En analys av ungas kultur och fritid

tid. Enligt Iordanoglou finns det stora skillnader
i synen på vad som är kultur och ibland kan det
vara mer avgörande vem som utövar eller konsumerar
kulturaktiviteterna när kultur ska definieras,
än vilka aktiviteter det handlar om.
Att hitta ett kulturbegrepp som alla aktörer
kan samlas kring förefaller utopiskt. Däremot
är det väsentligt att vara medveten om termens
otydlighet för att undvika att till exempel ungdomar
upplever att deras kultur faller utanför
ramen för kulturpolitiken.
Prioriteringar
Intresset för en kulturpolitik riktad till större
samhällsgrupper väcktes under 1930- och
1940-talen, men det dröjde till 1970-talet innan
de första övergripande kulturpolitiska målen
formulerades. Den första kulturpolitiska propositionen
kom 1974 och fick ett stort genomslag.
Den andra propositionen kom 1996.
Iordanoglou anser att det är i kommuner och
landsting som de nya kulturpolitiska idéerna
tas fram. Han menar att landstingen och kommunerna
valde att gå sina egna vägar i slutet av
1980-talet. På regional och lokal nivå började
kulturpolitikens gränser att luckras upp och
närmade sig andra politikområde. Dessa började
också att samverka med näringslivet och
den ideella sektorn. Till exempel började kulturen
användas som en viktig del av en lokaliserings-
och tillväxtpolitik. Den statliga kulturpolitiken
behöll dock sin traditionella inriktning,
där ett centralt mål var att balansera det
kommersiella utbudet (Iordanoglou 2005, Nyberg
1995).
Traditionellt har politiken till stor del inneburit
att tillhandahålla ett utbud av kultur. Politiken
har dock mer och mer kommit att handla
om ungdomarnas eget skapande och om lokala
behov och uttryck och det betonas att aktivite-
29
terna ska ske på ungdomarnas egna villkor. Kulturpolitiken
ska utgå från ungdomars kreativa
energi och lust att själva utforma aktiviteter och
ta ansvar. Syftet är att ungdomar ska erövra olika
uttrycksformer för att på många sätt kunna ge
uttryck för tankar och idéer och därmed vara
delaktiga i kulturlivet och i samhället.
Bland de senaste årens statliga insatser kan
nämnas satsningar på ungdomslitteratur och
uppdragen till Skolverket och Kulturrådet åren
1999 till 2001 att stärka och vidareutveckla arbetet
med kultur i skolan.
Regeringen har också inrättat något som kallas
nationellt uppdrag inom barnkultur. Drömmarnas
Hus i Malmö hade uppdraget under
2003–2005. 10 Ett annat exempel är PITA-projektet
för att främja ung kultur. Projektet pågick
fram till 2000 och förespråkade ungt arrangörskap
som en metod för unga att aktivt påverka
sin kultur. Det lyfte bland annat fram en metod
som innebar flexibel finansiering och handledning
från någon som representerade det
politiska systemet (Karlsson 2000). Ett annat
exempel som främjar ung kultur är Ung Kultur
Möts (UKM). Det är en ideell förening som arbetar
med att ordna mötesplatser för, av och
med kulturintresserade ungdomar. UKM:s syfte
är att synliggöra bredden och rikedomen i den
unga kulturen. Detta görs genom att de arrangerar
årliga kulturfestivaler där de medverkande
är mellan 13 och 20 år. Festivalerna arrangeras
och finansieras på lokal, regional och statlig
nivå.
Det finns alltså fler uttalade statliga direktiv
som kommunerna har att förhålla sig till för
kultur än för fritid, men samtidigt finns en stor
frihet för kommunerna att utveckla sin egen
politik.