Kommer du ihåg? - Nordiskt centrum för kulturarvspedagogik

Kommer 

du ihåg? 

Minnesupplevelser i socialpedagogikens tjänst 

Slutrapport 2009–2010

INNEHÅLLSFÖRTECKNING 

BAKGRUND Sid 

Samverkan: tre museer i norr och två i söder 2 

Projektspridning 4 

Internationell utblick 5 

Minne, bemötande och reminiscens – Gemensamma utgångspunkter 6 

VERKSAMHET PÅ FEM MUSEER 

Verksamhet på Jamtli 16 

Verksamhet på Västerbottens museum 22 

Verksamhet på Murberget 26 

Verksamhet på Kalmar länsmuseum 31 

Verksamhet på Sörmlands länsmuseum 38 

Utvärdering – museer norr 43 

Utvärdering – museer söder 45 

Avslutande summering 46 

1

Bakgrund 

Med utvecklingsmedel från Statens Kulturråd genomfördes under 2009-2010 del 1 och 2 av projektet 

Kommer du ihåg? – Minnesupplevelser i socialpedagogikens tjänst. Projektet har drivits dels av 

Jamtli, länsmuseet i Jämtland, i samarbete med Murberget, Länsmuseet Västernorrland och 

Gammlia,Västerbottens museum. Utgångspunkten har varit att erbjuda verksamhet i främst 

friluftsmuseets miljöer. Parallellt med detta har motsvarande insatser vid Kalmar läns museum, resp 

Sörmlands museum genomförts med utgångspunkt i uppsökande verksamhet. Projektets omfattning 

vid respektive museum har varierat, beroende på olika finansieringsmöjligheter. 

Samverkan: tre museer i norr och två i söder 

I norr har verksamhet genomförts på plats hos de tre respektive museerna, med nära samarbete och 

utbyte av erfarenheter. I söder har de två museerna haft ett liknande upplägg. Projektledaren på Jamtli 

har under projekttiden planerat några gemensamma avstämningsträffar, samt två studieresor och ett 

avslutande seminarium för samtliga deltagande museer. 

Vårkonferens på Jamtli - Projektet startades genom att projektmedarbetarna från de fem 

länsmuseerna deltog i NCK:s vårkonferens på Jamtli i februari 2009. Temat för konferensen var 

passande nog ”Kulturarvspedagogik i den 3:e och 4:e åldern” 

Fortbildningsdag på Gammlia - I augusti 2009 genomfördes en gemensam fortbildnings- och 

upptaktsdag på Gammlia i Umeå. Kunniga föreläsare i ämnet anlitades för att ge projektdeltagarna 

inblick i ämnet. Birgitta Näsman, geriatriker och pensionerad överläkare vid Geriatriskt centrum, 

Umeå universitet var en av huvudföreläsarna. Hon har doktorerat på Alzheimers sjukdom. Dessutom 

medverkade Monica Forsberg från studieförbundet Bilda. Hon har en fil kand i psykologi med 

erfarenhet från psyk/demensvård. Monica arbetar med att utbilda volontärer som kan arrangera 

äldredialoger på äldre-demensboenden. Tillsammans har de givit ut två bilderböcker i 

minnesstimulering och välbefinnande som vänder sig till personer med demenssjukdom, ”Nycklar till 

minnenas dörr” och ”Glänta på minnenas dörr” samt även en film. Deras samlade kompetens i 

reminiscens, förändringar vid normalt åldrande och vid Alzheimers sjukdom blev en bra start för 

projeketet. Dessutom gav träffen tillfälle att diskutera de planerade uppläggen av respektive 

verksamhet. Samtliga fem länsmuseer deltog, samt personal från demensteamet i Östersunds kommun, 

en representant från Västerbottens läns hembygdsförbund samt ytterligare museipersonal från 

Gammlia. Totalt 15 personer. Radio Västerbotten och Radio Jämtland rapporterade om 

fortbildningsdagen och projektet. 

Projektledaren har också under hösten haft möjlighet att delta i en intern bemötandeutbildning riktad 

till äldreomsorgens personal i Östersunds kommun. 

2

Summeringsträff (norr) - I december månad 2009 arrangerades en återsamling för de tre 

samverkansparterna i norr på Murberget. Erfarenhetsutbyte och planer för den kommande 

verksamheten diskuterades. Den miljö som Murberget inom projektet nyttjar för verksamheten 

besöktes. Totalt deltog sju personer, samt en representant från äldreomsorgen i Härnösands kommun. 

Projektavstämning med samtliga museer - I början av april träffades samtliga museer på Jamtli 

samt representanter från vård- och omsorgsförvaltning vid Östersunds kommun. Under två halvdagar 

presenterade varje museum sina pågående verksamheter. Miljöer, aktiviteter och rekvisita vid Per- 

Albin torpet studerades på plats och riktlinjer för den avslutande rapporten togs fram. Personal från 

Vård- och omsorgsförvaltningen presenterade projektet ” Det sociala innehållet” med målsättning att 

skapa sociala mötesplatser för äldre i Östersunds kommun i samverkan med pensionärs- och frivillig- 

organisationer. Dessutom presenterades hur demensteamet i kommunen arbetar. 

Ett inspirerande utbyte mellan de olika museerna genomsyrade mötet. Museernas olika förutsättningar, 

val av metoder och samverkan med sina kommuner stod på dagordningen. Intressant var också att få 

en inblick i äldreomsorgens verksamhet via representanter från Östersunds kommun. Detta i sin tur 

inspirerade flera av museerna att knyta projektet närmare äldreomsorgen i sina egna kommuner. 

Avslutande seminarium i Umeå - I april 2011 genomfördes ett avslutande seminarium i Umeå på 

Geriatriskt centrum, vid Umeå regionsjukhus. I seminarieform redovisade varje museum hur de 

genomfört sin verksamhet och vilka erfarenheter som de dragit. En panel bestående av projektets 

inledande, och i ämnet mycket erfarna, ”kursledare” Birgitta Näsman och Monica Forsberg som 

reflekterade tillsammans med oss kring våra erfarenheter. 

Avslutande seminarium i Umeå 

Professor och överläkare Yngve Gustafson vid Geriatriskt centrum höll en föreläsning om 

rehabiliterande arbetssätt i vård och omsorg av människor med demenssjukdom. Utblickar på ett 

nationellt och internationellt plan kopplat till projekt för äldre i 3:e och 4:e åldern presenteras av Sara 

Grut, Nordiskt Centrum för Kulturarvspedagogik. 

3

Seminariet genomfördes i samverkan mellan Jamtli, Västerbottens Museum/Gammlia och Geriatriskt 

centrum. Geriatriskt centrum ställde utan kostnad lokaler till förfogande och föreläste gratis. Birgitta 

Näsman och Monica Forsberg deltog också under båda dagarna utan kostnad för projektet. Vi är 

mycket tacksamma för samtligas mycket generösa inställning. 

Personal från Geriatriskt centrum, vård- och omsorgsförvaltningar, ansvariga från resp. museers 

styrelser och politiker från vård- omsorgsnämnder deltog. Syftet var att öppna upp till en mera 

sektorsövergripande syn på verksamhet för äldre med nya spännande visioner för samverkan. 

Pressinformation sändes till lokala och regional medier om seminariet, vilket uppmärksammades av 

Radio Västerbotten och Västerbottenskuriren. 

Studieresa till Danmark - Under Januari 2010 genomfördes en studieresa till ”Den Gamle By” i 

Århus, Danmark. Här har man sedan 2004 utvecklat reminiscensarbetet utifrån de särskilda 

förutsättningar man har på ett friluftsmuseum. I dag har Den gamle By flera miljöer inredda så att de 

kan användas i reminiscensarbetet. Ett eget ”Erindringens Hus”håller på att byggas i 50-tals stil. 

Verksamheten har varit en viktig inspirationskälla för hela projektet. Representanter från tre av de fem 

museerna deltog samt representanter från Östersunds kommuns Vård- och omsorgsförvaltning. Totalt 

sju personer. 

Studieresa till London - Deltagarna i projektet beviljades individuellt medel för en studieresa till 

London. Medel söktes från EU, Internationella programkontoret för utbildningsområdet,Grundtvig. 

Fyra av de deltagande museerna samt personal från vård-omsorg, Östersunds kommun, besökte ”Age 

Exchange Theatre Trust” i London. Här har en för Europa unik och erkänd verksamhet i 

reminiscensarbete byggts upp. Vid ”Age Exchange” arbetar man också framgångsrikt med 

generationsövergripande verksamhet. Studiebesökets syfte var att öka vår kompetens i 

reminiscensarbete samt att vidareutveckla våra egna metoder. 

Projektspridning 

Föredrag på nationell och internationell nivå: 

NCK:s konferens 2010 - Projektet presenterades vid den årliga konferensen i februari som arrangeras 

av Nordiskt Centrum för Kulturarvspedagogik. 

Centrum för Barnkulturforskning - Vid det årliga seminaret i mars 2010 vid Centrum för 

Barnkulturforskning, Stockholms universitet presenterades projektet. 

Europeiska Friluftsmuseer-Llloam - Projektet presenterades vid mötet med europeiska frilufts- 

museer, där livslångt lärande och pedagogik vid friluftsmuseerna står i fokus. Mötet ägde rum i 

september 2010 i Ungern. 

4

Vårmötet - Riksförbundet för Svenska museer - Projektet presenterades under ett av de seminarier 

som erbjöds under vårmötet i mars 2011som arrangerades av Riksförbundet för Svenska museer. 

Möte på Historiska museet, Stockholm i februari 2011 - Projektet presenterades av NCK vid ett 

möte där NCK, RSM och ett antal chefer vid svenska museer diskuterade museipedagogik och 

möjligheterna till samordning av gemensamma mål för denna. 

Uppsala universitet - Föreläsning vid Institutionen för ABM den i september 2010. 

NTNU - Föreläsning vid Instituttet for historie og klassiske fag i oktober 2010. 

Totalt har ca 450 personer deltagit vid dessa presentationer. 

Ytterligare föredrag som hållits på lokal nivå presenteras under resp museums redovisning. 

Internationell utblick 

I internationella studier om livslångt lärande används ofta begreppen tredje och fjärde åldern för att 

diskutera lärprocesser under livets senare skeden. Den faktiska åldern är inte så viktig i sammanhanget 

även om man med tredje ålder vanligtvis menar åldersgruppen 50-75 år och åldersgruppen över 75 när 

det gäller den fjärde. Det var under 1970-talet som begreppet tredje åldern först började diskuteras. 

Generellt menas med begreppet den tid då individen trappar ned sitt förvärvsarbetande men då han 

eller hon, relativt sett, är vid god fysisk och psykisk hälsa. Inte sällan har den övergripande 

samhällsutvecklingen varit vägledande när tredje åldern diskuterats. Således diskuterar man i dag ofta 

den stora ökningen av personer i denna grupp, sedd i förhållande till den övriga befolkningen. För 

några generationer sedan var detta för många en kort tid av vila i livet, före vacklande hälsa och död. 

Idag är det en period av stora möjligheter att leva ett rikt och aktivt liv. Utmaningen så som den 

formuleras av brittiska NIACE (National Institute of Adult Continuing Education) handlar om att 

stötta personer att hitta nya identiteter och konstruktiva roller för den långa tid som man i dag lever 

utanför arbetsmarknaden. I detta sammanhang spelar lärandet och kvalitetssäkringen av denna, en 

avgörande roll. I Storbritannien har regeringens ”Opportunity Age Strategy” som publicerades 2005, 

särskilt pekat ut behovet av att utveckla åtgärder för att möta behoven hos denna växande grupp i 

samhället. Det får samtidigt inte glömmas bort att det är en ytterst heterogen grupp vi talar om. Att 

behandla dem som ”äldre” med identiska intressen, drömmar och behov är uteslutet. 

Precis som i Sverige lever i Storbritannien många personer över 75 år i eget boende, även efter 90 är 

det mindre än en tredjedel som lever i någon form av boende. Genus är en viktig faktor i denna grupp 

då många, i synnerhet kvinnor, upplever stor ensamhet efter sina makars bortgång. Omkring 20 

procent av personer över 80 år drabbas också av någon form av demenssjukdom. Olika insatser när det 

gäller lärande kan vara en faktor i bromsandet av demenssjukdom men det kan också hjälpa till att 

5

summera och skapa en känsla av sammanhang när en person ser på sitt liv i retrospektiv. 

Storbritannien har varit ett föregångsland när det gäller olika former av minnestimulering. Ett i 

Storbritannien relativt vanligt, men också kostnadseffektivt sätt för museer och arkiv att göra något 

inom detta område är att sätta ihop väskor kring olika teman. Väskorna kan lätt tas med av musei- och 

arkivpersonal eller lånas ut till äldreboenden, föreningar eller andra intresseföreningar. 

Stephen McNair understryker i sin studie om demografi och livslångt lärande att det finns många 

intressanta initiativ till lärande för personer i den fjärde åldern. Problemet är bara att majoriteten av 

dessa initiativ drivs i projektform under begränsad tid. Ofta finns inte medel för storskalig spridning av 

resultaten, det saknas politiska incitament, samordning och överblick. De som befinner sig på särskilda 

boenden blir, när det gäller tillgång till lärande, helt beroende av föreståndare eller chefers initiativ och 

förmåga att få tillgång till lokala resurser. Utmaningen för denna grupp så som den formuleras av 

NIACE är att utveckla relevant program och riktlinjer för lärande och att hitta samarbetsformer mellan 

institutioner för lärande och representanter för hälso- och sjukvården. 1 

Minne, bemötande och reminiscens - gemensamma utgångspunkter 

Minnet 

Var har jag nu lagt nycklarna och vart har mobilen tagit vägen? Känns frågeställningarna igen? Att 

glömma bort vart man lagt saker, att inte alltid komma på namnen på personer som man träffat är 

vanligt och behöver inte vara tecken på någon sjukdom. Att minnas sämre med åren är något som hör 

till att bli äldre. 

Minnet brukar delas upp i olika typer: Episodminnet eller dagboksminnet – är ett långtidsminne där 

våra självupplevda erfarenheter lagras. Det vi varit med om som barn och ungdomar finns lagrat i 

episodminnet. ”Det är vår personliga historia och när vi ska minnas sådan information sätter vi oss i en 

tidsmaskin och färdas bakåt i tiden för att återuppleva händelserna i vårt inre.” 2 Det som utmärker 

episodminnet är att vi gör en slags tidsresa i vårt inre när vi ska minnas och på så sätt återupplever vi 

vad vi en gång varit med om. Episodminnet är som allra bäst i 20- årsåldern för att sedan successivt 

börja avta. Från 60 – årsåldern brukar det märkas allt tydligare. I episodminnet lagras också nya 

erfarenheter och upplevelser och minnet av dessa minskar med åldern utan att det behöver vara 

onormalt. 

Under genomförandet av Minnesprojektet har episodminnet med sina kopplingar till det självupplevda 

stimulerats. Att stiga in i de historiska miljöerna på friluftsmuseet, att göra ett besök ute i kulturmiljön 

1 Grut, S, Nck 

2 Fahlander, K, Karlsson, G, Vikström, D (2009) Demensboken. Lund. Studentlitteratur 

6

eller ta del av välbekanta föremål från förr i en utställning” triggar igång ” minnet. Många samtal har 

startat helt av sig själva och personer som tidigare varit inneslutna i sin egen värld har plötsligt blivit 

mera aktiva och intresserade av att berätta om t ex sin barndom eller ungdomstid. Ofta hamnar vi just i 

den tidsepoken i en människas liv. Att föra samtal om den tid när deltagarna själva bildade familj och 

sina egna barns uppväxt har inte varit lika självklart. Kan det bero på att det som etsat sig fast starkast 

i det episodiska minnet är de tidiga erfarenheterna i en människas liv? De minnen som ligger längre 

fram i nutid har inte samma benägenhet att ”brinna lika starkt”, de slocknar snabbare. 

Det semantiska minnet – eller kunskapsminnet är också ett långtidsminne. Det behöver inte vara 

kopplat till egna upplevelser och erfarenheter. Ur detta minne hämtar vi upp t ex ramsor, psalmverser 

eller våra kunskaper i främmande språk. Man brukar säga att kunskapsminnet ökar fram till 55 - 60- 

årsåldern för att därefter avta. Ny forskning visar däremot att med stimulans av minnet behöver inte 

nedgången vara så märkbar. 

I detta projekt har exempel på detta inträffat vid många olika tillfällen. Schlagertexter från 40-talet 

bubblar t ex spontant upp ur minnet, psalmer som sjöngs på morgonbönen i skolan eller långa utdrag 

om ”Sven Dufva” i Fänrik Ståls sägner. De finns bara plötsligt där! Kunskapsminnet har kommit 

igång! 

Procedurminnet – är ett rörelseminne som också tillhör långtidsminnena. Det är vårt starkaste minne 

som sitter kvar allra längst och som står emot sjukdomar bra. Olika typer av rörelsescheman som 

fungerar per automatik, när man väl lärt sig dem, som att cykla, simma, gå och springa. De är alla 

exempel på när procedurminnet kopplas på. Inom detta projekt har vi uppmärksammat hur väl många 

av de äldre fungerar i motoriska situationer. Titt som tätt har vi t ex blivit uppbjudna till ”spontan” 

dans, en foxtrot där alla steg suttit på plats! Ibland har någon spelat munspel. En av deltagarna spelade 

munspel som ung och när vi fick reda på det införskaffades ett munspel. Det tog inte många minuter 

förrän melodierna väcktes till liv igen trots att ca femtio år gått sedan han sist spelade. Olika 

arbetsmoment inom skogsarbete som att hugga, såga, barka och slipa verktyg har också suttit kvar i 

minnet trots att många av männen lämnat sina yrken för drygt tjugo år sedan. Samma gäller kvinnorna 

i projektet som elegant lindar och vyssar vårt lindebarn eller krusar örngottsband med kniv. 

De båda långtidsminnena – det semantiska och procedurminnet kopplas på utan att vi i tanken behöver 

göra en inre tidsresa. På så sätt skiljer sig episodminnet från de två övriga eftersom episodminnet 

förutsätter denna inre resa. 

7

En ångande murpanna väcker många minnen 

Arbetsminnet – eller korttidsminnet hjälper oss att kunna fungera i vardagen. Det som händer här och 

nu. Man kan likna det med uppmärksamhets - och koncentrationsförmågan. Genom arbetsminnet kan 

vi koppla samman nya erfarenheter med gamla som ligger i långtidsminnena. Men arbetsminnet har 

inte obegränsat med ”minne”- vi kan inte hålla kvar minnet av allt för många uppgifter samtidigt, t ex 

olika koder eller personnummer. Arbetsminnet är som bäst mellan 25-35 årsåldern för att därefter 

försämras. Men det behöver inte innebära att allt ser nattsvart ut. Genom olika typer av hjärngympa 

kan personer långt upp i åren stimulera och träna sitt minne. 3 Den nya hjärnforskningen kommer också 

med nya rön om att hjärnceller kan nybildas, vilket är hoppingivande. Livsstil och ett socialt rikt liv är 

saker som bidar till att öka välbefinnandet och hålla sjukdom borta. 4 När arbetsminnet inte fungerar 

blir personens medvetna tankar och fokus stört. Det blir svårt att hålla en röd tråd och att fullfölja ett 

samtal eller en aktivitet. Följden blir ofta ett okoncentrerat, förvirrat beteende. Hjärnan har blivit störd 

i sin uppgift att hålla samman upplevelser och intryck som sköljs över personen. 5 

Demenssjukdomar 

Ordet demens kommer ifrån latinets de mens och kan översättas till ”utan själ” Att lida av demens är 

inget nytt utan har funnits i århundraden. Förr såg man på demenssjukdomarna som en naturlig del av 

åldrandet och inte som en sjukdom. Han eller hon har blivit åderförkalkad eller senil. 

3 Lindgren, A (2008) Allt du behöver veta innan du glömmer om alzheimer och demens. Stockholm. Prisma. 

4 Föredrag av Bibbi Miegel Sandberg under NCK:s konferens 2009 

5 Fahlander K, Karlsson G, Vikström D(2009) Demensboken. Lund. Studentlitteratur 

8

Idag innebär diagnosen demens att personen uppvisar en långvarig och tydlig försämring av sina 

intellektuella funktioner. Orsaken kan vara sjukdom eller en skada som påverkar hjärnan. 6 Hög ålder 

är lika med större risk att insjukna i någon demenssjukdom. Bland personer som är över 95 år riskerar 

upp till 50 % att insjukna i en demenssjukdom. I 85- årsåldern har ca 20 % drabbats, 65 årsåldern ca 1 

% och i 50 årsåldern färre än 1 %. 7 Demenssjukdom är den tredje vanligaste dödsorsaken i Sverige. 

Man beräknar kostnaden för demensvården till ca 40 miljarder kr/år. 8 Det är ca 4 % av befolkningen 

som insjuknar i Alzheimers och förutom hög ålder är ärftlighet en riskfaktor. Fler kvinnor drabbas 

också trots att man i statistiken tagit hänsyn till att kvinnor lever längre än män. Andra kända 

riskfaktorer är t ex slag mot huvudet. Livsstilen kan också spela en roll som rökning, alkohol, 

kostvanor och bristande motion. Antalet som insjuknar har inte ökat men eftersom fler personer lever 

allt längre finns en risk att fler kommer att insjukna i någon form av demenssjukdom. 9 

Alzheimers sjukdom: Av demenssjukdomarna är Alzheimers sjukdom den mest vanligt 

förekommande. Den beskrevs första gången, för mer än 100 år sedan, av den tyske läkaren Alois 

Alzheimers. Han upptäckte sjukdomen hos en kvinna i 50 årsåldern. Idag beräknar man att ca 180 000 

personer i Sverige har någon form av demenssjukdom och av dessa har ca 120 000 diagnosen 

Alzheimers sjukdom. Inte förrän på 1960-talet började man se likheterna mellan sjukdomen och äldre 

personer som led av glömska. De senaste tjugo åren har intresset och kunskapen ökat kring 

Alzheimers sjukdom. Sverige är ett av de länder som är ledande inom demensforskning. Allmänhetens 

kännedom har också ökat om demenssjukdomar. 10 

Hur sjukdomen yttrar sig: Minnesstörning som i början kan vara svår att skilja från vanlig 

åldersglömska. Men minnesstörningen tilltar och blir snabbt allt större. Ännu en hjärnfunktion måste 

vara påverkad för att diagnosen demens ska kunna ställas. Kriterierna är: oförmåga att tolka 

sinnesintryck, försämrad språkförmåga, försämrad förmåga att utföra rörelser med viljans hjälp, eller 

försämrad planerings- och utförandeförmåga, störd tidsuppfattning. Problemen ska vara så svåra att 

det innebär en problematik i det vardagliga livet och att de har funnits i minst sex månader. 11 

Orsak: Förenklat beskrivet kan man säga att nervceller i hjärnan dör och till slut skrumpnar hjärnan. 

Orsaken är att plaque bildas av äggviteämnen och klumpar ihop sig bland nervcellerna. Det medför att 

6 Lindgren A(2008) Allt du behöver veta innan du glömmer om alzheimer och demens. Stockholm. Prisma. 


8 Näsman B(2009) PhD i geriatrik. Föredrag vid fortbildningsdag 

9 Lindgren A(2008) Allt du behöver veta innan du glömmer om alzheimer och demens. Stockholm. Prisma. 

10 Lindgren A(2008) Allt du behöver veta innan du glömmer om alzheimer och demens. Stockholm. Prisma 

11 Fahlander K, Karlsson G, Vikström D(2009) Demensboken. Lund. Studentlitteratur1 

9

de olika nervcellerna inte får kontakt med varandra vid sina kopplingsställen, synapserna. 

Nervcellerna förtvinar därmed och slutar att fungera. 

Vaskulär demens (blodkärlsdemens):Är den demenssjukdom som är näst vanligast i västvärlden. 

Man räknar med att 25 % av alla demenssjukdomar är av denna typ. Längre upp i åldrarna är siffran 

ännu högre. Ofta finns blandtillstånd mellan Alzheimers sjukdom och vaskulär demens. 

Hur sjukdomen yttrar sig: Symtomen liknar de vid Alzheimers sjukdom. Dessa kan komma hastigt på 

eller mera gradvis. Om personen får en stroke blir det ett hastigt insjuknande. Svaghet i armar eller 

ben, sluddrigt tal och ibland förvirring är vanliga symtom. 12 Symptomen är beroende av vilka delar av 

hjärnan som skadats. Skador djupt i hjärnan kan medföra att de psykiska funktionerna blir långsamma 

liksom rörelserna. Man har svårt att ta egna initiativ och har inte lust med någonting. 

Planeringsförmågan påverkas och det blir problem att klara vardagliga sysslor. Minnet försämras 

oftast. Depression finns ofta vid denna typ av hjärnskada och det kan vara ett tidigt symptom. 13 

Orsak: Vaskulär demens orsakas av störningar i blodflödet i hjärnan. Blodproppar som drabbar större 

blodkärl t.ex. vid stroke (hjärnblödning, slaganfall) kan skapa plötslig försämring. Vid denna 

demensform finns ofta ett högt blodtryck sedan tidigare i livet, sjukdomar i hjärta, blodkärlssystemet 

eller diabetes. 

Demensutredning: Det är av stor betydelse att alla som uppvisar symtom som kan tyda på demens 

genomgår en medicinsk utredning. Det är viktigt att fånga upp dessa personer i ett tidigt skede. För att 

rätt diagnos ska kunna ställas som i sin tur leder till att personen får rätt bemötande, rätt läkemedel och 

rätt information om förväntat förlopp. Numera finns bromsmediciner som inte botar men bromsar 

sjukdomsförloppet. Demensutredningar utförs av distriktsläkare och i komplicerade fall remitteras 

personen vidare till specialister som geriatriker eller psykiatriker. 14 

I denna rapport har vi inte möjlighet eller kompetens att fördjupa oss medicinskt. Vi har därför valt att 

förenklat beskriva de allra vanligaste demenssjukdomarna. Vi går inte hellre in på olika medicinska 

behandlingsmetoder. 

Mera information genom: www.alzheimerforeningen.se www.demensforbundet.se 

www.demenscentrum.se 

12 Cars J, Zander B(2006)Samvaro med dementa. Råd till anhöriga och personal om bemötande. Stockholm. 

Gothia 

13 www.demensforbundet.se 

14 Näsman, B (2009) PhD i geriatrik. Föredrag vid fortbildningsdag 

10

Bemötande 

Mötet: Att bli igenkänt, att höra sitt fullständiga namn, var man kommer ifrån, ger en känsla av 

bekräftelse. Upplevelsen av den egna identiteten stärks och upprätthålls. Hos personer med 

demenssjukdom är ofta självkänslan satt ur spel, det kan vara svårt att känna igen sig själv. Beröring, 

långa handslag, välkomnande leenden och en kram, sammantaget bidrar det till att skapa positiva 

möten i en atmosfär, där målet är att alla ska känna sig bekväma och välkomna in i gemenskapen. 

Känner du inte igen mig? Hur lätt är det inte att ställa en sådan fråga, speciellt när personen tittar på 

dig med frågande blick. Berätta istället vem du är, ditt namn. Ge gärna små ledtrådar med avsikten att 

ringa in vem du är utan att förlöjliga. Syftet är hela tiden att få en riktig kontakt med personen. I mötet 

får man träna sig själv i att tona ned behovet av den egna bekräftelsen. Personen framför dig har glömt 

vem du är men din roll är att stärka den andre personens behov av bekräftelse. 15 Mötet med den 

fysiska platsen kan också vara svår att minnas. Hos personer med demenssjukdomar försämras 

rumsuppfattningen, man har svårt att orientera sig och de mest välkända vägar och platser kan bli 

okända områden. Att återsamlas på samma ställe kan underlätta. Där kan sinnesupplevelser vara 

vägledare och förstärka minnet. 

Samtalet: I bemötandet är det viktigt att vi som personal är känslomässigt närvarande. Undvik att börja 

ett samtal med ”kommer du ihåg ” eller ”minns du” och frågor som när, vad och vem. Sådana 

frågeställningar skapar ofta en känsla av otillräcklighet och osäkerhet. Ställ gärna öppna frågor. Pröva 

att berätta själv om samtalsämnena sinar och vips ska du se att något du säger kan bli öppningen till ett 

nytt samtal. Personen kan ha fastnat för något i din berättelse som den associerar till och så löper 

samtalet vidare. ”Carpe diem” fånga stunden och glädjen i stunden. 16 Vad utmärker det goda 

samtalet? En ömsesidighet och ett utbyte av tankar som berör. Ett totalt fokus skapas mellan 

personerna som är inne i samtalet. En upplevelse av att inget annat existerar än den person som man 

samtalar med. Själva mötet kan också vara utan språkligt utbyte av tankar, istället skapas en ordlös 

ömsesidighet. Många gånger under projektet har sådana stunder ägt rum och oftast tillsammans med 

endast en person åt gången. Plötsligt har man lyckats trycka på någon knapp där minnen funnits som 

bubblar fram. Magiska ögonblick, sköra som såpbubblor. När dessa ögonblick kommer är det bra att 

gruppen inte är stor. Det gäller att ta till vara dessa tillfällen och lyssna aktivt och koncentrerat. 

Tillfället kan lätt gå förbi och såpbubblan brista om något utifrån stör eller någon släpper 

koncentrationen. Att behålla fokus kan vara svårt hos personer med demenssjukdom. Det kan vara 

problematiskt att hålla kvar tankarna en längre stund kring samma ämne. Man blir både störd av sina 

15 Fahlander, K, Karlsson, G, Vikström, D (2009) Demensboken. Lund. Studentlitteratur 


Gothia 

11

egna tankar och vad som händer runt omkring. Det kan vara en hjälp i samtalet att inte hoppa för 

mycket från ett ämne till ett annat. Använd gärna få bisatser och alternativ. Att själv vara fokuserad 

och koncentrerad hjälper personer med demenssjukdom att skapa fokus. 17 Ofta är man känslig för 

intryck och har svårt att sovra och stänga ute olika sinnesintryck som vi andra lätt sorterar bort eller 

stänger ute. Att ta en sak i taget, att vara tydlig i sin kommunikation underlättar. För den skull behöver 

man inte förbarnsliga sitt tilltal vilket kan upplevas kränkande. 18 Vid vissa tillfällen får man avleda 

personer som hakar upp sig i samma tankegångar och samtalsämnen genom att ställa frågor som 

försiktigt leder vidare till andra nya tankar. Tillfällen kan också uppstå då personer blir irriterade på 

varandra. För att undvika konfliktfyllda situationer kan man avleda personerna genom att, även här, 

komma in på andra samtalsämnen än de som är källan till konflikt. Att dela på personerna så de vistats 

i olika rum för att minska risken för aggressioner kan också vara en möjlighet. Omdömesförmågan kan 

försämras hos personer med demenssjukdom och ett aggressivt beteende bli följden. Aggressivitet är 

oftast en reaktion på en sviktande verklighetsuppfattningen som ger en kontrollförlust. 19 

Reminiscensmetoden 

När man arbetar utifrån reminiscensmetoden försöker man att medvetet locka fram minnen. 

Tillsammans gör man en ”upptäcktsresa” i minnenas värld där man utgår ifrån personens egna 

minnen. Historia, traditioner och det kulturella arvet kan tas som utgångspunkt för att öka lusten och 

viljan att kommunicera och samtidigt ge minnesupplevelser. 20 

Reminiscensmetoden kan vara ett sätt att stärka personens självkänsla och identitet samtidigt som 

relationen stärks emellan den som leder samtalet och personen som berättar 21 

Bakgrund: ”Inget nytt under solen”. - Inom äldreomsorgen har vi alltid talat om förr i tiden med de 

gamla! Det stämmer, men inom reminiscens har man utvecklat en medveten metod som fokuserar på 

att väcka minnen, föra samtal i en öppen och positiv stämning och ibland även genomföra aktiviteter 

utifrån dessa minnen. Om man slår upp ordet reminiscens i en engelsk-svensk ordbok är betydelsen 

hågkomst eller minnen. Birgitta Näsman, PhD i geriatrik, brukar beskriva reminiscensmetoden som 

”Att tänka högt om gamla tider ”. Den har medvetet varit i bruk bara under några få decennier. I 1960- 

talets England var man från ansvarigt håll inte positiv till att man talade om förr i tiden med de äldre 


Gothia 


19 Aringstam M(2010) demenssköterska 

20 Nömgård M (2011) Kalmar läns museum 

21 Isacs L, Wallskär H(2004) Låt minnena leva - en handbok i reminiscensmetoden. Stockholm. Gothia 

12

inom äldreomsorgen. Det sågs kunna leda till en försämring och en tillbakagång om de talades för 

mycket om gamla tider. Utifrån detta realitetsanpassade förhållningssätt skulle personalen istället 

koncentrera sig på att stärka de äldres möjligheter att orientera sig i nutid. 22 Troligtvis ledde detta till 

att det psykiska välbefinnandet hos de gamla blev skadat. En helomvändning skedde 1963 när den 

amerikanske psykiatrikern Robert Butler presenterade sina studier kring reminiscens och betydelsen 

för äldre personer att få möjlighet att minnas gamla tider. Under 1980- talet blev reminiscens mycket 

populärt på engelska ålderdomshem och inom dagvård. Den sågs t o m som en form av terapi, vilket 

på senare tid har reviderats. Reminiscensmetoden anses numera kunna ge vissa terapeutiska effekter. 

Idag används den på en mängd olika sätt, i olika sociala och kreativa sammanhang. Det som utmärker 

metoden är att den genomförs i små grupper med syfte att höja välbefinnande och livskvalitet. 23 

Reminiscensmetoden och personer med demenssjukdom: Metoden har använts på många platser i 

världen och riktat sig till olika åldrar, till både friska och personer med olika typer av 

funktionsnedsättningar. Inom vården av personer med demenssjukdom har metoden haft stor 

betydelse. Att utgå från det som personen minns, att fokusera på det som fortfarande är friskt skapar 

en känsla av trygghet, ökar självkänslan och jag-uppfattningen. 24 Saker som man klarat av utan att 

reflektera över fungerar inte längre. Då är det en fördel att stötta det som personen kan och minns och 

inte det som man inte längre kan eller förmår. Ofta upplever den demenssjuke sig splittrad och man 

har svårt att få ett sammanhang i sina upplevelser. Genom att delge andra sin egen historia, sina egna 

erfarenheter till personer som är intresserade stärks man i sin självkänsla. Metoden kan hjälpa till att 

skapa sammanhang för den demenssjuke. Broar kan byggas mellan personens förflutna och nutiden. 

Att känna igen sin egen livshistoria i någon annans kan också vara stärkande för självkänslan och 

bryta isolering och skapa nya relationer. Det är också viktigt att samtalen förs i en öppen och tillåtande 

atmosfär. Inget är rätt eller fel utan det är personens egna upplevelser som är det viktiga i samtalen. 

Ingen behöva känna sig tvungen att berätta något mot sin egen vilja. En trevlig social samvaro och 

kommunikation mellan deltagarna är ytterligare en vinst med metoden som är nog så viktig att 

poängtera. Känslan av att ha haft en trevlig stund tillsammans kan sitta kvar länge, länge trots att 

innehåll, tid och plats är glömda. 

Levnadsberättelser som verktyg: I arbetet med reminiscens är personens individuella livshistoria 

mycket viktig att känna till. Det blir ofta den röda tråd som samtalen tar sin utgångspunkt och utspelar 

sig kring. Samtalen får på så sätt en känslomässig anknytning, vilket är av vikt då minnet knyts upp av 

känslor. Inom äldreomsorgen har man i många kommuner tagit fram underlag till levnadsberättelser 

22 Hägglund, P (2011) Demens- och psykiatrikonsulent, Härnösand 

23 Housden, S (2007) Reminiscence and lifelong learning. Leicester. Niace-promoting adult learning 

24 Isacs, L, Wallskär, H (2004) Låt minnena leva - en handbok i reminiscensmetoden. Stockholm. Gothia 

13

som personen själv eller tillsammans med en anhörig fyller i. (Se bilaga 1. Underlag till 

levnadsberättelse från Östersunds kommun) Levnadsberättelsen ligger till grund för den 

bemötandeplan som alla personer inskrivna inom särskilt boende har rätt till. Personalen inom 

äldreomsorgen får en djupare och närmare relation till personerna när de tagit del av deras 

levnadsberättelser. Samtalsämnena är många fler när man kan anknyta till vad de upplevt under sina 

liv och förståelsen för deras beteende ökar. -Det är viktigt att se människan bakom sjukdomen, som en 

unik person med sin egen livsryggsäck. 25 Genom levnadsberättelserna har även de anhöriga kommit 

närmare varandra. De har fått en kunskap om sina nära som de inte alla gånger känt till eller reflekterat 

över. 

Syhörna i Prästgården på Murberget 

Föremål och sinnesupplevelser: Ett annat verktyg att plocka fram ur reminiscensmetodens 

”verktygslåda” är användandet av riktiga föremål som går att hantera. Att titta, känna på, hålla i, lukta 

på, använda på riktigt. Flera olika sinnesintryck kan förstärka minnet av en speciell känsla, en 

upplevelse vilket bidrar till att minnen väcks. Hos personer som tappat möjligheten att kommunicera 

via språket kan känslan av att hålla i ett föremål som väcker minnen påverka personen positivt. Bäst 

effekt uppnås om personen själv väljer ett föremål som intresserar bland ett antal föremål. Det kan 

ibland vara ett äldre föremål som personalen har dålig kännedom om. Då inträffar det intressanta att 

plötsligt blir den äldre personen den kompetente. På det sättet bryter man mot den normala 

omsorgssituationens maktbalans där givaren alltid har ett maktövertag mot mottagaren. Det är viktigt 

att komma ihåg att då man arbetar med reminiscens och plockar fram minnen så kan man väcka 

undertryckta och obehagliga minnen. 26 En beredskap för att kunna hantera en sådan situation bör 

finnas. 

25 Persson, A (2009) demensundersköterska, bemötandeutbildning 

26 Hägglund, P (2011) demens- och psykiatrikonsulent 

14

• Föremål - som personerna kan ha en relation till. Använd gärna eventuell rekvisita från 1900- 

tals insamlingar. Knyt gärna en aktivitet till föremålet som visar på hur föremålet kan ha 

använts en gång. 

• Bilder - sök gärna bilder från personernas hemorter, helst från deras barn-ungdomstid. 

Förstora gärna upp bilderna i A4 format och montera dem på t ex kapa-platta. På så sätt är de 

enklare att hantera och man kan var flera som tittar på dem samtidigt. Spar och samla på 

gamla utställningsbilder i olika teman - de kommer väl till pass. 

• Musik - väcker minnen som inget annat. Både att lyssna på från en gammal raspig 

resegrammofon men allra helst att sjunga tillsammans. Texter till gamla schlagers sitter kvar i 

minnet länge. Musikinstrument kan prövas och kanske väcks ett intresse och en slumrande 

förmåga! 

• Rörelse - Att mala kaffebönor i kaffekvarn, gnugga tvätten med såpa mot tvättbrädan eller 

barka en timmerstock- Rörelser väcker minnen som kroppen inte alls glömt. 

• Smak & Doft - är ofta lustfyllda minnen. Doft är den sinnesupplevelse som förloras alltmer när 

personen går längre in i demenssjukdomen. Den söta smaken stannar däremot kvar längst. 

• Ljud - inspelade ljudupptagningar från gamla radioprogram och högläsning ur skol- och 

barnböcker samt uppteckningar om livet förr. 

• Känsel - att klappa hästens mule, pröva yllekoftan och hålla i barkspaden 27 

Många särskilda boenden har idag hundar och katter. Personalen vittnar om hur de märker att de gamla 

upplever det mycket positivt och rogivande. 

Reflexioner: När man tittar i ”backspegeln” på reminiscensmetoden visar den inte på någon lång 

dokumenterad historia. Däremot slås man av hur mycket av metodens innehåll som på ett naturligt sätt 

fanns med i samhället när de gamla levde närmare den yngre generationen. Då förmedlade den äldre 

generationen på ett självklart sätt sina kunskaper och upplevelser vidare till de yngre. 

27 Isacs L, Wallskär H(2004) Låt minnena leva - en handbok i reminiscensmetoden. Stockholm. Gothia 

15

Verksamhet på fem museer 

Verksamhet på Jamtli 2009-2010 

Jamtlis öppna förskoleverksamhet har under lång tid vänt sig till mor/farföräldrar tillsammans med 

barnbarn, ibland barnbarnsbarn. Friluftsmuseets miljöer och kulturarvsaktiviteter, stimulerar och 

inspirerar de vuxna att berätta för sina barn och barnbarn om sina egna minnen. Att aktiviteterna 

dessutom bygger på sinnesupplevelser är något som båda målgrupperna upplevt positivt. Projektet 

”Kommer du ihåg” har gett möjligheter att vidareutveckla detta! 

Samverkan med Vård- och omsorgsförvaltningen i Östersunds kommun 

Verksamheten på Jamtli har planerats i nära samverkan med Agneta Anderzon från Vård- och 

omsorgsförvaltningen. Agneta är projektledare för det kommunala projektet ”Det sociala innehållet för 

äldre”, vilket syftar till att skapa mötesplatser och öka det sociala innehållet för äldre i kommunen. 

Projektet har fått statliga stimulansmedel från regeringen. I planeringen ingick även Meta Aringstam, 

ansvarig demenssjuksköterska vid demensteamet i Östersunds kommun. En av 

demensundersköterskorna, Anneli Persson, kom att knytas nära projektet och har deltagit i planering, 

genomförande och kontinuerlig utvärdering av verksamheten. Denna nära kontakt med Vård- och 

omsorgsförvaltningen i Östersunds kommun har varit en förutsättning för projektets planering och 

genomförande. 

Grupper och urval 

Grupper bestående av fem personer med diagnosen begynnande minnessvikt/Alzheimers har valts ut 

av kommunens demensteam. Samtliga av de utvalda personerna har varit hemmaboende och deras 

medverkan i projektet ska också ses som en avlastning för de anhöriga som med hjälp av 

hemtjänstpersonal vårdar dem i hemmet. Kriterierna har varit att man står i kö till 

dagverksamhet/dagvård och att man är fysiskt rörlig, vilket underlättar besöken i Jamtlis miljöer. Inget 

biståndsbeslut har krävts för att delta i projektet. Personerna har erbjudits möjlighet att besöka Per- 

Albin torpet på Jamtli vid ett tillfälle/vecka under två timmar. Att som deltagare känna sig sedd, trygg 

och bli bekräftad i sällskap med andra personer med minnesproblem har varit avgörande och en orsak 

till att gruppen inte varit större. Dessutom har personer med demenssjukdom problem med att fungera 

i större grupper eftersom sjukdomen gör det svårt att sovra bland alla intryck. Gemenskap, glädje och 

möjlighet att utbyta erfarenheter i en miljö som väcker minnen och ökar deltagarnas livskvalitet har 

stått i centrum. 

Gruppens sammansättning av både män och kvinnor, deras bakgrund och personligheter, har spelat en 

stor roll för hur gruppen fungerat tillsammans. Arbetet med att välja ut, besöka och informera 

16

personerna, deras anhöriga och hemtjänstpersonalen om verksamheten har därför haft oerhört stor 

betydelse. Att skapa motivation hos personen ifråga kan vara svårt när sjukdomen kanske leder till att 

man vill isolera sig. Här krävs ibland positiv stöttning både från anhöriga och hemtjänstpersonal. 

Demensundersköterskan har också stöttat med telefonsamtal och besök hos deltagarna. I god tid inför 

första träffen lämnas levnadsberättelser där deltagarna, tillsammans med någon anhörig eller 

hemtjänstpersonal, fyller i en berättelse om sin bakgrund. Dessa är ett viktigt arbetsmaterial för oss 

och nyckeln till de personer vi möter. Kommunen har arrangerat deltagarnas resor med färdtjänst till 

Jamtli. Många har också blivit skjutsade av sina anhöriga. 

Hösten 2009 genomfördes verksamhet med en grupp på fem personer. Detta utökades under 2010 till 

två grupper, varav två helt nya efter halva året. Ytterligare en grupp deltog våren 2011. 

Personal under projekttiden 

Under projektperioden har totalt två museipedagoger från museet och en demensundersköterska från 

kommunen arbetat tillsammans. Projektledaren/den ena pedagogen har haft en samordnande funktion, 

men även arbetat med grupperna, fr a inledningsvis. 

Genomförd verksamhet 

Miljö: Basen i verksamheten har varit Per-Albin torpet, en 40-tals miljö inredd som en bostad under 

beredskapstiden. Till bostadshuset hör också en mindre oinredd ladugård. Utanför gårdsplanen ligger 

ängar och åkermark. Torpet är avskiljt från det övriga området med en liten skogsridå vilket förstärker 

känslan av landsbygd och skogsmiljö. Under hösten betar Jamtlis får och kor i närheten av torpet och 

och hästhagen ligger också i närheten. Kornhässjor står på åkern och påminner om jordbruket från 

förr. I Per-Albin torpets källare finns moderna bekvämlighter som rinnande vatten, toalett och ett 

modernt litet kök. Detta har underlättat verksamheten för både personal och deltagare. För att öka 

tillgängligheten i torpet har ledstänger satts upp ned till källaren, till andra våningen och farstukvistens 

entré. Ytterligare belysning har installerats i köket. 

Känslan av 40-tal har förstärkts genom att personalen varit klädda i 40-tals kläder. Även övrig 

personal på Jamtli i form av aktörer som de äldre möter är klädda i tidsenliga kläder. En stor skillnad 

ifrån sommarens Historielands verksamhet är att vi som leder verksamheten inte är i roll. Däremot har 

aktörerna varit i roll i en”light version”. 

Andra miljöer som nyttjats på Jamtli har varit Skogskojan, en 50-tals bensinmack med veteranbilar 

och bilverkstad, Jamtlis Ladugård med lantraser som fjällkor, getter, får, höns och hästar, Gamla 

skolan, Bakstugan och Gulleboden – en handelsbod från 1910-30 tal. 

Individualisering utifrån levnadsberättelser: Teman och miljöer har, i nära samråd med 

demenssköterskan, valts med utgångspunkt utifrån deltagarnas bakgrund. Deras levnadshistoria med 

17

etoning på barn-ungdomstiden har varit avgörande för innehållet i verksamheten. Dessutom har 

verksamheten varit årtidsbunden med sysslor som förknippas med den historiska tiden och arbetsåret. 

Sinnesstimulering i form av känsel, dofter, smaker, ljud- och musikupplevelser har varit viktiga 

ingredienser i varje tema. Att koppla olika moment av rörelser som upprepas till temat som t ex att 

mala kaffe med kaffekvarn, såga ved, barka timmer har upplevts positivt. 

”Ett tema som berörde de gamla starkt var besöket i skogskojan. Från torpet åkte vi häst och släde till 

kojan, nedbäddade i fårskinnsfällar. Det väckte starka minnen hos dem som varit uppvuxna på landet 

eller ridit i sin ungdom. Framme vid kojan möttes vi av ”skogsarbetaren Hjalmar” som ville ha hjälp 

med barkning och sågning av ved. Efter den arbetsinsatsen bjöd Hjalmar på kolbullar som stektes i 

stekpanna på eldpallen. Att sitta och titta in i elden och sjunga Dan Anderssons visor väckte mycket 

känslor och minnen. En av männen hade i sin ungdom bott och arbetat i skogen. Han grät av lycka 

och visste inte hur han skulle kunna tacka oss för att han fått uppleva detta igen. Vi som arbetade den 

dagen grät också. Mycket starka känslor väcks i den här verksamheten! Vid dessa tillfällen kan man 

märka hur det glimmar till i blicken av igenkännande och hur det påverkar minnet en stund, om än en 

kort stund men den positiva känslan sitter kvar länge.” (Ur dagbok förd efter aktivitet höstterminen 2009) 

Exempel på genomförda teman: 

Kaffe/ krus - tema. Vi lär känna miljön och varandra i P-A torpet. --- Lek och leksaker, Rim och 

Ramsor --- Musiktema med besök av ”Ulla Billqvist” på fältturné --- Separatoragent på besök med 

separator som demonstreras. Smörkärning med vevkärna. --- Fettisdagsfirande och våffeldagar. Påsk- 

och jultraditioner med julstök --- Kläder och sko – tema, Tvätt – mangling och strykning. 

Tider och grupper: Samma tema har upprepats under två veckor vilket varit en fördel eftersom 

upprepning och igenkännande upplevs positivt. Dessutom har det varit en planeringsmässig fördel. 

Träffarna har genomförts på måndagar kl 10.00 – 12.00 samt 14.00 - 16.00. De flesta har startat med 

en upptakt i Per-Albintorpet. Att återkomma till samma miljö vid varje träff har upplevts som en 

trygghet för deltagarna. Det har också underlättat för färdtjänstbussarna. 

Uppföljning: Efter varje tillfälle har deltagarna fått med sig ett veckobrev hem som berättar kortfattat 

och med lättläst stil vad de upplevt under sitt besök på P-A torpet. Veckobrevet har varit ett sätt att 

försöka befästa upplevelsen samtidigt som de anhöriga i hemmet och hemtjänstpersonalen fått en 

möjlighet att i samtal anknyta till upplevelsen på Jamtli. Veckobrevet har också innehållit foton på 

aktiviteter och föremål som anknyter till temat. 

18

Rekvisita och arkivmaterial 

En fördel har varit att kunna använda sig av den rekvisita som sedan tidigare fanns i P-A torpet. Vissa 

tidsenliga kompletteringar har gjorts främst med inköp av husgeråd, julsaker, skolböcker från 30- 40 

tal och vissa textilier och möbler. 

”Genom att titta, vända och vrida på föremålen minns man lättare olika episoder, miljöer och 

händelseförlopp. Föremålen hjälper till att hitta de äldres minnesöar som vi tillsammans med de äldre 

kan spinna vidare på och utgå ifrån i våra samtal.” (Citat Anneli Persson, demensundersköterska) 

Arkivmaterial från främst Jamtlis bildarkiv i form av uppförstorade bilder som anknyter till temat har 

använts vid varje tillfälle. Viss individualisering har även här kunnat genomföras med bildmaterial 

från deltagarnas hemorter. Skrivet arkivmaterial från museets etnologiska arkiv har också använts. 

Arkivbild från Jamtlis bildarkiv 

De befintliga museilådor som producerades till främst skolor under 1970-80 talen har kommit till 

glädje i projektet. Här kan nämnas ”Leklådan” med spel och leksaker från förr. ”Skolan förr” med 

skolböcker, planscher, mm. 

Öppet-husdagar 

För att kunna nå en större målgrupp har ett antal öppet-husdagar genomförts. Målgruppen har varit 

personer på särskilt boende och hemmaboende med hemtjänst. En viktig bieffekt av dessa dagar är att 

personal från äldreomsorgen och hemtjänsten har upptäckt museet som utflyktsmiljö. De har också fått 

närmare kontakt med vårt arbetssätt och inte minst projektet. Anhöriga har också haft möjlighet att 

delta i arrangemangen. 

Temat och miljön för vårt första öppet hus var husliga bestyr i Per-Albintorpet med besök av ”Ulla 

Billqvist på fältturné ”. På gårdsplanen var stora vårtvätten igång. I värmaren kokades vatten, med 

tvättbrädor och med en handdriven tvättmaskin gnuggades den ren. På klädsstrecken vajade de 

19

nytvättade kläderna. Besökarna fick hjälpa till och vi fick många goda råd om hur tvätten bäst skulle 

gnuggas och ”klappas”. Inne i Per-Albin torpet kunde man återuppleva 40-talet i olika sysslor som bak 

och mangling, lyssna på radioutsändningar och titta på bilder från förr. Runt om på gårdsplanen var 

det uppdukat med kaffebord. Kaffe med hembaktbröd kunde köpas av Jamtlis vänförening, Gynnarna 

som dagen till ära var klädda i 40-tals kläder. Jamtlis bakstuga var också bemannad av Gynnarna som 

sålde nygräddat tunnbröd. 

Ett annat, mer manligt tema, för en öppet-husdag har varit skogsarbete vid Skogskojan. 

Öppet Hus på Per-Albintorpet 

Information om projektet på lokal nivå 

Under projekttiden har föreläsningar om projektet genomförts, vid upprepade tillfällen, till bland 

annat sjuksköterskeelever vid Mittuniversitetet och omvårdnadslinjen på gymnasiet. Olika föreningar 

som Demens- hörsel- och pensionärsföreningar har också informerats. Likaså politiker i Vård och 

omsorgsnämnden samt personal från Östersunds kommun och andra kommuners äldreomsorg. Totalt 

har över 600 personer deltagit vid dessa informationstillfällen som framförallt genomförts av 

demensundersköterska Anneli Persson. Dessutom har information spridits genom Jamtlis övriga 

kursverksamhet, t ex i Tidsresemetodik. 

Reflexioner 

Hemtjänstpersonal och anhöriga: För den demenssjuke är anhöriga och hemtjänstpersonal väldigt 

centrala för att motivera och ”peppa” personen ifråga. En kontinuerlig kontakt mellan hemtjänst, 

anhöriga och museet är därför oerhört viktig. De deltagare som blivit skjutsade till Jamtli med anhörig 

eller av hemtjänstpersonal har vi haft en närmare kontakt med vilket också lett till högre närvaro. 

Teman, val av miljö och tidsepok: De teman som ligger nära deltagarnas egen bakgrund och tidiga 

erfarenheter berör mest. Existensiella teman som rör mat, boende, traditioner, och musik är mycket 

20

uppskattade. Hemmiljön är också mycket central och trots att inte alla varit uppväxta på landet kan de 

känna igen sig i inredning, föremål och ”knastret från järnspisen”. 

De teman som legat senare i tid, t ex 50-talet med Jamtlis bensinmack, har inte varit lika intressant för 

deltagarna. Dels ligger det för nära i tid, dels är det inte en ”hemmiljö” som går att identifiera sig med. 

Att använda sig av en miljö som är för långt bort i tiden kan också skapa problem eftersom det finns 

för lite att relatera till av egna erfarenheter. 

Bemötande: En utmaning har varit att förändra sin egen roll som museipedagog. Från att vara den som 

berättar och leder en verksamhet är man här istället en ”avlyssnare” som följer deltagarnas olika 

minnestrådar, stöttar och i dialog knyter ihop väckta minnen med deras egna levnadsberättelser. Att 

vara lyhörd och fånga stunden är viktigt samtidigt som vår kunskap om människors livsvillkor under 

1900-talet kan berika och utveckla samtalen. Detta givande och tagande har varit mycket stimulerande 

och lärt oss mycket. 

En fördel har varit att dela upp gruppen, förslagsvis i olika rum i torpet. Det underlättar möjligheten att 

fokusera på de enskilda individerna i gruppen samt skapar bättre koncentrationsmöjligheter. På andra 

våningen har ett rum som inte tidigare använts till verksamheten möblerats upp med lämpliga möbler. 

Ett rum att i stillhet dra sig tillbaka till. 

Framtidsvisioner 

Samarbetet med Vård- och omsorgsförvaltningen i Östersunds kommun har varit ovärderligt för 

projektets planering och genomförande och är också en förutsättning för att kunna tänka framåt. 

Gemensamma insatser kommer göras för att hitta möjligheter för att Jamtli ska kunna fortsätta vara en 

mötesplats. Här är visionen att bredda verksamheten till att omfatta både personer med eget boende, 

men även deltagare från särskilt boende. I det senare fallet skulle verksamheten få en tydlig 

fortbildande karaktär för den medföljande personalen, med målet att de även i sitt dagliga arbete ska 

inspireras att arbeta med kulturarvet. 

En ambition är dessutom att sprida de erfarenheter som gjorts inom projektet i form av kurser och 

fortbildning. Detta skulle rikta sig till dels blivande undersköterskor och sjuksköterskor, dels befintlig 

personal som redan arbetar inom vården på särskilt boende och inom dagvård. 

Som ett led i utbildningsinsatserna finns också ambitionen att utveckla möjligheten för äldreomsorgen 

att låna rekvisita och särskilt framtagna ”minneslådor” från museet. 

21

Verksamhet på Västerbottens museum 2009 – 2010 

Västerbottens museum har viss erfarenhet av verksamhet för och med seniorer sedan tidigare. I 

samarbete med Umeå kommun och deras projekt " Kultur för seniorer", "Sakta vi gå genom stan" och 

"Generationer i samverkan" har olika typer av aktiviteter bedrivits, både i Gammlias miljöer och i 

länsmuseets utställningar. Syftet med denna typ av verksamhet är att utveckla metoder för livslångt 

lärande, berättande och dialog, utifrån grundsynen att kultur ger hälsa. Museets seniorverksamhet 

går även i linje med museets mångfaldsplan som betonar vikten av att alla invånare i länet ( i detta fall 

oavsett ålder och/eller funktionsnedsättning) ska ha tillgång till sitt kulturarv. 

Samverkan med äldreboenden i Umeå kommun 

Verksamheten på Västerbottens museum har bedrivits tillsammans med seniorer och personal på två 

äldreboenden i Umeå; Dragonens äldrecenter och Sjöjungfruns äldrecenter. Äldrecenter är ett 

samlingsnamn för två olika boendeformer under samma tak, korttidsboende och särskilt boende (som 

är permanent). Det kan även finnas olika typer av dagverksamhet. 

Deltagarna i projektet har varit seniorer från både korttids- och särskilt boende. Dragonens äldrecenter 

har varit med i projektet under både 2009 och 2010, och Sjöjungfruns äldrecenter har deltagit endast 

under 2010. 


Urvalet av deltagare har gjorts utifrån vilka som varit intresserade och haft stort behov av mental 

stimulering. Deltagarnas minnesfunktioner har varierat, från lätt demens och lindriga 

minnesnedsättningar till personer med normal minnesfunktion. Aktiviteterna har anpassats till 

deltagarnas intressen och önskemål. De flesta har deltagit vid flera olika aktiviteter, men vissa har bara 

varit med vid enstaka tillfällen. 


Aktiviteterna har planerats och genomförts i samarbete med rehabiliteringsassistenterna Gun Edlund 

och Marie Åström på Dragonens äldrecenter och volontären Gunnel Malmberg på Sjöjungfruns 

äldrecenter. De har även valt ut de deltagande personerna och själva deltagit vid aktiviteterna. Från 

museets sida har en museipedagog på deltid planerat, genomfört och utvärderat verksamheten. 


För att skapa en trygg och trivsam atmosfär där alla ska känna sig sedda och hörda har grupperna varit 

små. Det har oftast bara varit tre till fem deltagare, men vid vissa tillfällen har det varit upp till åtta 

personer. Antalet vårdpersonal som medverkat har varierat beroende på antal deltagare, och har 

22

varierat mellan två och fem personer. 

Målsättningen vid minnesträffarna, som varit ca två timmar långa, har varit att aktiviteterna ska trigga 

flera sinnen för att deltagarna ska få en så stark minnesstimulering som möjligt. Stor vikt har lagts vid 

samtal och tankeutbyte, och fikastunden har haft en viktig funktion då deltagarna kunnat dela med sig 

av de minnen som dykt upp. Verksamheten har genomförts både i friluftsmuseet Gammlias miljöer 

och i Västerbottens museums utställningar, vilket gett möjlighet till många olika minnesupplevelser. 

Verksamhet på Gammlia: I Fiske- och sjöfartsmuseet har aktiviteter med fisketema bedrivits vid några 

olika tillfällen, med deltagare som har stort intresse för fiske och båtliv. Bland båtar, fiskeredskap och 

tjärdoft och till tonerna av ”Gamla Nordsjön” med Harry Brandelius har många spännande 

fiskeminnen väckts till liv. Till kaffet har det ibland serverats rökt sik på tunnbröd för att förstärka 

upplevelsen ytterligare. I Wallmarksgården har ”Hushållssysslor från förr” bedrivits vid ett flertal 

tillfällen. Sittande runt den öppna spisen och till ljudet av den sprakande brasan har deltagarna bl a fått 

mala kaffe, kärna smör, tälja i trä och karda ull. Efter att kaffet kokats över elden har det avnjutits 

tillsammans med det nykärnade smöret på tunnbröd. I skenet av endast levande ljus berättades många 

gamla minnen. Det nybyggda nordsamiska vistet har bara hunnit användas vid en minnesträff. Runt 

järnspisen inne i kåtan tittade seniorerna på olika samiska föremål och hantverk och berättade om sina 

minnen av möten med samer och samisk kultur. I Gammlias bagarstuga har det anordnats 

seniorbakning vid ett flertal tillfällen tillsammans med Umeå kommun, Kultur för seniorer. Att få 

möjlighet att kavla, ringla och grädda bröd på en vedeldad häll var ett kärt minne för många. 

Kaffestund med rökt sik och tunnbröd i Fiske och sjöfartsmuseet 

Verksamhet på Västerbottens museum: Under vinterhalvåret har minnesträffarna anordnats inne på 

museet under olika teman utifrån deltagarnas intressen och önskemål. Utställningsbesök och 

filmvisning i Bio Abelli har kombinerats inom teman om bl a skidor och skidåkning, lumparminnen, 

flottning, ullberedning, beredskap och ransonering, fiske och båtliv. De utställningar som har använts 

23

är museets basutställningar, Svenska Skidmuseet, Forum och utställningen ”På liv och död – att vara 

människa 1809” om sista kriget på svensk mark. I samband med ulltemat fick deltagarna karda och 

tova ull. De filmer som har visats har varit både museets egna filmer, t ex om flottning i Umeälven och 

om slaget i Ratan, och filmer från Mediecenter i Umeå, framförallt Utbildningsradions serie ”Barnens 

århundrade”. Avsnitten om 30-, 40- och 50-talet, med en rik blandning av viktiga händelser, musik, 

mode och dans från respektive decennium, har väckt många minnen och lockat till många skratt. 


Förutom föremålen som finns i miljöerna och utställningarna, har även en stor mängd av museets 

rekvisitamaterial använts. Kaffekvarn, kaffepanna, smörkärna, ull och kardor är bara några exempel på 

rekvisita som varit väldig viktig i verksamheten. Det har även gjorts vissa nyinköp av rekvisita. Bilder 

på olika teman från museets foto-rekvisitaarkiv har också använts i verksamheten. 

Genom samarbete med Monica Forsberg och studieförbundet Bilda har deras Minneslådor varit 

placerade på museet under projekttiden. De lånas ut till äldreboenden i kommunen, men har även 

kunnat användas vid minnesträffarna. Minneslådorna är gjorda utifrån teman som t ex Lanthandeln, 

Årets högtider, Kafferepet, Fiskekonten och Necessären. Tack vare minneslådor har deltagarnas 

minnen från ungdomstiden kunnat förstärkas med t ex laxrosa strumpebandshållare, doften av 

parfymen 4711, rakvattnet Aqua Vera och surrogatkaffe av sekoria. 

De cd-skivor med musik, som medföljer böckerna ”Nycklar till minnenas dörr” och ”Glänta på 

minnenas dörr” av Monica Forsberg och Birgitta Näsman, har också använts i verksamheten. Skivorna 

innehåller en bra blandning av kända låtar från 20-, 30- och 40-talet, som har bidragit till att förstärka 

minnesupplevelserna. 


Information om Minnesprojektet har skett vid ett flertal tillfällen och för olika intressegrupper, bl.a; 

Västerbottens museums styrelse, Umeå kommuns demensteam, lokala inom ramen för projektet 

”Generationer i samverkan” arrangerat av Kultur för seniorer, Umeå kommun, arbetsgruppen för 

seniorverksamhet inom Folkhälsonämnden vid Västerbottens läns landsting, samt information för hela 

nämnden vid ytterligare ett tillfälle. Projektpresentation har även skett i samband med ett 

kulturevenemang för seniorer arrangerat av ABF på Norrlandsoperan samt för medlemmar på HSO:s 

årsmöte. 

Totalt har ca 400 personer tagit del av information om projektet. 

Reflexioner 

Fysisk tillgänglighet: Denna typ av verksamhet ställer stora krav på den fysiska tillgängligheten. 

24

Många av deltagarna har varit rullstolsburna eller använt rullator, och flera av miljöerna på Gammlia 

har under projekttiden funktionsanpassats för denna målgrupp. Det har byggts ramper till flera av 

gårdarna och höga trösklar har avlägsnats. Det finns dock fortfarande miljöer som på grund av sin 

otillgänglighet inte kan användas i verksamheten, t ex den gamla skolan. Bristen på toaletter ute på 

Gammlia området var ett annat problemområde i början av projektet, men detta avhjälptes under 

sommaren 2010 med byggnation av flera nya fina toaletter. En annan anpassning som gjorts har varit 

att placera ut bänkar för att skapa viloplatser ”efter vägen” där man kan hämta nya krafter. 

Färdtjänst: Verksamheten har ibland påvisat konflikter mellan bevarandeintressen och tillgänglighets 

intressen, t ex konflikt mellan museets önskemål att hålla gårdstunet bilfritt för bevarande av miljön 

och tillgänglighetsbehovet att få köra färdtjänstbussen så nära gårdarna som möjligt. 

Mental tillgänglighet: Även den mentala tillgängligheten har uppmärksammats i projektet. Det faktum 

att de flesta av miljöerna på Gammlia gestaltar en sådan avlägsen tid att inga nu levande personer kan 

”känna igen sig” eller ha några egna minnen kopplade till miljön som helhet, är ett problem som på 

sikt måste lösas. Det finns dock användbara element och föremål även i 1800-talsmiljöer, t ex den 

öppna spisen i köket och bakugnen i bagarstugan. 

Kaffe mals vid öppna spisen i Wallmarksgården på Gammlia 

Bemötande: Även bemötandet, som är en viktig del i den mentala tillgängligheten, har anpassats till 

denna målgrupps specifika behov. Att inleda besöket med att få hälsa genom att ta i hand och 

presentera sig är väldigt viktigt, liksom att få veta var man är och vad som ska hända. Att lyssna mera 

än att tala kan vara en utmaning för en museipedagog/guide, som är van att berätta och dela med sig av 

sin kunskap. 

Synpunkter från personal och deltagare: Den deltagande personalen har varit väldigt positivt inställd 

till verksamheten. De har tagit foton vid träffarna, för att kunna använda för återkoppling och samtal 

25

efter besöket. De har satt upp bilderna på anslagstavlor på avdelningarna och även gjort små 

bildfoldrar av genomförda aktiviteter till de deltagande seniorerna. Detta har varit mycket uppskattat 

av både seniorerna och deras anhöriga. Deltagarna har också haft en positiv inställning till besöken! 

En man blev så peppad av träffarna med fiskeminnen och fiskefilmer att han bestämde sig för att sätta 

upp ett mål för sig själv; att träna för att kunna göra en fisketur nästkommande sommar. 

Sammanfattningsvis har det varit en fantastisk upplevelse att få ta del av seniorernas glädje och 

tacksamhet, men även deras berättelser och minnen. Det var ett magiskt ögonblick när en man som 

tidigare varit väldigt passiv, steg fram till bakbordet i bagarstugan och började kavla deg med stark 

och ungdomlig svung. Med tårfyllda ögon upprepade han gång på gång: ”Ni förstår inte vad det här 

betyder för mig”. 


Förhoppningsvis ska denna meningsfulla verksamhet kunna fortsätta utvecklas och på sikt ingå i 

museets basverksamhet. I museets planer för ett ”Gammlia för alla” har denna målgrupp sin givna 

plats. En annan vision är att få till stånd olika typer av generationssamverkan. Att skapa arenor och 

aktiviteter där barn/unga och seniorer kan mötas och utbyta erfarenheter är väldigt angeläget i dagens 

samhälle där gamla och unga i allt högre utsträckning lever i skilda världar. 

Verksamhet på Murberget 2009-2010 

Under 2008 genomfördes som försöksverksamhet projektet ”Minnesnycklar till alla sinnen”. I 

projektet ville vi använda oss av våra byggnader och miljöer på friluftsmuseet för att i samverkan 

med äldreomsorgen rikta oss till personer med demenssjukdom. Den direkta bakgrunden till projektet 

var bl a personliga upplevelser tillsammans med nära anförvanter samt möten med äldre besökare på 

friluftsmuseet. Att inom ramen för museiarbete kunna känna att arbetet har en betydelse för svagare 

grupper i samhället ger vårt arbete en större grad av meningsfullhet. Tack vare projektet ”Kommer du 

ihåg?” kunde verksamheten fortsätta och utvecklas vidare. 

Samverkan med äldreomsorg och socialförvaltning i Härnösands kommun 

Samverkan med Härnösands kommun fördjupades under hösten 2009 i och med samverkan med Per 

Hägglund, psykiatri- och demenskonsulent och anhörigkonsulent Marie Hägglund. Tack vare dem 

fick vi stöd i att utveckla reminiscensteorin till ett medvetet verktyg i planering, verksamhet och 

utvärdering. Per Hägglund tog aktiv del i verksamheten under 2009. Under 2010 hjälpte han och hans 

medarbetare oss med förberedelser och planering av hur besöken på bästa sätt skulle kunna 

genomföras. De ordnade med transporter och valde ut de personer från särskilt boende som bäst 

skulle kunna tillgodogöra sig besöken på Murberget. De såg också till att besöken följdes upp med 

26

samtal på boendet efter besöket. På deras inrådan arbetade vi under 2010 med stabila grupper där de 

gjort urvalet och där det var återkommande träffar. Samverkan med Härnösands kommun har därmed 

fortlöpande utökats och utvecklats under projekttiden. 

Vi blev nu mer alltmer bekanta med demensvårdens teori och praktik vilket kom att tillföra vårt 

arbete nya infallsvinklar. Vår egen grund för arbetet låg i pedagogisk och kulturhistorisk verksamhet 

där igenkännande och gemensamma erfarenheter att ta fasta på alltid är en utgångspunkt i den 

pedagogiska situationen. I besökarens egna upplevelser och frågor finns förutsättningen för 

igenkännande och intresse. Att möta besökaren på hans eller hennes villkor och förutsättningar är 

viktigt oavsett ålder och allmäntillstånd. På så sätt fanns både empiri och empati med i vår 

ursprungliga ”verktygslåda”. Reminiscensteorin blev nu ett mer medvetet verktyg och vi fick ny 

kunskap som berikade vårt arbete. Projektet möjliggjorde nya erfarenheter, det pedagogiska arbetet 

riktades till en ny grupp av besökare och vi fick därmed kompetensfördjupning och en delvis ny 

riktning på vårt arbete. 


2009: Inbjudningar skickades under 2009 ut till Lupinens dagvård, Härnögården, Högsjögården, 

Brunnegården, Ädelhem, Södergården, Ugglans äldreboende, Koltrastens äldreboende och 

Älandsgården. Nio grupper med äldre och vårdpersonal tackade ja. Grupperna bestod till övervägande 

del av kvinnor. Varje besök varade i mellan två och tre timmar. Gruppernas storlek varierade utifrån 

personalsituationen och de boendes dagsform. Som mest var sexton personer samlade. Besöken var 

förlagda till eftermiddagarna. Förmiddagsbesöken upplevdes av personalen som svårare att hinna 

genomföra med morgonprocedurer som tog mycket tid i anspråk. 

2010: Verksamheten byggde de första åren på riktade inbjudningar till kommunens särskilda 

boenden. På Per Hägglunds inrådan bestämde vi nu att arbeta med ett par grupper som skulle ges 

möjlighet att återkomma vid flera tillfällen. Dessa grupper skulle bestå av maximalt fem - sex 

personer. Därigenom räknade vi också med att bättre kunna följa upp och utvärdera resultatet av 

besöken. Mellan den 22 september och den 15 december 2010 bjöd vi in de två utvalda grupperna till 

åtta träffar. Den ena gruppen kom att besöka oss fem gånger, medan den andra besökte oss tre gånger. 


Vårt koncept och vår budget var till stor del beroende av egen personal. Projekt- och 

verksamhetsansvarig 2008 – 2010 var en antikvarie med stöd av projektsamordnaren samt under 2010 

ytterligare en antikvarie/pedagog. Vi insåg att det var viktigt att vara två personal för att kunna 

tillgodose allas behov. Vissa av deltagarna hade väldigt lätt att ta för sig i sociala sammanhang vilket 

medförde att de som var försiktiga inte kom fram. Är man två kan man parera detta på ett bra sätt. 

27

Erfarenheterna från 2009 visade att det måste vara minst två antikvarier/pedagoger för att 

verksamheten skulle upprätthålla stabilitet och kvalitet. 


Miljön: Prästgårdens 1940-talsmiljö var självklar för oss att arbeta i. Brasor i vedspis och öppen spis 

gav en extra stämning och upplevelse. Vi använde oss av alla de resurser för sinnliga upplevelser 

från en nu svunnen tid som prästgården kunde erbjuda våra besökare som alla varit unga på 1940- 

talet. 

Radioprogram avlyssnas i Prästgården 

Jul på Murberget : Besöken/aktiviteterna planerades under 2009 till tiden före jul. Erfarenheterna från 

det tidigare projektet gjorde att vi ville komma ifrån sommarperioden med semestrar och vikarier. Det 

var viktigt med en kontinuitet tillsammans med den fasta personalen på boendena. Rummen i 

Prästgården hade dekorerats med tidsenligt julpynt, som man kunde titta, känna, vända och vrida på. 

Besökarna bjöds på kokkaffe med julbröd och lyssnade till julmusik från 1930–40-talen på den gamla 

radion. Parallellt pågick aktiviteten ”Julstök i Wendelas kök” med förskolebarn på förmiddagarna. 

Spåren av pyssel och pepparkaksdoft dröjde kvar till eftermiddagens besök och tillförde miljön något 

positivt. 

”Jul på Murberget” pågick mellan den 24 november och den 11 december år 2009. Besöken byggde 

på enkla men genuina upplevelser av brasor, vedspis, berättelse, högläsning etc. Vi tyckte det 

fungerade bra och vi fortsatte därför under 2010 med adventstid och julförberedelser. 

Kaffestunden: De gav träffarna en bra start, skapade strukturer och förmedlade en känsla av 

gemenskap och igenkännande. I prästgårdsmiljön fanns möjlighet att få vandra runt och ”kika in” i 

garderober och byrålådor och frihet att få slå sig ner var man ville och bläddra i fotoalbum, tidningar 

och böcker. Man kunde lyssna till sång, musik och radioreportage från ungdomsåren. 

28

”Nu gasar vi”-mopedutställning: 2010 lade vi till fler teman och använde oss också av museets 

utställningar. Vi arbetade bl a med mopedutställningen ”Nu gasar vi”. Besökarna bjöds på 

stämningsbilder, dofter, föremål och berättelser om mopeder. Under en av träffarna lyssnade vi på 

radioinspelningar med händelser från 1940-talets Sverige, hämtade ur Sveriges Radios arkiv. En 

annan gång visade vi fotografier med stads- och miljöbilder från det gamla Härnösand. I november 

började vi med igen med julförberedelser som aktivitet. 


Eftersom prästgården är en fungerande miljö är huset fullt av rekvisita som används, t ex kaffekvarn, 

kaffepanna, porslin m.m. Det togs också fram extra material som förstärkte minnesupplevelserna. De 

teman som utarbetats innehöll också fotografier, föremål, tidningar och tidskrifter, CD skivor med 

radioinspelningar av musik, föredrag, sport (Sven Jerring kommenterar Gunder Hägg 1942), men 

också kläder, höfthållare och silkesstrumpor. Den gamla adresskalendern från Härnösand (1941) hade 

en stor betydelse. En brukare frågade varje gång " Var är boken? 

Porslinsskåpet i Prästgården 


Projektet har uppmärksammats med två tidningsartiklar och ett radioinslag. I Länsstyrelsens 

Livsmiljöbokslut i Västernorrlands läns omnämns projektet i positiva ordalag. (Livsmiljö och 

Folkhälsa i Västernorrland. Bokslut för 2 008). 

29

Reflexioner 

De samlade erfarenheterna, utvärderingarna och vår subjektiva bedömning visar att våra respektive 

arbetsinsatser inom projektet bidrog till att höja målgruppens livskvalitet. Vi från museets sida hoppas 

på att den goda samverkan, som kommit till stånd mellan museet och Härnösands kommuns 

äldreomsorg, skall kunna bli mer stadigvarande. Tillsammans kan vi bygga broar mellan en persons 

förflutna och nutid, stimulera sällskaplighet och öka förståelsen för de äldres livshistoria, bevara och 

överföra det kulturella arvet från de gamla till personal inom såväl museum som vård, samt, hoppas 

vi, bekräfta identiteten, uppmuntra självkänslan samt ändra balansen mellan givande och tagande. Att 

arbeta med en särskild grupp som träffas ett antal gånger ger betydligt mer än enstaka besök. Genom 

att ha ett flertal träffar bygger man förtroende och igenkännande. Vi som pedagoger har också lättare 

att tillgodose allas behov när vi lär känna varandra. Våra möten ska kännas vardagliga och naturliga 

Besökarna ska känna sig välkomna och viktiga är primärt i verksamheten. Prästgårdens lugn ger en 

trygghet där alla slappnar av och känner sig som hemma. Att kunna arbeta med alla sinnen på ett 

liknande sätt som när man arbetar med barn är mycket gångbart. Man kan vidröra barndomens 

minnen på så många sätt. 

Vårt koncept byggde på att de inbjudna grupperna kom till oss, på besök i friluftsmuseets genuina 

miljöer. Det har inte funnits ekonomiskt utrymme för uppsökande verksamhet. Vi riktade oss därför 

inte utanför Härnösands Kommun. Det är inte realistiskt att gamla människor ska göra långa resor för 

att delta i de här aktiviteterna, det blir då snarare tröttande än stimulerande. Tankar finns dock på ett 

samarbete med hembygdsföreningar ute i länet för en liknande verksamhet. Men till detta krävs 

resurser. 

Besöken vid länsmuseet uppskattades av de äldre som tidigare inte fått ta del av denna kulturskatt. 

Samverkansprojektet har gjort detta tillgängligt för denna grupp av äldre med specifika behov. För 

länsmuseet har det inneburit att man når grupper av samhällsmedborgare som man vanligtvis har 

svårt att nå. Äldreomsorgen i kommunen har ofta besökt länsmuseet. Det har dock inte varit så 

tillgängligt och så levandegjort som vid detta samverkansprojekt då pedagoger gjort kulturen levande. 

28 


Den verksamhet som genomförts på Murberget, både före och under projektet har varit oerhört 

givande och bidragit till positiva effekter på museet. Förhoppningar finns om att verksamheten på ett 

eller annat sätt ska kunna hållas levande fortsättningsvis, även då i samverkan med Jamtli. 

Ambitionen är att fortsätta samverka med Härnösands kommun för att hitta former för utveckling av 

den nu påbörjade och framgångsrika verksamheten . 

28 Per Hägglund 

30

Verksamhet på Kalmar länsmuseum 2009-2010 

Kalmar läns museum har i över 25 år arbetat med kulturmiljöpedagogik. Museet har en lång erfarenhet 

av att arbeta med gruppen ”yngre” pensionärer, främst genom ett nära samarbete med 

hembygdsföreningar, men även genom att arrangera studiecirklar för målgruppen. På våra tidsresor 

deltar ofta pensionärer och en skräddarsydd tidsresa gjordes för personer med demenssjukdom i 

Högsby år 2008. Dessa erfarenheter och det kulturmiljöpedagogiska arbetssättet, vilket bygger på den 

lokala närmiljön och har klara likheter med reminiscensmetoden, låg till grund för projektet 

Samverkan med kommuner 

Två kommuner i Kalmar län, Mörbylånga och Kalmar, valdes ut som pilotkommuner och kom att ingå 

i projektet. Kommunerna, via tjänstemän inom vård och omsorg, utsåg i sin tur de särskilda boenden 

och träffpunkter som skulle delta. 


Målgruppen har varit de personer som fortfarande har eget boende men som uppsöker dagverksamhet, 

samt de som bor på särskilt boende. Vissa av dem har varit personer med demenssjukdom. 

I Kalmar deltog demensboendet Trädgården som består av 32 lägenheter, träffpunkterna Mjölkörten 

och Skogsrået. I Mörbylånga kommun ingick det särskilda boendet, Äppelvägen med 40 lägenheter 

samt träffpunkten Ladan. Trädgården är ett renodlat demensboende, på de övriga platserna finns både 

äldre med och utan demenssjukdom. 

Totalt har 24 aktiviteter genomförts med dessa målgrupper under projekttiden. Aktiviteterna har 

genomförts inomhus alternativt utomhus i nära anslutning till boendena och träffpunkterna. Antalet 

deltagare på dessa träffar var totalt 578 pensionärer och 35 barn. Grupperna har varierat mellan 

alltifrån fyra till 80 personer per aktivitet. Ibland har grupperna varit blandade med deltagare med och 

utan demenssjukdom. 


Från Kalmar länsmuseum deltog personal från museets kulturmiljöpedagogiska enhet med antikvarier, 

pedagoger, historiker och textilexpert. Sammanlagt har tio personer från museet varit involverade, 

dock i olika hög grad och beroende på aktivitet. Projektansvaret har legat på en antikvarie med 

pedagogisk kompetens. 

Kommunernas personal har varit såväl tjänstemän inom vård- och omsorg som vårdpersonal på 

boende och träffpunkter, samt dess chefer. 

31


Utbildningspaket: Som grund för projektet gjordes ett utbildningspaket för projektdeltagarna. För att 

få rätt utgångspunkt besökte personal från Kalmar länsmuseum samtliga fem platser och pratade med 

personal och vårdtagare. Vid besöken gjordes besiktningar på platserna med inventering av de 

närliggande lokala kulturmiljöerna och möjligheter att använda dem i projektet. Inför besöken 

undersöktes arkiv för att få fram historiskt material om platserna. 

Utefter resultaten av besöken, önskemål och dialog mellan museet, vårdpersonal och Margareta 

Hagberg, fil doktor och forskare inom geriatrik vid Linnéuniversitet som varit projektets vetenskapliga 

rådgivare, sattes ett utbildningspaket ihop, vilket genomfördes under år ett i projektet. Utbildningen 

kom att innehålla en historisk tillbakablick på 1900-talets historia. Detta för att ge vårdpersonalen en 

insikt i vilken samhällskontext deras vårdtagare har verkat och vuxit upp i. Utbildningen tog också upp 

etik, välbefinnande och livskvalitet hos äldre, platsernas historia samt hur kultur och historia kan 

användas som pedagogiska hälsobringande verktyg. Goda exempel presenterades även av 

vårdpersonalen. Efter utbildningarna och de personliga besöken fick personalen och vårdtagarna önska 

vilka aktiviteter de ville genomföra på sina respektive boende och träffpunkter. Önskemålen kom att 

ligga till grund för de aktiviteter som genomfördes under resterande del av projektet. Totalt har fem 

utbildningsträffar med personal som ingått i projektet genomförts. 

Träffpunkt- Ladan: 

En dansbaneafton: Enligt personalen kom dansbanorna och vad som där skedde ofta upp till samtal. 

Tillsammans med de äldre samtalade museets personal kring denna tid. Från museet hade tidsenliga 

föremål och kläder samt cd-skivor med musik från tiden tagits med för att hjälpa minnet på traven. 

Berättelserna handlade om allt från kärlek, fylleri, till dansband. Berättelserna ”omvandlades” till en 

dansbaneafton. En inomhusdansbana med björkar, kulörta kulor, dansband, dansbiljetter, tombola, 

chokladhjul, korv i papper, bollkastning, tidstypiska kläder och mycket mer byggdes upp. Det blev en 

härlig tillställning där såväl rollatorer som rullstolar fanns med på dansgolvet. Musiken och miljön var 

så medryckande att ett par faktiskt reste sig ur rullstolarna och tog ett antal danssteg! Även boende 

från Äppelvägen var inbjudna och deltog. Kommentarerna från deltagarna var mycket positiva: Jag 

vill ha en korv! Jag är hungrig. Svea 86 år som har svårt att äta. Det var så här det var. PRECIS! 

Kalle 84 år som spelat på många danser förr. Jag dansade två danser, tänk att jag skulle få dansa 

igen! Edith 92 år. Jag var tvungen att lägga mig ner när jag kom hem, minnena sköljde över mig! 

Rune 81 år (Samtliga namn i texten är fingerade) 

32

Inbjudan till sommarfest på Ladan med dans 

Modevisning och lokal historia: En modevisning kopplad till den lokala historien genomfördes på 

Ladan. Först ut på catwalken var stenåldersdamen Disa. Samtidigt berättade museipersonal en kort 

berättelse om den intilliggande stenåldersboplatsen. Därefter fortsatte modevisningen framåt i tiden, 

varje tidsperiod kopplad till den lokala historien. 

Minneslådor: I projektet användes minneslådor innehållande ca 200 föremål från 1900-talet. Dessa 

introducerades av museipersonal till såväl vårdpersonal som de äldre. Föremålen användes därefter av 

vårdpersonalen vid ett flertal tillfällen och väckte otaliga minnen. Ransoneringskorten förde oss till en 

dag under efterkrigstiden. En Palmolivtvål gav upphov till berättelsen om en barndom som krigsbarn 

från Finland. 

Demensboende - Äppelvägen: 

Modevisning och kaffekalas: På Äppelvägen gjordes en modevisning, även den från stenåldern och 

fram till nutid, dock med större fokus på 1900-talet. Här hade mannekängerna en hel del föremål med 

sig som kom att skickas runt. Hattar och kläder fick provas av deltagarna efter visningen. Ytterligare 

en stor aktivitet med samtliga boende inbjudna var ett kaffekalas anno 1905. I förväg skickade museet 

ut en inbjudan till alla boende. Många kom uppklädda. Andra erbjöds, om de ville, att låna tidstypiska 

kläder från kostymateljén på Kalmar läns museum. Dukningen var med tidstypiskt porslin, blommor 

och vita dukar. Den lokala prästen deltog i kaffekalaset och sju sorters kakor avsmakades. 

Besök i museet: Fyra äldre kom till museet på besök, två herrar och två damer. Herrarna som tidigare 

varit framgångsrika fotbollsspelare fick besöka utställningen ”Fenomenet fotboll”. Utställningen 

33

uppskattades och deras egna berättelser var det ingen hejd på. Damerna besökte kostymateljén. 

Tillsammans dracks kaffe i museets sekelskiftescafé och besök i utställningen om konstnärinnan Jenny 

Nyström. 

Julpynt med gotter: Innan jul gjordes ett julbesök på Äppelvägen där juldekorationer skapades vilket 

blandades med julberättelser och julgodis. 

Boende på Äppelvägen deltog även vid dansbanan och modevisningen på Ladan, se ovan. 

Träffpunkt – Mjölkörten: 

Muntligt berättande & krogliv: Som en del i projektet prövades metoden muntligt berättande, något 

som Mjölkörten gärna ville prova. Därför kom vi att göra besök hos dem med olika berättarteman. En 

antikvarie berättade folksagor, sägner samt berättelser som var knuta till föremål som var medtagna. 

Egna berättelser kom om föremålen man själv använt och vad som skett i livet. Berättelser med 

förklaringar till ordspråk som t ex ”God dag yxskaft” och ”Surt sa räven” med flera kände många igen 

samt gav andra förklaringar till ordspråkens uppkomst. Med anledning av att Mjölkörten ligger nära en 

plats där det från 1700-talet fram till början av 1900-talet låg en krog, Piparekrogen, så var ytterligare 

ett tema krog och krogliv i gången tid med utgångspunkt i den lokala kulturmiljön. Ämnet väckte 

uppmärksamhet och en lång rad av frågor med anknytning till mat, transport och alkohol uppkom. 

Men samtalet kom även in på spännande livsöden från deltagarna där de gjorde kopplingar tills sina 

egna liv. Berättarträffarna väckte många minnen och efteråt pratades det mycket om det som kommit 

upp. En kommentar från en äldre herre efter att ha lyssnat på sagor och sägner var: Det var som att 

komma tillbaks till barndomen! Sven 92 år 

Minneslådorna: På Mjölkörten blev de ett tillskott, de hade redan innan skapat en handväska med 

typiskt innehåll som ofta används i reminiscensarbetet. 

Träffpunkt- Skogsrået: 

På tidsresa till medeltiden: Från Skogsrået kom ett något oväntat önskemål, de ville göra en tidsresa 

till medeltiden. Förklaring kom i och med att flertalet hade deltagit i Kalmars stora unionsfirande 1997 

samt sett skolelever som i närheten gjort en tidsresa med museet till medeltiden. Under den 

förberedande träffen inför tidsresan blev diskussionerna många om vad man upplevt 1997 och 

medeltiden i allmänhet. En härlig varm junidag var det dags att sjösätta vår medeltidsresa. Samtliga 

deltagare bytte till tidsenliga kläder, inbjudna var även Skogsråets granne, en förskola vilka deltog. 

Tillsammans med rullstolar, kryckor, rullatorer och övriga moderna hjälpmedel begav vi oss tillbaka 

till år 1397 till Berga by, vilken låg där Skogsrået ligger idag. Längs med en medeltida väg väntade vi 

på drottning Margaretas intåg till Kalmar. Under tidsresan pågick många aktiviteter som deltagarna 

deltog i efter förmåga oavsett ålder. De äldre och barnen samarbetade fint i aktiviteterna och båda 

parter upplevde ett stort utbyte av varandra. 

34

Tidsresa till medeltidsdag 

Besök i museet: Herrarna från Skogsråets ”herrklubb” kom på museibesök, för att se museets 

fotbollsutställning. De var mycket intresserade och många minnen kom fram. 

Minneslådor: En dam, över 90 år tog jojon och uppvisade konster, i ordets rätta bemärkelse. En annan 

dam med demenssjukdom blev överlycklig över kaffekvarnen och ville knappt sluta mala. 

Demensboende – Trädgården: 

Minneslådor: Minneslådorna kom först till Trädgården och kom att stanna något längre där än hos 

övriga. Här fick såväl museipersonal som vårdpersonal tillsammans arbeta ett flertal gånger med 

lådorna och dess innehåll för att finna en god metod. Det första som skedde med lådorna var dock att 

vårdpersonalen tog initiativ till en utställning. De tog större delen av sitt personalrum och gjorde om 

det till utställningslokal och bjöd in till vernissage á la 50-talsstil. Lådorna kom sedan att användas på 

trivselträffar, i mindre grupper. 

Vardagssysslor: Vid två tillfällen arbetade vi med ”vardagssysslor” så som att kärna smör, rensa 

svamp, mala och koka ”kokekaffe”, broderier, montera en köttkvarn, nysta garn m.m. Deltagarna 

visade på mycket kunskap och deltog glatt. De var experter på ”sina områden”. 

Utökad utbildning: Den personal som deltog i den historiska utbildningen på museet önskade att även 

övrig personal på Trädgården skulle få ta del av denna, så vid två tillfällen var museets historiker på 

plats och föreläste om 1900-talets historia. 

Museibesök: Fyra äldre från Trädgården kom på museibesök. Tillsammans besöktes museets 

handelsbod, gamla skolsal, kök och fik. I handelsboden, som är full av olika föremål, lät vi samtalet 

styras beroende på vad deltagarna fann av intresse. I skolsalen skrevs det med bläck och krita, samt 

räknades på kulram. Historier kring skamvrån kom på tal och psalmer sjöngs. I det gamla köket 

berättades historier av en antikvarie vilka åhörarna med lätthet följde med i och njöt av. 

35

Muntligt berättande: Fler berättelser fick pensionärerna vid ett senare tillfälle på Trädgården då en 

antikvarie kom och berättade julberättelser. När Tomten av Viktor Rydberg, elva verser lång, 

deklamerades var det många av de äldre som läste med i texten och en dam som tidigare varit helt 

frånvänd, höjde blicken och höll en stark ögonkontakt hela dikten igenom, för att när dikten var färdig, 

försjunka ”bort igen”. 


Inom projektet har det inhandlats och tillverkats rekvisita till en del av aktiviteterna men också för 

uppbyggandet av minneslådor. Då önskade föremål inte alltid är lätta att finna i ordinära butiker har 

secondhand, loppisar och museets egen verkstad varit till stor hjälp. De föremål som har blivit mest 

uppskattade är leksaker, hattar, militära föremål samt föremål som anknutit till tidig vuxen ålder. Till 

de större eventen, t ex dansbanan togs det fram tidstypisk dansbaneaffisch, tombola och chokladhjul 

efter deltagarnas beskrivningar. 


Projektet har varit mycket uppmärksammat och omnämnts i media vilket har lett till förfrågningar om 

projektet. Museipersonal har informerat såväl telefonledes till flertalet vårdinrättningar i länet som har 

önskat delta, samt föreläst och informerat i olika sammanhang, t ex på äldreveckan i Kalmar, för 

Fokus, (enheten för forsknings- och kunskapsutveckling inom Individ- och familjeomsorgen i Kalmar 

län), och samtal har förts med Arne Sjöberg, verksamhetschef vid geriatriska kliniken vid 

Länssjukhuset i Kalmar, som visat projektet stort intresse. 

Reflexioner 

Projektet har varit ett aktivt projekt i den bemärkelsen att grundtanken har varit att deltagarna ska vara 

så delaktiga de kan och önskar, utifrån sina personliga förutsättningar. Uppläggen för de olika 

aktiviteterna valdes så att de var av olika karaktär, t ex användes olika arbetssätt att nå minnena och 

samtalet bl a genom kulturmiljöer, muntligt berättande, föremål, tidsresa, modevisningar och 

museibesök. Här följer korta reflexioner kring de olika metoder som använts under projekttiden. 

Utbildningsfasen: Utbildningen var en god grund och en viktig del i projektets framgång. Deltagarna 

tyckte det var värdefullt att få den historiska genomgången och menade att det skulle öka förståelsen 

för deras vårdtagares liv och metodiken kunde ge nycklar in till samtal. För museipersonalen var det 

viktigt att få större förståelse för åldrandet och ta del av vårdpersonalens kunskaper och kompetens. 

Museibesöken: Besöken var mycket positiva upplevelser. De äldre var alerta och upplevdes piggare än 

på deras boende och träffpunkter. Vårdpersonalen var även förvånad över hur mycket de orkade. I 

efterhand önskar vi att vi hade haft några yngre fotbollsspelare på plats när de äldre herrarna besökte 

36

”Fenomen fotboll” för att få ett generationssamtal. De äldres berättelse tillförde mycket kunskap till 

utställningarna. Det var värdefullt för de äldre att byta miljö. 

Muntligt berättande: En metod som fungerar utmärkt. Den skapar lugn, lyssnande, skratt och lust till 

att berätta. Det är en enkel metod som kan användas överallt, den är inte plats- eller föremålsbunden. 

Minneslådorna: De har varit väldigt uppskattade och bestod av drygt 200 föremål och kläder från 

1900-talet med fokus på 1940-60-tal, packade i tidsenliga väskor. De var uppdelade i tre kategorier 

barn, kvinna och man. Föremålen har fungerat som minnesväckare och framkallat otaliga minnen. De 

är enkla för såväl personal som anhöriga att använda sig av. Flera platser har efter projektet skapat sina 

egna minneslådor. 

Vardagssysslor/julpyssel: Här liksom med minneslådorna mötte vi mindre grupper och kunde komma 

till samtal. De äldre var aktiva utifrån sina förutsättningar. Samtalet i kombination med pysslandet 

ökade självkänslan och gav upphov till många minnen. 

Lokala kulturmiljöer: Gemensamt för dansbanan, modevisningarna, kafferepet och medeltidsdagen 

var att den lokala kulturmiljön stod i fokus. Dessa aktiviteter innehöll även flest deltagare på gott och 

ont. Det är trevligt med många deltagare men chansen för det djupa samtalet försvinner lätt med 

personer som har demenssjukdom, medan det för äldre friska personer blir ett festligt tillfälle som i 

många fall kan leda till fler samtal och berättelser. Dansbanan var mycket uppskattad. Såväl äldre som 

personal planerar nu för att genomföra den igen. Tidsreseresenärerna önskar ytterligare tidsresor. 

Modevisningarna och kafferepet var omtyckta. Att använda den lokala kulturmiljön gav mycket 

positivt respons från både äldre och personal. 

Projektet har varit mycket lyckat och rönt stor uppmärksamhet i media och inom vård- och 

kultursektorn. Flera som inte har ingått i projektet har önskat information och att få vara med. 

Trädgården erhöll Kalmar kommuns kvalitetspris 2010 för sitt framgångsrika arbete med projektet. 

Motiveringen var: ”Trädgården skapar engagemang och stimulerande aktiviteter genom att på ett 

tydligt sätt använda kultur som redskap för att ge livskvalitet och delaktighet för både omsorgstagare 

och personal. Ett projekt som blivit en del av vardagen”. 

Framtidsvision 

Museet har märkt den stora nytta och inte minst glädjen som arbetet med äldreomsorgen har skapat 

hos såväl de äldre som hos vård- och museipersonal. Museet ser äldreomsorgen som en viktig 

samhällsfråga och projektet har påvisat att museisektorn har en stor roll att spela inom omsorgen. 

Därför är det museets vision att fortsätta sprida projektets arbetssätt i länet. Att intresse och önskan 

finns är tydligt, flera förfrågningar har inkommit och de platser som har ingått i projektet planerar att 

fortsätta arbetet. Behovet av utbildningsinsatser för vårdpersonal står klar. Museets ambition är att 

37

inom kort kunna erbjuda vården ett utbildningspaket där lärdomar från projektet används. Vår 

förhoppning är att vården regelbundet ska arbeta med kulturarvet. För att denna vision ska kunna bli 

möjlig i sin helhet krävs dock externa finansiärer. Önskvärt vore även en spridning i resten av landet 

genom en samling med beslutsfattare på nationell nivå från båda sektorerna för att gemensamt göra en 

kraftsamling. 

Kalmar läns museum är just nu inne i arbetet kring nya magasin. När dessa står färdiga är museet 

intresserad av att pröva Sörmlands metod med seniorbloggare för att på så sätt tillgängliggöra 

samlingarna och ge föremålen nya berättelser. 

Verksamhet på Sörmlands museum 2009-2010 

Anledningen till att Sörmlands museum deltagit i projektet Kommer du ihåg? har varit att utöka 

verksamheten med att nå äldre generationer genom olika insatser där vi arbetar med både äldre i behov 

av minnesstimulering men också äldre aktiva och kulturhistoriskt intresserade. Målet har varit att 

prova nya långsiktiga och realistiska arbetsformer för denna verksamhet vid Sörmlands museum. 

Syftet med projektet har varit att med ny kunskap, ny teknik och samverkan på bred front stimulera 

äldre personer både genom minnesstimulering och olika kulturhistoriska aktiviteter och ge möjlighet 

till en ökad stimulans och en förbättrad livskvalitet. Inom delprojektet Minnesutställningar har 

Sörmlands museum utvecklat ett tidigare arbete med äldreomsorgen i Sörmlandsregionen. 2007 

startades projektet Minns du? där Sörmlands museum, i samarbete med länets kulturombud, 

producerade ett antal minnesutställningar som turnerar runt i länet. De övriga delprojekten 

Seniorbloggen och Berättarcaféer har vänt sig till friska äldre, där möjligheten till delaktighet i det 

kulturhistoriska arbetet har varit, och är hög. 

Samverkan med kommun, äldreomsorg och föreningar m.m. 

Inom ramen för projektet har Sörmlands museum samverkat med olika aktörer inom Kultur- och 

utbildningsförvaltningen inom Landstinget Sörmland, vårdpersonal vid äldreboenden, kulturombud för 

äldreomsorgen, hemslöjden, kommunerna i länet och indirekt med Pensionärernas riksorganisation, 

Sveriges pensionärsförbund och Sveriges pensionärers riksförbund. Sörmlands museum har också 

samverkat med Kalmar läns museum kring bland annat erfarenhetsutbyte inom området. 


Den huvudsakliga målgruppen för projektet har varit äldre medborgare. Sörmlands museum har avsett 

att utöka verksamheten med att nå äldre generationer genom olika insatser där vi arbetat med både 

äldre i behov av minnestimulering, men också äldre aktiva och kulturhistoriskt intresserade. 

38


Den personal som har varit involverad i projektet är projektledare, museiledning, museitekniker och 

annan personal från Sörmlands museum. Exempelvis har pensionärerna vid de återkommande 

träffarna med Seniorbloggen mött personal från museet med olika kompetenser. De har fått träffa allt 

från konservatorer, insamlingsansvariga, etnologer till utställningsproducenter. Vad det avser de 

övriga delprojekten har främst utställningsproducenter, museitekniker och antikvarier varit delaktiga. 


Minnesutställningar: I samråd med länets kulturombud har Sörmlands museum producerat ett antal 

minnesutställningar som turnerar runt i länet. De är helt kostnadsfria för äldreboenden. Museet 

ombesörjer frakten samt uppsättning och nedtagning av utställningarna. Under diskussioner med 

vårdpersonal har det framkommit två konkreta önskemål; de ville att det skulle vara en slags 

miniutställningar, något som de boende kunde fästa blicken på och så ville man givetvis ha möjlighet 

att samlas och diskutera kring utställningen. Det blev också tydligt att de olika temana skulle beröra 

hela livets olika skeenden, från barndomen till livet som pensionär. För att utställningarna hela tiden 

ska förbättras och vidareutvecklas har vi haft återkommande träffar med vårdpersonal och skickat 

utvärderingar till kulturombud. De har lämnat in förslag på nya teman och även gett synpunkter på hur 

vi kan förbättra befintliga utställningar. Tanken är att alla som bor på äldreboendena ska kunna ta del 

av utställningarna efter sin egen förmåga. 

Minnesutställningen syskrinet 

För att väcka nyfikenhet hos både personal och boende har utställningarna getts en spännande form, 

vilken har anpassats efter varje tema. Till skärgårdsutställningen har det exempelvis tillverkats en 

modell av en sörmländsk eka och till utställningen om handarbete skapats ett stort syskrin som man 

kan öppna. Kulturombuden har gång på gång poängterat vikten av en lockande form och starka färger. 

En av de viktigaste kategorierna i utställningarna är föremålen. Genom att titta och känna på 

39

föremålen får vi direkt egna tydliga minnesbilder från olika tidpunkter i våra liv. Föremålen väcker 

minnen till liv. Det är därför lätt för personalen att starta upp diskussioner kring just föremål. 

Dessutom är det speciellt viktigt för personer med demenssjukdom att få känna och ta på föremålen, 

det är något konkret som inte försvinner. De starka känslorna som väcks till liv när man ser och håller 

i ett föremål som man känner igen stimulerar både minnet och talet. Till varje utställning tar vi även 

med ett föremål från idag för att man på ett enkelt sätt ska kunna reflektera över nu och då. 

Bilder, berättelser, lukt och ljud är också en viktig del i utställningarna. Minnet stimuleras extra 

eftersom man här kan ta del av hela miljöer eller få nya associationer. De olika tidsepokerna blir 

tydligare eftersom föremålen sätts in i ett speciellt sammanhang. Om man vill och har möjlighet kan 

man även använda utställningarna aktivt på ett annat praktiskt sätt. Till varje utställning finns material 

med förslag på enklare aktiviteter i anslutning till utställningarna. Om intresse finns kan man nysta 

garn, virka, använda skrivböcker, rita och måla och så vidare. På vissa äldreboenden anordnas även 

egna aktiviteter kopplade till temana på utställningarna. Under 2009 var det fem olika utställningar 

som turnerade; Skolan, Syskrinet, Fiske, Snickarboden och Leksaker. Under 2009 producerades fyra 

nya utställningar efter önskemål och diskussion med äldreboendena. De började gå på turné i januari 

2010. De nya utställningarna är Tvätta, Handla, Beredskap och Jul. Nu är det således nio olika 

utställningar, varav två i flera upplagor, som går på turné. Det är museets tekniker som transporterar 

och ställer upp utställningarna på plats. Under 2009 användes utställningarna på olika äldreboenden av 

9641 boende och vårdpersonal. Under 2010 ökade antalet markant till 12983 boende och vårdpersonal. 

Till detta kommer också alla besökare som tagit del av utställningarna. 

Under 2010 kunde Sörmlands museum tack vare projektet se över transportsystemet av 

minnesutställningarna. Detta har nu effektiviserats ytterligare, vilket underlättat för både museets 

personal och äldreboenden. Under februari 2011 kunde museet även ta in alla nuvarande 

Minnesutställningar under en hel månad för översyn och utveckling. Utställningarna har målats om, 

fräschats upp och kompletterats. Dessutom har det inom projektet planlagts minst tre nya utställningar 

som ska produceras under 2011. Det ligger i planeringen att även skriva nya utförligare handledningar 

till alla utställningar. Minnesutställningar presenteras närmare på Sörmlands museums hemsida: 

http://www.sormlandsmuseum.se/Startsida/Utstallningar/Minns-du2/ 

Berättarcaféer: Sedan flera år erbjuder Sörmlands museum Berättarcaféer på olika teman för 

allmänheten i samarbete med respektive kommun och/eller lokala hembygdsföreningar. Under 2009 

genomfördes flera tillfällen för just äldre och dessa kopplades till Sörmlands museums stora 

övergripande projekt ”Historien i Sörmland”, med olika teman på olika orter. Detta har utvecklats 

ytterligare under 2010/2011. Målet var och är att nå många äldre, både de som själva är aktiva i 

verksamhet och diskussioner, men också äldre som gärna kommer och lyssnar och deltar utan att vara 

40

aktiva. Under berättarcaféerna får deltagarna ta del av minnen och berättelser, vilket i sin tur kan 

stimulera till egna minnen. 

De olika berättarcaféerna har varit välbesökta. Under 2009 genomfördes fem tillfällen runt om i 

Sörmland, alla på olika teman och ämnen valda för att kretsa just kring äldre personers minnen. 

Exempel på berättarcaféer som arrangerades under 2009 var ”Från utedass till sköna bad”, ”Kristid 

och ransonering” och ”Gamla paltor eller vintage?”. Under 2010 genomfördes sju berättarcaféer på 

teman som ”Manligt och kvinnligt”, ”Att vara ung” och ”Mitt första jobb”. Berättarcaféerna har gjorts 

i samarbete med respektive kommun och/eller den lokala hembygdsföreningen på orten. Som mest 

besöktes caféerna av 80 personer, vilket måste ses som många deltagare för den här typen av 

arrangemang. Alla berättarcaféer har letts av personal från Sörmlands museum. 

Seniorbloggen: Under 2009 gav Sörmlands museum sig in i bloggosfären ännu en gång i och med 

starten av Seniorbloggen, en del av museets satsning inom ramen för projektet. Målet har varit att 

Seniorbloggen ska leda till diskussioner och reflektion, samt synliggöra likheter och skillnader då som 

nu, och ge perspektiv på nutiden med hjälp av historien. Det är också ett projekt som har för avsikt att 

öppna upp museet och dess samlingar för nya brukare och skapa ökad delaktighet i historieskrivning 

och verksamhet, för att skapa nya historier och sätt att använda historia och kulturarv. Seniorbloggen 

är ett utvecklingsprojekt för alla – för seniorerna, museet och dess personal samt för alla bloggläsare. 

Seniorbloggen består av sju pensionärer från länet som fick i uppdrag att fundera kring sin egen och 

tidigare generationers liv och historia i Sörmland och deras plats i Sverige och världen. Gruppen och 

projektledaren, samt delar av övrig personal vid Sörmlands museum, har träffats varannan vecka sedan 

starten hösten 2009 på Sörmlands museums föremålsarkiv Raspen (med över 60 000 föremål) Där har 

man samlat material utifrån ett givet tema till texter som resulterat i blogginlägg. Sedan starten av 

bloggen har seniorerna skrivit om teman som exempelvis ”Om jag vore ung”, ”Bortglömt” och 

”Minnen”. I skrivande stund har de avhandlat 66 st olika teman, vilka de skrivit varsin text om. Totalt 

har Seniorbloggarna publicerat över 400 texter och lika många bilder till dags dato. De olika ämnena 

har pensionärerna bestämt tillsammans inom gruppen. Alla teman och blogginlägg har kunnat 

kommenteras av bloggens läsare. 

Seniorbloggens webbadress är www.seniorbloggen.blogg.se. Bloggen publiceras externt på domänen 

blogg.se och länkas till och från www.sormlandsmuseum.se och www.youthhood.blogg.se. På 

Sörmlands museum hemsida presenteras bloggen på adressen: 

http://www.sormlandsmuseum.se/Sormlandsmuseum/Samlingar/Seniorbloggen. Bloggen presenteras 

också daligen på den internationella samlingsplatsen Museum Blogs: www.museumblogs.org. I 

dagsläget läses Seniorbloggen av 10 000 unika besökare årligen. Då besökarantalet har ökat sakta men 

säkert sedan starten uppskattas antalet besökare öka ytterligare under 2011. 

41

På jakt efter föremål till bloggen! 

Internutbildning av personal vid Sörmlands museum: Under projekttiden har det skapats inspirations- 

och utbildningsinsatser för hela museipersonalen i form av utbildning inom begreppet ”Kultur och 

hälsa”. Under hösten 2010 bjöd Sörmlands museum in föreläsare som under en halvdag presenterade, 

för hela personalen, olika metoder och konkreta arbeten som gjorts inom begreppet ”Kultur och 

hälsa”. Ny kunskap och andras erfarenheter kommer även vidare vara en viktig del i arbetet med att 

utveckla olika kulturpedagogiska aktiviteter inom museet. 


Minnesutställningarna består av olika typer av föremål, allt från tidstypiska leksaker till verktyg och 

skolrekvisita. Alla föremålen i utställningarna har köpts in av Sörmlands museum som rekvisita. 

Utställningarna innehåller också bilder och berättelser, vilka hämtats ur museets arkiv. Seniorbloggen 

använder sig av föremålsarkivet och visar genom sina blogginlägg upp bilder på föremål som kanske 

aldrig annars skulle visas. Vid berättarcaféerna hämtas också information och bilder ur museets arkiv 

och bibliotek. 


Projektet har kommunicerats via Sörmlands museums hemsida och facebook-sida. Delprojekt har 

också omnämnts eller presenterats vid flera konferenser sedan starten 2009, bland annat vid 

Kulturarvsdagarna 2010 och Samdoks årsmöte 2010. Delprojekt har också blivit omnämnda i 

dagspress som Sörmlands nyheter, och i Sveriges pensionärsförbunds tidning Veteranen. Dessutom 

har museets personal informerat om projektet då de medverkat vid olika konferenser och marknader. 

Exempelvis har Seniorbloggen, förutom att återkommande träffas i museets föremålsarkiv, också 

deltagit i andra aktiviteter vid Sörmlands museum såsom Julmarknad 2010 och deltagit som 

referensgrupp vid museet. 

42

Reflexioner 

Projektet inleddes med kunskapsinhämtning och erfarenhetsutbyten om tidigare gjorda arbeten. 

Arbetet med utvecklingen av Minnesutställningarna påbörjades och de övriga delprojekten startades 

upp omgående. Där lades tidigt ett stort arbete på att få ihop fungerande och intresserade grupper av 

äldre. Sörmlands museum planerade att införa samtliga delar av projektet i den löpande verksamheten 

om de visade sig vara genomförbara och lyckade. Detta har fallit väl ut och alla delprojekt kommer att 

fortsätta i samma utsträckning som under projekttiden. 


Deltagandet inom projektet har lett till att Sörmlands museum har utökat verksamheten för äldre 

generationer. De olika delprojekten har visat sig vara realistiska arbetsformer. Inom projektet har det 

planerats en inspirations-/utbildningsdag för vårdpersonal på äldreboenden i länet. Denna dag har 

planerats i samarbete med länskonsulenter inom olika områden och avsikten är att kostnadsfritt 

inbjuda både kulturombud och vårdpersonal till en dag där Sörmlands museum, länskonsulenter och 

externa föreläsare presenterar exempel på kulturpedagogiska insatser för äldrevården. Inspirations- 

/utbildningsdagen är planerad att genomföras hösten 2011. 

Utvärdering 

Museer norr 

Projektet har genomförts i samarbete med Institutionen för samhällsmedicin och rehabilitering, 

Geriatrik vid Umeå Universitet och professor Yngve Gustafson. I universitetets roll har legat att 

föreslå vilka tester som ska genomföras och när, samt sammanställa resultaten av dem. Under hösten 

2009 hölls ett första möte för att utreda olika möjligheter till utvärdering. Eftersom verksamheten och 

grupperna skiljer sig emellan de olika museerna har det gjorts olika typer av utvärderingar. Den 

utvärdering som i första hand föreslagits av Yngve Gustafsson kräver att samma individer regelbundet 

deltar och att de testas före, mitt i och efter att projektet avslutats. (Minimental test - MMT, samt 

Psykisk välbefinnande test - PGCM). Demensteamet i Östersunds kommun har därutöver lagt till 

ytterligare en test "Belastningsskattning för anhörigvårdare”. Totalt har femton individer som deltagit i 

Jamtlis verksamhet deltagit i utvärderingen. 

Det har inte varit möjligt för Gammlia att använda sig av samma modell vid utvärdering eftersom de 

har haft olika individer som besökt verksamheten vid de olika tillfällena. Murberget har nyttjat en 

liknande utvärderingsmodell. 

43

Utvärdering Jamtli: På Jamtli genomfördes under 2010-2011 de tre olika testerna på de nya grupper 

av individer som deltog i verksamheten.Testerna genomfördes före, mitt under samt efter projektet. 

Den demenssköterska som från kommunens sida deltog i projektet genomförde testerna. Resultaten 

från testerna redovisas i en separat rapport av Umeå universitet. Från anhöriga, personal från hemtjänst 

och dagvård vittnar man om att deltagarna i projeketet blivit både gladare, mer pratsamma och 

positiva. 

Utvärdering Gammlia: Målsättningen var att år två få till stånd ett samarbete med Umeå kommuns 

och/eller geriatrikens demensteam med fem individer som regelbundet återkom till Gammlia. Det 

skulle ha inneburit att underlaget till utvärdering av projektet utökades. För att göra en utvärdering av 

verksamheten fanns behov av sjuksköterskekompetens i två avseenden. För det första behövdes hjälp 

med urval av de fem deltagarna (personer i tidigt stadium av demenssjukdom). Det behövdes även 

hjälp av en sjuksköterska för att utföra själva testerna. Både kommunens och landstingets 

sjuksköterskor var positivt inställda till projektet och försökte även att få tag på deltagare, men tyvärr 

lyckades de inte hitta de fem personer som krävdes. Det blev därför inte något fortsatt samarbete med 

demensvården och ingen vetenskaplig utvärdering av verksamheten 

Utvärdering Murberget: 

Det var viktigt för oss att utvärdera verksamheten, men samtidigt svårt. Vi anade och tyckte oss se 

positiva effekter av besöken hos oss. För att visa på nyttna av det nedlagda arbetet och att skapa ett 

empirsikt underlag och en större vetenskaplighet behövdes också metoder för utvärdering. 

Per Hägglund kunde hjälpa oss med utvärderingsverktyg tack vare sina kontakter med Umeå Universitet och 

Sheffield University. En enkät sammanställdes, ett kvalitetsinstrument, som mätte upplevd kvalitet av de 

aktiviteter vi tillsammans anordnade. Modellen utarbetades utifrån Dementia life quality scale (Mike Nolan – 

Sheffield University. (1998). Enkäten tillämpades i 2010 års verksamhet. 

Under 2010 togs ytterligare ett steg i vår samverkan och en grupp av demenssjuka fick besöka 

länsmuseet med jämna mellanrum. Denna grupp följdes i en liten studie där de enskilda demenssjukas 

intressen togs tillvara. En intresseinventering utgjorde underlaget som museets pedagoger planerade 

besöken efter. Detta för att på bästa sätt planera besöken så att de skulle ge så mycket som möjligt till 

de enskilda. Då besöken avslutades gjordes en värdering av besöket genom en enkel skattning. Denna 

skattning fick varje demenssjuk göra enskilt. Vi har arbetat enligt reminiscensteori inför och under 

dessa besök. 29 

När det gällde upplevelsen av vad deltagarna tyckte om besöken (skala 1), så var det sammanvägda 

betyget 4 av 5. De tyckte alltså väldigt bra om de erbjudna aktiviteterna. När det gäller nöjdhet med 

besöket på länsmuseet var snittbetyget 5/5, alla gav således betyget utmärkt. När denna utvalda grupp 


44

varit på dessa besök blev besöken ett samtalsämne på dagverksamheten. Det var en bra bieffekt som 

dock medförde att andra på dagverksamheten också blev intresserade av besök. Detta faktum 

hanterades genom att göra ytterligare en grupp utanför studiegruppen. De som inte tillhörde 

studiegruppen var också väldigt nöjda. Sammantaget är resultaten mycket bra och från kommunens 

sida är både brukare och personal vid dagverksamheten väldigt nöjda. Det har varit roligt för 

personalen att se hur brukare levt upp och hur deras engagemang vuxit under besöken. Besöken har 

också levt vidare på själva dagverksamheten som samtalsämnen. Pedagogerna har verkligen 

levandegjort historia och de har kunnat göra det utifrån att kommunens personal bidragit med trygghet 

åt brukarna/besökarna. Då medarbetarsamtal på enheten för anhörig/närståendestöd gjorts 

framkommer det att personal tycker att den viktigaste händelsen under 2010 var detta 

samverkansprojekt. 30 

Museer söder 

Utvärdering Kalmar läns museum 

Sjuksköterskan Anna Axén, som vid tiden för projektet studerade till distriktssjuksköterska vid 

Linnéuniversitetet, valde att följa projektet samt skriva sin magisteruppsats i vårdvetenskap om 

projektet. Axén undersökte även personalens inställning till att arbeta med kulturarvet inom vården. 

Axéns metod för att undersöka personalens uppfattningar angående reminiscens och arbetet med 

kultur som hälsobringande redskap gjordes genom pre-test och post-test. Även de äldres emotionella 

tillfredställelse före och efter aktiviteterna undersöktes genom emotionella skattningsskalor vilka 

visade ett mycket positivt resultat. Skattningsskalor kom även efter uppsatsarbetet att användas av 

museet vid ett flertal aktiviteter, då med samma goda resultat. Axén skriver i sin slutsats att 

vårdpersonalen hade lättare att använda det kulturella arvet i sitt arbete efter deltagande i museets 

aktiviteter och att de såg en positiv inverkan på de äldres emotionella tillfredställelse samt att de 

önskar ökat utrymme för det kulturella arvet i omsorgen av de äldre. 

Förutom den akademiska utvärderingen har utvärderingsmöten skett kontinuerligt med 

projektdeltagarna. Vårdpersonalen vittnar om reslutat såsom ökat samarbete mellan avdelningarna på 

boendena och personalkontakt mellan de olika platserna. Aktiviteterna har skapat glädje och positiva 

upplevelser. Personal och vårdtagare har fått gemensamma upplevelser. De äldre har ”blivit någon” för 

personalen. De har fått ta del av vårdtagarens kunskaper och personliga berättelser som tidigare varit 

obekanta. 


45

Utvärdering Sörmlands läns museum 

Projektet har följts upp på olika sätt inom de olika delprojekten. Till varje minnesutställning medföljer 

en utvärderingsblankett. Utvärdering har också skett genom bland annat en enkät med de äldre som 

själva kommer till, eller deltar i museets verksamheter. Utvärdering har också gjorts med kulturombud 

inom äldreomsorgen samt genom diskussion och utvärdering tillsammans med våra samarbetspartners. 

Avslutande summering 

Projektet ”Kommer du ihåg? – minnesstimulering i socialpedagogikens tjänst”, har på många sätt visat 

att musei- och arkivsektorn har unika möjligheter att via historiska miljöer, arkivmaterial, bilder och 

föremål stimulera minnet och därmed välbefinnandet hos äldre människor. Materialen kan stötta 

levnadsberättelser och ge sinnesupplevelser. Dessutom har museerna möjlighet att via de äldre få in ny 

etnologisk kunskap om livsvillkor och levnadsförhållanden förr, samt att få erfarenheter av praktisk 

kunskap som inte bevarats eller nedtecknats. Identifiering av bilder ur museets samlingar är ytterligare 

ett exempel. Detta kan bidra till ett ömsesidigt utbyte som gagnar båda parter. 

Projektet har dessutom visat hur museerna i direkta samtal, via fortbildning av äldreomsorgens 

personal, via utställningar, arkivmaterial och rekvisita kan ställa sitt ”batteri” av kompetens till 

förfogande och på så sätt bidra till ett betydligt bredare användande av kulturarv som 

minnesstimulering, inte bara vid museerna utan även ute på de enskilda institutionerna. 

Rapporten är skriven av projektansvarig vid respektive deltagande museum, samt sammanställd av 

Britt-Marie Borgström och Malin Bäckström, Jamtli , Östersund i maj 2011. 

46

Kommer du ihåg? - Nordiskt centrum för kulturarvspedagogik

Create successful ePaper yourself

Delete template?

Save as template?