dem vi lyckats 

uppspåra (jfr föreg. not).

XXVI XXVII 

meddelat av prof. P. J. BERGIUS — Bergianska trädgårdens 

grundläggare — och den nedannämnde A. AFZELIUS. Växtlokaler 

omtalas dock tämligen sällan. 

De viktigaste undersökningarna under denna tid utfördes av D. E. 

NAEZÉN (se nedan) och isynnerhet av Linnés lärjunge A. AFZELIUS, 

sedermera professor i Uppsala, vilken samlade en stor mängd 

iakttagelser — egna och andras — i och för en tillämnad ny upplaga av 

»Flora suecica». Någon sådan kom dock icke till stånd, och det stora 

materialet, som befinner sig i Uppsala universitetsbibliotek, har i 

huvudsak först nu blivit utnyttjat för växtgeografiskt ändamål. Förutom 

genom talrika antydningar om de samtida Stockholmsbotanisternas 

verksamhet äga Afzelius' samlingar ett betydande värde därigenom, att 

hans egna uppgifter till väsentlig del härröra från den i senare tid 

mycket litet undersökta trakten kring Sturehov och Borg (nu Norsborg) 

i norra Södertörn. 

Dr D. E. NAEZÉN sammanskrev på grundval av iakttagelser från åren 

1776—82 »Flora Stockholmiensis eller Uppsats på de uti och nära 

omkring Stockholm vildtväxande Örter». Denna vår första förteckning 

över den närmaste traktens växter, vilken utkom 1808, uppräknar 501 

fanerogamer och 26 kärlkryptogamer. En och annan av de upptagna 

arterna är dock tvivelaktig eller uppenbart oriktig. Lokaler — en eller få 

— uppräknas för många, i övrigt anföras frekvensuppgifter, ehuru till 

en del mycket vilseledande. 

Omkring sekelskiftet verkade i Stockholm en av vårt lands största 

botanister, professor O. SWARTZ, vilken 1788—1818 under flitigt 

exkurrerande gjorde en mängd viktiga upptäckter, särskilt i fråga om 

mossor och lägre kryptogamer. På material från Solnaskogen nybeskrev 

han Pyrola media och P. chlorantha, och i samband med beskrivningen 

av den förra meddelade han även andra fanerogamfynd. Tyvärr ha hans 

växtlokaler med få undantag förblivit okända. 

Spridda fynd från området meddelades i S. LILJEBLADS »Utkast till 

en svensk flora» (1792; 3 :e uppl. 1816) samt i det från 1802 

utkommande verket »Svensk Botanik». I skärgården, dittills att 

beteckna som terra incognita, gjorde på 1810—20-talen prof. C. 

STENHAMMAR en mängd viktiga fynd, som först offentliggjordes i 

tillägget till G. WAHLENBERGS »Flora suecica» 

(1826), i vilket stora arbete Stockholmstrakten eljest icke är mycket 

representerad. 

Så blev däremot desto mera fallet i »Hartmans flora», särskilt 1 :a 

och 2 :a uppl. (1820, resp. 1832). Denna berömda handboks författare, 

dr C. J. HARTMAN, vistades under somrarna 1814—21 i Stockholm och 

på lantstället Sköndalsbro i Brännkyrka socken samt 1822—25 vid 

Ulriksdal och gjorde, till någon del i sällskap med prof. O. Swartz, även 

annorstädes i trakten talrika och rikt givande exkursioner. — Även i 

fortsättningen kunde varje ny upplaga av nämnda flora meddela nya 

upptäckter från området. 

Från 1820-talet är även att erinra om bokhandlaren N. V. 

LUNDEQVISTS »Flora Parcecia? Bränkyrka» samt prosten C. U. 

EKSTRÖMS på botaniska uppgifter ovanligt rika beskrivning över Mörkö 

socken. 

En grundläggande inventering av den egentliga Stockholmsfloran 

blev omsider fullbordad genom professor J. E. WIKSTRÖM (1789)— 

1856), vilken alltsedan 1818 med iver ägnat sig åt dess studium och 

även i hög grad lyckats intressera andra att skänka bidrag. Resultaten 

började sammanställas på 1830-talet, och 1840 utkom första delen av 

det mycket stort anlagda verket »Stockholms flora, eller kort 

beskrifning af de vid Stockholm i vildt tillstånd förekommande växter. 

Med en inledning innehållande en öfversigt af Stockholmstraktens 

naturbeskaffenhet». Häri inflöto klasserna 1—13 av sexualsystemet 

med sammanlagt 417 arter; i ett tillägg anföras ytterligare några, vartill 

bi-hangsvis komma 51 »förvildade växter». Andra delen av verket 

fullbordades aldrig; 5 ark av densamma trycktes (1844) men utgåvos ej 

i bokhandeln. — Manuskriptet till växtlokalerna i den outgivna delen 

finnes emellertid i behåll och dess bättre även en ofantlig samling av 

Wikströms övriga originalmaterial (exkursionsprotokoll, växtförteckningar 

av talrika meddelare, en massa lösa anteckningar, 

excerpter, koncept- och manuskriptfragment, brev m. m.), alltsammans 

i Vetenskapsakademiens ägo. Denna hart när outtömliga källa har för 

föreliggande arbete blivit, så gott sig göra låtit, utnyttjad 1 ; men enstaka 

nya 

1 I förra upplagan beaktades endast Wikströms förstnämnda manuskript. En 

genomgång av allt det övriga är högst tidsödande och förutsätter nödig insikt i den tidens 

art- och ortnomenklatur.

XXVIII XXIX 

»fynd» kunna säkerligen utvinnas. Icke så 

litet av materialet härstammar från platser 

långt utom gränsen för Stockholms flora (i 

Wikströms mening), som utgjordes av en 

cirkellinje med en svensk mils radie och stadens 

mitt som centrum. 

Wikströms flora kan, i synnerhet tack 

vare sin utförliga inledning, även 

utöver botanistkretsar påräkna intresse, då 

den ingående behandlar traktens geologi och 

fauna, tiderna för växternas blomning m. m. 

och även lämnar en översikt över 

»botanikens framsteg i Stockholm och 

Stockholmsflorans historia». Ur densamma 

äro flera av de ovan lämnade uppgifterna hämtade. En arbetet bifogad 

karta är av värde särskilt för återfinnandet av de äldre arbetenas 

växtlokaler. 

Lika väl som denna karta berättar om den ofantliga utvidgning, 

Stockholm vunnit på de 96 år, som sedan dess förflutit (invånarantalet 

har från 1840 år 1840 vuxit till 533,884 år 1936), kunna de notiser, som 

författaren lämnar exempelvis om vissa djurarters förekomst vid denna 

tid, belysa de ändrade förhållandena. Om vargen säges, att den ofta går 

in till staden och »under vintern synes den ej sällan i Rörstrands-hage 

och vandrar då stundom i Carlbergs-Alléen och i det omgivande granskapet». 

Lodjuren våga sig »under vinternätterna ofta långt inåt 

Förstäderna och fångas eller skjutas der stundom. Man har sett dem till 

och med på de närmast i söder om Mariae kyrka belägna gator, och på 

Norrmalm har man skjutit en Lo i Humlegården.» 

År 1835 hade E. FRIES blivit professor i Uppsala, och på hans direkta 

eller indirekta tillskyndan ägnades skilda delar av vårt land ett ingående 

botaniskt studium, varav en del berörde vårt område; och i »Botaniska 

Notiser», som började utgivas 1839, inflöto snart även andra bidrag. 

Sålunda vanns under 1840-talet åtskillig kännedom om bl. a. 

Mälaröarna (C. J. LINDEBERG) och Norrtäljetrakten (N. E. FORSSELL, J. 

E. WAHLSTRÖM). Sammanfattande översikter av de båda tillstötande 

landskapens flora erhöllos genom J. A. SCHAGERSTRÖMS »Con-spectus 

vegetationis Uplandicse» (1845) och H. HOFBERGS >SÖ- 

dermanlands phanerogamer och filices» (1852). 

Särskilt den sistnämnda innehåller mycket 

originalmaterial från vårt område; ett viktigt tillägg 

för Södertörnsskärgården meddelades av F. J. 

BJÖRNSTRÖM (i Bot. Not. 1853). 

Wikströms avbrutna arbete hade nu upptagits av 

K. F. THEDENIUS (1814—94). Dem båda 

tillkommer i lika mån den huvudsakliga äran av vår 

ganska ingående kännedom om förra seklets 

Stockholmsflora. Thedenius, som 1843—58 

innehade apoteket Korpen och samtidigt 

undervisade i naturvetenskap vid Stockholms 

gymnasium, blev 1859 lektor därstädes och sedermera vid Norra 

latinläroverket. Icke minst genom det intresse för botanik, han 

förmådde ingjuta hos sina lärjungar, blev Thedenius' verksamhet 

fruktbringande. 

För att avhjälpa den kännbara bristen på en växt förteckning över 

trakten utgav Thedenius år 1850, dels i Bot. Not. och dels separat, 

»Stockholmstraktens phanerogamer och ormbunkar» med frekvens- och 

lokaluppgifter för inemot 900 arter förutom ett 50-tal tillfälliga eller 

förvildade. »Stockholmstrakten» hade härvid utsträckts att omfatta, 

förutom överståthållarskapet, hela Södertörn utom dess 3 sydligaste 

socknar (Ösmo, Torö, Sorunda), ävensom hela Svartsjö (=Färentuna) 

och Sollentuna härader samt Danderyds och Värmdö skeppslager. Från 

de bortre delarna anföras dock endast en del sällsyntare arter. 

Bland de många av Thedenius uppräknade medarbetare, som 

»oförbehållsamt lämnat rikliga tillägg», namnes även prof. Wikström, 

och ett studium av dennes ovannämnda samlingar ger vid handen, att 

desamma vid denna tidpunkt i själva verket utgjorde huvudkällan för 

Thedenius' framställning. 

Sex år senare lämnade Thedenius i Bot. Not. ett rikhaltigt tillägg till 

sin förteckning, och 1859 utgav han det originella arbetet »Botaniska 

exkursioner i Stockholmstrakten», vilket allt framgent är en 

oundgänglig källa för envar, som önskar vinna inblick i 

Stockholmsflorans historia. I detta arbete äro nämligen växterna 

ordnade efter lokaler i st. f. tvärtom, och långt bättre än genom en floras 

fyndortsuppräkningar kan man däri-

XXX 

genom erhålla en bild av den dåtida, naturliga såväl som kulturberoende 

vegetationen på platser, som numera till stor del intagas av huskvarter, 

gator och bangårdar eller av annan orsak alldeles berövats sin gamla 

flora. Under 12 särskilda exkursioner uppräknar boken plats för plats de 

märkligare arterna (och i början även de allmännare), så att traktens 

samtliga arter skulle kunna återfinnas. Förutom mossor och lavar 

uppräknas 900 arter, jämte ett 90-tal odlade, förvildade eller tillfälliga. 

Ett bifogat lokalregister skänker hjälp vid identifieringen av en del 

dåtida växtlokalbeteckningar. 

Det skulle emellertid bliva Thedenius förunnat att betydligt utvidga 

det arbete, om vilket han själv säger att det »länge föresväfvat mig 

såsom ett af de för mig käraste», därigenom att han 1871 kunde utgiva 

sin »Flora öfver Uplands och Södermanlands fanerogamer och 

bräkenartade växter», vilken tack vare sin stora självständighet och 

uppställningens klarhet kan betecknas som en av de yppersta 

provinsfloror vårt land äger. De växtgeografiska uppgifterna äro dock 

tämligen summariska och erbjuda, vad Stockholmstrakten beträffar, 

jämförelsevis litet nytt. Thedenius' flora betecknar slutet av en 

huvudepok i områdets botaniska utforskning. 

De sista decennierna av 1800-talet förete därutinnan en märkbar 

avmattning, och särskilt påfallande är, att så litet växtgeo-grafiskt 

material under denna tid publicerades. Ett par viktigare bidrag erhöllos 

först genom de båda sörmlandsprästerna A. TORSSANDER och J. G. 

LAURELL, som. i Bot. Not. 1897 och 1898 omtalade de märkligare 

växterna i Vårdinge resp. Sorunda pastorat. Båda buro samtidigt 

vittnesbörd om att den floristiska forskningen, som visserligen under 

tiden fått giva plats åt nya forskningsgrenar, ingalunda stått stilla. Dels 

hade hybriduppfattningen nu slagit igenom, dels hade de kritiska släktena 

börjat på allvar beaktas, sedan in- och utländska forskare ägnat 

dem ingående studier. Stockholmstrakten hade berörts av flera sådana; 

särskilt är att nämnda den av S. ALMQUIST påbörjade och av H. 

DAHLSTEDT i huvudsak slutförda utredningen av områdets Hieracier. — 

Av olika amatörbotanister hopbragtes f. ö. under tiden åtskilligt 

värdefullt material, som delvis först i vår tid tack vare efterlämnade 

samlingar kommit till kännedom. Men beklagligt nog blevo de starka 

förskjutningar 

XXXI 

i florans sammansättning, som började inträda genom huvudstadens 

snabba tillväxt och industrialisering, järnvägsanläggningarna, ett 

moderniserat jordbruk och andra yttringar av nutidskulturen, till en 

början alltför litet beaktade. En mera detaljerad belysning av florans 

förändring under denna brytningstid har därigenom omöjliggjorts. 1 Den 

rika främlingsflora, som i samband med kvarnindustrien började 

komma till synes på 1890-talet, blev dock lyckligtvis genast 

uppmärksammad och skänkte år efter år rika skördar åt intresserade 

samlare, av vilka F. R. AULIN senare också publicerade sina flesta fynd. 

Med 1900-talet framträdde snart ett ökat floristiskt intresse, väl icke 

minst tack vare Neumans flora, som utkom 1901. Samma år 

framkastades också i vårt Sällskap den första tanken på en ny 

förteckning över traktens växter. Hur detta uppslag fullföljdes och 

omsider resulterade i »Stockholmstraktens Växter», skildras i förordet 

till förra upplagan. Även oberoende av detta arbete erhölls ett allt större 

material, vartill numera också mykologiska, algologiska och 

växtbiologiska undersökningar av olika slag ej så litet bidragit; och 

Svensk Botanisk Tidskrift, som började utgivas 1907, befordrade 

kraftigt de vunna rönens publicering. Utrymmet tillåter ej en närmare 

skildring av dessa framsteg. Vi nämna endast S. SELANDERS och R. 

BRYANT-MEISNERS meddelanden från Möja (1909), som trots en del 

förhastade uppgifter måste betecknas som ett av de vackraste bidrag, 

vår skärgårdsflora någonsin erhållit och utgöra ett märkligt vittnesbörd 

om vilka möjligheter till nyupptäckter vårt område alltjämt erbjudit. 

Vad nyss antytts om verksamheten i seklets början gäller ock de båda 

sista årtiondena, vilka burit prägeln av både floristisk och 

växtgeografisk högkonjunktur — vi erinra om »Lindmans flora» (2 

upplagor), »Holmbergs flora» (påbörjad), G. SAMUELSSONS och T. 

VESTERGRENS många utredningar av kritiska kärlväxter. Genom 1 :a 

upplagan av »Stockholmstraktens Växter» (1914) stimulerades i hög 

grad det botaniska intresset härstädes, varom mängden av »Tillägg» 

och »Ytterligare bidrag» m. m. under de närmaste åren och sedan allt 

framgent burit 

1 Påtagliga luckor för Stockholmstraktens vidkommande föreligga sålunda t. ex . i S. 

BIRGERS framställning (1910) av Elodea canadensis' och Matricaria discoideas 

invandring.

XXXII XXXIII 

vittnesbörd. I E. ALMQUISTS »Upplands vegetation och flora» (1929) 

sammanställdes allt äldre och ett omfattande nytt material, bl. a. — för 

mer än 400 arter — i form av prick-kartor, som belysa deras kända 

utbredning i vårt områdes nordliga hälft. Detaljerade och fullständiga 

växtförteckningar — de första sedan 1840-talet! — ha utgivits för ett 

par specialområden, nämligen Lidingö (J. W. HÅKANSON 1927; med 

tillägg 1931) och den för sin rika kalkflora ryktbara Runmarön (S. 

QVARFORT 1931). Skildringar av floran på vissa platser ha f. ö. allt 

oftare sett dagen i form av Svensk Botanisk Förenings i dess tidskrift 

publicerade exkursionsredogörelser. Ett flertal specialuppsatser ha 

belyst den tidvis synnerligen artrika adventivfloran (senast VIVI 

LAURENT 1919 och S. QVARFORT 1927). Naturskyddsrörelsen och 

parkvårdsintresset har skänkt oss många bidrag, mest genom uppsatser 

och meddelanden i »Sveriges Natur» resp. »Lustgården». 

Utöver de antydningar, som här gjorts om framstegen under olika 

skeden, ger den kronologiskt uppställda litteraturförteckningen (sid. C) 

upplysningar i ämnet. 

En omständighet, som ej må förglömmas i skildringen av våt egen 

tids livliga botaniska verksamhet, är kommunikationsväsendets väldiga 

uppsving. Detta förutan hade möjlighet icke förefunnits att medhinna de 

omfattande och planmässiga kompletterande undersökningar, som stå i 

samband med förarbetena till denna upplaga, och vilka därigenom också 

kunnat inriktas på områdets förut i hög grad försummade vildmarker. 

En forskningsgren, som i andra delar av vårt land skänkt rika 

växtgeografiska bidrag men länge lämnat Stockholmstrakten oberörd, är 

torvmossforskningen (växtpaleontologien). Numera föreligger dock i 

Sveriges Geologiska Undersökning ett ansenligt material, varav något 

kommit vårt arbete till godo (se nästa kapitel). — Utforskandet av 

växtsamhällena (växtsociologi) är mera åtgjort och må i detta 

sammanhang kort omnämnas. Frånsett en del allmänna antydningar i 

äldre litteratur, gav R. SERNANDER i »Uppland» (1901) en översikt av 

de viktigaste vegetationstyperna, och H. HESSELMAN skildrade (1904) 

ingående Roslagskustens yppiga lövängsvegetation. I samband med 

växtsociologiens uppblomstring har sedan åtskilligt material framlagts 

från skärgården av S. SELANDER, L.-G. 

ROMELL, O. ARRHENIUS och främst G. E. Du RIETZ, varjämte H. 

HESSELMAN (1917) även lämnat andra bidrag. I E. ALMQUISTS 

nyssnämnda arbete (1929) behandlas översiktligt de flesta viktigare 

vegetationsenheterna i området, vilka visserligen blott till en del belysas 

med härifrån hämtat material men å andra sidan äro sig tämligen lika över 

hela fastlandet och de större öarna; yttre skärgårdens och kalköarnas 

avvikande vegetation är mera fragmentariskt behandlad. 

Kännedomen om arternas utbredning i området har under den senaste 

mansåldern gjort kvantitativt sett långt större framsteg än under alla 

föregående perioder tillsammans. Vi kunna nu för varenda socken 

sammanställa artlistor, som i många fall, vad artantalet beträffar, torde vara 

nästan 100 %-iga, och som knappast för någon socken torde understiga 90 

% av verkliga antalet. Ej heller torde mer än helt få för hela området nya 

inhemska arter stå att finna. 

Må ingen härav förledas att tro, att vårt vetande, sådant det nedan 

framlägges, är på minsta vis uttömmande! Ännu kan nästan varje 

exkursion, helst om den utsträckes genom skogsområdena, skänka nya 

fynd av värde även beträffande allmännare arter. I fråga om sällsyntare 

växter torde särskilt norra Södertörn ännu ha nytt att bjuda. Många sjöar, i 

synnerhet i Roslagen, äro liksom en mängd av skärgårdens och Mälarens 

holmar hittills föga eller icke alls kända. 

I främsta rummet böra emellertid kompletterande undersökningar 

inriktas på platser, vilkas naturliga flora hotas av ingrepp eller förstörelse. 

Detta blir allt angelägnare genom storstadens och dess förorters expansion 

och därmed sammanhängande företeelser. I ett område som vårt blir 

registreringen av florans förskjutningar en alltid aktuell uppgift. De 

välbekanta negativa förändringarna — gamla arters decimering eller försvinnande 

— äro i detaljerna otillräckligt kända. Så kan för större delen av 

Stockholmsområdet vår förteckning icke troget återspegla floran av i dag, 

därför att vi icke veta, hur många av de äldre uppgifterna som ännu äga 

giltighet. Här föreligger en arbetsuppgift, som för närmaste framtiden ännu 

torde inrymma rätt stora möjligheter att vid sidan av nyupptäckter även 

göra återupptäckter.

III. Några huvuddrag i Stockholmstraktens 

naturförhållanden och växtgeografi. 

Det område, som här är föremål för växtgeografisk behandling, utgör 

enligt nyaste och bästa källor sammanlagt 4,622 kvkm eller något mera 

än ettdera av landskapen Bohuslän, Närke eller Gästrikland, men ej fullt 

nittiondedelen av Sveriges hela yta. Dess nordligaste parti ligger vid c. 

59 0 47' n. b., dess sydligaste vid c. 58 0 44', de mest avlägsna punkterna 

mellan skären längst i NÖ och SV ligga omkring 160 km åtskilda 

fågelvägen och största utsträckningen i Ö—V är 100—125 km. 

Administrativt omfattar det mellersta och södra delen av Stockholms 

län samt några få socknar (Västerljung, Trosa, Vagnhärad, Hölö, 

Mörkö, Ytter- o. Överenhörna) inom Södermanlands. 

I växtgeografiskt avseende ligger områdets ena stora intresse däri, att 

det är beläget vid nordkanten av den stora centraleuropeiska 

ekregionen, där ännu floran är efter nordiska förhållanden artrik; bortåt 

60 % av alla landets högre växter träffas inom området. Ett par tiotal 

mil längre mot norr äro såväl eken som ett stort antal växter med 

fordringar likartade med detta träds ej längre livskraftiga medlemmar av 

vegetationen. Ett andra intresse av alldeles speciell art hyser området 

därigenom, att det innefattar hela den mycket karakteristiska vegetationszoneringen 

från kobbarna i det yttersta havsbandet in till 

fastlandet. En kort översikt av traktens naturförhållanden torde vara på 

sin plats, innan något ingås på de rent växtgeografiska spörsmålen. 

Berggrunden. Hela området är att räkna till det östsvenska 

gnejsområdet, inom vilket emellertid finnes en betydande växling i 

gnejsens utseende, kemiska sammansättning, struktur och 

xxxv 

tillkomstsätt. De lösa jordlagrens natur, liksom ock den i stor 

omfattning i dagen gående berggrundens topografi, står i nära samband 

med denna härskande bergarts egenskaper. 

Gnejserna och de tillsammans med dessa uppträdande gnejsgraniterna 

tillhöra som bekant de starkt silikat- eller kiselsyrerika, på 

baser jämförelsevis fattiga bergarterna. Av föreliggande analyser att 

döma är kalihalten i allmänhet god, varierande mellan 1 och 5 %. 

Avsevärt mindre är kalkhalten (0,6—3 %, sällan högre). 

Områdets gnejser och gnejsgraniter äro i allmänhet ganska 

grovkorniga, och såväl därigenom som genom de pressningsfenomen de 

varit underkastade bliva de ganska lättvittrade. För topografien i stort 

visa sig också gnejsernas lagringsförhållanden och deras strykning ha 

stor betydelse, i det att mera lättvittrade partier äro uteroderade till 

dalgångar, belägna över eller under vattnet, medan höjdryggar och 

kullar ej sällan intagas av mera svårförstörda varieteter. Emellertid ha 

även direkta förkastningar, sättningar och spricklinjer i berggrunden 

varit av mycket stor betydelse för utdanandet av den invecklade 

topografien, vilken å sin sida varit avgörande för en del av de lösa 

jordlagrens avsättning och därigenom indirekt för de ledande växtsamhällenas 

fördelning. 

Med hänsyn till arealutbredningen äro övriga inom området 

förekommande bergarter av ringa betydelse. 

Graniterna uppträda i ett flertal större och mindre massiv, särskilt 

vid och norr om Stockholm. De innesluta ofta rikligt med brottstycken 

av gnejs och genomfläta omgivande gnejsterränger. De skilja sig icke i 

sina egenskaper något väsentligare ur nu ifrågavarande synpunkter från 

gnejserna. Även om leptit- och porfyrgruppens sparsammare 

förekommande bergarter gäller detsamma. 

Grönstenar av olika slag och ålder (diorit, dioritskiffer, diabas, 

gabbro) träffas mångenstädes, särskilt i NÖ och Ö. Deras i allmänhet 

höga kalkhalt skulle kunna låta förvänta en artrikare och från den 

vanliga avvikande flora, men några säkra belägg för ett sådant 

förhållande stå ej till buds. Visserligen äro en del kalkgynnade arter 

särskilt allmänna och vissa vegetationstyper ovanligt yppiga just i de 

rikast grönstens förande trakterna (norra delen av Roslagsområdet 

jämte Rådmansö),

XXXVI XXXVII 

men detta beror troligen mest på rikligare förekomst av ishavslera, 

moränlera och andra lösa jordarter med kalkinblandningar av annat 

ursprung (sid. XXXVII). 

Den blottade berggrundens växtlighet synes mindre röna inflytande 

av bergartssammansättningen (kalkstenen givetvis undantagen, se 

nedan) än av miljön samt av själva ytgestaltningen i form av 

förklyftning, förkastning m. m. På jämnare hällmark särskilt i 

barrskogstrakterna är floran högst trivial och artfattig, blott sällan 

företeende något oväntat inslag, som i så fall troligen beror på små 

kalkinsprängningar (se nedan). På lövskogs- och strandhällar möter i 

regel en artrikare flora, och helt avvikande blir densamma i kulturens 

grannskap, där näringstillskott erhålles genom ditblåst stoft från åkrar 

och vägar. En lika påtaglig verkan utövar fågelgödningen på de yttre 

skären. Eljest är topografien bestämmande. Större delen av området är 

rik på klippväggar och branter med sprickor och avsatser, hysande en 

ingalunda artfattig flora. Men där rundade eller jämna bergformer 

förhärska, såsom i västra Roslagen, blir klippfloran genomgående 

torftig. 

Av antydda orsaker kan det emellertid icke f. n. göras troligt, att de 

hittills omtalade bergarternas fördelning skulle äga nämnvärd betydelse 

för florans skiftningar i områdets olika delar. 

Välbekant är däremot kalkstenens inverkan, och förekomsten av 

sådan är också för vårt område en växtgeografisk faktor av rang; att 

närmare belysa orsakssammanhanget tillåter dock icke utrymmet. — 

Urkalksten förefinnes inom två skilda distrikt i ej ringa mängd, 

huvudsakligen såsom band eller linser insprängda i leptitbergarter. Det 

ena omfattar talrika förekomster av till en del dolomitisk kalksten i 

södra Södertörn, företrädesvis inom Torö, Ösmo och Sorunda, samt 

Mörkö och några mera västerut belägna fastlandssocknar (Hölö, 

Vagnhärad, Trosa, Västerljung och Vårdinge); några dithörande småöar 

ej att förglömma. Det andra och viktigare sträcker sig genom södra 

skärgården från Ålö över ökedjan Utö—Ornö—Nämdö till Runmarö 

(och Skarp-Runmarö). Se vidare översiktskartan, till vilken bör 

anmärkas, att storleken av de markerade kalkstensförekomsterna i vissa 

fall måst väsentligt överdrivas, medan å andra sidan en del smärre 

förekomster i samma trakter ej kunnat utritas. — I detta sammanhang 

må nämnas, att gångar av samma mineral (kalkspat), 

samhöriga med förkastningssprickor i gnejsen, uppträda även annorstädes 

i Stockholmstrakten. Vanligen äro de ej mer än upp till i dm 

tjocka men kunna bekläda stora ytor efter förkastningssläpporna. Ur 

botanisk synpunkt ha de givetvis endast en strängt lokal betydelse, 

huvudsakligen för förekomsten av vissa mossor och lavar. 

Även de egentliga kalkstens förekomsterna äga en tämligen lokal 

betydelse, i det att någon nämnvärd inverkan på omgivande vegetation 

vanligen knappast förmärkes i annan mån, än att enstaka kalkgynnade 

arter (t. ex. orkidéer) bruka förefinnas. Och själva kalkstenslokalernas 

vegetation ter sig vid en flyktig blick ej heller mycket olik 

omgivningens, vilket torde bero på att urkalkstenen är vattengenomsläppande 

och ej synnerligen lättvittrad. Trots allt äro de genom 

sin talrikhet av största botaniska intresse. Varhelst kalkhällen träder i 

dagen, visar den sig nämligen vid närmare efterseende hysa färre eller 

flera arter, som annorstädes äro sällsynta eller saknas. Karakteristiska 

för åtminstone en del av dessa kalklokaler äro bl. a. Arabis hirsuta var. 

glabra, Asperula tinctoria, Asplenium ruta muraria, Hutchinsia 

petraea, Melica ciliata, Saxifraga tridactylites och Woodsia alpina, 

varjämte talrika andra arter här uppträda ofantligt mycket ymnigare än 

eljest. Flera av områdets sällsyntaste arter äro mer eller mindre helt 

bundna till samma lokaler, t. ex. Cerastium pumilum, Scabiosa 

columbaria, Sorbus aria. — För sin rikedom på kalkväxter ha särskilt 

Runmarön och den närbelägna Munkön blivit bekanta. 

Av större ehuru indirekt betydelse för områdets växtvärld äro de 

lager av kambro-silurisk kalksten, som intaga havsbottnen utanför norra 

Uppland. De lättvittrade söndersmulningsprodukterna därifrån ingå 

nämligen, såsom redan antytts och nedan ytterligare omtalas, i områdets 

lösa jordarter och skänka dessa en i vissa trakter avsevärt större kalkhalt 

än vad områdets härskande bergarter förmått. 

Områdets kvartära historia. De lösa jordlagren i vårt land äro som 

bekant huvudsakligen ett verk av gångna tiders inlandsis, i det att 

moräner, rullstensåsar och dessa åtföljande sandlager äro direkt 

lämnade av isen, då denna drog sig till-

XXXVIII 

baka, medan de ofta mäktiga i havet avsatta leror, som intaga dalarnas 

bottnar, till större delen utgöra det finslam, som från inlandsisen 

utspolades i havet och i detta kom till vila. 

Då inlandsisen avsmälte från nu behandlade delar av Sverige, voro 

dessa helt och hållet täckta av hav och ej den minsta kobbe nådde inom 

desamma upp över vattenytan. Den tid, som förflutit sedan den 

avsmältande isen stod över ifrågavarande område,'rör sig om 9,000— 

10,000 år eller kanske något årtusende längre. 

Florans invandring och utveckling omfattar emellertid ingalunda hela 

denna tid, alldenstund havet ännu i årtusenden betäckte dessa trakter. 

Detta var fallet under hela ishavstiden samt under den därpå följande 

perioden, den s. k. ancylustiden, då Östersjön var ett sött inhav, och i 

allt väsentligt även under den tidigare delen av det närmast följande 

skedet, litorinatiden, då Öresund och Bälten öppnats och tilläto mäktiga 

salta vattenmassor flöda in i Östersjön, medförande en salthalt rätt avsevärt 

mycket högre (c. 1,6 %) än den nuvarande (0,5—0,6 %) inom 

Stockholms skärgård. Långt in i Mälarbäckenet finnas ock i vid denna 

tid avsatta leror bevarade de fossila lämningarna av Zostera, Ruppia 

samt ett antal saltvattensalger. 

Det är säkert fastställt, att vid den tid, då denna saltare Östersjö eller 

som den brukar kallas Litorinahavet eller Stenåldershavet stod som 

högst, hade till de trakter, som då bildade dess kuster i mellersta 

Sverige, invandrat en mycket stor del av de arter, vilka än i denna dag 

utgöra dessas flora. Med undantag av granen samt det stora antal 

växtarter, som varit kulturmänniskans följeslagare, så kan det med 

säkerhet sägas, att den vilda floran var i stort sett densamma som nu. 

Klimatet var avsevärt gynnsammare än i våra dagar, sommaren 

längre och troligen varmare, då stenåldersfolkets jägare och fiskare för 

första gången drogo upp längs de okända kusterna för att slå sig ned 

utmed dem och vid sjöarna. Vårt område var då alltjämt en stor 

havsbukt med ute i havet liggande ögrupper och skär. 

I de trakter, där Stockholm nu ligger, stod Litorinahavet vid sitt 

högsta läge, representerat av de högst belägna fynden av 

brackvattensdiatomacéer, ungefär 53 meter högre än nu. Landhöjningen 

har i stort sett varit störst i norr och minst i söder. 

xxxix 

Litorinahavets högsta nivå kommer därigenom att ligga i Norrtäljetrakten 

c. 58 och i Trosatrakten c. 49 m ö. h. 

Med ovan angivna utgångspunkt visar det sig, att det land, som före 

Litorinahavets tid stigit upp ur havet, huvudsakligen ligger inom 

Sorunda, Grödinge, Väster- och Österhaninge socknar samt på 

fastlandssidan inom Över- och Ytterjärna. Några mindre öar funnos 

även litet längre norrut i Ytterenhörna, Huddinge och Nacka. Inom 

Upplandsdelen av området höjde sig de första skären i trakten mellan 

Åker och Östanå samt NV om Riala. De geologiska kartorna visa, att 

dessa öar varit frisköljda gnejskullar med mellanliggande morän- och 

sandmarker; lera finnes däremot icke på dem. 

Dessa öar och skär ute i Litorinahavet voro de yttersta delarna av en 

vidsträckt skärgård, vilken uppfyllde hela det nuvarande Södermanland. 

Växtvärldens första invandring kan antagas väsentligen hava skett över 

skärgården från det närmast belägna fastlandet omkring Tylöskogen och 

Kolmården c. 80— 100 km längre åt V och SV. Med de angränsande 

landskapens — även Ålands — fortsatta uppdykande ur havet ökades 

givetvis sedermera efter hand också invandringsmöjligheterna. 

Den landhöjning, vilken skapade den här behandlade Stockholmstrakten, 

skedde jämförelsevis snabbt under den senare stenålderns 

två à tre sista årtusenden. Vid bronsålderns början för c. 3,700 år sedan 

vill det synas, som om landet legat ungefär från omkring 18 m längst i 

sydöst till bortåt 22 m längst i nordväst under den nuvarande havsytan. 

Topografien är dock sådan, att den mellanliggande landhöjningen 

förslog att bringa vidsträckta landvidder över havet och i de allra största 

dragen giva dem deras nutida utseende. Skärgårdens vida ögrupper lågo 

visserligen till stor del under havet, och Roslagsområdet var uppdelat i 

ett antal större och mindre öar, men Södertörn bildade en betydande ö 

med i allt väsentligt samma utseende som i våra dagar. Den största 

geografiska olikheten var en bred havsarm med ett fåtal större öar, som 

från Stockholm i söder upp till Täby och Ed i norr förmedlade 

förbindelsen mellan Östersjön och Mälarbäckenet. 

Från synpunkten av florans historia är det icke mindre viktigt, att 

även lermarkerna i stor omfattning genom denna landhöjning dykt upp 

över havet, vadan alla de markslag erbjödos

XL XLI 

växtvärlden, vilka de olika grupperna av växtsamhällen erfordra. 

Torvmossbildningen började snart nog och fortskred så pass hastigt, att 

även de arter, som endast trivas på mossarnas yta, redan efter ett fåtal 

århundraden kunde finna lämplig mark inom det nya landet. 

Under bronsåldern, 3,700—2,500 år före vår tid, fortgick höjningen 

ytterligare, så att landet i allt väsentligt fick sin nuvarande utsträckning; 

endast de lågt liggande lerslätterna och en eller annan inspringande djup 

dalgång av det nutida landet intogs vid dess slut av havet. 

Stora delar av det land, som under sten- och bronsåldrarna steg upp 

över vattnet, synas omedelbart ha tagits i besittning av en icke alltför 

fåtalig, boskapsskötsel och åkerbruk idkande befolkning, vadan det med 

fog kan sägas, att människan i avsevärd grad påverkat växtvärlden i 

dessa trakter redan vid dess första konstituerande. Ett antal bland 

ogräsens och ruderatflorans arter ha därför med stor sannolikhet samma 

ålder inom området som många fullständigt vilda arter; människan och 

hennes kreatur ha uppenbarligen under större delen av florans tillblivelse 

varit att räkna med som en viktig spridningsförmedlare. 

Landhöjningen har med en alltmera minskad hastighet oavbrutet 

fortgått till våra dagar. Bevisen härför finner man i att fornlämningar 

såsom gravhögar, stensättningar, runstenar ej träffas ända ned mot den 

nutida Mälarytan och havsytan, ehuru vissa av dem uppförts vid 

stranden, såsom t. ex. runstensbroarna. Så ligger den i fast häll ristade 

runskriften vid Sundby i Bromma socken 4,7 m ö. h. och det längst ned 

mot vattenytan gående av de c. 60 gravfälten från hednatiden på Lovön, 

Hednakullen vid Edeby, daterat till tiden 1050—1100 e. Kr., c. 4 m ö. 

h. Ett annat utslag för landhöjningens successiva gång kan spåras i de 

äldre trädens läge i förhållande till havsytan. Stockholmstraktens 

troligen äldsta träd är en ek stående på Ekebyhovs ägor, Ekerön, och c. 

4 1 /2 m ö. h. Dess omkrets 150 cm över marken är 945 cm, och åldern 

kan uppskattas till 950 år. På lägre nivåer träffas successivt allt yngre 

träd ända ned till 10 cm över den nuvarande högvattenslinjen, som 

markerar de lägst liggande växtplatserna för de yngsta ektelningarna. 

Även gamla parkanläggningar, såsom t. ex. Drottningholms 

barockträdgård från 1680-talet och engelska park från 

ungefär 100 år senare tid, visa genom sina dränerings- och dammanläggningar 

på högre lägen för äldre strandytor. På det stora hela taget 

kan man säga, att landhöjningen i den närmaste Stockholmstrakten 

under de sista 1,000 åren belöpt sig till ett belopp av c. 450 cm, och att 

den nuvarande landhöjningen, enligt peglarnas vittnesbörd, är ungefär 

0,44 cm per år. I områdets norra del, Norrtäljetrakten, har den pågående 

landhöjningen ett belopp av c. 0,5 och längst i söder, Trosatrakten, av c. 

0,3 cm per år. 

Dessa värden äro i förhållande till den brutna topografi som utmärker 

hela området så blygsamma, att man som slutsats kan vara berättigad 

säga, att landområdet under det sista årtusendet icke ökats i någon 

omfattning, som haft betydelse för florans beskaffenhet och 

spridningsförhållanden, strandfloran dock undantagen. 

Ett särskilt tydligt inflytande av landhöjningen ha sådana alger m. fl. 

vattenväxter rönt, vilka leva i svagt utsötade, lagunartade vikar, där 

isoleringstiden markerar ett kraftigt omslag i salthalten. Detta gäller 

särskilt diatomacéfloran, men även andra alger såsom t. ex. Vaucheria 

äro i så hög grad beroende av sältan hos Östersjövattnet, att isoleringen 

betecknar ett absolut för deras förekomst. De högsta fynden av fossil 

Vaucheria, s. k. pappersgyttja, ligga i bäcken, vilkas passpunkt nu befinner 

sig c. 37 meter ö. h., motsvarande en ålder av c. 6,000 år. 

Vaucheria synes således hava invandrat till området redan under en 

tidig del av Litorinahavets tid. I de inre delarna av Mälaren har 

Vaucheria på grund av utsötningen försvunnit redan långt innan 

Mälaren isolerades från Östersjön. Denna i områdets florahistoria 

viktiga tidpunkt inföll under medeltiden (omkr. år 1200). 

Självfallet ha även andra växter, som i huvudsak äro bundna till 

havsstränder eller deras grannskap, påverkats av landhöjningen i så 

måtto, att de nödgats följa den vikande stranden utåt. Såsom relikter 

från den forna havsstranden betraktas med fog ett antal i eller vid 

Mälaren växande arter, t. ex. Centaurion pulchellum, 1 Glaux maritima, 

Juncus Gerardi (ej inom vårt 

1 Säkerligen utdöd; från dess enda kända Mälarlokal (Ekerö) har nu även Glaux blivit 

känd. Ett av E. ALMQUIST (1929) framställt antagande, att det varit fråga om en tillfällig 

nyinvandring, göres därigenom mindre sannolikt. — Ett tydligt fall av sådan nyinvandring 

föreligger dock (Scirpus maritimus innanför Södertälje).

XLII 

område), Scirpus Tabernamontani, Trifolium fragiferum och Triglochin 

maritimum; möjligen relikta därstädes äro ock Allium schoenoprasum, 

Festuca arundinacea och Statice armeria. Av vattenväxter skulle kunna 

tilläggas Potamogeton filiformis, panormitanus och pectinatus samt 

Zannichellia, vilka dock finna fullgod trivsel i vissa sötvatten. Flera av 

de nämnda äga reliktförekomster även på andra håll, vi kunna t. ex. 

nämna de båda roslagssjöarna Garnsviken (med Festuca arundinacea, 

Potamogeton pectinatus, Zannichellia) och Limmaren (Potamogeton 

filiformis, Ranunculus Baudotii). Om Rumex maritimus är inhemsk vid 

Saltsjön (vilket synes osäkert 1 ), torde dess förekomster vid 

Vallentunasjön och Fysingen få tolkas som relikta. — De yttre skärens 

karaktärsväxter torde ha kvarlämnat enstaka relikter inomskärs, 

åtminstone Cornus suecica samt Veronica longifolia (mest i hybrid 

form), vilka arter ej synas tillfredsställas av de klimatförhållanden, som 

inträda när havsbandet viker ifrån dem. 

Ett förhållande, från vilket ej bör bortses vid behandling av florans 

förändringar under dess utvecklingstid, är den säkert fastställda 

klimatförsämring, som enligt samstämmig uppfattning ägt rum just 

under den tid Stockholmstrakten höjdes över havet. Som ovan nämnts 

var temperaturen dessförinnan högre, vadan under florans tidigare 

skeden även arter, som nu ej kunna sprida sig inom området, väl trivdes 

där. Bland dessa kan nämnas sjönöten (Trapa natans), av vilken fossila 

frukter hittats i torvlager på ett flertal ställen inom området, alla på 

jämförelsevis hög nivå över havet. De kända förekomsterna äro: Hölö 

SÖ om Grävsta; Överjärna V om Logsjön; Tveta V om Eknäs; Turinge 

V om Långsjön, NÖ om Långbro; Västerhaninge SÖ om Vädersjön; 

Sorunda V om Vädersjön; Botkyrka V om (Rickstens) Kvarnsjön. 

Mycket ödesdigra för sådana arter ha efter klimatförsämringens 

inträde även på gynnade lokaler, där de under normala år kunnat hålla 

sig, helt säkert de abnormt kalla år varit, vilka av krönikorna att döma 

inträffade i norra Europa ett flertal gånger under 1300-talet och även, 

ehuru med långa mellanrum, upprepades under senare århundraden. 

Särskilt synes 1709—10 års vinter ha hårt träffat all ömtåligare 

vegetation. Alla frukt- 

1 Den kan nämligen ha spritt sig från ruderatförekomster vid Stockholm. 

XLIII 

trädgårdar i Mälardalen förintades då fullständigt eller i det allra 

närmaste. Så hade samtidens kanske främste fruktodlare i dessa trakter, 

riksrådet greve Gustav Bonde, i Hässelby trädgård i Spånga socken 

1711 års sommar kvar »föga över 9» av de 600 träd, som mötte 1709 

års vinter. Han fortsätter: »Orsaken till trädens allmänna utgående och 

död 1709 och 1710 var ej alenast den ständiga ovanliga vinterkiölden, 

utan fast mera at vintern så bittida begyntes, nembl. 

michelsmässedagen» (den 29 sept.) »med snö, urväder och frost (då 

träden ännu voro fulla med löf och merendells omogen Frucht) som 

sedan i et continuerade utan töväder eller minsta uptijnande til den 

påföljande April, då det först började rägna och med rägn uthöll i 9 

dygn så at på en gång öfver 2 alnars djup snö bortgick.— 

En stor del af de villa löfträd i skogarna, såsom Aspar, Askar, Rönnar 

intill Ekarne förgingos äfvenväl af samma orsak här uppe i landet.» 

Att området under värmetiden hyst — förutom sjönöten — flera arter, 

som sedan utdött, är troligt men ännu ej säkert bevisat. Boken (Fagus 

silvatica) och möjligen avenboken (Carpinus betulus) torde enligt 

pollenfynd ha funnits här under bronsåldern. Självfallet bör 

klimatomslaget också ha efterlämnat relikter av den förjagade sydliga 

floran. Ett fullt säkert exempel erbjuder agen (Cladium mariscus), som 

ännu kvarlever i några sjöar inom samma område, där den under 

värmetiden ägde talrika, genom fossil belagda förekomster. Utan tvivel 

är också murgrönan (Hedera helix) en sådan relikt och väl även — på 

grund av växtens allmänna växtgeografiska läggning — misteln 

(Viscum album), den sistnämnda mycket anmärkningsvärd därför att den 

har sina flesta svenska nutidsförekomster vid själva nordgränsen 

(Mälaren) och i regel på låg nivå. I övrigt kan man endast gissningsvis 

utpeka bestämda arter såsom eventulla värmetidsrelikter (Anemone 

pratensis, Carex silvatica, Cerastium brachypetalum, Vicia 

dumetorum). Flertalet sällsynta arter av sydlig typ förhålla sig nämligen 

som misteln, i det att de främst eller uteslutande bebo landvinningar 

utanför värmetidens kustlinjer (mest i skärgården), vadan de lika väl 

kunna antagas vara unga invandrare i området.

XLIV XLV 

De lösa jordlagren och deras växtsamhällen. Det är 

obestridligt att inom Stockholmstrakten ett intimt samband råder mellan 

vegetationens allmänna beskaffenhet och de lösa jordlagrens 

egenskaper och natur. 

Avlagringen av de lösa jordlagren skedde från början i en viss 

ordning så att underst, omedelbart över det fasta berget, avlagrades 

moränen, däröver följde avsättningen av den varviga leran och därefter 

slutligen yngre leror. Emellertid har landhöjningen gjort, att all den 

mark, som nu ligger över vattenytan, åtminstone en gång varit utsatt för 

strandvågornas bearbetning. Detta har åstadkommit en omdaning av de 

lösa jordlagren därhän, att leran och moränen på de högsta, mest utsatta 

partierna spolats bort och ned över lägre liggande lermarker. Härigenom 

har en zonering uppkommit, vilken på nära nog varje större bergkulle 

utanför kulturens närmaste grannskap tar sig ut som följer. Överst ligger 

det kala berget med hällmarkstallskog i skrevorna, därunder följer ett 

område med blockrik morän, i vilken de finare partiklarna bortspolats. 

Detta parti är bevuxet med godvuxen tall- eller blandskog. Längre ned 

följer en zon, där leran är bevarad i ytan eller endast överlagrad av ett 

tunt täcke nedspolat grus från högre liggande moränmarker. Detta är 

eklövängarnas rätta hemvist, nu ofta inkräktad av gran. Ännu längre 

ned, där sluttningen är mindre och dräneringen därigenom sämre, 

vidtaga mer eller mindre för-sumpade björk- och alsnår. Slutligen 

upptagas terrängens lägsta delar av sjöar eller torvmarker. Denna 

zonering är karakteristisk för praktiskt taget all mark, belägen under 

havets högsta gräns. 

På de frisköljda hällmarkerna har under de årtusenden, Som förflutit 

sedan de stego ur havet, blott en rätt obetydlig vittringsjord uppstått. 

Denna är av vind och vatten förd till springor och små urholkningar, 

som isen lämnat efter sig i klipporna, och bildar inom betydande 

områden den enda matjorden. Arealen av ståndorter av denna natur är 

traktvis högst ansenlig, i stora delar av Södertörn och skärgården säkert 

flera io-tal % av totalarealen och på yttre skären ännu mer. Sparsammast 

förefinnas de i Mälarområdet (några få %). Säkra tal kunna ej 

uppgivas, enär den mesta hällmarken är bevuxen med gles tall- eller på 

skären björkskog ( h ä l l m a r k s t a l l skog resp. h ä l l m a r k s - 

björkskog) och därför i Eko- 

nomiska kartverkets beräkningar hänförts till »skogsmark». Frånsett 

urkalkförekomsterna (sid. xxxvi) .erbjuda dessa hällmarker, vare sig 

kala eller skogbärande, ett för vårt ämne skäligen ringa intresse, vilket 

dock blir större i samma mån som topografien blir bruten. Till ovan 

gjorda antydningar (sid. xxxvi) bör här fogas ett påpekande av de större 

klippbranternas betydelse. Där sådana förefinnas i gynnsam exposition, 

med tillräcklig vattentillgång och avsatser, på vilka vittringsjord och 

mylla kan samlas, hysa de som oftast en betydligt artrik flora. Särskilt 

blir detta fallet, när bergroten beklädes av lundvegetation, vilken i så 

fall gärna sänder utlöpare uppåt avsatserna eller ända till toppen. I vissa 

fall blir likheten med de s. k. sydbergen i Norrland påfallande. En av 

områdets berömdaste växtlokaler, Korpberget vid Viksberg i Salem, är 

av sådan natur. Som botaniskt märkliga klipplokaler kunna vidare 

utpekas t. ex. strandbranten vid Noralund i Ytterenhörna, Kungshatt och 

den närbelägna holmen Estbröte i Mälaren samt det av en fornborg 

krönta Gåsberget i Järfälla. 

Moränmarken är otvivelaktigt det markslag, som intager den största 

arealen. Jämföras de ekonomiska och geologiska kartorna med 

varandra, skall man lätt finna, att icke ens inom de tätast bebyggda 

trakterna den odlade jorden i nämnvärd grad når in på moränmarken. 

Denna ävensom de till arealen rätt obetydliga rullstens- och 

sandmarkerna samt den förutnämnda mer eller mindre frisköljda 

hällmarken utgöra de delar, som än i dag intagas av utav människan 

mindre påverkade växtsamhällen, framförallt skog och den variant av 

denna, som benämnes hagmark. Enligt Ekonomiska kartverkets 

beräkningar omfatta dessa växtsamhällen i våra dagar omkring 63 % av 

hela området. 

Skogen är till övervägande del barrskog, huvudsakligen barrblandskog 

av tall och gran med större eller mindre inblandning av björk 

(nästan uteslutande Betula verrucosa). Den är ett i sin vanliga 

välbekanta form — med mossor, ris, några lummer-, ört- och gräsarter 

— i jämförelse med övriga i hög grad artfattigt växtsamhälle; egentliga 

barrskogsarter äro blott omkring 25. Till gengäld äro vissa av dessa 

arter bland de individrikaste i hela vegetationen. 

Ännu artfattigare äro hällmarksskogarna och de med dem floristiskt 

likartade, här endast sällsynt på rullstensåsarna före-

XLVI XLVII 

kommande t a l l h e d a r n a . Å andra sidan finns ej så litet barrskog 

(mest gran-) med väsentligt rikare undervegetation, så of* tast i svackor 

och sluttningar med rörligt eller framsipprande grundvatten och gärna 

lerblandad (eller lertäckt) morän. Sådana skogstyper äro t. ex. ö r t r i k 

granskog och f r ä k e n granskog, båda hörande till våra 

artrikaste växtsamhällen och ehuru på små arealer rätt allmänt 

förekommande i hela området. Större intresse tillkommer dock de s. k. 

1 u n d d ä 1d e r n a . Dessa, som utbildas längs bäckar i dälder eller 

nedskurna raviner (därför helst i sandmark), äro ännu mer än de 

föregående topografiskt betingade och träffas mest i starkare bruten 

terräng, inom vårt område huvudsakligen i Södertörn, eljest rätt sällan. I 

deras rika flora ingår en karakteristisk uppsättning av mindre vanliga 

arter (Carex remota, Impatiens, Poa remota, Stellaria nemorum, 

Struthiopteris), som för sin existens i området främst ha att tacka dessa 

ståndorter. 

Ehuru århundradens betning, avverkningar och andra yttringar av 

människans näringsliv påverkat all »naturlig» skog i området — 

hällmarkens kanske delvis undantagen — lider det intet tvivel, att dess 

flora i allt väsentligt bibehållit sin naturliga sammansättning. Ej så 

beträffande hagmarkerna, i vilka ej minst till följd av betningen en 

mängd för skogen främmande arter inkommit, medan andra i stället 

undertryckts. Undantag får f. ö. göras för den mesta skogen i 

bebyggelsens och särskilt städernas närmaste grannskap, där 

markvegetationen bl. a. genom trampning ofta i grund förändrats och en 

talrik skara av buskar och lövträd, till stor del härstammande från 

odlade exemplar, samtidigt vunnit insteg. 

En mycket ringa totalareal intaga de små, strödda fläckarna av 

naturliga lövskogar, i vilka de ädla lövträden härska (»lövängsvegetation»), 

och egentligen höra de mera hemma på ler- än på 

moränmarken, dit de emellertid till följd av odlingen nu i huvudsak 

blivit inskränkta. Där moränen är kalkhaltig, såsom i norra 

Roslagsområdet och tillgränsande skärgårdar, når lövängsvegetationen 

stor yppighet även på horisontell mark, medan den eljest ofta är starkt 

beroende av topografiskt gynnsamma ståndorter vid bergrötter, i 

sydsluttningar helst nära stränder o. s. v., varest någon lertäckning på 

moränen också ofta är för handen. Förstnämnda trakter äro rikare på 

sådan lövskog än området 

i övrigt, där den numera särskilt i en del av de inre socknarna är 

praktiskt taget utrotad; m. el. m. talrikt finner man den emellertid 

alltjämt i hela inre skärgården, i kustens och Mälarens närmaste 

grannskap samt omkring några andra större sjöar. I sin vanligaste 

utbildnings form är ifrågavarande skog en e k b l a n d s k o g med 

snårskikt av hassel, men den har ofta under människans inflytande — 

dock mera förr än nu — tagit gestalt av s. k. 1 ö v ä n g, varest slutna 

lundpartier omväxla med ängsartad mark. Andra anmärkningsvärda 

typer äro a s k l u n dar (i den kalkrika norra kusttrakten) och a 1 m 1 u n 

d a r (endast vid Mälaren). Dessa lövskogars flora är sällan så artrik 

som vissa granskogars men till gengäld vida mera växlande, varför 

totala antalet av i lövängsvegetationen hemmahörande arter (minst 200) 

överträffar övriga vegetationstypers i dessa delar av landet. Olika 

trakters hela floristiska prägel beror i viss mån på lövängsvegetationens 

när- eller frånvaro. — Mera som kuriosa förtjäna nämnas de på 

Mälarens och Saltsjöns holmar befintliga små rena 

l i n d s k o g a r n a , vilka i motsats till de nyssnämnda hysa en mycket 

artfattig och oftast trivial flora. 

Gränsen mellan morän- och lermarken bildar, som redan antytts, i 

stort sett också gränsen mellan skog och kulturmark. Övergången 

markeras i regel av specifika och karakteristiska växtsamhällen, 

tillkomna under människans medverkan. Bortsett från de på 

moränmarkens ytterområden ofta förekommande asp-och björkhagarna, 

är det här fråga om de från snart sagt varje skogsbrynssluttning 

välbekanta ängsbackarna (backängarna). Dessa artrika och färgglada 

och tack vare den brutna terrängen ytterst vanliga växtsamhällen skänka 

en särprägel åt kulturbygderna, i synnerhet som de återkomma på nästan 

varje ur åkermarken uppstickande morän- och grusbacke. För sin 

existens äro de helt beroende av att träd och buskar hållas borta, och 

betningen med ty åtföljande gödning befordrar deras rikare utbildningsformer. 

I synnerhet vid Mälaren hava örtbackarna en mycket 

svår konkurrent i s l å n s n å r e t , som stundom helt bekläder 

åkerkullarna, och även annorstädes (dock mest i lövängstrakterna) få de 

ofta dela plats med snår och grupper av taggiga eller torniga buskar, 

förutom slån t. ex. vildrosor, hag-torns- och björnbärsarter samt till på 

sistone även berberis. Dylik vegetation, s. k. t ö r n s n å r s - 

s l u t t n i n g a r , torde till

XLVIII XLIX 

stor del vara avläggare av förstörd lövängsvegetation, och av dennas 

artrika flora bevara de en hel del kombinerad med backängsfloran. Båda 

typerna äga synnerlig betydelse som tillhåll för en mängd ljus- och 

värmefordrande vilda arter, och till dessa ha sällat sig ett flertal nya, 

som ursprungligen införts av människan men nu gjort sig fullt 

hemmastadda i dessa halvnaturliga växtsamhällen. Deras 

växtgeografiska roll framlyser kanske bäst vid en jämförelse med t. ex. 

västra Sverige, varest samma ståndorter i stor utsträckning intagas av 

ljunghed. I vårt område, yttre skärgården dock undantagen, spelar 

ljungheden en mycket blygsam roll. 

Lermarken. Lövskogens samhällen hade i äldre tider i vida högre grad 

än nu sitt tillhåll å de vidsträckta lermarker, som fylla dalgångarna och 

få sin form efter dessa; i vissa trakter smala, ofta avbrutna partier mellan 

kullarna, i andra jämförelsevis vida slätter. De leror, som fylla 

berggrundens fördjupningar, äro alla yngre än moränen, men av 

växlande ålder, något som dock i detta sammanhang är av mindre 

intresse. Viktigare är den olikhet med hänsyn till kalkhalt de visa inom 

områdets skilda delar. Från silurområdet i Bottenhavet (sid. XXXVII) 

har leran tillförts en för vegetationen högst betydelsefull kalkhalt. 

Denna är störst hos leran längst i norr, vilken därför kan betecknas som 

märgel, men avtar mot söder. Inom hela norra hälften av området torde 

kalkhalten i regel vara 8—10 %, på Mälaröarna t. o. m. ofta högre, för 

att i mellersta Södertörn sjunka till 4—6 %; i områdets södra utkanter 

når den sällan över 1—2 %. Även i största delen av skärgården uppges 

leran vara fattig på kalk, men antagligen är kalkhalten på många ställen 

rätt hög, särdeles i norr, där ishavslera ej sällan når till ytan. Å andra 

sidan synes det på grund av florans fattigdom troligt, att leran t. ex. i 

inre Roslagens slättbygder merendels har lägre kalkhalt än i omgivande 

trakter. De antydda olikheterna ge f. ö. den sannolikaste förklaringen till 

att talrika arter (även sydliga) bliva sällsyntare mot söder. Lerslätterna 

ha sannolikt från början huvudsakligen delats mellan lövskogarnas, 

särskilt ekens, förut omnämnda samhällen och människan, vilken torde 

ha tagit avsevärda arealer av dem i besittning alltefter det de höjdes över 

havet. Om floran i de växtsamhällen, åker och äng, som under hennes 

medverkan uppkommo, blir nedan tal. Den 

alldeles övervägande delen av den odlade jorden — i allt omkring 20 % 

av hela området — utgöres av lermarker. Dessas lägst belägna partier 

ha i avsevärd omfattning kommit att intagas av kärr och vattensjuk 

naturlig äng, av vilka dock under senare århundraden betydliga delar 

genom utdikningar överförts till åkerjord. 

Naturlig äng av större utsträckning finnes numera huvudsakligen på 

Mälarens översvämningsmarker, där den mest består av Carex gracilis 

och disticha, Calamagrostis lanceolata och andra gräs. Av naturlig 

lövskog på lermark återstår föga mer än strandsnår och strandlundar, 

vilka där ofta nog nå stor yppighet. De bildas i regel av al, ensam eller i 

blandning med hägg och särskilt vid havet ofta även ask. Allundar 

kunna f. ö. i detta sammanhang nämnas som karakteristiska för yttre 

skärgårdens lerdälder, varest de även uppstiga långt från stranden, 

utgörande en ersättning för den där felande egentliga 

lövängsvegetationen och en stark kontrast till hällmarkens magra 

björkskog. 

Den bördighet, som följer av hög kalkhalt och lerans övriga 

egenskaper, framträder tydligt nog i den vilda vegetationen, både med 

hänsyn till växtsamhällenas natur och florans artrikedom. Lermarken 

erbjuder en i stort sett mera näringsrik (eutrof) jordmån än de förut 

nämnda jordslagen, som på vår vanliga urbergsterräng i huvudsak äro 

rätt närings fattiga (oligotrofa). Den förra är rikligast förhanden på lägre 

nivåer, som därför erbjuder gynnsammare betingelser för mera 

fordrande arter än den högre upp förhärskande hällmarks- och 

moränterrängen. Med nyss anförda termer kan man också karakterisera 

hela vegetationen i områdets högre delar som övervägande oligotrof, i 

dess lägre delar däremot såsom till stor del eutrof. Olikheten skärpes 

genom de nedan omtalade torvmarkernas fördelning, vilken f. ö. delvis 

sammanhänger med jordmånen. 

Torvmarkerna vila i allmänhet på lerorna, vanligen med ett relativt 

tjockt mellanliggande gyttjelager. Då landet som ovan visats är så ungt, 

är det lättbegripligt, att torven sällan har kunnat nå någon större 

mäktighet. Emellertid behövs ej någon så synnerligen stor sådan för att 

de biologiskt synnerligen viktiga egenskaper — hög halt av humussyror 

i vattnet, ringa halt av mineralsalter i marken m. m. —, som är orsaken 

till de egenar-

L 

tade levnadsvillkoren på torvmarkerna och därmed till deras karakteristiska 

vegetation, fullt skola framträda. Bägge huvudtyperna av 

detta slags mark, kärr och mossar, finnas, de senare i stor utsträckning 

utbildade som skogsmossar (vanligen tallm o s s a r ) . Verkliga m. el. m. 

skoglösa högmossar träffas företrädesvis i de högläntare delarna av 

Södertörn, där såväl tiden som den relativa närings fattigdomen särskilt 

gynnat deras bildning. Mossarna, vilka kännetecknas av torvbildande 

vitmossor (Sphagnum-arter), äro nästan genomgående oligotrofa 

växtsamhällen, medan kärrens härstädes viktigaste typer, a 1 k ä r r och 

starrkärr, 1 bära en mera eutrof karaktär och därför också i stor 

omfattning lagts under plog. Torvbildningarnas totala areal är ej 

synnerligen stor; i allt omkring 2,3 % av hela området. Rikast på 

torvmarker är Södertörnsområdet (3,4 %), fattigast Mälarområdet (0,5 

%). Av ej ringa vikt äro särskilt ute på skären de ofta helt små 

torvbildningar, som i tusenden och åter tusenden träffas i de frisköljda 

hällmarkernas fördjupningar. Uppmärksamhet förtjäna också de längs 

rullstensåsarna flerstädes talrika s. k. åsgroparna, vilka i vissa trakter 

äro nästan de enda ståndorter, som stå ifrågavarande växtsamhällen till 

buds. 

Vattenväxtfloran har sig inom här avhandlade trakter tillmätt högst 

växlande utrymme. Bortser man från skärgårdens bräckta vatten, kan 

det sägas, att Skärgårdsområdet är sjöfattigast, i det att endast 2,2 % 

utgöras av sjöar; emellertid tillkommer på yttre skären en myckenhet 

småvatten i form av ständigt vattenfyllda hällmarkssänkor (s. k. 

hällkar), ofta kombinerade med ovannämnda små torvbildningar. 

Södertörnsområdet har c. 5 % sjöar, Roslagsområdet c. 6 %, medan det 

eljest föga sjörika Mälarområdet tack vare den stora sjö, som ger det sitt 

namn, till 32 % täckes av sött vatten. Ej mindre än en tiondel av hela 

området är vatten; då därjämte bottnen i stor omfattning utgöres av för 

vattenväxterna lämplig ler- eller sandmark, är det lättförståeligt att de i 

vatten levande arternas samhällen äga stor utbredning. I allt torde 

ungefär 100 arter (inberäknat några endast i småvatten funna) eller 10 

% av samtliga ingå i dessa, ett under så nordlig bredd mycket högt tal. 

Sjövegetationen står i nära relation till traktens jordmåns- 

1 Ej alla sådana tillhöra emellertid torvmarken; t. ex. en mängd små kärr i morän- och 

lersänkor, oftast bevuxna med Carex vesicaria, alstra ingen torv. 

och kulturförhållanden, sjöarnas ålder m. m., och utan att närmare 

belysa orsakssammanhanget framhålla vi här några huvuddrag. Sjöar i 

lertrakter (eller med tillflöde från lermark) hysa i regel en artrik och ofta 

yppig växtlighet. Sådana sjöar (eut r o f s j ö a r eller 

» P o t a m o g e t o n - s j ö a r») äro sällsynta i skärgården och 

Södertörn men eljest rätt vanliga i områdets lägre delar, i synnerhet 

inom fastlandets Upplands-del, där sjövegetationen i många fall tål en 

jämförelse med det rikaste som vårt land överhuvud kan uppvisa. I 

fråga om större sjöar framstår typen tydligast i vikarnas vegetation; av 

Mälaren tillhöra dock endast de instängda vikarna denna typ. Motsatt 

typ representeras av s. k. d y s j ö a r, vanligen smärre, av mossar åtminstone 

delvis omkransade sjöar i berg- och moränterräng, vilkas flora 

är både art- och individfattig (vass, säv, fräken, gäddnate, näckrosor, 

föga eller intet mer). De äro ej ovanliga i skärgården och de högre 

skogsbygderna. Mindre utpräglat oligotrofa äro de s. k. L o b e 1 i a - 

s j ö a r n a, vilken sjötyp skiljer sig från de båda föregående genom m. 

el. m. riklig förhanden-varo av »rosettväxter» (Lobelia, Litorella, 

Isoetes, Subularia och andra lilleputtarter). Områdets näst Mälaren 

största sjö, Yngen, är ett gott exempel likasom en del andra 

Sörmlandssjöar och några få i Roslagen. Mälarfjärdarna (utom Skarven) 

förete samma typ men avvika genom mera eutrof strandvegetation. En 

fjärde, för kalktrakter utmärkande sjötyp, »C h a r a - s j ö a r» (med 

talrika kransalger och andra brackvattenälskande arter), är i området 

knappast företrädd annat än på Runmarön. Av mera obestämd karaktär 

äro många sjöar i synnerhet i Roslagen. Avvikelser från den naturliga 

typen ha flerstädes i Stockholms grannskap framkallats genom 

tillrinnande, kväverikt (»försmutsat») vatten från industrier och 

förstäder. 

Brackvattensfloran har blott 6 arter (förutom 2 Zannichellia-former) 

helt inskränkta till Saltsjön, men särskilt i de inre vikarna en mängd 

gemensamma med sötvattnen. Närmare uppgifter återfinnas i 

artförteckningen. — Även saltsjövegetationen har genom det orena 

vattnet närmast Stockholm blivit påfallande förändrad, vartill också 

strandskoningar, ångbåtssvall m. m. bidragit. Bl. a. har blåstången 

(Fucus vesiculosus) fördrivits, likaså de fordom rätt vanliga små 

rosettväxterna, medan vikarnas 

LI

LII LIII 

vassar tilltagit i yppighet och ett flertal natearter m. fl. fått större 

existensmöjligheter. 

Människan och växtvärlden. Inom få delar av vårt land har 

människan haft tillfälle att under hela vegetationens utveckling i så hög 

grad ingripa omgestaltande som inom här behandlade trakter. Det är 

därvid av intresse att kunna konstatera, hurusom hennes inflytande på 

de växtsamhällen som icke d i r e k t dragits in under kultur dock varit 

ganska ringa. Redan på kort avstånd från bebyggelse och vägar är t. ex. 

barrskogsflorans sammansättning knappt märkbart olika den som möter 

i vår halvös avlägsna obygder. Detsamma gäller i än högre grad om 

(den odikade) torvmarksvegetationen, mindre om lövskogen. — Även 

den av mänsklig verksamhet uppenbart beroende vegetationen på 

hagmark och ängsbackar, åkerrenar, väg- och dikeskanter, banvallar m. 

m. visar sig alldeles övervägande bestå av arter, som höra hemma i de 

ovannämnda eller i mera lokala, fullt naturliga växtsamhällen såsom 

strandsnår och klippvegetation. Allt som allt äro minst 750 arter att anse 

som otvivelaktigt inhemska i området. 

Ej fullt så säkert gäller detsamma om inemot ett 50-tal »vilda» arter, 

däribland flera av de allra allmännaste (t. ex. prästkrage, röllika, 

kummin), vilka knappast höra hemma på fullt naturliga ståndorter. Att 

de sålunda synas beroende av människan, behöver dock icke innebära 

att de införts av henne, alldenstund de mycket väl torde ha kunnat 

spontant följa mänsklig bosättning och odling. 

En direkt om också oavsiktlig medverkan av människan måste 

däremot förutsättas för flertalet arter som bebo den mark, där hon slagit 

sig ned, byggt sina bostäder och odlat jorden för sina kulturväxter. Där 

har hon utrotat flertalet av den ursprungliga vegetationens arter, men dit 

har också med henne i allt rikare tal samlats från jordens alla trakter ett 

mycket stort antal växtarter, vilka äro helt beroende av henne. Ungefär 

200 av de 1,000 arter, som hittills blivit bofasta i området, äro med 

säkerhet av människan hit införda, och därutöver ha iakttagits ungefär 

450 inkomlingar, som här funnit otillräckliga eller osäkra existensmöjligheter. 

Med säkerhet införda äro slutligen några (kanske 

20) arter, som funnit sig så väl tillrätta även i den naturliga vegetationen, 

att de förefalla inhemska (»neofyter», sid. LVII). 

Frånsett neofyterna hava de införda arterna sin huvudsakliga hemvist 

på sådana ståndorter som arealstatistiken redovisar under rubrikerna 

»tomter och trädgårdar», »vägar» samt »åker och odlad jord» ävensom i 

någon ringa mån »naturlig äng»; tillsammans omkring 25 % av 

området, varav den odlade marken utgör c. 20 %. 

Ifrågavarande arters historia hos oss är växlande; många äro urgamla 

men de flesta icke äldre än att deras historia kan följas, vare sig de blivit 

oavsiktligt införda (adventivväxter) eller från början varit odlade 

(förvildade arter). De båda sistnämnda grupperna belysas närmare 

nedan, men först bör arternas olika förekomstsätt beröras. Ur 

sistnämnda synpunkt kunna de grupperas i ogräs, park- och gräsmatteväxter 

samt ruderatväxter (i vidaste mening). 

Ogräs. Härmed förstå vi sådana växter, som ha sitt huvudtillhåll i 

åkrar, i trädgårdsland eller i de numera allt större arealer intagande 

fleråriga vallarna. Till områdets åker- och trädgårdsogräs höra omkring 

100 arter. Av dem äro dock flera klart inhemska (t. ex. Linaria vulgaris, 

Stachys palustris, Tussilago), och några av de allra vanligaste såsom 

Agropyron repens, Cirsium arvense, Matricaria inodora och Sonchus 

arvensis äga på havs-(och Mälar-)stränderna obestridligen inhemska 

former; i vad mån dessa arters ogräs former höra samman med de 

sistnämnda eller införts med kulturväxterna är föga känt. 

Om en stor grupp mer eller mindre allmänt spridda ogräs, såsom 

Agrostemma, Apera, Bromus secalinus, Fumaria-, Lamium- och 

Papaver-arter, Sinapis arvensis, Thlaspi arvense, flera Veronica-arter 

m. fl., råder däremot ej ringaste tvivel, att de under skilda tider hit 

införts av människan, ävensom att de skulle försvinna med henne: en 

och annan t. o. m. redan vid förändrade odlingsmetoder, så exempelvis 

blåklinten, om odling av höstsäd upphörde. Huru specialiserade många 

av dessa arters fordringar äro, inser man lätt därav, att de nästan endast 

hålla till å trädgårdarnas väl gödslade rabatter, grönsaksland och 

gödselhögar. Vi nämna som exempel Euphorbia peplus, Solanum 

nigrum,

LIV 

Sonchus oleraceus. Andra arter, såsom blåklint, Agrostemma, två 

Cuscuta-arter, följa bestämda kulturväxter. 

Vissa arter gynnas tydligt av kalkrik mark (Neslia, Papaver 

argemone), andra av sandig (Apera, Lycopsis); ett par (Brassica 

campestris, Lamium intermedium) synas i motsats till det stora flertalet 

alldeles undvika lerslätterna. Många voro förr mycket vanligare än de 

nu, tack vare kontrollerat utsäde, äro. Till de egentliga åkerogräsens 

antal ha odlade eller i sen tid adventiva arter mycket litet bidragit. — De 

antydda förhållandena belysas kanske bäst av linåkrarnas speciella 

ogräs (Camelina alyssum, Cuscuta epilinum, Lolium remotum), vilka 

efter linodlingens starka tillbakagång nu knappast stå att finna. 

En avsevärd rekrytering har ogräsfloran erhållit under det sista 

århundradet i och med den alltmer ökade rationella foderväxtodlingen, 

hittills huvudsakligen grundad på klöverarter, luzern och timotej i så 

kallade fleråriga vallar. Med det frö, som för ändamålet anskaffats, har 

följt ett stort antal för floran nya eller förut sällsynta arter, av vilka ej få 

förmått sätta sig fast och mer eller mindre fullständigt naturaliseras. 

Karaktärsväxter för vallarna äro numera Achillea ptarmica, Anthemis 

tinctoria, Arabis arenosa, 1 Barbarcea vulgaris, Campanula patula, 1 

Galium mollugo, Trifolium spadiceum 1 m. fl. I allt höra hit omkr. 60 

arter, varav åtskilliga adventiva och obeständiga (t. ex. Cichorium, 

Rudbeckia hirta, Silene dichotoma). — Redan med de första »artificiella 

ängarna» inkommo (omkr. 1800 eller tidigare) några inom kort 

naturaliserade arter (Arrhenatherum, 2 Trisetum flavescens m. fl.), sedan 

följda av många andra, som åtminstone oftast via fodervallarna funnit 

väg till halvnaturliga ståndorter av olika slag; så t. ex. Alyssum 

calycinum, Berteroa incana, Cerastium arvense, Crepis biennis, Holcus 

mollis, Potentilla thuringiaca, Poterium sanguisorba, Thlaspi alpestre 

och Thymus chamcedrys. Ävenså ha banvallarna, delvis genom direkt 

besåning, bidragit till spridning av nämnda arter samt av Bromus 

inermis och i än högre grad av Tragopogon pratensis m. fl. ängsväxter. 

1 Endast i vissa trakter. 

2 Även inhemsk i området (mest på yttre skären.) 

Park- och gräsmatteväxter. Äldre park- eller trädgårdsanläggningars 

gräsvallar, häckar och snår utgöra förnämsta tillhåll för ett 

stort antal från början odlade arter, vilka upptagas i vår flora just därför 

att de hålla sig varaktigt kvar på sådana ståndorter och till en del — 

åtminstone vegetativt — även förmå sprida sig utanför desamma. Av 

gammalt växa så bl. a. Aquilegia, Corydalis-arter, Fragaria moschata, 

Hesperis, Lilium-arter, Myrrhis, Petasites, (Symphytum-arterna), Tulipa 

silvestris och Viola odorata. I senare tid har tillkommit t. ex. Myosotis 

silvatica. Denna uppträder, liksom Lilium martagon, Tulipa m. fl., ej 

sällan i ofantlig individmängd. Många mera sparsamt eller tillfälligt 

förvildade arter kunde tilläggas. 

Vad som främst motiverar uppställandet av förevarande grupp är 

emellertid den omständigheten, att samma ståndorter under sista 

halvseklet fått ett rätt stort arttillskott genom avsiktlig besåning med 

utländska gräsfröblandningar. Härvid har i regel åstundats »för skugga 

passande grässorter», sak samma vilka arter som erhållits, vadan dessa 

snarast kunna hänföras till adventivfloran (i varje fall gäller detta en del 

som föroreningar i fröet ingående arter). Karaktärsväxter bland de 

sålunda införda äro Luzula nemorosa och Poa Chaixii, båda nu att anse 

som naturaliserade; vidare märkas Dactylis Aschersoniana, flera 

Festuca-samt Phyteuma-arterna m. fl., ävensom några mindre vanliga 

inhemska arter (Brachypodium pinnatum, Carex silvatica, Festuca 

gigantea) samt flera som även spritts genom vallfrö och redan omtalats 

på föreg. sida (där av denna kategori bl. a. Bromus erectus och Galium 

pumilum kunde ha tillagts). 

Denna nya »parkflora», som till en del blandat sig med de gamla 

förvildade arterna, har naturligen också inkommit i vissa nyare 

anläggningar och är icke skarpt skild från de egentliga gräsmattornas. 

Om dessa nämna vi här endast, att Festuca duriuscula genom dem fått 

en sen men redan stor utbredning i området samt att Crepis capillaris, 

Hypochoeris radicata och Sherardia arvensis nästan endast iakttagits i 

sådana. 

Ruderatväxter. Bland de människan åtföljande arterna finnes ett 

rätt avsevärt antal, vilka främst hålla till på mark, som visserligen ej 

blivit odlad, men dock på annat sätt bearbetad eller omgestaltad av 

människan, såsom vägkanter, gångstigar, gårds- 

LV

LVI LVII 

planer, åker- och dikeskanter med blottad jord. Varhelst sådan träffas 

och de ej genast hotas av övermäktiga växtsamhällen, uppträda flera 

eller färre av dessa arter, men knappast annorstädes (om icke som 

ogräs). Somliga, såsom Plantago major, Polygonum aviculare, Poa 

annua o. a., äro nästan allestädes närvarande och till en del kanske ej 

ens från början av människan införda (åtminstone de båda förstnämnda 

hava säkert inhemska raser). Flera ha hitkommit eller åtminstone i 

huvudsak spritt sig först i sen tid, t. ex. Potentilla norvegica och 

Trifolium hybridum under de senaste 100 à 150 åren; än märkligare 

exempel lämna de senkomna Matricaria discoidea och Epilobium 

rubescens, som på få årtionden utbrett sig över hela området (se 

artlistan). En del sandälskande arter ha funnit goda spridningshärdar i 

grustagen (Filago, Herniaria, Senecio viscosus, Spergularia rubra m. 

fl.); några ha dragit synnerlig fördel av järnvägarna och med förkärlek 

bosatt sig på bangårdar (Bromus tectorum. Linaria minor, på sistone 

även Lepidium densiflorum m. fl.) eller banvallar eller bäggedera 

(Echium, Oenothera, Senecio viscosus o. a.). 

I nu antydd omfattning inrymmer denna grupp åtskilligt mer än som 

vanligen innefattas i begreppet ruderatväxter. Detta brukar nämligen, 

ehuru gränsen blir föga skarp, inskränkas till sådana arter som mest 

hålla sig i bebyggelsens omedelbara grannskap, där väg- eller gatkanter, 

ladugårdsbackar och andra tomtutrymmen erbjuda kväverikare mark än 

som står till buds ute i terrängen. Typiska representanter för denna flora 

äro Arctium-arter, Artemisia absinthium, (Asperugo, Bunias,) 

Chenopodium bonus Henricus, Cynoglossum, Hyoscyamus, Leonurus, 

Lepidium ruderale, Malva-arter, Nepeta cataria, Onopordon, 

Sisymbrium-arter o. a. En speciell grupp bilda gödselpölarnas 

karaktärsarter: Chenopodium glaucum och rubrum, Puccinellia distans 

m. fl. — Flertalet äro visst icke allmänna. Några äro rikligast i själva 

Stockholms utkanter, andra äro i likhet med vissa trädgårdsogräs 

påfallande starkt bundna till »gammal kultur» (byar, präst- och 

herrgårdar m. m.). Till en del torde detta bero på att arterna i fråga 

ursprungligen odlats (Leonurus, Nepeta, den nu utdöda Marrubium o. 

a.), delvis torde det sammanhänga med det av O. ARRHENIUS påvisade 

förhållandet, att marken kring de platser, där människor och boskap 

vistats i århundraden, 

alltid visar en ökad fosfathalt. Belysande är att nästan varje äldre gård 

eller torpställe på landsbygden har en rikare ruderatflora än de nya 

villastäderna! 

Adventivväxternas stora flertal ansluter sig till denna grupp, som 

genom dem fått ett väldigt nytt tillskott; då de emellertid övervägande 

äro tillfälliga och knutna till ståndorter av än mera speciellt slag, 

behandlas de lämpligen i följande sammanhang. 

Adventivfloran. Som adventivväxter betecknas florans nykomlingar, 

de avsiktligt införda stundom medräknade; från dessa 

(förvildade) bortse vi dock och likaså från övriga redan i äldre tider 

inkomna arter, vilka naturligtvis vid sitt första uppträdande haft 

adventiv karaktär. Här blir alltså fråga om de sista 200 årens oavsiktligt 

införda arter, i första hand de till ruderat-florans ståndorter hörande. De 

äro pionjärerna från all världens länder, vilkas spridning förmedlas av 

varuutbytets och samfärdselns olika medel, de slå sig företrädesvis ned 

vid hamnar, vid järnvägsstationer, på storstädernas avstjälpningsplatser 

och utfyllningar, framför allt där avfallet från kvarnar, textilfabriker o. 

dyl. köres ut, 1 men för övrigt varhelst mark och spridningsförhållanden 

tillåta. Många leva blott ett kort sommarliv i vår kalla nord, förmå ej 

mogna sina frön och försvinna för alltid eller för lång tid, andra hålla 

sig några år eller längre men utan att sprida sig, ännu andra förmå 

rikligt fortplanta sig med frön eller på vegetativ väg, spridas och finna 

trevnad. Efter ett antal år äro de fullt naturaliserade arter i 

ruderatmarkens skiftande flora eller i enstaka fall i andra växtsamhällen. 

2 Exempel på bäggedera finnas lätt i förteckningen, som f. ö. 

beträffande denna stora artgrupp (omkring 300 arter!) må i huvudsak 

tala för sig själv. Vi framhålla blott, att de allra flesta hittills funna äro 

av syd- eller sydösteuropeiskt eller nordamerikanskt ursprung, samt 

att endast få lyckats vinna 

1 

Med »ruderatplatser» menas numera i första hand just dessa ståndorter, vilka 

också ehuru oegentligt kallats >barlastplatser>. 

2 

Blott en enda till invandringen känd adventivväxt, den omkring 1750 in 

komna Senecio viscosus, har dock blivit »neofyt i sådan mening, att den kan 

hålla sig kvar på fullt naturliga ståndorter (i strandvegetationen). Men omöjligt 

är ej, att flera på Mälarstränderna till synes inhemska arter (t. ex. Chenopodium 

polyspermum, Nasturtium silvestre, Polygonum persicaria) från början varit adventiva. 

— Jfr Rumex maritimus (noten sid. XLII).

LVIII LIX 

nämnvärd spridning utom ruderatplatsernas grannskap. Alla kända 

adventivväxter ha medtagits, huru tillfälliga de än må synas, 

alldenstund ett urval är svårt att göra och dessutom i många fall ingen 

kan veta, huru deras framtida öde i dessa trakter kan gestalta sig, och 

under sådana förhållanden är alltid tiden för deras första uppträdande av 

intresse. 

Från att tidigare ha rönt ganska ringa uppmärksamhet (vi känna t. ex. 

intet om adventivfloran i Värtahamnen under dess första årtionde), ha 

dessa växter numera blivit föremål för ett nästan överdrivet intresse. Det 

måste dock framhållas, att åtskilliga av detta vagabondföljes medlemmar, 

t. ex. vissa kompositer och cruciferer, med lika stor rätt kunna 

upptagas i svenska floran som i många andra länders. Över stora delar 

av jordklotet uppträda de nämligen på samma karakteristiska sätt, såsom 

världssamfärdselns fripassagerare, de där komma, försvinna och 

komma åter till sina speciella ståndorter, oförmögna att utanför 

desamma finna en varaktig stad; för vissa arter känner man icke ens 

deras ursprungliga hemland. 

Av lätt begripliga skäl ha adventivväxterna sitt givna centrum i 

huvudstadens omedelbara omgivningar; vida fattigare på dem äro de 

mindre städernas och hamnplatsernas omgivningar, för att icke tala om 

landsbygden. I äldre tider, då fartyg, som gingo på långfärd, ofta måste 

gå barlastade med sten, jord, grus o. dyl., voro hamnarnas barlastplatser 

de rikaste fyndorterna. Stora Varvet i Stadsgården och sedermera 

Beckholmen skänkte många barlastfynd åt 1800-talsbotanisterna. Numera, 

då barlasten mestadels är vatten, stå egentliga barlastplatser 

knappast att finna, och hamnarnas stensatta kajer erbjuda överhuvud 

ringa möjlighet åt inkomlingarna att slå sig ned. De förras moderna 

motsvarigheter och dessas främsta rekryteringshärdar ha redan antytts. 

Rensningsavfall från den till storkvarnarna importerade spannmålen har 

i vårt område spelat den ojämförligt största rollen. Den stora invasionen 

be-gynte omkring 1890 och synes ha kulminerat under världskriget. 

Bland de första ruderatlokalerna av denna nya typ märkes 

»Danvikskrokar» vid' Henriksdal, som genom länge pågående utfyIlningar 

i Hammarby sjö kom att spela en dominerande roll och i 

fråga om de anträffade arternas antal icke överträffats av någon. En 

uppräkning av de många övriga ruderatplatser 

i Stockholm och dess grannskap — mest ut fyllningsområden — som 

spelat eller ännu spela en roll, skulle här föra för långt. 

Anmärkningsvärt är, att stadens bangårdar (även sopstationerna) lämnat 

mycket få bidrag, blott med undantag för Värtan. I det övriga området 

finnas hittills blott 3 ruderatlokaler av större intresse, Lövsta 

(Riddersvik), Rotebro och Sandhamn. Vid Lövsta ligger Stockholms 

renhållningsverk, dit allt slags avskräde föres, vadan också dess samlade 

adventivflora är av mångsidigaste slag; densamma blev först sent (1910) 

»upptäckt» men har sedan nästan årligen haft nytt att erbjuda. Den närbelägna 

järnvägsstationen i Hässelby villastad, förr kallad Riddersvik, är 

en botanisk avläggare av Lövsta. Vid Rotebro är adventivfloran, vars 

glanstid inföll på 1920-talet, att tillskriva spannmålsavfall från 

därvarande jästfabrik. Sandhamn slutligen har sitt speciella intresse 

därför att ett flertal inkomlingar tack vare platsens 1 öppna sandmark 

lyckats hålla sig kvar alltsedan 1890-talet, då tillförseln skedde, delvis 

troligen genom barlast men delvis också (enligt AULIN) genom från 

Stockholm dit-fört kvarnavskräde. Sådant har även senare någon gång 

förts till mera avlägsna platser, som så fått en efemär adventivflora, t. 

ex. ön Stendörren i Dalarö. Från landsbygden må slutligen nämnas två 

adventivväxtlokaler, Vällinge kvarnar i Salem och Uddby kvarn (nu 

kraftstation) i Tyresö, vilka först beaktats långt efter skedd invasion och 

därför endast lämnat efterskördar. 2 Eljest är det ej synnerligen många av 

ifrågavarande adventivväxter, som funnit väg till den egentliga 

landsbygden. En del fynd ha gjorts i hönsgårdar, dit avfall från 

kvarnarna sålts såsom gröpe; de flesta leda dock sitt ursprung från 

Lövsta, enär s. k. sopgödsel därifrån försändes både järnvägs- och sjöledes 

till andra orter. 

De nu omtalade ruderatplatserna hysa i regel också en del arter av 

närmare ursprung, nämligen våra egna kulturväxter, som bl. a. genom 

trädgårdsavfall kommit dit. Dessa äro att anse som förvildade. 

Emellertid ha åtskilliga arter tillförts ruderatplatserna både på denna 

väg och genom införsel utifrån, och det äger intresse att av några (t. ex. 

solrosen) den utländska vildformen' uppträtt adventiv vid sidan av våra 

förvildade kultur- 

1 Numera till större delen villatomter! 

2 Från Uddby kvarn föreligga dock åtminstone ett par 1880-tals-fynd.

LX LXI 

former. Att även ogräsen ofta hamna på dessa ställen, behöver 

knappast framhållas. 

Av annan typ än de ovan nämnda äro sådana adventivarter, som 

införts med kulturväxterna och uppträda som ogräs. Våra flesta ogräs ha 

ju en gång kommit på detta sätt, under den botaniskt »historiska» tiden 

t. ex. Buntas, som i vårt område säges vara »genom frön inkommen 

med spannmål ifrån Liffland och Estland först på 1790-talet» 

(WIKSTRÖM). Med orent utsäde hitkom förr ett och annat tillfälligt 

åkerogräs, t. ex. Chrysanthemum segetum, och så sker alltjämt ehuru i 

mycket liten skala. Köksväxt- och blomfrö synes spela en något större 

roll, t. ex. för Anagallis-arterna, Veronica persica o. a. Vida viktigare 

har nyrekryteringen genom vall- och gräsfrö varit, redan omtalad sid. 

LIV. En särställning intaga de utsådda »parkväxterna» (sid. LV), som 

kunna sägas bilda en övergång till nästa grupp. 

Förvildade arter. Ehuru åkerbruk med all säkerhet bedrivits i 

Stockholmstrakten ända sedan slutet av stenåldern och även 

fruktodlingen anses ha gamla anor, är det ovisst, om egentlig 

trädgårdsskötsel här uppstod förrän under medeltiden. I varje fall 

blomstrade den upp med klostren, och kanske såddes inom det äldsta 

Stockholms klostermurar de första fröna till traktens nu talrika 

trädgårdsflyktingar. Redan under medeltiden började stadens malmar 

bli ett slags föregångare till nutidens trädgårdsstäder. Gustav Vasas 

landsfaderliga omsorger sträckte sig som nämnt även till denna 

näringsgren, och under stormaktstiden om icke förr slog även den 

estetiska synpunkten igenom, så att från denna tid både trädgårdar och 

parker haft en allt mera omhuldad plats i utvecklingen. 

Sedan minst sex sekel, dock mest under de tre sista, har alltså 

möjlighet förefunnits för hundrade och åter hundrade arter att utkomma 

från trädgårdarna och som »förvildade» pröva sin möjlighet att förvärva 

en plats i den ursprungliga vegetationen. För det övervägande antalet 

har detta icke lyckats; särskilt anmärkningsvärt är, att våra allra 

viktigaste kulturväxter, sädesslagen, aldrig någonsin kunna kallas 

varaktigt förvildade. Detsamma gäller flera andra viktiga närings- och 

spånadsväxter, som linet, rotfrukterna m. fl. 

För ej så få arter har det emellertid lyckats att mer eller mindre 

fullständigt bli medborgare i Stockholmstraktens flora. Vi räkna i runt 

tal 200 av förteckningens arter såsom förvildade. Gränsen mellan dessa 

och de vilda passeras omärkligt. Den i samtliga socknar anmärkta 

Berberis, intill sista åren en karaktärsart för hela trakter, antages på 

goda grunder vara införd först på 1600-talet, och den vitt spridda 

Sambucus racemosa sågs första gången för jämnt 100 år sedan i »vilda 

skogen på Djurgården». Man skulle knappast tro, att icke Acorus, 

Elodea och Glyceria maxima äro lika inhemska i vårt område som 

andra vattenväxter; och dock är den första en främling från Asien, som 

på 1400-talet kom till Europa och troligen under 1500-talet på grund av 

sin medicinska nytta blev hitförd från Tyskland, medan den från 

Sydsverige härstammande Glyceria i Stockholmstrakten är ännu 

mycket yngre, tidigast under den ekonomiska eran i slutet av 1700-talet 

hitförd som foderväxt; och Elodea kan just nu fira 50-årsjubileum av 

sin första inplantering i trakten. Lysimachia nummularia är nu en av 

nordöstra Mälarens allmännaste strandväxter men föga mer än sekelgammal. 

Skörpilen, krusbärsbusken och fågelbärsträdet äro säkerligen 

blott skenbart vilda, aklejan och kungsängsliljan likaså. Om humlen är 

verkligt vild eller från början införd härstädes, kan ingen f. n. säkert 

säga. I varje fall uppträda dessa växter nu på sina håll som verkliga 

neofyter (sid. LVII), och flera (Acorus, Elodea, Lysimachia, Salix 

fragilis) ha blivit det uteslutande tack vare vegetativ spridning. 

Gruppens övriga arter, om vilkas odlade ursprung ingen tvekan kan 

råda, äro också till sitt flertal helt beroende av vegetativ förökning; 

ganska få ha genom spridning på annat sätt blivit ogräs, ruderatväxter 

eller ännu mer naturaliserade. Många äro ej mera »förvildade» än att de 

medelst revor, rotskott eller groddlökar förökat sig på själva den fläck, 

där de planterats (eller med avskräde utkastats); andra ha på samma sätt 

bokstavligen krupit i väg längs diken, åkerrenar eller skogsbryn. Vilka 

man vill anse förvildade blir i många fall en smaksak. Lika väl som 

vissa andra kunde t. ex. häckspiréa, snöbärsbuske och syrén ha 

medtagits i artförteckningen. Vid urvalet ha vi mest följt gammal hävd, 

även i så måtto att de förvildade betecknats med annan stil än de 

»vilda», givetvis dock med undan-

LXII 

tag för neofyterna och några andra, som gjort sig hemmastadda utom de 

egentliga trädgårdarnas hägn. 

En intressant och ärevördig grupp utgöra de »ekonomie- och 

läkeörter», som med anor även hos oss från klostrens trädgårdar under 

århundraden åtnjöto ett anseende, som först vår moderna 

läkarvetenskap förmått beröva dem. De odlas nu sällan, men med seg 

kraft hålla de sig kvar i de gamla trädgårdarnas utkanter eller kring 

landsbygdens gårdar och stugor. I Skansens trädgård finner den 

intresserade dem ännu samlade. Pestilensroten (Petasites ovatus), 

mästerroten (Imperatoria ostruthium) och några få andra bära än i dag i 

sina namn minne av de tider, då deras läkande krafter och dygder stodo 

i kurs. Utom de nämnda äro att anföra t. ex. Inula helenium, Myrrhis, 

Sambucus ebulus, Symphytum officinale, samt malörten m. fl. redan 

nämnda ruderatväxter (sid. LVI). 

Innan potatisen blev var mans kost odlades andra rotfrukter, numera 

helt eller delvis ur bruk. Minnen från den tiden äro Lathyrus tuberosus 

och Scorsonera hispanica, varjämte Campanula rapunculoides till stor 

del vunnit spridning på detta sätt. 

Av köks- och kryddväxterna äro annars egentligen endast 

pepparroten och palsternackan varaktigt förvildade (den sistnämnda väl 

även inkommen på annat sätt). Anthriscus cerefolium och Atriplex 

hortensis, som numera knappast omhuldas, ha likväl envist fortsatt att 

självså sig. En annan kvarleva av gammaldags grönsaksodling är 

troligen områdets enda förekomst av Nasturtium officinale. — 

Bärväxter och fruktträd ha ofta förvildats, vi hänvisa till släktena 

Fragaria, Prunus, Pyrus och Ribes. 

I större och alltjämt stigande antal ha prydnadsväxterna rekryterat de 

förvildade arternas grupp. Även dessa avspegla modets växlingar. 

Vildtulpanen, sedan länge omodern, och krolliljan, nu ej heller värderad 

som förr, bilda alltjämt karakteristiska inslag i de gamla parkernas 

vegetation; jfr sid. LV. Vår artförteckning må f. ö. tala för sig själv, så i 

avseende på buskar (t. ex. Amelanchier-, Lonicera-, Rosa- och Salixarter) 

som perenna örter. Av annuella arter ha vi medtagit bl. a. några av 

gammalt allmänna, medan flertalet moderna arter, som med av-skräde 

bruka hamna på avstjälpningsplatserna, uteslutits. — Beträffande nutida 

prydnadsväxter må anmärkas, att flera från 

LXIII 

början varit medicinalväxter (Lysimachia nummularia, Saponaria 

m. fl.). 

Som redan antytts, ha många förvildade arter även hitförts som 

adventivväxter, och detta är numera det enda eller huvudsakliga 

spridningssättet för arter, vilkas odling av olika skäl upphört, t. ex. 

Chenopodium capitatum och foliosum, Fagopyrum sagittatum, Reseda 

luteola o. a. Å andra sidan ha flera vilda arter, som odlas, utöver sina 

naturliga förekomster fått ett avsevärt tillskott av förvildade, så t. ex. 

svarta vinbärsbusken och de ädla lövträden (utom linden), Calystegia, 

Campanula-arter, Sedum rupestre, Stellaria holostea m. fl. 

En särskild grupp bilda sådana arter, som spritt sig från de botaniska 

trädgårdarna. Från Uppsala härstamma Matricaria discoidea och 

Nonnea rosea; härmed dock osagt, om icke de äldsta Stockholmsfynden 

av dessa arter ha annat ursprung. Man skulle närmast kunna misstänka 

(gamla) Bergielund vid Karlbergsallén; och för Sisymbrium Loeselii 

gäller detsamma, enär dess äldsta förekomster funnos där i trakten. Från 

(nya) Bergielund få kanske härledas Epilobium adenocaulon och ru- 

flera andra, som hittills stannat i närmaste grannskapet. Även från 

Lantbruksakademiens experimentalfält ha flera arter lokalt förvildats. 

Som bihang till de förvildade skulle kunna anses de arter, som för 

olika ändamål utplanterats eller utsatts i terrängen. En sålunda (varför?) 

införd växt är Sarothamnus; vi ha i artlistan även omnämnt 

Sempervivum men uteslutit lärk och bergtall m. fl. 

Även våra vilda örter ha stundom av blomsterälskare inplanterats och 

spritt sig på platser där de förut saknats (vi känna sådana fall t. ex. 

beträffande Linnaea, Melampyrum nemorosum och Sedum album). 

Vida viktigare är den avsiktliga utplantering eller sådd av utländska och 

sällsynta svenska växter, som på olika tider förekommit. Elodea kom på 

så sätt hit 1 (jfr ovan) och har sedan av allt att döma utplanterats på flera 

ställen. 2 Berteroa blev från början utsådd på Observatoriebacken (enl. 

C. J. HARTMAN 3 ), sannolikt av prof. O. Swartz, som (enl. WIKSTRÖM 4 ) 

under åratal sådde främmande växter på platsen (man kan därför 

misstänka sådant ursprung för Draba 

1 (150). — 2 (300). — 3 (32). — 4 (41, sid. 64). Dessa hänvisningar avse samma 

litteraturnummer som i artlistan.

LXIV 

nemorosa och Dracocephalum thymiflorum). Sollentunaförekomsten av 

Stachys officinalis påstås, troligen med orätt, vara sådd; på tal härom 

berättar S. ALMQUIST 1 att ett par skolpojkar omkring år 1860 utsådde 

frön av rara växter »påsvis» i trakten av Stockholm. Några spår av detta 

tilltag känna vi visserligen ej (om icke Teucrium scorodonia?), men väl 

ha många nyare fall av utplantering blivit kända. Då dylika 

»förbättringar» av floran — självfallet förkastliga, såvitt de icke 

bekantgöras — skulle kunna leda till beklagliga växtgeografiska 

misstag i framtiden, ha vi i artlistan omtalat de viktigare kända fallen. 

Mest omfattande och ingalunda utan intresse äro de utplanteringar, som 

B. LAGERWALL under 1890-talet gjorde på Kersön och Högholmen vid 

Drottningholm, varest omkring 40 säkert (och flera sannolikt) ditsatta 

arter än i dag utgöra för den oinvigde delvis högst överraskande inslag i 

en för övrigt naturlig vegetation. 

I detta sammanhang kunna vi ej underlåta nämna, att botaniskt 

intresserade personer flerstädes i sina trädgårdar odlat för trakten 

främmande växter, varom efterlämnade herbarieexemplar vittna, 

stundom med etiketterna påskrivna »cult.» eller »subspont.», men 

stundom också utan varje anteckning om ursprunget. Från följande 

platser ha vi därför med kännedom om förhållandet uteslutit en del 

uppgifter (ehuru vissa medtagits), nämligen Västerljungs och Vårdinge 

prästgårdar, Hall i Östertälje, Fredriksro i Bo, Nickebo på Värmdölandet, 

Tärnsund på Runmarön samt i synnerhet Drottningholm. — En 

hel del från »Drottningholm» genom byte distribuerade växter 

härstamma f. ö. från nyssnämnda utplanteringar. 

Av intresse vore att känna tiden, då nu omtalade arter av olika slag 

genom människan införts. Några antydningar ha redan i detta avseende 

gjorts, långt därutöver kan man endast gissningsvis komma i fråga om 

florans äldre medlemmar. Fr. o. m. mitten av 1700-talet stå säkrare 

uppgifter till buds, och härutinnan ger artförteckningen upplysning för 

flertalet nytillkomna arter. Att rekryteringen sker allt snabbare och 

snabbare desto livligare samfärdseln, industrien och trädgårdsskötseln 

utvecklas, framgår av jämförligt artmaterial i de var för sin tid 

fullständigaste listorna över Stockholmstraktens växter. Att 

1 (141 b). Jfr föreg. not. 

LXV 

området geografiskt sett i varje ny förteckning blivit större, äger på 

redan angivna grunder mindre betydelse i fråga om de införda arterna. 

Samtliga arter (ej 

tillfälliga) 

Införda arter 

(ej tillfälliga) 

Tillfälliga 

Naezén 1808 (910) 110 = 12 % c. 15 

Thedenius 1859. (975) 175 = 18% 70 

Denna förteckning 1914 (990) 190= 19 % 215 

» » 1936 (1005) 205 = 20 % 450 

Med »tillfälliga» avses här alla arter, som i vår artförteckning upptagits med mindre stil 

(alltså även en mängd förvildade och några enbart utplanterade). Som »införda» räknas 

sådana, som med s ä k e r h e t införts av människan. Antalet dylika arter vid tidpunkterna 

1808, 1859 och 1914 har erhållits ur de angivna förteckningarna med tillägg av vissa arter, 

som enligt andra källor då voro kända. »Samtliga arters» numerär har beräknats så, att till 

de införda summerats alla övriga nu k ä n d a (ej tillfälliga) arter, enär dessas antal 

givetvis varit praktiskt taget konstant. Talen äro något avrundade. 

De »införda arternas» påfallande starka ökning under halvseklet 

1808—1859 är till någon del skenbar (beroende på att vissa arter blevo 

urskilda först efter 1808, ävensom på de äldsta källornas avsiktliga 

uteslutning av flertalet förvildade arter) men i alla händelser avgjort 

mycket större än under tiden därefter. Helt annorlunda gestaltar sig, 

som synes, ökningen av »tillfälliga arter»; beträffande de nu kända 450 

av dithörande kategorier bör dock anmärkas, att ej så få anträffats redan 

före 1914 men först senare blivit bestämda eller bekantgjorda. Trots 

felkällor av flera slag avspeglar sig i anförda siffror rätt väl det bekanta 

förhållandet, att människans herravälde över naturen tilltager med 

hastigt stigande fart. 

Utdöende arter. Förskjutningen i förhållandet mellan ursprunglig 

flora och av människan införd sker emellertid ej blott genom nya arters 

inträngande under hennes förmedling, utan ock genom att vissa bland 

de ursprungliga bli sällsyntare eller försvinna. Allbekant är den 

förstörelse, som genom bebyggelse, torrläggning och uppodling kan 

drabba den vilda floran. Så har naturligtvis mest genomgripande blivit 

fallet i storstadens miljö. I Stockholms närmaste omgivningar har floran 

under senaste århundradet i grund förändrats, bl. a. genom att nästan all 

naturlig kärr- och ängsvegetation och åtskilligt av strandvegeta- 

arter

LXVI LXVII 

tionen (jfr sid. LI) förstörts; och många ännu omkring 1930 existerande 

rester av naturvegetationen ha de sista åren fått skatta åt förgängelsen. 

Vi kunna ej med säkra siffror belysa förhållandet t. ex. för Stockholms 

område, vilket nog skulle vara av intresse. För Storstockholms botaniskt 

bäst kända kommun, Lidingö, varest likväl mycken naturlig terräng 

ännu finns kvar, kan fastslås att av den på 1800-talet kända inhemska 

floran c. 20 arter äro helt utdöda och lika många sannolikt utgångna. 

I områdets övriga delar är förhållandet begripligtvis annorlunda, och i 

stort sett måste sägas, att florans kulturella landvinningar äro långt 

större än de samtidiga förlusterna. Likväl är det tydligt, att det för de 

största sällsyntheterna kan vara en ren tidsfråga, när deras enda lokal 

blir bebyggd eller på annat sätt förstörd. Så säges det ha gått med 

Orchis ustulatas enda förekomst inom området på Runmarö, så kan lätt 

ske med Equisetum scirpoides' starkt kringskurna lokal på samma ö, 

och så är på väg att ske med den hittills endast på Torö anträffade Carex 

globularis. Frånsett den förstnämnda, kunna vi dock dessbättre ännu 

icke utpeka en enda inhemsk art, som genom mänskligt förvållande helt 

försvunnit från området, om icke möjligen Pedicularis sceptrum 

carolinum. Men väl ha vissa arter blivit mycket sällsyntare, det gäller 

främst några ängs- och kärrväxter som bebo för uppodling särskilt 

lämplig mark, såsom Epipactis palustris, Herminium och Trollius, och 

även Primula farinosa har i många trakter blivit en raritet. 

Att torghandel och blomsterplockning överhuvud på sina håll mycket 

decimerat vissa arter är välbekant; mest påtagligt kanske i fråga om 

Linnaea och Lycopodium-arterna, som man nu får leta länge efter i 

städernas grannskap. På skären har Taxus blivit hårt åtgången för sin 

vackra barrskrud. Dessbättre äro några av de mest hotade arterna 

numera fridlysta, så Hedera (i Stockholms stad och län), Viscum (inom 

hela området) och Cypripedium (inom Ramsmora bys ägor i Möja 

socken). 

Vissa införda arter hotas naturligtvis av enahanda och även andra 

faror. Nästan eller alldeles slut äro Stockholmsområdets gamla 

förekomster av Colchicum, Dipsacus pilosus, Draba nemorosa, 

Lathyrus tuberosus, Lavatera m. fl., vilka emellertid bibehållit sig eller 

dykt upp i andra trakter. Helt utdöd är Marru- 

bium, sedan äldre tiders odling av arten upphört, och samma öde synas 

flera röna efter hand (sid. LXIII). Andra, som på sin tid förefallit bofasta 

men ej mäktat hålla stånd under kulturens (eller klimatets?) skiftningar, 

äro Ballota, Crepis nicceensis, Dracocephalum thymiflorum, 

Gypsophila muralis, Salvia pratensis. En påfallande och svårförklarlig 

tillbakagång har drabbat några gamla ruderatväxter såsom 

Chenopodium urbicum, Lappula echinata och i synnerhet Anthemis 

cotula, vilken numera i likhet med flera ovan nämnda måste hänföras 

till de tillfälliga adventiv-växternas grupp. Åkerogräsens avtagande har 

redan berörts; i särskilt hög grad gäller det Agrostemma, Apera, Avena 

fatua och Lithospermum arvense; och som bokstavligen utdöende arter 

må slutligen nämnas linogräsen (sid. LIV). 

Områdets klimat. Den flora, vars bundenhet till skilda markslag 

eller samband med kulturen i det föregående har antytts, grupperar sig 

självfallet även efter det inflytande de olika klimatfaktorerna var för sig 

och tillsammans utöva på de olika arternas livskrav. Även inom ett så 

pass litet område som det här behandlade finner man arter, vilkas 

utbredning inom delar av detsamma sannolikt hämmas av för låg 

temperatur, medan för andra arter olikheter i nederbörd, luftfuktighet m. 

m. synas reglera deras begränsning till vissa trakter. 

Det är emellertid dessvärre synnerligen vanskligt att med stöd av 

föreliggande meteorologiskt material fälla säkra utsagor rörande det 

växtgeografiska orsakssammanhanget, och då inga jämförelser med 

andra trakter här skola göras, inskränka vi oss för detta områdes 

vidkommande till några klimatiska huvuddata. De ha mest hämtats ur 

de översiktliga bearbetningar av de viktigaste faktorerna i Sveriges 

klimat, som H. E. HAMBERG under 1900-talet publicerat. 

Medeltemperaturen för vegetationsperiodens olika månader, 

ävensom januari och hela året, återges i nedanstående tabell för 9 

stationer, av vilka en (Vallstanäs) ligger strax utom områdets gräns i 

norr. Alla stationerna ligga obetydligt över havets nivå. Siffrorna gälla 

tidsperioden 1859—1900. 

Såsom av tabellen synes, äro olikheterna i den allmänna värmetillgången 

icke synnerligen stora. Årstemperaturen varierar dock

LXVIII 

I. Yttre skärgården. 

Svenska Högarnas 

fyr . 

Året Jan. April Maj Juni Juli Aug. Sept. Okt. Nov. 

+ 5.4 -1.4 + 1.9 + 5.2 + 10.7 + 15.0 + 15.1 + 12.1 + 7.3 + 3.3 

Landsorts fyr + 6.0 -1.4 + 2.5 + 6.6 + 12.4 + 16.1 + 15.7 + 12.5 +7.6 + 3.3 

II. Inre skärgården 

och 

fastlandet. 

Nortälje stad + 5.1 -3.3 + 2.6 + 7-7 + 13.3 + 16.0 + 15.0 + 11.2 +5.7 + 0.9 

Vallstanäs (i 

Norrsunda) 

+ 5.0 -3.5 + 2.8 + 8.2 + 13.4 + 16.0 + 14.8 + 10.8 + 5.5 + 0.9 

Skansen 

(Stockholm) 

Experimen talfältet 

(d:o) . 

Rindöbaden 

(Vaxholm) . 

Farsta (i Gustavsberg) 

Hamra (i Botkyrka) 

. . 

+ 5.3 -3.6 + 3.2 + 8.5 + 14.0 + 16.5 + 15.1 + 11.2 + 5.7 + 1.2 

+ 5.4 -3.3 + 3.2 +8.4 + 14.0 + 16.6 + 15.2 +11.4 + 5.9 + 1.3 

+ 5.1 -3.7 + 2.5 + 7.4 + 13.4 + 16.4 + 15.4 + 11.5 + 6.0 + 1.4 

+ 5.0 -3.4 + 2.8 + 7-9 + 13-5 + 16.1 + 14.7 + 9.9 + 5.7 + 1..3 

+ 5.1 -3.5 + 2.9 + 8.1 + 13.7 + 16.0 + 14.6 + 10.9 + 5.5 + 1.0 

med ungefär 1° C, ett belopp, som mer än väl bör förslå för att från 

områdets nordliga del utestänga vissa arter, som trivas i sydliga. Det 

lider emellertid ej något tvivel, att skillnaden i värmetillgång är större 

mellan skilda lokaler, beroende på exposition, jordmån m. m., än mellan 

de olika trakterna av området. 

Tyvärr föreligger intet siffermaterial, som kan belysa dylika 

lokalklimatiska olikheter, till vilka ej minst vattnen bidraga. Särskilt 

torde Mälaren därvidlag vara av betydelse. Av siffror från stationer 

längre in vid denna sjö vill det synas, att sommarvärmen där är högre än 

annorstädes i området; det kan också erinras om att fruktodlingen i våra 

trakter bedrives med största framgång just på Mälaröarna. 

En synnerligen gynnsam klimatisk omständighet, som sannolikt 

delvis förklarar den för en så nordlig breddgrad mycket artrika floran, är 

den långa vegetationsperioden. Ej färre än 8 

| 

LXIX 

av årets månader ha inom hela Stockholmstrakten en medeltemperatur 

över 0° C. 

Den av gammalt framhållna skillnaden mellan skärgårdens yttre delar 

med kalla vårar 1 och varma höstar och inlandets motsatta 

temperaturfördelning framträder särdeles klart i de meteorologiska 

siffrorna. Att detta förhållande utövar inflytande även på 

artfördelningen, lider knappast något tvivel; så t. ex. torde de ädla 

lövträdens (utom asken) frånvaro i yttre skärgården bero på någon i 

temperaturfördelningen ingående faktor, ovisst vilken. 

Yttre skärgården avviker från andra trakter även därigenom, att 

antalet solskenstimmar — tvärtemot vad man kanske skulle vänta — 

där ute är större. Enligt H. E. Hambergs beräkningar belöper sig 

skillnaden under sommarhalvåret, jämfört med Stockholm, till omkring 

10 % ; betydelsen härav är dock icke närmare känd. 

Ett moment, som säkert är av stor vikt för talrika växter, är 

minimitemperaturerna såväl vid bestämda tillfällen som för något 

längre perioder. Minimitemperaturen i Stockholm nedgår ytterst sällan 

till — 30 0 C. (senast i januari 1875). Lägsta månadstemperaturen 

1859—1905 inträffade i februari 1871 med — 12,1, som är 8,6° C. 

lägre än den normala — 3.5. Olikheten i julitemperaturen kan även vara 

stor; högst 1901 med + 21,2, lägst året därpå med + 13,8° C. Angående 

extremt kalla års inflytande på vegetationen jfr sid. XLII—XLIII. 

Av betydelse för köldömma arter är säkerligen också frostnätternas 

fördelning under vegetationsperioden, främst våren. I maj och juni är 

kusten liksom skärgården, i motsats till inlandet, nästan helt förskonad 

från frost, och detta torde till en del förklara, att talrika sydliga arter 

visa påtaglig förkärlek för havets grannskap. 

Nederbörden är liksom temperaturen jämförelsevis likformig i hela 

området med undantag för yttersta havsbandet. Enligt senaste, av L. v. 

POST och E. GRANLUND 1925 publicerad sammanställning uppgår 

årsnederbörden i större delen av området till 500—550 mm, i inre 

Södertörn och Trosa—Gnesta-trakten något 

1 I själva verket är våren på yttre skären omkring 3 veckor försenad i jämförelse med 

fastlandet, och ända fram emot högsommaren visa blomningstiderna där ute en 

motsvarande försening av en eller par veckor.

LXX 

mer, i Mälartrakten och inre Roslagen något mindre, en del smärre 

avvikelser att förtiga. Även utåt skärgården nedgår årsnederbörden 

under 500 mm och når sitt minimum på yttre skären (enligt äldre siffror 

omkr. 400 mm). Vegetationsperiodens nederbörd (omkring 62—63 % 

av den årliga) förhåller sig på motsvarande sätt. 

Variationen mellan de skilda åren är emellertid mycket betydande; så 

föll 1890 vid Stockholm 750 mm mot 358 mm 1901. Under mycket 

torra år sjunker den avsevärt under förut angivna medeltal. Den 

samtidigt ovanligt varma sommaren 1901 fick mycket synbara följder 

för berghällsvegetationen (R. SERNANDER), och det är troligt att vissa 

arter under sådana år definitivt förlora en del ståndorter. 

Augusti är, liksom annorstädes i landet, i regel den regnrikaste 

månaden (12—13,5 % av årsnederbörden), medan under vardera av maj 

och juni, då vegetationen är i största behov av nederbörd, blott 7—9 % 

faller. De torra vårarna påverka avsevärt även den vilda vegetationen. 

Fysiologiskt sett förkorta de uppenbarligen även i hög grad den 

effektiva vegetationsperiodens längd. Av ej ringa betydelse är 

emellertid, huru ofta nederbörden i någorlunda riklig mängd faller. 

Inom Stockholms län har 1881—1910 medelantalet dagar med 5 mm 

nederbörd och däröver varit: april 1,6, maj 2,3, juni 2,6, juli 3,8, augusti 

4,5, september 3,0, oktober 3,6. Alltså har i medeltal under april — 

oktober (210 dagar) ett verkligt regn fallit ungefär 21 gånger; dock 

mycket mera sällan på våren än på högsommaren. 

De föreliggande uppgifterna om luftfuktigheten äro ännu så pass 

ofullständiga, att de icke lämna någon egentlig ledning för bedömande 

av dennas inflytande på vegetationen. Genom H. HESSELMANS arbeten 

har det emellertid visats, att luftfuktigheten är mycket högre på de yttre 

skärgårdsöarna än på fastlandet, en omständighet, som i förening med 

den något lägre för- och högsommartemperaturen torde — kanske mer 

än väl — mot-väga den ringare nederbörden. Annan förklaring kan 

åtminstone icke f. n. givas tvenne i yttre skärens vegetation högst påfallande 

drag. Det ena är att en hel del arter där ute uppträda på 

ståndorter av paradoxalt slag, skuggväxter mitt i solskenet, fukt- eller 

sumpväxter på torr hed- och hällmark. Det andra är redan antytt, då vi 

påpekat rikedomen på vattenfyllda häll- 

LXXI 

kar och omgivande små torvbildningar. Båda omständigheterna 

samverka till en sådan skärgårdsutbredning som t. ex. Vaccinium 

uliginosum visar (se karta 1); samma drag återfinnas hos flera av 

Sphagnum-myrarnas karaktärsväxter (kråkris, hjortron m. fl.). I 

hällkarens flora ingå t. o. m. två sötvattensväxter (Sparganium affine 

och glomeratum), som eljest knappast eller icke alls stå att finna i vårt 

område! — Mera direkt av luftfuktigheten beror antagligen Cornus 

suecica (karta 2), liksom möjligen också andra arter av västlig eller 

nordlig läggning (Galium saxatile, Selaginella, Botrychium boreale; de 

båda sista äro säkert i första hand kalkgynnade). Bland havsstrandsväxterna 

torde åtminstone Cochlearia danica (karta 3) utom av 

fågelgödningen därjämte regleras av luftfuktigheten. Att denna 

klimatfaktor å andra sidan verkar utestängande på vissa klippväxter (t. 

ex. Asplenium-arterna.) är ej osannolikt. 

Yttre skärgården är överhuvud den till hela sin vegetationskaraktär 

skarpast särpräglade delen av området, och otvivelaktigt får det mesta 

därvid skrivas på klimatets konto. Men ej ens i fråga om ett så 

dominerande drag som barrskogens frånvaro (varom mera sid. XCVIII) 

känna vi säkert, vilket eller vilka klimatmoment som äro avgörande. En 

verksam faktor, icke att förglömma, är blåsten, som torde var 

huvudorsak till att smärre skär och kobbar i så stor utsträckning äro 

skog- eller t. o. m. trädlösa. En sannolikt i samma riktning verkande 

faktor är det med blåsten förbundna saltstänket. Härmed lämna vi osagt, 

i vilken mån det yttersta havsbandets »kalskärsregion» bör anses 

egentligen klimatiskt betingad. 

Växtgeografiska grupper. De jämna och likformiga klimatförhållandena 

medföra uppenbarligen, att ett mycket stort antal av 

arterna tämligen likformigt anträffas över hela området, delvis dock 

med undantag av yttre skärgården. 

Att så är fallet, framgår också tillfullo av nedanstående lilla 

statistiska översikt, som även ger antydan om de sällsynta arternas 

antal.

LXXII LXXIII 

Av inhemska 

arter 

(800 st.) 

Av införda ej 

tillfälliga arter 

(205 st.) 

I samtliga (6) huvudområden 590= 74 % 158= 77% 20= 4% 

I samtliga (73) socknar 246 — 31% 33 = l6% - 

I 67—72 socknar 121 —15 % 23 = 11 % - 

Av tillfälliga arter 

(450 st.) 

I 37—66 socknar 201 =25 % 53 = 26% 

1 

) 

I 8—36 socknar 141-18% 73 = 36% c. 65 = 15% 

I 2—7 socknar 65= 8% 21 = 10% c. 202 = 45 % 

I endast 1 socken 26= 3% 2= 1% c. 173=40% 

Med andra ord i minst 9 /10 av alla 

socknar 

367 = 46% 56 = 27% - 

I minst halva antalet 568 = 7 1 % 109=53% 

1 

) 

I högst halva antalet 232 = 2 9 % 96 = 47% c. 440=98% 

I högst 1 /10 av alla 91 = 11% 23 = 11 % c.375=85% 

Som inhemska räknas alla ej säkert införda. Tillfälliga = de som i artlistan stå med 

mindre stil (jfr tabellen sid. LXV). 

Härav ses, att c. 3 /4 av alla såväl inhemska som införda (ej tillfälliga) 

arter påvisats i alla de 6 större områden, vi röra oss med. Fördelningen 

på socknarna visar dock, att de inhemska äro i stort sett vida mera 

jämnspridda än de införda. Av de förra torde omkring 300 (= 38 %) 

vara tillfinnandes i alla socknar, 2 av de senare högst 40 (= 19 %). — Att 

de tillfälliga genomgående äro mer eller mindre sällsynta, innebär ju 

intet överraskande. Frånsett de i noten antydda, är ingen funnen ens i 

halva antalet socknar (den mest spridda, Silene dichotoma, är antecknad 

i 28). Emellertid måste sägas, att även de båda andra kategorierna 

inrymma en avsevärd procent rariteter. 

De inom alla områdena träffade arterna kunna från växtgeografisk 

synpunkt betecknas såsom i egentligaste mening tillhörande 

Stockholmstraktens flora, även om vissa av dem ha så specialiserade 

fordringar, att antalet ståndorter är jämförelsevis ringa. De som finnas i 

alla eller i flertalet socknar äro uppenbarligen i sin allmänna ekologi 

tillpassade för här rådande yttre förhållanden. Ett stort antal är att räkna 

till kärntruppen i Skandinaviens flora, de som bilda dess härskande 

växtsamhällen 

1 

En eller annan av de arter, för vilka vi ej uppräknat lokaler (Calendula, 

Papaver somniferum, Prunus cerasus m. fl.). 

2 

Utöver de arter, som verkligen påvisats i alla, äro omkring 7° kända från 

71 eller 72 socknar och lära, med få undantag, komma att anträffas i de åter 

stående. 

eller i övrigt äro utbredda över hela eller största delen av vår halvö. Ett 

avsevärt antal är emellertid av mera värmefordrande typ 

(sydskandinaviska arter), nående sin nordgräns i samma trakter som 

eken (»ekväxter») eller därovan uppträdande endast som sällsyntheter. 

Förhållandet visar till fullo, att området ligger inom det nordeuropeiska 

florområdets varmare del, som även betecknats med namnet 

»ekregionen». 

Det skulle föra alldeles för långt att närmare ingå på dessa 

växtgeografiska grupper och deras undergrupper. Framhållas bör dock 

en grupp »ekväxter» med huvudsakligen skånsk-öst-svensk utbredning, 

såsom Draba muralis, Epilobium Lamyi, Gagea minima, 

Helianthemum, Laserpitium, Phleum Boehmeri, Potentilla reptans, 

Pulmonaria, Serratula, Trifolium montanum, Viola hirta, ävensom 

Herniaria m. fl. ruderat- eller ogräsväxter (Delphinium, Papaver-arter, 

Veronica hederifolia o. a.). En ännu mera till östkustens närhet bunden 

grupp representeras av Cynanchum, Melampyrum nemorosum och 

Orchis sambucina. 

Påpekas bör också, att nästan alla arter av ovannämnda kategorier 

äro mer eller mindre vanliga även i Stockholmstrakten. Anemone 

vernalis är väl den enda art, vars frånvaro i området verkar 

överraskande. 1 Flera äro emellertid anmärkningsvärt sällsynta, så t. ex. 

Astragalus, Cardamine amara (i Uppland), Carex montana, Crepis 

paludosa (i Södermanland), Polygala comosa, Rosa cinnamomea (i 

Södermanland), Salix livida, Stellaria nemorum, Trollius och Viola 

epipsila. Orsaken är till någon del sannolikt klimatisk, i andra fall 

kanske endast invandringshistorisk. För några andra sällsyntheter 

medverkar bristen på lämpliga ståndorter ; detta gäller ett par 

havsstrandsväxter (Honckenya, Salicornia) samt de oligotrofa arterna 

Scirpus caespitosus, Lycopodium inundatum, Sparganium affine, 

Friesii och glomeratum. Några arter med vidsträckt skandinavisk 

utbredning ha i vårt område en rik men snävt begränsad förekomst, t. 

ex. Melandrium dioicum nästan uteslutande vid havet, Cornus suecica, 

(Sparganium affi- 

1 I området saknas f. ö. ett 10-tal arter, som finnas i både Södermanland och Uppland, 

och ytterligare ett 20-tal som tillhöra ett av dessa landskaps eller Ålands flora. Bland 

sådana, som mycket väl kunna förväntas i Stockholmstrakten, må nämnas Blechnum, 

Carex brunnescens (m. fl.), Juncus stygius, Leontodon hispidus (vild), Potamogeton 

rutilus och Salix lapponum (flera av dessa ha redan, ehuru sannolikt oriktigt, uppgivits 

härifrån), ävensom den i sydvästra Finlands skärgård förekommande Centunculus (bör 

sökas på yttre skären!).

LXXIV LXXV 

ne) och Veronica longifolia nästan endast ute i havsbandet. I dessa fall 

måste, med hänsyn till områdets utvecklingshistoria, klimatet bära 

huvudskulden, om det än är svårt att säga på vad sätt (jfr sid. LXXI). 

Den nedan (sid. xc111 sammanställda tablån över artfördelningen 

visar, att ett i förhållande till övriga områden avgjort lägre artantal 

förefinnes i Roslagsområdet och än mer i Mälarområdet (detta dock 

mest beroende på saknaden av havsstränder). Skärgårdsområdet är å 

andra sidan artrikast. Artminskningen i norr och nordväst 

sammanhänger icke med någon markerad växtgeografisk gränslinje 

men väl med den omständigheten, att. en stor kontingent av sällsyntare, 

sydliga arter huvudsakligen är tillfinnandes i söder och öster, medan 

motsvarande nordliga arter äro långt färre och mera oregelbundet 

fördelade. Det är närmast för dessa artgrupper, som den inskränkta 

utbredningen i vårt område måste antagas främst bero på rent klimatiska 

förhållanden. Förvisso måste de näringsekologiska kraven samtidigt 

beaktas, varför vi i följande översikter med (c) och (h) markera 

kalkälskande arter 1 resp. havsstrands- och havsväxter. 

Av arter med mera utpräglat nordlig karaktär hava, förutom den 

endemiska Deschampsia bottnica (h), endast några få en tämligen rik 

utbredning i området, så Alchemilla Murbeckiana (dock ej i söder), 

Calamagrostis purpurea och Viola montana; i vissa trakter dessutom 

Draba incana (c) samt Woodsia alpina (c). Sällsynta äro: 

Alchemilla glomerulans Carex globularis Luzula sudetica 

» Wichurae* » ornithopoda (c) Pedicularis sceptrum caro- 

Alnus incana » vaginata linum 

Betula nana Cypripedium calceolus (c) Poa alpina 

Boirychium boreale * (c?) Equisetum scirpoides * (c) Potamogeton vaginatus * 

» virginia- » variegatum (c) (h) 

num * (c) [Hippophae rhamnoides Rubus arcticus * 

Carex aquatilis (c, h); säkert icke kli- Selaginella selaginoides 

» glareosa (h) matbetingad] 

Några arter (de med * betecknade) nå i vårt område sin svenska 

sydgräns, och till dem kan, vad östkusten angår, läggas Hippophae. 

Dennas förekomster bilda omedelbar fortsättning av en rikare 

utbredning vid norra Roslagskusten, vilket ock gäller 

1 Härvid bortses ifrån, att dessa arter inom sitt egentliga utbredningsområde delvis äro 

föga eller icke kalkberoende. 

Carex glareosa och Selaginella. Några andra äro rikligt tillfinnandes 

redan i mellersta eller västra Uppland. För de flesta är det emellertid 

fråga om isolerade, enstaka eller spridda utpostlokaler, och det är 

uppenbart att de ha svårt att sprida sig bland de för klimatet fullt 

tillpassade, även om i några fall en grupp närbelägna lokaler förefinnes. 

Detta gäller bl. a. fyra arter, som egendomligt nog samlat sig just 

omkring Stockholm (Carex aquatilis, Potamogeton vaginatus, Poa 

alpina och Rubus arcticus). De båda första kunna ju ha hitförts med 

sjöfarten, och även för de båda sistnämnda är mänsklig medverkan 

kanske tänkbar. Poa alpina är f. ö. icke funnen i fullt naturlig miljö. Så 

gott som alla torde vara slumpvis hitspridda i jämförelsevis sen tid (d. 

v. s. efter klimatförsämringen). Påpekas bör, att de kalkgynnade arterna 

nästan endast anträffats i skärgården, vars speciella klimatförhållanden 

också troligen gynnat ett par av dessa arters nedvandring (sid. LXXI). 

Motsatt ytterlighet, d. v. s. stora krav på temperaturen, representerar 

den antydda gruppen av sydliga arter, av vilka följande nå sin absoluta 

svenska nordgräns i området eller endast med någon enstaka förekomst 

överskrida detsamma 1 : 

Agropyron junceum (h) Crambe maritima (h) Rumex maritimus 

Aira caryophyllea Epilobium adnatum (c?) Ruppia spiralis (h) 

» praecox » obscurum Sagina maritima (h) 

Ammophila arenaria (h) Euphrasia strida (c?) Salsola kali (h) 

Anemone pratensis (c?) Galium saxatile Scabiosa columbaria (c) 

Atriplex Moralis (h) Geranium lanuginosum Sedum rupestre 

Bromus hordeaceus Hedera kelix Sorbus aria 

» ramosus Hutchinsia petrcea (c) Stellaria holostea 

Cakile maritiira (h) Hypericum montanum (c?) Trifolium procumbens 

Callitriche stagnalis Jasione montana Vicia cassubica 

Carex arenaria (h) Melica ciliata (c) » dumetorum 

» divulsa » unijlora » lathyroides 

» paniculata (c) Myosotis versicolor Viola silvestris 

Cephalantkera rubra (c) Orchis ustulata (c) Viscum album 

Cerastium brachypetalum Poa bulbosa Zannichellia palustris var. 

» glutinosum Polygonum oxysper- major (h) 

» pumilum (c) mum (h) [Zostera marina (h) 2 ] 

Cirsium acaule Potamogeton acutifolius 

Cotoneaster melanocarpa Rubus -(björnbärs-)arter 

1 Vi bortse från Åland, dit flera av dessa arter nå upp. 2 Denna arts nordgräns är icke 

klimatisk utan beror på den norrut avtagande salthalten.

LXXVI LXXVII 

Karta I. VACCINIUM ULIGINOSUM. 

Det är obestridligen ett rätt avsevärt antal arter, vilkas nordgränser 

överskära dessa varken i klimatiskt eller topografiskt avseende av starka 

kontraster utmärkta trakter. Och till detta 60-tal skulle ytterligare kunna 

läggas omkring 25 införda arter, vilka åtminstone icke såsom stationära 

anträffas nordligare, ävensom ett par 10-tal till norra Roslagen, 

Uppsala-, Dalälvs- eller Gävletrakten nående arter, vilka redan i 

Stockholmstrakten äro sällsynta. 

Några få av de uppräknade äro rikt utbredda åtminstone i områdets 

södra delar (traktvis t. o. m. nästan allmänna), några visa en 

iögonfallande lokalanhopning inom.smärre områden (t. ex. Poa 

bulbosa, Rumex maritimus och Vicia cassubica i Stockholms närhet, de 

båda förstnämnda uppenbart kulturgynnade). Ett 20- 

Karta 2. CORNUS SUECICA. 

tal nå sin nordgräns på fastlandet eller Mälaröarna, det övervägande 

flertalet däremot i skärgården, dit f. ö. drygt 20 arter äro helt inskränkta. 

I det stora hela äro dessa värme fordrande arter sällsynta, ett 10-tal äro 

kända allenast från en enda lokal, ehuru brist på lämpliga ståndorter 

knappast för någon kan anses föreligga. För några arter kan det bevisas 

eller göras troligt, att de äro relikter av en rikare utbredning under 

värmetiden (sid. XLIII ; Zostera kan tilläggas); flertalet rariteter torde 

dock snarare vara sena invandrare, som ej hunnit nå och under 

nuvarande klimatförhållanden kanske ej heller vore i stånd att bibehålla 

nämnvärd utbredning härstädes. De flesta växa på så låg nivå, att i varje 

fall deras nutida lokaler ha rekryterats långt efter klimatförsämringen. 

För de mera utbredda arterna, som också

LXXVIII LXXIX 

Katta 3. COCHLEARIA DANICA. Karta 4. CAREX PAUCIFLORA. 

finnas på högre nivåer, är det svårt att i dessa frågor fälla en säker 

utsago. 

Bland de uppräknade finnas flera, som anknyta sig till ett par grupper 

av kalkgynnade, på Öland och Gotland oftast allmänna arter, vilka 

därutöver mest äro tillfinnandes i Skåne eller i huvudsak inskränkta till 

delar av sydöstra Sverige (jfr sid. LXXIII nämnda kustväxter). Sådana äro 

t. ex. Anemone pratensis, Asperula tinctoria, 1 Cephalanthera 

longifolia, 1 Cerastium pumilum, Epilobium adnatum, Melica ciliata, 

Orchis ustulata, Poa bulbosa samt de införda Bellis perennis och 

Ranunculus arvensis. 1 Av stort intresse är, att några av dessa 

(Cerastium, Epilobium, Orchis) synas nyligen ha invandrat från Gotland 

(den sista kan- 

1 Ej uppräknad ovan, enär flera nordligare lokaler finnas. 

ske endast som tillfällig gäst); och samma torde vara fallet med ett par 

av havsstrandsarterna (Agropyron junceum, Ammophila samt möjligen 

Crambe). 

I motsats till nämnda grupper av sydöstliga arter står inom vår flora 

en annan med i huvudsak sydvästlig utbredning. Typiska representanter 

för denna grupp (Erica, Narthecium m. fl.) nå icke fram till 

Stockholmstrakten, men Potamogeton polygonifolius kan räknas dit, 

liksom även Galium saxatile. 

Andra växtgeografiska grupper kunna urskiljas ur synpunkten av 

arternas ekologiska fordringar på vissa slags ståndorter. Utom 

havsstrands- och kalkväxter böra särskilt framhållas de till näringsrik 

(eutrof) resp. näringsfattig (oligotrof) mark bundna arterna, vilkas 

fördelning inom området dock delvis torde regle-

LXXX LXXXI 

Karta 5. LOBELIA DORTMANNA. Karta 6. PRUNUS SPINOSA. 

ras även av lokalklimatiska eller indirekt kanske av allmänna klimatiska 

förhållanden. 

Oligotrofa arter äro således allmännast i de högre belägna 

skogstrakterna, sällsyntast i Mälartrakten. Som exempel på dessa 

obygdens invånare taga vi Carex pauciflora (karta 4). Hit höra i 

huvudsak just mossarnas karaktärsväxter, även tallmossarnas. Ett högst 

påfallande drag i sådana arters utbredning är deras sällsynthet i inre 

skärgården, mot vilken för de flesta står en överflödande ymnig 

förekomst på yttre skären. Vi ha redan nämnt Vaccinium uliginosum 

(karta 1) som exponent för detta förhållande, som kanske allra starkast 

framträder för Carex magellanica. — Delvis samma drag återfinnas i de 

oligotrofa vattenväxternas utbredning, särskilt »Lobelia-sjöarnas» (karta 

5). 

De eutrofa arterna, som bilda en stor majoritet bland områdets 

allmännare arter, undvika däremot i regel obygderna och yttre 

skärgården. »Mest i kustens och Mälarens närhet» är det epitet, som i 

art förteckningen tillagts en del sådana arter för att markera det mest 

karakteristiska draget i deras fördelning. Prunus spinosa-kartan (karta 

6) må belysa förhållandet. Samma drag igenkännas hos talrika ogräs 

(karta 7) och ruderatväxter, de flesta eutrofa vattenväxter (karta 8) och i 

regel hos lövängsvegetationens och de örtrika skogarnas arter, vilka 

dock även ofta avspegla dessa vegetationstypers utrotning i 

slättbygderna och samtidigt lunddäldernas förekomst (karta 9). Men 

ofta förvanskas de nämnda dragen av en påtaglig nyckfullhet i 

utbredningen (karta 10).

LXXXII 

Katta 7. CONVOLVULUS ARVENSIS. Karta 8. BUTOMUS UMBELLATUS. 

Sydliga arter äro oftast av eutrof typ, nordliga däremot övervägande 

oligotrofa; i förutnämnda klimatiska grupper möta också flera 

representanter för dessa ekologiska kategorier. Områdets utpräglat 

sydliga arter visa dessutom i Sydsverige ofta ett (säkert klimatiskt 

betingat) drag, som här på grund av Mälaren icke kommer så klart till 

uttryck, nämligen bundenhet till kusternas närhet (frånsett Skåne). 

Gränsen mellan eutrofer och kustväxter är tämligen diffus. Som typiska 

kustväxter, i vårt område huvudsakligen utbredda i den inre skärgården, 

kunna nämnas t. ex. Brachypodium silvaticum (karta 11), Geranium 

molle, Melica uniflora, flera i Rubus-(björnbärs-)arter m. fl. 

Kalkväxterna ha redan i olika sammanhang berörts. Bland sådana 

med någorlunda vidsträckt svensk utbredning saknas en- 

LXXXIII 

dast Salix hastata och Saxifraga adscendens (samt, på ett hår när, 

Schoenus ferrugineus). De flesta här förekommande äro sällsynta och 

nyckfullt utbredda. Två huvudtyper framträda dock. Den ena är de till 

kalkstensförekomsterna knutna (sid. xxxvn), mest typisk kanske 

Asplenium ruta muraria (karta 12). Den andra tillhör de kalkrika 

morän- och lermarkernas växtsamhällen och är på grund av lerornas 

ofta ansenliga kalkhalt geografiskt rätt diffus; som typiska 

representanter kunna nämnas Sesleria-ängarnas karaktärsväxter, med 

rikaste utbredning i områdets nordliga kusttrakter, såsom Primula 

farinosa (karta 13), Polygala amarella och Carex capillaris. Även 

Hippophae och Selaginella kunna räknas hit. På de kalkrika 

ståndorterna mötas i regel nordliga och sydliga arter.

LXXXIV 

Karta 9. LATHYRUS VERNUS. Karta 10. DAPHNE MEZEREUM. 

Havsstrandsväxterna bilda en i betraktande av den ringa salthalten 

(0,5—0,6 %) ganska ansenlig kontingent, som å andra sidan har till 

förfogande det rikaste urval av ståndorter; endast sandstränder äro 

tämligen sällsynta. Inberäknat ett dussin bräckvattensväxter hör hit ett 

6o-tal arter. Många äro tämligen likformigt utbredda från de innersta 

vikarna till de yttersta skären, några visa en tydlig frekvensminskning 

inåt (t. ex. Aster tripolium, Centaurion erythraea) eller utåt (Festuca 

arundinacea, Ranunculus fluitans o. a.). Några få visa tydlig förkärlek 

för inre skärgården (Carex distans, Mentha litoralis, Samolus samt ännu 

mer de måhända införda Potamogeton vaginatus och Rumex maritimus). 

Flera allmänna (såsom Elymus) och flertalet sällsyntare arter 

ha dock mest eller uteslutande sitt tillhåll i skär- 

LXXXV 

gårdens yttre delar, där rikare tillgång på exponerade klapper- och 

grusstränder samt tångvallar är för handen. Skärgårdens karakteristiska 

zonering (sid. xxxiv) beror icke minst på dessa förhållanden, som 

utrymmet endast tillåter oss att antydningsvis beröra. Barrskogsgränsens 

självklara betydelse därutinnan förstärkes av att några av yttre 

skärgårdens karaktärsväxter ha en inre gräns i samma trakter (dock i 

regel förlöpande något längre in). Dessa äro, om några icke till själva 

stranden bundna (»epilitorala») arter medräknas, Cochlearia danica 

(karta 3), Cornus suecica (karta 2), Deschampsia bottnica, Melandrium 

viscosum och Veronica longifolia var. maritima. Ehuru dessa bilda en ur 

allmänt växtgeografiska synpunkter mycket heterogen grupp, har deras 

huvudsakliga utbredning i vårt område av

LXXXVI 

Karta II. BRACHYPODIUM SILVATICUM. — Ringar beteckna park-, resp. 

gräsmattelokal. 

förmodligen skilda klimatiska skäl gestaltat sig påfallande lika och 

bidrager i högsta grad till yttre skärens floristiska särprägel. För 

övergångszonen är idgranen (Taxus baccata) i viss mån karakteristisk. 

Svenska floran äger åtskilliga arter med säregen utbredning, som 

svårligen kan förklaras genom kända klimatiska och edafiska 

förhållanden. Flera av dem beröra vårt område, i regel som sällsyntheter. 

Utom Astragalus glycyphyllus m. fl. redan nämnda märkas 

några Alchemilla- och Botrychium-arter, Cardamine flexuosa, 

Epipogium, Euphrasia Rostkoviana, Festuca silvatica, Hordeum 

europcsum, Silene rupestris samt vattenväxterna Alisma Wahlenbergii, 

Callitriche hamulata och Elatine triandra. Hit ansluta sig de traktvis 

ymniga Anemone ranunculoides (karta 

Karta 12. ASPLENIUM RUTA MURARIA. 

LXXXVII 

14), Campanula glomerata, Senecio jacobcea (karta 15) m. fl., i vilkas 

nyckfulla utbredning slumpen torde ha en dryg andel. 

Även bland områdets allmännare arter märkas flera med egendomliga 

inskränkningar i sin utbredning. Sålunda saknas Knautia och 

Parnassia i ett flertal socknar söder resp. väster om Södertälje och 

Sedum album i flera trakter, bl. a. kring nämnda stad. Melampyrwm 

nemorosum (karta 16) visar liknande ojämnheter. Ännu 

anmärkningsvärdare äro bl. a. Arctostaphylos' frånvaro på 

Svartsjölandet och sällsynthet i Norrtäljetrakten, saknaden av Thymus 

serpyllum (karta 17) i stora delar av Roslagen och skärgården samt 

Viola hirta's nästan totala skärgårdsfrånvaro. En förklaring av dessa fall 

är svår att ge, om de icke möjligen bero på invandringshistoriska 

förhållanden. Andra utbrednings-

LXXXVIII 

Karta 13. PRIMULA FARINOSA. — Ringar beteckna utdöda förekomster (i fråga om 

dessa torde kartan vara mycket ofullständig). 

luckor förklaras otvunget av bristen på lämpliga ståndorter; så saknas 

en del oligotrofa arter helt i Mälarområdet och flera eutrofa sjöväxter i 

skärgården. Att många vanliga växter bli sällsyntare utåt skärgården 

beror nog också delvis på klimatet. Frappanta exempel på sådan 

»kustskygghet» erbjuda inom Stockholms skärgård Andromeda, 

Succisa och Juncus filiformis, för vilka på öarna endast delvis 

ståndortsbrist kan sägas föreligga; klimatets roll i dessa fall är dock 

alldeles okänd. 

Ehuru arternas invandringsvägar här knappast kunnat beröras, måste 

till slut erinras om att vårt områdes östliga exposition verkligen 

hitlockat några arter av rent östligt ursprung. Sådana äro Alchemilla 

obtusa, vars hela svenska utbredning tillhör Upplandshalvöns kust, och 

Koeleria polonica, vilken — säkerligen med 

LXXXIX 

Karta 14. ANEMONE RANUNCULOIDES. — Ringar beteckna m. el. m. säkert 

förvildade förekomster. 

mänsklig hjälp — nått en utpostlokal, den enda i Sverige, på samma 

halvös östligaste udde. Stachys officinalis kan, om den är spontan, 

tänkas kommen från Estland. Vidare märkas Corydalis laxa, 

Ranunculus cassubicus och möjligen Viola uliginosa. — Att 

invandringsvägarna över Åland och Åbolands skärgård begagnats av 

flera mera utbredda arter är minst sagt troligt och framgår tydligt nog av 

nordöstra skärgårdens rika och på-tagligen unga förekomster av Draba 

incana, Hypericum hirsutum m. fl., vilka också i förstnämnda trakter 

äro rikligt tillfinnandes. 

Ovanstående antydningar torde trots sin knapphet tillfyllest visa, att 

vårt område för ingen del saknar sitt växtgeografiska intresse. 

Utrymmet tillåter icke några jämförelser med andra

xc xci 

Karta 15. SENECIO JACOB^A. — Ringar beteckna tillfälliga förekomster. Karta 16. MELAMPYRUM NEMOROSUM. 

trakter. Men som avslutning lämnas nedan en jämförande översikt av 

den kända floran i områdets olika delar och en växtgeografisk 

karakteristik av desamma. 

Översikt av florans fördelning. Det kända artantalet i områden 

och socknar framgår av nedanstående tabell, vars siffror dock icke göra 

anspråk på att vara fullt exakta (jfr tabellförklaringen; reservation måste 

även göras för andra smärre fel). Till tabellens utsagor må fogas några 

få kommentarer (härvid bortses alldeles från siffrorna inom parentes). 

Trots florans norrut påtagliga decimering (jfr sid. LXXIV) visar 

socknarnas genomsnittliga artantal ingen motsvarande minskning; 

sålunda äro Roslagens flesta kust- och skärgårdssocknar fullt lika rika 

som 

de motsvarande sörmländska. Inlandssocknarna, som ju sakna 

havsstränder, visa självfallet lägre tal. Mälarsocknarna intaga i stort sett 

en mellanställning, men en successiv artminskning inåt Mälaren kan 

tydligt utläsas t. ex. ur serien Bromma—Spånga —Järfälla—Ed 

(6815—629 arter) eller Lovö—Ekerö—Munsö— Adelsö (675—585). 

Vid bedömande av artantalets växlingar måste naturligtvis hänsyn 

tagas till olikformigheten av föreliggande undersökningar. De nästan 

överraskande höga talen för Stockholm (811 arter, absoluta rekordet!) 

och alla socknar däromkring bero sålunda delvis på att desamma äro så 

länge och intensivt undersökta; även i de övriga socknar, som uppvisa 

rekordtal, ha botanister varit bosatta och verksamma. Men det lider 

intet tvivel, att

Karta 17. THYMUS SERPYLLUM. 

dessa siffror samtidigt ge uttryck åt faktiska naturförhållanden. Att 

Djurö socken (inrymmande Runmarön, Munkön och Sandön) uppvisar 

det högsta antalet (759) bland alla, Stockholmssocknarna frånräknade, 

är ingalunda överraskande. Och rekordet för inlandssocknarna nås av 

Vårdinge (688), som har en alldeles ovanligt omväxlande natur och 

hyser ett flertal kalkförekomster. 

Det i förhållande till grannsocknarna låga artantalet för vissa socknar 

torde i ett par fall kunna skyllas på övervägande oligotrof natur 

(Västerhaninge, Grödinge?) men beror nog i regel mest på deras ringa 

storlek (Ytterjärna, Södertälje-socknarna, Dalarö, Fresta, Roslagskulla). 

Bidragande omständigheter i några fall äro saknad av kalksten (Muskö) 

eller skärgård (Täby, 

Artantalet i områden och socknar. 

XCIII 

Hela Stockholms- Munsö m 590 ( +4+ 7) 

trakten . . . 1,008 ( + 336+120) Adelsö m 585 ( +7+ 4) 

Skå m 543 ( +1+ 1) 

Södermanlandsomr. 897 ( +48 + 41) Sånga m 640 (+12 + 14) 

Västerljung k 709 ( +7+ 9) Hilleshög m 585 (+3+7) 

Trosa k 670 ( +5+ 5) Färentuna m 593 (+3+ 3) 

Vagnhärad k 675 ( +8+ 3) Spånga (k), m 670 (+15+ 9) 

Hölö k 710 ( +6+ 5) Järfälla m 655 ( + 100 +22) 

Mörkö k 657 ( +2 + 10) Sollentuna ( k ) 668( +66+ 7) 

Vårdinge i 688 ( +18+12) Ed m 629 ( +2+ 6) 

Överjärna i 568 ( +1+ 5) Hammarby i 599 ( +6+ 7) 

Ytterjärna k 595 ( +1+ 2) Fresta i 553 ( +3+ 1) 

Tveta (k) 622 ( +6 + 6 ) 

Östertälje (k) 605 ( +5+ 4) 

Södertälje (k), m 610 ( +18+13) Roslagsområdet 856 (+49 + 45) 

Västertälje m 577 ( +2+ 4) Danderyd k 716 (+ 29 + 24) 

Turinge m 615 (+7+8) Täby (k) 643( +7+ 2) 

Ytterenhörna 

Överenhörna 

Södertörnsområdet 

Tyresö 

m 

m 

k 

539 (+0+2) 

547 (+2+1) 

903 ( +60 + 45) 

676 ( +9+ 3) 

Östra Ryd 

Vallentuna 

Angarn 

Vada 

k 

i 

i 

i 

670 ( +2+ 6) 

548 ( +3+ 3) 

488 (+ 0+ 4) 

490 (+2+ 3) 

Össebygarn i 598 ( +1+ 2) 

Dalarö 

Österhaninge 

k 

k 

634 (+36+10) 

709 ( +4+12) 

Österåker 

Roslagskulla 

k 

k 

719 ( +11+ 5) 

663 ( + 5+ 5) 

Västerhaninge 

Ösmo 

k 

k 

633 (+2+3) 

713 (+8+ 7) 

Riala 

Länna 

i 

k 

559 ( +0+4) 

690 (+6+4) 

Torö 

Sorunda 

k 

k 

653 (+5+3) 

696 ( +5+ 9) 

Frötuna 

Norrtälje 

k 

(k) 

693 ( +7+3) 

676 (+27+ 19) 

Grödinge k 648 ( +5+ 8) 

Salem 

Botkyrka 

m 

m 

669 ( +13+ 9) 

673 ( +10+11) Skärgårdsområdet 915 ( +72 + 49) 

Huddinge m 655 (9 + 12) 

Stockholmsområdet 

Stockholm 

Brännkyrka 

k, m 

m 

888 (+ 327 + 97) 

811 (+222 + 82) 

774 ( +58 + 26) 

Muskö 

Utö 

Ornö 

Nämdö 

575 (+0+ 1) 

645 (+11+7) 

649 (+5+ 5) 

648 (+2+ 3) 

Nacka 

Bromma 

Solna 

Lidingö 

k 

m 

(k), m 

k 

808 ( + 214 +52) 

689 ( +28 + 23) 

770 ( +54 + 34) 

775 ( +34 + 50) 

Djurö 

Ingarö 

Gustavsberg 

Vaxholm 

759 (+38 + 14) 

639 (+5+ 4) 

684 (+13+ 9) 

622 (+14+13) 

Bo k 721 ( +30+16) Värmdö 749 (+17 + 15) 

Mälarområdet 

Lovö 

Ekerö 

m 

m 

827 (+133 + 75) 

675 ( +20+59) 

643 ( +6+ 7) 

Möja 

Ljusterö 

Blidö 

Rådmansö 

679 (+10+ 6) 

708 (+9+ 6) 

710 (+23+10) 

680(+2+2) 

k betecknar kustsocknar, m till Mälaren gränsande, i övriga inlandssocknar. — Första 

sifferraden omfattar m. el. m. bofasta arter; inom parentes anföras artlistans »finstilsarter», 

först adventivväxterna, sist de förvildade (inklusive utplanterade arter). Fördelningen på de 

tre kategorierna är självfallet till en del problematisk, enär många bofasta arter äro i vissa 

socknar tillfälliga o. s. v. Åtminstone de mera påtagliga fallen av olikartat uppträdande ha 

dock beaktats, så att t. ex. utplanterade förekomster av inhemska arter konsekvent hänförts 

till sista raden. De kollektiva arterna av Hieracium, Taraxacum och Rosa ha ej medräknats. 

Hybrider ha medräknats i de fall, då någon av föräldraarterna saknas. Utdöda arter 

medräknas.

XCIV XCV 

Västerhaninge), brist på skog och torvmark (Skå) eller fattigdom på 

sjöar och torvmark (Vaxholm, som f. ö. endast omfattar jämförelsevis 

små öar). Att även små områden likväl kunna nå högt artantal, visar 

särskilt Norrtälje (676). De absolut lägsta talen visa å andra sidan 

Angarn (488) och Vada (49°), som dels äro de minsta av alla 

landsbygdssocknarna, dels lida brist på sjöar och berg och nästan totalt 

sakna lövängsvegetation. Dessa tal understiga därför vad det floristiskt 

tämligen vanlottade inre Roslagen normalt erbjuder 

För de flesta socknar torde fortsatta undersökningar lätt kunna höja 

angivna siffror med ett och annat 10-tal, men väsentliga omkastningar i 

ordningsföljden lära ej få förväntas. Ökningen torde knappast i något 

fall, om icke i Ytterenhörna, komma att överstiga några få procent av 

det nu kända antalet. 

Sammanfattning av de olika områdenas karaktärsdrag. 

Södermanlandsområdet företer traktvis (t. ex. i Vårdinge) den typiska, 

av starka kontraster utmärkta »sörmlandsnaturen» men innefattar dock 

övervägande höglänta skogsområden, mot kusten och Mälaren delvis 

övergående i smärre slättbygder, varav också Vårdinge har en del. 

Slättbygderna visa till följd av lerans kalkfattigdom mindre eutrofa drag 

än t. ex. Mälarområdet, men till gengäld ha de södra socknarna sina 

talrika kalkstens förekomster. Skogsbygdens oligotrofa prägel är 

starkast i den milsvida obygden mellan sjön Yngen och Mölnbo. Myrar 

och dysjöar äro talrika, Lobelia-sjöar även rätt vanliga. — Områdets 

skärgård når ut i havsbandet. Trots detta når ingen socken ett så högt 

artantal som några nordligare kust- och skärgårdssocknar. 

Endast i detta område förekomma: Anemone pratensis, Cirsium 

acaule, Cladium, Equisetum variegatum, Holosteum (såsom vild), 

Rubus acutus och egregiusculus. Ett 10-tal arter saknas, ehuru 

tillfinnandes i alla övriga områden. 

Södertörnsområdet uppvisar liknande huvuddrag som föregående, 

men terrängen är i stort sett ännu mera bruten, slättbygderna mindre, 

kalkstens förekomsterna färre. De oligotrofa skogsbygderna (Hanveden 

m. fl.) intaga större plats än i varje 

annat område och hysa högmossar och annan torvmark i större 

omfattning. Å andra sidan är Södertörnsområdet rikare på lund-dälder 

än de övriga, och lövängsvegetationen är i synnerhet vid yttre kusten 

yppigt företrädd. Den hithörande socknen Torö bidrager jämte en 

ganska rik skärgård i övrigt till det höga artantalet. 

Endast i Södertörnsområdet äro funna Carex acutiformis, C. 

globularis, Luzula sudetica och Potamogeton polygonifolius, endast i 

detta och föregående område Cardamine flexuosa, Carex divulsa, 

Hypericum montanum, Polygonum oxyspermum och Salicornia. 

Några få arter saknas, som finnas i alla andra. 

Stockholmsområdet äger en viss särprägel genom sin belägenhet 

omkring Mälarutloppet men förenar även eljest i sig de kringliggande 

områdenas karaktärsdrag; särskilt är Nacka en god representant för 

Södertörns natur och Bromma för Mälartraktens. Denna blandning 

förklarar till en del, att området trots sin ringa storlek och saknaden av 

egentlig skärgård når nästan lika högt artantal som de föregående. Ej så 

få av de inhemska arterna torde dock nu vara utdöda. Den 

genomgripande kulturella förvandlingen har redan förut framhållits som 

det bärande motivet för detta områdes särskiljande. Vad den inneburit, 

har också i flera sammanhang berörts (sid. LII, LXVI) ; ytterligare må 

framhållas sädesodlingens och boskapsskötselns starka inskränkning, 

som i sin tur medfört en påtaglig utarmning av åkrarnas och 

ängsbackarnas flora. Å andra sidan ha adventiva och förvildade arter i 

långt större utsträckning bosatt sig härstädes än i övriga områden, och 

de mera tillfälliga arternas skara är överväldigande (se tabellen). 

Inskränkta till detta område äro såvitt känt Alchemilla sarmatica, 

Astragalus glycyphyllus, Rubus arcticus och Fioniae samt tillsvidare en 

och annan införd art såsom Epilobium glandulosum. Ett belägg för dess 

naturliga artrikedom är den omständigheten, att av övriga områdens 

gemensamma arter här endast Eupatorium (och Allium ursinum?) 

saknas. 

Mälarområdet är med sina tämligen utbredda lermarker 

Stockholmstraktens mest utpräglade eutrofområde och påminner, 

särskilt vad öarna angår, delvis om Uppsalaslätten. En hel del

XCVI 

ogräs- och ruderatväxter äro vida ymnigare än eljest. Häll- och 

torvmarker och andra oligotrofa ståndorter spela å andra sidan ringa 

roll. På öarna finns ingen egentlig mosse och ingen enda dysjö; 

fastlandet äger åtminstone en sådan (Snuggan i Fresta). Ej heller finnas 

Lobelia-sjöar, frånsett själva Mälaren, men desto flera eutrofa sjöar 

eller vikar. Områdets artantal är emellertid lägre än alla andras, 

beroende främst på att egentliga havsstränder saknas; den hithörande 

delen av Edsviken hyser dock några saltsjöarter, och flera ha bibehållit 

sig som relikter vid Mälaren (sid. XLI). Vidare saknas kalksten och 

lunddälder, och lövängsvegetationen är tämligen hårt åtgången. Flera 

kärrväxter saknas eller äro i huvudsak inskränkta till åsgroparna. På förvildade 

arter är emellertid området det näst rikaste och ävenså — tack 

vare Lövsta och Rotebro — på adventivväxter. 

Mälarområdet är enda tillhåll för Viscum samt Alisma Wahlenbergii, 

vilken (liksom också Elatine triandra) är inskränkt till själva Mälaren. 

De enda vilda( ?) förekomsterna av Corydalis cava och Stachys 

officinalis äro ock tillfinnandes här. Minst 25 arter saknas, som finnas i 

samtliga övriga områden. 

Roslagsområdet är övervägande morän- och hällmark, avbruten av 

odlade dalgångar, och därför i stort sett av magrare prägel än 

Mälarområdet, dit västligaste delen av Vallentuna dock ansluter sig. 

Eljest är gränsen mellan dessa områden floristiskt skarpare än 

topografien skulle låta förmoda; t. ex. den i Roslagen vanliga Nardus 

stricta blir genast sällsynt i Mälarområdet. I Roslagen finnes dock ingen 

så sammanhängande obygd som de sörmländska. Lunddälder äro 

talrikare än annorstädes i Uppland. Mellersta delen särpräglas av en 

ovanlig rikedom på smärre sjöar, som representera alla typer jämte 

mellanformer. Lövängsvegetationen, som i sydväst är närmast 

obefintlig, blir mot nordöst allt rikare, beroende på kalkrikare jordarter, 

och kulminerar i den dithörande rätt vidsträckta skärgården. Att området 

icke når ut i den yttre skärgården är en bidragande orsak till dess relativt 

låga artantal. 

Inskränkta hit äro, såvitt känt, Betula nana, Pedicularis sceptrum 

carolinum och Viola uliginosa. Ett 10-tal av de andra områdenas 

gemensamma arter saknas. 

XCVII 

Skärgårdsområdet är icke blott de stora öarnas utan även de 1,000tals 

småöarnas, holmarnas, skärens och kobbarnas värld. De 

förstnämnda äro i stort sett att anse som lösryckta delar av närmaste 

fastland men ha i regel en ännu mera splittrad topografi, smärre 

odlingar och endast obetydliga sjöar, som till följd av den förhärskande 

hällmarksterrängen oftast äro av oligotrof typ. På småöarna är 

hällmarken än mer dominerande. Men bergrötter, dalgångar och 

vikbottnar skänka merendels rika tillhåll åt mera fordrande 

växtsamhällen, vadan också skärgårdens vegetation och flora äro i hög 

grad omväxlande. I södra skärgården är det stora urkalkstråket en 

växtgeografisk faktor av högsta rang. Norrut gör sig å andra sidan de 

lösa jordlagrens allt starkare kalkhalt gällande och skänker i förening 

med flackare topografi och en kraftig minskning av hällmarksprocenten 

åt den nordligaste skärgården en starkt lövängsbetonad prägel, 

motsvarande vad nyss anförts om Roslagsområdets. Det är i huvudsak 

(Länna,) Blidö och större delen av Rådmansö skärgårdar, som sålunda 

avvika från de sydligare. Andra olikheter sammanhänga med den förut 

antydda zoneringen, som i synnerhet framträder utåt havsbandet ( j f r 

nedan). 

Skärgårdsområdet är det artrikaste av alla. Och ej mindre än ett 20tal 

arter äro uteslutande hemma här, oaktat ej så små delar av 

skärgården hänförts till andra områden. Dessa arter äro: 

Agropyron junceum Carex ornithopoda Juncus balticus 

Aira caryophyllea Cerastium pumilum Koeleria polonica 

Ammophila armaria Crambe maritima Orchis ustulata 

Botrychium boreale Epilobium adnatum Scabiosa columbaria 

» simplex Equiseium scirpoides Schoenus ferrugineus 

» virginianum Festuca silvatica Silene maritima 

Bromus ramosus Galium saxatile Sparganium glomeratum 

Mot dessa står ett 10-tal arter som här saknas, ehuru tillfinnandes i 

alla övriga områden. 

Yttre skären borde ur växtgeografisk synpunkt givetvis avskiljas som 

eget område, det mest avvikande av alla. Att så icke skett, beror endast 

på det praktiska syftet med denna bok, som härigenom bl. a. besparats 

en för art förteckningen mycket betungande upprepning av 

sockennamn. Det stora vetenskapliga

XCVIII XCIX 

intresse, som havsbandets säregna växtvärld erbjuder, motiverar 

emellertid de korta antydningar om arternas förekomst eller frånvaro 

därstädes, som meddelas i artförteckningen. 1 I regel ha de anknutits till 

barrskogsgränsen, som därför också inlagts på översiktskartan. 2 För 

undvikande av vidlyftig terminologi tala vi f. ö. endast om »yttre 

skären», vartill räknas även vissa barrskog saknande skär något 

innanför nämnda gräns, samt om »yttre skärgården», i huvudsak = 

området utanför de bebodda öarna. 

Barrskogsgränsen sammanfaller någorlunda med de ädla lövträdens 

(utom asken) samt den nutida fasta bebyggelsens och odlingens yttre 

gräns. 3 De floristiska och övriga karaktärsdragen för yttre skären, som 

förut framhållits (sid. LXX, LXXXV), börja framträda redan längre in 

(ofta 1 /2—1 mil från barrskogsgränsen) men bli fullt utpräglade först där 

utanför. Denna gräns markerar, märk väl, barrskogens men icke 

barrträdens upphörande; de sistnämnda träffas åtminstone i buskform 

nästan lika långt ut som lövträden. Men det är dessa — främst björken, 

på mera eutrofa ståndorter alen —, som ensamma bilda skog på skären 

utom barrskogsgränsen. Emellertid kommer en tydlig »lövskogszon» 

till utbildning endast i det bredare norra skärgårdsområdet (Möja— 

Rådmansö). Längst ut kommer en »kalskärszon», som även omfattar de 

flesta yttre skären söder om Möja, jämväl några av de yttersta i 

Södertörns- och Södermanlandsområdena. Från floristisk synpunkt 

föreligger dock knappast någon särprägel hos kalskären, vilka f. ö. 

träffas spridda över hela lövskogszonen och t. o. m. längre in. I norr 

visar sig samma förändrade skaplynne som ovan berörts, och långt 

utom 

1 

Ifråga om arter, för vilka lokaler i Skärgårdsområdet uppräknas, må dessa 

tala för sig själva. 

2 

Denna gräns är på kartan med någon uträtning inlagd empiriskt över de 

yttersta förekomsterna av barrskog, varav dock i norra skärgården finnas några rätt 

isolerade (på Gålgrytö, Rödlöga och västra Svartlöga). Bortsett från dessa, kunde 

gränsen ha dragits åtskilligt längre in (strax utanför Fejan, Kapellskär, Gräskö, 

Norr- och Söderöra). Svartlöga ligger troligen helt inom barrskogens klimatiska 

gräns, ehuru ön av edafiska skäl bär huvudsakligen älskog. I artlistan ha vi ej 

heller medräknat Svartlöga bland »utom barrskogsgränsen» nämnda lokaler. 

3 

Utom barrskogsgränsen ligger förutom Svartlöga endast en by, Sundskär (samt 

Vidinge, varifrån dock nästan intet är känt). Sundskär borde kanske ha hänförts 

till barrskogszonen av samma skäl som Svartlöga (jfr föreg. not). 

barrskogsgränsen finnas lövängsholmar av yppersta fägring och 

rikedom, såsom Stora Ängskär, Åsmansboda (Rödlöga) Storskär och 

Norrpada Storskär. 

I regel är dock vegetationen på yttre skären karg och floran artfattig. 

Utom barrskogsgränsen äro anträffade c. 550 arter (18 av dessa endast 

på Sundskär), till avsevärd del rena sällsyntheter med huvudsakligt 

tillhåll på lövängsholmarna i norr. Carex ornithopoda är endast funnen 

här. Ett par 10-tal arter torde blott vara tillfälligt införda. De införda 

arternas antal har säkerligen förr varit större, ty fiskelägen funnos 

fordom på många av de nu mer eller mindre kala ytterskären, vilkas 

skoglöshet nog delvis beror på dåtida skövling. Beträffande vegetation 

och flora i havsbandet må f. ö. hänvisas till föreliggande skildringar av 

SELANDER (182), ROMELL (187, 192, 241) och Du RIETZ (260, 271).

Inledning - Botaniska sällskapet i Stockholm

You also want an ePaper? Increase the reach of your titles

Delete template?

Save as template?