En analys av ungas kultur och fritid

än killar som slutar idrotta i de tidiga tonåren
och en högre andel i familjer där föräldrarna
har mindre erfarenhet av eget idrottande. Andelen
som slutar är högre bland unga till ensamstående
föräldrar, bland barn som inte bott
så länge på bostadsorten och bland unga i
invandrartäta områden.
Det finns alltså livsvillkor som påverkar varför
unga slutar idrotta som handlar om ålder,
tidiga val i tonåren, avsaknad av idrottserfarenhet
hos föräldrarna och svagare nätverk och
förankring på bostadsorten. Inga större skillnader
finns däremot generellt mellan varför killar
respektive tjejer slutar förutom att tjejer slutar
i lite högre grad i de tidiga tonåren.
Det finns villkor inom idrotten som kan beskrivas
genom jämförelser mellan de som håller
på med idrott, de som har slutat och de som
aldrig har börjat.
De som fortsätter inom idrotten började tävla
tidigare, de lägger mer tid i år, dagar och timmar
på idrotten, de har högre prestationsmål. I
förhållande till hur de som slutat idrotta beskrivit
sitt idrottande betonar fortsättarna mindre
att de idrottar enbart för att det är roligt. De
tilldelar sin ledare större betydelse än de som
slutat gjorde. Detta betyder att de som slutat har
en svagare integration i idrottens kärnlogik. En
logik som inom idrotten förstärks med stigande
ålder.
Detta betyder att de som har slutat dels begränsas
av sina egna livsvillkor, dels av inomidrottsliga
skäl, dvs. hur idrotten bedrivs och
dess egna sociala och kulturella miljö. Enligt
dessa ungdomar slutar de antingen för att de
tappade intresset för idrott, att de fick andra intressen
eller att de fick brist på tid. Däremot
samspelade inte dessa olika orsaker. Värt att lyfta
fram är då att de som slutat på grund av att de
fick nya intressen eller att de hade brist på tid
89
därmed inte anser att de tappat sitt idrottsintresse.
Tolkningen som fördes fram i utredningen
är att det kunde vara skäl kopplade till
livsvillkoren som gjorde att de slutade.
Sex av tio ungdomar anger samtidigt att de
slutade trots att de egentligen ville fortsätta. De
som upplevt sina val att sluta som fritt valda är
ofta yngre, inrikes födda killar som är väl förankrade
på den ort där de bor. De som slutat
trots att de inte ville är äldre ungdomar med
svag förankring på sin ort, boende i segregerade
områden och tjejer som är födda utrikes. Bland
de ungdomar som har slutat av omständigheter
som de inte har kunnat påverka finns en
tydligare vilja att börja idrotta igen än de som
uppfattar att de har slutat av fri vilja.
Fjorton procent av ungdomarna i undersökningen
har aldrig varit med i någon idrottsförening.
Dessa är i något större utsträckning tjejer
än killar, i större utsträckning från familjer med
kortare utbildning, i något större utsträckning
utrikes födda. De är i betydligt större utsträckning
boende i invandrartäta områden. De bor i
större utsträckning ensamma med sin mamma
än med båda föräldrarna. Deras föräldrar har
svag förankring i och erfarenhet från idrotten.
Nästan hälften av dem svarar att de troligen
kommer att börja med idrott.
Förståelsen av unga som står utanför idrotten
antingen för att de aldrig har börjat eller för att
de har slutat kan inte reduceras till en fråga om
huruvida de är idrottsintresserade. En slutsats
är att stora andelar av de unga som står utanför
idrotten faktiskt vill vara med.
Vi har nu lyft fram problemen med idrottens
kärnlogik. Denna kärnlogik, med tävlandet och
prestationsmål i botten, är en av de viktigaste
anledningarna till att idrotten upplevs som så
rolig och attraktiv för så väldigt många. De som
idrottar upplever att de mår bra, att de är duk-