En analys av ungas kultur och fritid

ättar vad fritid är för henne: ”Inte skola och inte
stall. Det är fritid för mig. Stall, i viss bemärkelse,
men inte i veckorna. I veckorna är det skola,
stall och sen pusta ut. På helgerna ser jag stallet
som fritid. Då kan jag vara där och tjafsa omkring,
men i veckorna är det skolan, stallet och
sen är jag ledig” (Nilsson 1998:11). Det är alltså
viktigt att utgå från individens upplevelse av fritid.
Ett verktyg för att förstå olika val av fritidssysselsättningar
är att skilja mellan instrumentella
och expressiva aktiviteter. Instrumentella
aktiviteter är strukturerade, organiseras ofta i
undervisningsform och har långsiktiga mål. Ett
exempel är att lära sig att spela ett instrument.
Expressiva aktiviteter är löst organiserade och
har låga krav på prestation. Det kan vara att gå
på café eller besöka fritidsgården eller ett dansställe.
Det är viktigt att uppmärksamma skillnaden
eftersom det kan fungera som en påminnelse
om att en stor grupp ungdomar inte är
passiva på sin fritid bara för att de helst väljer
expressiva aktiviteter. Det är också angeläget
eftersom de instrumentella ofta ges större offentliga
resurser än de expressiva (Nilsson 1994,
Ungdomsstyrelsen 1999).
I Fokus 06 utgår vi främst från en definition
att fritid är tid som ungdomarna själva upplever
som fri tid att disponera utanför skola, utbildning,
förvärvsarbete etcetera. Fritiden kan
definieras som organiserad fritid som ofta är
strukturerad, målinriktad, schemalagd och ofta
vuxenstyrd. Fritiden kan även definieras som
oorganiserad fritid som är ostyrd och kravlös.
Det är viktigt att ungdomar ges tillgång till båda
sorternas fritid och att den organiserade fritiden
inte värderas högre än den oorganiserade.
Ungdomar har rätt att använda sin fria tid till
stimulans eller återhämtning.
26
Fritidspolitisk diskussion saknas
Från det offentligas sida har det funnits en önskan
om att stödja och påverka ungas fritid. Staten
för inte någon egentlig enhetlig fritidspolitik
och fritidsfrågorna är inte ett eget politikområde.
Däremot inkluderas frågor kring fritid i flera
andra politikområden som exempelvis idrottspolitiken,
folkrörelsepolitiken och inte minst
ungdomspolitiken. När staten har engagerat sig
i idrotts- och socialpolitik har detta engagemang
ofta tangerat fritidsfrågorna. På 1930-talet var
man rädd att sysslolösa ungdomar skulle störa
ordningen och man försökte därför få med dem
i olika föreningar. Till stor del sågs friluftsliv
och idrott som lämpliga aktiviteter och politiken
inriktades på att stödja föreningslivet och
då framför allt idrottsrörelsen. 6
Fritidspolitiken har främst bedrivits på kommunal
nivå och det har alltså inte funnits några
uttalade statliga fritidspolitiska mål för kommunerna
att förhålla sig till. Inte heller i kommunerna
har någon tydlig ideologi formulerats.
Kommunernas fritidspolitik har snarare
präglats av efterfrågan och praktisk handling,
än stark politisk styrning. Fritidspolitik har helt
enkelt inneburit stöd till vissa aktiviteter som
människor, oftast ungdomar, sysslar med på sin
fria tid. En diskussion om vad som är fritid och
hur resurserna till fritiden ska fördelas har saknats
(Nyberg 1996, Svenska Kommunförbundet
2001, Ungdomsstyrelsen 1999).
Fritid som del av ungdomspolitiken
Även i kommunerna var fritidspolitiken på
1930-talet ett sätt att organisera den föreningslösa
ungdomen. Från 1950- till 1970-talet växte
fritidspolitiken i kommunerna och kom att
präglas av en tydligare organisering. På 1950talet
bildades särskilda nämnder och styrelser
för ungdomsfrågor och dessa slogs under 1960-