mr-en introduktion - Mänskliga rättigheter

Mänskliga rättigheter 

FN:s konventioner 

om mänskliga rättigheter

I detta utbildningshäfte beskrivs i korthet innehållet i sex av FN:s konventioner 

om mänskliga rättigheter liksom de övervakningsmekanismer som 

är kopplade till respektive konvention. För ytterligare information se övriga 

utbildningshäften i serien samt regeringens webbplats för mänskliga 

rättigheter www.manskligarattigheter.gov.se eller FN:s högkommissaries 

webbplats www.unhchr.ch 

Detta häfte ingår i regeringskansliets utbildningsmaterial om mänskliga rättigheter. 

Övriga häften i serien inkluderar: 

♦ Mänskliga rättigheter – En introduktion 

♦ ILO:s arbete för mänskliga rättigheter 

♦ Regionala system för att främja och skydda mänskliga rättigheter 

♦ Mänskliga rättigheter i Sverige 

Producerat av Justitiedepartementet och Utrikesdepartementet 2005 

Tryck: Elanders Gotab, mars 2005 

Illustrationer: Tove Siri Antonsson 

Fler exemplar kan beställas på www.regeringen.se 

Det här materialet är möjligt att beställa i alternativa format, till exempel talkassett 

eller lättläst. Kontakta informationssektionen på Justitiedepartementet på tel 08- 

405 10 00.

3 

FN:s konventioner om mänskliga rättigheter 


I detta utbildningshäfte beskrivs i korthet innehållet i sex av FN:s konventioner 

om mänskliga rättigheter liksom de övervakningsmekanismer som är 

kopplade till respektive konvention. 1 De sex konventionerna är följande: 

♦ Konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter 

♦ Konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter 

♦ Konventionen om avskaffande av alla former av rasdiskriminering 

♦ Konventionen om avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor 

♦ Konventionen mot tortyr och annan grym, omänsklig eller förnedrande 

behandling eller bestraffning 

♦ Konventionen om barnets rättigheter 

1 I häftet behandlas de FN-konventioner som har olika övervakningskommittéer 

kopplade till sig och som Sverige har ratificerat. Sedan 1990 finns inom ramen för FN 

även en konvention om migrerande arbetares och deras familjers rättigheter med 

tillhörande övervakningskommitté. Endast 27 stater har i januari 2005 ratificerat 

konventionen. Sverige har inte ratificerat denna konvention.


Konventionen om medborgerliga och politiska 

rättigheter 

Sammanfattning 

Konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter 

antogs av FN:s generalförsamling 1966. Konventionen behandlar 

rättigheter som rätten till liv, förbud mot tortyr 

och mot slaveri samt olika friheter såsom yttrande- och religionsfrihet. 

Till konventionen hör två fakultativa protokoll. 

Det första protokollet gäller individuella klagomål avseende 

påstådda konventionskränkningar och det andra protokollet avskaffande 

av dödsstraffet. För att främja konventionens förverkligande finns en 

övervakningskommitté vars huvudsakliga verksamhet består i att övervaka 

staters efterlevnad av konventionen främst genom granskning av deras rapporter. 

Utarbetandet av konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter 

påbörjades redan 1948 men konventionen antogs först 1966 av FN:s generalförsamling. 

Konventionen har kompletterats med två fakultativa protokoll, 

ett för individuella klagomål avseende påstådda konventionskränkningar 

samt ett som förbjuder dödsstraff. Sverige har ratificerat konventionen liksom 

de båda protokollen. I november 2004 har 154 stater förbundit sig att 

följa konventionen. 

Rättigheterna i konventionen 

Konventionen ger i artikel 2 uttryck för den folkrättsligt viktiga principen 

om icke-diskriminering, som nämns i en rad internationella dokument om 

mänskliga rättigheter. I artikeln anges att stater som anslutit sig till 

konventionen ska tillförsäkra var och en som befinner sig på dess område, 

och är underkastade dess jurisdiktion, rättigheterna i konventionen utan åtskillnad 

av något slag, såsom på grund av ras, hudfärg, språk, religion, politisk 

eller annan åskådning, nationell eller social härkomst, egendom, börd eller 

ställning i övrigt. De diskrimineringsgrunder som räknas upp är inte uttöm- 

4

5 


mande och därför kan även andra diskrimineringsgrunder, såsom funktionshinder 

och sexuell läggning, omfattas av artikelns tillämpning. 

Exempel på fri- och rättigheter som slås fast i konventionen är rätten till 

liv (artikel 6), förbud mot tortyr och slaveri (artikel 7 och 8), rätten till frihet 

och personlig säkerhet (artikel 9), rätten till domstolsprövning (artikel 

14), förbud mot retroaktiv lagstiftning (artikel 15), rätten till skydd för privat- 

och familjeliv (artikel 17), tanke-, religions-, åsikts-, yttrande- och föreningsfrihet 

(artiklarna 18-22), rätten att ingå äktenskap och bilda familj 

(artikel 23), likhet inför lagen (artikel 26) och skydd för etniska, religiösa 

och språkliga minoriteter (artikel 27). 

I nationella nödlägen, som hotar statens existens, är det enligt artikel 4 i 

konventionen möjligt för stater att göra vissa inskränkningar i den enskildes 

rätt att utöva eller åtnjuta rättigheterna. Dessa inskränkningar får inte göras 

enbart på grund av ras, hudfärg, språk, religion eller social härkomst. Vissa 

rättigheter, såsom rätten till liv och förbud mot tortyr, får dock aldrig inskränkas. 

Fakultativa protokoll 

Det första fakultativa protokollet innebär att stater som förbundit sig att 

följa protokollet erkänner rätten för enskilda individer att framföra klagomål 

om att en stat brutit mot någon av konventionsrättigheterna till en 

övervakningskommitté (läs mer nedan). 

Det andra fakultativa protokollet slår fast att de stater som är parter till 

protokollet skall avskaffa dödstraffet. Stater kan dock genom en särskild reservation 

vid tillträdet av protokollet förbehålla sig rätten att tillämpa dödsstraff 

under krigstid för särskilt allvarliga brott av militär natur. 

Kommittén för de mänskliga rättigheterna 

Staternas efterlevnad av konventionens rättigheter främjas bland annat genom 

möjligheten att kontrollera hur staterna respekterar rättigheterna. 

Detta sker främst genom den övervakningskommitté, Kommittén för de 

mänskliga rättigheterna, som har upprättats i enlighet med konventionen. 

Kommittén består av 18 experter, valda av konventionsstaterna för en period 

på fyra år. Experterna tjänstgör i sin personliga egenskap, det vill säga inte på 

uppdrag av sina länder.


Kommittén har möjlighet att övervaka respekten för rättigheterna genom 

granskning av konventionsstaters rapporter, mellanstatliga framställningar 

eller enskilda klagomål. 

Granskning av konventionsstaters rapporter 

Enligt artikel 40 skall alla stater som är part till konventionen lämna in en 

rapport ett år efter tillträdet till konventionen och därefter när kommittén 

så begär, vilket i praktiken är vart femte år. Dessa rapporter skall bland annat 

innehålla information om vilka åtgärder staterna har vidtagit för att upprätthålla 

och respektera de rättigheter som behandlas i konventionen. Utifrån 

rapporten och den dialog som förs med representanter för den berörda staten 

vid ett särskilt förhör skapar sig kommittén en bild av situationen i landet. 

Inför förhöret uppmuntras även andra aktörer, såsom enskilda organisationer, 

att inkomma med skriftliga rapporter om sin syn på situationen avseende de 

mänskliga rättigheterna i det aktuella landet. Efter förhöret gör kommittén 

sin samlade bedömning (concluding observations), som innehåller både kritik 

och beröm samt rekommendationer till den berörda staten. 

Mellanstatliga framställningar 

Enligt artikel 41 i konventionen finns möjligheter för konventionsstater att 

framföra klagomål till kommittén om att en annan konventionsstat inte har 

fullgjort sina förpliktelser enligt konventionen. Båda staterna måste ha erkänt 

kommitténs kompetens att pröva sådana framställningar. Klagomål i 

enlighet med denna artikel har dock aldrig framförts av någon konventionsstat. 

Enskilda klagomål 

Om en stat har ratificerat det första fakultativa protokollet till 

konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter kan individer, vars 

fri- och rättigheter har blivit kränkta, framföra klagomål mot den staten till 

kommittén. En förutsättning för att kunna framföra enskilda klagomål till 

kommittén är bland annat att alla inhemska rättsmedel har uttömts, dvs. att 

den enskilde först sökt få upprättelse på nationell nivå, till exempel genom 

att vända sig till domstol. Utifrån den information som inkommit från 

klaganden och från den berörda staten utarbetar kommittén sina synpunkter 

som sedan framförs till staten liksom till den klagande. Kommitténs syn- 

6

7 


punkter publiceras också och är därmed tillgängliga för allmänheten. På det 

sättet kan de ge den enskilde en betydelsefull upprättelse och skapa publicitet. 

Kommitténs synpunkter är dock inte rättsligt bindande och kommittén 

kan inte tillerkänna enskilda individer skadestånd eller annan ekonomisk 

kompensation. 

Allmänna kommentarer 

Genom sitt granskningsarbete avseende staters efterlevnad av konventionens 

rättigheter samlar kommittén en djup och bred kunskap om rättigheternas 

innebörd och praktiska genomförande. Utifrån denna samlade kunskap antar 

kommittén allmänna kommentarer (general comments) som bland annat 

närmare tolkar och beskriver de konkreta rättigheterna. Kommentarerna kan 

användas som stöd för konventionsstaterna i deras arbete med att genomföra 

konventionen. 

Arbetet i Sverige 

Rättigheterna som slås fast i konventionen om medborgerliga och politiska 

rättigheter skyddas i Sverige till stor del av grundlagarna och då särskilt av 

regeringsformen, tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen. 

Dessutom är rättegångsbalken och brottsbalken av stor vikt. De rättsvårdande 

myndigheterna, såsom Åklagarmyndigheten, Rikspolisstyrelsen och 

Kriminalvårdsstyrelsen, har alla en viktig funktion när det gäller att respektera 

individens mänskliga rättigheter. För att kontrollera respekten för rättigheterna 

spelar de nationella domstolarna en viktig roll. Individer kan även 

vända sig till Riksdagens ombudsmän (JO) för att påtala att en myndighet 

eller annat offentligt organ har handlat i strid med lagen. 

Läs mer om skyddet och arbetet för de mänskliga rättigheterna i Sverige i 

utbildningshäftet Mänskliga rättigheter i Sverige.


Konventionen om ekonomiska, sociala 

och kulturella rättigheter 


Konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheterna antogs av 

FN:s generalförsamling 1966. Konventionen behandlar rättigheter som rätten 

till arbete, rätten till en tillfredsställande levnadsstandard 

och rätten till utbildning. Stater som anslutit sig till 

konventionen skall till fullo utnyttja sina tillgängliga resurser 

för att säkerställa att konventionens rättigheter gradvis 

förverkligas. För att främja konventionens förverkligande 

finns en övervakningskommitté vars huvudsakliga verksamhet 

består i att övervaka staters efterlevnad av konventionen främst genom 

granskning av deras rapporter. 

Utarbetandet av konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter 

påbörjades redan 1948 men antogs först 1966 av FN:s generalförsamling. 

Sverige har ratificerat konventionen. I november 2004 har 151 stater 

förbundit sig att följa konventionen. 


Stater som anslutit sig till konventionen skall utnyttja alla sina tillgängliga 

resurser för att säkerställa att konventionens rättigheter förverkligas (artikel 

2). Förverkligandet av rättigheterna får dock ske gradvis med hänsyn till att 

det ofta krävs stora ekonomiska resurser för att rättigheterna skall kunna 

förverkligas fullt ut. Det innebär att konventionens krav får anpassas efter 

vilken stat det är fråga om. Olika åtgärder måste vidtas men åtgärder på 

lagstiftningens område nämns särskilt. 

I samma artikel anges att konventionsstaterna ska garantera att 

konventionens rättigheter får utövas utan åtskillnad av något slag på grund 

av ras, hudfärg, kön, språk, religion, politisk eller annan åskådning, nationell 

eller social härkomst, förmögenhet, börd eller ställning i övrigt. 

8

9 


De diskrimineringsgrunder som räknas upp är inte uttömmande och därför 

kan även andra diskrimineringsgrunder, såsom funktionshinder och sexuell 

läggning, omfattas av artikelns tillämpning. Även om konventionen ger 

staterna visst handlingsutrymme när det gäller hur mycket resurser som skall 

satsas på förverkligandet av en viss rättighet får rättigheterna aldrig genomföras 

på ett sätt som på olika grunder diskriminerar en individ. 

Exempel på rättigheter som slås fast i konventionen är rätten till arbete 

(artikel 6), rätten till social trygghet (artikel 9), rätten till en tillfredsställande 

levnadsstandard (artikel 11), rätten till bästa uppnåeliga hälsa (artikel 

12) och rätten till utbildning (artikel 13). 

Kommittén för ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter 

De flesta övervakningskommittéer som är knutna till FN:s olika konventioner 

om mänskliga rättigheter har fått sitt mandat från respektive konvention. 

Det gäller inte Kommittén för ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter, 

som istället bildades 1987 direkt av FN:s Ekonomiska och sociala 

råd (ECOSOC). I praktiken arbetar dock denna kommitté på samma sätt 

som övriga övervakningskommittéer. Kommittén främjar efterlevnaden av 

konventionens rättigheter genom möjligheten att kontrollera hur staterna 

respekterar rättigheterna. Arton experter, som är valda av konventionsstaterna 

för en period på fyra år, arbetar i kommittén. Experterna tjänstgör i 

sin personliga egenskap, det vill säga inte på uppdrag av sina länder. 


Kommitténs huvudsakliga funktion är att övervaka tillämpningen av 

konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter i de stater 

som har tillträtt den. Det sker genom att konventionsstaterna lämnar in rapporter 

om åtgärder som vidtagits för att upprätthålla och respektera 

konventionens rättigheter. Utifrån rapporten och den dialog som sedan förs 

med representanter för den berörda staten vid ett särskilt förhör skapar sig 

kommittén en bild av situationen i landet. Inför förhöret uppmuntras även 

andra aktörer, såsom enskilda organisationer, att inkomma med skriftliga 

rapporter om sin syn på situationen avseende konventionens rättigheter i det 

aktuella landet. Efter förhöret gör kommittén sin samlade bedömning 

(concluding observations), som innehåller både kritik och beröm samt rekommendationer 

vad gäller statens efterlevnad av konventionens innehåll.






kommittén allmänna kommentarer (general comments) som bland annat 




Frågan om enskilda klagomål 

De senaste åren har frågan om ett fakultativt protokoll till konventionen om 

ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter diskuterats. Ett protokoll 

skulle möjliggöra för individer att klaga på sin stat för att den inte skyddar 

individens ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter. En arbetsgrupp 

under FN:s kommission för de mänskliga rättigheterna upprättades 2003 för 

att överväga förslag till ett protokoll. 


Rättigheterna som slås fast i FN:s konvention om ekonomiska, sociala och 

kulturella rättigheter skyddas i svensk lagstiftning bland annat genom regeringsformen 

men också av socialförsäkrings- och arbetsmarknadslagstiftningen 

samt av lagar såsom socialtjänstlagen, hälso- och sjukvårdslagen 

och skollagen. En rad myndigheter, såsom Socialstyrelsen, Försäkringskassan, 

Arbetsmarknadsstyrelsen, Skolverket och länsstyrelserna, liksom 

kommuner och landsting har alla en viktig funktion när det gäller Sveriges 

åtaganden enligt konventionen. För att kontrollera respekten för rättigheterna 

spelar de nationella domstolarna en viktig roll. Individer kan även 

vända sig till Riksdagens ombudsmän (JO) för att påtala att en myndighet 

eller annat offentligt organ har handlat i strid med lagen. 


utbildningshäftet Mänskliga rättigheter i Sverige. 

10

11 


Konventionen om avskaffande av alla former av 

rasdiskriminering 


Konventionen om avskaffande av alla former av rasdiskriminering antogs 

1965. Konventionsstaterna skall vidta olika typer av åtgärder, såsom lagstiftning 

och utbildningsinsatser, för att förhindra att människor 

blir diskriminerade på grund av etnisk tillhörighet. För att 

främja konventionens förverkligande finns en övervakningskommitté 

vars huvudsakliga verksamhet består i att övervaka 

staters efterlevnad av konventionen främst genom granskning 

av deras rapporter. 

Konventionen om avskaffande av alla former av rasdiskriminering, 

rasdiskrimineringskonventionen, antogs av FN:s generalförsamling 1965. 

Sverige har ratificerat konventionen. I november 2004 har 170 stater förbundit 

sig att följa konventionen. 


Skyddet mot diskriminering är en av hörnstenarna i arbetet för de mänskliga 

rättigheterna och principen om icke-diskriminering finns genomgående med 

i olika dokument som behandlar mänskliga rättigheter. 

Rasdiskrimineringskonventionen är det främsta internationella dokumentet 

för att motarbeta etnisk diskriminering. Konventionen syftar till att garantera 

alla människor, oavsett etniskt ursprung, deras mänskliga rättigheter. 

Konventionsstaterna åtar sig att fördöma all form av rasdiskriminering 

och att med alla tillgängliga medel bedriva en politik som leder till avskaffande 

av alla former av rasdiskriminering. Konventionsstaterna förbinder sig 

att skapa lagar som förbjuder rasdiskriminering samt bekämpa fördomar som 

kan leda till rasdiskriminering. Med rasdiskriminering menas bland annat 

varje skillnad som görs på grund av ras, hudfärg, härstamning eller nationellt 

eller etniskt ursprung, som har till syfte att inskränka åtnjutandet på lika 

villkor av mänskliga rättigheter på olika områden av det offentliga livet.

Rasdiskrimineringskommittén 




Detta sker främst genom den övervakningskommitté, Rasdiskrimineringskommittén, 

som i enlighet med konventionen har upprättats. Kommittén 

består av 18 experter, valda av konventionsstaterna för en period på fyra år. 

Experterna tjänstgör i sin personliga egenskap, det vill säga inte på uppdrag 

av sina länder. 


granskning av konventionsstaters rapporter, mellanstatliga framställningar 

eller enskilda klagomål. Vidare har kommittén utvecklat de två metoderna 

tidiga varningsåtgärder och akuta förfaranden. 



rapport ett år efter tillträdet till konventionen och därefter vartannat år. I 

praktiken sker dock rapporteringen i regel vart fjärde år. Dessa rapporter 

skall bland annat innehålla information om vilka åtgärder staterna har vidtagit 

för att upprätthålla och respektera de rättigheter som behandlas i 

konventionen. Utifrån rapporten och den dialog som förs med representanter 

för den berörda staten vid ett särskilt förhör skapar sig kommittén en bild av 

situationen i landet. Inför förhöret uppmuntras även andra aktörer, såsom 

enskilda organisationer, att inkomma med skriftliga rapporter om sin syn på 

situationen avseende konventionens genomförande i det aktuella landet. Efter 

förhöret gör kommittén sin samlade bedömning (concluding 

observations), som innehåller både kritik och beröm samt rekommendationer 

till den berörda staten. 


Enligt artikel 11 i konventionen finns möjligheter för konventionsstater att 

till kommittén framföra klagomål mot annan konventionsstat om denna inte 

har fullgjort sina förpliktelser enligt konventionen. Båda staterna måste ha 

erkänt kommitténs kompetens att pröva sådana framställningar. Klagomål i 

enlighet med denna artikel har dock aldrig framförts av någon konventionsstat. 

12

13 



Enligt konventionens artikel 14 kan en konventionsstat erkänna kommitténs 

kompetens att pröva enskilda individers eller grupper av individers klagomål 

gentemot den berörda staten. En förutsättning för att kunna framföra enskilda 

klagomål till kommittén är bland annat att alla inhemska rättsmedel 

har uttömts. Sverige är ett av 45 länder (2004) som accepterar denna typ av 

granskning i förhållande till rasdiskrimineringskonventionen. 

Tidiga varningsåtgärder och akuta förfaranden 

Rasdiskrimineringskommittén kom 1993 fram till att det ibland krävs att 

kommittén snabbt kan agera för att förhindra allvarliga kränkningar av 

konventionens rättigheter. Två olika metoder utvecklades: Tidiga varningsåtgärder 

(Early warning measures) utarbetades för att förhindra att existerade 

problem eskalerar till en konflikt. Det kan handla om att agera mot 

omfattande propagandaspridande av rashat till exempel från olika offentliga 

personer. Den andra metoden är ett akut förfarande (Urgent procedure) som 

tillämpas då en situation kräver omedelbar uppmärksamhet för att förhindra 

eller begränsa allvarliga kränkningar av konventionen. Dessa båda metoder 

har använts gentemot mer än tjugo konventionsstater. 





kommittén allmänna kommentarer eller ”general recommendations” som de 

i praktiken kallas för. Dessa kommentarer tolkar och beskriver de konkreta 

rättigheterna och kan användas som stöd för konventionsstaterna i deras arbete 

med att genomföra konventionen. 


I regeringens skrivelse En nationell handlingsplan mot rasism, 

främlingsfientlighet, homofobi och diskriminering (skr. 2000/01:59) redovisas 

bland annat regeringens åtgärder, såsom lagstiftning och utbildningsinsatser, 

för att bekämpa rasism, främlingsfientlighet, homofobi och diskriminering. 

Arbetet med denna handlingsplan kommer att följas upp i den andra 

nationella handlingsplanen för mänskliga rättigheter som planeras vara


klar i början av 2006. 

Från den 1 juli 2003 gäller lagen om förbud mot diskriminering. Syftet 

med lagen är att motverka diskriminering på grund av bland annat 

etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning inom en rad olika 

områden såsom arbetsmarknadspolitisk verksamhet, start eller bedrivande 

av näringsverksamhet samt i fråga om varor, tjänster och bostäder. Det finns 

även lagar mot diskriminering på dessa grunder inom arbetslivet och högskolan. 

Ombudsmannen mot etnisk diskriminering, DO, skall verka för att etnisk 

diskriminering inte förekommer i samhället. DO ska även genom råd och på 

annat sätt medverka till att den som utsatts för etnisk diskriminering kan ta 

till vara sina rättigheter. Ombudsmannen ska vidare genom överläggningar 

med myndigheter, företag och organisationer samt genom opinionsbildning, 

information och på annat liknande sätt ta initiativ till åtgärder mot etnisk 

diskriminering. En viktig uppgift som DO har är att se till att de nämnda 

lagarna efterlevs. 

Det finns även straffbestämmelser mot olaga diskriminering och hets mot 

folkgrupp. Anmälningar om dessa brott görs till polis och i vissa fall till 

Justitiekanslern. 


utbildningshäftet Mänskliga rättigheter i Sverige. 

14

15 


Konventionen om avskaffande av all slags 

diskriminering av kvinnor 


Konventionen om avskaffande av all slags diskriminering av 

kvinnor antogs av FN:s generalförsamling 1979. 

Konventionen ger ett ramverk för att säkerställa lika rätt för 

kvinnor och män. Till konventionen hör ett fakultativt protokoll 

som framförallt ger individer, eller grupper av individer, 

klagorätt vad gäller kränkningar av konventionens rättigheter. För att främja 

konventionens förverkligande finns en övervakningskommitté vars huvudsakliga 

verksamhet består i att övervaka staters efterlevnad av konventionen 

främst genom granskning av deras rapporter. 

Konventionen om avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor, 

kvinnodiskrimineringskonventionen, antogs 1979 av FN:s generalförsamling. 

Konventionen har kompletterats med ett fakultativt protokoll, som framförallt 

ger enskilda individer eller grupper av individer klagorätt. Sverige har 

ratificerat konventionen liksom det fakultativa protokollet. I oktober 2005 

har 179 stater förbundit sig att följa konventionen. 


Konventionen ger ett ramverk för att säkerställa lika rätt för kvinnor och 

män och den lyfter fram staternas skyldighet att i lagstiftning och praxis förhindra 

alla former av diskriminering av kvinnor på grund av kön. Staterna 

ska vidta olika åtgärder, inklusive lagstiftning, för att säkerställa kvinnors 

fulla utövande och åtnjutande av de mänskliga rättigheterna. Konventionsstaterna 

har möjlighet att genomföra tillfälliga åtgärder som gynnar kvinnor, 

till exempel positiv särbehandling, för att säkerställa att kvinnor kan åtnjuta 

de mänskliga rättigheterna till fullo. 

Fakultativa protokollet 

Konventionen har kompletterats med ett fakultativt protokoll som ger enskilda 

individer eller grupper av individer klagorätt till kommittén mot av-


skaffande av all slags diskriminering av kvinnor, kvinnodiskrimineringskommittén. 

Protokollet ger också kommittén möjlighet att på eget initiativ 

undersöka påstådda kränkningar av de rättigheter som anges i konventionen 

(läs mer nedan). 

Kvinnodiskrimineringskommittén 



Detta sker främst genom den övervakningskommitté, 

kvinnodiskrimineringskommittén, som i enlighet med konventionen har 

upprättats. Kommittén består av 23 experter, valda av konventionsstaterna 

för en period på fyra år. Experterna tjänstgör i sin personliga egenskap, det 

vill säga inte på uppdrag av sina länder. 

Kommittén övervakar hur rättigheterna respekteras i konventionsstaterna 

genom granskning av staternas rapporter, klagomål från enskilda eller grupper 

av enskilda samt genom förfrågningar till konventionsstater. 


Enligt artikel 18 skall alla konventionsstater lämna in en rapport ett år efter 

att de anslutit sig till konventionen och därefter vart fjärde år. Dessa rapporter 

skall bland annat innehålla information om vilka åtgärder staterna har 

vidtagit för att upprätthålla och respektera de rättigheter som behandlas i 


för den berörda staten vid ett särskilt förhör skapar sig 

kvinnodiskrimineringskommittén en bild av situationen i landet. Inför förhöret 

uppmuntras även andra aktörer, såsom enskilda organisationer, att inkomma 

med skriftliga rapporter om sin syn på situationen för kvinnor och 

deras mänskliga rättigheter i det aktuella landet. Efter förhöret gör kommittén 

sin samlade bedömning (concluding observations), som innehåller både 

kritik och beröm samt rekommendationer till den berörda staten. 


Kvinnodiskrimineringskommittén har också behörighet att i enlighet med 

det fakultativa protokollet ta emot och pröva klagomål från enskilda individer 

eller grupper av individer. För att en framställan skall kunna prövas krävs 

bland annat att alla inhemska rättsmedel har uttömts, dvs. att den enskilde 

först sökt få upprättelse på nationell nivå, till exempel genom att vända sig 

16

17 


till domstol. Utifrån den information som inkommit från klaganden och från 

den berörda staten utarbetar kommittén sina synpunkter som sedan framförs 

till staten liksom till den klagande. 

Förfrågningar till en konventionsstat 

Protokollet ger också kommittén möjlighet att på eget initiativ undersöka 

påstådda kränkningar av de rättigheter som anges i konventionen. Det kan 

ske om kommittén mottar trovärdiga upplysningar som tyder på allvarliga 

eller systematiska kränkningar av konventionens rättigheter i en stat som 

anslutit sig till protokollet. 





kommittén allmänna kommentarer eller ”general recommendations” som de 

i praktiken kallas för. Dessa kommentarer tolkar och beskriver de konkreta 

rättigheterna och de kan användas som stöd för konventionsstaterna i deras 

arbete med att genomföra konventionen. 

Jämställdhetsarbetet i Sverige 

Regeringens målsättning är att jämställdhetsaspekten ska genomsyra alla delar 

av regeringens politik. Det övergripande målet för svensk jämställdhetspolitik 

är att kvinnor och män ska ha samma möjligheter, rättigheter och 

skyldigheter inom alla väsentliga områden i livet. Jämställdhetsarbetet ska 

vara en del av det ordinarie politiska och verkställande arbetet. 

I Sverige finns flera ombudsmän som lyder under regeringen och vars uppgifter 

har anknytning till de mänskliga rättigheterna. Jämställdhetsombudsmannens 

(JämO) huvuduppgift är att se till att jämställdhetslagen efterlevs. 

Jämställdhetslagen har till ändamål att främja kvinnors och mäns lika rätt i 

fråga om arbete, anställnings- och andra arbetsvillkor samt utvecklingsmöjligheter 

i arbetet. JämO ska även genom rådgivning och information verka 

för jämställdhet inom skolväsendet, högskolan, arbetsmarknadsutbildningen 

och andra utbildningsformer. JämO ska också bevaka efterlevnaden av lagen 

om likabehandling av studenter i högskolan. 




Konventionen mot tortyr och annan grym, omänsklig 

eller förnedrande behandling eller bestraffning 


Konventionen mot tortyr och annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling 

eller bestraffning antogs av FN:s generalförsamling 1984. 

Konventionen syftar till att förhindra tortyr eller liknande 

behandling och att skapa ett system av garantier för att den 

som utför eller har utfört sådana handlingar skall bestraffas. 

Till konventionen hör numera också ett fakultativt protokoll 

som syftar till att etablera ett nationellt och internationellt 

besöks- och inspektionssystem för att motverka företeelsen 

av tortyr eller liknande behandling på platser där personer hålls 

frihetsberövade. För att främja konventionens förverkligande finns en 

övervakningskommitté vars huvudsakliga verksamhet består i att övervaka 

staters efterlevnad av konventionen främst genom granskning av deras rapporter. 

Konventionen mot tortyr och annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling 

eller bestraffning, tortyrkonventionen, antogs 1984 av FN:s generalförsamling. 

Konventionen har kompletterats med ett fakultativt protokoll 

som syftar till att etablera ett nationellt och internationellt besöks- och 

inspektionssystem för att motverka företeelsen av tortyr eller liknande behandling 

på platser där personer hålls frihetsberövade. Sverige har ratificerat 

konventionen och förbereder ratifikation av protokollet under våren 2005. 

I november 2004 har 139 stater förbundit sig att följa konventionen. 


Förbudet mot tortyr kan i dag sägas vara en folkrättslig regel som stater inte 

kan avtala bort och som är bindande för alla stater oavsett om de tillträtt 

några konventioner om mänskliga rättigheter. 

Tortyrkonventionen definierar närmare denna folkrättsliga regel och syf- 

18

19 


tar till att förhindra tortyr eller liknande behandling och att skapa ett system 

av garantier för att den som utför eller utfört tortyr skall bestraffas. Enligt 

konventionen är tortyr varje handling genom vilken allvarlig smärta eller 

svårt lidande, fysiskt eller psykiskt, medvetet tillfogas en annan person. 

Handlingen ska utföras av eller på uppdrag av en person som företräder staten 

och i ett visst syfte, till exempel för att framtvinga en bekännelse. 

I konventionen finns ett uttryckligt förbud mot utvisning av en person till 

ett land där det finns välgrundade skäl att tro att han eller hon blir utsatt för 

tortyr eller annan omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning. 

Fakultativt protokoll 

I december 2002 antog FN:s generalförsamling ett fakultativt protokoll till 

tortyrkonventionen. Protokollet, som inte trätt i kraft (december 2004), syftar 

till att stärka möjligheterna att förebygga tortyr eller liknande behandling. 

Ett preventivt besöks- och inspektionssystem etableras för att motverka 

tortyr m.m. på de platser där personer hålls frihetsberövade. För detta 

ändamål skall dels en internationell underkommitté till FN:s kommitté mot 

tortyr, tortyrkommittén, inrättas, dels skall anslutande stater säkerställa att 

det finns ett eller flera nationella organ som utför motsvarande uppgift. 

Sverige har undertecknat protokollet och förbereder ratifikation av protokollet 

under våren 2005. 

Tortyrkommittén 

Staternas efterlevnad av tortyrkonventionens rättigheter främjas bland annat 

genom möjligheten att kontrollera hur staterna respekterar rättigheterna. 

Detta sker främst genom den övervakningskommitté, tortyrkommittén, 

som har upprättats i enlighet med konventionen. Kommittén 

består av tio experter, valda av konventionsstaterna för en period på två år. 

Experterna tjänstgör i sin personliga egenskap, det vill säga inte på uppdrag 

av sina länder. 


granskning av konventionsstaters rapporter, förfrågningar till konventionsstater, 

mellanstatliga framställningar eller enskilda klagomål.




rapport ett år efter tillträdet till konventionen och därefter vart fjärde år. 

Dessa rapporter skall bland annat innehålla information om vilka åtgärder 

staterna har vidtagit för att upprätthålla och respektera rättigheterna i 


för den berörda staten vid ett särskilt förhör skapar sig kommittén en bild av 

situationen i landet. Inför förhöret uppmuntras även andra aktörer, såsom 

enskilda organisationer, att inkomma med skriftliga rapporter om sin syn på 

situationen avseende genomförandet av konventionen i det aktuella landet. 

Efter förhöret gör kommittén sin samlade bedömning (concluding 

observations), som innehåller både kritik och beröm samt rekommendationer 


Förfrågningar till en konventionsstat 

Får kommittén tillförlitlig information om att tortyr eller liknande behandling 

systematiskt används på en konventionsstats territorium har kommittén 

möjlighet att uppmana den berörda staten att samarbeta för den närmare 

granskningen av denna information (artikel 20). 


Enligt artikel 21 finns möjligheter för konventionsstater att till kommittén 

framföra klagomål mot annan konventionsstat om denna inte har fullgjort 

sina förpliktelser enligt konventionen. Båda staterna måste ha erkänt kommitténs 

kompetens att pröva sådana framställningar. Klagomål i enlighet 

med denna artikel har dock aldrig framförts av någon konventionsstat. 


Enligt tortyrkonventionens artikel 22 kan en konventionsstat erkänna kommitténs 

kompetens att pröva enskilda individers klagomål gentemot den berörda 

staten. En förutsättning för att kunna framföra enskilda klagomål till 

kommittén är bland annat att alla inhemska rättsmedel har uttömts, det vill 

säga att den enskilde först sökt få upprättelse inom landet, till exempel genom 

att vända sig till domstol. Utifrån den information som inkommit från 

klaganden och från den berörda staten utarbetar kommittén sina synpunkter 

som sedan framförs till staten liksom till den klagande. Kommitténs syn- 

20

21 


punkter publiceras också och är därmed tillgängliga för allmänheten. Synpunkterna 

är dock inte rättsligt bindande och kommittén kan inte tillerkänna 

enskilda individer skadestånd eller annan ekonomisk kompensation. 


Genom sitt granskningsarbete avseende staters efterlevnad av konventionen 

samlar kommittén en djup och bred kunskap om bland annat konventionens 

praktiska genomförande. Utifrån denna samlade kunskap antar kommittén 

allmänna kommentarer (general comments) som närmare tolkar och beskriver 

de konkreta rättigheterna. Kommentarerna kan användas som stöd för 

konventionsstaterna i deras arbete med att genomföra konventionen. 


Det skydd mot tortyr och annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling 

eller bestraffning som slås fast i konventionen motsvaras i svensk lagstiftning 

främst av regleringar i regeringsformen men också till exempel i lagar 

som berör polisen och kriminalvården. Myndigheter som Rikspolisstyrelsen, 

Kriminalvårdsstyrelsen och Statens institutionsstyrelse har alla en viktig 

funktion när det gäller Sveriges åtaganden enligt konventionen. De nationella 

domstolarna har en viktig kontrollfunktion. Vidare kan individer vända 

sig till Riksdagens ombudsmän (JO) för att påtala att en myndighet eller annat 

offentligt organ har handlat i strid med tortyrförbudet. 




Konventionen om barnets rättigheter 


Konventionen om barnets rättigheter antogs av FN:s generalförsamling 

1989. Konventionen innehåller både medborgerliga och politiska rättigheter 

och ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter. Till 

konventionen hör två fakultativa protokoll. Det första 

behandlar frågor om barn i väpnade konflikter. Det andra 

handlar om handel med barn, barnpornografi och barnprostitution. 

För att främja konventionens förverkligande 

finns en övervakningskommitté vars huvudsakliga verksamhet 

består i att övervaka staters efterlevnad av konventionen främst 

genom granskning av deras rapporter. 

Konventionen om barnets rättigheter, barnkonventionen, antogs 1989 av 

FN:s generalförsamling. Konventionen har kompletterats med två 

fakultativa protokoll, ett som avser barn i väpnade konflikter och ett som 

avser handel med barn, barnpornografi och barnprostitution. Sverige har 

ratificerat konventionen liksom det första protokollet. Arbetet med att utreda 

vilka lagändringar med mera som måste vidtas för att Sverige ska 

kunna ratificera det andra protokollet pågår inom Regeringskansliet. Ingen 

konvention om mänskliga rättigheter har fått sådant gensvar som 

barnkonventionen. I november 2004 har 192 stater förbundit sig att följa 

konventionen. Bland dessa stater saknas Somalia och USA som endast har 

undertecknat den. 


Barnkonventionens budskap kan sammanfattas med att barn är fullvärdiga 

medlemmar i samhället, har egna mänskliga rättigheter och ska respekteras. 

Konventionen är inriktad på individen, det enskilda barnet och innehåller 

både medborgerliga och politiska rättigheter och ekonomiska, sociala och 

kulturella rättigheter. Särskild hänsyn tas till barnets utsatthet och sårbarhet 

vilket kommer till uttryck i de rättigheter som syftar till att ge barnet 

22

23 


skydd mot övergrepp och utnyttjande. Vidare behandlas rättigheter som syftar 

till att barnet ska få sina grundläggande behov tillfredsställda samt barnets 

rätt att delta i samhällslivet, att uttrycka sina åsikter och bli tagen på 

allvar. 

Konventionen om barnets rättigheter bör ses som en helhet, där alla artiklar 

är viktiga och bidrar till denna helhet. Konventionen innehåller dock fyra 

principer som skall vara styrande för tolkningen av övriga artiklar, men som 

också har en egen självständig betydelse: 

♦ Inget barn får diskrimineras på grund av härkomst, kön, religion, funktionshinder 

eller andra liknande skäl (artikel 2). 

♦ Barnets bästa skall vara vägledande vid allt beslutsfattande och vid alla 

åtgärder som rör barn och unga (artikel 3). 

♦ Barn och unga skall tillåtas att utvecklas i sin egen takt och utifrån sina 

egna förutsättningar (artikel 6). 

♦ Barn och unga skall ges möjlighet att framföra och få respekt för sina 

åsikter i frågor som berör dem (artikel 12). 

Fakultativa protokoll 

Det första fakultativa protokollet, som behandlar frågor om barn i väpnade 

konflikter, ålägger staterna att vidta alla genomförbara åtgärder för att personer 

under 18 år inte skall delta direkt i fientligheter. Åldern för obligatorisk 

rekrytering höjs från 15 till 18 år jämfört med barnkonventionen. Vidare 

åläggs stater att höja åldersgränsen vid frivillig rekrytering från nuvarande 15 

år med erkännande att personer mellan 15 och 18 år har rätt till särskilt 

skydd. 

Det andra fakultativa protokollet, som behandlar frågor om handel med 

barn, barnprostitution och barnpornografi, syftar till att stärka genomförandet 

av barnkonventionen, framförallt artiklarna 34 och 35. Dessa artiklar 

behandlar skydd av barn mot alla former av sexuellt utnyttjande och övergrepp 

samt förhindrande av försäljning och handel med barn. 

Kommittén för barnets rättigheter 

Efterlevnaden av rättigheterna främjas bland annat genom möjligheten att 

kontrollera hur staterna respekterar rättigheterna. Detta sker främst genom


den övervakningskommitté, kommittén för barnets rättigheter, som i enlighet 

med konventionen har upprättats. I dag arbetar 18 oberoende experter i 

kommittén. De är valda för en period på fyra år och de tjänstgör i sin personliga 

egenskap, det vill säga inte på uppdrag av sina länder. 


Kommitténs huvudsakliga funktion är att övervaka tillämpningen av 

barnkonventionen i de stater som har tillträtt den. Det sker genom att 

konventionsstaterna lämnar in rapporter innehållandes information om åtgärder 

som vidtagits för att upprätthålla och respektera konventionens rättigheter. 

Detta ska ske två år efter tillträdet till konventionen och därefter 

vart femte år. Utifrån rapporten och den dialog som sedan förs med representanter 

för den berörda staten vid ett särskilt förhör skapar sig kommittén en 

bild av situationen i landet. Inför förhöret uppmuntras även andra aktörer, 

såsom enskilda organisationer och FN-organ, att inkomma med skriftliga 

rapporter om sin syn på situationen avseende konventionens rättigheter i det 

aktuella landet. Efter förhöret gör kommittén sin samlade bedömning 

(concluding observations), som innehåller både kritik och beröm samt rekommendationer 






kommittén allmänna kommentarer (general comments), som bland annat 





Det finns ingenting i konventionstexten som formellt öppnar för individuella 

klagomål till kommittén från enskilda barn eller deras talespersoner. De 

övervakningskommittéer som har möjlighet att ta upp enskilda klagomål 

gentemot konventionsstater kan dock redan i dag granska klagomål relaterade 

till barnkonventionen förutsatt att klagomålet för övrigt faller inom 

kommitténs mandat. 

24

25 


Barnets rättigheter i Sverige 

Allt sedan barnkonventionen ratificerades av Sverige 1990 har en rad olika 

åtgärder vidtagits för att öka kunskapen om konventionen och för att anpassa 

lagstiftningen till dess krav. För att säkerställa barnets rättigheter krävs 

en kombination av åtgärder: lagstiftning, effektiva styrmedel, opinionsbildning, 

utbildning och information. Såväl domstolar och myndigheter som 

kommuner och landsting ska ta hänsyn till de rättigheter som slås fast i 

barnkonventionen. 

Till grund för regeringens politik inom området ligger den nationella strategin 

för att förverkliga barnkonventionen. Strategin godkändes av riksdagen 

1999 och vidareutvecklades och presenterades på nytt till riksdagen 2004. 

Målet med strategin är att barnkonventionen och dess intentioner ska finnas 

med i allt beslutsfattande som rör barn. 

Barnombudsmannen (BO) har till uppgift att företräda barns och 

ungdomars rättigheter och intressen mot bakgrund av Sverige åtaganden enligt 

barnkonventionen. BO ska gentemot kommuner, landsting och myndigheter 

driva på genomförandet och bevaka efterlevnaden av 

barnkonventionen. BO ska särskilt uppmärksamma att lagar och 

författningar och deras tillämpning stämmer överens med Sveriges åtaganden 

enligt barnkonventionen. BO rapporterar varje år till regeringen om sin 

verksamhet och lämnar förslag på hur barns villkor kan förbättras.

mr-en introduktion - Mänskliga rättigheter

Create successful ePaper yourself

Delete template?

Save as template?