En bok om I15
En bok om I15 En bok om I15
1 INNEHÅLL
- Page 2 and 3: 2 INNEHÅLL
- Page 4 and 5: En bok om I 15 trycks i en första
- Page 6 and 7: Från 1945 till nutid Av major Beng
- Page 8 and 9: Honnör för givarna Ekonomiskt har
- Page 10 and 11: fen överste Gunnar Lundquist, öve
- Page 12 and 13: Norge räknades också Särna och I
- Page 14 and 15: Under Kalmarkriget 1611-1613 (fred
- Page 16 and 17: Gustav II Adolf. Axel Wallenbergs k
- Page 18 and 19: Om utvecklingen för vårt eget reg
- Page 20 and 21: Nils Stiernsköld. Figur på gravmo
- Page 22 and 23: Stiernsköld och Herman Wrangel avf
- Page 24 and 25: Bardun, hillebard och pik av medelt
- Page 26 and 27: Nils Kagg Göta elf reg. Vänern La
- Page 28 and 29: Under de tre åren i Ostpreussen va
- Page 30 and 31: Garnisonstjänst i norra Tyskland N
- Page 32 and 33: kom olägligt för Torstensson, som
- Page 34 and 35: B Lilliehöök till hans svärfar,
- Page 36 and 37: två månaders belägring, avtågad
- Page 38 and 39: förlorarens offer under 1600-talet
- Page 40 and 41: gavs företaget, som går under nam
- Page 42 and 43: av danska, ryska, och sachsiska arm
- Page 44 and 45: dock finnes något täml. ungt där
- Page 46 and 47: ge till sjön Lången, och därefte
- Page 48 and 49: mer till d. 21 att marschera till G
- Page 50 and 51: överste Lagercrantz eget befäl. I
1 INNEHÅLL
2 INNEHÅLL
EN BOK OM I 15<br />
Kungl Älvsborgs Regemente<br />
1624 – 1974<br />
Redaktör<br />
Torgny Bondestam<br />
3 INNEHÅLL
<strong>En</strong> <strong>bok</strong> <strong>om</strong> I 15 trycks i en första upplaga<br />
på 4 000 exemplar, varav 200 exemplar<br />
i numrerad bibliofilupplaga.<br />
Teckningar och <strong>om</strong>slag<br />
Sven Angborn<br />
Fototeknik<br />
Bengt <strong>En</strong>gdahl<br />
Kartor och diagram<br />
Börje Johansson<br />
Bildmaterial<br />
Museet I 15<br />
Kamratföreningens medlemsblad<br />
Borås Tidning<br />
m fl<br />
Bokband<br />
Lindskogs Bokbinderi Eftr<br />
Sjuhäradsbygdens Tryckeri AB<br />
Borås 1974<br />
4 INNEHÅLL
Innehåll<br />
Honnör för givarna .................................................................................................... 8<br />
Regementschefens förord<br />
Av överste Gunnar Lundquist............................................................................ 9<br />
Läget i stort <strong>om</strong>kring år 1620<br />
Av generallöjtnant Erik Rosengren ................................................................. 11<br />
Nils Stiernsköld och regementets tillk<strong>om</strong>st<br />
Av krigsarkivarie Bertil Bro<strong>om</strong>é....................................................................... 19<br />
Regementets ursprung och utveckling<br />
Av överstelöjtnant Carl-Filip Holmqvist .......................................................... 23<br />
Glömda strider och episoder<br />
Av överstelöjtnant Tor Backlund ..................................................................... 67<br />
Tre namn på regementets fana<br />
Av överstelöjtnant Carl-Filip Holmqvist .......................................................... 81<br />
Försvaret av Nya Elfsborg<br />
Av överstelöjtnant Claes Sprakarn .................................................................. 93<br />
Älvsborgare i strid<br />
Av överstelöjtnant Tor Backlund ..................................................................... 99<br />
Regementets förflyttning från Fristad till Borås<br />
Av överstelöjtnant Einar Sundler................................................................... 111<br />
K<strong>om</strong>panichef på 1910-talet<br />
Av general Olof Gerhard Thörnell.................................................................. 117<br />
Rysk avlösning på Fristad hed<br />
Av stadsarkivarie Torgny Bondestam ........................................................... 125<br />
Mellankrigstiden – idyll under knapphetens stjärna<br />
Av överstelöjtnant Svante Millqvist ............................................................... 133<br />
Beredskapstiden<br />
Av överstelöjtnant Sten Lindqvist ................................................................. 153<br />
5 INNEHÅLL
Från 1945 till nutid<br />
Av major Bengt Kjellgren ............................................................................... 181<br />
Regementets fälttecken<br />
Av överstelöjtnant Tor Backlund .................................................................. 191<br />
Från C<strong>om</strong>pagniemärken till k<strong>om</strong>paniflaggor<br />
Av överstelöjtnant Inge Werner..................................................................... 199<br />
Porträtt av tolv regementschefer<br />
Av överstelöjtnant Axel von Heijne ............................................................... 205<br />
Befälsboställen och soldattorp<br />
Av kapten Bror Nygren och kapten Stig Ståhl ............................................. 233<br />
Musikkåren<br />
Av musikdirektör Kjell Lundberg .................................................................. 259<br />
Profiler bland den civila personalen<br />
Av kansliskrivare Gösta Hademo .................................................................. 273<br />
Kamratföreningen<br />
Av civilingenjör Gunnar Berg ........................................................................ 277<br />
Landstorm, hemvärn, skytte<br />
Av överstelöjtnant Anders Jilmstad.............................................................. 285<br />
Understöd utan vapen<br />
Av överstelöjtnant Gösta Pålsson................................................................. 295<br />
Företagsamma älvsborgare<br />
Av major Jan Bl<strong>om</strong>qvist ................................................................................. 303<br />
Lars Wilhelm Kylberg, en färgstark kapten<br />
Av skriftställare Philip Josefson ................................................................... 309<br />
Adam Anders Thorén – en svensk Dreyfusaffär<br />
Av fil dr Alf Åberg ............................................................................................ 313<br />
Gustaf Lorentz S<strong>om</strong>melius – en skandinavismens pionjär<br />
Av direktör Lennart Hagman.......................................................................... 319<br />
Carl Fredrik Grevillius i utländsk krigstjänst<br />
Av överste Fredrik Grevillius ......................................................................... 327<br />
Kyrksal och museum<br />
Av skriftställare Philip Josefson ................................................................... 335<br />
Personregister ....................................................................................................... 343<br />
6 INNEHÅLL
Illustrationen av regementet: Ur J Mankell, Svenska arméen (1864).<br />
7 INNEHÅLL
Honnör för givarna<br />
Ekon<strong>om</strong>iskt har <strong>En</strong> <strong>bok</strong> <strong>om</strong> I 15 möjliggjorts främst gen<strong>om</strong> anslag från Delegationen<br />
för militärhistorisk forskning och från Borås k<strong>om</strong>mun, varjämte bidrag<br />
har lämnats från regementets samtliga personalorganisationer och dess kamratförening<br />
samt från industrier och privatpersoner i bygden.<br />
8 INNEHÅLL
Regementschefens förord<br />
Någon samlad framställning av Kungl<br />
Älvsborgs regementes historia har hittills<br />
inte funnits, endast skildringar av<br />
begränsade avsnitt av regementets tillvaro,<br />
sås<strong>om</strong> löjtnanten Otto Mannerfelts<br />
år 1887 utgivna ”Anteckningar<br />
<strong>om</strong> Kongl Elfsborgs Regemente<br />
1680-1815” och den 1964 i samband<br />
med 50-årsminnet av regementets inflyttning<br />
från Fristad hed till Borås<br />
publicerade minnesskriften ”Kungl<br />
Älvsborgs regemente Fristadhed-Borås<br />
1914-1964”, redigerad av kaptenen<br />
Herman Rydin.<br />
Inför regementets 350-årsjubileum<br />
1974 har det synts angeläget att fylla<br />
denna brist. För ändamålet bildades i<br />
början av 1972 en historiek<strong>om</strong>mitté<br />
med representanter för såväl olika personalgrupper<br />
bland regementets anställda<br />
s<strong>om</strong> det civila samhälle, med vilket regementet ända sedan sin tillblivelse haft<br />
en nära anknytning.<br />
Medlemmar av historiek<strong>om</strong>mitten har varit överstelöjtnant Sven Berg, stadsarkivarie<br />
Torgny Bondestam, kapten Bertil Bäckstrand, kansliskrivare Gösta Hademo,<br />
fanjunkare Gösta Henriksson, överstelöjtnant Carl Filip Holmqvist, regementsche-<br />
9 INNEHÅLL
fen överste Gunnar Lundquist, överstelöjtnant Gösta Pålsson, kapten Stig Ståhl och<br />
konsul Harry Wennerlund. S<strong>om</strong> ordförande har regementschefen fungerat, s<strong>om</strong><br />
sekreterare överstelöjtnant Gösta Pålsson, s<strong>om</strong> kassaförvaltare överstelöjtnant Sven<br />
Berg och, sist men inte minst, s<strong>om</strong> redaktör stadsarkivarie Torgny Bondestam.<br />
Avsikten har inte varit att åstadk<strong>om</strong>ma en allt täckande och fullständig, kronologisk<br />
historik över regementets tillvaro under tre och ett halvt sekel. Ambitionen har<br />
begränsats till att i ett antal separata, fristående uppsatser skildra händelser, förhållanden<br />
och personligheter m m s<strong>om</strong> ansetts särskilt intressanta och värda att<br />
belysas. Det är historiek<strong>om</strong>mittens förhoppning att därigen<strong>om</strong> ha kunnat k<strong>om</strong>binera<br />
lättlästhet med vetenskaplig saklighet.<br />
Ett stort antal personer – utöver historiek<strong>om</strong>mitténs medlemmar – har i större<br />
eller mindre <strong>om</strong>fattning medverkat till föreliggande arbete. Därvid har i många fall<br />
utförts betydande forskningsinsatser av stort intresse och bestående värde. Medarbetarna<br />
i <strong>bok</strong>en <strong>om</strong> I 15 är värda ett varmt tack för förtjänstfullt och träget arbete.<br />
Ett verk s<strong>om</strong> det här föreliggande kan inte åstadk<strong>om</strong>mas utan väsentliga ekon<strong>om</strong>iska<br />
resurser. Sådana har välvilligt ställts till förfogande från många håll – enskilda<br />
såväl s<strong>om</strong> organisationer, institutioner, k<strong>om</strong>muner, näringsliv m fl – sås<strong>om</strong><br />
närmare framgår av förteckning på föregående sida. För alla bidrag, stora<br />
och små, uttalar jag likaledes varmt tack.<br />
Det är historiek<strong>om</strong>mitténs mening, att ”<strong>En</strong> <strong>bok</strong> <strong>om</strong> I 15 – Kungl Älvsborgs regemente<br />
1624-1974” värdigt skall ansluta sig till högtidlighållandet av regementets<br />
350-åriga tillvaro. Det är också k<strong>om</strong>mittens förhoppning, att <strong>bok</strong>en skall bli till nytta,<br />
glädje och inspiration för alla nuvarande och tidigare älvsborgare.<br />
Gunnar Lundquist<br />
10 INNEHÅLL
Läget i stort <strong>om</strong>kring år 1620<br />
Den tid då vårt regemente k<strong>om</strong> till var en tid av snabb utveckling och stora förändringar<br />
på många betydelsefulla <strong>om</strong>råden.<br />
Läget var svårt. Sverige befann sig i krig eller överhängande hot <strong>om</strong> krig mot tre<br />
grannländer. Landet var hårt slitet av två just avslutade krig, det ena med krigshärjningar<br />
in<strong>om</strong> eget land och ett 1619 slutbetalt krigsskadestånd, ”Älvsborgs andra lösen”,<br />
s<strong>om</strong> tvingat till stora ekon<strong>om</strong>iska ansträngningar. Resurserna var mycket begränsade,<br />
befolkningen gles, krigsmakten både till lands och till sjöss under nödvändig<br />
<strong>om</strong>organisering och uppbyggnad.<br />
Den unge Gustav II Adolf hade emellertid redan visat sig vuxen sin höga ställning<br />
och sitt tyngande ansvar. Med hjälp av goda medarbetare och ett alltmer sammansvetsat<br />
folk kunde han föra sitt land ur dess instängda och hotade läge och lägga<br />
grunden för den period i vår historia s<strong>om</strong> benämns stormaktstiden. Medlen härtill<br />
var en storartad reformverksamhet på samhällslivets alla <strong>om</strong>råden och en från<br />
grunden nyskapad organisation av den för rikets läge och framtid nödvändiga försvarsmakten.<br />
Han tillträdde 1611 riksstyrelsen s<strong>om</strong> fullmyndig 17-åring och tvingades<br />
under hela sin regeringstid fram till dödsskottet vid Lützen 1632 ständigt föra<br />
krig.<br />
S<strong>om</strong> ett led i försvarets nyorganisation tillk<strong>om</strong> Älvsborgs regemente 1624 – dess<br />
nuvarande förläggningsort Borås grundades 1622.<br />
Det dåtida Sverige hade ett instängt och besvärligt läge, geografiskt och strategiskt.<br />
Skåne, Blekinge, Halland och Gotland liks<strong>om</strong> Ösel tillhörde den mäktige<br />
grannen i söder Danmark, s<strong>om</strong> var förenat med Norge, till vilket hörde Viken<br />
(Bohuslän). Sveriges ”enda port mot väster” var den smala landremsan kring Göta<br />
älvs utlopp, med Nya Lödöse (Göteborg 1621) och Älvsborgs fästning. All annan<br />
sjötrafik från Sverige måste gå gen<strong>om</strong> det av Danmark behärskade Öresund. Till<br />
11 INNEHÅLL
Norge räknades också Särna och Idre socknar av nordvästra Dalarna liks<strong>om</strong> Härjedalen<br />
och Jämtland. Rikets bredd i höjd med Sundsvall (grundat 1624) var<br />
knappa 10 mil. Och längst uppe i norr, mot Finnmarken, var gränsen obestämd –<br />
en orsak till ständiga förvecklingar.<br />
Till Sverige hörde Finland, s<strong>om</strong> efter långt utdragna krig med grannen i öster gen<strong>om</strong><br />
den goda freden i Stolbova 1617 hade fått den östgräns, s<strong>om</strong> skulle bestå till<br />
stormaktstidens slut 1721 . Stolbovafreden förde även Ingermanland till Sverige –<br />
med riksgräns tvärs över Ladoga – varigen<strong>om</strong> den ryske grannen blev helt avstängd<br />
från Östersjön. Söder <strong>om</strong> Finska viken hade Estland med Dagö gett sig under<br />
Sverige 1561, försvarat och utvidgat gen<strong>om</strong> freden i Teusina 1595.<br />
Så såg alltså Gustav II Adolfs Sverige ut kring år 1620, ett vidsträckt, glest befolkat<br />
rike, med mycket långa gränser att försvara och med de sårbara sjök<strong>om</strong>munikationerna<br />
över Östersjön och Bottenhavet s<strong>om</strong> förbindelseleder mellan rikets vitala<br />
delar. Gränserna – särskilt mot Danmark–Norge – gick gen<strong>om</strong> relativt svårtillgängliga<br />
skogs- och bergs<strong>om</strong>råden (Göta älv mot Viken), ”naturliga” gränser<br />
för dåtidens geografi.<br />
Den utrikespolitiskt d<strong>om</strong>inerande grannen var Danmark, en gång unionspartnern<br />
och ständigt motståndaren i en lång rad krig, s<strong>om</strong> oftast gällde Sveriges existens s<strong>om</strong><br />
fri nation. Frederna i Stettin 1570 (Älvsborgs första lösen) och i Knäred 1613 hade<br />
bara gett tillfällig avspänning.<br />
Polens konung gjorde anspråk på Sveriges tron och var den i dåläget farligaste<br />
konkurrenten <strong>om</strong> de baltiska länderna.<br />
Ryssland hade, efter ”den stora oredan”, just börjat den styrketillväxt, s<strong>om</strong> småning<strong>om</strong><br />
skulle leda till Peter den Store och den för Sverige katastrofala freden i Nystad<br />
1721.<br />
Dessa tre grannar utgjorde hot och hinder för Sverige och skulle – även i fortsättningen<br />
– ofta uppträda gemensamt i krissituationer.<br />
Söder <strong>om</strong> Östersjön däremot var Tyskland splittrat, politiskt, ekon<strong>om</strong>iskt, religiöst<br />
och militärt, i en lång rad smärre stater, löst sammanhållna under den tyske<br />
kejsaren i Wien. Där hade 1618 det 30-åriga kriget börjat och därmed en kamp <strong>om</strong><br />
politiskt och religiöst övervälde, s<strong>om</strong> kunde k<strong>om</strong>ma att medföra hot mot och risker<br />
för Sverige.<br />
Det dåtida (egentliga) Sveriges befolkning uppskattas till en dryg miljon, med få<br />
och små städer. Flertalet levde på jord- och skogsbruk, fiske, handel och sjöfart. Industrin<br />
var svagt utvecklad, även <strong>om</strong> Sala silver och Falu koppar var kända över<br />
hela Europa. K<strong>om</strong>munikationerna till lands begränsades till ett fåtal enkla gen<strong>om</strong>fartsleder<br />
– hästen det snabbaste förbindelsemedlet, även för underrättelsetjänst,<br />
order och rapportering. Gustav II Adolfs Sverige var ännu 1620 ett fattigt och outvecklat<br />
land i en nordlig avkrok av Europa.<br />
Västergötland, Älvsborgs regementes ursprung och hembygd, är ett urgammalt<br />
svenskt landskap, ett av de rikaste och tätast befolkade i det gamla Sveaväldet. Det<br />
hade nästan alltid varit ett gränsland, med Göta älv s<strong>om</strong> gräns mot det norska<br />
Viken och stora skogs- och myrmarker mot det danska Halland. Nästan alla krig<br />
12 INNEHÅLL
Sveriges gränser år 1620.<br />
mot grannen i väster hade medfört stridshandlingar på västgötsk mark, brand och<br />
förhärjning, inte minst av gränsbygden mot Halland. De starka fästningarna Bohus,<br />
Marstrand och Varberg markerade och försvarade ”fientligt” land, medan Älvsborgs<br />
fästning och Gullbergs fäste stödde den svenska ”porten i väster”. Längs<br />
vägarna mot gränsen, vid Göta älv och längs Viskan och Ätran fanns en rad smärre<br />
svenska fästen.<br />
Under Nordiska sjuårskriget 1563-1570 (fred i Stettin) var Västergötland, s<strong>om</strong><br />
vanligt, en av krigsskådeplatserna. Älvsborg togs av danskarna. Västgöten, fältöversten<br />
Knut Håkansson Hand stupade i det för Sverige olyckliga slaget vid Axtorna<br />
1565, sedan Hand dessförinnan hade intagit såväl Varberg s<strong>om</strong> Falkenberg.<br />
13 INNEHÅLL
Under Kalmarkriget 1611-1613 (fred i Knäred) tog danskarna i 1612 års fälttåg<br />
ånyo Älvsborg, förstörde Gullbergs fäste, brände Nya Lödöse – vilket medförde<br />
anläggandet av Göteborg 1621 – och framträngde gen<strong>om</strong> Göta älvdalen ända till<br />
Skara. Även under 1613 års s<strong>om</strong>marfälttåg var Västergötland väsentlig krigsskådeplats,<br />
med bl a Alingsås – Larv – Lidköping och Härryda – Tranemo tagna av<br />
danskarna. Under striderna i Västergötland dessa år verkade bl a fältöversten Jesper<br />
Mattsson (Krus). Dåtidens krigföring var hård för erövrad bygd, med total nedbränning<br />
s<strong>om</strong> ofta nyttjat stridsmedel. I det hänseendet var svenskarna lika goda<br />
s<strong>om</strong> danskarna, bl a i raider mot Nordhalland och Varberg.<br />
Vid krigsslutet 1613 stannade de sju västgötska häradena Sävedal, Askim, Hising,<br />
Bollebygd, Ale, Vättle och Flundre i dansk hand s<strong>om</strong> pant för Älvsborgs lösen,<br />
att betalas på sex år, vilket Sverige med en betydande kraftansträngning lyckades<br />
med.<br />
<strong>En</strong> av de väsentligaste faktorerna i den stora maktbalansen vid denna tid var<br />
givetvis de ömsesidiga militära styrkeförhållandena. Även på detta <strong>om</strong>råde pågick<br />
en – relativ långsam – utveckling, såväl organisatoriskt s<strong>om</strong> tekniskt och taktiskt.<br />
På kontinenten hade – mot bakgrund av de nytillk<strong>om</strong>na men ännu mycket enkla<br />
eldhandvapnen och ett växande men tungt och svårrörligt artilleri och inspirerat av<br />
det schweiziska bondeinfanteriets segrar över riddarhärar – för kriget till lands utvecklats<br />
två taktiska skolor, den spanska och den nederländska. Båda krävde för<br />
god effekt en väl utbildad trupp och en tämligen dyrbar och svåranskaffad vapenoch<br />
skyddsutrustning. Detta, i förening med dåtidens små möjligheter att i fält underhålla<br />
(vidmakthålla) större härar medförde ett allmänt tillämpat system byggt på<br />
värvad trupp, legosoldater. Systemet var dyrbart och förutsatte en statsmakt med<br />
centralt disponibla stora ekon<strong>om</strong>iska resurser.<br />
Den spanska skolans tunga och svårrörliga ”fyrkanter” mötte i strid den yngre<br />
nederländska skolans lättare och smidigare ”bataljoner”, varvid de senare visade<br />
fördelar och möjlighet till vidare utveckling. I det 30-åriga krigets början tillämpades<br />
alltjämt de två skolornas taktiska mönster i de deltagande kontinentala ländernas<br />
härar.<br />
Till sjöss utvecklades flera och större fartygstyper, med segel och rodd s<strong>om</strong> enda<br />
drivkrafter och med efterhand tyngre beväpning och allt starkare stridskrafter medförda<br />
<strong>om</strong>bord.<br />
Danmarks stridskrafter till lands och sjöss vid denna tid var av kontinental modell,<br />
relativt starka och ledda av den vittsyftande och hårdföre konungen Kristian<br />
IV.<br />
Polen var ännu en farlig motståndare, med betydande militära resurser, där särskilt<br />
det väl beridna kavalleriet hade visat goda kvaliteter i strid.<br />
Ryssland var även i detta avseende ännu relativt outvecklat, men gen<strong>om</strong> sin tyngd<br />
och de långa landgränserna mot svenskt-finländskt-baltiskt <strong>om</strong>råde ett potentiellt<br />
hot, s<strong>om</strong> band svenska resurser, i form av gränsfästningar och trupp.<br />
I det tyska riket pågick kriget för fullt, med Tilly och snart Wallenstein s<strong>om</strong> framstående<br />
militära ledare.<br />
14 INNEHÅLL
Sjömakterna <strong>En</strong>gland och Holland hade båda starka handelsintressen i Östersjön<br />
och behov av fri sjötrafik norr <strong>om</strong> Finnmarken på de nordryska hamnarna och var<br />
följaktligen betydelsefulla intressenter i Sveriges politik. De övade starkt inflytande<br />
på det sjömilitära läget i Östersjön och kring Öresund.<br />
Frankrike, senare Sveriges bundsförvant i det 30-åriga kriget, hade en stark krigsmakt<br />
helt av kontinental modell.<br />
I Sverige hade den militära utvecklingen gått långsamt och trevande. Rikets försvar<br />
byggde sedan urminnes tid på ”man ur huse”, utvecklat till ett brokigt och<br />
svagt beväpnat lantvärn, med god förtrogenhet med skogsterräng och bråttaktik.<br />
Gustav Vasas seger i befrielsekriget hade väsentligen möjliggjorts gen<strong>om</strong> förhyrda<br />
stridskrafter, såväl till lands s<strong>om</strong> sjöss. Rikets starkt begränsade ekon<strong>om</strong>iska resurser<br />
uteslöt en strikt tillämpning av det kontinentala systemet med legotrupp. Här inverkade<br />
också den stora ytan och de långa och svåra gränserna både på land och<br />
mot havet. I Sverige och Finland fanns också en unik tillgång i form av en fri och<br />
självägande bondeklass, med urgammal rätt att bära vapen och urgammal skyldighet<br />
att med dem medverka i rikets försvar.<br />
På dessa speciella svenska förutsättningar tillk<strong>om</strong> på Västerås riksdag 1544 ”vår<br />
första härordning”, byggd på allmän värnplikt och utformad i ett system för landskapsvis<br />
utskrivning av krigsfolk, var<strong>om</strong> överensk<strong>om</strong>melse träffades mellan berörda<br />
parter med konungen s<strong>om</strong> avgörande beslutsfattare – efterhand alltmera utvecklat<br />
till rotering för infanteriet, rusthåll för rytteriet och båtsmanshåll för sjöförsvarets<br />
bemanning (ur den gamla ledungen).<br />
Den mångbegåvade Erik XIV försökte på denna grund och med även antika förebilder<br />
utforma en egen svensk organisation och taktik. Innan ännu en fast grund<br />
hade hunnit läggas mötte detta svenska system den danska legohären vid Axtorna<br />
utanför Varberg 1565 och lyckades inte bestå provet i fält. Eriks avsättning 1568<br />
gjorde detta framsynta arbete till en snabbt förgången episod.<br />
Karl IX anställde holländaren greve Johan av Nassau-Siegen för att i Sverige införa<br />
den nederländska taktiken på de förutsättningar s<strong>om</strong> 1544 års utvecklade härordning<br />
erbjöd. Men tiden för det grundläggande arbetet var för kort (1601 –<br />
1602) och vid eldprovet i det olyckliga slaget vid Kirchholm sydöst <strong>om</strong> Riga 1605<br />
blev nederlaget stort.<br />
Insikten <strong>om</strong> behovet av ett starkt sjöförsvar k<strong>om</strong> till praktiska uttryck hos såväl<br />
Gustav Vasa s<strong>om</strong> framför allt Erik XIV, men fram till här aktuell tid motsvarade<br />
den svenska flottans styrka icke dess nödvändiga uppgifter vid ett krigsläge, s<strong>om</strong><br />
krävde tryggade transporter över Östersjön.<br />
Sådant var, i korta drag, läget när Gustav II Adolf 1611 blev konung. Med de resurser<br />
s<strong>om</strong> fanns slutförde han det danska kriget till den inte alltför oförmånliga freden<br />
i Knäred 1613 och lyckades 1617 – mot bakgrund av ”den stora oredan” i<br />
Ryssland – nå Stolbovafredens för Sverige mycket fördelaktiga villkor. Under dessa<br />
krig – och det redan pågående kriget mot Polen, där dock stillestånd slöts 1618<br />
på två år – hade konungen gen<strong>om</strong> närgången praktisk erfarenhet lärt mycket <strong>om</strong><br />
15 INNEHÅLL
Gustav II Adolf. Axel Wallenbergs kungabild på Stora Torget i Borås.<br />
16 INNEHÅLL
motståndarnas resurser och också k<strong>om</strong>mit till klar insikt <strong>om</strong> det svenska försvarets<br />
förtjänster såväl s<strong>om</strong> dess svåra brister.<br />
Och nu igångsattes, redan från 1617, ett storartat reform- och uppbyggnadsarbete,<br />
s<strong>om</strong> småning<strong>om</strong> skulle leda till det för Sverige ytterst fördelaktiga stilleståndet<br />
med Polen i Altmark 1629 och – på slagfältet – till den avgörande svenska<br />
segern vid Breitenfeld 1631. Vid Breitenfeld visade sig Gustav Adolfs nyskapade<br />
svenska brigadorganisation överlägsen motståndarens kontinentala legotrupper under<br />
ledning av den gamle beprövade Tilly, både organisatoriskt, taktiskt och tekniskt.<br />
Den svenske konungen blev en av de stora i krigshistoriens exklusiva galleri<br />
av verkligt betydande nyskapare och förgrundsgestalter.<br />
Detta militära reformarbete <strong>om</strong>fattade till slut alla <strong>om</strong>råden av försvarsorganisationen<br />
och alla landsdelar. Under det tidigare skedet, de ”lugna” åren<br />
1617-1620, <strong>om</strong>vandlades sålunda de gamla västgötafänikorna till landsregementet<br />
Västergötland med 12 landsk<strong>om</strong>panier, s<strong>om</strong> taktiskt bildade 6 nyskapade taktiska<br />
”skvadroner”. Under det andra skedet, stilleståndsåren 1623-1625, tillk<strong>om</strong> den s k<br />
1624 års organisation, varvid i Västergötland organiserades, utöver rytteri, Skaraborgs<br />
regemente och Älvsborgs regemente, vardera <strong>om</strong> 8 k<strong>om</strong>panier, grunden för<br />
den taktiska brigaden, s<strong>om</strong> bildades av 3-4 skvadroner.<br />
Nydaningsarbetet gav också kavalleriet och artilleriet ändamålsenlig organisation<br />
och utrustning. Flottan fick sitt gen<strong>om</strong> en stark forcering och modernisering av fartygsbyggandet.<br />
Rubriken till denna uppsats, läget i stort, återfinns sedan gammalt i operativa och<br />
taktiska militära bedömanden. Det gäller att få fram ett underlag av fakta och tendenser,<br />
s<strong>om</strong> skall leda till chefens beslut i den givna situationen. Här har, mycket<br />
kortfattat och med några detaljer kring vår egen bygd, tecknats en del av de förutsättningar,<br />
brister och svårigheter, s<strong>om</strong> Gustav II Adolf hade att bemästra i sin<br />
ansvarsfyllda uppgift s<strong>om</strong> ledare i en krävande tid. Riksledningen måste förstärkas<br />
och ges en ändamålsenlig organisation, vilket i sin tur måste få konsekvenser för den<br />
regionala administrationen, civilt och militärt. De ekon<strong>om</strong>iska resurserna, avgörande<br />
för kraftutveckling på alla <strong>om</strong>råden, krävde snabba åtgärder. K<strong>om</strong>munikationer<br />
till lands och vatten, upprustning av näringslivet, teknisk nydaning, fabriker och<br />
varv – allt måste effektiviseras eller nybyggas. Försvaret måste ges den styrka, s<strong>om</strong><br />
den utrikespolitiska utvecklingen och aspirationerna fordrade. Sveriges läge ”på de<br />
inre linjerna” var förmånligt för snabba ingripanden mot olika motståndare var för<br />
sig och efterhand – <strong>om</strong> de militära resurserna var tillräckliga och rörliga. Det inringade<br />
läget krävde skicklig dipl<strong>om</strong>ati och utrikespolitik – för att skaffa bundsförvanter<br />
och splittra motståndarna. Och så mycket mera!<br />
Vi vet hur det gick. Gustav II Adolf lyckades med hjälp av skickliga medarbetare<br />
och trots nästan ständigt krigstillstånd bemästra riskerna i läget i stort. När han<br />
blott 38-årig rycktes bort hade hans reform- och uppbyggnadsarbete avsatt resultat,<br />
s<strong>om</strong> till väsentliga delar tillhör grunden för dagens Sverige.<br />
Hur gick det för Västergötland, för 1621 års Göteborg, för 1622 års Borås?<br />
17 INNEHÅLL
Om utvecklingen för vårt eget regemente, 1624 års Älvsborgs regemente, står att<br />
läsa i denna <strong>bok</strong>.<br />
Litteratur:<br />
Utförliga framställningar i detta ämne kan studeras i Generalstabens<br />
krigshistoriska avdelnings stora verk ”Sveriges krig 1611-1632” (1936-1939) eller i verkets<br />
kortare föregångare ”Gustaf II Adolf. Minnesskrift på 300-årsdagen av slaget vid<br />
Lützen” (1932).<br />
Erik Rosengren<br />
18 INNEHÅLL
Nils Stiernsköld<br />
och tillk<strong>om</strong>sten av<br />
Älvsborgs regemente<br />
Gustav II Adolfs regeringstid var en nydaningsperiod i fråga <strong>om</strong> många av samhällslivets<br />
funktioner. Inte minst gäller detta <strong>om</strong> vår försvarsmakt och framför allt <strong>om</strong><br />
armén. Då lades grunden till det centrala ämbetsverk, s<strong>om</strong> efter kungens död i 1634<br />
års regeringsform benämndes krigskollegium och s<strong>om</strong> under mer än två hundra år<br />
skulle vara det ledande förvaltningsorganet för den svenska hären. Också på det<br />
lokala planet präglades utvecklingen av en livlig reformverksamhet, s<strong>om</strong> innefattade<br />
både rekrytering och organisation.<br />
Från år 1617 växte successivt fram en regementsindelning, först i s k landsregementen<br />
och efter några år i s k fältregementen. Ett av dessa sistnämnda skulle<br />
bli Älvsborgs regemente, s<strong>om</strong> räknar sitt ursprung från 1624. Organisationsarbetet i<br />
stort är väl känt gen<strong>om</strong> djupgående undersökningar, delvis utförda i samband med<br />
förstudierna till det av generalstabens krigshistoriska avdelning utgivna mäktiga<br />
verket <strong>om</strong> Sveriges krig 1611-1632 (1-6, bilagsband 1-2, 1936-39). Främst bör<br />
härvid nämnas Bertil C:son Barkmans arbete <strong>om</strong> Gustav II Adolfs regementsorganisation<br />
vid det inhemska infanteriet (Meddelanden från generalstabens krigshistoriska<br />
avdelning, 1, 1931), Gustaf Petri, Kungl Första livgrenadjärregementets<br />
historia, 2 (1928) och Einar Bensow, Kungl Skaraborgs regemente, 1 (1931). Författarna<br />
lämnar synpunkter på den idémässiga bakgrunden och på inflytelser från utlandet<br />
på organisationsarbetet. Av stor betydelse var sammanhanget med<br />
rekryterings- och utskrivningsfrågorna. Gustav Adolfs arbete underlättades av att<br />
han kunde utnyttja framstående militär expertis i sin <strong>om</strong>edelbara närhet. <strong>En</strong> av hans<br />
bästa medhjälpare, särskilt vid organisationsarbetet i Västergötland, var riksrådet<br />
Nils Stiernsköld.<br />
Nils Stiernsköld har spelat en stor roll i Västergötlands historia. Han räknas med<br />
rätt s<strong>om</strong> Borås stads grundläggare. Han hade gjort en utpräglat militär karriär. Mer<br />
än tio år äldre än Gustav Adolf hade han utbildats hos tidens ledande härförare,<br />
19 INNEHÅLL
Nils Stiernsköld. Figur på<br />
gravmonument i Gillberga<br />
kyrka.<br />
20 INNEHÅLL
Moritz av Oranien. I Karl IX:s och Gustav Adolfs krig hade han vunnit anseende<br />
s<strong>om</strong> en ovanligt begåvad och mångsidigt användbar officer. Särskilt kända är hans<br />
insatser vid Dünamündes försvar 1608-09. Därtill k<strong>om</strong> en rik administrativ erfarenhet<br />
s<strong>om</strong> ståthållare i Jönköping 1613-17 och på Älvsborg från 1619. Stiernskölds<br />
ståthållartid sammanföll med en brytning i vår civila lokalförvaltnings historia,<br />
då den äldre typen av ståthållardömen <strong>om</strong>vandlades till län i mera modern mening.<br />
Sambandet mellan uppgifterna på det militära och det civila <strong>om</strong>rådet gav en<br />
särskild prägel åt verksamheten.<br />
Redan s<strong>om</strong> ståthållare på Jönköping blev Stiernsköld enligt sin instruktion överste<br />
för krigsfolket i Småland och Västergötland – av det senare landskapet var en<br />
betydande del pantsatt till danskarna. Barkman har påpekat, att översteämbetet i<br />
detta fall var en för de södra och sydvästra gränslandskapen speciell befälsinstans<br />
utan motsvarighet i andra delar av landet. Stiernsköld k<strong>om</strong> s<strong>om</strong> ståthållare på Jönköpings<br />
slott att i betydande <strong>om</strong>fattning handlägga militära uppgifter, s<strong>om</strong> berörde<br />
också Västergötland. Han var ständigt stadd på utskrivnings- och mönsterresor, och<br />
<strong>om</strong>sorger <strong>om</strong> krigsfolkets avlöning och utrustning upptog en stor del av hans tid. I<br />
slutet av år 1616 fick han Gustav Adolfs uppdrag att tillsammans med lagmannen<br />
Jöran Gyllenstierna skriva ut knektar i Västergötland och i början av året därpå erhöll<br />
han fullmakt s<strong>om</strong> överste och chef för det landsregemente s<strong>om</strong> skulle organiseras<br />
i nämnda landskap.<br />
Det skulle dröja två år innan Stiernsköld kunde utöva sitt chefskap. <strong>En</strong> värvningsresa<br />
till Nederländerna och deltagande i polska fälttåget k<strong>om</strong> emellan och befälet<br />
upprätthölls under tiden av en av Stiernskölds vapenbröder, Bengt Kafle. Med<br />
så mycket större intensitet tog Stiernsköld sig an sina översteuppgifter, sedan han i<br />
början av 1619 återvänt till Sverige och utnämnts till generalståthållare på Älvsborg.<br />
De till Danmark pantsatta häraderna var nu återlämnade och en av de första<br />
uppgifterna blev att där skriva ut knektar till det nya regementet; inalles torde två<br />
k<strong>om</strong>panier ha rekryterats därifrån. Samtidigt överfördes två k<strong>om</strong>panier, rekryterade<br />
från Småland, från det västgötska landsregementet till det östgötska. Det är uppenbart,<br />
att Stiernsköld var ett följsamt verktyg till Gustav Adolf vid moderniseringen<br />
av regementets befäl och utrustning. I stor utsträckning ersattes de gamla<br />
k<strong>om</strong>panicheferna med nya, ofta adelsmän. Med stor energi lyckades han skaffa uniformer<br />
till det nya krigsfolket. Inte mindre än 200 skräddare samlades på Stiernskölds<br />
order i Götala. Åtgärden kritiserades av kammarråden sås<strong>om</strong> alltför överdådig.<br />
Med kraft slog han vakt <strong>om</strong> personalens avlönings- och underhållsintressen.<br />
Under vintern 1620-21 följde nya utskrivningar över hela landet. De leddes i<br />
Västergötland av Stiernsköld och lagmannen Gabriel Gustafsson Oxenstierna,<br />
rikskanslerns bror. Avsikten var att skaffa fram folk för det planerade fälttåget<br />
mot Polen. Ur det stora landsregementet uttogs ett regemente <strong>om</strong> åtta k<strong>om</strong>panier på<br />
vardera 147 man och ställdes under befäl av Johan Henriksson Rytter. Ett mindre<br />
regemente <strong>om</strong> fyra k<strong>om</strong>panier förenades med folk från Östergötland och Småland<br />
under Jost Clodts befäl.<br />
21 INNEHÅLL
Stiernsköld och Herman Wrangel avfärdade på våren 1621 Rytters och Clodts<br />
regementen till krigsskådeplatsen. Återstående k<strong>om</strong>panier blev kvar i Västergötland.<br />
Stiernskölds regementschefskap var slut, men han fick under Gustav Adolfs<br />
frånvaro vid krigsskådeplatsen ledningen av beredskapen i landet och stora militära<br />
anspråk ställdes på hon<strong>om</strong> s<strong>om</strong> generalståthållare på Älvsborg. I den egenskapen<br />
fortsatte han under de följande åren att handlägga militära ärenden i betydande <strong>om</strong>fattning.<br />
De är värda uppmärksamhet s<strong>om</strong> led i tillk<strong>om</strong>sten av Älvsborgs regemente<br />
1624.<br />
Huvuduppgiften avsåg beredskap och uppbådandet av krigsfolk till den polska<br />
krigsskådeplatsen. Under år 1622 ledde Stiernsköld utskrivningar i Västergötland<br />
av stor <strong>om</strong>fattning och de följdes i fortsättningen av nya förrättningar av samma<br />
slag. Målet var att i Västergötland liks<strong>om</strong> i andra landskap sätta upp ett landsregemente<br />
<strong>om</strong> 20 k<strong>om</strong>panier ur vilket fältregementen vid behov skulle organiseras.<br />
Västgöta landsregemente fick den nyssnämnde Johan Henriksson Rytter till<br />
chef. Krönet på denna verksamhet blev kungens order i mars 1624 till Stiernsköld<br />
att dela upp folket i tre hopar eller regementen under befäl av Nils Ribbing, Johan<br />
Henriksson och Wilhelm von Saltzburg. De förband s<strong>om</strong> därmed organiserades<br />
var föregångare till Älvsborgs, Skaraborgs och Västgöta-Dals regementen.<br />
Stiernsköld hade nära förbindelser sedan många år tillbaka med flera av officerarna<br />
vid de nya förbanden. Hans närmaste man i organisationsarbetet var Johan Henriksson<br />
Rytter, s<strong>om</strong> tjänstgjort under Stiernsköld i polska kriget 1617-18.<br />
Ännu längre tillbaka gick kontakterna med Wilhelm von Saltzburg, s<strong>om</strong> redan<br />
1608-09 kämpat under Stiernskölds befäl på Dünamünde <strong>En</strong> svåger till Stiernsköld,<br />
Volmar Stackelberg, av baltisk extraktion, var k<strong>om</strong>panichef vid ett av västgötaregementena.<br />
Det är uppenbart att Stiernsköld spelade en mycket stor roll i det militära organisationsarbetet<br />
i Västergötland under 1620-talet då det gällde att ge trupperna en<br />
fältmässig prägel. Han samarbetade härvid med likasinnade s<strong>om</strong> Bengt Kafle och<br />
Herman Wrangel. Om hans anseende på högsta ort vittnar ett förslag av Axel Oxenstierna<br />
att placera hon<strong>om</strong> i ett planerat krigsråd.<br />
Stiernskölds verksamhet i Västergötland avbröts plötsligt 1625 med hans frånträde<br />
av ämbetet s<strong>om</strong> generalståthållare på Älvsborg och dramatiska flykt från<br />
Sverige. Efter hans återk<strong>om</strong>st dit k<strong>om</strong> hans återstående år i statens tjänst att ägnas<br />
åt andra arbetsuppgifter.<br />
Bertil Bro<strong>om</strong>é<br />
22 INNEHÅLL
Regementets ursprung<br />
och utveckling<br />
Sjuhäradsbygden – gränsbygd<br />
1624, det år då Kungl Älvsborgs regemente grundades, gick gränsen mellan Danmark<br />
och Sverige något annorlunda än vad vi 1900-talsmänniskor är vana vid.<br />
De numera svenska landskapen Bohuslän, Halland, Skåne och Blekinge tillhörde<br />
vårt södra grannland, vilket innebar att Västergötland i allmänhet och Sjuhäradsbygden<br />
i synnerhet var en gränsbygd med allt vad det innebar.<br />
Sjuhäradsbygden var ständigt utsatt för svåra härjningar från danskarnas sida.<br />
Även de svenska knektehopar, s<strong>om</strong> drog fram gen<strong>om</strong> trakten för att möta danskarna,<br />
bidrog till att göra livet hårt för bönderna vid gränsen. Ända från det att Valdemar<br />
Atterdag tillerkändes Marks och Kinds härader i det s k Aleholmstraktatet<br />
år 1366 och till freden i Brömsebro 1645 var bygden svårt ansatt.<br />
Gen<strong>om</strong> bygden gick två vägar från gränsen in i Sverige. Den ena följde Viskans<br />
dalgång öster <strong>om</strong> vattendraget över Grimmared, Istorp, Öxnevalla, Skene, Fritsla,<br />
Kinnarumma, Borås och vidare norrut över Fristad. Den andra vägen gick längs<br />
Ätran över Mårdaklev, Frölunda, Holsljunga, Örsås-Svenljunga, Månstad, Bogesund<br />
(Ulricehamn) och vidare norrut.<br />
Vägarna var aktuella under krigen på drottning Margaretas tid i slutet av 1300talet,<br />
Kristian I på 1470-talet, Kristian II i början av 1500-talet, Erik XIV på 1560talet<br />
och under Karl IX:s och Gustav II Adolfs uppgörelser med Kristian IV i<br />
början av 1600-talet, s<strong>om</strong> bl a ledde till Älvsborgs lösen, varvid Bollebygds härad<br />
togs s<strong>om</strong> pant av danskarna.<br />
Sjuhäradsbonden var därför van att ta ner svärdet, armborstet eller yxan från<br />
väggen för att försvara sin frihet, då ofärd stod för dörren.<br />
23 INNEHÅLL
Bardun, hillebard och pik av medeltida ursprung. Bardisanen användes s<strong>om</strong><br />
befälstecken till slutet av 1700-talet. Museet I 15.<br />
24 INNEHÅLL
Regementets uppk<strong>om</strong>st<br />
1617 bestämdes det, att det i Västergötland och Dalsland skulle finnas ett s k<br />
landsregemente med en personalstyrka på <strong>om</strong>kring 3600 man. Under de följande<br />
åren skedde ett flertal förändringar av den militära organisationen och 1621 k<strong>om</strong><br />
de s k fältregementena, s<strong>om</strong> bestod av åtta k<strong>om</strong>panier <strong>om</strong> 147 man vardera. I Västergötland<br />
sattes det upp två dylika regementen under befäl av Jost Clodt von<br />
Jürgensburg och Johan Henriksson Reuter (Rytter). Båda förbanden deltog i striderna<br />
i Estland 1621. Gustav II Adolf återupptog 1623 det militära reformarbetet<br />
vilket bl a gick ut på, att det in<strong>om</strong> varje landsregements<strong>om</strong>råde skulle organiseras<br />
tre fältregementen <strong>om</strong> vardera åtta k<strong>om</strong>panier.<br />
Den 1 oktober 1623 gav kungen order till Jakob de la Gardie, att denne skulle<br />
sända hem överste Nils Ribbing s<strong>om</strong> skulle ”antaga ett regemente västgöter s<strong>om</strong><br />
Assarsson (Mannersköld) tillförene haft haver.” Det dröjde dock till den 10 mars<br />
1624 innan Nils Ribbing av kungen erhöll sin nya fullmakt s<strong>om</strong> överste över ett<br />
regemente västgötar.<br />
Nils Stiernsköld, generallandsherre i Västergötland, vilket motsvarar våra dagars<br />
landshövding fast dessut<strong>om</strong> med militära befogenheter, fick från Gustav II Adolf ett<br />
brev daterat den 10 mars 1624, vari han fick order att ”dela västgötafolket uti tre<br />
hopar eller regementen” och tillställa den ena hopen Nils Ribbing s<strong>om</strong> deröver<br />
överste vara skall . . .”<br />
Kungen skickade nu en order daterad den 11 mars till Nils Ribbing:<br />
”Memorial för Överste Nils Ribbing<br />
1. Stockholm den 11 mars 1624<br />
Skall han nu strax begiva sig härifrån neder åt Västergötland och där av Landshövdingen<br />
Nils Stiernsköld sig tilldela låta ett regemente Västgöta knektar <strong>om</strong> åtta<br />
k<strong>om</strong>panier av dem s<strong>om</strong> längst neder och utmed gränsen hemma äro.<br />
2.<br />
Sedan skall han samt med Landshövdingen förordna Hans Drake däröver till överstelöjtnant<br />
sås<strong>om</strong> också laga att alla k<strong>om</strong>panierna med goda officerare försedda<br />
varda.<br />
3.<br />
När samma knektar hon<strong>om</strong> tilldelta och med officerare således försedda äro skall<br />
han därmed gen<strong>om</strong> dag och natt begiva sig hit upp, så lagandes att han till det sista<br />
den 15 april här i Stockholm tillstädes är.”<br />
Till en början k<strong>om</strong> sannolikt inte knektarna från Sjuhäradsbygden utan från Ale,<br />
Kullings, Vättle och Bjärke härader samt en del från Bollebygd och Dal. Från och<br />
med hösten 1625 verkar det däremot s<strong>om</strong> <strong>om</strong> sjuhäradsborna i allt större utsträckning<br />
började ingå i det nya regementet. Men det skulle dröja en bra bit in på 1630talet<br />
innan gränserna mellan de tre västgötaregementena blev mera bestämda. Slutgiltigt<br />
fastställdes inte gränserna förrän på 1680-talet då indelningsverket infördes.<br />
25 INNEHÅLL
Nils<br />
Kagg<br />
Göta elf<br />
reg.<br />
Vänern<br />
Lars Kagg<br />
reg.<br />
1636-1685<br />
Regementsindelningen i Västergötland<br />
och<br />
Dalsland<br />
Bengt<br />
Pilefelt<br />
reg.<br />
Västgöta<br />
Dals<br />
Folket till regementet skulle nu k<strong>om</strong>ma från Marks, Bollebygds, Kinds, Redvägs,<br />
Ås, Gäsenes och Vedens härader samt från Göteborgs<strong>om</strong>rådet främst från Askim<br />
och Örgryte. Från dessa <strong>om</strong>råden med undantag av Göteborgs<strong>om</strong>rådet k<strong>om</strong>mer<br />
fortfarande huvuddelen av regementets soldater, även <strong>om</strong> antalet skaraborgare och<br />
dalslänningar alltmer har ökat.<br />
Hur skulle då regementet, s<strong>om</strong> Ribbing skulle infinna sig i Stockholm med, vara organiserat?<br />
Förut<strong>om</strong> sin överstelöjtnant Hans Drake skulle Ribbing ha en stab till sitt för-<br />
26 INNEHÅLL<br />
Göta elf<br />
Vänern<br />
reg.<br />
Elfsborgs<br />
regemente<br />
1685-<br />
Skaraborgs<br />
reg.
fogande för att kunna leda regementet. Den skulle bestå av en överstevaktmästare<br />
(major), en överstekvartermästare, en regementspräst med tre underlydande präster,<br />
en regementsskrivare, en barberare (fältskär) med tre gesäller, en profoss med tre<br />
medhjälpare, en väbel och slutligen en rättegångsskrivare.<br />
De åtta k<strong>om</strong>panierna skulle vara sammanförda i två skvadroner (bataljoner),<br />
med översten s<strong>om</strong> chef för den ena och överstelöjtnanten s<strong>om</strong> chef för den andra.<br />
K<strong>om</strong>paniets befäl skulle bestå av överofficerare: kapten, löjtnant och fänrik; underofficerare:<br />
fältväbel, sergeant, förare, furir, rustmästare och mönsterskrivare;<br />
samt ringare befäl: sex korpraler och fyra mönsterdrängar. Till befälet hörde även<br />
k<strong>om</strong>paniets spel, s<strong>om</strong> bestod av två trumslagare och en pipare.<br />
Manskapet på k<strong>om</strong>paniet skulle uppgå till 72 musketerare och 54 pikenerare.<br />
Totalt skulle alltså k<strong>om</strong>paniet bestå av 148 man, och regementets fältstyrka skulle<br />
vara 1200 man, vilket det dock sällan k<strong>om</strong> upp till, bl a beroende på den manliga befolkningens<br />
fåtalighet.<br />
<strong>En</strong>ligt 1620 års bestämmelser var åldersgränsen för nyuttagna knektar 18-40 år,<br />
men <strong>om</strong> det i roten inte fanns någon från denna åldersgrupp skulle istället 15-17åringar<br />
eller 41-44-åringar skrivas ut. Det hände dock, att vissa femtonåringar<br />
frikallades under motiveringen ”bara barnet, släppes”. Detta belyser i viss mån de<br />
bördor, s<strong>om</strong> ålades folket under detta tidevarv.<br />
Med Gustav II Adolf mot Polen 1626-1629<br />
Gustav II Adolf lät den 21 april 1626 sända ut ”uppfordringsbrev till överstarna”<br />
<strong>om</strong> samling av vederbörandes regemente till Stockholm för embarkering på flottans<br />
fartyg, s<strong>om</strong> skulle föra dem till den polska krigsskådeplatsen. Ribbing skulle ”taga<br />
vägen gen<strong>om</strong> Närke och Västerås” till huvudstaden. Mellan den 10 och 15 juni gick<br />
regementet <strong>om</strong>bord dels på örlogsfartyg dels på fraktfartyg och den 23 juni avseglade<br />
fartygen från Djurhamn.<br />
Tidigt på morgonen den 27 juni landsteg de första soldaterna i höjd med byn<br />
Wogram 3 km norr <strong>om</strong> Pillau och på kvällen den 29 var urlastningen i stort sett klar.<br />
<strong>En</strong>ligt ett styrkebesked på ”de officerare och gemene soldater under överstens<br />
välb. Nils Ribbings regemente, s<strong>om</strong> överstelöjtnant Hans Drake haver anfört under<br />
Brunsberg”, deltog redan den 30 juni 351 man från regementet i Gustav Adolfs anfall<br />
mot staden Braunsberg, vilken erövrades snabbt gen<strong>om</strong> ett anfall från två håll<br />
understött av artilleri.<br />
Därmed började ett treårigt marscherande i Ostpreussen och ett närapå 200-årigt<br />
krigande för regementet.<br />
Tidvis var regementet med i Gustav Adolfs huvudarmé, tidvis låg det utspritt<br />
s<strong>om</strong> garnison in<strong>om</strong> norra delen av operations<strong>om</strong>rådet, i städerna Marienburg,<br />
Elbing och Neuteich.<br />
27 INNEHÅLL
Under de tre åren i Ostpreussen var regementet med <strong>om</strong> ett flertal drabbningar.<br />
Den kanske mest kända är slaget vid Dirschau 7-8 augusti 1627. Slaget har främst<br />
blivit känt av två anledningar. Den ena anledningen är, att Gustav Adolf sårades<br />
”tu finger ifrån strupen i halsen på högra sidan så att lodet gick över axelbenet och<br />
fastnade baktill över skulderbladet i musklerna så att armen slog i höjden.” Efter<br />
denna skottskada kunde kungen aldrig bära harnesk utan ersatte detta med ett<br />
älghudskyller.<br />
Den andra anledningen är, att kungen prövade en ny slagordning, där skvadronerna<br />
sammanfördes i grupper <strong>om</strong> tre och tre varav en stod framför de båda andra.<br />
<strong>En</strong> sådan grupp fick namnet brigad. Den nya slagordningen innebar en smidigare<br />
och offensivare uppställning jämfört med vad s<strong>om</strong> var brukligt.<br />
Då stilleståndet, den 16 september 1629, undertecknades i Altmark och striderna<br />
upphörde låg regementet i Marienburg, varifrån det sändes hem till Sverige,<br />
dit det anlände i slutet av november månad.<br />
Det var ett sargat förband, s<strong>om</strong> k<strong>om</strong> tillbaka till Sjuhäradsbygden. Av de <strong>om</strong>kring<br />
1200 soldater, s<strong>om</strong> hade anlänt till Polen i juni 1629, då regementet fick förstärkningar,<br />
återk<strong>om</strong> <strong>om</strong>kring 460 till Sverige. I regel berodde inte förlusterna på<br />
fiendens inverkan utan på den s k fältsjukan, s<strong>om</strong> ofta var en rödsotsliknande tarminfektion<br />
och s<strong>om</strong> skördade stora offer.<br />
Från Sjuhäradsbygden<br />
till Bodensjön och Bayern<br />
Nya offer skulle snart utkrävas av folket i Sjuhäradsbygden och av regementet.<br />
I Centraleuropa pågick alltsedan 1618 ett krig, s<strong>om</strong> inte bara rörde sig <strong>om</strong> en<br />
uppgörelse mellan katoliker och protestanter utan även <strong>om</strong> hela den dåtida världens<br />
öde.<br />
Det stod klart för Gustav Adolf och de svenska ständerna, att Sverige inte kunde<br />
stå overksamt i denna kamp. Under överläggningar med ständerna på hösten<br />
1629 fick kungen stöd för sin politik, att Sverige skulle ingripa i det pågående kriget.<br />
I bondeståndet uttalades det bl a att ”det är bättre att vi binda våra hästar i<br />
fiendens gärdesgårdar än han i våra”.<br />
Bördorna, s<strong>om</strong> allmogen tvangs bära, var tunga, dels utskrevs deras söner<br />
till knektar och dels skulle de försörja de avdelningar, s<strong>om</strong> marscherade gen<strong>om</strong><br />
deras bygder. För att knektarna inte skulle kunna fordra för mycket till sitt underhåll<br />
hade kungen bestämt den mängd av förnödenheter per dag, s<strong>om</strong> varje<br />
man hade rätt till: 1 kanna (ca 2,6 l) öl, två skorpor eller en kaka bröd, 1 1/2<br />
skålpund (ca 1 1/2 kg) kött eller fisk och smör tillhopa samt dessut<strong>om</strong> rätt till<br />
nattkvarter.<br />
28 INNEHÅLL
Danzig<br />
För regementet aktuella platser under kriget mot Polen<br />
1626 – 1629<br />
Danzhaupt<br />
Neuteich<br />
Dirschau<br />
Weichsel<br />
Pillau<br />
Frauenburg<br />
Tolkemit<br />
Elbing<br />
Marienburg<br />
Mont. Spitz<br />
Christburg<br />
Stuhm<br />
Mewe<br />
Neuenburg<br />
Braunsberg<br />
Wormditt<br />
Guttstadt<br />
Ett stort problem var det stora antal rymningar s<strong>om</strong> förek<strong>om</strong> vid förbanden.<br />
Vid mönstringen av Ribbings regemente på hösten 1630 anges det att 87 man var<br />
i fält s<strong>om</strong> förstärkning till Göran Ekeblads regemente i P<strong>om</strong>mern, 1048 var hemma,<br />
121 var rymda, ”tredske” och ”ovisse”, 15 var k<strong>om</strong>menderade och 38 var utgångna<br />
ur rullorna sedan vårmönstringen (hemförlovade, döda m m).<br />
29 INNEHÅLL
Garnisonstjänst i norra Tyskland<br />
Nya utskrivningar anbefalldes och gen<strong>om</strong>fördes under åren 1630 och 1631. Det<br />
sistnämnda året utskrevs i Älvsborgs län sammanlagt 864 man varav 669 i länets<br />
västgötadel dvs <strong>om</strong>kring 13 % av den manliga befolkningen i aktuell ålder. På<br />
våren 1631 gav Gustav II Adolf order <strong>om</strong> att förstärkningar skulle sändas ner<br />
till Tyskland. Från Ribbings regemente k<strong>om</strong>menderades en skvadron <strong>om</strong> 554 man<br />
under överstelöjtnant Bengt Persson Pilefelts befäl.<br />
Den 27 juni landsteg skvadronen i Peenemunde och k<strong>om</strong> att delta i olika<br />
krigsföretag i norra Tyskland. Så småning<strong>om</strong> förlades den i garnison i Buxtehude,<br />
15 km väster <strong>om</strong> Hamburg, där den kvarlåg till 1635, då den sändes hem efter<br />
att under fyra års fältliv ha lidit stora förluster främst på grund av sjukd<strong>om</strong>ar.<br />
Styrkan, s<strong>om</strong> var kvar i Sverige mönstrades årligen och antalet k<strong>om</strong>panier ökades<br />
till åtta, vilket innebar ytterligare utskrivningar. Samma år s<strong>om</strong> Pilefelts skvadron<br />
återvände hem fick regementet ny chef. Nils Ribbing k<strong>om</strong>menderades till Kalmar<br />
slott och istället utnämndes generalmajoren Lars Kagg till chef. <strong>En</strong> ny skvadron<br />
sändes ner 1635 till Tyskland och förlades s<strong>om</strong> garnison i Stralsund, men när<br />
stilleståndet med Polen förlängdes skickades den hem igen. Året därpå sändes ånyo<br />
en skvadron till Tyskland, och även den förlades i Stralsund s<strong>om</strong> garnison, en<br />
uppgift s<strong>om</strong> den fortsatte med fram till hösten 1639.<br />
I fält med Lennart Torstensson<br />
Efter de tre årens garnisonstjänst k<strong>om</strong>menderades förbandet till Lennart Torstenssons<br />
armé. Till en början var skvadronen kvar i norra Tyskland bl a i Demmin,<br />
men på våren 1642 marscherade den söderut och deltog den 24 april i stormningen<br />
av Gross Glogau. På hösten samma år stod älvsborgarna utanför Leipzigs murar<br />
vilka stormades. Företaget misslyckades emellertid och Torstensson drog sig tillbaka<br />
mot staden Breitenfeld. Den 23 oktober möttes den kejserliga och den svenska<br />
hären i slaget vid Leipzig eller s<strong>om</strong> det även kallas ”det andra slaget vid Breitenfelt”.<br />
Svenskarna vann en övertygande seger. Slaget beskrivs närmare på s 81.<br />
Skvadronen hade, trots förstärkningar hemifrån, under åren i Tyskland, smält<br />
ihop kraftigt, varför den sammanslogs till två k<strong>om</strong>panier. Den reducerade skvadronen<br />
följde nu med Torstenssons armé, s<strong>om</strong> först tågade in i Mähren. I slutet<br />
av september 1643 fick Torstensson, s<strong>om</strong> då befann sig i trakten av Olmütz,<br />
<strong>om</strong>kring 17 mil nordnordost <strong>om</strong> Wien, order att marschera norrut mot Danmark<br />
och tåga in i Holstein. Vid årsslutet låg så den svenska hären, och med den regementets<br />
decimerade skvadron, i kvarter i Holstein.<br />
Under året 1644 följde älvsborgarna med Torstensson i det danska fälttåget. I en<br />
rulla finns det antecknat, att skvadronen hade några man dödsskjutna vid Eckenförde<br />
i Holstein och vid Flensburg.<br />
30 INNEHÅLL
Tönningen<br />
Lübeck<br />
Svenska trupper på tysk mark.<br />
Flensburg Rostock<br />
Eckernförde Stralsund<br />
Stade Bremen<br />
Gadebusch<br />
Hamburg<br />
Demin<br />
Hannover<br />
Aller<br />
Berlin<br />
Elbe<br />
Breitenfeld<br />
Leipzig<br />
Rhen<br />
Ueberlingen<br />
Bodensjön<br />
Schweinfurt<br />
Nürnberg<br />
KÄRNTEN<br />
Donau<br />
Wolgast<br />
Stettin<br />
Oder<br />
Prag<br />
Jankau<br />
STEIERMARK<br />
Wien<br />
Efter operationen i Holstein drog sig Torstensson söderut mot Leipzig för att<br />
på nyåret marschera över Erzgebirge och in i Böhmen. Torstenssons mål var de<br />
”kejserliga arvländerna” dvs Steiermark, Kärnten och Krain, för att på det sättet<br />
tvinga kejsaren till fred.<br />
Kejsaren, s<strong>om</strong> hade anat Torstenssons plan, samlade ihop en armé, s<strong>om</strong> ställdes<br />
under fältmarskalk Melkior von Hatzfelds befäl. Den kejserliga härens uppmarsch<br />
31 INNEHÅLL
k<strong>om</strong> olägligt för Torstensson, s<strong>om</strong> nu var tvungen att först slå den Hatzfeldska<br />
styrkan innan han kunde nå arvländerna.<br />
Trots ilmarscher, på upp till 40 km <strong>om</strong> dagen, lyckades inte Torstensson förhindra<br />
de kejserliga styrkorna från att förenas. Den 24 februari 1645 stötte de två<br />
arméerna på varandra vid Jankow.<br />
Denna drabbning skildras utförligt i annat sammanhang (s 68).<br />
De sista krigsåren<br />
Strax efter segern vid Jankow lämnade Torstensson befälet över den svenska armén<br />
till rikstygmästaren Karl Gustaf Wrangel. Under dennes befäl k<strong>om</strong> älvsborgarna till<br />
nya delar av Tyskland och Österrike. Styrkan hade nu ökats till fyra k<strong>om</strong>panier och<br />
i ett brev från överstelöjtnant Per Ribbing till regementschefen Christoffer Ekeblad i<br />
maj 1647 framgår det, att k<strong>om</strong>panierna låg utspridda över ett stort <strong>om</strong>råde. Ribbings<br />
eget k<strong>om</strong>pani var i Schweinfurt i sydvästra Tyskland, ett k<strong>om</strong>pani var i Uberlingen<br />
vid Bodensjön, ett k<strong>om</strong>pani i Leipzig och det sista k<strong>om</strong>paniet, kapten Nils<br />
Hjulhammars, i Stettin.<br />
Att förhållandena för regementets soldater inte alltid var de bästa framgår av<br />
brev, s<strong>om</strong> kapten Hjulhammar skickade hem till regementschefen. I januari 1647<br />
anmälde han, att hans löjtnant Termow ”nedstöttes” av en tysk trumpetare och<br />
samtidigt klagar han även över tyskarnas ”sammanhållighet” gentemot svenskarna.<br />
Han påpekar också, att han har så få officerare att de måste göra tjänst varje natt<br />
’’på posten”.<br />
Utrustning och pengar har det tydligen också varit ont <strong>om</strong>. Hjulhammar meddelar<br />
regementschefen, att manskapet är utblottat på skodon och att officerarna sedan<br />
uppbrottet endast bek<strong>om</strong>mit två månaders lön. I ett annat brev skriver han, att<br />
då han marscherat till Bernow kunde han inte k<strong>om</strong>ma in där och han kunde heller<br />
inte, varken för pengar eller anvisning, erhålla en kanna öl, eller bröd. Han hade<br />
därför måst logera en fjärdingsväg från staden.<br />
Under de 18 år s<strong>om</strong> regementet hade deltagit i ”30-åriga kriget” hade <strong>om</strong>kring<br />
2400 befäl och knektar skickats ner till den tyska krigskådeplatsen. Drygt ett år efter<br />
freden i Münster anlände tre k<strong>om</strong>panier <strong>om</strong> sammanlagt 51 befäl och 294 knektar<br />
till Göteborg från Leipzig.<br />
Under åren 1647 och 1648 följde k<strong>om</strong>panierna från sjuhäradsbygden huvudarmén,<br />
s<strong>om</strong> opererade i Böhmen, Franken och Bayern, och då freden i Münster hade<br />
slutits den 14 oktober 1648 befann sig skvadronen i trakten av Nürnberg.<br />
Avgångarna under det långa kriget hade varit stora och kan illustreras med uppgifterna<br />
från två k<strong>om</strong>panier vid mönstringen den 24 oktober 1643 i Auritz. Per Ribbings<br />
k<strong>om</strong>pani hade sedan den 23 december året innan 7 ”gemene fångne”, 7 ”gemene<br />
rymde” och 59 ”gemene döde, med 1 korpral” och vid Jakob Hästeskos k<strong>om</strong>pani<br />
var avgångarna under samma tid 10 ”hemförlovade”, 10 ”fångne”, 15 ”rymde”<br />
(däribland en rustmästare) och 53 ”döde” (däribland fem underofficerare).<br />
32 INNEHÅLL
Fälttåg i Skåne och civilbefolkningens bördor<br />
Under de år s<strong>om</strong> knektar från Sjuhäradsbygden deltagit i striderna i Centraleuropa<br />
hade det ägt rum nya utskrivningar för att fylla på kadrarna vid den hemmavarande<br />
delen av regementet. På 1640-talet ökades antalet k<strong>om</strong>panier, medräknat<br />
de i Tyskland, till tolv.<br />
Ungefär samtidigt med att Lennart Torstensson fick order att anfalla Danmark<br />
söderifrån sattes även regementets hemmavarande del in i det danska kriget. Bl a<br />
var förbandet med <strong>om</strong> general Gustav Horns fälttåg i Skåne. Vid belägringen av<br />
Kristianstad den 6 juni 1645 dödades regementschefen överste Måns Isaksson Silfverhielm,<br />
s<strong>om</strong> samma år hade övertagit befälet över regementet efter överste Bengt<br />
Ribbing.<br />
Av rullorna från augusti 1644 kan man se att regementet var utk<strong>om</strong>menderat till<br />
Landskrona, Helsingborg, Laholm, Ängelholm ”fleck och skans Eriksholm och<br />
T<strong>om</strong>meropp” och ”hos Fältmarskalken i fält uti Skräflinge”. Då freden i Brömsebro<br />
slöts den 13 augusti 1645 låg regementet i Skrävlinge och i ett ”Förslag” från<br />
den 29 augusti finner man, att det ungefär ett år långa fälttåget hade kostat många<br />
liv. ”Döde sedan regementet inryckte i Skåne” uppgick till 733 man och ”behållne<br />
gemene” 665.<br />
Civilbefolkningen i gränstrakterna fick också betala sin tribut till kriget mellan<br />
Sverige och Danmark. Av olika d<strong>om</strong>böcker framgår det, att bönderna förut<strong>om</strong> att<br />
de skulle förse den svenska armén med knektar, också utsattes för andra bördor. I<br />
Askims härads d<strong>om</strong><strong>bok</strong> den 16 december 1644 kan man läsa följande: ”Lämnades<br />
intyg att Börje i Backa år 1644 fått åker och äng förstörd av krigsfolk så väl vårt<br />
eget s<strong>om</strong> fiendens, varjämte fienden bortrövat hans kreatur och kläder”.<br />
I samma d<strong>om</strong><strong>bok</strong> står på ett annat ställe <strong>om</strong> plundringar i de bygder varifrån<br />
regementet vid denna tid fick sina knektar: ”I Flundre, Ale, Vättle, Askim, Svenska<br />
Hisingen med öarna och skärgårdar alldeles förplundrat av fiendens anlopp. Gud<br />
give bättre och säkrare tid, så kan man upprätta det, s<strong>om</strong> felar med administration”.<br />
S<strong>om</strong> garnison i ockuperat Halland<br />
Efter 30-åriga krigets ansträngningar följde nu en något lugnare period för regementet<br />
och dess personal. Förut<strong>om</strong> s<strong>om</strong> arbetsstyrka i Göteborg, på stadens<br />
befästningar, tjänstgjorde delar av regementet s<strong>om</strong> garnison i det från Danmark<br />
erövrade Halland. I Brömsebrofreden hade Sverige tillerkänts detta landskap på<br />
30 år och det gällde nu att försvenska hallänningarna.<br />
Fredsperioden innebar även, att man försökte ordna upp de olika Västgötaregementenas<br />
rekryterings<strong>om</strong>råden. Ett bevis på hur personliga önskemål kunde spela<br />
in i gränsdragningar är ett brev från överstelöjtnanten vid Nils Kaggs regemente<br />
33 INNEHÅLL
B Lilliehöök till hans svärfar, Christoffer Ekeblad, s<strong>om</strong> var chef för Älvsborgs<br />
regemente.<br />
”Härnäst låter jag f.k. (far kär) ödmjukligen förnimma, att överste Johan Nähren<br />
(Skaraborgs reg) lät gen<strong>om</strong> sin regementsskrivare anhålla <strong>om</strong> soldater i Gäsene<br />
härad till att bek<strong>om</strong>ma till sitt k<strong>om</strong>pani efter han nu i Stockholm har bek<strong>om</strong>mit<br />
gods här i häradet och skall låta bygga sätesgård. Men är, s<strong>om</strong> jag det förnam,<br />
uppå f.k:s behag k<strong>om</strong>municerat, att jag före hon<strong>om</strong> det bek<strong>om</strong>me måtte,<br />
vilket blev mig någorlunda försäkrat, länder därför till f.k. min ödmjuka bön och<br />
begäran, att f.k. täcktes förunna mig bemälte Gäsene härads soldater till k<strong>om</strong>pani<br />
efter s<strong>om</strong> här i häradet är till 126 gemene. Jag kan hava mycket gott av dem med<br />
både dagsverke samt brev till att förskicka, så ock mycket annat gott.”<br />
Det gick dock inte så s<strong>om</strong> Lilliehöök önskade, ty i ett annat brev läser man:<br />
”Mitt anslag <strong>om</strong> Gäsene härads knektar gick tillbakars och f.k. behöll dem till<br />
sitt k<strong>om</strong>pani”.<br />
På våren 1653 fick regementschefen order, att med fyra k<strong>om</strong>panier avlösa smålänningarna,<br />
s<strong>om</strong> hittills hade svarat för garnisonstjänsten på Hallands fästningar.<br />
Den 25 juni avgick överstelöjtnantens skvadron till Halmstad och förlades på<br />
Varbergs fästning, i Halmstad och på Laholms fästning. På hösten samma år<br />
anlände regementets nye överstelöjtnant Bengt Lilliehöök, s<strong>om</strong> transporterats till<br />
sin svärfars regemente, och övertog befälet över alla styrkor, s<strong>om</strong> var grupperade<br />
i Halland. I Lilliehööks brev till överste Ekeblad får man en mycket god bild<br />
av hur regementets personal hade det under sin tjänst i Halland.<br />
Garnisonerna verkar ha lidit brist på både det ena och det andra och i vissa<br />
fall syns ren nöd ha rått. På Varbergs och Laholms fästningar fick de t ex ingen<br />
ved eller sängkläder och det kläde, s<strong>om</strong> var utlovat lämnades inte ut, då ”utassignerade”<br />
(anvisade) pengar inte k<strong>om</strong> in från Småland och Västergötland.<br />
K<strong>om</strong>panierna saknade fanor, något s<strong>om</strong> rättades till så småning<strong>om</strong>. Lilliehöök<br />
själv klagade över att han fick nöja sig med kaptens lön, s<strong>om</strong> utbetalats in natura<br />
i råg värderat till 5 daler silvermynt tunnan, under det att han endast fick 11 marker,<br />
då han sålde rågen.<br />
Förhållandet till borgarna verkar inte heller ha varit det bästa. Lilliehöök skriver<br />
nämligen, att borgarnas ”affection (tillgivenhet) är så god mot oss, s<strong>om</strong> gamle<br />
Qvist (en stövare) hemma har mot räven”.<br />
Lilliehöök rapporterar även <strong>om</strong> missförhållanden, s<strong>om</strong> förorsakats av befälets<br />
uppträdande. Bl a hade k<strong>om</strong>mendanten i Varberg och kaptenen Sturk lämnat Varberg,<br />
”så att oordningar uppstår såväl vid klädets utdelning s<strong>om</strong> under tjänsten i<br />
övrigt”.<br />
Flera gånger hade Lilliehöök bett regementschefen, att denne skulle försöka<br />
få k<strong>om</strong>panierna avlösta av smålänningar, bl a beroende på att dessa ”så grundligt<br />
sett sig till godo gen<strong>om</strong> plundring under sista danska kriget på danskt <strong>om</strong>råde.”<br />
Den 8 mars 1655 k<strong>om</strong> så order <strong>om</strong>, att k<strong>om</strong>panierna skulle avlösas, vilket ägde<br />
rum i början av april månad.<br />
34 INNEHÅLL
Krig mot Polen och Danmark<br />
1655-1660<br />
Tillbaka till 1626 års slagfält<br />
Under våren 1655 hade Karl X Gustavs planer på att anfalla Polen allt mer<br />
tagit form, och i mitten av april fick överste Ekeblad ett brev vari han befalldes<br />
att ha regementet marschklart den 1 maj. Ytterligare ett brev erhöll Ekeblad,<br />
där han beordrades att vara i Stockholm den 10 maj. Dessut<strong>om</strong> angavs det att<br />
marschen skulle gå över Örebro.<br />
Den 1 maj samlades styrkan, s<strong>om</strong> bestod av 72 befäl och 655 meniga, i Borås.<br />
Chef för förbandet var överstelöjtnant Lilliehöök, Ekeblad skrev till sin son: ”Jag<br />
hoppas du får se en så brav skvadron, s<strong>om</strong> ditt hjärta kan begära att se av svenskar<br />
allenast. Jag må bekänna mig icke nyligen hava sett en bättre skvadron så av officerare<br />
s<strong>om</strong> gemene. Den högste Guden giver dem eljest en god lycka i Jesu<br />
namn”.<br />
Det var inte bara regementschefen s<strong>om</strong> ansåg, att hans knektar var bra. I ett<br />
brev från sin son får Christoffer Ekeblad reda på, att kungen hade sagt till Lilliehöök,<br />
”att de icke allenast voro de ansenligaste utan ock de, s<strong>om</strong> bäst visste till<br />
att <strong>om</strong>gå med geväret.”<br />
Den 22 juni 1655 var skvadronen i Riga, och sedan följde den med huvudarmén<br />
söderut till platser, där regementet hade varit 30 år tidigare sås<strong>om</strong> Elbing, Marienburg<br />
och Danziger Haupt, s<strong>om</strong> intogs den 16 maj 1656 (se kartskiss sid 29).<br />
Regementet k<strong>om</strong> nu att stanna kvar på skansen i nära fyra år.<br />
Lilliehöök, s<strong>om</strong> hade efterträtt sin svärfar s<strong>om</strong> regementschef 1655, fick avsked<br />
på grund av sjukd<strong>om</strong> i slutet av år 1656. I stället blev Börje Nilsson Drakenberg<br />
överste och chef för regementet.<br />
Danzigborna, s<strong>om</strong> hade erhållit förstärkningar, oroade den svenska besättningen<br />
gen<strong>om</strong> ideliga utfall.<br />
Under våren och s<strong>om</strong>maren 1659 fick de svenska trupperna i Polen det allt svårare.<br />
Den 27 augusti föll Dirschau, den 4 september Graudentz och den 20 september<br />
föll Marienburg. Ljuspunkten var fortfarande försvaret av Danziger Haupt,<br />
där regementets skvadron ännu befann sig.<br />
Den 17 september började emellertid danzigborna tillsammans med en polsk<br />
här belägra skansen. Fienden lyckades inta de främsta försvarslinjerna och <strong>om</strong>gav<br />
hela fästet med kanonbatterier. Svenskarna försvårade dock fiendens arbete gen<strong>om</strong><br />
täta utfall, men så småning<strong>om</strong> blev elden från fiendens batterier alltför svår för<br />
de försvarande, och den svenske k<strong>om</strong>mendanten såg sig nödsakad att underhandla<br />
<strong>om</strong> kapitulation. Villkoren var fördelaktiga för svenskarna och i december, efter<br />
35 INNEHÅLL
två månaders belägring, avtågade den svenska besättningen med sina fanor och vapen.<br />
I januari 1660 anlände sannolikt skvadronen till Stockholm. Det var ett mycket<br />
försvagat förband, s<strong>om</strong> återvände till Sjuhäradsbygden. Liks<strong>om</strong> 30 år tidigare<br />
var det inte fienden, s<strong>om</strong> orsakade de största förlusterna – endast 20 man hade<br />
blivit skjutna under belägringen – utan det var pest och sjukd<strong>om</strong>ar, s<strong>om</strong> skördade<br />
de flesta offren.<br />
Striden på Tjurholmen och belägringen av Halden<br />
Medan den till Polen utk<strong>om</strong>menderade styrkan var engagerad i försvaret av Danziger<br />
Haupt var den hemmavarande delen av regementet fullt sysselsatt med att<br />
hålla danskarna borta från Västsverige. 1656 låg överstelöjtnant Liborius von<br />
Mentser med den återstående skvadronen i Göteborg. Året därpå var regementets<br />
nye chef överste Drakenberg chef för Göteborgsstyrkan, s<strong>om</strong> k<strong>om</strong> att delta i en<br />
del mindre träffningar med danskarna, vilka bl a försökte gå över Göta älv vid<br />
Tjurholmen, i höjd med Älvängen. Efter stilleståndet 1658, vilket varade till augusti<br />
samma år, förlades regementets personal s<strong>om</strong> garnisoner på Bohus fästning samt<br />
på Kyrkogårdsholmen (nuvarande Nya Älvsborgsön). 1659 och fram till slutet av<br />
februari 1660 var delar av förbandet med i belägringen av Halden i Norge. Belägringen<br />
misslyckades och när nyheten <strong>om</strong> Karl X Gustavs död hade nått armén i<br />
Norge upplöstes denna och regementet sändes hem, där det förenades med de delar,<br />
s<strong>om</strong> hade återvänt från den polska krigsskådeplatsen.<br />
Krig mot Brandenburg och Danmark<br />
1674-1679<br />
Åter i norra Tyskland och åter kapitulation<br />
Karl XI:s regering inleddes med en ganska lång fredsperiod, men på grund av det<br />
med Frankrike 1672 slutna fördraget måste Sverige hålla stora stridskrafter i<br />
Tyskland. 75 man från regementet k<strong>om</strong>menderades detta år till Mellska brigaden<br />
(brigad började nu användas istället för skvadron) och överfördes till Nordtyskland.<br />
Den 29 maj 1674 fick regementschefen överste Sven Ranck, s<strong>om</strong> 1660<br />
hade efterträtt överste Drakenberg (se chefslängden s 205) order, att regementet<br />
skulle överföras till Tyskland. I en PM, efter det att ordern <strong>om</strong> k<strong>om</strong>menderingen<br />
till Tyskland hade k<strong>om</strong>mit, yrkade Ranck att beklädnaden måste förbättras, beväpningen<br />
ordnas, nya fanor anskaffas m m. Av ett annat brev samma år framgår det,<br />
att vid regementet fanns endast ”gamla blotta fanestakar förmedelst fanorna uti<br />
polska och norska krigen äro allt sönder skjutna”.<br />
Den 21 augusti ägde avfärden rum på flottans fartyg. Ifråga <strong>om</strong> beväpningen<br />
36 INNEHÅLL
hade regementet nu utrustats med nya musköter medan endast något mer än halva<br />
antalet pikar var nya. Regementet hade även utrustats med nya k<strong>om</strong>misskläder,<br />
sannolikt av blå färg med mässingsknappar. K<strong>om</strong>panierna hade erhållit nya fanor.<br />
Livfanan var vit med riksvapnet och de sju övriga svarta och gula med Göteborgs<br />
vapen. Det är möjligt att fanorna inte hann bli färdiga tills regementet lämnade<br />
Sverige utan fick sändas ner till Tyskland under hösten.<br />
Regementschefens yrkanden gav alltså resultat!<br />
Regementet landsteg den 1 september i Brandshausen vid Elbe och förlades s<strong>om</strong><br />
garnisoner i trakten av Stade, s<strong>om</strong> är beläget <strong>om</strong>kring fyra mil väster <strong>om</strong> Hamburg<br />
(se kartskiss sid 31).<br />
Till en början rådde det ganska fredliga förhållanden i norra Tyskland. S<strong>om</strong><br />
vanligt under 1600-talet verkar åtminstone officerarna ha fått med sig sina hustrur<br />
och barn samt en stor tross åtföljd av en mängd tjänstefolk och hästar.<br />
Med befolkningen levde man på förtrolig fot och liks<strong>om</strong> under det 30-åriga kriget<br />
ingicks det äktenskap mellan soldater från Sjuhäradsbygden och landets döttrar.<br />
Om detta skriver löjtnant Benedikt Schwartz, senare adlad Schwartzenhoff, i<br />
sin dag<strong>bok</strong>: ”Den 10 sept. följde mig min överste till min fästmö och min svärmor<br />
där jag mig trolovade med Jungfru Cattarina Dorotea Orwegen i Stade.”<br />
De lugna tiderna ändrades under hösten 1675. Biskopen av Münster anföll i september<br />
Verden, där bl a Borgskans anfölls. S<strong>om</strong> garnison i staden fanns 50 man<br />
från regementet och då danskarna, s<strong>om</strong> anslutit sig till Sveriges fiender, anföll<br />
staden begärde k<strong>om</strong>mendanten ackord och erhöll rätt till fritt avtåg för officerare<br />
och soldater.<br />
I Buxtehude var regementets överstelöjtnant Malcolm Hamilton k<strong>om</strong>mendant.<br />
Styrkan bestod av ett k<strong>om</strong>pani älvsborgare och 100 tyskar, samt ett k<strong>om</strong>pani<br />
ryttare och dragoner. I början av oktober anfölls staden, vars befästningar ansågs<br />
ganska starka. Efter två dagars belägring förberedde fienden stormning. Bland de<br />
tyska trupperna och bland stadens innevånare utbröt myteri, vilket gjorde att Hamilton<br />
ansåg sig tvungen att kapitulera. Löjtnant Schwartz skriver <strong>om</strong> denna<br />
händelse bl a: ”tyskarna rebellera och togo överste löjtnanten med Gewalt och<br />
hans officerare att de skulle uppgiva fästningen.” Hamilton ”fick med ett par<br />
Regementets stycken och med sitt folk med fullt Gevär, kula i mun och brännande<br />
lunta till Stade marschera. . .”<br />
Nästa garnison, s<strong>om</strong> stod i tur var Bremervörde, s<strong>om</strong> besköts i fyra dagar. K<strong>om</strong>mendanten<br />
kapitulerade och utverkade fritt avtåg för de svenska trupperna men<br />
”sade fienden, I äre våra fångar och ville inte hålla vad de lovat hade, utan körde<br />
dem in igen på slottet uti en källare och togo allt gevär av dem, både officerare<br />
och gemene . . . .”<br />
Så småning<strong>om</strong> utväxlades dock svenskarna och fick avtåga till Stade.<br />
Men regementets soldater var inte enbart med <strong>om</strong> kapitulationer. I början av januari<br />
1676 deltog ett av k<strong>om</strong>panierna i ett anfall mot Freiburg. I Schwartz skildring<br />
läser man följande: ”Efter fienden var avslagen gavs förlov i den fläcken på en<br />
timma plundra”. Denna korta mening ger oss en bild av segrarens belöning och<br />
37 INNEHÅLL
förlorarens offer under 1600-talets krig. I en annan sammandrabbning en månad<br />
senare visade knektarna från regementet att de väl behärskade denna sida av<br />
krigföringen. Schwartz skriver: ”Men vi plundrade där bra och satte eld på husen.<br />
Och därmed drogo vi vår väg hem till Stade igen med bra byte.”<br />
I början av juli 1676 ryckte fienden fram mot Stade. Moralen hos de tyska<br />
trupperna och hos stadens innevånare verkar inte ha varit den bästa, bl a skulle två<br />
myterier ha förek<strong>om</strong>mit in<strong>om</strong> garnisonen. Vid en översyn av proviantläget befanns<br />
det, att livsmedlen endast skulle räcka i ungefär 14 dagar. Under dessa förhållanden<br />
tog fältmarskalk Horn upp underhandlingar <strong>om</strong> kapitulation, vilka avslutades<br />
den 2 augusti.<br />
I den första av kapitulationsdokumentens 21 punkter fastställdes det, att hela<br />
garnisonen skulle få fritt avtåga från Stade. Den 25 oktober avgick ett antal fartyg<br />
med regementets personal från Travemünde till Livland.<br />
Regementet förlades nu s<strong>om</strong> garnisoner i Riga och Reval. Att åren i Tyskland<br />
hade satt sina spår framgår av en skrivelse från överste Ranck till Krigskollegiet, där<br />
han påpekar, att regementet ej hade erhållit något beklädnad på tre år och att sådan<br />
var av högsta nöden. Så småning<strong>om</strong> utlämnades också k<strong>om</strong>misskläde till knektarna.<br />
I november 1677 beordrades regementet att återvända till Sverige igen. Under<br />
överfärden, s<strong>om</strong> skedde med dåliga fartyg och under en mycket kraftig storm, förliste<br />
ett av fartygen varvid de s<strong>om</strong> tillhörde kapten Anders Arvidssons k<strong>om</strong>pani<br />
från Ås härad ”blevo begravne uti deras ärones säng sjöbotten emellan här och Riga,”<br />
s<strong>om</strong> överste Hamilton 1689 beskrev det i ett brev till Kungl Maj:t.<br />
I mars 1678 var hela regementet åter förenat i Halmstads fästning, där det låg<br />
s<strong>om</strong> garnison.<br />
S<strong>om</strong> gränsskydd i väster<br />
Kvar i Sverige fanns <strong>om</strong>kring 300 man efter det att regementet hade avgått till<br />
Tyskland. Kapten Axel Sturk, s<strong>om</strong> förde befälet över styrkan fick hösten 1675<br />
order att avlösa överste Järnskölds folk (Västgöta-Dals regemente) i Halmstad. Då<br />
förbandet k<strong>om</strong> ner till Halmstad formerades det på två k<strong>om</strong>panier. Av tillgängliga<br />
handlingar framgår det, att båda k<strong>om</strong>panierna var kvar i Halmstad den 1 april<br />
1676, men när de lämnade staden och vart de tog vägen är inte känt. På en bataljplan<br />
av Erik Dahlberg står regementet längst ut på vänstra flygeln i slaget vid<br />
Fyllebro den 17 augusti 1676, då Karl XI besegrade danskarna. Om personal från<br />
regementet deltagit så måste det vara Halmstadsstyrkan, vilket dock knappast<br />
är troligt. S<strong>om</strong> chef anges överste Börstell. Denne finns senare i slaget vid Lund<br />
den 4 december samma år vid Skaraborgs regemente. I Björlins ”Sveriges Krigshistoria<br />
i bilder” anges det att Älvsborgs regemente även var med i slaget vid Lund.<br />
Några andra uppgifter <strong>om</strong> detta har dock inte kunnat hittas.<br />
38 INNEHÅLL
Att folk från hemmavarande styrkan var i Göteborg under s<strong>om</strong>maren 1676 är<br />
fullt klart, ty överstelöjtnant Björnsköld skriver till Krigskollegium angående den<br />
hemmavarande skvadronen, s<strong>om</strong> delvis befann sig i Göteborg.<br />
Regementets deltagande i de fortsatta striderna mot danskarna, efter det att huvuddelen<br />
k<strong>om</strong>mit hem, kan sammanfattas sålunda: deltog med del i den andra belägringen<br />
av Bohus fästning i slutet av juli 1678, med i den armé, s<strong>om</strong> samlats under<br />
Karl XI:s befäl i Norra Veddinge i Skåne i augusti samma år, med i riksamiralen<br />
G O Stenbocks här i dennes fälttåg i juli 1679 i Bohuslän, ett företag<br />
s<strong>om</strong> varade fram till mitten av september.<br />
Liks<strong>om</strong> vid tidigare tillfällen, då regementet hade deltagit i krigsföretag, drabbades<br />
hembygden svårt gen<strong>om</strong> de åderlåtningar på den manliga befolkningen s<strong>om</strong> ägt<br />
rum.<br />
Under de sju år s<strong>om</strong> förbandet hade deltagit i striderna hade drygt 1100 man<br />
försvunnit ur rullorna. Exakt hur många s<strong>om</strong> hade avskedats är svårt att säga, men<br />
kan uppskattas till cirka 300. Detta skulle i så fall innebära, att <strong>om</strong>kring 800<br />
älvsborgare hade förlorat livet; en mycket stor förlust för regementet och hembygden.<br />
Från Retusari 1705 till Nya Elfsborg 1719<br />
Älvsborgsknekten till sjöss<br />
När Karl XI hade säkrat de svenska landförvärven från 1660, gen<strong>om</strong> freden i Lund<br />
1679, följde en 20-årig fredsperiod för knektarna från Sjuhäradsbygden. Det militära<br />
systemet <strong>om</strong>organiserades gen<strong>om</strong> att indelningsverket gen<strong>om</strong>fördes, vilket i<br />
stort skulle stå sig fram till 1901. Knekten blev under den tid han inte var i<br />
krigstjänst eller gen<strong>om</strong>förde ”möten” en högst civil jordbrukare.<br />
Utan föregående krigsförklaring ryckte i februari 1700 sachsiska trupper in i Livland.<br />
I mars samma år anföll Danmark Holstein-Gottorp och på hösten bröt tsar<br />
Peter I med ryska trupper in i Ingermanland.<br />
Därmed var lugnet slut för regementet även <strong>om</strong> man under de första två åren i<br />
huvudsak fick stanna hemma på rotarna.<br />
I början av mars 1703 k<strong>om</strong> så order, att 200 knektar med ”nödigt” befäl skulle<br />
avgå till Karlskrona för att gå <strong>om</strong>bord på den eskader, s<strong>om</strong> låg samlad där. I och<br />
med detta började en helt ny tjänstgöring för soldaterna från Mark, Kind, Veden<br />
och övriga härader. Knektarna fick nu tjänstgöra s<strong>om</strong> marinsoldater fram till 1709.<br />
Bland de mera kända händelserna under denna marina tjänstgöring märks ”desenten<br />
på Retusari” den 15 juli 1705. I annat sammanhang (s 69) beskrivs detta<br />
misslyckade landstigningsföretag, vid vilket regementet förlorade 105 man.<br />
Nästa mer kända händelse ägde rum året därpå den 13 oktober, då amiral<br />
Anckarstjerna skulle försöka undsätta Viborg, s<strong>om</strong> hade inneslutits av ryssarna. De<br />
två espingarna, bemannade med personal från regementet, s<strong>om</strong> sändes in mot Viborg<br />
överfölls av sex ryska lodjor och efter det att ryssarna erövrat en esping upp-<br />
39 INNEHÅLL
gavs företaget, s<strong>om</strong> går under namnet ”rencontern vid Viborg”. Även här förlorade<br />
regementet ett hundratal man.<br />
S<strong>om</strong> skydd mot danskarna i västra och södra Sverige<br />
Ordern angående regementets sjök<strong>om</strong>mendering 1709 ändrades och istället beslöts,<br />
att hela regementet skulle tjänstgöra s<strong>om</strong> garnisonstrupp i Göteborg på Nya Elfsborg,<br />
i Marstrand och i Varberg. Samtidigt förordnades överste Anders Sparrfelt<br />
till k<strong>om</strong>mendant i Göteborg. I påskveckan anlände regementet till Göteborg och<br />
truppen k<strong>om</strong> att ägna sig åt befästningsarbeten under återstoden av året. <strong>En</strong> mindre<br />
styrka sändes dock ner till Karlskrona.<br />
Efter det att den svenska armén hade mött sitt öde vid Poltava i juni 1709<br />
började danskarna, s<strong>om</strong> hade hållit sig lugna sedan 1700, att röra på sig. I november<br />
1709 landsteg de i Skåne vid Rå fiskeläge och general Magnus Stenbock, s<strong>om</strong><br />
var generalguvernör i Skåne, försökte förgäves hindra dem att gå över Helgeån.<br />
Till slut hade danskarna drivit tillbaka svenskarna till östra stranden av Ronnebyån,<br />
knappt en dagsmarsch från Karlskrona, s<strong>om</strong> var danskarnas slutmål.<br />
Alla förband s<strong>om</strong> kunde undvaras på andra platser i Sverige skickades nu till<br />
den skånska krigsskådeplatsen. Bland dessa förband var även Älvsborgs regemente,<br />
s<strong>om</strong> marscherade till Osby, där trupperna skulle samlas.<br />
I gryningen den 28 februari 1710 satte Stenbock igång marschen mot Helsingborg,<br />
där den danska hären stod uppställd. Då Stenbock upptäckte att danskarna<br />
var stridsgrupperade formerade han sin styrka i slagordning. Regementet fick sin<br />
plats längst fram till höger i centerns främsta träff. När älvsborgarna stormade<br />
uppför höjden, s<strong>om</strong> var deras mål, mötte de Grenadjärerna, s<strong>om</strong> ansågs s<strong>om</strong> ett<br />
elitförband. Striden blev mycket hård och för regementets del innebar slaget, att<br />
förbandet tillfogades mycket stora förluster.<br />
Stenbock besegrade danskarna, s<strong>om</strong> blev tvungna att utrymma Skåne. Efter<br />
slaget vid Helsingborg har det aldrig stått något regelrätt fältslag på svensk jord.<br />
Slaget skildras närmare på s. 84.<br />
Knappt en månad före slaget vid Helsingborg hade överste Sparrfelt utnämnts<br />
till landshövding på Gotland, men kunde först den 18 augusti överlämna befälet<br />
till överstelöjtnant Coyett, s<strong>om</strong> under den nyutnämnde regementschefens, överste<br />
Johan von Mentzer, frånvaro förde befälet över regementet.<br />
I april 1711 k<strong>om</strong> order att regementet skulle överföras till P<strong>om</strong>mern och tillsammans<br />
med andra förband marschera gen<strong>om</strong> Polen söderut för att förena sig<br />
med en turkisk här under Karl XI:s befäl.<br />
Ordern ändrades emellertid på grund av danskarnas hotande infall i Bohuslän<br />
och istället beordrades regementet till trakten av Uddevalla, där en armé samlades.<br />
Strider i norra Tyskland och fångenskap<br />
I slutet av 1711 överfördes så regementet till P<strong>om</strong>mern, dock inte för att förena sig<br />
med en turkisk här utan för att delta i försvaret av <strong>om</strong>rådet, s<strong>om</strong> hade invaderats<br />
40 INNEHÅLL
Kavallerichock av Karl XII:s krigare. Detalj av Magnus R<strong>om</strong>mels akvarell över slaget<br />
vid Gadebusch 1712.<br />
41 INNEHÅLL
av danska, ryska, och sachsiska arméer (se kartskiss s 31). Älvsborgarna förlades<br />
utanför Stralsund s<strong>om</strong> på landsidan var inneslutet av fienden. <strong>En</strong> del utfall gjordes<br />
och ett sådant företag i mars 1712 finns beskrivet i ett brev från korpral-volontären<br />
Anders Glömberg till hans moder: ”<strong>En</strong> liten tid efter fienden var hädanryckt, blev<br />
jag uppå parti k<strong>om</strong>menderad till en stad s<strong>om</strong> heter Rebbenetz. Det var en svår<br />
k<strong>om</strong>mendering, dock vi Gudi ärat hade en god lycka och fingo 26 fångar och en<br />
kapten samt 48 hästar med munderingar, varest allt mitt byte bestod uti 1 par<br />
sköna pistoler. . . .”<br />
Stenbock beslöt på hösten 1712 att slå sig igen<strong>om</strong> den ring fienden hade slagit<br />
och ta sig till Mecklenburg för att där vänta på förstärkningar från Sverige. Regementet<br />
k<strong>om</strong> nu att delta i slaget vid Gadebusch den 9 december 1712. I mycket<br />
liknar slaget Helsingborgsdrabbningen två och ett halvt år tidigare. Bataljonerna<br />
från regementet stod i mitten av första träffen, men slaget innebar väsentligt<br />
mindre förluster än vad s<strong>om</strong> varit fallet den 28 februari 1710. Detta slag beskrivs<br />
särskilt på s 89.<br />
Stenbocks holsteinska fälttåg, s<strong>om</strong> följde efter segern vid Gadebusch, blev inte<br />
lyckosamt. Gen<strong>om</strong> att landet var utsuget tvingades svenskarna till ideliga <strong>om</strong>grupperingar<br />
för att bl a skaffa sig livsmedel. Dessut<strong>om</strong> bidrog vädret till att de<br />
svenska trupperna led förluster. Åtskilliga nätter tvingades man att bivackera<br />
ut<strong>om</strong>hus under kalla eller slaskiga och snöiga nätter.<br />
Så småning<strong>om</strong> tvingades Stenbock att söka skydd med sin armé i fästningen Tönningen<br />
sju mil väster <strong>om</strong> Kiel, där svenskarna belägrades av danskarna. Dödligheten<br />
hade tilltagit oroväckande och talrika fall av rymning hade ägt rum, varför<br />
Stenbock såg sig tvingad till att kapitulera den 6 maj 1713.<br />
I kapitulationen var överensk<strong>om</strong>met, att svenskarna, på vissa villkor, skulle få<br />
fritt avtåga bl a skulle en lösensumma betalas till danskarna. Då lösensumman<br />
hade betalts gick inte danskarna med på att släppa svenskarna, utan älvsborgarna<br />
blev istället krigsfångar och fördes till ön Als.<br />
De flesta av officerarna sändes till staden Sönderborg och en del till Kristianspris.<br />
Fångenskapen verkar dock inte ha varit särskilt svår att rymma från, ty<br />
redan året därpå hade nästan allt befäl samt 132 man återk<strong>om</strong>mit till Sverige.<br />
40 sjuhäradsbor hade dessut<strong>om</strong> gått i dansk tjänst. Alla k<strong>om</strong> dock inte tillbaka<br />
lika fort. Den 3 augusti 1719 utväxlades 10 underofficerare, 7 spel, 1 profoss,<br />
18 korpraler och 114 soldater. I rullorna efter 1714 nämns inte något <strong>om</strong> fångna<br />
korpraler eller gemene. Rotenumren hade besatts med nymönstrat folk, varför vakanserna<br />
var fyllda.<br />
Regementet återuppsätts och drar flottan på land<br />
Regementet sattes upp på nytt och i Generalmönstringsberättelsen från 1714<br />
skrevs det: ”Detta regemente, s<strong>om</strong> sedan det år 1713 i Holstein blivit ruinerat i år<br />
ånyo uppsatt är, består väl till större delen av ett vackert och fullväxt manskap,<br />
42 INNEHÅLL
Fana, s<strong>om</strong> tilldelades Älvsborgs regemente 1689 och blev danskt krigsbyte vid kapitulationen<br />
i Tönningen 1713.<br />
43 INNEHÅLL
dock finnes något täml. ungt däribland, vilket likväl ej kunnat alldeles kasseras<br />
dels efter det in<strong>om</strong> kort lär kunna taga sig, dels därför att inga fullväxte och<br />
till krigstjänsten duglige karlar på Roten voro att tillgå: Ty fastän Regementet intill<br />
sista k<strong>om</strong>menderingen åt P<strong>om</strong>mern 1712 stått hemma i landet, så har det dock alle<br />
krigsåren utgjort starka k<strong>om</strong>menderingar till sjöss och därvid var gång en ansenlig<br />
förminskning lidit, förutan den avgång i slaget vid Helsingborg år 1710 känd<br />
är, så att rotarna för den skull alle åren en stark rekrytering måst undergå.”<br />
I ett brev s<strong>om</strong> major Herman Spalding skrev den 29 november 1714 uttryckte<br />
han sannolikt många svenskars tankar efter 14 års krig ”. . . , att vi kunna fägna<br />
oss med varandra över vår Nådigste Konungs lyckl. anländande till P<strong>om</strong>mern,<br />
varför den Högste vare evinnerl. ärad, s<strong>om</strong> nu vidare täckes förhjälpa Hans Maj:t<br />
lyckl. och med hälsan hit till oss, samt den önskel. fredens medbringande, vilken hela<br />
landet och oss all<strong>om</strong> mest nyttig är, men jag fruktar att innan Sverige den<br />
lycksaligheten erhåller, torde väl än någre blodige skjortor klädas, och många liv<br />
kosta . . . .”<br />
I fråga <strong>om</strong> ”någre blodige skjortor klädas” och att det skulle kosta många liv<br />
innan landet fick fred fick Spalding rätt, ty kriget k<strong>om</strong> att fortsätta i ytterligare sju<br />
år innan fred var sluten med alla motståndarna. Nya utskrivningar och nya offer<br />
k<strong>om</strong> att drabba Sjuhäradsbygden. Spalding själv stupade två år senare och fick<br />
aldrig uppleva freden s<strong>om</strong> han hade hoppats skulle k<strong>om</strong>ma.<br />
I mitten av februari månad 1716 fick överste Mentzer order att infinna sig i Vänersborg<br />
med 400 man och att skicka överstelöjtnant Lillie till Göteborg med 400<br />
man. Den senare styrkan k<strong>om</strong> så småning<strong>om</strong> att samlas i Uddevalla. Mentzer med<br />
sitt förband befann sig i mitten av mars framför Kristiania (Oslo) och Akershus<br />
fästning, s<strong>om</strong> belägrades. Vid denna belägring slet en kanonkula av benet på överste<br />
Mentzer, s<strong>om</strong> sedan inte kunde delta i det fortsatta fälttåget.<br />
Regementet användes nu till att indriva kontributioner (skatt) och bl a framgår<br />
det av regementets kassa<strong>bok</strong>, att kapten Silfversvärd indrivit 66 stycken kreatur till<br />
regementet den 7 april. I en särskild räkning upptages de medel, s<strong>om</strong> bl a överste<br />
Mentzer själv låtit indriva i Kristiania och i den <strong>om</strong>givande trakten. Summan uppgick<br />
till 7104 daler och 10 öre. S<strong>om</strong> exempel kan nämnas, att den 18 april togs<br />
200 riksdaler specie hos handelsmannen Tager Grön.<br />
Omkring en månad efter det att regementet k<strong>om</strong>mit till Kristiania lämnade<br />
det <strong>om</strong>rådet och fick då lämna kvar sin regementschef, s<strong>om</strong> föll i norsk fångenskap.<br />
Norrmännen försökte nu hindra svenskarna från att dra sig tillbaka och regementet<br />
blev inblandat i en del smärre skärmytslingar.<br />
I juni beslöt Karl XII sig för att anfalla fästningen Fredrikshald. Bland förbanden,<br />
s<strong>om</strong> skulle gen<strong>om</strong>föra attacken befann sig delar av regementet. Överrumplingen<br />
misslyckades och svenskarna led ganska svåra förluster, bl a stupade den tidigare<br />
nämnde majoren Herman Spalding. Strax efter Fredrikshaldsaffären drogs<br />
regementet tillbaka från Norge och förlades i norra Bohuslän, och fram på hösten<br />
fick regementet återvända till hembygden igen.<br />
Intet får vara en soldat främmande. Vi har sett hur regementets personal del-<br />
44 INNEHÅLL
Galärvägen 1718<br />
Bl<strong>om</strong>sholm<br />
Strömstad<br />
Hogdal<br />
Näsinge<br />
Presttjärn<br />
N Hede<br />
Hältesmörk<br />
Pilegården<br />
Färingen<br />
Elgsjön<br />
Lången<br />
Idefjorden<br />
väg för fartygens förflyttning<br />
0 10 km<br />
tagit s<strong>om</strong> vanliga soldater i större och mindre slag, tjänstgjort s<strong>om</strong> marinsoldater<br />
samt under fredstid varit jordbrukare. På s<strong>om</strong>maren 1718 fick älvsborgsknekten<br />
pröva på en ny tjänst, nämligen s<strong>om</strong> båtdragare på land.<br />
Karl XII ville till varje pris erövra den norska fästningen Fredrikshald och bröt<br />
ånyo in i Norge. För att gen<strong>om</strong>föra sin plan beslöt kungen att belägra fästningen<br />
även från sjösidan, men vägen var spärrad gen<strong>om</strong> en skans vid Sponviken, varför<br />
det inte gick att ta in fartygen i Idefjorden.<br />
För att kunna gen<strong>om</strong>föra den tänkta planen måste fartygen rullas över land mellan<br />
sjöarna nordost <strong>om</strong> Strömstad och fram till Idefjorden. Älvsborgs regemente<br />
s<strong>om</strong> låg i Strömstad under överstelöjtnant Lillies befäl k<strong>om</strong>menderades till att gen<strong>om</strong>föra<br />
transporten.<br />
Av regementets räkenskaper framgår det, att från den 6 juli 315 man deltagit i<br />
fartygens förflyttning samt varit med i de strider s<strong>om</strong> förek<strong>om</strong>mit vid Idefjorden<br />
under juli månad. Via Strömsvattnet drogs fartygen på landsvägen förbi Vetlandabro<br />
och Grönahögen till sjön Färingen, därifrån rullades de på stockar från Nässin-<br />
45 INNEHÅLL
ge till sjön Lången, och därefter landvägen till Älgsjön samt till slut ytterligare en<br />
bit på land innan Idefjorden nåddes.<br />
Då brigantinen Luren skulle förflyttas stötte man på nästan övermänskliga svårigheter.<br />
Fartyget var nära 40 meter långt och sex meter brett och fastnade i de<br />
trånga pass, s<strong>om</strong> fanns längs vägen. Först efter två månader var fartyget framme vid<br />
Idefjorden. Från arbetet med Luren finns det antecknat den 12 augusti, att 11,6<br />
kannor (ca 30 I) brännvin hade utdelats vid regementet till ”179 man s<strong>om</strong> arbetat<br />
med galejan Lurens fortskaffande” och den 27 augusti finner man att det hade<br />
delats ut 4 kannor (<strong>om</strong>kring 10 l) brännvin till ”de blesserade, huggne och slagne<br />
under arbetet med galejorna.”<br />
I november var älvsborgarna åter framför Fredrikshalds murar, men någon stormning<br />
av fästningen k<strong>om</strong> inte att äga rum i och med att Karl XII stupade. Istället<br />
fick regementet marschera tillbaka till Sjuhäradsbygden och på nyårsafton 1718<br />
var manskapet hemma igen.<br />
Gen<strong>om</strong> den snabba marschen hemåt förlorade regementet huvuddelen av sin nya<br />
tross; staben t ex förlorade ”kassavagnen med kista” och vid k<strong>om</strong>panierna försvann<br />
bland mycket annat 164 trosshästar, 3 ammunitionsvagnar, 7 sjukvagnar och 228<br />
brödsäckar.<br />
S<strong>om</strong> garnison på Carlstens och Nya Elfsborgs fästningar<br />
Trots förlusterna, både vad gällde manskap och materiel under föregående år, var<br />
regementet redan i slutet av mars 1719 förlagt s<strong>om</strong> garnisoner i Göteborg och på<br />
Bohus, Carlstens och Nya Elfsborgs fästningar.<br />
I Marstrand låg Redvägs k<strong>om</strong>pani under kapten Ulrik von Schwartzenhoffs<br />
befäl. I juli anföll den danske amiralen Tordenskiold Marstrand och intog staden<br />
och en del batterier. K<strong>om</strong>mendanten Danckward inledde underhandlingar med<br />
Tordenskiold och kapitulerade den 15 juli, mot fritt avtåg för sig och hela besättningen.<br />
Danckward dömdes till döden och halshöggs i Göteborg i oktober samma<br />
år, medan kapten von Schwartzenhoff, löjtnanterna Carl Munck och Bengt Nyberg<br />
samt fänrik Johan Ekman blev ”avdömda med tjänsten”.<br />
<strong>En</strong> för regementet lyckosammare utgång fick Tordenskiolds angrepp på Nya<br />
Elfsborgs fästning 21-23 juli 1719. Om fästningens försvar under befäl av överstelöjtnant<br />
Jean Abraham Lillie berättas på s 93.<br />
Då stilleståndet mellan Sverige och Danmark hade slutits den 28 oktober 1719<br />
fick regementet återvända till rotarna och därmed var 19 års krigande för sjuhäradsborna<br />
slut.<br />
I krigets spår<br />
Vad hände vid regementet åren efter det långa kriget? Vad sysslade en k<strong>om</strong>panichef<br />
med på 1700-talet?<br />
Vi skall titta i ”Journal<strong>bok</strong> vid Ås C<strong>om</strong>pagnie 1719-1721” s<strong>om</strong> fördes av kapten<br />
Nils Belfrage.<br />
46 INNEHÅLL
Vi börjar den 22 november 1719:<br />
”bek<strong>om</strong> jag brev från fänrik Hanning med dess trohetseder, då han bek<strong>om</strong> permission<br />
på några dagar för att resa till Mark. Bek<strong>om</strong> soldaten N:r 511 Anders Finman<br />
lysningssedel med pigan Sara Persdotter.”<br />
Detta med lysningssedel till k<strong>om</strong>paniets soldater var en mycket vanlig uppgift för<br />
k<strong>om</strong>panichefen, ty utan den fick inte knekten ingå äktenskap.<br />
Tidigare är nämnt att den 3 augusti 1719 utväxlades de sista fångarna efter kapitulationen<br />
i Tönningen. Angående detta står det i Journal<strong>bok</strong>en den 24 november:<br />
”bek<strong>om</strong> jag brev från fältväbel Drake och lista på de utm fångenskapen<br />
hembek<strong>om</strong>ne. . .”<br />
För att förse k<strong>om</strong>paniet med nya soldater måste det hållas rekryteringsmöten<br />
s<strong>om</strong> även var till för att göra upp k<strong>om</strong>paniförslag över all personal.<br />
”d. 27 befallde jag fältväbel Drake att utgiva order <strong>om</strong> ”rekryteringsmöte” till<br />
d. 11 december, Väby, havande på sig allt gevär och fältekipagerne med sig sådana<br />
att överse; . . . .”<br />
Den 11 december inföll och efter att ha givit lysningssedlar åt två av soldaterna<br />
skriver Belfrage:<br />
”Utdelt geväret på k<strong>om</strong>paniet och mottagit nya rekryter . . . Om aftonen kl. 5<br />
flyttade k<strong>om</strong>paniet, då dem blev följande förmant, att ingen utan permission går<br />
från sina rotar utur korpralskapet, att inga klag<strong>om</strong>ål förorsakas och att ingen försummar<br />
breven. Korpralerna blev tillsagda att exercera sina rekryter och att tillse<br />
att de övriga vakanta rotarna göra sin flit att skaffa karlar”.<br />
På nyåret 1720 skulle de från Danmark hemk<strong>om</strong>na och de nya rekryterna inspekteras.<br />
”d. 2/1 samlades rekryterna och de ur fångenskapen hemk<strong>om</strong>ne soldaterna<br />
uti Främgärde” (by i Brämhults socken 3/4 mil från Borås).<br />
”d. 3 marscherade jag efter order med dem till Borås.”<br />
”d. 4 översågos de av herr överste Lillie, varav blevo 9 rekryter emottagne och<br />
soldat av n:r 565 Oluf Lejon utbytt för drängen Sven Larsson . . .”<br />
Att sjök<strong>om</strong>menderingarna fortsatte även efter kriget framgår den 10 mars:<br />
”bek<strong>om</strong> jag brev från herr major Campenhausen angående att 1 korpral och 18<br />
gemene skulle k<strong>om</strong>menderas till Göteborg till 3:ne fregatters besättande . . ”<br />
Den 25 mars var en innehållsrik dag för k<strong>om</strong>panichefen. Det gällde inte bara<br />
lysningssedlar, permissioner och avskedspass utan det k<strong>om</strong> order <strong>om</strong> höjning av<br />
beredskapen också. Vi låter kapten Belfrage själv berätta:<br />
”givit lysningssedel till soldaten av n:r 462 Anders Berg med pigan Ingeborg<br />
Eriksdotter. Permitterat soldaten av n:r 456 att gå till Gäsene härad på 8 dagars<br />
tid, tillika ock soldaten av n:r 412 att gå till Kullings härad på 8 dagar. Bek<strong>om</strong> order<br />
från majoren, att 14 dagars kost skulle vara i beredskap på varje rote . . . . bek<strong>om</strong><br />
ock avskedspass för rustmästare Rytter. Strax skrev jag själv löjtnant Rysell till<br />
<strong>om</strong> samma order och fältväbel Drake till <strong>om</strong> sina order.”<br />
I mitten av april k<strong>om</strong> så order att k<strong>om</strong>paniet skulle lämna hembygden.<br />
’’d. 15 bek<strong>om</strong> jag order från generaladjutanten Rutensparre, att k<strong>om</strong>paniet k<strong>om</strong>-<br />
47 INNEHÅLL
mer till d. 21 att marschera till Göteborg. Strax utgav jag order till k<strong>om</strong>paniet <strong>om</strong><br />
uppbrott och till befallningen <strong>om</strong> provianten . . . .”<br />
”d. 19 bek<strong>om</strong> jag order från majoren, att furirskyttarnas musköter skulle medtagas,<br />
vilket jag strax gav rustmästaren order att göra”.<br />
”d. 20 samlades k<strong>om</strong>paniet i Hällstad . . . .”<br />
I det följande redogör Belfrage för marschen till Göteborg, inkvartering, förplägnad<br />
och tjänstgöring där samt marschen tillbaka till k<strong>om</strong>pani<strong>om</strong>rådet.<br />
Vardagen avbröts ibland av generalmönstringar och en dylik ägde rum den 15<br />
oktober på Timmele hed.<br />
”d. 15 samlades bataljonen vid gästgivargården och hölls korum, och sedan exercerades<br />
handgrepp för Greven . . . .”<br />
Från generalmönstringen fick k<strong>om</strong>panicheferna med sig hem ett protokoll med<br />
uppgifter, bl a skulle de övervaka sina underofficerare s<strong>om</strong> tydligen inte hade skött<br />
sig, ty Belfrage anger följande punkt i protokollet:<br />
”Underofficerarna söka till att akta sig bättre än vad de vid denna generalmönstring<br />
visat samt underrätta sig, vad deras tjänst tillhör, i annor händelse lärer den<br />
vårdslöse ej undvika svårt påföljande, varpå herrar kaptener haver inseende.”<br />
Knappt ett år efter att k<strong>om</strong>paniet varit i Göteborg fick det ge sig iväg på en ny<br />
k<strong>om</strong>mendering:<br />
”d. 13/2 bek<strong>om</strong> jag order från Hr Majoren angående uppbrott till Stockholm.”<br />
Den 27 samlades k<strong>om</strong>paniet i Härna, där k<strong>om</strong>panichefen bodde och följande dag<br />
avmarscherade k<strong>om</strong>paniet över Torbjörntorp, Våmb, Hova, Örebro, Kolbäck,<br />
Västerås, <strong>En</strong>köping, där följande inträffade: ” . . . Soldaten Sven Berg fick 3 par spö<br />
för att han var drucken och marscherade Litslena förbi till Husby 2 mil, och stod<br />
korpral Adam Lund 2 timmar på hästen för han varit drucken”.<br />
Marschen gick vidare till Barkarby och ”d. 30 marscherade vi till Stockholm 1 1/2<br />
mil och ställdes bataljonen upp vid Norr Tull, därest Hans Maj:t k<strong>om</strong> ut till bataljonen<br />
och sen marscherade bataljonen och blev inkvarterad på Norrmalm.”<br />
Marschsträckan uppgick till nära 44 mil och hade tagit 31 dagar varunder man<br />
hade vilat åtta dagar. När Örebro passerades hände följande: ”k<strong>om</strong> fänrik Hanning<br />
i arrest för det han lossat av sina pistoler på fanvakten.”<br />
I Stockholm sysslade älvsborgarna bl a med arbeten vid Pålsund och på Dalarö.<br />
Att man hade disciplinproblem även på den tiden framgår av anteckningen den 9<br />
maj: ”Blev föraren Brauner avstraffad med 6 musköters bärande och en soldat av<br />
N:o 488 för det de ej ville gå ut och visa majoren vägen.”<br />
Soldaternas kontakt med civilbefolkningen kunde även få rättsliga följder:<br />
”d. 18/7 var löjt. Rysell på krigsrätt i majorens kvarter över en soldat, s<strong>om</strong><br />
var beskylld för lägersmål.”<br />
När k<strong>om</strong>paniet lämnade Stockholm framgår inte av kapten Belfrages tillgängliga<br />
handlingar. Vi lämnar härmed det karolinska skedet i regementets historia och ser<br />
istället på vad s<strong>om</strong> hände under nästa epok i Sverige.<br />
48 INNEHÅLL
Regementet under frihetstiden och Gustav III<br />
Med frihetstiden följde en längre fredsperiod för regementet, men kanske även en<br />
period av allmänt förfall, vilket gällde försvaret överhuvudtaget.<br />
Mot Ryssland i ”Hattarnas krig”<br />
På våren 1741 avbröts det fredliga livet för knektarna i södra Västergötland. Tillsammans<br />
med flera andra förband fick Älvsborgs regemente order att infinna sig i<br />
Stockholm.<br />
Vid riksdagen 1740-1741 hade nämligen det regerande ”Hattpartiet” drivit<br />
igen<strong>om</strong>, att Sverige skulle börja krig mot Ryssland.<br />
Återigen fick sjuhäradsknekten tjänstgöra <strong>om</strong>bord på flottans fartyg, nu på den<br />
s k galärflottan. Året därpå överfördes till Finland den del av regementet, s<strong>om</strong> hade<br />
fått stanna hemma 1741. Även denna del fick tjänstgöra <strong>om</strong>bord på galärflottan.<br />
1741 års k<strong>om</strong>mendering hade då gått iland och tjänstgjorde s<strong>om</strong> vaktförband i<br />
Helsingfors. Efter kapitulationen vid Helsingfors den 24 augusti 1742 skickades<br />
regementet hem igen.<br />
Det var inte något välutrustat förband, s<strong>om</strong> hade dragit i fält 1741. I en rapport<br />
till Fredrik I står det nämligen följande: ”vad munderingen av hatt, kappor, rock<br />
och väst angår, den samma alldeles försliten, ty kapporna har regementet haft alltsedan<br />
år 1717 och hattar med rockar, västar och byxor sedan 1727 . . . .”. Vidare<br />
kan man läsa: ”Byxor, skjortor, halsdukar, skor och strumpor alldeles förslitne och<br />
fast man av de dödas efterlämnade utgivit till lappning är därav ändock ingenting<br />
kvar utan måste den ene låna den andre när vakt eller arbete göras skall.”<br />
Den dåliga utrustningen samt den lika dåliga provianten var sannolikt orsaken<br />
till den stora sjuklighet och dödlighet s<strong>om</strong> förek<strong>om</strong>. <strong>En</strong>dast två man stupade för<br />
fiendens eld, medan <strong>om</strong>kring 660 man dog på grund av sjukd<strong>om</strong>ar.<br />
De stora avgångarna, s<strong>om</strong> varje krig förde med sig, innebar nya utskrivningar<br />
och nya svårigheter för Sjuhäradsbygden att skaffa fram lämpliga knektar. Ett<br />
bevis på dessa svårigheter är överste Carl Otto Lagercrantz brev 1745 till kronprinsen<br />
Adolf Fredrik, där han skriver: ”manskapet är till större delen så beskaffat<br />
att det består av rekryter s<strong>om</strong> äro antagne i det olyckliga sista kriget, i vilket detta<br />
regemente allena från den 1 maj 1741, då marschen anträddes, till slutet av kriget<br />
förlorade 740 man korpraler och gemene. Dessa rekryter äro av Herr Landshövdingen<br />
och de hemskickade officerarna antagne, men så slätta och oansenliga, att<br />
en stor del till längden ej finnas över musköten mer än tre tum, äro ej heller så<br />
lagda att de kunna växa.”<br />
Deltagande i ”Stora Daldansen”<br />
Knappt hade regementet k<strong>om</strong>mit hem från Finland förrän delar sattes på marsch<br />
igen denna gången till Stockholm. 600 man marscherade den 28 april 1743 under<br />
49 INNEHÅLL
överste Lagercrantz eget befäl. I början av juni förlades bataljonen på Ladugårdsgärde<br />
och tre veckor senare fick de ingripa mot dalkarlar s<strong>om</strong> hade marscherat ner<br />
till huvudstaden.<br />
Dalkarlarna, s<strong>om</strong> var missnöjda bl a med valet av tronföljare, samlades och tågade<br />
ner mot Stockholm dit de anlände i slutet av juni. De besatte södra delarna<br />
av Regerings-, Malmtorgs- och Drottninggatorna, Fredsgatan samt norra delen av<br />
Gustav Adolfs torg. De vägrade att tåga hem igen och då en ryttarstyrka uppenbarade<br />
sig började skottlossningen, varvid bl a överste Lagercrantz sårades.<br />
<strong>En</strong>ligt en skildring hände därefter följande: ”När åt Västmanlänningarna ropades<br />
Lägg an! gjorde soldaterna Gevär för fot! och Livregementets ryttare övergav<br />
sina officerare och vände ryggen till samt red över Norrbro in till staden. Lagercrantz’<br />
soldater däremot gav eld, s<strong>om</strong>liga väl i luften, men många mot upprorsskaran,<br />
mot vilken dessut<strong>om</strong> avlossades tvenne kanoner laddade med kartescher,<br />
och med den påföljd, att över hundrade dalkarlar föllo i sitt blod sårade och döde.”<br />
Därmed slutade ”Stora daldansen” för regementets del.<br />
Krig mot Preussen och uppror i Sjuhäradsbygden<br />
Hattarna, s<strong>om</strong> fortfarande hade makten, slöt 1757 fördrag med Preussens motståndare<br />
i det pågående sjuårskriget och därmed drogs regementet in i ett nytt krig.<br />
På våren 1758 fördes huvuddelen av regementet över till P<strong>om</strong>mern, där regementets<br />
chef sedan 1751 generalmajor Reinhold von Lingen redan befann sig. Efter att ha<br />
legat s<strong>om</strong> garnison i Stralsund blev förbandet delvis k<strong>om</strong>menderat till galäreskadern,<br />
s<strong>om</strong> fick till uppgift att driva tillbaka den preussiska galärflottan. Ombord<br />
på galären Malmö deltog älvsborgarna i striden vid Grosses Frische Haff den 10<br />
september 1759. Efter två timmars strid hade preussarna lidit ett fullständigt nederlag.<br />
Under återstoden av år 1759 och under hela 1760 deltog regementet i flera<br />
skärmytslingar med preussarna. Den 3 oktober det sistnämnda året anföll fienden<br />
vid Passewalk, varvid en del av regementets personal föll i preussisk fångenskap,<br />
s<strong>om</strong> dock inte varade någon längre tid för officerare och underofficerare, ty redan<br />
på våren 1761 utväxlades dessa medan manskapet fick stanna kvar i fångenskapen.<br />
För att undsätta staden Malchin sammandrogs vid årsskiftet 1761-1762 den<br />
svenska hären. Fienden var grupperad i närheten av Neu Kahlen, då svenskarna<br />
den 2 januari gick till anfall. Slaget vid Neu Kahlen skildras på s 72.<br />
Samma år s<strong>om</strong> slaget vid Neu Kahlen ägde rum slöts stillestånd med Preussen<br />
och regementet återvände till Sverige under s<strong>om</strong>maren.<br />
Den 25-åriga fredsperiod, s<strong>om</strong> nu följde avbröts av ett uppror i Sjuhäradsbygden,<br />
s<strong>om</strong> medförde att regementet drogs samman till Borås, Timmele hed och i<br />
trakten av Skene, men förbandet behövde aldrig sättas in.<br />
<strong>En</strong> rusthållare vid namn Sven Hofman från Byttorp höjde 1766 upprorsfanan i<br />
Borgstena och rörelsen spred sig även till regementet, där en del soldater var in-<br />
50 INNEHÅLL
Flintlås och kokkärI av<br />
koppar, brukade på Gustav<br />
III:s tid. I 15:s museum<br />
51 INNEHÅLL
landade. Hofman avrättades och av hans följeslagare in<strong>om</strong> regementet dömdes två<br />
till arbete vid ankarsmedjan i Karlskrona och två till arrest på Marstrands fästning.<br />
Samtliga blev dessut<strong>om</strong> strukna ur rullorna.<br />
Med Gustav III mot Ryssland 1788<br />
År 1781 tog Hugo Wilhelm Hamilton befälet på Älvsborgs regemente. <strong>En</strong> gammal<br />
soldat korpral Bo från trakten av Kungsäter beskriver Hamilton på följande sätt:<br />
”Och det var en karlakarl. Hugo Hamilton hette han. Ful och koppärrig var han<br />
att se på och sträng och arg var han mot både höga och låga och belsebub kallades<br />
han, icke utan skäl, och rättvis var han, det kunde ingen säga annat.” När han<br />
k<strong>om</strong> ridande i karriär på sin stora vita häst framför fronten, så kände var och en,<br />
att det var en karl, s<strong>om</strong> en måste ”sätta”. Och att han lärde ungd<strong>om</strong>en ”veta hut”<br />
hade ”hu inte ont av!”<br />
Under Hamiltons tid på regementet inföll Gustav III:s ryska krig. Efter hand hade<br />
tanken mognat hos kungen, att han skulle vända sig mot Ryssland, s<strong>om</strong> hade<br />
utvidgats snabbt under Katarina II:s regering. Kungens ängslan för Ryssland<br />
ökades, då han fick klart för sig kejsarinnans uppfattning av de nordiska problemen.<br />
Kungen hade även problem in<strong>om</strong> landet, vilka han måste få bukt med.<br />
<strong>En</strong> anfallsplan hade gjorts upp, s<strong>om</strong> bl a gick ut på, att den ryska flottan skulle<br />
elimineras och därefter skulle ett anfall riktas direkt mot Petersburg. På s<strong>om</strong>maren<br />
1788 beslöts kriget, vilket innebar att regementet återigen överfördes till Finland.<br />
S<strong>om</strong> vid tidigare krig var delar av regementet k<strong>om</strong>menderade <strong>om</strong>bord på flottans<br />
fartyg, varvid de k<strong>om</strong> att delta i slaget vid Hogland den 17 juli 1788. Ett annat<br />
sjöföretag var drygt 260 man från regementet med <strong>om</strong> den 16 augusti samma år, då<br />
en eskader från Göteborg, s<strong>om</strong> älvsborgarna var k<strong>om</strong>menderade på, tog den ryska<br />
fregatten Kildiun nära Jylland. Värdet av lasten, s<strong>om</strong> bl a bestod av 128 kanoner,<br />
16000 kulor m m fördelades bland besättningen på den svenska fregatten Bellona<br />
varvid personalen från regementet gjorde en ganska stor vinst.<br />
Samtidigt s<strong>om</strong> personal var k<strong>om</strong>menderad på göteborgseskadern fick regementet<br />
order <strong>om</strong> att en bataljon skulle föras över till Finland. Den 3 juli lämnade bataljonen<br />
Karlskrona och anlände till Helsingfors nio dagar senare.<br />
Strax efter sin ank<strong>om</strong>st till Finland blev sjuhäradsborna vittne till hur manskapet<br />
vid Åbo och Björneborgs regementen gjorde myteri. Befälet vid förbanden stod i<br />
underhandlingar med den ryska kejsarinnan och hade anslutit sig till den s k ”Anjala<br />
förbundsakt”.<br />
Korpral Bo, s<strong>om</strong> ingick i livbataljonen, beskriver det hela på följande sätt:<br />
”Jag minns så grant när vi efter en lång dagsmarsch k<strong>om</strong>mit över de långa träbroarna<br />
över Kymmeneälv med de svenska kronorna på vår, och den ryska örnen<br />
målade på stolpar vid den andra sidan, och snart fick vi syn på det stora tältlägret<br />
bildat av de finska regementena vid Summa, beläget nära en havsvik. Längre<br />
bort i öster skymtade Fredrikshamns fästning, där ryssarnas gröna flagga syntes, ty<br />
fästningen var fiendens. Utmed havsstranden sågo vi flera svenska örlogsfartyg<br />
52 INNEHÅLL
och alldeles intill land låg kung Gustavs jakt Amfion med svenska kungsflaggan<br />
i topp. Musiken marscherade framför översten och de två gamla svartgula fanorna<br />
buros närmast efter hon<strong>om</strong> i sina foder framför Lifk<strong>om</strong>paniet. ”Blotta fanorna och<br />
slå generalmarsch med spel och trummor” k<strong>om</strong>menderade översten med sin dunderstämma<br />
och ”sätt i fötterna Lifboar så att finnarna höra, att Älvsborgarna k<strong>om</strong>ma<br />
ropade han så att alla hörde det. Och det blev en marsch s<strong>om</strong> hette duga.”<br />
Kungens belägenhet var svår <strong>om</strong>given s<strong>om</strong> han var av upproriska förband. Korpral<br />
Bo berättar att den finska arméns överbefälhavare general Platen frågade Hamilton<br />
<strong>om</strong> han var säker på lydnaden i regementet. Hamilton svarade: ”På lydnaden<br />
i mitt regemente, jo – den förste, s<strong>om</strong> icke lyder mig, den skjuter jag<br />
själv.” ”Nå gott!” hade generalen svarat ”bivackera här i natt kring landstingsstället.”<br />
<strong>En</strong>ligt Bo slog bataljonen genast läger och inga ”upproriska finnar vågade<br />
k<strong>om</strong>ma i närheten av oss.”<br />
Korpralen Bo angav general Platens befattning felaktigt. Denne var armékårschef<br />
och inte överbefälhavare. Huruvida Bo har skildrat ovanstående händelse riktigt<br />
är ovisst, men det väsentligaste var regementets trohet mot kungen, vilket<br />
Hamilton intygade.<br />
På s<strong>om</strong>maren 1789 fick den hemmavarande delen av regementet order att avgå<br />
till Finland och k<strong>om</strong> där att bilda den 2. bataljonen. Båda bataljonerna deltog i en<br />
del mindre träffningar med ryssarna. Livbataljonen var med vid Kaipiais den 15 juli<br />
1789 och vid Keltis baracker den 17 maj påföljande år. Dessa två drabbningar<br />
skildras på s 76 och 77.<br />
Freden slöts mellan de båda krigförande parterna den 19 augusti 1790 och en<br />
månad senare embarkerade regementet på två galärer s<strong>om</strong> förde det till Dalarö.<br />
Marschen gick sedan över Södertälje, Nyköping, Linköping och Jönköping till<br />
Gullered, där k<strong>om</strong>panierna vilade under en dag innan de hemförlovades.<br />
Under kriget hade endast 27 man blivit skjutna medan 533 hade dött av blessyrer<br />
och sjukd<strong>om</strong>ar. <strong>En</strong>ligt en förteckning skulle det funnits 467 kvinnor s<strong>om</strong> blivit<br />
änkor och 1090 minderåriga barn s<strong>om</strong> förlorat sin far in<strong>om</strong> regementets <strong>om</strong>råde.<br />
De svårast drabbade <strong>om</strong>rådena var in<strong>om</strong> Norra Kinds och Marks k<strong>om</strong>pani<strong>om</strong>råden<br />
dvs Tvärred-Dannike-Länghem-Tranemo-Ljungsarp-Gällstad-Marbäck och<br />
<strong>om</strong>rådet Töllsjö-Bollebygd-Sätila-Fotskäl-Haj<strong>om</strong>-Hyssna.<br />
I strid med fransmän, danskar och norrmän<br />
1800-talets första 15 år behärskades av Napoleon, vilket k<strong>om</strong> att få återverkningar<br />
för regementets soldater. Regementets öden under denna tid framgår mycket bra<br />
i kapten Christian Bogislaus von Brauns meritförteckning. ”1801 k<strong>om</strong>menderad till<br />
Göteborg, 1802 arbetsk<strong>om</strong>mendering i Göteborg, 1804 till Stralsund, 1805 åter till<br />
Stralsund vidare till Mecklenburg och Lauenburg, 1807 fälttåget i P<strong>om</strong>mern, bevistade<br />
striderna vid Loitz, Elmenhorst och Zarrendorff, reträtten till Stralsund. Deltog<br />
i utfallen framför Franken-retranchementet och sårades i axeln. Deltog i<br />
utfallet från Stralsund och sårades ånyo. 1808 fälttåget mot Norge, 1809 i Gö-<br />
53 INNEHÅLL
teborg, 1810 på Carlstens fästning, 1812 till Göteborg och bevistade 1813-1814<br />
de tyska och norska krigen.”<br />
Av det ovan sagda framgår det, att soldaterna inte var hemma på sina rotar<br />
under någon längre tid, utan tillbringade de flesta åren i fält. I P<strong>om</strong>mern dit regementet<br />
först anlände utfördes många förnämliga prestationer och åtskilliga<br />
dekorerades med tapperhetsmedalj eller svärdsorden. Von Braun själv fick till<br />
och med mottaga von Vegesacks eget riddartecken för sina insatser.<br />
I strid med fransmännen<br />
Med anledning av det spända utrikespolitiska läget, s<strong>om</strong> hade uppstått 1804 i<br />
Europa, sändes en styrka på 3000 man till P<strong>om</strong>mern och bland trupperna befann<br />
sig en bataljon från Älvsborgs regemente. Styrkan förlades i Stralsund och kvarstannade<br />
där till slutet av oktober 1805.<br />
Den 31 oktober det året förklarade Gustav IV Adolf Frankrike krig efter att<br />
tillsammans med <strong>En</strong>gland, Ryssland och Österrike ha bildat den tredje koalitionen<br />
mot Frankrike.<br />
Under vintern och våren 1806 flyttades älvsborgsbataljonen till olika platser i<br />
P<strong>om</strong>mern och låg en tid vid Elbes högra strand innan den drog sig tillbaka till<br />
Stralsund.<br />
Då Napoleon i slutet av januari 1807 bestämde sig för att rycka in i Ostpreussen<br />
skickades en fransk styrka in i P<strong>om</strong>mern. Regementets jägardivision under löjtnant<br />
de Fresé k<strong>om</strong> nu i strid med fransmännen. I en brigadorder från von Vegesack<br />
kan man läsa <strong>om</strong> deras insatser.<br />
”K<strong>om</strong>menderande generalen baron Armfelt har anmodat mig för löjtnant de<br />
Fresé och samtliga Elfsborgs jägare, k<strong>om</strong>paniets officerare, underofficerare och<br />
manskap, förklara bemälte generals högsta tillfredsställelse och välbehag över den<br />
intelligens och utmärkta bravur, varmed detta jägarek<strong>om</strong>pani i gårdags aktion<br />
med fienden sig förhållit, och anser generalen det sig s<strong>om</strong> en ära att detta deras<br />
välförhållande i sin underdåniga rapport till konungen <strong>om</strong>mäla, och vill generalen<br />
till samtlige sine militäre vänner och bekanta gen<strong>om</strong> brev underrätta dem <strong>om</strong> den<br />
ära Elfsborgs jägarek<strong>om</strong>pani under hans befäl i går förvärvade sig.”<br />
Den allvarligaste drabbningen under kriget, s<strong>om</strong> regementets personal deltog i<br />
var anfallet på den av fransmännen anlagda redutten vid Kettenhagen den 14 mars<br />
1807. Denna strid skildras på s 78.<br />
Knappt en månad efter anfallet mot Kettenhagen var Älvsborgs jägare inblandade<br />
i en träffning med fransmännen. De franska styrkorna blev hejdade av svenskarna<br />
framför Ferdinandshof, där jägarstyrkan var grupperad. Till slut <strong>om</strong>ringades<br />
förbandet av fransmännen och fick ge sig inför den franska övermakten. Men<br />
fångenskapen blev inte långvarig för en del av jägarna. I en förteckning över ”de<br />
från Älvsborgs regemente s<strong>om</strong> under april 1807 utmärkt sig” finns en anteckning<br />
<strong>om</strong> fanjunkaren Gustaf Ericsson: ”Varit närvarande i alle affärer, blesserad, utmärkt<br />
sig med mod och rådighet, samt vid reträtten den 16 april uppmanat 1 un-<br />
54 INNEHÅLL
derofficer, 1 trumslagare, 22 man att fria sig ur fångenskapen därigen<strong>om</strong> att de<br />
kastade sig i vattnet och övergått 3 pass” (vattendrag).<br />
De s<strong>om</strong> flydde k<strong>om</strong> fram till Stralsund, däribland fanjunkare Ericsson, medan<br />
k<strong>om</strong>panichefen löjtnant de Fresé jämte 41 man blev kvar i fransk fångenskap i tre<br />
år.<br />
Så småning<strong>om</strong> tvingades regementet under fransmännens tryck att dra sig tillbaka<br />
innanför Stralsunds murar. I mitten av juli inneslöts staden av fransmännen<br />
och den 20 augusti 1807 tvingades fästningen att kapitulera, men då hade de<br />
svenska trupperna natten innan förts över till Rügen. Den förminskade älvsborgsbataljonen<br />
skeppades över till Sverige och återvände hem efter tre års k<strong>om</strong>mendering<br />
till P<strong>om</strong>mern.<br />
Hembygdens tack till sina soldater<br />
Ett uttryck för hembygdens tacksamhet till de soldater s<strong>om</strong> offrade sina liv i<br />
kriget utgör den skrivelse s<strong>om</strong> överste Johan von Utfall, s<strong>om</strong> var chef för Ås<br />
k<strong>om</strong>pani, erhöll i maj 1807 från magistraten i Borås.<br />
”Den 3 dennes då tacksägelse här i staden gjordes för svenska vapens framgång,<br />
belägringens upphävande för Stralsund och de därvid emot fienden vunna<br />
fördelar, deltogo även däruti denna stadens innevånare med den gladaste och<br />
livligaste medborgerliga känsla; men vid åtanke därav att många av de hederlige<br />
lands- och stridsmännen, s<strong>om</strong> under Gustav IV Adolfs fana vitsordat sig vara<br />
värdiga avk<strong>om</strong>lingar av de förfäder, s<strong>om</strong> stridde i Tyskland under Gustav II Adolfs<br />
alltid segrande, men ofta blodiga fana, nu även för fäderneslandet låtit sitt blod<br />
rinna till sina hemmavarande anhöriges största och kännbaraste sorg och avsaknad,<br />
haver stadens respektive innevånare och borgerskapet, uppå magistratens i ämnet<br />
gjorda ömma och bevekliga uppmuntran och föreställning sammanskjutit etthundratrettio<br />
riksdaler 36 skilling 6 rundstycken i riksgäldssedlar, s<strong>om</strong> magistraten härmedelst<br />
översänder med ödmjuk anhållan, det titulus behagade åtaga sig den prisvärda<br />
mödan att utdela detta sammanskott till de fattigaste vid dessa tillfällen blivne<br />
soldatänkor och faderlösa barn vid Kungl Älvsborgs regemente.<br />
Borås den 25 Maj 1807<br />
Magistraten.”<br />
Åter s<strong>om</strong> skydd i väster<br />
Knappt hade den svenska armén k<strong>om</strong>mit hem från P<strong>om</strong>mern förrän ett nytt krig<br />
började. Nu var det Ryssland, s<strong>om</strong> i slutet av februari 1808 gick till anfall i Finland<br />
samtidigt s<strong>om</strong> ett ultimatum lämnades med krav på att Sverige skulle sluta<br />
upp på Rysslands, Frankrikes och Danmarks sida.<br />
Den 14 mars k<strong>om</strong> så Danmarks krigsförklaring, efter krav från Napoleon vars<br />
trupper under marskalk Bernadotte förberedde en invasion i Skåne, samtidigt s<strong>om</strong><br />
danskarna under prins Christian Augusts befäl skulle anfalla över norska gränsen.<br />
För att möta dessa anfall samlades två arméer, en i Skåne och en, ”västra armén”,<br />
vid norska gränsen under general Armfelts befäl.<br />
55 INNEHÅLL
Den 9 mars 1809 fick regementet order, att med ”marsche forcée” föras till Göteborg,<br />
dit det anlände under den 15 och 17 mars och intog kantoneringskvarter i<br />
Masthugget. Styrkan splittrades snart i och med att jägarna beordrades till norra<br />
Bohuslän och en styrka avdelades till vardera Carlstens och Varbergs fästningar.<br />
Den återstående delen av regementet bildade en fältbataljon och ingick i Västra<br />
arméens vänstra flygel.<br />
Knappt uppk<strong>om</strong>na till Strömstad blev 19 man från Ås k<strong>om</strong>pani tillfångatagna<br />
av en norsk styrka, s<strong>om</strong> från havet hade gått i land bak<strong>om</strong> svenskarnas främsta linjer.<br />
Den enda del av regementet, s<strong>om</strong> gick in i Norge var jägarförbandet, medan<br />
övriga delen, även sedan Varbergs- och Carlstensstyrkorna hade k<strong>om</strong>mit upp till<br />
Bohuslän, låg s<strong>om</strong> posteringar längs södra sidan av Svinesund och Idefjorden.<br />
Till slut lyckades svenskarna sluta stillestånd med prins Christian August; och<br />
regementet skickades hem till Ljung och Bygärde, dit det anlände <strong>om</strong>kring jultiden,<br />
men fick under hela vintern hålla sig marschfärdigt.<br />
Dagen innan Gustav IV Adolf avsattes fick regementet den 12 mars 1809 order<br />
att snarast marschera till Göteborg, där det skulle ingå i stadens garnison. Återigen<br />
befann sig en styrka från regementet på Nya Elfsborg, men den behövde aldrig<br />
träda i aktion på samma sätt s<strong>om</strong> sin föregångare på fästningen 90 år tidigare.<br />
Övriga delen av regementet svarade för vakttjänsten vid Högvakten (Gustav Adolfs<br />
torg), Kungsportsvakten, Drottningsportsvakten, Carlsportsvakten, Gamla varvsvakten<br />
och Spinnhusvakten. Mellan vakterna och befästningsarbetena övades soldaterna<br />
i exercis.<br />
I slutet av september fick huvuddelen av regementet marschera hem, och då<br />
freden med Danmark hade slutits den 10 december 1809 fick även de återstående<br />
delarna av förbandet återvända till Sjuhäradsbygden. Innan de senare lämnade<br />
Göteborg paraderade de den 8 januari 1810 för Sveriges nye kronprins, den danske<br />
prinsen Christian August, s<strong>om</strong> hade varit befälhavare över de norska styrkorna<br />
1809, då regementet hade legat i norra Bohuslän s<strong>om</strong> skydd mot norrmännen.<br />
Då Christian August blev kronprins antog han namnet Karl August.<br />
Sverige tvingades 1810 att avbryta alla sina handelsförbindelser med <strong>En</strong>gland<br />
samt att dessut<strong>om</strong> förklara <strong>En</strong>gland krig. I detta läge förstärktes beredskapen igen<br />
och en bataljon från regementet beordrades till Carlstens fästning, där den fick<br />
kvarstanna i närmare ett år fram till hösten 1811. Under s<strong>om</strong>maren förlades dessut<strong>om</strong><br />
större delen av regementets återstod i Göteborg och i Varberg.<br />
Året innan hade generalmajor von Vegesack lämnat regementet och överstelöjtnant<br />
Casimir Reutersköld utnämndes till överste och chef för Älvsborgs regemente.<br />
Åter i strid med fransmän<br />
Det utrikespolitiska läget ändrades ånyo. Ryssland bröt med Napoleon och den nye<br />
svenske kronprinsen Karl Johan slöt med tsar Alexander ett fördrag, s<strong>om</strong> bl a gick<br />
56 INNEHÅLL
ut på, att Ryssland skulle hjälpa Sverige i ett anfall mot Danmark, s<strong>om</strong> därigen<strong>om</strong><br />
skulle tvingas att avstå Norge till Sverige.<br />
Förhållandena ändrades emellertid och istället fick svenskarna skicka en armé<br />
till P<strong>om</strong>mern på våren 1813.<br />
För regementet innebar detta, att man fick återvända till P<strong>om</strong>mern, s<strong>om</strong> man<br />
hade lämnat sex år tidigare.<br />
I mitten av april marscherade älvsborgarna till Göteborg. Styrkan, s<strong>om</strong> var organiserad<br />
på tre bataljoner, embarkerade fem engelska transportfartyg vid Nya Varvet<br />
och debarkerade den 23 maj på Rügen.<br />
I början av juni bröt bataljonerna upp från sina kvarter och påbörjade därmed<br />
en marsch gen<strong>om</strong> norra Tyskland, s<strong>om</strong> skulle vara i drygt ett år och föra dem till<br />
Belgien.<br />
I en generalorder av den 3 augusti framgår det hur dessa långa förflyttningar<br />
skulle tillgå: ”trupperna skulle med undvikande av nattmarscher, så länge den<br />
varma väderleken varade, marschera från kl 4 till 8 à 9 på morgonen och från kl 6 till<br />
10 à 11 på aftnarna.”<br />
Svårighet med all marsch är att hålla ihop förbanden, täten får inte gå för fort<br />
men inte heller för sakta. Att dessa problem fanns 1813 och att man försökte k<strong>om</strong>ma<br />
till rätta med dem ser man av en brigadorder, s<strong>om</strong> överste Reutersköld utfärdade<br />
den 6 augusti: ”<strong>om</strong> täten har för stark marsch, averterar bataljonen i kön med<br />
virvel att täten skall sakta stegen; <strong>om</strong> täten har för långsam och krypande marsch,<br />
giver kön det till känna på det sätt, att marsch slås, då stegen i täten ökas . . . .”<br />
Från den 17 augusti och fram till den 14 september, då regementet nådde Rosslau,<br />
hade de bivakerat varje natt utan tält. Tolv dagar senare var 1. bataljonen med<br />
<strong>om</strong> stormningen av Dessau. Vid anfallet försökte 1. jägardivisionen (regementets)<br />
att med hjälp av stockar bryta upp stadsporten. Om det var gen<strong>om</strong> deras inverkan<br />
eller <strong>om</strong> det var fransmännen själva s<strong>om</strong> öppnade porten är osäkert. Allt nog porten<br />
flög upp och på några stegs avstånd från älvsborgarna stod ett par kanoner, s<strong>om</strong><br />
öppnade kartescheld mot jägarna. På ömse sidor <strong>om</strong> vägen, där truppen stod uppställd,<br />
var höga hagtornshäckar, s<strong>om</strong> gjorde att soldaterna inte kunde k<strong>om</strong>ma i<br />
skydd utan fick retirera mitt i skottlinjen. Förlusterna blev mycket stora och bl a<br />
sårades löjtnant Ericsson, s<strong>om</strong> var jägarnas chef. Då fransmännen på kvällen skulle<br />
begrava de döda fann de löjtnanten Ericsson, s<strong>om</strong> togs till fånga. Då svenskarna<br />
senare intog staden fann de hon<strong>om</strong> välbehållen s<strong>om</strong> konvalescent. Överraskningen<br />
att finna hon<strong>om</strong> vid liv var stor, ty man hade ett par dagar tidigare meddelat<br />
hans hustru att han hade stupat. Kronprinsen utnämnde hon<strong>om</strong> nu till riddare av<br />
svärdsorden. Men några dagar senare avled han av sinnesrörelse, då en sköterska<br />
rusade in och ropade ”die Franzosen k<strong>om</strong>men”. Ericsson sprang upp och grep efter<br />
sin värja men föll ner död.<br />
Dagen efter anfallet mot Dessau anföll fransmännen mot brohuvudet i Rosslau.<br />
Striden blev hård och varade i några timmar varefter fienden drog sig tillbaka.<br />
Även <strong>om</strong> de inte hade varit några större företag s<strong>om</strong> hade förek<strong>om</strong>mit de båda dagarna<br />
hade de åsamkat regementet ganska stora förluster: fyra skjutna till döds, två<br />
57 INNEHÅLL
officerare, två underofficerare och 48 man hade sårats och så tillk<strong>om</strong>mer löjtnant<br />
Ericsson s<strong>om</strong> dog senare.<br />
Stor tapperhet hade visats av många vid regementet och fem man erhöll tapperhetsmedaljen<br />
i silver och <strong>om</strong> soldaten N:r 68 Erik Johansson Torn <strong>om</strong>talas det att<br />
han ”visat särdeles mod och sedan hans eget gevär sprungit sönder tagit ett på<br />
platsen liggande fransyskt och därmed ivrigt anfallit fienden.” Torn, s<strong>om</strong> sårades<br />
vid anfallet mot Dessau var endast 18 år gammal vid tillfället.<br />
Den 1 oktober startade regementet en månadslång marsch från Rosslau och<br />
söderut till Uder <strong>om</strong>kring åtta mil söder <strong>om</strong> Braunschweig.<br />
Kronprins Karl Johan lämnade nu den allierade nordarmén och regementet fick<br />
nu vända norrut igen, ty Karl Johan hade beslutat sig för att driva ut fransmännen<br />
från norra Tyskland samt tvinga danskarna till fred. Danmark hade nämligen förklarat<br />
Sverige krig den 3 september 1813.<br />
Marschen gick över Braunschweig till Lübeck och därefter mot Danmark. Under<br />
en och en halv månad hade regementet sitt ”kantoneringskvarter” söder och väster<br />
<strong>om</strong> Kiel. Under tiden hade danskarna lidit flera nederlag och tvingades att begära<br />
vapenvila. Den 15 januari 1814 slöts freden i Kiel varvid Danmark fick avträda<br />
Norge till Sverige.<br />
När kriget mot Danmark var avslutat tågade Karl Johan med den svenska armén<br />
mot Frankrike tillsammans med nordarmén.<br />
Med i styrkan var Älvsborgs regemente, s<strong>om</strong> bröt upp från Kiel<strong>om</strong>rådet den<br />
25 januari och marscherade över Lübeck, Celle, Rodenburg, Heeren, Düsseldorf till<br />
Aachen dit det anlände den 6 april. Marschen gick sedan vidare och den 11 april<br />
grupperades regementet vid S:t Trond ungefär sex mil öster <strong>om</strong> Brüssel.<br />
Då freden med Frankrike var klar upplöstes nordarmén och huvuddelen av den<br />
svenska hären sattes i marsch mot Sverige. Regementet fick nu marschera gen<strong>om</strong><br />
de trakter i norra Tyskland, där 2:a världskrigets truppmassor trängde fram 130 år<br />
senare.<br />
Regementet hade ifråga <strong>om</strong> förflyttningar under det gångna året gjort en god<br />
prestation, ty det visar sig att under 180 marschdagar hade <strong>om</strong>kring 360 mil tillryggalagts.<br />
Dagsmarscherna var i regel 2 à 3 mil ibland ända upp till 5 mil. Rastdag<br />
hade man sällan mer än var femte dag.<br />
Den 12 juni debarkerade regementet i Ystad och efter en marsch gen<strong>om</strong> Skåne<br />
och Halland k<strong>om</strong> förbandet till Göteborg den 25 juni och förlades på Hisingen samt<br />
s<strong>om</strong> garnison på Carlsten, Nya Elfsborg och Billingen på Hisingen.<br />
De sista striderna<br />
Kielfredens bestämmelse <strong>om</strong>, att Norge skulle ingå i det svenska riket mötte motstånd<br />
i Norge. Den danske prinsen Kristian Fredrik, s<strong>om</strong> var ståthållare, hade<br />
samlat en opinion runt sig, s<strong>om</strong> menade att den danske kungen inte hade rätt att<br />
avträda Norge. I Eidsvold hade man den 17 maj 1814 antagit en fri författning och<br />
58 INNEHÅLL
Moss<br />
Oslo<br />
NORGE<br />
Gl<strong>om</strong>men<br />
Fredriksstad<br />
Skjeberg<br />
Halden<br />
Ideslätten<br />
Praestebacke<br />
0 10 20 30 40 50 km<br />
Bärby<br />
SVERIGE<br />
valt Kristian Fredrik till kung, men Karl Johan ingrep nu med en svensk armé, s<strong>om</strong><br />
ryckte in i Norge.<br />
Regementet, s<strong>om</strong> i början av juli månad låg kvar i Göteborg, förstärktes med<br />
beväringen från 1813 och 1814 års åldersklasser. I mitten av månaden marscherade<br />
bataljonerna gen<strong>om</strong> Bohuslän upp till Hästeskede, där de övriga förbanden s<strong>om</strong><br />
skulle ingå i 2. armékårens 2. fördelnings 4. brigad, s<strong>om</strong> fördes av regementschefen<br />
Casimir Reutersköld, var samlade.<br />
Den 25 juli, samma dag s<strong>om</strong> regementet anlände till Hästeskede, gavs order <strong>om</strong><br />
att den svenska armén den 30 juli skulle bryta in i Norge på två täter över Bärby<br />
och Tisteldalen.<br />
59 INNEHÅLL
Regementet ingick i fördelningen, s<strong>om</strong> framryckte över Bärby och s<strong>om</strong> den 31 juli<br />
nådde till Ideslätt, där älvsborgarna vilade under påföljande dag. Marschen dit<br />
hade varit besvärlig beroende på, att norrmännen hade gjort förhuggningar längs<br />
vägen för att försvåra svenskarnas framryckning.<br />
Regementet ryckte därefter allt längre in i Norge, passerade Fredrikshalds fästning<br />
och nådde den 6 augusti Skieberg. På vägen dit hade sjuhäradsborna deltagit i<br />
en del mindre skärmytslingar, men sedan var de inte med i några mer strider under<br />
de dagar s<strong>om</strong> återstod tills stilleståndet i Moss undertecknades den 14 augusti.<br />
Regementet drogs därefter ner till Fredrikshald, där det låg kvar till den 7 november,<br />
då halva styrkan fick order att marschera till Göteborg, medan den andra halvan<br />
<strong>om</strong>bildades till en fältbataljon s<strong>om</strong> fick stanna kvar på Fredrikshalds fästning<br />
till i januari 1815.<br />
Under denna fästningstid samlade man ihop pengar in<strong>om</strong> bataljonen för att bekosta<br />
en minnessten på den plats, där Karl XII stupade. Stenen restes aldrig och istället<br />
anslogs pengarna till en understödsfond för manskapet vid regementet<br />
under namnet ”Konung Carl XIV Johans pensionsinrättning för änkor och barn<br />
efter soldater vid Elfsborgs regemente”, en fond s<strong>om</strong> fortfarande finns kvar vid regementet.<br />
I och med att Fredrikshaldsstyrkan k<strong>om</strong> hem i januari 1815 var det slut på strider<br />
för Älvsborgs regementes del. I nära tvåhundra år hade knektar deltagit i alla<br />
de fälttåg, s<strong>om</strong> Sverige varit inblandat i och de år s<strong>om</strong> soldaterna hade fått leva i<br />
lugn och ro i sin hembygd hade varit få.<br />
De bördor s<strong>om</strong> regementet hade fått bära hade i lika hög grad burits av Sjuhäradsbygdens<br />
befolkning, s<strong>om</strong> under de hårda åren stött sitt regemente på alla sätt.<br />
Regementet under 1800-talets återstående del<br />
Den fredsperiod, s<strong>om</strong> följde efter det norska fälttåget medförde för regementets del<br />
regementsmöten, generalinspektioner, varvade med arbetsk<strong>om</strong>menderingar, garnisonstjänst<br />
och fångbevakningstjänst.<br />
Möten och generalinspektioner<br />
För att utbilda befäl och soldater skulle det årligen hållas möten och enligt en<br />
generalorder 1816 skulle följande möten förek<strong>om</strong>ma: befälsmöte <strong>om</strong> 24 dagar, beväringsmöte<br />
<strong>om</strong> 14 dagar, rekryteringsmöte <strong>om</strong> 14 dagar och regementsmöte <strong>om</strong> 20<br />
dagar. Övningstidens längd höll sig i stort under större delen av 1800-talet.<br />
Mötena var i regel förlagda på regementets övningsplats sedan 1797 Fristad hed,<br />
men kunde ibland äga rum utanför Sjuhäradsbygden sås<strong>om</strong> 1819, då regementet<br />
samlades i Klev och marscherade över Drared, Halmstad, Laholm och Örkelljunga<br />
till Ljungby, en förflyttning s<strong>om</strong> tog tio dagar.<br />
Ett annat tillfälle, då regementet samlades utanför sin ordinarie övningsplats var<br />
60 INNEHÅLL
i juni 1858, då norska och svenska regementen var sammandragna till Axvalla hed,<br />
Västgöta och Skaraborgs regementens mötesplats halvvägs mellan Skövde och<br />
Skara.<br />
För regementets del innebar detta möte något speciellt, emedan det den 24 juni<br />
erhöll två nya fanor av kronprins Karl sedermera kung Karl XV.<br />
Överlämningen gick enligt en skildring till på följande sätt: Kronprinsen red<br />
fram och satt av och sade: ”Jag frågar Eder överbefäl, underbefäl och manskap<br />
<strong>om</strong> I viljen med liv och blod försvara dessa fanor så sant Eder Gud hjälpa skall!”<br />
Regementets personal svarade ”Ja!” varefter musiken spelade och det svenska artilleriet<br />
sköt dubbel svensk lösen med åtta skott varunder kronprinsen överlämnade<br />
fanorna. Efter det att I 9, I 15, I 16 och I 17 hade fått sina fanor ägde korum rum,<br />
och därefter defilering förbi kronprinsen. Exercisen var inställd och extra förplägnad<br />
utdelades dagen till ära.<br />
Den ena av fanorna är, efter restaurering, fortfarande i bruk vid regementet,<br />
medan den andra är alltför sliten för att kunna föras framför truppen.<br />
Soldaterna övades under mötena framförallt i exercis och skjutning. I en generalorder<br />
1825 bestämdes det, att man skulle skjuta 10 skarpa skott.<br />
Överste von Bergholtz redogjorde 1830 för förbandets skjutskicklighet. Han <strong>om</strong>talar<br />
att skjutningarna verkställdes med tre skott på 50 alnars håll, tre skott på 60<br />
alnar och fyra skott på 65 alnar. Jägarna fick skjuta på 110, 150, 214 och 250 alnar<br />
medan skarpskyttarna fick skjuta ända upp till 300 alnars avstånd (en aln=0,6 m).<br />
Von Bergholtz klagade upprepade gånger på att gevär och ammunition var dåliga,<br />
till exempel saknade de engelska gevären sikte.<br />
För att stimulera skjutskickligheten delade regementschefen ut belöningar.<br />
1830 anges det att följande utbetalningar skedde till vanliga beväringar<br />
för 8 träff av 10 skott 24 sk banko<br />
för 9 träff av 10 skott 36 sk banko<br />
för 10 träff av 10 skott 1 daler<br />
Jägarna s<strong>om</strong> sköt 20 skott fick 1 daler banko vid 16 träff och hade de träff med<br />
alla 20 skotten erhöll de 2 daler.<br />
För att kontrollera soldaternas kunskaper anbefalldes det 1828, att manskapet<br />
varje sön- och helgdag skulle examineras i soldatinstruktionen efter gudstjänsten.<br />
I en order 1816 till 2. bataljonen läser man följande: ”Att anskaffa löv, granris<br />
m m medan regementet mellan 7–26 juni skall på grund av generalorder 14/3 bivackera<br />
för att bliva härdat och för färdighet vid bivackens etablerande!”<br />
Generalmönstringar ägde rum då och då och i regel fick regementet goda vitsord,<br />
vilket framgår av några rapporter.<br />
Den första är från mönstringen, s<strong>om</strong> gjordes den 30 juni och 4 juli 1849 av<br />
överste G G Heidman på Fristad hed och i Varberg:<br />
”Slutligen har jag i underdånighet anmält att regementets exercis och hållning<br />
fullk<strong>om</strong>ligt motsvarade de förhoppningar s<strong>om</strong> i detta avseende kunnat<br />
61 INNEHÅLL
fästas vid ett regemente s<strong>om</strong> likt detta dagen före mönstringen inryckt till regementsmöte<br />
. . .”<br />
Generalmajor Leuhusen inspekterade förbandet den 23 juni 1867 och avgav<br />
följande <strong>om</strong>döme:<br />
”Slutligen anser jag mig pliktig vitsorda att regementet i avseende på krigstukt<br />
och hushållning befinner sig i ett utmärkt gott skick samt att dess befäl<br />
<strong>om</strong>sorgsfullt begagnat de tillfällen till vapenövningar s<strong>om</strong> varit förhanden, vadan<br />
jag detsamma i Kungl Maj:ts fortfarande nåd och ynnest i underdånighet inneslutit.”<br />
Samma tongångar går igen i generallöjtnant Rosensvärds rapport 14 år senare:<br />
”Den förrättade generalmönstringen lämnade det allmänna intryck att en gen<strong>om</strong>gående<br />
ordning härskade vid regementet och då dess exercisfärdighet därjämte<br />
är berömlig, har jag i Kungl Maj:ts bevågenhet anmält regementet sås<strong>om</strong> varande<br />
i särdeles gott skick.”<br />
<strong>En</strong> uppgift s<strong>om</strong> ålåg befälet var att övervaka manskapets levnadssätt och då<br />
främst umgänget med brända och destillerade drycker. I en skrivelse 1833 påtalas<br />
det: ”S<strong>om</strong> det <strong>om</strong>åttliga bränvinssupandet synes även inrota sig bland soldaterna<br />
vid reg anmanas allt befäl att med största uppmärksamhet fästa sig vid<br />
manskapets sedlighet, så att ej någon förseelse däruti lämnas oanmäld till k<strong>om</strong>panichef<br />
eller befälhavare . . .”<br />
Soldaterna uppträdde emellertid inte alltid efter bestämmelserna. I januari 1838<br />
dömdes soldaten N:r 34 Ring till 100 prygel för sitt förhånande av en korpral.<br />
Men inte heller befälet skötte sig. Under 10-års perioden 1836-1846 var det<br />
ovanligt många bestraffningar av officerare, underofficerare och manskap. För de<br />
förra gällde det i allmänhet ”anstötlighet i kläder” eller ”försummelse av tid” medan<br />
för de senare ”fylleri” och ”förargligt uppförande”.<br />
Regementet i samhällets tjänst<br />
Under 1800-talet ägde en stor utbyggnad rum av Sveriges k<strong>om</strong>munikationsnät.<br />
Kanaler, landsvägar och järnvägar byggdes i allt större utsträckning. För att erhålla<br />
arbetskraft till dessa stora arbeten använde man sig av indelta soldater, s<strong>om</strong> k<strong>om</strong>menderades<br />
till de skilda arbetsplatserna. De största projekten var till en början<br />
Göta kanal och Trollhätte kanal.<br />
Regementet var k<strong>om</strong>menderat på arbeten vid Göta kanal i olika <strong>om</strong>gångar under<br />
åren 1815, 1816, 1818, 1823, 1826, 1828, 1829, 1831 och 1832, då kanalen<br />
färdigställdes.<br />
Under 1831 var till exempel 800 man under befäl av major Schotte i Östergötland<br />
från maj till oktober. Styrkan led av stor sjuklighet och 10 man avled under arbetena.<br />
Under vintern mellan de två sista k<strong>om</strong>menderingarna härjade en farsot, frossa i<br />
förening med vattensot, bland regementets soldater.<br />
62 INNEHÅLL
Konung Gustav V tecknar sitt namn på minnesmärket över regementets 300-åriga<br />
historia år 1924.<br />
63 INNEHÅLL
Trollhätte kanal krävde också arbetskraft och där var personal från regementet<br />
år 1829 samt 1841-1844.<br />
I förra delen av 1800-talet byggdes vägen ut mellan Göteborg och Borås. 1823<br />
byggde regementets soldater väg längs Landvettersjön och 13 år senare hjälpte<br />
de till med vägen mellan Borås och Flässjum (Bollebygd).<br />
Vid 1853-54 års riksdag beslöts att de viktigaste järnvägslinjerna ”stambanorna”<br />
skulle byggas av staten med hjälp av utländskt kapital.<br />
Under 1855 var 677 man k<strong>om</strong>menderade till Västra stambanans utbyggnad. Arbetsk<strong>om</strong>menderingen<br />
var förlagd till Västra Boda utanför Alingsås. Kapten Carl<br />
Grevillius, s<strong>om</strong> var med i styrkan berättar:<br />
”I augusti hade K<strong>om</strong>menderingsbefälhavaren, Major Baeckström, tagit sig några<br />
dagars ledighet för att resa hem och jag, s<strong>om</strong> var hans adjutant, hade order, att<br />
<strong>om</strong> något hände vid k<strong>om</strong>menderingen vända mig till Kapten Björnberg, s<strong>om</strong> bodde<br />
på Öjared och taga order av hon<strong>om</strong>. <strong>En</strong> morgon k<strong>om</strong>mer järnvägsbyggarna major<br />
Norström och kapten Westman upp i expeditionen och <strong>om</strong>talade att kolera<br />
lär ha brutit ut vid Jonsered bland järnvägsarbetarna och att k<strong>om</strong>menderingen<br />
troligen genast måste avgå till hemorten.” Grevillius jämte löjtnant Norrmen reste<br />
till Öjared dit regementsläkaren doktor Svedmark anlände. Denne ”k<strong>om</strong> från<br />
Göteborg efter linjen och sade, att ehuru koleran var i Göteborg hade den ännu<br />
ej k<strong>om</strong>mit till k<strong>om</strong>menderingen, varför något uppbrott i förtid ej torde behövas<br />
. . . .”<br />
Grevillius anger att ”ut<strong>om</strong> Norrmén dogo under k<strong>om</strong>menderingen en furir<br />
Cassel och två soldater.”<br />
Garnisons- och fångbevakningstjänst<br />
Liks<strong>om</strong> tidigare under krigsåren k<strong>om</strong>menderades personal från regementet till<br />
Carlstens fästning. Detta ägde rum 1835-1847, 1850-1855, 1859, 1863, 1864 och<br />
sista gången 1869.<br />
Till hemmarschen den 15 mars 1854 skrev löjtnant Leopold Bergström en<br />
sång, s<strong>om</strong> talar <strong>om</strong> vad man sysslade med på fästningen. Sången sjöngs sedan i flera<br />
år under marscher till och från regementsmötena.<br />
Den 15 november femtitre, fallera,<br />
Då stego vi <strong>om</strong>bord att oss bege, fallera,<br />
Från Tjuvkil över böljorna de blå, fallera,<br />
Till Carlstens fästning, hög och grym och grå, fallera.<br />
I fyra runda månar här vi gått<br />
Och mången bister natt på post vi stått.<br />
Med tjuvar och kanaljer vi gått vall,<br />
Men äntligen är denna glädje all.<br />
64 INNEHÅLL
Här har vi ätit ärter med all makt.<br />
Adderat, subtraherat, gått på vakt,<br />
Betäckningen jag ej förglömma må,<br />
Ty den var allra djävligast ändå.<br />
Från Carlstens slott, från klippor, hav och skär.<br />
Vi få nu tåga hem till vännen kär.<br />
Till detta möte går det s<strong>om</strong> en dans,<br />
Tänk <strong>om</strong> det aldrig andra möten fanns!<br />
Nog önska vi att få på roten bli,<br />
Men k<strong>om</strong>menderas marsch, så tåga vi.<br />
För kung och fosterland, varhelst det bär<br />
Till uppbrott n:o 15 färdig är.<br />
Varbergs fästning och Skansen Kronan i Göteborg fungerade s<strong>om</strong> fängelser och<br />
för bevakningen av fångarna användes de indelta soldaterna.<br />
Regementena k<strong>om</strong>menderades till att upprätthålla denna bevakningstjänst växelvis.<br />
I Varberg var regementet 1849, 1853, 1855-1856, 1860, 1863 och 1871 och<br />
på Skansen Kronan 1855 och 1857.<br />
Sista utlandsk<strong>om</strong>menderingen<br />
I Schlesvig och Holstein hade befolkningen rest sig mot det danska styret och då<br />
Preussen och Tyska förbundet k<strong>om</strong> dem till hjälp på våren 1848 tvangs danskarna<br />
att dra tillbaka sina trupper. Kung Oskar I fick riksdagens medgivande att Sverige<br />
skulle hjälpa Danmark med en här, vilken inte skulle ingripa i hertigdömena<br />
utan skulle vara s<strong>om</strong> ett stöd för danskarna <strong>om</strong> Jylland och öarna hotades.<br />
I början av juni månad anlände de svenska trupperna <strong>om</strong>kring 4000 man till<br />
Fyen. Bland förbanden befann sig även Älvsborgs regemente, s<strong>om</strong> låg kvar i Danmark<br />
under tre månader. <strong>En</strong> av bataljoncheferna var regementets blivande chef<br />
Ludvig Wästfelt.<br />
Några stridigheter uppstod aldrig och regementet kunde återvända från sin sista<br />
utlandsk<strong>om</strong>mendering utan att ha varit i kontakt med någon fiende.<br />
Slutord<br />
Ett regemente är inte något dött väsen. Det lever, förändras och utvecklas ständigt.<br />
Det s<strong>om</strong> ger förbandet liv är dess soldater och de insatser s<strong>om</strong> dessa gör både i<br />
fredstid och i krigstid.<br />
65 INNEHÅLL
Det s<strong>om</strong> har skildrats har varit en kort beskrivning av vad ett gammalt bygderegemente<br />
har fått uppleva under sin månghundraåriga historia.<br />
<strong>En</strong> mindre del har handlat <strong>om</strong> hembygdens stora bördor, framför allt under<br />
ofredstid.<br />
Under de nära 200 år s<strong>om</strong> regementet nästan oupphörligen var ute i krig utförde<br />
befäl och manskap, många gånger under mycket besvärliga förhållanden, förnämliga<br />
prestationer och många offrade sina liv för att lösa de uppgifter s<strong>om</strong> ålades<br />
dem.<br />
Carl-Filip Holmqvist<br />
66 INNEHÅLL
Glömda strider och episoder<br />
Stora händelser döljer, förr s<strong>om</strong> nu, den grå vardagens möda. I regementenas historia<br />
lyser de stora drabbningarna så starkt med sitt dramatiska händelseförlopp att<br />
de flesta glömmer vad s<strong>om</strong> händer före eller i sammanhang med de stora slagen. Vi<br />
har själva bidragit till detta gen<strong>om</strong> att våra myndigheter krävt, att för att få föra ett<br />
minnesnamn på fanan, så måste det beteckna en seger s<strong>om</strong> ett regemente väsentligt<br />
bidragit till. Men därmed k<strong>om</strong>mer hyllningen till den plikttrogne soldaten bort. Han<br />
s<strong>om</strong> inte hade vett på att dö vid Narva utan stupade vid den ganska okända landstigningen<br />
på Retusari. Där stupade 103 älvsborgare under det att t ex Dalregementet<br />
vid storsegern vid Narva hade 58 stupade.<br />
De små striderna, ingalunda alla, finns ibland nämnda på minnestavlor på mässar<br />
eller på stenar, men skildringar av vad s<strong>om</strong> hände är ofta svårtillgängliga. Inte ens<br />
en redogörelse av dem skulle ge en god sanning. Ty sanning består också i vad s<strong>om</strong><br />
hände, när ingenting hände. Den är berättelsen <strong>om</strong> svåra marscher, <strong>om</strong> ont <strong>om</strong> mat,<br />
<strong>om</strong> patrullstrider, <strong>om</strong> att stå på post i kyla och regn, <strong>om</strong> dåliga bivacker och skoskav<br />
mm. Talar man <strong>om</strong> sådant känner nog dagens älvsborgare bättre igen sig. Han<br />
förstår vad det innebär, när han hör talas <strong>om</strong> när reveljen gick före Helsingborg eller<br />
hur natten tillbringades före Gadebusch ty då kanske han för sin del får klara anknytningar<br />
till en övning i Remmene eller en manöver vid Svenljunga.<br />
Detta kapitel ägnas nu åt episoder och strider i det förgångna, utan inbördes sammanhang<br />
men i tidsordning. Det är en hyllning åt den okände älvsborgaren, för<br />
mången blott kuriosa, för den okände älvsborgaren hans livs höjdpunkt eller slut eller<br />
en del i en grå vardag, för den eftertänksamme kanske en tankeställare.<br />
67 INNEHÅLL
30-åriga krigets tid<br />
När Älvsborgs regemente bildades (11/3 1624), fick det snart göra skäl för sig. Det<br />
mönstrades i Stockholm redan i april 1624 och överfördes 1626 till Preussen, där<br />
namn på strider s<strong>om</strong> Mewe, Käsemark och Dirschau minner <strong>om</strong> insatsen.<br />
Den tidens älvsborgare skrev dock inte mycket, varför säregna drag är svåra att<br />
urskilja. Man var åter hemma 1629, men från och med 1631 var alltid delar av regementet<br />
med i Tyskland och deltog bl a vid Breitenfeldt och Lützen. S<strong>om</strong> tidstypiskt<br />
<strong>om</strong> än militärhistoriskt säreget skall i korta drag skildras hur älvsborgarna deltog i<br />
slaget vid Jankow 24/2 1645.<br />
Älvsborgarna utgjorde vid denna tid endast ett k<strong>om</strong>pani under majoren Per Ribbings<br />
befäl. Tillsammans med skaraborgare och björneborgare bildade de högra<br />
brigaden av centern i Lennart Torstenssons armé, då den gick in i Böhmen i det<br />
nuvarande Tjeckoslovakien. När armén närmade sig byn Jankow utvecklade sig<br />
händelserna sålunda.<br />
Efter en normal dagsmarsch slog armén på eftermiddagen läger i slagordning<br />
nära intill en skog, 2 km nordväst Jankow, en by 6 mil sydsydväst Prag. Slagordningens<br />
bredd var ungefär 3 1/2 km. I den ingick 8.500 ryttare och 6.100 fotfolk.<br />
Trots att man inte såg dem fanns de kejserliga under Hatzfeld ungefär 3 1/2 km åt<br />
sydost, också de i slagordning. Härarna var ungefär jämnstarka, den svenska hade<br />
dock mer artilleri.<br />
Terrängen var nästan s<strong>om</strong> i Borås, höjder, åar och sjöar, men med fler odlade fält<br />
runt höjderna än här hemma. Mycket vila blev det inte. Efter midnatt blåste de olika<br />
regementena sina uppställningssignaler. Vid 5-tiden ordnades hären i bataljordning<br />
och en timma senare började en marsch, s<strong>om</strong> syftade till att gå runt fienden<br />
till höger (se s 70, 71). Efter ett par timmars förflyttning drabbade man samman<br />
med fienden sydväst byn W. Det blev en het strid. Den svenska brigaden med älvsborgarna<br />
insattes, fiendens förpost kastades undan, men fick strax hjälp av huvudstyrkans<br />
vänstra flygel. Efter en timma drevs denna tillbaka. Striden utvecklades efterhand<br />
alltmer. Det var krigsvana och goda trupper på den kejserliga sidan, så segern<br />
var inte lätt. Två brigader i den svenska slagordningen revs helt upp, men till<br />
slut pressades fienden tillbaka norrut. Klockan var då <strong>om</strong>kring 12.00<br />
Efter besvärliga skogsförflyttningar grupperades armén <strong>om</strong> i nordlig riktning och<br />
fann då sin skicklige motståndare grupperad på nytt i en fördelaktig ställning norr<br />
<strong>om</strong> sig. Framför sin ställning hade han en stark skyddsavdelning. Denna drevs tillbaka<br />
av en svensk styrka, men striden orsakade att hela den kejserliga armén lämnade<br />
sin fördelaktiga ställning och gick till anfall. Striden blev mycket hård. Fientligt<br />
kavalleri gick runt och anföll den svenska centern i ryggen, varför en del brigader<br />
fick göra helt<strong>om</strong> och slåss bakåt. Den svenska brigaden med älvsborgarna höll sin<br />
plats. Situationen var nog inte vidare behaglig. Vad visste man väl <strong>om</strong> läget i stort i<br />
detta kaos av buller och död! Uthålligheten gav resultat, fiendens kvalleri slogs ur<br />
fältet och helt plötsligt var det fienden s<strong>om</strong> var <strong>om</strong>ringad och bringad till underkastelse.<br />
Klockan var då <strong>om</strong>kring 16.00.<br />
68 INNEHÅLL
Hur många älvsborgare s<strong>om</strong> stupade vet vi inte. De båda härarna förlorade vardera<br />
4-5 000 man.<br />
Om slaget var över så var dock inte tjänsten slut. Nu vidtog inre tjänst, utsättande<br />
av bevakningsavdelningar, poster m m. Det blir gärna så att drabbningens dramatik<br />
undanskymmer den inre tjänstens mödor, vilka är nödvändiga men ofta väcker<br />
motvilja hos soldaten.<br />
Det stora nordiska kriget 1700-1721<br />
Älvsborgarnas marininfanteri<br />
Älvsborgarna var inte med <strong>om</strong> något slag förrän 1710. Planer fanns på att regementet<br />
i krigets början 1700 skulle landstiga på Jylland, men därav blev intet.<br />
Man fick vara kvar på rotarna och först i oktober 1701 utgick en garnisonsk<strong>om</strong>mendering<br />
till Kalmar. Mellan 1703 och 1709 utgick årliga k<strong>om</strong>menderingar till<br />
tjänstgöring på flottans fartyg. Låt oss utstöta en suck till minnet av alla sjösjuka<br />
sjuhäradsbönder under dessa färder.<br />
I december 1704 k<strong>om</strong> mobiliseringsorder på 225 man, s<strong>om</strong> skulle inställa sig i<br />
Karlskrona. Den 2 maj 1705 följde dessa med en eskader <strong>om</strong> 7 skepp, 5 fregatter och<br />
10 små fartyg.<br />
Landstigningen på Retusari 15/7 1705<br />
Ryssarna hade 1703 börjat anlägga Petersburg, nuvarande Leningrad, och till<br />
skydd för staden hade man börjat befästa Retusari, ön i innersta delen av Finska<br />
viken, mer bekant under den senare huvudortens namn, Kronstadt. Detta hot mot<br />
Viborg skulle <strong>om</strong>intetgöras gen<strong>om</strong> anfall. Amiral Ankarstjerna var chef för företaget.<br />
Ett spaningsanfall gjordes 9/7 mot ön, man k<strong>om</strong> iland, men fick dra sig tillbaka<br />
ganska snart. Efter förnyad rekognoscering och spaning fattades beslut <strong>om</strong> anfall.<br />
15/7 kl 23.00 lättade man ankar från W<strong>om</strong>melsö på finska sidan och kl 06.00 nästa<br />
dag var man utanför Retusari.<br />
S<strong>om</strong> ett kuriosum kan antecknas att på officersmässen i Borås hänger två färglagda<br />
kopparstick utvisande ön Retusari och ett fästningstorn på den under<br />
1700-talet utbyggda befästningen vid Kronstadt. Samma kopparstick hänger i Peter<br />
den stores muséum i Leningrad. <strong>En</strong>ligt uppgift (s<strong>om</strong> förf ej fått med säkerhet bekräftad)<br />
är våra kopparstick en gåva från de ryska officerare s<strong>om</strong> var interner på<br />
Fristad 1915.<br />
Ön <strong>om</strong>gives av stora sandrevlar med moränblock och ligger mellan två segelleder<br />
mot Leningrad. På mitten av ön låg ett batteri. Söder <strong>om</strong> ön låg en rysk flottavdelning<br />
<strong>om</strong> 9 skepp, 4 galärer (roddfartyg med segel) och ett tiotal två- och enmastade<br />
fartyg. Fartygen var <strong>om</strong>givna av b<strong>om</strong>mar.<br />
Resultatet av spaningen hade givit vid handen att anfallet borde ske mot norra sidan<br />
av ön, där det ryska batteriet ej kunde göra någon skada och försvararna skulle<br />
utsättas för korsande eld då svenska örlogsfartyg understödde från väster.<br />
69 INNEHÅLL
Jankow I.<br />
70 INNEHÅLL
Jankow II.<br />
71 INNEHÅLL
Flottan formerades nu väster och norr <strong>om</strong> ön, under det att infanteriet gick <strong>om</strong>bord<br />
på småbåtar, s<strong>om</strong> snabbt roddes mot stranden.<br />
När båtarna k<strong>om</strong> 50 steg från stranden stötte de på grund. Alla hoppade i vattnet<br />
och begynte vada mot stranden. Man k<strong>om</strong> emellertid inte längre än några meter<br />
förrän det blev djupt igen. Vattnet gick ”över halsen”. Samtidigt k<strong>om</strong> några<br />
hundra ryssar springande, ställde sig på stranden och sköt prick på de i vattnet<br />
kämpande. Det fanns inget annat att göra än att dra sig tillbaka. Ankarstjerna<br />
säger i sin rapport till Amiralitetskollegium, att såväl officerare s<strong>om</strong> meniga gjorde<br />
sitt yttersta för att k<strong>om</strong>ma i land ”men s<strong>om</strong> <strong>om</strong>öjligheter var emot och Gud så ej<br />
behagade” misslyckades anfallet. 103 älvsborgare stupade. Deras namn finns på<br />
regementets förlusttavlor.<br />
Hedersord på Karl XII:s tid<br />
Vid Karl XII:s blixtanfall mot Norge 1716 deltog älvsborgarna. Under belägringen<br />
av Akershus fästning i Oslo fick man vara med <strong>om</strong> strid i bebyggd ort då de belägrades<br />
skyttegravar gick gen<strong>om</strong> husen. Här förlorade regementschefen, överste J<br />
von Mentzer sitt ena ben. När armén hastigt lämnade staden 18 april blev han<br />
kvarlämnad och föll i fångenskap. På den tiden var sederna något annorlunda<br />
jämfört med nu. På hedersord fick han åka hem och vårda sig på överstebostället<br />
Öresten vid Örby. Därifrån skriver han den 10 oktober samma år till Karl XII och<br />
säger att han måste enligt ”revers” (överensk<strong>om</strong>melse) inställa sig i fångenskap på<br />
nytt i medio av oktober såvida han icke dessförinnan kan utväxlas. Mer är icke antecknat<br />
men veterligt blev han utväxlad ty 1719 blev han generalmajor och så småning<strong>om</strong><br />
landshöving i Jönköpings län.<br />
Neu Kahlen 2 januari 1762<br />
Utanför I 15:s kanslihus i Borås står två kanoner. På en mässingsplåt på den ena<br />
lavetten kan läsas<br />
”Dessa kanoner äro ersättare för de två kanoner s<strong>om</strong> K Älvsborgs regemente erövrade<br />
vid Neu Kahlen 1762 och s<strong>om</strong> under kriget förk<strong>om</strong>mo”.<br />
Om bakgrunden och händelserna 1762 berättar historien. Sverige hade 1757 beslutat<br />
gå med i vad s<strong>om</strong> sedan kallats sjuårskriget. Det var i en koalition med andra<br />
makter s<strong>om</strong> man anföll Preussen. P<strong>om</strong>mern var då till större delen svenskt. Från<br />
regementet i Borås utgick en rekognosceringstrupp på hösten 1757 s<strong>om</strong> anslöt till<br />
andra delar av den svenska armé s<strong>om</strong> redan då överfördes till P<strong>om</strong>mern.<br />
Den 13 april 1758 fick Älvsborgs regemente order att vara berett för uppbrott<br />
från rotarna eller s<strong>om</strong> vi nu säger mobilisera.<br />
I maj k<strong>om</strong> marschorder och 5-6 juli landsteg man på Rügen efter en stormig<br />
överresa. Regementet var formerat på sex k<strong>om</strong>panier. S<strong>om</strong> så ofta annars sammansattes<br />
fältk<strong>om</strong>panierna ur olika stamk<strong>om</strong>panier. Sålunda var t ex Södra Kinds<br />
k<strong>om</strong>pani uppdelat på tre olika k<strong>om</strong>panier, kapten Falkenbergs, kapten Lilliehööks<br />
72 INNEHÅLL
och kapten Saltzas. Orsaken var ofta befälstillgång. Vid detta tillfälle gjorde man<br />
också fältk<strong>om</strong>panierna något starkare, 160 man, än de indelta, vars mannar var 150<br />
man. Regementets deltagande i kriget bestod i marscher och framstötar och i en ständigt<br />
påfrestande bevakning under det vardagliga livet i olika garnisoner.<br />
Ett större amfibieföretag var man med <strong>om</strong> den 9-12 september 1759 vid Wollin<br />
(Oders utlopp) då man drev tillbaka preussarna från ön i ett nattligt anfall. I oktober<br />
1760 var man med <strong>om</strong> en hård strid vid Passewalk (5 mil väster <strong>om</strong> Stettin).<br />
Skärmytslingar förek<strong>om</strong> även under nästa år men den 1 januari 1762 blev det allvarligare.<br />
<strong>En</strong> stor del av svenska armén samlades då under generalmajor Ehrensvärd<br />
för att göra en framstöt mot Malchin (6 mil sydväst Rostock), där en svensk styrka<br />
inneslutits av preussarna. Älvsborgsbataljonen under v Saltza tillsammans med två<br />
bataljoner dalkarlar och en skvadron ur Smålands husarer utgjorde förtrupp när<br />
framryckningen igångsattes.<br />
Sent på kvällen rastade man men bröt sedan kl 01.00 på nytt upp mot Malchin.<br />
När man k<strong>om</strong> till Neu Kahlen (1,5 mil från Malchin) var staden antänd av fienden.<br />
Generalmajor Ehrensvärd formerade trupperna på tre kolonner och framryckte söderut<br />
mot höjderna söder staden (se fig s 74). Ytterst till vänster skulle en bataljon<br />
dalkarlar och älvsborgsbataljonen framgå. Med bataljonerna följde minst två 3<br />
punds kanoner (ca 7 cm kaliber).<br />
På 1500 m avstånd öppnar fienden eld med 12 grova kanoner. Bataljonerna fick<br />
anfallsorder. Älvsborgarna s<strong>om</strong> gick ytterst till vänster fick tillsammans med dalkarlarna<br />
tydligen oklara order ty man gjorde halt inför sista framryckningen mot<br />
höjderna och besköts under 5 min av fiendens artilleri. Sedan handlade man utan<br />
order och breddgrupperade sig. Älvsborgsbat drog åt vänster för att <strong>om</strong>fatta fienden.<br />
Fientliga husarer tycktes då förbereda en attack och 8. plutonen fick order att<br />
giva dem en salva.<br />
Fienden på höjden besköts nu med en salva. Han svarade med samma mynt plus<br />
ett skrotskott från en kanon. <strong>En</strong> andra salva avfyrades på 15 stegs avstånd, varpå<br />
man med fälld bajonett bröt in. Fienden sprang nu nedför sluttningen på andra sidan.<br />
Vid inbrytningen tog man en kanon och strax efter ytterligare en. Fienden lämnade<br />
därefter helt slagfältet. Kanonerna s<strong>om</strong> togs var 16-pundiga (ca 13 cm kaliber).<br />
Även annat byte togs, gevär och utrustning. De såldes sedan för regementets räkning,<br />
40 fångar togs, några av dem försökte man värva till ett av de svenska värvade<br />
regementena. De egna förlusterna var trots det dramatiska händelseförloppet förvånansvärt<br />
små. 36 man döda varav två älvsborgare, 9 man blev sårade.<br />
Kanonerna vid kanslihuset är 6-pundiga och tillhör en senare tid. Hur de k<strong>om</strong>mit<br />
till regementet är f n inte klart. Sannolikt skedde detta i slutet av 1800-talet.<br />
Finska kriget 1788-1790<br />
Krigets början blev en marin period för älvsborgarna. <strong>En</strong> k<strong>om</strong>mendering <strong>om</strong> något<br />
över 200 man gick med ”marsch-force”, d v s man åkte delvis efter vagn eller s<strong>om</strong><br />
73 INNEHÅLL
Skogsväg från<br />
Från<br />
Neu Kahlen<br />
B<br />
1<br />
A<br />
Sahlen<br />
C<br />
D<br />
2<br />
a<br />
Neu Kahlen.<br />
Till Dargan<br />
N<br />
Varsau<br />
V O<br />
Svenskar: Preussare:<br />
A. Avantgardet med 1. Infanteriet<br />
Älvsborgare vid a. 2. Husarer<br />
B. Lifgardet och hälsingarne<br />
C. Kavalleriet<br />
D. Huvudstyrkans frammarsch<br />
0 1 km<br />
Verchen-<br />
eller<br />
Kummeronsjön.<br />
74 INNEHÅLL
man nu säger gjorde ”k<strong>om</strong>binerad marsch och transport”, till Karlskrona. Denna<br />
styrka fick utgöra marininfanteri på linjeskeppet Gustav Adolf och deltog 17 juli i<br />
sjöslaget vid Hogland. Kapten Le Belle och fänrik Fleetwood, s<strong>om</strong> blev svårt sårad i<br />
drabbningen, fick svärdsorden för välförhållande under striden. Senare på s<strong>om</strong>maren<br />
gick ”Gustav Adolf” på grund och erövrades av ryssarna varvid ca 100 älvsborgare<br />
råkade i rysk fångenskap s<strong>om</strong> varade till krigets slut.<br />
För regementet i övrigt hände följande.<br />
Älvsborgs regementsmöte skulle äga rum den 8 juni 1788 på Örby hed. Därav<br />
blev dock intet ty ”varningsorder” (vår tids Givakt) att hålla regementet klart för<br />
uppbrott utfärdades den 3 juni. Då fick man också order <strong>om</strong> en ny 250mannak<strong>om</strong>mendering<br />
på flottan.<br />
Den 12 juni gick denna från samlingsplatsen vid Bygärde, rastade den 13 i Landvetter<br />
och k<strong>om</strong> den 14 till Nya Varvet i Göteborg. Den 28 inmönstrades styrkan på<br />
fregatterna Bellona, Venus och Diana. Älvsborgarna fick strax därefter lukta krut<br />
då man var med <strong>om</strong> att erövra en rysk fregatt ”Kildiun”.<br />
Nästan samtidigt k<strong>om</strong> nu följande order till regementet. ”Kongl Maj:ts nådige<br />
vilja och befallning är att denär nu icke särskilt k<strong>om</strong>menderade delen av regementets<br />
befäl och stabsofficerare, underofficerare, spel och korpraler och soldater, i full livmundering<br />
med över- och undergevär o s v uppbryter och går till den ort generalmajoren<br />
och k<strong>om</strong>mendören friherre Kaulbars anvisar, för att inskeppas och vidare<br />
övergå till Helsingfors i Finland.<br />
Carlskrona den 31 maj 1788<br />
Gustaf / Toll<br />
Den 14 juni avmarscherade man från Svenljunga, 565 man var vad s<strong>om</strong> fanns att<br />
tillgå. De organiserades så småning<strong>om</strong> i en bataljon, benämnd Livbataljonen. Den<br />
21 inmarscherade man i Karlskrona enligt regementsordern – får man hoppas –<br />
s<strong>om</strong> föreskrev följande:<br />
Officerarna skulle vara försedda med ”värjor, ringkragar och stövlar, underofficerarna<br />
med kängor, och hela regementet med blå scharivader (”långstrumpor”)<br />
och svarta halsdukar. I korpralskapen hålles puder tillhanda, för att närmare Carlskrona<br />
kunna pudra och städa sig”.<br />
Den 28 juni embarkerade regementet på transportfartyget. Den 3 juli lyftes ankar<br />
och den 12 ank<strong>om</strong> man till Helsingfors, några dagar före den nyss <strong>om</strong>talade sjöstriden<br />
vid Hogland.<br />
Bataljonen hörde under Anjaladagarna, förräderiets period, till de pålitliga<br />
och eskorterade och vaktade konungen vid ett par tillfällen. Så småning<strong>om</strong> gick<br />
man i vinterkvarter.<br />
Den 11 juli 1789 marscherade regementets kvarvarande del, benämnd andra<br />
bataljonen, från Borås och k<strong>om</strong> till Västerås den 16 varifrån den åkte båt till Stockholm.<br />
Det var 7 småjakter s<strong>om</strong> <strong>om</strong>besörjde transporten. Man nådde Stockholm den<br />
24 juli.<br />
Styrkan var 39 befäl och 513 man. Den 28 i samma månad embarkerade man på<br />
två galärer och den 11 augusti anlände man till Ingo kyrkby 4 mil väster <strong>om</strong> Hel-<br />
75 INNEHÅLL
singfors. Båda bataljonerna var nu i Finland. Under andra bataljonens mobilisering<br />
deltog livbataljonen i en del strider. Livbataljonen <strong>om</strong>fattade efter vintern 1788-89<br />
490 man.<br />
Striden vid Kaipiais<br />
Bataljonen tilldelades en stridsgrupp under generalmajor Kaulbars befäl. I denna<br />
grupp ingick två bataljoner hälsingar, livdragoner och senare 4 artilleripjäser. Kaulbars<br />
fick 11/7 1789 order att anfalla ryssarnas förbindelser. Direktiv <strong>om</strong> ytterligare<br />
förstärkningar erhölls också. Man gjorde en nattmarsch, fortsatte och närmade sig<br />
den 15 byn Kaipiais. <strong>En</strong> östgötabataljon hade nu tillk<strong>om</strong>mit. Strax väster <strong>om</strong> byn<br />
hade ryssarna upptagit en ställning (se fig. s 77).<br />
Utan noggrannare rekognosering gav Kaulbars anfallsorder innebärande att hälsingebataljonen<br />
skulle <strong>om</strong>fatta fiendens norra flygel, att östgötabataljonen skulle<br />
anfalla till höger, att älvsborgarna skulle anfalla ytterst till höger, samt att artilleriet<br />
skulle understödja från vägen. Anfallet igånsattes genast. Hälsingarnas anfall stoppades<br />
av fiendens artillerield.<br />
Ryssarna gick nu till motanfall och anföll älvsborgsbataljonen, men hejdades.<br />
Chefen, överste Hamilton, ledde striden förtjänstfullt. Sedan östgötarna k<strong>om</strong>mit<br />
tillstädes drevs fienden tillbaka.<br />
Kaulbars förberedde nytt anfall. Nya order ändrade läget och han beslöt att gå<br />
tillbaka, varvid älvsborgare och östgötar växlade <strong>om</strong> att vara eftertrupp.<br />
Förlusterna bland älvsborgarna var följande: Fänrik Bökman förlorade ett ben,<br />
s<strong>om</strong> en kanonkula tog bort. Ytterligare tre befäl sårades. Av manskapet stupade 7<br />
och sårades 26 man. I dessa siffror saknas av obekanta skäl uppgifter från två k<strong>om</strong>panier.<br />
Bataljonen förbrukade i denna strid 7 centner 46 (pund) krut (=313 kg), 14 000<br />
parsekulor, 24 320 karteschkulor (till kanonerna) och 2 050 flintor. Fänrik Bökman<br />
fick svärdsorden.<br />
Ett resultat gav dock den misslyckade aktionen. Den fientliga styrkan under en<br />
general Michelson drog sig tillbaka.<br />
Regementets andra bataljon hade s<strong>om</strong> nämnts först legat i beredskap och s<strong>om</strong>maren<br />
1789 marscherat från rotarna.<br />
Den 11 augusti k<strong>om</strong> man fram till Finland. Snart beordrades bataljonen in i det<br />
inre av landet. Den 24 september var den i St Michel. Den deltog i vad man brukar<br />
kalla ett manöverkrig, d v s mycket marscherande och få strider. I stort sett tillbringades<br />
dock vintern i trakten av St Michel. På våren deltog en del av bataljonen<br />
5/5 1790 i en strid vid Piertimäki. Chefen, major v Utfall, fick för sin insats svärdsordens<br />
riddartecken, fältväbel Bobeck och soldaterna Qvick och Lundholm tapperhetsmedalj.<br />
Soldaten vid Ås k<strong>om</strong>pani 569 Öster fick också tapperhetsmedalj. Han<br />
hade fått ett bajonettstygn i bröstet och båda låren gen<strong>om</strong>skjutna. Från striden<br />
antecknas vidare i anslutning till en senare persedelbesiktning att 15 gevär k<strong>om</strong>mit<br />
bort och 4 blivit sönderskjutna under affären. Nåja, ett och annat kanske k<strong>om</strong> bort i<br />
76 INNEHÅLL
Helsinge<br />
bat<br />
UDDISMALM<br />
OFRAMKOMLIG MOSSE<br />
Östgöta<br />
bat<br />
Älvsborgs<br />
bat<br />
OFRAMKOMLIG MOSSE<br />
FIG. SKISS ÖVER STRIDEN VID KAIPIAIS ENLIGT<br />
SAMTIDA RAPPORTER OCH BERÄTTELSER.<br />
KAIPIAIS BY<br />
100 m<br />
något annat sammanhang. Det gör ju så även nu vid tältbränder, varför inte vid<br />
strid?<br />
Striden vid Keltis<br />
Livbataljonen hade haft det svårt under vårens strider, utkämpade i <strong>om</strong>rådet kring<br />
Kymmeneälven. Om en marsch den 6 maj 1790 berättar bataljonschefen, major<br />
Bokman i en rapport hur man under 5 mil inte haft tid att rasta, varvid både människor<br />
och djur blev helt utmattade på de nästan obefintliga vägarna. Soldaterna<br />
fick hjälpa till med att dra kanonerna, och alla rapportkarlar stoppades av kosacker.<br />
Den 11 maj var man i Ninimäki. Den 19 maj fick bataljonen personalersättning<br />
från Sverige, 1 löjtnant, 1 underofficer och 182 man korpraler och rekryter. Dessa<br />
fick genast samma kväll sitt elddop. På kvällen den 19 ställdes nämligen bataljonen<br />
upp och fick order. S<strong>om</strong> Keltis bataljonschef tjänstgjorde kapten Gyllenhaal.<br />
Bataljonen ingick i en fördelning <strong>om</strong> 2000 man under generalmajor Pauli. Han<br />
avsåg att driva tillbaka ryssarna över Kymmene älv.<br />
Efter några timmars marsch stötte man kl 23.00 på fienden vid hans vinterbaracker<br />
nära Keltis. Situationen liknade föregående års vid Kaipiais (se skiss s 79).<br />
77 INNEHÅLL
Trots majnattens mörker anföll man genast fiendens ställning.<br />
Den bestod av förhuggningar tvärs över en ås längs vars krön vägen gick. <strong>En</strong> kanon<br />
i värn beströk vägen mellan förhuggningarna. Ställningarna försvarades av 2 à<br />
3 000 man under general Berkman.<br />
Anfallsordern innebar att artilleriet skulle av vid vägen under det att fem bataljoner<br />
skulle framrycka norr och två bataljoner söder <strong>om</strong> densamma. Älvsborgsbataljonen<br />
skulle anfalla längst i norr för att undanstödja östgötaregementets anfall<br />
till höger <strong>om</strong> sig.<br />
Kapten Gyllenhaal s<strong>om</strong> var bataljonschef avgav efter striden en rapport av följande<br />
innehåll:<br />
Bataljonen råkade genast i strid och under ständig eldgivning framryckte den så<br />
att till slut ammunitionen började tryta. Man hade då gjort ammunitionsersättning<br />
gen<strong>om</strong> att förse sig från trossens vagnar och delvis också från fiendens stupade.<br />
Fyra grenadjärer hade stupat. Två underofficerare och fyra soldater hade sårats. I<br />
striden deltog 474 älvsborgare varav 179 var rekryter.<br />
1800-talet<br />
<strong>En</strong> fältbataljon av älvsborgarna mobiliserades 14/10 1804 i Svenljunga. Den bestod<br />
av 12 officerare 20 underofficerare och 500 soldater från regementets alla 8 k<strong>om</strong>panier.<br />
Dagen därpå den 15/10 fördes bataljonen med skjuts söderut och k<strong>om</strong> den 19 till<br />
Dalby (4 mil från Ystad). Bataljonen överfördes i oktober och början av november<br />
med fartyg i tre transporter till Stralsund för att förstärka trupperna i svenska P<strong>om</strong>mern.<br />
För dem i den sista transporten hade det gått en månad sedan man lämnade<br />
Svenljunga. Transporten ger en del att tänka på. <strong>En</strong> transport av en bataljon<br />
med hästkärror kräver organisation och inarbetade rutiner. Även sjötransporten<br />
ger en påminnelse <strong>om</strong> det stabsarbete s<strong>om</strong> ligger bak<strong>om</strong> alla militära operationer.<br />
Från 31 oktober rådde krigstillstånd med Frankrike.<br />
Bataljonen deltog nu i de <strong>om</strong>grupperingar s<strong>om</strong> tillhör ett fälttåg. Det innebar till<br />
synes meningslösa marscher fram och åter. Allvarligare strider förek<strong>om</strong> dock ej under<br />
det första året. Först i januari 1807 deltog älvsborgsjägare i strid under en tillbakaryckning.<br />
Vid ett motanfall 29/1 utmärkte de sig och drev fienden tillbaka. Härvid<br />
stupade 8 älvsborgare.<br />
Älvsborgs bataljon ingick därefter i Stralsunds besättning. De första avvärjningsstriderna<br />
ägde rum i februari bl a vid den s k Frankenfronten då 12/2 två älvsborgare<br />
stupade och 38 sårades.<br />
<strong>En</strong> förlustrik strid gen<strong>om</strong>fördes 14 mars vid Kettenhagen. Då deltog Älvsborgs<br />
bataljon under den kände artilleriöversten v Cardell i ett anfall mot en fransk redutt<br />
vid Kettenhagen. Det gick så till:<br />
Vid fyratiden på eftermiddagen marscherade bataljonen (ca 500 man) från Stralsunds<br />
befästning tillsammans med några enheter sörmlänningar, några tyska rege-<br />
78 INNEHÅLL
ÄLVSBORGS<br />
BAT<br />
ÖSTGÖTA<br />
OCH<br />
KRONOBERGS<br />
BAT<br />
NINIMÄKI<br />
OFRAMKOMLIG MOSSE<br />
OFRAMKOMLIG MOSSE<br />
BARACKER<br />
FIG. SKISS ÖVER STRIDEN VID KELTIS´ BARACKER<br />
ENLIGT SAMTIDA SKILDRINGAR.<br />
KELTIS<br />
100 m<br />
NAPPA<br />
menten, vidare 3 skvadroner husarer och 3 kanoner av ridande artilleri, tillsammans<br />
1 300 man. Varje man hade 30 skott med sig. Det regnade. Efter något mer än en<br />
timmas marsch var man framme.<br />
Vid Gross-Kettenhagen träffade man på anfallsmålet, redutten, en fältbefästning<br />
med vall och grav. Efter en något hastig rekognosering fick älvsborgarna order att<br />
storma redutten. De framryckte lugnt och säkert. När man nådde gravkanten<br />
reste sig försvararen och avgav en salva. Förlusterna blev stora. v Cardell rusade<br />
på och älvsborgarna följde efter ner i reduttens grav, 4 m djup och lerig. Här<br />
var det till en början eldlä. Man var i död vinkel för fiendens skott. Ganska snabbt<br />
k<strong>om</strong> man upp på bermen (se fig s 80), men här var det stopp. Man slant i leran.<br />
Försvararna, fransmännen, ställde sig nu på bröstvärnet och sköt salva på salva i<br />
den tätt packade anfallsstyrkan nedanför. Vår överstelöjtnant Bökman och kapten<br />
Unge stupade. Mitt i röran fick överste Cardell rapport <strong>om</strong> att en fientlig kolonn<br />
närmade sig i ryggen på styrkan. Han gav order <strong>om</strong> reträtt. Men den var inte lätt.<br />
Gravens ryggsida var lika hög och hal s<strong>om</strong> frontsidan. v Cardell var tung och ovig<br />
79 INNEHÅLL
c:a 2 m<br />
c:a 4 m<br />
och hade säkert blivit tillfångatagen <strong>om</strong> inte en kallblodig underofficer vid älvsborgarna<br />
räddat hon<strong>om</strong>. Det berättas att man stack bajonetterna i gravsidan för att ta<br />
sig tillbaka. Under ständig eldgivning och svårt beskjuten av fiendens efterföljande<br />
styrkor drog man sig nu tillbaka mot Stralsund (ett par km). Ammunitionen började<br />
ta slut. Reträtten lyckades bra till stor del tack vare det ridande artilleriet s<strong>om</strong> successivt<br />
växlade ställning och sköt skyddat av husarerna. Förlusterna var betydande i<br />
denna misslyckade affär.<br />
Utöver de <strong>om</strong>talade officerarna stupade 57 älvsborgare, ett 60-tal blev sårade och<br />
ca 40 blev tillfångatagna, troligen sårade.<br />
I rapporten över striden får älvsborgarna beröm för sitt beteende i striden, men<br />
missnöjet bland ”befälscorpserna” i fästningen var stort då man menade att anfallet<br />
ansatts oskickligt av v Cardell.<br />
Från krigets fortsättning är att anteckna, att beväring (värnpliktiga) från 1813<br />
för första gången ingår i regementets rullor. 21/9 upptages i ett styrkebesked<br />
från staden Rosslau vid Elbe 45 värnpliktiga (beväring). Värnpliktiga deltog sedan<br />
i de långa marscherna, s<strong>om</strong> betingades av operationerna mot Napoleon. De var<br />
med ända nere i Belgien. Utöver de strider s<strong>om</strong> då förek<strong>om</strong> deltog de också i striderna<br />
i Norge 1815 – vårt sista krig.<br />
Tor Backlund<br />
80 INNEHÅLL
Tre namn på<br />
regementets fana<br />
Slaget vid Leipzig 1642<br />
Under hösten 1642 hade den svenske överbefälhavaren i Tyskland, Lennart<br />
Torstensson, förgäves försökt förmå den kejserlige befälhavaren Piccol<strong>om</strong>ini<br />
att anfalla svenskarna. Så länge s<strong>om</strong> den kejserliga armén fanns intakt utgjorde<br />
den nämligen ett hinder för Torstensson att nå huvudstaden Wien. Av fruktan att<br />
själv hamna i ett underläge vågade inte Torstensson gripa till offensiv emot en<br />
kejserlig försvarsgruppering.<br />
Den 20 oktober började därför svenskarna att belägra Leipzig och efter två<br />
dagars förberedelser var de färdiga att storma. Företaget ledde inte till något resultat<br />
bland annat beroende på att stegbärarna inte k<strong>om</strong> fram i tid. Flera av dem<br />
stupade i den fientliga muskötelden varvid de övriga kastade sina stegar och flydde.<br />
Stormkolonnerna blev därför stående i fästningsgraven utan möjlighet att ta sig<br />
över muren.<br />
Torstensson s<strong>om</strong> fick reda på att de kejserliga var i antågande insåg att belägringen<br />
av Leipzig måste avbrytas. Han ställde upp den svenska styrkan på ömse<br />
sidor <strong>om</strong> vägen till Wurzen och ett par timmar senare syntes den fientliga<br />
förtruppen. De kejserliga framryckte långsamt och tvekande varför Torstensson<br />
befarade att Piccol<strong>om</strong>ini på nytt skulle försöka undvika ett slag.<br />
Torstensson beslöt sig därför att dra sig tillbaka från staden.<br />
Marschen gick nordväst ut mot de stora öppna fälten norr <strong>om</strong> Leipzig.<br />
Det hela tog sig ut s<strong>om</strong> en brådstörtad flykt och tanken var att Piccol<strong>om</strong>ini skulle<br />
tro, att svenskarna ville undvika strid. Torstensson formerade sina 6.000 man<br />
fotfolk och 9.000 ryttare i slagordning mellan byarna Lindenthal och Breitenfeld<br />
varvid regementena fick bivackera på sina platser. För att inte röja grupperingen<br />
gav Torstensson order <strong>om</strong> att inga eldar fick tändas under natten.<br />
81 INNEHÅLL
Lindenthal<br />
Breitenfeld<br />
Linkenwald<br />
Leipzig<br />
0 1 2 km<br />
Seehausen<br />
Medan svenskarna vilade på fälten närmade sig den kejserliga armén den<br />
plats där Torstensson hade valt att stanna.<br />
När det började ljusna, ställdes förbanden upp för att åhöra den sedvanliga<br />
predikan s<strong>om</strong> alltid hölls innan man gick till anfall. Efter bönen slogs revelj,<br />
därefter ”voccatere” (ställning) och generalmarsch, varvid hela armén satte sig i<br />
rörelse framåt. Torstensson upptäckte nu, att den kejserliga hären stod längre<br />
norrut än vad han hade trott. För att inte den vänstra flanken skulle överflyglas<br />
av Piccol<strong>om</strong>inis styrka gjorde svenskarna en dragning mot norr under<br />
sin fortsatta framryckning. Då styrkorna stod mitt framför varandra gavs fältropet<br />
”Hjälp, Herre Jesus!” varefter Torstensson gav order <strong>om</strong> anfall.<br />
I slagordningens mitt ryckte brigaderna fram och framför dem ett sjuttiotal<br />
kanoner. Då pjäserna k<strong>om</strong> på lag<strong>om</strong> avstånd från de fientliga leden öppnade<br />
de eld. Fienden, 6 000 man fotfolk och 12 000 ryttare, verkade till en början<br />
överraskad av svenskarnas eld, men fick snabbt fram sina egna kanoner och<br />
82 INNEHÅLL
Breitenfeld<br />
Lindenthal<br />
Svenskar<br />
Kejserliga<br />
1<br />
Linkenwald<br />
1. Generalmajor Wittenberg och<br />
generalmajor Ståhlhandske.<br />
Skiss över slaget vid Leipzig<br />
besvarade elden. Under denna artilleriduell fortsatte det svenska fotfolket sin<br />
framryckning.<br />
Torstensson gav generalmajor Wittenberg order att med sina ryttare på högra<br />
flygeln gå till anfall mot de kejserliga s<strong>om</strong> stod framför hon<strong>om</strong>. Wittenbergs<br />
anfall k<strong>om</strong> med sådan kraft att fienden redan efter svenskarnas första attack<br />
tvangs att vika. Då Wittenberg anföll på nytt kastade han hela Piccol<strong>om</strong>inis vänstra<br />
flygel över ända.<br />
På svenskarnas andra flygel gick det däremot sämre. Till en början tvingades<br />
den tillbaka men senare blev de två kavalleristyrkorna stående och trots hårda<br />
strider gav ingendera sidan vika. Så småning<strong>om</strong> verkade det s<strong>om</strong> <strong>om</strong> de kejserliga<br />
skulle få övertaget, men Torstensson satte då in Wittenbergs och Stålhandskes<br />
skvadroner i ryggen på fienden. Anfallna från två håll hade de kejserliga<br />
ingen möjlighet att hålla stånd utan tvangs att fly österut.<br />
Men Torstenssons seger var inte klar i och med detta. Fortfarande stred det kejserliga<br />
fotfolket med stor tapperhet. När de upptäckte att kavalleriet hade flytt<br />
från slagfältet drog de sig tillbaka till en dunge, Linkenwald, där de hårdnackat<br />
83 INNEHÅLL
höll stånd mot det svenska fotfolkets upprepade anfall. Svenskarna överöste<br />
dungen med druvhagel, men de kunde inte driva ut motståndaren förrän<br />
Torstensson satte in sin reserv, s<strong>om</strong> bestod av sju kavalleriskvadroner. Dessa<br />
högg nu in på fienden, s<strong>om</strong> blev fruktansvärt illa åtgången. Knappt någon av<br />
de kejserliga k<strong>om</strong> undan svenskarnas upprepade attacker.<br />
Torstensson vann en fullständig seger över sin motståndare Piccol<strong>om</strong>ini. Den kejserliga<br />
armén förlorade samtliga kanoner, 46 stycken, 116 fanor och 69 standar samt<br />
50 fullastade ammunitionsvagnar. Hela trossen föll i svenskarnas händer däribland<br />
Piccol<strong>om</strong>inis fältkassevagn och ärkehertigens guldservis.<br />
Det kejserliga infanteriet var tillintetgjort. De s<strong>om</strong> inte hade stupat var tillfångatagna.<br />
Kavalleriet var skingrat och kraftigt decimerat. <strong>En</strong>ligt uppgift skulle de kejserliga<br />
ha förlorat <strong>om</strong>kring 5 000 man i stupade, däribland 24 högre officerare, medan<br />
160 officerare och 4 600 underofficerare och meniga var svenskarnas fångar.<br />
Även Torstensson hade förlorat många soldater. Omkring 2 000 hade stupat och<br />
ungefär lika många hade sårats.<br />
Torstensson själv var nära att stupa under striden. <strong>En</strong> s k kedjekula, två rundkulor<br />
s<strong>om</strong> var hopsatta med en länk, hade dödat hästen under hon<strong>om</strong> och bortslitit<br />
hans pälsskört. I förbifarten hade samma kula slitit av assistentrådet Grubbe på<br />
mitten och slagit av huvudet på pfalzgrevens häst samt dödat Grubbes kanslist,<br />
Martin Qvast.<br />
Trots de kejserligas stora förluster ansåg sig Torstensson för svag för att förfölja<br />
fienden in i Böhmen. Istället beslöt han sig för att på nytt belägra Leipzig, s<strong>om</strong> kapitulerade<br />
fem dagar senare.<br />
För sina insatser under slaget, där det deltog i de hårda striderna vid Linkenwald,<br />
har regementet fått namnet Leipzig och årtalet 1642 broderat på sin fana.<br />
Exakt hur många älvsborgare s<strong>om</strong> deltog i slaget har inte varit möjligt att få fram,<br />
men i Gross Glogau i maj månad samma år bestod hela styrkan från sjuhäradsbygden<br />
av 72 befäl och 316 gemene. Styrkan hade sannolikt minskat åtskilligt under de<br />
månader s<strong>om</strong> förlupit. Regementet förlorade under slaget en officer, löjtnant Bengt<br />
Persson, en förare, två korpraler och 21 man.<br />
På grund av de stora avgångarna från skvadronen slogs styrkan i december<br />
ihop till två k<strong>om</strong>panier.<br />
Slaget vid Helsingborg 1710<br />
Bland alla de slag s<strong>om</strong> regementet har deltagit i under sin 350-åriga historia intar<br />
slaget vid Helsingborg den 28 februari 1710 en särställning.<br />
Sveriges militära situation var långt ifrån lysande: Huvuddelen av armén<br />
tillintetgjord vid och efter slaget vid Poltava i juni 1709, Karl XII i Turkiet<br />
och militärt sett starka grannar s<strong>om</strong> väntade på lämpligt tillfälle att krossa landet.<br />
I början av november 1709 landsteg en dansk armé vid Råå fiskeläge söder <strong>om</strong><br />
Helsingborg varvid den snart tioåriga vapenvilan mellan Danmark och Sverige<br />
84 INNEHÅLL
öts. Den danske befälhavaren general Rewentlows mål var att först inta Skåne<br />
för att därefter gå mot Karlskrona, där den svenska flottan låg infrusen.<br />
De fåtaliga svenska trupperna under befäl av general Magnus Stenbock tvingades<br />
att vika till den östra stranden av Ronneby å och endast fästningarna Malmöhus och<br />
Landskrona var kvar i svenskarnas händer.<br />
Alla förband, s<strong>om</strong> fanns i Sverige och s<strong>om</strong> kunde lösgöras från sina uppgifter,<br />
beordrades nu till Skåne för att underställas Stenbock, s<strong>om</strong> därigen<strong>om</strong> kunde<br />
gå till anfall igen och tränga in i norra Skåne. Bland annat anlände till Osby<br />
den 8 februari 1710 under generalmajor von Aschebergs befäl Älvsborgs eller<br />
Sparrfelts regemente, Riksänkedrottningens Livregemente till häst (Bohusläns)<br />
samt Sch<strong>om</strong>mers regemente, s<strong>om</strong> bestod av sachsiska krigsfångar, s<strong>om</strong><br />
gått över i svensk tjänst.<br />
<strong>En</strong>ligt en folksägen skulle större delen av den svenska hären bestå av gubbar<br />
och unga pojkar klädda i fårskinnspälsar och träskor, men rullorna säger något<br />
annat. Huvuddelen av soldaterna var i 20-30-årsåldern av vilka ungefär hälften<br />
var rekryter.<br />
I fråga <strong>om</strong> utrustningen förek<strong>om</strong> det brister. Ränslar saknades vid en del förband<br />
och vid vissa enheter var skorna av rätt dålig kvalité. Om det var så dåligt<br />
ställt s<strong>om</strong> en samtida skildrar det eller <strong>om</strong> detta skrevs för att förgylla upp<br />
arméns insatser är obekant. <strong>En</strong>ligt detta vittne ”voro kläderna nästan alldeles<br />
utslitna, stövlar funnos, s<strong>om</strong> voro ända till tjugo år gamla, s<strong>om</strong>liga måste<br />
hållas ihop med bast och rep, träskotofflor förek<strong>om</strong>mo även. Proviant och furage<br />
saknades ofta.”<br />
Vad s<strong>om</strong> är sant är, att förbanden från Västergötland hade gen<strong>om</strong>fört<br />
en ansträngande förflyttning över Halmstad, Markaryd, Visseltofta till Osby.<br />
Bland annat tvingades de många gånger marschera <strong>om</strong>vägar för att undgå danskarna,<br />
s<strong>om</strong> försökte störa nermarschen.<br />
Den 11 februari var uppmarschen klar och följande dag satte Stenbock sin<br />
armé i rörelse i sydvästlig riktning. För Stenbock gällde det att få ut danskarna<br />
så fort s<strong>om</strong> möjligt ur Skåne, innan ryssarna hann att gå över med trupper s<strong>om</strong> förstärkning.<br />
Då danskarna upptäckte, att de höll på att bli avskurna från sin hamn<br />
Helsingborg drog de sig tillbaka mot kusten och nådde Råå den 20 februari.<br />
Samtidigt hävde de belägringen av Malmöhus, vilket medförde att Stenbock<br />
fick vissa förstärkningar, främst vad gäller artilleri, och kunde dessut<strong>om</strong> öka sina<br />
proviantlager.<br />
Efter att ha legat nordväst <strong>om</strong> Lund under några dagar drog sig Stenbock<br />
den 26 februari mot Helsingborg och nådde på kvällen följande dag Fleninge<br />
ca 1 mil nordost <strong>om</strong> staden. Stenbock var nu fast besluten att tvinga fram<br />
ett avgörande vad det än kostade. Danskarnas nye överbefälhavare Jörgen<br />
Rantzau förstod att Stenbock ville tvinga hon<strong>om</strong> till ett slag och beslöt att<br />
ta upp kampen med svenskarna så snart s<strong>om</strong> möjligt.<br />
Hur såg då den aktuella terrängen ut och hurudant var vädret den 27 och 28<br />
85 INNEHÅLL
februari 1710? Öster och nordost <strong>om</strong> Helsingborg d<strong>om</strong>inerades terrängen av vattenfyllda<br />
ängar och moras. På den högplatå s<strong>om</strong> sträcker sig från Sundet och<br />
inåt landet höjde sig två markanta höjder, en i norr, Ringtorpsbacken, och en i<br />
öster, Ladugårdsbacken.<br />
Dagarna närmast före den 28 blev vädret mildare. Regntyngda vindar svepte<br />
isande in från Sundet över den oskyddade högslätten, och till följd av den mildare<br />
väderleken minskade isarnas bärighet och en tät dimma lägrade sig över<br />
landskapet.<br />
De två styrkorna, s<strong>om</strong> skulle drabba samman den 28 februari, var ungefär jämnstarka.<br />
Magnus Stenbock förfogade över 9 000 man infanteri och 5 000 ryttare<br />
mot Jörgen Rantzaus 10 000 infanterister och 4 000 ryttare. Det danska artilleriet<br />
var något starkare än det svenska, s<strong>om</strong> bestod av 32 pjäser.<br />
Danskarna, s<strong>om</strong> hade legat i högsta stridsberedskap hela natten mellan den<br />
27 och 28 februari, var grupperade 1/4 mil nordost <strong>om</strong> Helsingborg med sin<br />
vänstra flygel på Ringtorpsbacken och den högra på Ladugårdsbacken<br />
och i svackan mellan höjderna var centern grupperad.<br />
Stenbock, s<strong>om</strong> hade låtit sin styrka vila under bar himmel i det blöta och<br />
kalla vädret, startade framryckningen mot Helsingborg i gryningen med armén<br />
formerad på fyra kolonner över Allerum mot Pilshult. Rantzau var till en början<br />
gen<strong>om</strong> sin spaning väl orienterad <strong>om</strong> svenskarnas rörelser, men i den täta dimman<br />
förlorade danskarna så småning<strong>om</strong> känningen med svenskarna. Rantzau felbedömde<br />
situationen, då han trodde att en drabbning inte skulle k<strong>om</strong>ma till<br />
stånd <strong>om</strong>edelbart, varför han stod kvar i sina ställningar utan att närmare<br />
ta reda på svenskarnas rörelser.<br />
Stenbock å sin sida stridsgrupperade den svenska styrkan, då han upptäckte<br />
var danskarna var grupperade. Han sände fram den vänstra kavalleriflygeln för<br />
att därigen<strong>om</strong> försöka <strong>om</strong>fatta danskarnas högra flank.<br />
Då Rantzau upptäckte den svenska <strong>om</strong>fattningsrörelsen, beordrade han<br />
förbanden på Ladugårdsbacken att lämna sina fördelaktiga ställningar och istället<br />
gruppera sig längre norrut.<br />
Klockan 11.30 började det danska artilleriet på Ringtorpsbacken ge eld mot<br />
svenskarna s<strong>om</strong> k<strong>om</strong> fram i skogsbrynet mittemot dem, men svenskarna anföll<br />
inte rakt fram s<strong>om</strong> Rantzau hade räknat med utan drog sig åt vänster för att bland<br />
annat k<strong>om</strong>ma förbi de kärrmarker, s<strong>om</strong> låg framför dem men även för att <strong>om</strong><br />
möjligt k<strong>om</strong>ma förbi danskarnas högra flygel.<br />
<strong>En</strong> halvtimma senare var striden i full gång, och Stenbocks <strong>om</strong>fattande vänstra<br />
flygel k<strong>om</strong> först i strid med fienden. Danskarna var till en början överlägsna och<br />
det svenska rytteriet höll på att kastas över ända, men då Stenbock förde<br />
över delar av högra flygelns skvadroner till den vänstra bröts danskarnas motstånd<br />
och de flydde i oordning mot Helsingborg tätt förföljda av det svenska rytteriet,<br />
s<strong>om</strong> för att vinna tid tog vägen över isen på Husesjön. Älvsborgs regemente hade<br />
sin plats längst fram och på centerns högra flygel med sina båda bataljoner, förda<br />
86 INNEHÅLL
Pålsjö<br />
Svenskarna<br />
Slaget vid Helsingborg.<br />
2<br />
Ringtorpsbacken<br />
1<br />
Pilshult<br />
1<br />
Helsingborg<br />
Danskarnas första gruppering<br />
Danskarnas andra gruppering<br />
Landskrona<br />
Gyhult<br />
Brohuset<br />
Ladugårdsbacken<br />
Husesjön<br />
1. Älvsborgs regemente<br />
2. Grenadjärregementet<br />
Flenninge<br />
87 INNEHÅLL
Fänrik<br />
Mannercrantz´<br />
värja träffades<br />
i slaget vid<br />
Hälsingborg 1710<br />
av en kula, och<br />
Mannercrantz sårades<br />
svårt.<br />
Värjan tillhör nu officerskåren.<br />
Major<br />
Mannercrantz´<br />
värja<br />
av överstelöjtnant Sten Tranhjelm och major Georg Miles Fleetwood (senare av<br />
kapten Jean Lillie), bredvid varandra.<br />
På danskarnas vänstra del av centern stod Grenadjärregementet, s<strong>om</strong> förde<br />
en oförskräckt strid. Den närmaste motståndaren var Älvsborgs regemente s<strong>om</strong><br />
nu k<strong>om</strong> att invecklas i mycket hårda strider, då det stormade upp mot<br />
danskarnas ställningar.<br />
Det finns inte mycket sagt <strong>om</strong> älvsborgarnas strid från Stenbocks sida,<br />
men i sin rapport till defensionsk<strong>om</strong>missionen meddelar han, att Älvsborgs<br />
regemente hade ”visserligen k<strong>om</strong>mit att lida”, <strong>om</strong> det ej fått hjälp av högra<br />
flygelns kavalleri och av Sch<strong>om</strong>mers sachsare. Grenadjärerna drog sig så småning<strong>om</strong><br />
med stora förluster ur striden och ryckte tillbaka mot Helsingborg.<br />
Hela den danska armén drog sig nu tillbaka in i staden, besatte vallarna och<br />
<strong>om</strong>öjliggjorde för svenskarna att storma och inta Helsingborg,<br />
Att striden hade varit hård för regementet framgår av de förluster s<strong>om</strong><br />
bataljonerna hade tillfogats. Fyra officerare, bland dem bataljonschefen major<br />
Fleetwood, hade stupat. Dessut<strong>om</strong> förlorade förbandet två underofficerare och<br />
88 INNEHÅLL
nittiofyra man i döda. De sårades antal uppgick till sju officerare, två pipare, en<br />
trumslagare och 252 man, varav 56 man dog in<strong>om</strong> de närmaste månaderna<br />
av de sår, s<strong>om</strong> de erhållit i slaget.<br />
I en tjänsteförteckning uppges det att fanan vid överstelöjtnantens k<strong>om</strong>pani<br />
var gen<strong>om</strong>skjuten med ”några och trettio skott” och att fanföraren själv sårades<br />
av två skott och fick fem kulor gen<strong>om</strong> kläderna.<br />
Regementets förluster var <strong>om</strong>kring 22 % av hela det svenska infanteriets förlust<br />
och ungefär en tredjedel av regementets insatta styrka.<br />
Den 5 mars öppnade Helsingborg sina portar för Stenbock, s<strong>om</strong> därigen<strong>om</strong><br />
hade fullgjort sitt uppdrag att befria Skåne från danskarna och hindra en rysk<br />
invasion.<br />
Slaget vid Helsingborg var det sista stora slag, s<strong>om</strong> har stått på svensk<br />
jord och för regementets insatser finns nu namnet Helsingborg och årtalet<br />
1710 broderat på dess fana s<strong>om</strong> en påminnelse <strong>om</strong> sjuhäradsbornas uppoffringar<br />
och pliktuppfyllelse.<br />
Slaget vid Gadebusch 1712<br />
Det tredje namnet och årtalet på regementets fana är Gadebusch 1712. Staden<br />
Gadebusch är belägen i Mecklenburg 30 km sydost <strong>om</strong> Lübeck i Östtyskland<br />
ungefär två mil från gränsen till Västtyskland.<br />
Den svenska armén under general Magnus Stenbocks befäl, s<strong>om</strong> i slutet av<br />
november 1712 låg förlagd söder <strong>om</strong> Wismar, riskerade att bli kringränd av<br />
fienden. I öster ryckte en k<strong>om</strong>binerad rysk-sachsisk här <strong>om</strong> 25 000 man fram, i<br />
söder stod en stark sachsisk rytteriavdelning och västerifrån närmade sig en<br />
dansk styrka ungefär jämnstark med den svenska armén.<br />
Inför detta hot beslöt Stenbock sig för att slå sig ut ur inringningen<br />
gen<strong>om</strong> att anfalla danskarna, s<strong>om</strong> hade grupperat sig i en från sina allierade<br />
något isolerad ställning vid Gadebusch. Gen<strong>om</strong> en skickligt planlagd och utförd<br />
marsch lyckades han den 8 december att nå herrgården Lütken-Brütz trefjärdedels<br />
mil från danskarnas ställningar, s<strong>om</strong> nu hade förstärkts med större delen av de<br />
sachsiska ryttarna.<br />
Marschen, s<strong>om</strong> varade i fyra dygn blev ett kraftprov för trupperna. <strong>En</strong><br />
deltagare berättar, att man marscherade ”natt och dag utan en rastedags<br />
vila”, han berättar vidare, att ”när de väl vilat en timma antingen på en<br />
upplöjd och kokig åker eller i bergsklippor, måste de upp och marschera igen<br />
fast senor och leder voro av köld så stela att jag ibland måste gå på knäna till dess<br />
de blevo mjuka”. Av fruktan att fienden skulle försöka överrumpla dem fick<br />
soldaterna inte ens under natten släppa sina gevär.<br />
Danskarna, s<strong>om</strong> förvarnats av sachsarna, att svenskarna var i antågande<br />
grupperade sig tidigt på morgonen den 9 december i linjen Wakenstedt -<br />
Alt Pokrént med infanteriet i mitten och kavalleriet på flyglarna. Ställningen var in-<br />
te bra vald, varför man beslöt att <strong>om</strong>gruppera förbanden. På grund av att utrym-<br />
89 INNEHÅLL
met var trångt blev man tvungen att gruppera sig på stort djup, varvid en del av<br />
kavalleriet k<strong>om</strong> att stå framför infanteriet. Medan danskarna höll på med att<br />
rätta till sin slagordning anföll Stenbock.<br />
Stark dimma hade rått under natten, men i dagningen svepte en bister nordanvind<br />
över det blivande slagfältet varvid dimman skingrades. Omkring klockan sju<br />
på morgonen fick de svenska trupperna, bestående av <strong>om</strong>kring 13 000 man,<br />
order att bryta upp mot den danska hären s<strong>om</strong> bestod av <strong>om</strong>kring 17 000<br />
man. Under frammarschen indelades styrkan på fem kolonner. Bland de inhemska<br />
förbanden fanns Västgöta regemente och Riksänkedrottningens livregemente<br />
(Bohusläns regementes föregångare), båda kavalleriregementen, och bland<br />
infanteriförbanden återfanns Älvsborgs, Östgöta, Södermanlands, Västgötadals<br />
(Hallands), Närke-Värmlands regementen samt Dalregementet.<br />
Då svenskarna vid 11-tiden k<strong>om</strong> fram till Sonnenberghöjden grupperade<br />
Stenbock sina förband på höjdens norra och södra sluttningar samt i bredvidliggande<br />
dalgångar. Hela grupperingen skyddades av artilleriet, s<strong>om</strong> bestod<br />
av 18 haubitser och 30 kanoner av en ny snabbskjutande modell. Pjäserna<br />
kunde nämligen avlossa sina skott under framryckning och hade ständigt mynningen<br />
vänd framåt.<br />
Regementets båda bataljoner, s<strong>om</strong> fördes av överstelöjtnant Jean Lillie och<br />
major Herman Spalding, tillhörde mittens första linje. Styrkan uppgick till 700<br />
befäl och gemene. Bland k<strong>om</strong>panicheferna märks kapten Carl Mannercrantz,<br />
s<strong>om</strong> hade sårats i slaget vid Helsingborg två år tidigare.<br />
Då anfallet började öppnade det svenska artilleriet en överraskande eld mot<br />
fienden på ett avstånd av 200 meter och med en snabbhet, s<strong>om</strong> inte var vanlig<br />
för dåtidens artilleri.<br />
Löjtnant Carl Munck berättar, att då förbanden hunnit samla sig på linjen<br />
k<strong>om</strong> en liten man i en grå syrtutrock ridande på en vacker mårdbrun klippare.<br />
Det var generalen själv, s<strong>om</strong> red längs fronten och stannade vid varje regemente<br />
och talade till dem. ”Nu sen I för eder våra fiender. Haven I lust att gå på<br />
dem och visa eder tapperhet och kärlek för eder konung och fädernesland?”<br />
Då alla svarade ”Ja!” tog Stenbock av sig hatten och tackade dem; sedan<br />
sade han: ”Gud vare med oss ! Lösen är: Med Guds och Jesu hjälp!”<br />
I detta ögonblick sköts dansk lösen från den danske kungens högkvarter<br />
i Wakenstedt varefter det hördes musik från den danska armén. Stenbock anbefallde,<br />
att musiken, s<strong>om</strong> i vanliga fall spelade under anfall, skulle vara tyst,<br />
”stoppa pipan i säcken och trumman på ryggen; de hava begynt spela, vi<br />
vilja dansa.”<br />
<strong>En</strong> lång trumvirvel hördes och bataljonerna satte sig i rörelse. Terrängen<br />
tvingade förbanden att utveckla sig så nära fienden, att man åsamkades förluster<br />
från dennes kanoner och musköter under det att man <strong>om</strong>grupperade sig.<br />
Trots detta gick in<strong>om</strong> kort avdelning efter avdelning fienden inpå livet.<br />
Ett par salvor sköts på blott några tiotals stegs avstånd från danskarnas linje,<br />
sedan fick värjan, bajonetten och piken göra resten. Kanske hördes följande<br />
90 INNEHÅLL
Wakenstadt<br />
Radegast<br />
Gadebusch<br />
Alt Pokrént<br />
Terrängen vid Gadebusch.<br />
Sonnenberg<br />
91 INNEHÅLL
k<strong>om</strong>mandon ”Görer färdiga!” ”Lägg an!” ”Fyr!”, ”Gevär på axel!”, ”Givakt att<br />
attackera!”, ”Marsch!”, ”Fäll pikar!”, ”Gå på marsch!”.<br />
Stenbock själv ledde den högra kavalleriflygeln och lyckades överraska de<br />
framför hon<strong>om</strong> stående ungerska dragonerna, s<strong>om</strong> kastade sina vapen och flydde<br />
samt drog med sig de övriga skvadronerna.<br />
Infanteriets anfall underlättades härigen<strong>om</strong> i högsta grad och med kanonerna<br />
mellan bataljonerna arbetade sig svenskarna fram med fällda bajonetter och pikar<br />
och k<strong>om</strong> upp på åsen, där danskarna var grupperade. Efter ett segt motstånd<br />
togs byn Wakenstedt och fienden vek västerut.<br />
På den vänstra flygeln, där danskarna hade skydd av skogen blev striderna<br />
mycket hårda och ett tag verkade det s<strong>om</strong> <strong>om</strong> danskarna skulle avgå med<br />
segern på denna del av fronten, men så småning<strong>om</strong> lyckades det dalkarlarna att<br />
bryta motståndet.<br />
Älvsborgsbataljonerna var enligt ”ordre de bataille” grupperade i ”mittens första<br />
linje” eller ”träffen”. <strong>En</strong>ligt en uppgift skulle den ena bataljonen med sin eld<br />
ha bidragit till att det danska kavalleriet på högra flygeln tvangs att vika.<br />
Förlusterna på båda sidor var stora. Danskarna förlorade över 5 000 man<br />
varav <strong>om</strong>kring hälften blev fångar. Sachsarnas förluster uppgick till cirka 850<br />
man medan svenskarna förlorade mellan 1 500 och 1 600 soldater i stupade eller sårade.<br />
Vid Älvsborgs regemente stupade kapten Reuterwall, s<strong>om</strong> var chef för<br />
Norra Kinds k<strong>om</strong>pani, samt sex korpraler och gemene. Kapten Silfversvärd, fyra<br />
underofficerare och 27 korpraler och gemene sårades. Av rullorna verkar det s<strong>om</strong><br />
<strong>om</strong> det var ytterligare fyra meniga s<strong>om</strong> stupade, men det kan möjligen vara fyra<br />
s<strong>om</strong> sårats och s<strong>om</strong> sedan dött av sina sår. S<strong>om</strong> krigsbyte togs 23 fanor och<br />
standar från danskarna.<br />
<strong>En</strong>ligt Otto Mannerfelt i <strong>bok</strong>en ”Kongl. Elfsborgs Regemente” var slaget<br />
vid Gadebusch den sista s k ”rangerade batalj”, s<strong>om</strong> den svenska hären har utkämpat.<br />
Gen<strong>om</strong> segern över danskarna vann Stenbock under en tid det avsedda<br />
målet, att hindra danskarnas och ryssarnas trupper att förena sig med varandra.<br />
Carl Filip Holmqvist<br />
92 INNEHÅLL
Försvaret av Nya Elfsborg<br />
Fästningen<br />
Till mitten av 1600-talet utgjordes Sveriges enda besittning vid västkusten av <strong>om</strong>rådet<br />
närmast Göta älvs mynning. Försvaret av städerna i älvdalen och sjötrafiken<br />
leddes från Elfsborgs slott. Området har alltid varit <strong>om</strong>stritt vilket framgår av att<br />
slottet mer än 40 gånger varit indraget i strider och det finns ingen stad in<strong>om</strong> nuvarande<br />
Sveriges gränser, s<strong>om</strong> varit så ofta hotad eller anfallen s<strong>om</strong> Göteborg. Staden<br />
leder sitt ursprung från de av danskarna brända städerna Nya Lödöse och Karl IX:s<br />
hisingska Göteborg.<br />
Efter Sveriges expansion på västkusten under Karl X fick handeln över Göteborg<br />
stor betydelse. Elfsborgs slott hade under vasaregenterna varit en av Sveriges starkaste<br />
fästningar men det fick förfalla och utdömdes senare då det ej längre ansågs<br />
fylla sin uppgift. Det låg för långt in från älvmynningen för att hindra en blockad av<br />
Göteborgs hamn och de <strong>om</strong>givande bergen blev farliga grupperingsplatser för<br />
belägringsartilleri med dess ökade skottvidder.<br />
Vid danskarnas blockad av Göteborg 1644-45 hade deras flotta ett starkt stöd i<br />
det blockhus s<strong>om</strong> uppfördes på Kyrkogårdsholmen ute i älvmynningen. Det svenska<br />
försvaret hade ingen möjlighet att häva denna blockad och det var endast hotet<br />
<strong>om</strong> den undsättningseskader Louis de Geer utrustade i Holland s<strong>om</strong> fick danskarna<br />
att lämna <strong>om</strong>rådet med hjälp av en tursam frånlandsvind. Blockhuset brändes.<br />
Det stod klart att en ny fästning måste byggas. Efter dåvarande generalkvartermästaren<br />
Johan Wärnskölds förslag beslöts att den nya fästningen skulle byggas på<br />
just Kyrkogårdsholmen och att Elfsborgs slott skulle ”<strong>om</strong>kullkastas och ödeläggas”.<br />
Allt s<strong>om</strong> dög på slottet sås<strong>om</strong> portaler, trappor och huggen sten skulle<br />
bland annat användes på den nya byggnadsplatsen och ”bem:te Slotts namn här efter<br />
varder diriverat in uppå Kyrkogårdsholmen, så att den efter det varder kallad<br />
Nye Elfsborg”.<br />
93 INNEHÅLL
Efter Wärnskölds död 1664 färdigställdes fästningen av Erik Dahlberg. Den k<strong>om</strong><br />
att bestå av fem bastioner förenade med täckta värn. Skilt från huvudverket gen<strong>om</strong><br />
ett smalt sund, s<strong>om</strong> tjänade s<strong>om</strong> båthamn uppfördes på norra, mindre holmen<br />
ett utanverk också detta med täckta gångar. Mitt mellan de två nordliga bastionerna<br />
Nordstjärnan och Hummern uppfördes ett fyrkantigt torn med huvudingång<br />
till själva fästningen. Tredje och fjärde våningarna var anordnade för uppställning<br />
av artilleri med två pjäser på varje sida och i varje våning. I undre delen av tornet inrymdes<br />
kyrkan. Tornet sänktes en våning efter de skador s<strong>om</strong> uppstod under striderna<br />
1719, men är fortfarande den byggnad s<strong>om</strong> är det karaktäristiska i Nya Elfsborgs<br />
siluett.<br />
Stora nordiska kriget<br />
Älvsborgs regemente deltog i belägringen av Fredrikshald 1718. Då Karl XII stupade<br />
och sjukligheten in<strong>om</strong> svenska armén var mycket stor beslöts i krigsråd <strong>om</strong> allmänt<br />
återtåg. Detta fick närmast formen av en panikartad flykt. Regementets nya<br />
dyrbara tross gick till största delen förlorad och gen<strong>om</strong> sjukd<strong>om</strong> och död decimerades<br />
regementet betydligt. Regementet gick till sina rotar med den stridsdugliga delen<br />
vid årsskiftet, och de efterlämnade sjuka anlände i <strong>om</strong>gångar till hemorten under januari<br />
och februari 1719. Ryssar och danskar planlade nu ett allmänt anfall mot<br />
egentliga Sverige. På ostkusten väntades anfall mot huvudstaden av tsar Peters<br />
galärflotta, nybyggd och avsedd för kust- och skärgårdskrig. Den var baserad i<br />
åländska skärgården och utgjorde ett så starkt hot mot östra Sverige att regeringen<br />
var helt upptagen av försvarsproblemen där.<br />
På västkusten visade den danske amiralen Tordenskiold stor aktivitet. Med en<br />
mindre eskader ankrade han på förvåren utanför Nya Elfsborg, och blockerade<br />
Göteborg samt förhindrade k<strong>om</strong>mendör Lars Gathenhielms operationer. Efter förstärkning<br />
av sina stridskrafter avsåg Tordenskiold att erövra Göteborg.<br />
K<strong>om</strong>mendanten i Göteborg, livländaren generalmajoren von Trautwetter, begär<br />
<strong>om</strong>gående förstärkning av Älvsborgs regemente, först med närmast liggande bataljon<br />
och senare med resten.<br />
Betecknande för den desorganisation s<strong>om</strong> då rådde in<strong>om</strong> högsta ledningen är detta<br />
krav, s<strong>om</strong> k<strong>om</strong>mendanten ställer på regementet utöver sina befogenheter. Han<br />
begär därefter och erhåller permission och då ingen ersättare förordnas anmodar<br />
han chefen för Älvsborgs regemente, den gamle enbente krigaren generalmajoren<br />
Johan von Mentzer, att åtaga sig k<strong>om</strong>mendantskapet. Denne anländer i april månad.<br />
Av Älvsborgs regemente detacherades bland annat Redvägs k<strong>om</strong>pani till Karlstens<br />
fästning i Marstrand, och Kinds båda k<strong>om</strong>panier till Nya Elfsborg.<br />
Marstrands fästning anfölls av Tordenskiold och kapitulerade efter några dagars<br />
strider. K<strong>om</strong>mendanten överste Danckwardt blev för uppgivandet av fästningen<br />
dömd till döden och halshuggen och 4 officerare vid k<strong>om</strong>paniet blev ”avdömda med<br />
tjänsten” enär de ej visat ståndaktighet utan stött förslaget till kapitulation.<br />
94 INNEHÅLL
Efter denna framgång i Marstrand koncentrerade Tordenskiold på förs<strong>om</strong>maren<br />
sina stridskrafter till Göta älvs mynning för huvudanfallet mot Nya Elfsborg och<br />
Göteborg.<br />
Nya Elfsborgs besättning<br />
K<strong>om</strong>mendanten på Nya Elfsborg överstelöjtnant Gadde hade begärt och fått<br />
tjänstledighet för hälsans vårdande. I hans ställe utnämndes överstelöjtnanten vid<br />
Älvsborgs regemente Johan Lillie.<br />
Besättningen i övrigt utgjorde enligt ett proviantbesked från 1 juli 1719 <strong>om</strong>kring<br />
350 man.<br />
Södra Kinds k<strong>om</strong>panis kontingent utgjorde 5 officerare, 8 underofficerare, 2 spel<br />
och 77 man. Officerarna var kapten Bökman, löjtnanterna Franke och Rysell samt<br />
fänrikarna von Schwarzenhoff och Hjulberg.<br />
Norra Kinds kontingent utgjorde 4 officerare, 9 underofficerare, 2 spel och 96<br />
man. Officerarna var kapten Belfrage, löjtnanterna Prytz och Lysell samt fänrik<br />
Weinberg.<br />
95 INNEHÅLL
Av krigsfångar från Tyskland hade uppsatts det så kallade Sachsiska regementet<br />
s<strong>om</strong> till fästningen lämnade en kontingent på 85 underofficerare och man. Chefen<br />
för denna avdelning underk<strong>om</strong>mendanten major Gythreij ledde sin trupp med fast hand<br />
och den kämpade tappert. Major Gythreij stupade under anfallet. I övrigt<br />
tjänstgjorde på Nya Elvsborg <strong>om</strong>kring 60 befäl och meniga från artilleri-, fortifikations-<br />
och slottsstaten.<br />
Anfallet<br />
Tordenskiolds eskader bestod av 7 linjeskepp, 2 fregatter, 4 skottpråmar, 2 flytande<br />
batterier samt 6 trängfartyg med en bestyckning av inemot 600 kanoner och 1 800<br />
man infanteri för landstigning.<br />
Fästningen hade sista tiden satts i försvarbart skick och var väl försedd med<br />
ammunition. Däremot hade intet gjorts till förhindrande av eventuella fientliga<br />
landstigningar på de holmar och skär, s<strong>om</strong> låg alldeles inpå fästningen, en brist s<strong>om</strong><br />
upprepade gånger påvisats. Måndagen den 20 juli 1719 inleddes anfallet mot Nya<br />
Elfsborg med att en mindre eskader närmade sig fästningen på Rivöfjord.<br />
På tisdagsaftonen 20 juli bogserades de flytande batterierna och skottpråmarna<br />
samt tre andra fartyg, under skydd av Knippleholmarna och Aspholmarnas skär,<br />
närmare fästningen. Senare landsattes på Aspholmarna (belägna 2 å 300 meter från<br />
fästningen) 30 st 6-pundiga och 4 st 40-pundiga mörsare. Kl 11 på natten öppnade<br />
fienden en våldsam eld mot fästningen. Från svensk sida hade eldgivningen börjats<br />
så snart fienden k<strong>om</strong> in<strong>om</strong> skotthåll.<br />
Efter mörkrets inbrott varpade fienden tre större fartyg gen<strong>om</strong> stora farleden,<br />
under stark beskjutning från fästningen, och öppnade därefter eld.<br />
Men fästningens eld var här så överlägsen, att farygen efter tre timmar måste draga<br />
sig undan för att reparera sina skador, varefter de återvände till sin förra plats i eldlinjen.<br />
Samma natt varpade även fienden från den vänstra flygeln av sin ställning ett<br />
par skottpråmar längs utmed Hisingens strand till närheten av Aspholmarna och<br />
besköt fästningen från detta håll. Kl 8 på torsdag morgon hade Tordenskiold fått<br />
alla sina fartyg placerade enligt anfallsplanen och en jämn eld underhölls därefter<br />
mot fästningen. Verkan av elden började genast göra sig kännbar. Kl 2 sprang ett<br />
krutmagasin i luften, varjämte redan detta dygn nordöstra bastionen Hummern<br />
med bredvidliggande kurtin betydligt skadades. Även kyrkan, där man ännu i väggarna<br />
kan se några fastsittande kanonkulor, k<strong>om</strong>mendantsbyggnaden och barackerna<br />
skadades. Men fienden hade också lidit av elden från fästningen. Flera fartyg<br />
hade skadats och många kanoner gjorts obrukbara.<br />
Vid åttatiden på morgonen avbröt danskarna sin eldgivning. De hade nämligen<br />
iakttagit, att en vit flagga utsatts från fästningen åt göteborgshållet, i själva verket<br />
en signal med begäran <strong>om</strong> understöd.<br />
Tordenskiold, s<strong>om</strong> antog att det gällde dagtingan, skrev ett brev till Lillie, i vilket<br />
han sökte sås<strong>om</strong> förut med Danckwardt locka k<strong>om</strong>mendanten till kapitulation. Lillie<br />
sände brevet oöppnat tillbaka och lät hälsa Tordenskiold, att så länge det fanns<br />
96 INNEHÅLL
kulor och krut på Elfsborg, skulle han fortsätta striden och exemplet från Marstrand<br />
skulle icke förnyas.<br />
Kort efter denna parlamentering kunde man från fästningen se, hur Tordenskiold<br />
lät hissa sin blå amiralsflagg på chefsfartyget och att allt syntes förberedas<br />
till en allmän landstigning och stormning av fästningen. Dessa åtgärder var emellertid<br />
blott spegelfäkteri för att inverka på besättningen. Sedan mörkret inbrutit drog<br />
fienden icke mindre än sex fartyg ur eldlinjen för att reparera dem.<br />
På lilla Aspholmen landsattes däremot på aftonen 4 st 100-pundiga mörsare, den<br />
tidens ”tjocka Bertha”, med 50 man, varjämte en livlig eld underhölls på båda sidor<br />
hela natten.<br />
Före dagningen återtog de reparerade fartygen sin ställning i eldlinjen.<br />
På torsdagsmorgonen lämnade Tordenskiold flottan och begav sig till Marstrand<br />
för att där möta konung Fredrik IV. Befälet lämnade Tordenskiold vid sin avresa<br />
till k<strong>om</strong>mendörkapten Hoppe. Under torsdagen underhölls även ömsesidigt en<br />
jämn kanonad, varvid flera danska fartyg svårt skadades. Danskarna kunde iakttaga,<br />
att svenskarna vid Nya Varvet höll på att utrusta några fartyg och vidtog med<br />
anledning därav vissa försvarsåtgärder.<br />
Fästningen hade lidit mycket av b<strong>om</strong>bardemanget, men alla bräscher reparerades<br />
med skanskorgar, och brukbara kanoner fick ersätta skadade. Bak<strong>om</strong> de för en<br />
stormning farligaste platserna av fästningslinjen uppställdes infanteriet. Särskilt<br />
manskap avdelades att ladda gevären. K<strong>om</strong>mendant och officerare gav varandra<br />
löfte att hellre dö än lämna fästningen i fiendens hand.<br />
Stormningen uteblev dock och de danska fartygen tvingades till ett skyndsamt<br />
återtåg därigen<strong>om</strong>, att på Hisingen i danska eldlinjens vänstra flank under natten<br />
uppförts ett batteri <strong>om</strong> 4 kanoner och en mörsare av översten vid Skaraborgs regemente<br />
Staël von Holstein, s<strong>om</strong> med en bataljon av Skaraborgs regemente förlagts<br />
till Hisingen. Med stora svårigheter hade detta artilleri kunnat föras från Göteborg<br />
över Hisingens otillgängliga berg till Arendal. Men väl framk<strong>om</strong>na var dessa<br />
kanoner avgörande för striden, då de i dagningen öppnade sin eld samtidigt s<strong>om</strong><br />
även eld öppnades från fästningen.<br />
Kl 5 fm började fienden draga sina fartyg ur eldlinjen och avseglade därefter till<br />
Rivöfjorden.<br />
Från Nya Varvet utgick vid denna tid en svensk eskader <strong>om</strong> tre fartyg och anföll<br />
fiendens på Lilla Aspholmen kvarlämnade batteri. Besättningen därstädes undk<strong>om</strong>,<br />
men i svenskarnas händer föll 4 st metallmörsare m m.<br />
Under dessa dygn skall fienden mot fästningen ha skjutit <strong>om</strong>kring 1 000 b<strong>om</strong>ber.<br />
På fästningen stupade förut<strong>om</strong> underk<strong>om</strong>mendanten major Gythreij och en löjtnant<br />
av sachsiska regementet <strong>om</strong>kring 30 man, därav från Älvsborgs regemente 11<br />
man. Från Södra Kinds k<strong>om</strong>pani stupade 923 Ljungman, 933 Mällberg, 949 Frisk,<br />
955 Rosenqvist, 1016 Lånckman samt från Norra Kinds k<strong>om</strong>pani 785 Fröman, 792<br />
Torsk, 859 Bl<strong>om</strong>berg, 864 Löfblad, 870 Br<strong>om</strong>an och 895 Högberg. Sårade blev<br />
<strong>om</strong>kring 70 man. På många ställen in<strong>om</strong> fästningen hade eld uppstått, s<strong>om</strong> dock<br />
lyckligen släckts, men vid dessa eldsvådor uppbrändes en del förråd och persedlar.<br />
97 INNEHÅLL
Förunderligt nog saknar man alla underrättelser <strong>om</strong> enstaka detaljer från fästningens<br />
försvar. Ett undantag utgör följande berättelse <strong>om</strong> bataljonspredikanten vid<br />
Älvsborgs regemente, Johan Lysell (sedermera kyrkoherde i Kungsäter), då det <strong>om</strong><br />
hon<strong>om</strong> säges i hans personalier (1767), att han under belägringen hade ”sitt ställe i<br />
kyrkan, att bevaka bönestunderna och sköta de sjuka, s<strong>om</strong> dit samlats, med tröst<br />
och Herrans nattvard. Änskönt fiendens kulor och b<strong>om</strong>ber liks<strong>om</strong> haglade ned och<br />
hoptals flögo gen<strong>om</strong> kyrkans fönster och dörrar, blev dock prästen på sitt rum roligt<br />
stilla och gjorde det hon<strong>om</strong> ålagt var”.<br />
Lillie erhöll mycket beröm för sitt välförhållande vid detta tillfälle. Då drottning<br />
Ulrika Eleonora mottog underrättelse <strong>om</strong> striden, utfärdade hon för Lillie förut<strong>om</strong><br />
fullmakt s<strong>om</strong> överste i armén ett friherrebrev och tillskrev hon<strong>om</strong> ytterligare<br />
egenhändigt ett tacksamhetsbrev.<br />
Claes Sprakarn<br />
98 INNEHÅLL
Älvsborgare i strid<br />
Här nedan lämnas en förteckning över slag, träffningar och episoder i vilka älvsborgarna<br />
deltagit.<br />
I förteckningen görs följande hänvisningar:<br />
1) Namnet finns på regementets fana av år 1858<br />
2) Namnet angivet i betänkande s<strong>om</strong> för I 15 berättigat segernamn<br />
3) Namnet upptaget bland namninskrifterna i officersmässen i Fristad<br />
4) Namnet upptaget bland namninskrifterna i officersmässen i Borås<br />
5) Namnet upptaget bland namninskrifterna på minnesstenen vid I 15 Borås<br />
6) Namnet upptaget bland namninskrifterna i officersmässen Älvsborgssalen<br />
7) Namnet upptaget på förlusttavlorna på regementet<br />
8) Namnet upptaget på minnesstenen i Fristad<br />
Datum Krig Stridsplats Stridens art Anteckningar<br />
1626 Sverige-Polen Mewe Stormning av 4) 5)<br />
11/9 ställning<br />
1627 ” Käsemark Erövring av 4)<br />
4/7 skans<br />
1627 ” Dirschau Renkonterstri- 3) 4) 5)<br />
7-8/8 der i anslutn Händelsen skildrad<br />
till fältläger på s. 28.<br />
1627 ” Guttstadt Stormning av 4)<br />
okt stad<br />
1627 ” Wormditten Stormning av 4)<br />
okt stad<br />
1639 Demmin Erövring av<br />
3/3 befäst ort<br />
1639 ” Dömitz Erövring av 3)<br />
22/9 fäste<br />
99 INNEHÅLL
Datum Krig Stridsplats Stridens art Anteckningar<br />
1632 30-åriga kri- Lützen Slag 2) 4) 5)<br />
6/11 get, svenskt i Sachsen Se under<br />
deltagande Breitenfeld<br />
1630-1648<br />
1639 ” Breitenfeld Slag 2) 4) 5)<br />
i Sachsen Älvsborgarna<br />
uppsatte tillsammans<br />
med andra<br />
förband stridsenheter.<br />
Exakta<br />
förloppet för<br />
älvsborgarnas<br />
del f n ej utklarat.<br />
1641 Bergen Mindre strid<br />
8/12 vid Elbe<br />
1642 ” Gross Glogau Erövring 3) 4)<br />
24/4 i Böhmen av förrådsfästning<br />
1642 ” Schweidritz Fältslag<br />
21/5<br />
1642 ” Friedland Stormning<br />
27/9 av staden<br />
1642 ” Leipzig Slag 1) 3) 4) 5) 8)<br />
23/10 Händelsen skildrad<br />
på s. 81.<br />
1645 ” Jankow Slag 2) 3) 4) 5) 6) 8)<br />
24/2 i Böhmen Två älvsborgsk<strong>om</strong>panier,<br />
de enda<br />
svenska förbanden<br />
i staden.<br />
Händelsen skildrad<br />
på s. 68.<br />
1648 ” Winsheim Erövring 3)<br />
3/3 i södra av stad<br />
Tyskland<br />
100 INNEHÅLL
Datum Krig Stridsplats Stridens art Anteckningar<br />
1648 30-åriga kri- Prag Strid i Detaljer för<br />
okt get i Böhmen förorter- älvsborgarnas del<br />
na och på ej bekanta.<br />
bron vid Vid 30-åriga kristaden<br />
gets slut stod<br />
alltså älvsborgare<br />
i Böhmen.<br />
1655 Polen Krakow Mindre strid<br />
nov under Karl X<br />
Gustavs<br />
fälttåg<br />
1659 Sverige - Danziger- Försvar av 3)<br />
17/9 - Branden- haupt skans Händelsen skildrad<br />
21/12 burg på s. 35.<br />
1660 Danmark – Halden i Belägring av 3)<br />
14/1 - Norge Norge befäst stad Händelsen skildrad<br />
23/2 på s. 36.<br />
1705 Det stora Retusari Landstigning 3) 6) 7)<br />
15/7 nordiska i Finska från flottar Över 100 man<br />
kriget viken förlorades vid<br />
1700-1721 landsättning.<br />
Händelsen skildrad<br />
på s. 69.<br />
1706 Viborg Amfibieföre- Försök till<br />
13/10 Ryssland tag med 200 undsättning av<br />
man i 2 espingar Viborg.<br />
(stora 34 stupade.<br />
roddbåtar). Händelsen skildrad<br />
på s. 39.<br />
101 INNEHÅLL
Datum Krig Stridsplats Stridens art Anteckningar<br />
1710 Danmark Helsingborg Slag 1) 2) 3) 4)<br />
28/2 5) 6) 7) 8)<br />
Älvsborgarnas<br />
största stridsinsats<br />
i ett<br />
slag. 2 bat deltog.<br />
107 stupade.<br />
Fanan gen<strong>om</strong>borrad<br />
av mer än<br />
30 skott.<br />
Händelsen skildrad<br />
på s. 84.<br />
1712 ” Gadebusch i Slag 1) 3) 4) 5)<br />
20/12 norra 7)<br />
Tyskland Svenska arméns<br />
sista rangerade<br />
batalj (d v s<br />
kavalleri<br />
<strong>om</strong>ger en center<br />
av infanteri).<br />
7 älvsborgare<br />
stupade.<br />
Händelsen skildrad<br />
på s. 88.<br />
1713 ” Coldenbüttel Återtågs- Under övlt<br />
1/2 7 mil väster strids Lillies befäl,<br />
Kiel vid förluster<br />
Nordsjökusten obekanta.<br />
1715 ” Stralsund Sjöslag 7) 100 älvs-<br />
28/7 borgare tjänstgjorde<br />
på<br />
flottan.<br />
6 älvsborgare<br />
stupade.<br />
102 INNEHÅLL
Datum Krig Stridsplats Stridens art Anteckningar<br />
1716 Danmark- Fredrikshald Blixtanfall 3)<br />
10/3 Norge Oslo mot Norge, I ”Gamla byn i<br />
(Christiania) belägring Christiania”.<br />
av Akershus Händelsen skildrad<br />
på s. 72.<br />
Belägring av<br />
Akershus.<br />
Förluster 10<br />
man, överste von<br />
Mentzer sårad.<br />
1718 ” (Sundsborg) Fi överfall Älvsborgare<br />
14/8 norra (ej träffning) deltog i den<br />
Idefjorden berömda<br />
transporten<br />
av örlogsfartyg<br />
över<br />
land till<br />
Idefjorden.<br />
Vid ett överfall<br />
stupade<br />
4 man.<br />
Händelsen skildrad<br />
på s. 45.<br />
1718 ” Fredriksten Belägring av Kulknappen<br />
20 - fästningen. med legenden<br />
30/11 Älvsborgare från Örby <strong>om</strong><br />
i avsnittet Karl XII:s<br />
där Karl XII dödsprojektil<br />
stupade s<strong>om</strong> nu förvaras<br />
på<br />
Varbergs fästning.<br />
Händelsen skildrad<br />
på s. 46.<br />
1719 ” Nya Älvsborg Försvar av 3) 4) 5) 8)<br />
20 - vid Göteborg fästningen N. o S. Kinds<br />
23/7 mot k<strong>om</strong>panier.<br />
Tordenskjolds Händelsen skildrad<br />
anfall på s. 93.<br />
103 INNEHÅLL
Datum Krig Stridsplats Stridens art Anteckningar<br />
1758 Preussen Gustow väster Träffning Älvsborgarna<br />
18/11 Stettin undgick att<br />
sättas in.<br />
Fänrik<br />
Stjernhof<br />
stupade.<br />
1759 ” Grosses Frische Besättning på Älvsbogsbat för-<br />
10/9 haff gevärskader luster 3 man döda<br />
enstaka sårade.<br />
Händelsen skildrad<br />
på s. 50.<br />
16/9 ” Wollin Älvsborgsbat förluster<br />
4 döda ett<br />
tiotal sårade.<br />
1760 Europeiska Anfall mot 2 stupade.<br />
28/1 sjuårskriget bron över 10 sårade.<br />
mot Preussen Peene.<br />
Manöverkrig<br />
1760 ” Passewalk Utfall under Förluster<br />
3/10 i P<strong>om</strong>mern försvarsstrid 128 fångar (utväxl<br />
del av bat 15 döda senare),<br />
avskuren 48 sårade.<br />
Händelsen skildrad<br />
på s. 50.<br />
1761 ” Neusand Träffning Grenadjärk<strong>om</strong>mende-<br />
18/9 ring ur älvsborgsbat<br />
deltog i en<br />
träffning.<br />
1 stupad.<br />
1762 ” Neu Kahlen Anfall mot 3) 5) 7) 8)<br />
2/1 höjd 2 kanoner erövras,<br />
dessas ersättare<br />
nu utanför kanslihuset<br />
i Borås.<br />
Även älvsborgare<br />
deltog.<br />
Händelsen skildrad<br />
på s. 72.<br />
104 INNEHÅLL
Datum Krig Stridsplats Stridens art Anteckningar<br />
1788 Ryssland Hogland Sjöslag 5)<br />
17/7 215 älvsborgare<br />
bemanning på linjeskepet<br />
Gustav<br />
Adolf. Inga förluster.<br />
Vid en senare<br />
expedition grundstötte<br />
skeppet och<br />
besättningen<br />
blev tillfångatagen.<br />
71 man dog i fångenskapen.<br />
Händelsen skildrad<br />
på s. 76.<br />
1789 Sverige - Kaipiais Anfall mot Livbat<br />
15/7 Ryssland i Finland ryskt vin- förluster 7 stupade<br />
terkvarter 2 sårade.<br />
Händelsen skildrad<br />
på s. 76.<br />
1789 ” (Anjala) Ställnings- 1 stupad<br />
krig, artille- älvsborgare.<br />
rield över<br />
älven (ej<br />
någon träffning)<br />
1790 ” Peretimäki Motstånd under Andra bat.<br />
5/5 major v Utfall Major v Utfall<br />
med bl a 60 fick svärdsorden.<br />
älvsborgare. Fältväbel<br />
Bobeck och soldaterna<br />
Quick,<br />
Öster och Sundholmtapperhetsmedalj.<br />
Öster fick båda<br />
låren gen<strong>om</strong>skjutna<br />
och ett<br />
bajonettstygn<br />
i bröstet men<br />
överlevde och<br />
var i tjänst<br />
till 1815.<br />
105 INNEHÅLL
Datum Krig Stridsplats Stridens art Anteckningar<br />
1790 Sverige - Keltis Anfall mot Livbat förlus-<br />
19/5 Ryssland ryskt vinter- ter var 4 stukvarter<br />
pade 6 sårade.<br />
Händelsen skildrad<br />
på s. 77.<br />
1790 ” (Svensksund) Sjöslag Älvsborgarna<br />
10/7 var ej med i<br />
slaget, en förlust<br />
har dock<br />
antecknats vid<br />
Svensksund.<br />
1807 Frankrike Ehnenhorst Strid under Älvsborgsjägare<br />
28/1 (Napoleon- i N Tyskland tillbaka- under löjtnant<br />
krigen) ryckning Frese.<br />
Lovord i stridsrapporten.<br />
1807 ” Frankenfronten Utfall mot Regementets<br />
12/2 vid Stralsund mindre be- jägare 2 döda<br />
fästning 38 sårade<br />
1807 ” Kettenhagen Utfall mot 3) 5)<br />
14/3 vid Stralsund fransk redutt Älvsborgsbat<br />
förluster, batch<br />
övlt Bokman.<br />
58 stupade,<br />
60-tal sårade,<br />
40 fångar.<br />
Händelsen skildrad<br />
på s. 78.<br />
1809 Norge Gäddelund i Förpoststrid Älvsborgarnas<br />
norra Bohuslän jägare drevs<br />
tillbaka under<br />
strid.<br />
Förlust<br />
4 stupade<br />
11 sårade<br />
106 INNEHÅLL
Datum Krig Stridsplats Stridens art Anteckningar<br />
1813 Norge Dessau Anfall mot 3) 5)<br />
26/9 11 mil sydväst staden 1. bataljonen<br />
Berlin strid vid anfallstrupp<br />
stadsporten överraskades<br />
av kartescheld.<br />
4 döda<br />
52 sårade<br />
Händelsen skildrad<br />
på s. 57.<br />
1815 ” Fredrikshald Händelsen skildrad<br />
jan på s. 60.<br />
Sveriges<br />
sista krig.<br />
Tor Backlund<br />
Stridsplatsernas markering på kartan<br />
(s. 108, 109)<br />
1 Anjala 1789 18 Gross Glogau 1642 35 Neusand 1761<br />
2 Bergen 1641 19 Gustow 1758 36 Nya Älvsborg 1719<br />
3 Breitenfeld 1639 20 Guttstadt 1627 37 Passewalk 1760<br />
4 Coldenbüttel 1713 21 Gäddelund 1809 38 Peene 1760<br />
5 Danzigerhaupt 1659 22 Halden 1660 39 Peretimäki 1790<br />
6 Demmin 1639 23 Helsingborg 1710 40 Prag 1648<br />
7 Dessau 1813 24 Hogland 1788 41 Retusari 1705<br />
8 Dirschau 1627 25 Jankow 1645 42 Schweidritz 1642<br />
9 Dömitz 1639 26 Kaipiais 1789 43 Stralsund 1715<br />
10 Ehrenhorst 1807 27 Keltis 1790 44 Sundsborg 1718<br />
11 Frankenfronten 1807 28 Kettenhagen 1807 45 Svensksund 1790<br />
12 Fredrikshald 1716 29 Krakow 1655 46 Viborg 1706<br />
13 Fredrikshald 1815 30 Käsemark 1627 47 Winsheim 1648<br />
14 Fredriksten 1718 31 Leipzig 1642 48 Wollin 1759<br />
15 Friedland 1642 32 Lützen 1632 49 Wormditten 1627<br />
16 Gadebusch 1712 33 Mewe 1626<br />
17 Grosses Frische Haff 1759 34 Neu Kahlen 1762<br />
107 INNEHÅLL
4<br />
10<br />
12-13 22<br />
14<br />
44<br />
21<br />
36<br />
23<br />
38<br />
2<br />
Berlin<br />
7<br />
3<br />
32 31<br />
18<br />
Prag<br />
40<br />
42<br />
25<br />
29<br />
Warschava<br />
Stridsplatser norrut.<br />
Reval<br />
108 INNEHÅLL<br />
39<br />
26<br />
27<br />
1<br />
45<br />
24<br />
46<br />
41
9<br />
16<br />
47?<br />
32<br />
28<br />
34<br />
11 10 43 38<br />
6 48<br />
1535<br />
17<br />
37<br />
19<br />
7<br />
3<br />
31<br />
Berlin<br />
Donau<br />
Prag<br />
40<br />
25<br />
18<br />
42<br />
Wien<br />
Oder<br />
Stridsplatser söderut.<br />
8<br />
5<br />
30<br />
33<br />
Weichsel<br />
49<br />
20?<br />
Warschava<br />
109 INNEHÅLL<br />
29
Mössa m/1886<br />
Gåva av överstelöjtnant<br />
N . Åkerhielm.<br />
110 INNEHÅLL
Regementets flyttning<br />
från Fristad hed till Borås<br />
Våren 1914 hade arbetet med regementets nya kaserner i Borås framskridit så<br />
långt att man kunde förutse att 1914 skulle bli det sista året för regementet på Fristad<br />
hed. Tidpunkten för förflyttningen kunde dock ännu icke bestämmas, men man<br />
hoppades att få göra flyttningen i lugn och ro vintern 1914-1915, då ingen utbildning<br />
störde flyttningen. Inryckningen till rekrytmötet ägde rum i april och utbildningen<br />
av årsklassen startade i vanlig ordning. Idyllen Fristad hed existerade<br />
fortfarande, men den skulle snart k<strong>om</strong>ma att brytas. Vid den politiska horisonten<br />
började under s<strong>om</strong>maren mörka moln stiga upp. I augusti k<strong>om</strong> urladdningen. Första<br />
världskriget bröt ut och detta k<strong>om</strong> att i högsta grad sätta sin prägel på arbetet på<br />
Fristad hed sens<strong>om</strong>maren 1914.<br />
Beredskapen var vid den tiden låg. Utbildningen särskilt av de äldre årsklasserna<br />
var bristfällig och någon vinterutbildning av förbanden hade icke ägt rum. Det var<br />
därför nödvändigt att inkalla de äldre årsklasserna för att friska upp deras militära<br />
kunnande och för att bibringa dem nödtorftig vinterutbildning. Först därefter kunde<br />
förbanden vid en eventuell mobilisering anses vara fältdugliga.<br />
Baracker och lägerhyddor på Fristad hed var icke avsedda för vinterförläggning.<br />
Därför beslöt man att kasernbygget i Borås skulle påskyndas så att den utbildning<br />
av äldre årsklasser, s<strong>om</strong> skulle påbörjas hösten 1914, kunde förläggas dit. Detta<br />
lyckades och den 6 oktober 1914 hade arbetet med kasernerna framskridit så långt,<br />
att förflyttningen av regementet kunde verkställas.<br />
Att flytta ett helt infanteriregemente med alla förråd och övrig utrustning är ingen<br />
lätt sak och kräver ett avsevärt förberedelsearbete <strong>om</strong> det skall gå friktionsfritt. Förberedelsearbetet<br />
k<strong>om</strong> dock att i avsevärd grad störas av att delar av regementet (de<br />
så kallade skyddstrupperna) samtidigt mobiliserades. De s<strong>om</strong> i första hand svarade<br />
111 INNEHÅLL
Uppställningsplatsen på Fristad hed.<br />
för förberedelsearbetet och organiserade flyttningen var regementskvartermästaren<br />
kaptenen (sedermera överstelöjtnanten) Carl Grevillius, regementsintendenten kapten<br />
Medin och förrådsförvaltaren löjtnant Hanell. Det var ett förnämligt arbete s<strong>om</strong><br />
dessa utförde isynnerhet s<strong>om</strong> det, s<strong>om</strong> nyss framhållits, k<strong>om</strong> att utföras under synnerligen<br />
försvårande <strong>om</strong>ständigheter.<br />
Bilismen i Sverige hade ännu icke nått någon större <strong>om</strong>fattning. Särskilt tillgången<br />
på lastbilar var ringa. Regementet ägde ännu icke någon bil. Biltransport av<br />
förråd och övrig utrustning kunde således icke äga rum. För transport från Fristad<br />
till Borås måste järnvägen anlitas. Stickspåret från Borås nedre station till regementets<br />
lastkaj hann bli färdigt tills flyttningen skulle börja så att godsvagnarna kunde<br />
köras direkt ut till regementet. Från förrådet i Fristad till järnvägsstationen samt<br />
från stickspåret upp till kasernerna i Borås fick godset antingen köras med häst eller<br />
bäras. Härför erfordrades en betydande handräckningsstyrka. Detta föranledde att<br />
regementet under tiden närmast före flyttningen huvudsakligen k<strong>om</strong> att ägna sig åt<br />
handräckningstjänst till förfång för utbildningen. Årets regementsmöte pågick nu.<br />
Till detta var förut<strong>om</strong> rekrytklassen de två närmast äldre årsklasserna inkallade.<br />
Det var således en betydande styrka, s<strong>om</strong> stod till förfogande. Flyttningen av<br />
gevärsförrådet tillgick så att hela regementet marscherade in till Borås varvid varje<br />
man bar två gevär. Hela förrådsförflyttningen skedde planenligt och var i huvudsak<br />
avslutad dagen före inmarschen.<br />
Till hugfästande av minnet av regementets förläggning till Fristad hed beslöts att<br />
resa en minnessten. Den utgöres av ett stort grovhugget block av svart granit. Ste-<br />
112 INNEHÅLL
nen <strong>om</strong>gives av 12 mindre stenar symboliserande regementets 12 k<strong>om</strong>panier. Stenarna<br />
sammanbands med en grov järnkätting symboliserande sammanhållningen in<strong>om</strong> regementet.<br />
Minnesstenen samt de <strong>om</strong>givande mindre stenarna skänktes av löjtnanten<br />
(sedermera majoren) Sigge Bagge. Konstnären kaptenen (sedermera majoren)<br />
Lars Wilhelm Kylberg gjorde skisserna till regementets vapen samt inskriptionen på<br />
stenen. Minnesstenen restes mitt framför järnvägsstationen och en björkallé planterades<br />
från stenen fram till stations<strong>om</strong>rådet. <strong>En</strong>är heden är platt, där stenen skulle<br />
stå, beslöt man att anlägga en kulle på vilken stenen skulle resas. Uppdraget att anlägga<br />
kullen uppdrogs åt överstelöjtnanten Thorell. Han var mycket intresserad av<br />
detta arbete och övervakade det i minsta detalj. När kullen var färdig lät han lägga<br />
ut matjord över hela kullen samt beså den med gräsfrö. Sedan anbefallde han ett par<br />
gamla stamkorpraler att dagligen vattna hela kullen. <strong>En</strong>är s<strong>om</strong>maren 1914 var<br />
mycket torr och varm var hela heden brunbränd men kullen, s<strong>om</strong> flitigt vattnades,<br />
lyste grön mitt i allt det bruna. Därför döptes den till ”gröna kullen”.<br />
Den 6 oktober 1914 var en vacker höstdag. Den gamla heden och de <strong>om</strong>givande<br />
höjderna framträdde i all sin skönhet. Det var s<strong>om</strong> naturen själv ville bidraga till att<br />
göra denna avskedsstund vacker och minnesrik. Alla kände vi dock ett stort vemod.<br />
Vi visste att med denna minnesstund var ett skede i regementets gamla ärorika<br />
historia avslutat.<br />
Omedelbart efter reveljen tömdes alla madrasser. Varje man fick packa sin ränsel<br />
med madrass- och putvar samt två lakan och två filtar. Ränseln blev rätt tung, ty<br />
kronans filtar var icke av det lättaste slaget.<br />
Tidigt på morgonen anlände ett välbesatt extratåg från Borås. Det var gamla älvsborgare,<br />
f d fast anställda och värnpliktiga, s<strong>om</strong> ville vara med vid regementets avsked<br />
från Fristad hed. Kl 8.30 ställde regementet upp i öppen fyrkant framför minnesstenen.<br />
Honnörsvakten utgjordes av de två äldsta kaptenerna Ekermann och<br />
Erasmie, de två äldsta fanjunkarna Jacobsson och Hagström samt åtta äldre indelta<br />
distinktionskorpraler, en från vardera av de åtta stamk<strong>om</strong>panierna, nämligen<br />
93/Liv Liden, 33/2 Skoog, 68/3 Sundén, 125/4 Renström, 62/5 Högberg, 91/6<br />
Haglund, 3/7 Hernqvist och 33/8 Östberg. De i honnörsvakten ingående officerarna<br />
och underofficerarna stod uppe på kullen på ömse sidor <strong>om</strong> minnesstenen. Distinktionskorpralerna<br />
stod nedanför kullen fyra på vardera sidan <strong>om</strong> densamma. Mitt<br />
framför minnesstenen stod regementets fana förd av underlöjtnanten (sedermera<br />
översten) Fredrik Grevillius samt regementspastorn Henrik Mellén. <strong>En</strong> stor skara<br />
ortsbor hade slutit upp vid minnesstenen för att bevittna avskedsceremonien. Sedan<br />
regementschefen överste Erik Lagercrantz mottagit regementet blottades fanan och<br />
regementspastor Mellén höll korum. Därefter talade regementschefen och bjöd<br />
täckelset över minnesstenen falla. Musikkåren spelade ”Hör oss Svea” varefter<br />
regementschefen utbragte ett leve för Konungen följt av kungssången, s<strong>om</strong> sjöngs<br />
unisont.<br />
Regementet avmarscherade till sin ordinarie uppställningsplats framför lägervakten.<br />
Under det regementet ”skyldrade gevär” och musikkåren blåste paradmarsch<br />
113 INNEHÅLL
Marsch mot de nya kasernerna den 6 oktober 1914.<br />
114 INNEHÅLL
Parad för fanan den 6 oktober 1914.<br />
115 INNEHÅLL
halades den tretungade flaggan för sista gången på Fristad hed. Därmed var högtidligheten<br />
på Fristad hed slut och kl 9.30 avmarscherade regementet efter förbimarsch<br />
vid minnesstenen till Borås. Extratåget återvände till Borås så att de f d älvsborgarna<br />
kunde vara med vid högtidligheten på Stora torget.<br />
Marschen till Borås skedde med sedvanliga raster. Den var rätt ansträngande<br />
enär dagen var varm och ränseln tung. När täten k<strong>om</strong> i<br />
höjd med Borås övre station gjordes långrast varvid marschdammet borstades<br />
bort och klädseln ordnades. Från övre stationen gick marschen till Västerlånggatan<br />
där regementet delades i två kolonner. Den ena marscherade Stora Brogatan<br />
och den andra Torggatan fram till Stora torget, där kolonnerna gjorde halt framför<br />
rådhuset. Framför den ena kolonnen fördes regementets fana och framför den<br />
andra kolonnen marscherade musikkåren företrädd av turkiska spelet. Musikkåren<br />
spelade under inmarschen på Stora torget regementets marsch. Officerskåren ställde<br />
upp framför regementets front. <strong>En</strong>dast yngste subalternen vid varje k<strong>om</strong>pani stannade<br />
kvar vid k<strong>om</strong>paniet. <strong>En</strong>är författaren av dessa rader var näst yngste underlöjtnanten<br />
vid regementet och dessut<strong>om</strong> var placerad vid 12. k<strong>om</strong>paniet k<strong>om</strong> han att<br />
stå längst bort på torget. Detta gjorde att han icke kunde höra så mycket av vad s<strong>om</strong><br />
sades på rådhustrappan. Någon högtalaranläggning existerade icke på den tiden.<br />
Uppe på rådhustrappan stod borgmäste Jonas Boberg i spetsen för magistraten<br />
samt stadsfullmäktige. Nedanför trappan stod PB-kören och allmänna sångföreningen<br />
under ledning av musikdirektör Viktor Lundqvist. Körerna sjöng<br />
”Vårt land”. Därefter talade borgmästaren och regementschefen. (Talen finns återgivna<br />
i Borås Tidning 7/10 1914.) Körerna sjöng ”Hör oss Svea”. Därefter utbragte<br />
regementschefen ett leve för Konungen och Fäderneslandet följt av ”Du gamla du<br />
fria”, s<strong>om</strong> sjöngs unisont. Därmed var högtidligheten på Stora torget slut och regementet<br />
avmarscherade Stora Brogatan – Varbergsvägen – Regementsgatan till sin<br />
nya kasern i Borås.<br />
Inmarschen på kaserngården skedde gen<strong>om</strong> norra kanslihusgrinden. Regementet<br />
ställde upp på kaserngården med front mot kanslihuset. Under det att regementet<br />
”skyldrade gevär” och musikkåren blåste paradmarsch hissades den tretungade flaggan<br />
för första gången på kanslihusets flaggstång. Regementets fana troppades och<br />
k<strong>om</strong>panierna marscherade till sina respektive förläggningslokaler.<br />
Ett nytt skede i regementets historia hade börjat.<br />
Einar Sundler<br />
116 INNEHÅLL
K<strong>om</strong>panichef på 1910-talet<br />
Under perioden från september 1915 till våren 1918, d v s i <strong>om</strong>kring två och ett<br />
halvt år, tjänstgjorde jag vid Kungl Älvsborgs regemente i Borås efter att tidigare ha<br />
tillhört generalstaben i Stockholm. Större delen av tiden vid I 15 var jag placerad<br />
s<strong>om</strong> chef för Norra Kinds (6.) k<strong>om</strong>pani, förlagt på andra våningen i kasern II.<br />
I samma kasern var förlagda 5., 7. och 8. k<strong>om</strong>panierna, med kaptenerna Winroth,<br />
Österlöf och Eriksson s<strong>om</strong> k<strong>om</strong>panichefer. Bataljonschef var majoren Bernt<br />
Nilsson, s<strong>om</strong> varit med redan på den indelta tiden. Mitt starkaste minne av Nilsson<br />
var hans utpräglade sinne för ordning och reda, s<strong>om</strong> satte sin prägel på bataljonen<br />
i dess helhet.<br />
Regementschef var först överste Lagercrantz och sedermera – efter dennes hastiga<br />
bortgång – överste Silfverswärd. Lagercrantz avled under pågående fälttjänstövning<br />
hösten 1916 i trakten av Laske-Vedum. Jag var själv närvarande vid hans<br />
dödsbädd. Mitt k<strong>om</strong>pani gick s<strong>om</strong> regementsreserv, och överste Lagercrantz red<br />
på sin häst ett stycke framför k<strong>om</strong>paniet. Plötsligt såg jag, hur han höll in hästen,<br />
satt av och föll <strong>om</strong>kull på vägen intill hästen. Jag, k<strong>om</strong>paniadjutanten Hagberg och<br />
spelet Bengtsson skyndade till och bar in regementschefen i en närbelägen byggnad.<br />
Han var då alltjämt vid liv, höll min hand med sin ena hand och grep tag<br />
<strong>om</strong> min visselpipa med den andra. Han förlorade hastigt medvetandet och avled,<br />
trots våra upplivningsförsök.<br />
Överste Lagercrantz begravdes i Caroli kyrka den 9 oktober. Ett honnörsk<strong>om</strong>pani<br />
paraderade, och förut<strong>om</strong> officerare, underofficerare och underbefäl var femton<br />
värnpliktiga per k<strong>om</strong>pani uttagna att närvara i kyrkan.<br />
Överste Lagercrantz var i första hand truppkarl och höll s<strong>om</strong> sådan styvt på<br />
ordning, reda och disciplin. Han brukade ofta infinna sig tidigt vid regementet,<br />
117 INNEHÅLL
Landstormsmän går kasernvakt i krigstid.<br />
bl a för att kontrollera att k<strong>om</strong>panichefer och övrigt befäl fanns på plats i rätt tid.<br />
Överhuvudtaget minns jag hon<strong>om</strong> s<strong>om</strong> en mycket drivande kraft.<br />
Överste Silfverswärd höll också på disciplinen men hade ett mera försynt och sirligt<br />
sätt än sin företrädare. Vid ett tillfälle utbröt matstrejk, vilket föranledde Silfverswärd<br />
att kalla till regementsrapport. Härvid yttrade han stillsamt: ” Det är tråkigt,<br />
att manskapet har så dålig aptit. Det måste bero på otillräcklig motion”.<br />
Därpå lät han blåsa larm, ställde upp hela regementet med full utrustning och gen<strong>om</strong>förde<br />
en tvåmilamarsch. Efter hemk<strong>om</strong>sten från denna smakade middagsmålet<br />
gott i matsalen.<br />
K<strong>om</strong>paniadjutant under mina år vid Norra Kinds k<strong>om</strong>pani var fanjunkaren<br />
Hagberg, en skicklig underofficer s<strong>om</strong> var mig till stor nytta. Hagberg höll ordning<br />
och reda på truppen, inte minst efter tjänstens slut. Han bodde nämligen i underofficersbostaden<br />
i kasern i <strong>om</strong>edelbar anslutning till själva k<strong>om</strong>paniförläggningen<br />
och ingrep alltid med kraft, <strong>om</strong> det var bråk eller andra störningar. Hagberg<br />
hade också god ordning på sitt k<strong>om</strong>paniförråd och såg alltid till att truppen<br />
var väl utrustad. Till sin hjälp hade han bl a en indelt s<strong>om</strong> dagkorpral.<br />
Plutonbefälet vid k<strong>om</strong>paniet hade delvis varit med redan på den indelta tiden.<br />
Bland plutoncheferna märktes subalternofficerare s<strong>om</strong> Odqvist, Sundler, Ander<br />
och Mårtensson m fl. På grund av de talrika k<strong>om</strong>menderingarna ut<strong>om</strong> regementet<br />
var befälstillgången vid k<strong>om</strong>panierna i regel knapp. 1915 anmälde regementschefen<br />
till arméfördelningschefen, att det endast fanns 7-8 befäl per k<strong>om</strong>pani,<br />
k<strong>om</strong>panichef och k<strong>om</strong>paniadjutant frånräknade.<br />
118 INNEHÅLL
Överste Lagercrantz.<br />
De värnpliktiga var till huvudsaklig del landsortspojkar, villiga och lätthanterliga.<br />
Problembarnen var få. S<strong>om</strong> k<strong>om</strong>panichef hade jag befogenhet att själv sätta<br />
soldater i arresten vid grövre förseelser. Saken anmäldes sedan till regementschefen,<br />
s<strong>om</strong> ådömde straff eller hänsköt saken till krigsrätt.<br />
Antalet sjukd<strong>om</strong>sfall bland k<strong>om</strong>paniets värnpliktiga var ringa. Regementsläkaren<br />
– under mina första år vid I 15 A I H Nyqvist, därefter K M Wahlstedt – klemade<br />
inte med patienterna utan hade samma inställning s<strong>om</strong> truppbefälet till onödiga<br />
sjukhusbesök. Jag minns särskilt ett fall med en värnpliktig s<strong>om</strong> fuskade med<br />
feberterm<strong>om</strong>etern. Han sändes direkt till arresten av regementsläkaren själv.<br />
Den nuvarande sjukhusbyggnaden blev färdigställd ett par år senare än kasernetablissementet<br />
i övrigt. Under tiden utnyttjades Kristiansfält provisoriskt s<strong>om</strong><br />
sjukhus. Inflyttningen i det nybyggda sjukhuset ägde rum s<strong>om</strong>maren 1916, under<br />
regementsläkarens ledning.<br />
För att överhuvudtaget få lov att lämna kasern under fritid måste de värnpliktiga<br />
ha permission för varje särskilt tillfälle och kunde alltså inte fritt k<strong>om</strong>ma och gå<br />
efter tjänstens slut s<strong>om</strong> i våra dagar. Tjänsten pågick även på lördagar, både förmiddag<br />
och eftermiddag.<br />
I dagordningen ingick fyra måltider: första frukost kl 06.30, andra frukost kl<br />
09.00, middag kl 14.00 och aftonmål kl 18.45. Man åt bordsvis i manskapsmatsalen<br />
under ledning av en bordsbefälhavare. Maten sattes fram på varje bord och fördelades<br />
av bordsbefälhavaren. Köksföreståndare var en fanjunkare eller sergeant,<br />
119 INNEHÅLL
Värnpliktig kökshandräckning.<br />
och maten tillreddes av manlig kökshandräckning, s<strong>om</strong> delvis utgjordes av indelta<br />
soldater.<br />
Under fälttjänstövningar o d hade man ingen kokvagn, utan maten lagades halvtroppvis<br />
i de burna kokkärlen över eld i grävda kokgropar. Kokkärlen var delvis av<br />
den gamla runda typen, tillverkade av koppar. Förläggning skedde i hopknäppbara<br />
fyramannatält, utan möjlighet till uppvärmning. Under fälttjänstgöringar o d byggde<br />
man i stället skärmskydd av tältdelarna och tände öppna eldar framför skärmskydden.<br />
Rekryterna ryckte in på hösten. Utryckning skedde först efter regementsmötet<br />
året därpå. In- och utryckning skedde inte s<strong>om</strong> nu gen<strong>om</strong> enskild färd, utan under<br />
ledning av särskilt k<strong>om</strong>menderat befäl s<strong>om</strong> hämtade respektive lämnade av de värnpliktiga<br />
vid vissa järnvägsstationer.<br />
S<strong>om</strong> k<strong>om</strong>panichef hade jag stor frihet att planlägga och gen<strong>om</strong>föra utbildningen<br />
vid mitt k<strong>om</strong>pani, in<strong>om</strong> ramen för av regements- och bataljonschef lämnade direktiv.<br />
Till Norra Kinds k<strong>om</strong>pani var för övrigt sammanförd utbildningen av sådana<br />
värnpliktiga s<strong>om</strong> uttagits till reservunderbefäl.<br />
Vapenutbildningen vid 6. k<strong>om</strong>paniet <strong>om</strong>fattade endast gevär m/96 med bajonett.<br />
Utbildning med kulspruta m/14 ägde rum vid regementet för första gången hösten<br />
1915. Viss förberedande utbildning av befäl m fl hade dessförinnan ägt rum vid<br />
Bohusläns regemente. Kulspruteutbildningen var koncentrerad till ett särskilt kulsprutek<strong>om</strong>pani<br />
med kapten Grevillius s<strong>om</strong> chef.<br />
Terrängtjänsten förlades ofta till trakten kring sjön Gasslången. Övergång av<br />
Viskan övades med hjälp av spänger.<br />
120 INNEHÅLL
Militär gymnastik.<br />
Marschutbildningen var <strong>om</strong>fattande och gick ofta i riktning mot Hultafors<br />
och längs Varbergsvägen söderut. Österut var terrängen vid Smörhulan – belägen<br />
där den nuvarande stadsdelen Hässleholmen ligger – ett vanligt förek<strong>om</strong>mande<br />
mål för kortare marscher. Alla gick till fots ut<strong>om</strong> k<strong>om</strong>panichefen, s<strong>om</strong> hade häst eller<br />
cykel, och k<strong>om</strong>paniadjutanten s<strong>om</strong> cyklade. Bil och motorcykel förek<strong>om</strong> inte på<br />
regementet vid denna tid.<br />
Korum ägde rum både morgon och kväll (efter tapto). Var och varannan söndag<br />
var det dessut<strong>om</strong> militärgudstjänst i Carolikyrkan; häri beordrades delta ett visst<br />
antal värnpliktiga från varje k<strong>om</strong>pani.<br />
Gymnastik ingick också i utbildningen. Vid flertalet övriga k<strong>om</strong>panier leddes<br />
gymnastiken av en särskild, vid Gymnastiska Centralinstitutet (GCI) utbildad<br />
”gymnastikofficer”. Vid mitt k<strong>om</strong>pani ledde jag själv gymnastiken, efters<strong>om</strong> jag<br />
ansåg att den då kunde utnyttjas för att underlätta den rent militära utbildningen.<br />
Övningarna var tidvis förlagda utanför Borås. Emellanåt återvände vi till Fristad<br />
hed, s<strong>om</strong> regementet hade lämnat 1914. Där ordnades i regel förläggning in<strong>om</strong>hus<br />
i de gamla lägerbyggnaderna. Ibland var övningarna förlagda till f d Göta artilleriregementes<br />
övningsfält och läger i Tånga jämte tillhörande skjutfält i Remmene.<br />
Vinterutbildning ägde åtminstone vid ett par tillfällen rum i Jämtland, med<br />
förläggning på Frösö läger. Ett par dagars vinterövning på skidor med hela regementet<br />
gen<strong>om</strong>fördes i trakten av Slätthult i mars 1916 under överste Lagercrantz’<br />
ledning.<br />
S<strong>om</strong>maren 1916 var en större fälttjänstövning avseende kustförsvar ordnad i<br />
trakten av Askim, sydväst <strong>om</strong> Göteborg, tillsammans med beredskapsbataljonen i<br />
121 INNEHÅLL
göteborgs<strong>om</strong>rådet. Vi marscherade både till och från övnings<strong>om</strong>rådet, två dagar i<br />
vardera riktningen med övernattning i Härryda respektive Hindås. På vägen till<br />
Askim blev regementet inspekterat i trakten av Bollebygd av infanteriinspektören,<br />
s<strong>om</strong> vid denna tid var general Tingsten.<br />
Året före deltog regementet på hösten i en större fälttjänstövning i trakten av<br />
Vartofta. Hösten 1917 anordnades en fälttjänstövning i trakten av Remmene<br />
s<strong>om</strong> avslutning på regementsmötet. Regementet marscherade till och från övnings<strong>om</strong>rådet,<br />
med övernattning i bivack i Fristad både på fram- och återvägen.<br />
I augusti 1916 var jag utsedd att leda en tio dagars kaderövning med landstormsbefäl<br />
vid I 15. Kaderövningen följdes sedan av fem dagars landstormsövning för<br />
meniga landstormsmän, organiserade på två k<strong>om</strong>panier.<br />
Senare på hösten samma år var jag beordrad till s k reservtruppövning med värnpliktiga<br />
av 1908 års klass. Den pågick femton dagar i november, och truppen var<br />
organiserad på en bataljon <strong>om</strong> tre k<strong>om</strong>panier. Själv var jag bataljonschef.<br />
Det hände också att inspektioner förrättades av arméfördelningschefen i Skövde.<br />
Under min tid vid Älvsborgs regemente upprätthölls denna befattning först av<br />
general von Platen, sedermera general Munck.<br />
Tillsammans med Skaraborgs regemente bildade vårt regemente en brigad. Den<br />
ene regementschefen var brigadchef, under min älvsborgstid chefen för Skaraborgs<br />
regemente. Fälttjänstövningen vid Laske-Vedum 1916 gen<strong>om</strong>fördes för övrigt tillsammans<br />
med skaraborgarna. Vi älvsborgare förflyttades till och från manöver<strong>om</strong>rådet<br />
medelst järnvägstransport. Det regnade ihållande under hela fälttjänstövningen,<br />
och man talade inte utan skäl <strong>om</strong> ”Slaske-Vedum”.<br />
Någon beredskapstjänst vid kusten e d med anledning av det pågående första<br />
världskriget deltog mitt k<strong>om</strong>pani inte i. Regementets medverkan inskränkte sig till<br />
att tid efter annan sända kontingenter av särskilt inkallade äldre värnpliktiga till<br />
en beredskapsbataljon i göteborgstrakten (ett k<strong>om</strong>pani Nya Varvet, ett k<strong>om</strong>pani<br />
Hisingen). Kontingenterna ryckte in till och utrustades med intendenturmateriel vid<br />
stamk<strong>om</strong>panierna på I 15 i Borås, järnvägstransporterades sedan till Göteborg och<br />
övertog tygmateriel m m av den kontingent s<strong>om</strong> avlöstes där. Beredskapstjänsten<br />
uppgick i regel till <strong>om</strong>kring 45 dagar för varje <strong>om</strong>gång. Däremot hände det 1917<br />
att mitt k<strong>om</strong>pani fick ligga i beredskap i Borås med anledning av befarade inrikespolitiska<br />
oroligheter i samband med hungerkravallerna i Sverige och revolutionen i<br />
Ryssland.<br />
Befälets egen utbildning ägnades stor uppmärksamhet. Själv sattes jag bl a att leda<br />
taktiska skrivningar med officerarna. Deltagandet var dock av någon anledning<br />
frivilligt. Ofta återk<strong>om</strong>mande var s k taktiska övningsritter under regementschefens<br />
eller bataljonschefernas ledning. Vintertid anordnades även taktiska övningar<br />
på skidor.<br />
För truppens <strong>om</strong>vårdnad gjordes åtskilligt, i synnerhet s<strong>om</strong> flertalet värnpliktiga<br />
hade starkt begränsade möjligheter att besöka hemorten o d. Underhållning<br />
ordnades i regel ett par gånger i månaden, vanligen i gymnastiksalen. Våren 1916<br />
t ex bevistade hela regementet cirkusföreställning i Borås. Hösten 1915 uppträdde<br />
122 INNEHÅLL
”vissångaren och luftakrobaten Vandy” i gymnastiksalen. Dans anordnades likaledes<br />
regelbundet, varje veckoslut; för de värnpliktiga och av dem inbjudna flickor,<br />
vintertid i gymnastiksalen, s<strong>om</strong>martid på en dansbana s<strong>om</strong> var belägen på den<br />
öppna planen nordväst <strong>om</strong> nuvarande marketenteribyggnad. Dansmusiken utfördes<br />
av en avdelning – vanligen 8-10 man – ur musikkåren.<br />
Både marketenteriet och soldathemmet togs i bruk under min tid vid I 15. I<br />
det senare var även manskapsbiblioteket inrymt. På den plats där det nuvarande<br />
marketenteriet uppfördes, låg en liten, äldre bostadsbyggnad. Denna utnyttjades<br />
s<strong>om</strong> övningslokal för musikkåren. Sedermera, då huset revs för att ge plats åt marketenteriet,<br />
flyttade musikkåren till den byggnad där bageriet nu är beläget. Trumslagarna<br />
övade i källaren under kasern I.<br />
Över jul och nyår var huvuddelen av inneliggande värnpliktiga permitterade,<br />
1915 <strong>om</strong>kring fjorton dagar. Kvar vid regementet fanns några tiotal värnpliktiga<br />
per bataljon för vakt och beredskap. För dessa vidtogs trevnadsanordningar ungefär<br />
på samma sätt s<strong>om</strong> i våra dagar, d v s julklappar, extraförplägnad, nyårsafton<br />
dans i gymnastiksalen o s v.<br />
”Rakstuga” fanns i södra delen av den byggnad där bageriet nu är inrymt.<br />
Den hölls öppen varje dag, även söndagförmiddagarna. Klippning med sax kostade<br />
35 öre, med maskin 25 öre och rakning 10 öre.<br />
Flertalet av regementets officerare hade sina bostäder i Borås stad. Några ogifta<br />
subalterner hade rum på översta våningen i kanslihuset. Kapten Österlöf bodde<br />
på Kristiansfält liks<strong>om</strong> även chefen för Lif C<strong>om</strong>pagniet, kapten Hedenstierna. Själv<br />
hyrde jag en våning vid nedre delen av Åsbogatan i Borås.<br />
Utryckande framför kasern III.<br />
123 INNEHÅLL
Förhållandet mellan regementet och staden var från början ut<strong>om</strong>ordentligt gott.<br />
Regementet och dess personal bemöttes synnerligen väl av stadens myndigheter<br />
och invånare, vilket vi satte stort värde på och vilket var oss till stöd i vår gärning.<br />
Våren 1918 återgick jag till generalstabskåren, nu s<strong>om</strong> major. Efterträdare s<strong>om</strong><br />
chef för Norra Kinds k<strong>om</strong>pani blev kaptenen Ernst Adolf Elfman, känd bl a s<strong>om</strong><br />
initiativtagare 1907 till regementets idrottsförening och 1915 till en ”krigareförening”,<br />
föregångare till våra dagars kamratförening.<br />
Jag bevarar i tacksamhet minnet av min tjänstgöring vid Kungl Älvsborgs regemente.<br />
Det var för mig och min familj lyckliga och för mig själv lärorika år.<br />
O G Thörnell<br />
124 INNEHÅLL
Rysk avlösning<br />
på Fristad hed<br />
När Älvsborgs regemente i början av oktober 1914 marscherade till sina nya kaserner<br />
i Borås, blev den gamla förläggningsplatsen på Fristad hed överflödig. Heden<br />
hade sedan slutet av 1700-talet använts s<strong>om</strong> övningsfält för regementet. Till en början<br />
hade förläggningen varit helt fältmässig. Sedan en officerspaviljong blivit uppförd<br />
1812 följde så småning<strong>om</strong> den ena byggnaden efter den andra. På 1880-talet ersattes<br />
tälten av manskapsbaracker och kokgroparna av kokhus. Trots att den lilla<br />
lägerbyn till sist <strong>om</strong>fattade mer än femtio byggnader, ansågs den inte motsvara de<br />
krav, s<strong>om</strong> följde med 1901 års härordning. Bl a behövde man väsentligt ökade utrymmen<br />
och vinterbonade lokaler.<br />
Den övergivna Fristad hed fick snart en ny uppgift. I februari 1915 gav chefen för<br />
III. arméfördelningen order till regementschefen att planlägga internering på Fristad<br />
hed av personal, s<strong>om</strong> tillhörde krigförande makt och eventuellt skulle bli avväpnad<br />
in<strong>om</strong> fördelnings<strong>om</strong>rådet. På 24 timmars varsel skulle plats kunna beredas<br />
för 1 250 man, därav 50 officerare.<br />
Bakgrunden till denna order var en ökande stridsverksamhet till sjöss och en nyligen<br />
verkställd internering i R<strong>om</strong>a utanför Visby av besättningen på det tyska krigsfartyget<br />
Albatross. Man väntade sig ytterligare internering av fartygsbesättningar.<br />
För detta ändamål blev nu Fristad hed i första hand och Backamo i andra hand utsedda<br />
s<strong>om</strong> förläggningsorter i västra Sverige. Det skulle dröja tre år innan Fristad<br />
hed behövde ta emot främmande militär. S<strong>om</strong>rarna 1916 och 1917 kunde förläggningen<br />
användas för bl a utbildning av reservofficerare.<br />
Först under krigets sista år användes Fristad hed s<strong>om</strong> interneringsläger för rysk<br />
militär. Gustaf Thulin har med stöd av uppgifter från lokalpressen och ögonvittnen<br />
givit en detaljerad skildring av de ryska internernas vistelse på Fristad hed<br />
125 INNEHÅLL
1918 (Älvsborgs regementes kamratförenings medlemsblad 1958 nr 2 och 3). Thulins<br />
skildring kan här k<strong>om</strong>pletteras med uppgifter ur ett tidigare inte utnyttjat arkiv<br />
s<strong>om</strong> interneringslägrets expedition har efterlämnat. Det blir en gammal historia<br />
med delvis nya aspekter.<br />
I december 1917 hade Tyskland och Ryssland ingått stilleståndsavtal i Brest-<br />
Litovsk. För Rysslands del avslöstes kriget av inbördeskrig och samtidigt började<br />
Finlands självständighetskamp. <strong>En</strong> grupp på 60 man under befäl av underlöjtnant<br />
Grosdovski, s<strong>om</strong> ingick i 1. finländska gränsinfanteriregementet, stod i begrepp att<br />
stiga <strong>om</strong>bord på ett tåg, s<strong>om</strong> stod på Torneå järnvägsstation för att avgå till Uleåborg.<br />
Plötsligt angreps tågsättet av en irreguljär finsk trupp, s<strong>om</strong> k<strong>om</strong> i strid och skottväxling<br />
med Grosdovski och ytterligare nio man ur den ryska truppen. Ryssarna<br />
drog sig in på svenskt <strong>om</strong>råde, förmodligen på grund av sitt underläge och enligt<br />
egen uppgift även för att inte tvingas överlämna sina vapen till finnarna. De persedlar,<br />
s<strong>om</strong> fanns på tåget – bl a Grosdovskis officersutrustning – k<strong>om</strong> i finnarnas<br />
händer. De soldater i den ryska truppen, s<strong>om</strong> inte hade varit direkt invecklade i striden,<br />
gick över gränsen till Sverige i eller vid Haparanda. <strong>En</strong> av dem, s<strong>om</strong> försökt fly<br />
sjöledes, fick sådana frostskador, att några fingrar och tår senare måste amputeras.<br />
Truppen <strong>om</strong>händertogs av svensk militär i Haparanda och fråntogs sina vapen.<br />
Om detta händelseförlopp, s<strong>om</strong> här återgivits efter Grosdovskis rapport, är korrekt<br />
skildrat, har den ryska truppen under strid sökt skydd i neutralt land. De s<strong>om</strong><br />
inte varit inblandade i striden har sökt upp sitt befäl. Desertering eller orderbrott<br />
har inte förek<strong>om</strong>mit. Truppen kunde interneras i Sverige enligt gällande bestämmelser.<br />
De <strong>om</strong>händertagna ryska vapnen åstadk<strong>om</strong> vissa förvecklingar. Sverige iakttog<br />
officiellt en strikt neutralitet i striden mellan de vita och röda i Finland. Svensk<br />
trupp och svenska vapen fick inte skickas till Finland. Finlands krav på självständighet<br />
understöddes dock. Därtill k<strong>om</strong>, att frivilligt svenskt deltagande i striderna<br />
förordades och att hemtransport av finska s k jägare, s<strong>om</strong> hade utbildats i Tyskland,<br />
underlättades. Trots att man gjort avsteg från neutraliteten, vakade opinionen<br />
in<strong>om</strong> och ut<strong>om</strong> landets gränser noga över att inte någon av de stridande parterna<br />
fick svenska favörer.<br />
De vapen, s<strong>om</strong> hade fråntagits den ryska truppen i Haparanda, förvarades hos en<br />
disponent i staden. När senare de vita i Torneå befarade angrepp av de röda, lyckades<br />
de förmå disponenten att lämna ut de beslagtagna vapnen. Det gällde ett tillfälligt<br />
lån, men de vapen, s<strong>om</strong> disponenten senare fick tillbaka och skickade till de<br />
internerade ryssarna, var helt andra, föråldrade och odugliga vapen. Där fanns bl a<br />
ryska gevär m/1881 och franska gevär m/1866. Flertalet vapen saknade mekanism<br />
och repeteranordning. De ryska internerna fick efter intensivt agerande tillbaka fullvärdiga<br />
vapen, dock inte sina ursprungliga. Disponenten åtalades för förskingring.<br />
Vapenaffären är intressant från två synpunkter: Dels hade disponenten egenmäktigt<br />
överfört deponerade vapen från en stridande part till dess motpart och därmed<br />
klart åsidosatt den officiella neutraliteten. Dels hade vapnens rätta innehavare<br />
126 INNEHÅLL
Lägergrinden på Fristad hed.<br />
visat, vilken reell och juridisk betydelse de fäste vid sin rätt att behålla sina vapen,<br />
även <strong>om</strong> de inte fick utnyttja dem, så länge de befann sig i ett neutralt land.<br />
Denna ryska trupp på 61 man, s<strong>om</strong> vanligen kallades Torneåkontingenten, anlände<br />
till det iordningställda interneringsläget på Fristad hed den 10 mars 1918 och<br />
k<strong>om</strong> att stanna där i ca tio månader.<br />
För de internerade på Fristad hed gällde stränga föreskrifter <strong>om</strong> övervakning. De<br />
meniga skulle uppehålla sig in<strong>om</strong> ett av gevärsposter bevakat <strong>om</strong>råde s<strong>om</strong> var inhägnat<br />
med ett två meter högt trådstängsel, upptill försett med taggtråd. För officerarna<br />
var ett större <strong>om</strong>råde utstakat. Vistelse utanför <strong>om</strong>rådet kunde ske i trupp under<br />
övervakning, t ex vid kyrkbesök och vid arbete i terrängen. <strong>En</strong>skilda besök utanför<br />
förläggningen kunde endast ske under övervakning eller mot särskilt tillstånd.<br />
Officer kunde tillåtas lämna förläggningen för längre tid mot skriftligt avgivet<br />
hedersord att återk<strong>om</strong>ma. De internerades utgående brev var underkastade<br />
censur, däremot inte de ink<strong>om</strong>mande. Internerna på Fristad hed hade inte tillgång<br />
till telefon, varför föreskriven avlyssning inte behövde tilllämpas. Hur rigoröst dessa<br />
bestämmelser följdes, är svårt att bedöma. I viss utsträckning förek<strong>om</strong> umgänge<br />
med civilbefolkningen. Av språkskäl måste dock internerna huvudsakligen ha varit<br />
hänvisade till varandra. <strong>En</strong> av dem, s<strong>om</strong> hade en svensk mor och talade god svenska,<br />
gavs dock mycket stor rörelsefrihet och fick slutligen interneringen utbytt mot<br />
uppehållstillstånd i Sverige.<br />
Vissa försök gjordes att bereda de internerade sysselsättning. På förläggningen utfördes<br />
städning och underhållsarbeten. Däremot lagade internerna inte sin mat själ-<br />
127 INNEHÅLL
va, trots att ett sådant alternativ angavs i lägerinstruktionen. I markerna i närheten<br />
kunde man arbeta med torvupptagning. Också på regementets <strong>om</strong>råde i Borås fanns<br />
det tillgång till arbetsuppgifter, s<strong>om</strong> på grund av avståndet från lägret dock inte<br />
k<strong>om</strong> att utnyttjas. Tillfälliga arbeten på den civila arbetsmarknaden ansågs inte<br />
kunna utföras under tillfredsställande bevakning. Därtill k<strong>om</strong>, att fackföreningarna<br />
inte var benägna att lämna främlingarna företräde till de få arbetstillfällen,<br />
s<strong>om</strong> gavs.<br />
Trots den långa interneringstiden förhöll sig ryssarna lugna och fogade sig efter<br />
föreskrifterna. Arrestlokalen behövde endast utnyttjas i ett par fall. Antalet sjukskrivna<br />
var litet. Efter fem månaders lägervistelse gjorde en av internerna ett flyktförsök.<br />
Han tog sig nattetid ut gen<strong>om</strong> ett hål i inhägnaden och lyckades undk<strong>om</strong>ma<br />
till Norge. Flykten tycks ha skett i panik. I varje fall var den inte väl förberedd.<br />
Flyktingen var klädd i tilldelad svensk uniform och saknade legitimationspapper,<br />
när han blev hejdad i Norge. När han tog till flykten, var det redan känt i lägret, att<br />
kontingentens hemtransport förbereddes. Möjligen kan hans avsikt ha varit att<br />
k<strong>om</strong>ma undan fortsatt rysk militärtjänstgöring eller att undvika att utsättas för politisk<br />
förföljelse i sitt hemland.<br />
Samtidigt med Torneåkontingenten förlades ännu en grupp ryska soldater på<br />
Fristad hed. Det var den s k Ålandskontingenten. Den bestod av 240 man och låg<br />
internerad på Fristad hed från 16 mars till 10 maj 1918.<br />
I samband med de inre oroligheterna i Ryssland hade Ålands befolkning framfört<br />
önskemål <strong>om</strong> anslutning till Sverige. <strong>En</strong> svensk flottexpedition hade skickats till<br />
Åland i februari 1918 för att skydda invånarna mot ryssarna. I <strong>om</strong>rådet fanns dels<br />
en rysk trupp, dels kårer, s<strong>om</strong> företrädde den vita och den röda sidan. Gen<strong>om</strong><br />
svensk bemedling träffades en uppgörelse mellan delegerade för den åländska befolkningen<br />
och delegerade för den ryska truppen, att denna ryska trupp med vapen<br />
och utrustning skulle överföras till Sverige och därefter snarast vidarebefordras till<br />
Ryssland. Truppen och även den vita och den röda kåren överfördes till Sverige.<br />
Kort därefter k<strong>om</strong> en tysk eskader till Åland och övertog den svenska flottexpeditionens<br />
roll.<br />
Det väckte viss förvåning in<strong>om</strong> Ålandskontingenten, att den skulle förläggas på<br />
Fristad hed s<strong>om</strong> internerad trupp. Ryssarna ansåg sig ha blivit inbjudna s<strong>om</strong> gäster<br />
till Sverige i avvaktan på närmaste reselägenhet hem. Regeringen hade emellertid av<br />
praktiska skäl föreskrivit internering. Vid ank<strong>om</strong>sten till Sverige skedde s k avlusning<br />
av truppen, vilket väckte misstämning. I pressen påpekades, att man borde<br />
ha tagit hänsyn till att dessa soldater iakttog mönstergill hygien med exempelvis<br />
daglig tandborstning och fottvättning. Denna avlusning, s<strong>om</strong> innebar varmbad och<br />
formalinbehandling av kläderna, var emellertid avsedd att förhindra smittospridning<br />
och tillämpades konsekvent för varje till landet ink<strong>om</strong>mande trupp. Det<br />
hade varit ansvarslöst att avstå från desinficering med hänsyn till att truppen endast<br />
var tillfällig gäst eller hade visat prov på god hygien.<br />
Behandlingen av Ålandskontingenten medförde även en del andra k<strong>om</strong>plikationer.<br />
Efters<strong>om</strong> dessa ryssar hade förts hit på svenskt initiativ enligt särskilt avtal,<br />
128 INNEHÅLL
kunde det förefalla orimligt att övervaka och isolera dem s<strong>om</strong> fångar. De hade också<br />
fört med sig ett tiotal kvinnor och barn, s<strong>om</strong> förlades på hotell och ville stå i<br />
regelbunden kontakt med männen. Två av internerna begärde att få gifta sig med sina<br />
åländska fästmör och bosätta sig privat utanför läger<strong>om</strong>rådet. Det fanns även några<br />
soldater, s<strong>om</strong> hade blivit så hemmastadda på Åland, att de ville återvända dit i stället<br />
för att fara hem. Detta kunde inte tillåtas, förmodligen med hänsyn till att Åland<br />
numera låg utanför svensk kontroll. I det långa loppet skulle interneringsformerna<br />
för Ålandskontingenten ha blivit svårbemästrade. Lyckligtvis varade denna internering<br />
inte mer än cirka två månader. Återresan till Ryssland skedde via Tyskland.<br />
För många av de internerade i såväl Torneåkontingenten s<strong>om</strong> Ålandskontingenten<br />
innebar hemtransporten från Fristad hed ett problem.<br />
Den 9 juli 1918 meddelade lantförsvarsdepartementet, att en av underlöjtnant<br />
Grosdovski gjord framställning <strong>om</strong> hemsändande till Ryssland av den på Fristad<br />
hed internerade Torneåkontingenten hade beviljats. Först fem månader senare, den<br />
9 december, reste de sista ryssarna från Fristad. Det ändrade politiska läget gjorde<br />
det <strong>om</strong>öjligt för Torneåkontingenten att återgå till sin placering vid finska gränsen.<br />
Internerna skulle i stället föras till sina hemorter, s<strong>om</strong> låg på vitt skilda platser<br />
och kunde nås på olika färdvägar. Givetvis ville man undvika att hamna på platser,<br />
där man riskerade politisk förföljelse. Å andra sidan var det nu angeläget att<br />
hemtransporten k<strong>om</strong> raskt till stånd. Snart skulle isen hejda sjöfarten och vinterkylan<br />
skulle slå in gen<strong>om</strong> de tunna väggarna på Fristad hed.<br />
Ryssar i lägret.<br />
129 INNEHÅLL
Grosdovski, Carlander, Quennerstedt.<br />
130 INNEHÅLL
Underlöjtnant Grosdovski anmälde till lägerchefen, att han ”sås<strong>om</strong> rysk officer,<br />
vilken på grund av övertygelse öppet vägrar att erkänna bolschevismen, naturligtvis<br />
inte genast kan återvända till Ryssland, där för närvarande härskar en skara bolscheviker,<br />
människor tidtals ej normala, med förutfattad åsikt <strong>om</strong> officerare”. Han<br />
begärde och tilläts att få stanna kvar i Sverige till lämpligare tidpunkt.<br />
Grigori Litvinenko, en underofficer med Ukraina s<strong>om</strong> hemort, hade blivit föreslagen<br />
att göra hemfärden över Petrograd. Han ansåg denna väg vara icke önskvärd<br />
och dessut<strong>om</strong> farlig, varför han begärde att få bli skickad gen<strong>om</strong> Tyskland till<br />
Ukraina.<br />
Sex officerare i Ålandskontingenten sökte Kungl Maj:ts tillstånd att uppskjuta sin<br />
resa till början av november och därefter företa resan över Norge i stället för över<br />
Tyskland. Lägerchefen tillstyrkte officerarnas anhållan med motivering att ”en resa<br />
till europeiska Ryssland över huvud taget är för dem otänkbar och vore det samma<br />
s<strong>om</strong> dödsd<strong>om</strong> över dessa officerare”.<br />
Soldaten Mitrofan Grinko begärde tillstånd att resa direkt till släktingar, s<strong>om</strong> var<br />
bosatta i Förenta Staterna.<br />
Nio internerade, s<strong>om</strong> hade sina hem i Sibirien, begärde att förskonas från transport<br />
över någon östersjöhamn, efters<strong>om</strong> de inte ansåg sig ha några utsikter att nå<br />
sina hem denna väg under rådande osäkra politiska förhållanden. De begärde<br />
Kungl Maj:ts tillstånd att få resa över Norge och Murmansk. Deras begäran bifölls,<br />
men samtidigt meddelades, att de i så fall var skyldiga att fullgöra den allmänna<br />
värnplikt, s<strong>om</strong> gällde för norra Ryssland.<br />
Bak<strong>om</strong> alla dessa framställningar från officerare, s<strong>om</strong> talade i egen sak eller s<strong>om</strong><br />
företrädare för en grupp meniga, spårar man en tydlig oro för politiska svårigheter<br />
vid ank<strong>om</strong>sten till Ryssland. Officerarnas inställning var uttalat antibolschevikisk.<br />
Om de menigas ståndpunkt får man inte någon uppfattning. Detta är förklarligt, efters<strong>om</strong><br />
de förmodligen inte hade förmågan att formulera sina tankar i skrift. Av<br />
Torneåkontingentens 61 man kunde 19 inte själva teckna sitt namn. Tyvärr har inte<br />
någon samlad undersökning gjorts, s<strong>om</strong> kunde ge besked <strong>om</strong> hur fristadsinternerna<br />
blev behandlade vid sin hemk<strong>om</strong>st och hur berättigade deras farhågor hade varit.<br />
De s<strong>om</strong> förberedde interneringslägret på Fristad hed 1915 inhämtade åtskilliga<br />
informationer <strong>om</strong> erfarenheterna på interneringslägret i R<strong>om</strong>a. Lägerchefen i R<strong>om</strong>a<br />
framförde bl a följande synpunkter på skillnaden mellan internerade och krigsfångar:<br />
”Handhavandet av internerad personal är onekligen ett ganska delikat och ofta<br />
obehagligt uppdrag. Rymmer en krigsfånge, är ju ingen vidare olycka skedd, men<br />
beträffande internerad personal står det neutrala land s<strong>om</strong> verkställt interneringen, i<br />
ansvar inför – under nuvarande förhållanden – åtskilliga utländska makter. Samtidigt<br />
s<strong>om</strong> man sålunda är nödsakad att strängt och effektivt bevaka internerad personal,<br />
vill och bör man ju visa dem största möjliga hänsyn och tillmötesgående.”<br />
Chef för de båda interneringslägren på Fristad hed var kapten P O Carlander.<br />
Han hade tidigare tjänstgjort i ryska armén och behärskade ryska språket både i tal<br />
och skrift. Carlanders ryska erfarenheter och hans personliga egenskaper var säker-<br />
131 INNEHÅLL
Rysk underhållningspatrull.<br />
ligen av avgörande betydelse för andan bland de internerade. Han ingav från början<br />
förtroende och blev mer hjälpare än övervakare. De bevarade handlingarna från<br />
lägerchefens expedition visar, att Carlander alltid var beredd att in<strong>om</strong> ramen för<br />
gällande bestämmelser underlätta tillvaron för internerna och hjälpa dem att föra<br />
fram sina önskemål och klag<strong>om</strong>ål i korrekt form, till de rätta instanserna och på<br />
kortast möjliga tjänsteväg.<br />
Torgny Bondestam<br />
132 INNEHÅLL
Mellankrigstiden – idyll under<br />
knapphetens stjärna<br />
Brytningstid<br />
Drömmen <strong>om</strong> en ny och bättre värld har nog varit en mänsklighetens ständige följeslagare.<br />
De människor, s<strong>om</strong> upplevt det första världskrigets hemsökelser, drömde<br />
<strong>om</strong> att det just bildade Nationernas förbund och nedrustningskonferenser skulle<br />
skapa en framtida värld i fred. Drömmen kändes så verklig, att tankar på allmän<br />
och ensidig nedrustning vann stark anklang icke bara i försvarsljumma utan också<br />
långt in i försvarsvänliga kretsar. I Sverige stöddes dessa idéer inte minst av det<br />
socialdemokratiska partiet, vilket skulle k<strong>om</strong>ma att ta över regeringsmakten och ansvaret<br />
för mellankrigspolitiken. <strong>En</strong> senare så försvarspositiv man s<strong>om</strong> Per Albin<br />
Hansson hade exempelvis myntat slagordet ”Ej en man ej ett öre till försvaret”.<br />
Seskarö- och Ådalsintermezzona, vid vilka militär personal sattes in på ansvariga<br />
civila myndigheters order för att trygga ordningen under arbetsmarknadskonflikter,<br />
förstärkte hos svenska arbetare redan befintliga antimilitaristiska strömningar.<br />
Denna antimilitarism tog sig ibland nog så drastiska uttryck. Okvädinsord och<br />
hotfulla tillmälen s<strong>om</strong> ”djävla mördare” var inte ovanliga efter befäl i uniform. Ett<br />
och annat ungt befäl, särskilt av lägre grad, kunde få ett kok stryk i skymundan, <strong>om</strong><br />
det var ute sent och ensamt. Att på fritid gå på stan i uniform kändes därför ibland<br />
s<strong>om</strong> ett obehagligt tvång. Vi älvsborgare hade knappast den känslan hemmavid men<br />
väl ut<strong>om</strong>bys. Regementet var och upplevdes s<strong>om</strong> bygdens regemente. För boråsare<br />
och sjuhäringar var det ”vårt regemente”. Även under dessa bistra år aktade sålunda<br />
sjuhäringen sitt regemente och dess personal.<br />
Övergången från bonde- till industrisamhälle skedde i allt snabbare tempo. Ännu<br />
vid 30-talets början torde värnpliktiga med förankring vid jorden ha utgjort huvudparten<br />
av personalen. Stadspojkar och industriarbetare skulle emellertid snart utgöra<br />
flertalet. Efters<strong>om</strong> det stamanställda underbefälet huvudsakligen rekryterats ur<br />
bygdens jordbrukarhem innebar detta minskad miljökontakt mellan värnpliktiga<br />
och yngre befäl. I utbildning och befälsföring krävdes en <strong>om</strong>ställning hos befälet<br />
s<strong>om</strong> på det hela taget gick friktionsfritt.<br />
133 INNEHÅLL
Mellankrigsperioden innebar även en teknologisk brytningstid. <strong>En</strong> motorcykel<br />
med sidvagn var 1920 regementets enda motorfordon. Hästar och ett fåtal cyklar utgjorde<br />
hjälptransportmedlen. Aut<strong>om</strong>atvapen s<strong>om</strong> kulsprutor och kulsprutegevär<br />
hade börjat ingå i utrustningen. Gevär m/96 eller pistol m/07 utgjorde dock alltjämt<br />
beväpningen för ca 90 % av personalen. Sabel bars av officerare och underofficerare<br />
och huggare av furirer, när de förde befäl under utbildningen. Dessa<br />
huggvapen hade dock utgått ur krigsutrustningen. Dragen av brytningstid återspeglades<br />
i gällande reglementen, organisation och utbildning men också i livet på<br />
kasern och i fält. <strong>En</strong> skildring av denna period i regementets historia, vilken för 70talets<br />
ögon i mångt och mycket ter sig s<strong>om</strong> en idyll, skulle därför vara ofullständig<br />
<strong>om</strong> den endast behandlade torra tekniska fakta utan att lämna utrymme åt mänskliga<br />
aspekter. Framställningen måste dock bli rapsodisk för att ej säga kaleidoskopisk.<br />
Den minnesgode k<strong>om</strong>mer med rätta att sakna mångt och mycket, s<strong>om</strong> gav färg<br />
och innehåll åt livet på kasern och övningsfält.<br />
Från skyttelinje till spridd gruppering<br />
Den ökade eldkraft, s<strong>om</strong> kulsprutor, snabbeldsgevär och kulsprutegevär tillfört<br />
infanteriet, hade tvingat deltagarna i första världskriget att överge den slutna skyttelinjen<br />
för glesare former och djupgruppering. Det svenska infanteriet anammade<br />
långsamt nymodigheterna. Taktik och utbildning grundades sålunda ända till 1927<br />
på 1915 års exercisreglemente, med vissa tillägg fastställda 1920 och 1924. <strong>En</strong>ligt<br />
1915 års reglemente var skyttelinjen k<strong>om</strong>paniets stridsform med plutoner, troppar<br />
och halvtroppar vid sidan av varandra, i sin tur i skyttelinje. Reglementet skilde på<br />
tät och gles skyttelinje. Den täta angavs s<strong>om</strong> den normala. K<strong>om</strong>paniet, s<strong>om</strong> var på<br />
över 200 man, fick i bataljonsförband en bredd på högst 200 m. Gen<strong>om</strong> att hålla en<br />
pluton i reserv skapades visst djup. Reserven förutsågs vid strid förtäta eller förlänga<br />
skyttelinjen. K<strong>om</strong>panichefen kunde anbefalla salveld. På våra mässar hittar vi<br />
fotografier s<strong>om</strong> visar hur salveld avges av tätt sammanslutna led.<br />
1920 års tillägg anger, att förbanden vid anfall i öppen terräng bör ges en mer delad<br />
gruppering än förr. Halvtropparna kan uppdelas i grupper på 5-8 man. Världskrigets<br />
erfarenheter börjar tränga igen<strong>om</strong> långsamt och till synes motvilligt. Skyttelinjen<br />
anges dock alltjämt s<strong>om</strong> k<strong>om</strong>paniets grupperingsform. Bataljoner och regementen<br />
bör hållas samman. Brigad- och regementschefer skall välja plats, så de kan<br />
överblicka stridsfältet. Först i 1924 års tillägg tas det första verkliga steget mot modern<br />
infanterigruppering. Skyttelinjen försvinner s<strong>om</strong> k<strong>om</strong>paniets grupperingsform.<br />
Plutonerna kan djupgrupperas och får viss manöverfrihet.<br />
K<strong>om</strong>panichef vid I 15 var vid första världskrigets slut framlidne majoren Ernst<br />
Adolf Elfman. Han var en i många avseenden märklig officer, framsynt och utan<br />
formella later. Hans befälsföring och allmänsyn var nog så radikal såväl när det<br />
gällde taktik, fysisk träning s<strong>om</strong> hälsovård. Belägg härför utgjorde ännu för några<br />
134 INNEHÅLL
Major Ernst Elfman.<br />
135 INNEHÅLL
Exercis på Lusharpan.<br />
år sedan de korta kärnfulla sentenser han låtit måla på väggöverstyckena i sitt k<strong>om</strong>panidagrum,<br />
6. k<strong>om</strong>paniets. ”Sjukd<strong>om</strong> är oftast endast dumhet och slöhet”, stod<br />
där bl a. Detta motto får icke tolkas <strong>bok</strong>stavligt. I brev till framlidne medicine professor<br />
Toll i Göteborg klargjorde Elfman, att han avsåg att sjukd<strong>om</strong> s<strong>om</strong> regel kunde<br />
förebyggas gen<strong>om</strong> klok och sund livsföring. Brevet tillk<strong>om</strong> när spanska sjukan<br />
grasserade s<strong>om</strong> värst år 1918. Flertalet av I 15:s k<strong>om</strong>panier hade isolerats med ett<br />
stort antal sjuka. Elfmans k<strong>om</strong>pani hade endast 5-8 sjukskrivna, vilket väckt professorns<br />
uppmärksamhet.<br />
Elfman levde s<strong>om</strong> han lärde. Kände han sig krasslig någon gång, sprang han före<br />
tjänstens början ut till skjutbanan vid Bråt och tillbaka, ca 5 km. K<strong>om</strong>paniets buse<br />
utmanade han på boxning och gav hon<strong>om</strong> efteråt en femma – då en ansenlig summa<br />
– för bra match. Han torde varit den förste svenske officer s<strong>om</strong> tillämpade<br />
spridd ordning – studiegrupper sägs ha besökt regementet för att ta del av hans<br />
idéer. I brist på reglementariska bestämmelser införde han egna nog så talande k<strong>om</strong>mandoord.<br />
K<strong>om</strong>paniet och dess plutoner bredd- och djupgrupperades i former bra<br />
lika dagens på ordern: ”Ugglor i mossen, skvätt ut pöjka!” Denna hans standardgrupperingsteknik<br />
skilde sig endast formellt från 1939 års infanterireglementes.<br />
S<strong>om</strong> 70-åring lärde sig Elfman ryska, skaffade sig en skrivmaskin med ryska typer<br />
och brevväxlade med en rysk ingenjör. Han avled 1971, 91 år gammal. Fram till sitt<br />
sista år var han fysiskt och psykiskt vital.<br />
136 INNEHÅLL
Ansvar och arbetsglädje<br />
Ett modernt exercisreglemente för infanteriet fastställdes 1927. Man hade frigjort<br />
sig från tiden före aut<strong>om</strong>atvapen, stridsgas, stridsvagnar och flyg. Infanteriet fick en<br />
fast grund för utbildningen. I detta reglemente återfinns den kärnfulla formulering<br />
för chefskap, s<strong>om</strong> varje 30-talsofficer fick lära sig utantill och s<strong>om</strong> därmed k<strong>om</strong> att<br />
utgöra rättesnöret för en generation befäl vid regementet: ”Obeslutsamhet eller<br />
uraktlåtenhet att handla ligger en befälhavare mer till last än misstag ifråga <strong>om</strong> val<br />
av medel”. De orden sporrade till att ta ansvar. De inrymmer i sig något av chefskapets<br />
hemlighet men också dess vånda; sanningen att den beslutsamme och <strong>om</strong>dömesgille<br />
trots underlägsna medel vinner över den tvehågsne. Denna reglementets ansvarsskapande<br />
anda, dess klara anvisningar och att reglementet fick gälla oförändrat<br />
till andra världskriget gjorde, att utbildningen vid regementet under 30-talet<br />
kännetecknades av fasthet och arbetsro. Förklaringen till regementets och befälets,<br />
trots den korta utbildningstiden, relativt höga utbildningsstandard vid krigsutbrottet<br />
1939 torde vara att söka häri.<br />
1927 års reglemente införde manöverfrihet på stridsfältet för pluton och k<strong>om</strong>pani.<br />
Grupptaktik blev en följd av att handlingsfrihet erbjöds chefer ned till gruppchef.<br />
Den arbetsglädje, s<strong>om</strong> regementets befäl kände under 30-talet, trots ett annars allmänt<br />
föga försvarsvänligt klimat, kan väsentligen återföras till att handlingslust och<br />
självständighet förväntades av det yngre befälet. I utbildningen var detta befäl gynnat<br />
jämfört med dagens. Ännu vid mitten av 30-talet hade sålunda varje utbildningspluton<br />
aktiv officer eller underofficer s<strong>om</strong> plutonchef med underofficer eller furir<br />
s<strong>om</strong> ställföreträdare samt fast anställda furirer eller korpraler s<strong>om</strong> gruppchefer, ofta<br />
med vicekorpraler s<strong>om</strong> ställföreträdare.<br />
Plutonchefen hade fullt ansvar för utbildningen. Uppdelning av tjänsten fick ej<br />
förek<strong>om</strong>ma, även <strong>om</strong> ställföreträdaren kunde få leda vissa övningar, medan plutonchefen<br />
med del av befälet förberedde nästa övning. Två chefer samarbetade ofta för<br />
att i utbildningens senare skede åstadk<strong>om</strong>ma dubbelsidiga övningar; <strong>En</strong> pluton<br />
bevakade, en annan spanade.<br />
Underbefälet var korttidsanställt. De s<strong>om</strong> ej blev underofficerare, dvs huvuddelen,<br />
fick avsked senast vid 34 års ålder. De gick då ofta till polisen eller posten. Även<br />
<strong>om</strong> många fått en god start för fortsatt yrkesverksamhet – de militära skolorna innebar<br />
bl a påbyggnad av folkskolan – kunde det under arbetslöshetsperioder vara<br />
svårt att få en ny plats i det civila.<br />
Från häst till motor<br />
Den transporttekniska utrustningen hos mellankrigsårens infanteri var, sedd med<br />
dagens ögon, lika efterbliven s<strong>om</strong> vapenutrustningen, även <strong>om</strong> väsentliga förbättringar<br />
– bl a övergång från vagnar till kärror – skedde under 30-talet. Regementet<br />
var sålunda under hela perioden hästanspänt. Under 30-talet ersattes den tidigare<br />
137 INNEHÅLL
Trossvagn.<br />
<strong>om</strong>nämnda motorcykeln med sidvagn av en Ford Balilla, närmast jämförbar med<br />
dagens minsta Saab. För ekon<strong>om</strong>ikörslor disponerades ganska tidigt en traktor med<br />
släp och en 1 tons lastbil. Fältregementets hela motorstyrka utgjordes av två motorcyklar<br />
med och en utan sidvagn samt från 1934 dessut<strong>om</strong> en personbil. Dess tross<br />
utgjordes av tvåspända reglementerade vagnar. Förbinderivagnarna såg ut s<strong>om</strong> indianböckernas<br />
prärievagnar. Vid mobilisering inlejdes två- och enspända vanliga<br />
flakvagnar.<br />
Det var många gånger ett äventyr att köra pack- och förbinderievagnarna på<br />
smala och slingrande fält- och skogsvägar. Felaktig lastning och liten tuva välte<br />
stort lass. Skenade ett spann kunde kusken snart stå där med en pinnhög. Tistelstång<br />
och vagnshjul i reserv var därför viktiga utrustningsdetaljer.<br />
Fordonsutvecklingen framgår av tablå på nästa sida.<br />
K<strong>om</strong>panichefer och högre chefer samt dessa senares adjutanter var beridna. Hästarna<br />
åstadk<strong>om</strong> åtskilliga bekymmer men också mycken glädje. Till bekymren<br />
hörde stallvakterna och hästvården före och efter en övnings- eller manöverdag.<br />
När alla andra skötte sig själva fick kuskar och anspannsbefäl ägna sitt intresse åt<br />
sina fyrfota vänner, och långt före revelj måste de vara igång, <strong>om</strong> förbandet skulle<br />
stå marschfärdigt i tid. Glädjen låg i vänskapen med hästen, roliga stunder i körgård<br />
eller i sadel. <strong>En</strong> särskild form av glädje bjöds hela förbandet, när vid förbimarsch eller<br />
uppställning regementsmusiken klämde i för fullt, så att ridhästarna stegrade sig<br />
och kanske skenade. <strong>En</strong> eller annan chef eller adjutant kunde man sedan se k<strong>om</strong>ma<br />
138 INNEHÅLL
Tablå<br />
över förändringar i förbandens fordonsutrustning 1918, 27, 36, 39. <strong>En</strong>dast Gk<strong>om</strong>p,<br />
bataljons- och regementsstabsk<strong>om</strong>p och tross redovisas.<br />
Förband och år för ändring<br />
Fordonstyp K<strong>om</strong>pani Bataljon Regemente Anm<br />
18 27 36 39 18 27 36 39 18 27 36 39<br />
Stabskärra 1 2 1 2+2 1 1 2 1 Reserv<br />
Ksp ” 2+1 1 2+2 1 eller klövje-<br />
Grk ” 2+1 1 2+2 1 hästar<br />
Signal ” 1 1 2 2<br />
Pionjär ” 1 1 3 2 Bil<br />
Gas- och<br />
rök- 2 2 3 Anspända<br />
Am ” 2 2+2 1 2+2 1<br />
Amvagn 4 3+8 1 6 4 Därav två<br />
Materielvagn 1+12 1 1 1 7 7 köttbilar<br />
Förbinderikärra<br />
1 1 1 5 Därav en<br />
Förbinder- postbil<br />
vagn 1 1 1<br />
Kokkärra 2 2 4<br />
Kokvagn 1 1 1 1 1 1 1 1 2<br />
Tältkärra 3+8 1<br />
Tältvagn 1 3 1 3 2 1+2 1<br />
Packvagn 1 1 1 1 2+2 1<br />
Intvagn 1 1<br />
Vetkärra 2+8 1 2+8 1<br />
Trådvagn 2+2<br />
Verktygsvagn 2+2 2 2<br />
Köttvagn 3 6 4 4<br />
Tp- och<br />
Livsmvagn 15 24 28 3<br />
Tpbil 10 4<br />
Tältbil 2 2 2<br />
Utbbil 1<br />
Redskapsbil<br />
Personbil 1 3 5<br />
Mc 1 3<br />
139 INNEHÅLL
haltande eller stå med t<strong>om</strong>ma tyglar i handen, sig själv till skam och alla andra till<br />
förnöjelse.<br />
Rörligheten och förflyttningsförmågan var ytterst begränsad hos detta anspända<br />
infanteri. Dagsmarscher på 36 km kunde tillfälligt tas ut, men tog då minst 12 timmar.<br />
Truppen behövde sedan sömn och vila, innan den kunde sättas in i strid. Förband<br />
med dålig marschdisciplin kunde varma dagar på hårda vägar snabbt förlora<br />
stridsvärdet. Marschträning var därför ett viktigt inslag i utbildningen. Regementet<br />
hade gott anseende för sin marschförmåga. Gott kamratskap och god förbandsanda<br />
växte fram under marschträningen. Starkare kamrater och icke minst det i allmänhet<br />
vältränade plutonbefälet bar ofta flera gevär eller dubbla packningar för att<br />
förbandet skulle k<strong>om</strong>ma fram utan efterliggare. Mellan regementets plutonbefäl var<br />
det en ständig tävlan att inte ha några marschförluster. Med sång och musik hölls<br />
humöret uppe under marscherna. Mötte sedan regementsmusiken vid sista rastplatsen,<br />
vilket var regel, fick också den tröttaste nytt liv i sin urlakade kropp och ömma<br />
fötter kändes mindre onda. Alla sträckte upp sig och försökte noga inrättade och<br />
med skarp huvudvridning marschera förbi regements- eller bataljonschefen, s<strong>om</strong><br />
från sin häst inspekterade k<strong>om</strong>paniernas marschvärde.<br />
<strong>En</strong> god chef ägnade särskild uppmärksamhet åt fotvården. Han kontrollerade vid<br />
långrasten att alla, även marscherande befäl, tog av sig skorna och skötte <strong>om</strong> sina<br />
skavsår eller ömma ställen. Under marschen lät därför pluton- och k<strong>om</strong>panichefer<br />
sitt förband passera sig en eller flera gånger under varje marschpaus (s<strong>om</strong> regel på 4<br />
km). Det gällde att tidigt se vilka s<strong>om</strong> haltade, hade packningen olämpligt ordnad<br />
eller eljest började tappa sugen. K<strong>om</strong>panichefen med sjukvårdaren inspekterade efter<br />
avslutad marsch samtliga soldaters fötter, antingen man var i kasern eller i tältläger.<br />
K<strong>om</strong>paniadjutanten förde k<strong>om</strong>paniets fotrulla, där varje man fanns upptagen;<br />
blåsor, skav, ömhet, men också fotsvett antecknades i denna. Råd för skötsel och<br />
vård gavs och ibland måste sjukvårdaren hjälpa till. Fotsvett botades med formalinpensling.<br />
Pluton- och gruppchefer var närvarande. Gud nåde det befäl på Jim Anders<br />
eller Tjis Bl<strong>om</strong>bergs k<strong>om</strong>pani, s<strong>om</strong> då ej hade sin rulla ordentligt förd. Dessa<br />
k<strong>om</strong>panichefer var minst lika stränga mot befälet s<strong>om</strong> mot truppen.<br />
Den första rasten var den viktigaste. Den skedde redan efter 2 km marsch. På kartan<br />
har de vanliga platserna för denna rast märkts ut. De ligger nästan alla in<strong>om</strong><br />
Borås nuvarande tätbebyggelse. Vid den rasten kontrollerades, att inga strumpor eller<br />
fotlappar veckat sig, att skor och ränselremmar ej skavde. Salicyltalg, sedermera<br />
arméns hudsalva, var ett undermedel att hålla fötterna i form. Hästarnas anspänning,<br />
selning och hovbeslag kontrollerades på motsvarande sätt. Att få en häst<br />
”bränd” i lokstaden eller skavd av bukgjorden var en skam för en kulspruteeller<br />
granatkastarplutonchef.<br />
Spicken sill och gröna ärtor kan tyckas föga lockande s<strong>om</strong> marschkost. Men det<br />
var idealisk föda. Den var ganska hårdsmält och saltet band vätska i kroppen. Efters<strong>om</strong><br />
man ofta gick med endast torrskaffning – bredda smörgåsar – i utrustningen,<br />
gällde det att ha bottnat med något s<strong>om</strong> stod sig, annars kunde magen krångla.<br />
140 INNEHÅLL
Buttorpsjön<br />
Ramnasjön<br />
Viskan<br />
Transåssjön<br />
Borås<br />
Rastplatser kring Borås.<br />
Budget<br />
År 1917 1920 30/31 36/37 39/40<br />
Lantförsv 183,9 (120,6) 141,9 (24,9) 78,1 (8,7) 98,6 114,2<br />
I 15 349825 362803 517000 527000 696700<br />
Anm. Lantförsvarets siffror anges i miljoner kr, in<strong>om</strong> ( ) den del s<strong>om</strong> utgör extra anslag<br />
betingat av bl a neutralitetsvakt.<br />
I 15:s siffror anges i kr.<br />
Vi kan konstatera att den ordinarie budgeten 39/40, då en ny upprustning sakta<br />
börjar, för första gången överstiger 100 milj kr.<br />
Det är utvecklingen i Tyskland, s<strong>om</strong> sakta driver anslagen i höjden. Kostnaderna<br />
ökar och utbildningstiden förlängs.<br />
Personalkadrarnas storlek och rekryteringsmöjligheterna speglar, liks<strong>om</strong> budgeten,<br />
ganska väl det försvarspolitiska klimatet, se tabellerna nedan.<br />
Den magra kakan<br />
Krigsmaktens organisation, utbildning, beväpning m m har varit, är och k<strong>om</strong>mer<br />
141 INNEHÅLL
väl ständigt att vara under utredning. Gällande härordning och försvarsbudgeter<br />
avspeglar politikernas och vanliga människors – väljarnas – optimism och<br />
oro. Tunga krav ställdes och stora försvarsbördor bars under första världskriget. De<br />
skars under 20-talet ned mot gränsen till avrustning för att på 40-talet åter hastigt<br />
växa till dagens mångmilliardbudget. De knappa resurser med vilka de militära<br />
myndigheterna rörde sig under mellankrigsåren, framgår av tabellen nedan. Tabellen<br />
återger samtidigt pendlingarna mellan beredskap och fredstid. Omräkningen till<br />
visst enhetligt penningvärde har ej skett.<br />
Tabell över befälskaderns storlek med vakanser<br />
Officerskåren detaljredovisas i noter, då uppgifter varit lättast att få för denna kategori<br />
befäl.<br />
Kategori 1912 1920 25/26 30/31 39/40 44<br />
Off 51 1 53 2 53 3 40 4 46 5 67 6<br />
uoff 39 39 39 26 33 41<br />
ubef 116 118 120 85 105<br />
volontär 10 60 60 37 42<br />
Anm 1 ) 2 st fänrikslöner vakanta 2 ) 5 st fänrikslöner vakanta (1922 2 löjtn- och 9<br />
fänrikslöner vakanta) 3 ) 1 st löjtnantslön, 6 st fänrikslöner vakanta 4 ) 3 st<br />
fänrikar utan lön (1931 4 st fänrikar och 1932 en underlöjtnant och 2 fänrikar)<br />
5 ) 5 st vakanta löjtnants- och 2 fänrikslöner 6 ) 2 st vakanta löjtnants<br />
löner.<br />
Befälskadrarna var sålunda 1917 i stort fyllda. Med krigsslutet skedde en snabb<br />
avgång och stora vakanser uppstod i de lägre officersbefattningarna. Officerskåren<br />
höll på att förgubbas. 1930/31 började en föryngring. Kadrarna hade dock skurits<br />
ned kraftigt 25,5 %, varför löner saknades och de yngsta officerarna fick gå utan lön<br />
ett till tre år. 1939 började en ny upprustning med vakanta officersbefattningar s<strong>om</strong><br />
följd, trots väsentlig kaderökning var dessa vakanser 1944 i det närmaste fyllda.<br />
Början av 30-talet var sålunda ganska bistra år för unga officerare. Men att få gå<br />
lönlös var inget exceptionellt. Samma gällde för den unge prästen, tingsnotarien,<br />
undeläkaren m fl. Under det rådande arbetsmarknadsläget var man glad att ha fått<br />
ett arbete, s<strong>om</strong> skulle ge utk<strong>om</strong>st i framtiden. Det sades <strong>om</strong> kronans kaka att den<br />
var ”knapp men säker”. Senare tycks kakan blivit mindre knapp men kanske<br />
osäkrare.<br />
Ekon<strong>om</strong>iskt svårast pressade var under 20-talet och början av 30-talet troligen de<br />
äldre k<strong>om</strong>paniofficerarna. Kaptener s<strong>om</strong> Einar Sundler, Reier Hall m fl hann bli 40<br />
år eller däröver, innan de fick kaptens lön, dvs några år före pensionsåldern. De<br />
hade då 18-20 tjänsteår och hade i 3-5 år haft kaptens grad. Det var därför inte<br />
lätt för många äldre officersfamiljer, s<strong>om</strong> ibland hade flera barn i skolåldern, att få<br />
sin budget att gå ihop. Arbete för fruarna fanns sällan att få. Flertalet hade dessut<strong>om</strong><br />
ingen yrkesutbildning.<br />
142 INNEHÅLL
Kristiansfält gav husrum åt unga officerare.<br />
Levnadskostnaderna och skatterna var lyckligtvis andra än dagens.<br />
Normalportionspriset för dag och man var enligt 1922 års stat 82 öre och 1930 endast<br />
74 öre, tiondelar ej angivna. I kanslihuset kunde rum hyras för 18 kr/mån.<br />
Men fanns där inget rum, så fick man likt författaren, vinterm 1934-35, lönlös med<br />
endast värnpliktigs avlöning samt beklädnads-, bostads-, och portionsersättning,<br />
allt s<strong>om</strong> allt 2 kr 18 öre per dag, klara sig gen<strong>om</strong> att hyra ett enbart försvarseldat<br />
rum på Kristiansfält. Detta var vintertid kallt och fuktigt. Vattnet i vattenspannen<br />
var ofta fruset på morgonen efter en kall natt. För att undgå reumatism svepte författaren<br />
under vintermånaderna in sig i av kronan hyrda filtar. Lakan kunde inte<br />
användas, ty de var då alltid mer eller mindre fuktiga. Mässen fick i verklig mening<br />
tjäna s<strong>om</strong> hem, <strong>om</strong>bonat och varmt. Utan entusiasm togs stegen på kvällen ut i<br />
mörkret till den ogästvänliga sovlyan.<br />
Detta med värnpliktigs förmåner för den lönlöse innebar en väsentlig förbättring<br />
jämfört med hur några år äldre kamrater haft det s<strong>om</strong> lönlösa, utan varje s<strong>om</strong> helst<br />
ersättning. Vid I 15 var dock de helt lönlösas situation ganska hygglig, då en av<br />
majorerna, den idealistiskt lagda och ganska förmögne Nils Höglund, under några<br />
år avstod sin lön till förmån för regementets lönlösa fänrikar. S<strong>om</strong> ett ytterligare exempel<br />
på Höglunds idealitet kan nämnas, att han erbjöd sig att betala utbildningen<br />
för en värnpliktig befälselev, s<strong>om</strong> han ansåg ha stor fallenhet för officersyrket. Befälseleven,<br />
numera överingenjör vid Svenska Addo, Gösta Holmström nappade ej<br />
på förslaget, trots att arbete då endast väntade ett fåtal av dem s<strong>om</strong> hade studentk<strong>om</strong>petens.<br />
143 INNEHÅLL
Tabell över utbildningstidens längd 1914-1941<br />
Kategori Tidpunkt för ändrad utbildningstid/dagar<br />
1914 1925 1936 1941<br />
Vpl i allmänhet 340 140 175 450<br />
Ubef och fackmän 400 225 225<br />
Studenter och likställda<br />
485 260 260 450 1<br />
Ersättningsreserven/<br />
(handräckning) 140 180<br />
1 ) Ytterligare högst 180 resp 360 dagar för till uoff resp offutbildning uttagna.<br />
Första tjänstgöringen, dvs den grundläggande utbildningen, utgjorde under mellankrigsåren<br />
endast 90 dagar. Denna tjänstgöring uppdelades i två perioder: Period<br />
1, 70 dagar, <strong>om</strong>fattande enskild utbildning och formell utbildning i grupp, pluton<br />
och k<strong>om</strong>pani. Period 2, 20 dagar, följde direkt och <strong>om</strong>fattade tillämpad utbildning<br />
i k<strong>om</strong>pani och bataljon. Perioden avslutades med kort fälttjänstövning.<br />
Uniformsanslaget (munderingsanslaget) var det anslag s<strong>om</strong> drabbades hårdast av<br />
penningknappheten med brokig uniformsblandning s<strong>om</strong> följd. Vid 30-talets början<br />
förek<strong>om</strong> uniform m/Ä, m/10 och m/30 samtidigt i bruk. Den blå uniformen, m/Ä,<br />
med sina mässingsknappar och gula mattor på den höga ståndkragen och ärmarna,<br />
var egentligen permissionsuniform. K<strong>om</strong>misstyget i den var nästan outslitligt. När<br />
det därför blev alltför urtvättat, degraderades den till exercismundering för att tjäna<br />
i många år till. Mässingsknapparna skulle blänka vid varje uppställning. I handelsboden<br />
köptes därför en sk putsbricka. På denna träddes knapparna upp och gnoddes<br />
med Häxans polermedel. Till den grå m/10-uniformen hörde en trekantig karolinerinspirerad<br />
hatt. Vid regnväder var den bra, då kunde brättena fållas ut s<strong>om</strong><br />
regnskydd. Eljest var den föga populär.<br />
Glimtar från övningsfält och lektionsal<br />
Utbildningen reglerades vid 30-talets början gen<strong>om</strong> ”Go 340”. Denna generalorders<br />
kortfattade men klara och noggranna anvisningar gav åt utbildningen erforderlig<br />
stadga och enhetlighet. Soldaten utbildades dock uteslutande för viss befattning<br />
och på det egna vapnet, in<strong>om</strong> en kulsprutegrupp sålunda antingen till skytt (3<br />
st), ammunitionsbärare eller kusk. De senare två kategoriernas färdigheter på kulsprutan<br />
begränsades till att kunna ladda och avfyra den samt få den i ställning.<br />
Av gevärsgruppens tolv man utbildades endast tre på kulsprutegeväret. Även relativt<br />
obetydliga personalförluster kunde därför i ett krigs inledningsskede ha fått<br />
katastrofala konsekvenser.<br />
144 INNEHÅLL
Vid regementet fanns under 30-talet några födda pedagoger sås<strong>om</strong> dåvarande<br />
kaptenen och läraren vid Infanteriskjutskolan, sedermera översten och försvars<strong>om</strong>rådesbefälhavaren,<br />
Thor Filip Holmqvist samt regementschefen sedermera<br />
generalmajoren och ställföreträdande militärbefälhavaren, Arvid Moberg. Dessa<br />
lade ned stort arbete på att höja befälets utbildningsförmåga. Holmqvist utarbetade,<br />
biträdd av några yngre officerare, en serie övningsexempel. Inspirationskällan<br />
till en del av dessa, särskilt de övningar s<strong>om</strong> syftade till att lära ut att<br />
manövrera på stridsfältet, att utnyttja terrängen och att ta initiativ, kunde spåras<br />
tillbaka till den sedermera från andra världskriget berömde fältmarskalken Erwin<br />
R<strong>om</strong>mels <strong>bok</strong> ”Infanterie greift an”. Kaptenen, sedermera överstelöjtnanten, Paavo<br />
Axelsson, lärare i teknik vid Infanteriskjutskolan, gjorde stora insatser för att förbättra<br />
skjutbanor och fasta övningsanordningar.<br />
På ett annat, men nog så viktigt <strong>om</strong>råde, gjorde kaptenen, sedermera majoren,<br />
Wolmar Ehrling en betydelsefull insats. Ehrling var ungkarl och åt alla måltider på<br />
mässen, där åt också en stor skara unga ogifta officerare. Den obetydliga lönen gjorde<br />
tidiga äktenskap sällsynta. Eget hem bildade man vanligen först i 30-årsåldern.<br />
Ehrling presiderade därför på mässen för ett antal unga sprakfålar. Han var en sann<br />
gentleman med oklanderlig hållning. Gen<strong>om</strong> sitt personliga föredöme, sin gedigna<br />
karaktär och sitt på samma gång vänliga och faderliga sätt fick han oss ungd<strong>om</strong>ar<br />
att inse vårt personliga ansvar utan att döda vår livsglädje.<br />
Vinterhalvåret var i stort fritt från värnpliktsutbildning. Tiden togs i anspråk för<br />
befälsutbildning av olika slag. Utbildningen var i allmänhet av hög klass och kunde<br />
gen<strong>om</strong>föras ostörd av olika k<strong>om</strong>menderingar eller tjänstgöring vid egen trupp. Den<br />
bidrog till att in<strong>om</strong> befälskårerna skapa en enhetlig taktisk syn och utbildningsrutin.<br />
Under vintrarna på skolbänken, <strong>om</strong>växlande s<strong>om</strong> lärare och elever, lärde befälet att<br />
känna varandra väl och en ovanlig samarbets- och kamratanda skapades därmed<br />
tvärs igen<strong>om</strong> graderna.<br />
Officerare, underofficerare och underbefäl, s<strong>om</strong> skulle utbildas för granatkastareller<br />
kulsprutetjänst, drillades i exercis med dessa vapen av någon av de kunnigaste<br />
underofficerarna eller underbefälen, sås<strong>om</strong> sergeanterna Nils Svenningsson, Olle<br />
Svanberg och furiren 7 Liv Karlsson (underbefälet hade nummer efter sitt stamk<strong>om</strong>pani,<br />
i detta fall Livk<strong>om</strong>paniet) samt i stalltjänst av stallfuriren. De fick göra<br />
samma jobb s<strong>om</strong> de meniga tills de kunde det bättre än dessa, och avancerade då till<br />
biträdande instruktörer. Men då och då prövades i tävling med de värnpliktiga, att<br />
färdigheten och snabbheten att gå i eldställning, sela, spänna an m m var större än<br />
värnpliktsgruppens, annars blev det ny drill. Kulsprute- och granatkastarförbanden<br />
var också regementets elitförband.<br />
Sedermera generallöjtnanten Axel Bredberg var 1932-1934 tjänsteförrättande<br />
regementschef, en av fyra, under ordinarie regementschefen Axel von Arbins tid i<br />
Försvarsk<strong>om</strong>missionen. Bredberg inledde en intensiv utbildning främst av officerskåren<br />
i taktik och truppföring, vilket skulle sätta djupa spår med verkan långt<br />
framöver. Han var en inspirerande och fordrande lärare högt uppskattad av de yngre<br />
officerarna. De äldre gillade kanske inte alltid nymodigheterna. Bäst illustreras<br />
145 INNEHÅLL
Bredbergs syn på sin uppgift s<strong>om</strong> chef av det tal han före sitt första regementsmöte<br />
höll till officerskåren. Innebörden i detta var: ”Vi skall vid krigsfall gå i fält tillsammans.<br />
Vi måste förstå varann. Jag måste veta att mina order k<strong>om</strong>mer att uppfattas<br />
rätt och <strong>om</strong>sättas s<strong>om</strong> jag vill. Jag k<strong>om</strong>mer därför under detta regementsmöte ägna<br />
huvudvikten åt Er utbildning i truppföring. Truppens utbildning k<strong>om</strong>mer att bli<br />
något eftersatt. Jag tar ansvaret härför”. Han lyckades så väl, att en officer ur fördelningsstaben<br />
under en övning något år senare undrade: ”Vad har hänt vid I 15?<br />
Alla tänker taktiskt”.<br />
Bredberg, s<strong>om</strong> varit förstelärare i taktik vid Krigshögskolan, hann också med att<br />
vid regementet starta en förberedande skola för inträdessökande till Krigshögskolan.<br />
Han biträddes därvid i hög grad av kaptenen, sedermera översten, Kaleb<br />
Lundén. Drivande krafter under följande år var bl a kaptenen, sedermera översten,<br />
Gustaf Kolmodin och överstelöjtnanten sedermera generalmajoren Per Kellin.<br />
Denna förberedande skola blev en sådan framgång, att under 30- och 40-talet alla<br />
nyblivna officerare, på något undantag när, sökte och k<strong>om</strong> in på Krigshögskolan.<br />
Detta var något helt unikt in<strong>om</strong> armén. Författaren föreslog därför, visserligen på<br />
skämt, dåvarande regementschefen, sedermera generallöjtnanten, Gustaf Åkerman<br />
under ett samtal <strong>om</strong> rekryteringsbefrämjande åtgärder att annonsera: ”Sök till I 15<br />
och k<strong>om</strong> in på Krigshögskolan”.<br />
Knappheten i anslag tvingade till noggrann hushållning särskilt med den dyra<br />
ammunitionen. Eldgivning markerades därför oftast av den deltagande truppen<br />
med harskramlor, större för kulsprutor och mindre för kulsprutegevär samt med<br />
eldgivningsskärmar. Fienden markerades med figurer och skärmar. Dessa skärmar<br />
hade olika färg för att ange typ av förband och dettas storlek. S<strong>om</strong> chef för en sådan<br />
skärmstyrka försökte författaren ge ökad realism åt en övning och tvinga fram aktivitet<br />
från k<strong>om</strong>panichefen. Skärmhållarna instruerades därför att resa skärmarna<br />
först när övningsförbandets verksamhet motiverade det. Dessförinnan skulle de endast<br />
skjuta med sina vapen. Initiativet vann ingen förståelse utan föranledde att den<br />
unge subalternen fick en ordentlig skrapa av övningsledaren, kaptenen Nils Åkerhielm.<br />
Fältstarka förband förek<strong>om</strong> sällan. Felande förband markerades ibland med<br />
skärmar. Längst i det avseendet gick den bataljonschef, s<strong>om</strong> vid början av 40talet<br />
skulle öva sin bataljon i nyheterna djup- och flygmarsch. För att rätt belysa vilket<br />
djup en så grupperad bataljon skulle uppta, lät han med anslag markera alla saknade<br />
enheter, fordon och reservhästar. Sedan plakatbärare tagits ut, var de verkliga<br />
förbanden ganska t<strong>om</strong>ma på folk. Marschen gick över Picketorpet, längs Pickevägen<br />
och i en sväng till kasern. Övningsledaren hade kanske inte helt räknat på<br />
djupet, ty när täten marscherade in gen<strong>om</strong> stallgrinden och ut på kaserngården, stod<br />
det sista skärmförbandet ännu där och väntade på att starta gen<strong>om</strong> vaktgrinden.<br />
Egentlig vinterutbildning förek<strong>om</strong> endast för stamskolorna. Den lilla vinter<strong>om</strong>gången<br />
värnpliktiga fick nästan ingen utbildning på skidor. Det kunde vara nog<br />
så knappt med snö i Viskans dalgång. Överstelöjtnant Nils Höglund fann då på att<br />
breda ut halm – då något märkligt, i dag mindre främmande – på den s k Lushar-<br />
146 INNEHÅLL
Major Nils Höglund, inspekterande general Carl Sjögreen, överstelöjtnant Axel Bredberg.<br />
pan, fältet söder kasern 2. Där gjordes lappkast och kördes fyrkantsspår. Tyvärr<br />
tycks ingen ha fotograferat denna ganska unika övning, ej heller den, då en något<br />
teoretiskt lagd bataljonschef för sitt befäl demonstrerade strid i skog. Denne bataljonschef<br />
ställde ut ett k<strong>om</strong>pani s<strong>om</strong> träd på Osdals-fältet och ett annat fick demonstrera<br />
former och uppträdande i skog. Överskådligheten blev väl inte så god<br />
s<strong>om</strong> övningsledaren tänkt sig. Samma övningsledare förövade strid i mörker mitt på<br />
dagen vid Osdals lada. För att göra övningen mer realistisk fick soldaterna binda<br />
handdukar för ögonen.<br />
Kartan i 1 / 100000 över övningsfältet hade sina brister. Det bergiga skogs<strong>om</strong>rådet<br />
mellan Trandaredsvägen och Viskan tycktes kartritarna aldrig ha beträtt.<br />
Varje år förek<strong>om</strong> en övning i bataljonsförband tvärs igen<strong>om</strong> detta parti. Bataljonen<br />
k<strong>om</strong> aldrig fram s<strong>om</strong> tänkt, ty utgångspunkt och slutpunkt på kartan stämde ej med<br />
verkligheten. Övningen motsågs alltid av det yngre befälet med samma spänning.<br />
147 INNEHÅLL
I fält<br />
Den korta utbildningstiden och de knappa anslagen gjorde, att t o m fälttjänstövningar<br />
ofta avbröts vid mörkrets inbrott. Bataljonerna förlades utspridda så<br />
att varje k<strong>om</strong>pani kunde få sig en gård tilldelad, där det fanns mjölk, potatis, ved<br />
och halm att köpa och där k<strong>om</strong>panichef och k<strong>om</strong>paniadjutant kunde få nattkvarter.<br />
K<strong>om</strong>paniets tält restes på någon stubbåker, noga inrättade. Även <strong>om</strong> förposttjänst<br />
övades under natten, kunde pojkar s<strong>om</strong> hade hem eller släkt i närheten<br />
permitteras. På morgonen före uppbrottet städades tältplatsen. Varje tältlag kröp<br />
över sin plats och plockade stickor och halmstrån samt eventuellt tappade småpersedlar<br />
och lös ammunition. Där skulle vara snyggare när förbandet marscherade sin<br />
väg än när det k<strong>om</strong>. Kraven på miljövård var stora även <strong>om</strong> uttrycket ännu ej var<br />
känt.<br />
Befälskårerna åt kategorivis. Officerare och underofficerare hade in<strong>om</strong> sig s<strong>om</strong><br />
regel utsett den yngste att vara ”matmamma”. Denna ålåg att ha något extra att piffa<br />
upp kokvagnsmaten med. Dessa gemytliga kvällar bland äldre kamrater gav det<br />
yngre befälet god inblick i de äldres upplevelser och erfarenheter, glimtar ur regementets<br />
tidigare liv m m. På kapten Jim Anders k<strong>om</strong>pani, 3. k<strong>om</strong>paniet, blev det en<br />
teaterafton, ty han var den födde skådespelaren och berättaren, inte vacker men imponerande.<br />
Han kunde med några ord måla upp en situation, härma de skildrade<br />
personerna så att de, liks<strong>om</strong> miljön, framstod livs levande och få fram det väsentliga,<br />
kanske inte alltid sett med vänliga, men alltid humoristiska, ögon. Han var en<br />
sträng far för sina soldater. Ibland satte han sig mitt ibland dem och gav dem prov<br />
på sin berättartalang. Fänrikar betraktade han s<strong>om</strong> springpojkar, s<strong>om</strong> han hunsade.<br />
I fält kallades ofta nattetid ordonnansofficer (ordertagare) till bataljonschefen.<br />
Det var yngste officerens jobb. Denne tog med sig någon av sina bästa löpare och<br />
stack ut i mörkret över fälten och längs vägar och stigar. Detta kunde vara nog så<br />
besvärligt, ty kartan var ofta från slutet av 1800-talet, vag och opålitlig i detaljer.<br />
Det kunde vara svårare att då hitta ett torp än att med dagens kartor hitta ett stort<br />
stenblock i skogen. Oljek<strong>om</strong>passer ingick ännu ej i utrustningen. K<strong>om</strong>passnålen<br />
svängde oavbrutet även <strong>om</strong> det fanns en s k arreteringsanordning för att lugna den.<br />
Regementets yngre officerare, underofficerare och underbefäl bildade ett intresserat<br />
gäng orienterare med dåvarande subalternerna Sverker Djurberg, Sigvard Allroth<br />
och Åke Söderb<strong>om</strong> samt sergeanten Åke Westergren s<strong>om</strong> drivande krafter. De nattliga<br />
uppdragen togs därför s<strong>om</strong> ett tillfälle att visa vad man gick för.<br />
Nästan varje söndag under 30-talet gick för övrigt en lastbil från regementet med<br />
ungt befäl ut till en orienteringstävling. Regementets lag kämpade framgångsrikt<br />
med Ymers, Boråskamraternas och Elfsborgs IF:s orienterare. Föreningarna turades<br />
<strong>om</strong> att lägga banorna. Skickliga banläggare var Åke Söderb<strong>om</strong> och fanjunkaren<br />
Gösta Fingren. (Fingren skulle sedermera tillsammans med idrottsofficeren Åke<br />
Dahlåker föra dessa fina idrottstraditioner vidare.) Officersfanjunkare och nya fänrikar<br />
ställdes av äldre kamrater inför valet ”stå på kontroll” eller ”var med och<br />
spring”. Valet var lätt. Regementets prissamling utgör bevis för hur framgångsrik<br />
148 INNEHÅLL
Elfmans k<strong>om</strong>pani på sjömanöver vid Hjuvik år 1916.<br />
Eld mot fientligt flyg år 1936.<br />
149 INNEHÅLL
denna träning var. Den då i fälttävlans orienteringsm<strong>om</strong>ent tillämpade maximitiden<br />
– de tre bästas gen<strong>om</strong>snittstid ökad med 50 % – fick strykas, sedan i yngre officersklasser<br />
ett år, troligen 1936, alla lag ut<strong>om</strong> I 15:s, I 17:s, A 2:s och möjligen ett<br />
lag till blev uteslutna för överskriden maximitid. I 15 segrade. I laget ingick förut<strong>om</strong><br />
författaren, Gösta Frykman och Carl Yngve Dahl.<br />
Hemma i kasern<br />
Livet på kasern, i logement och matsal följde strikta regler. K<strong>om</strong>paniadjutanten<br />
bodde i en särskild våning i anslutning till k<strong>om</strong>paniet. Den är numera inredd till lektionssalar<br />
eller befälsrum. K<strong>om</strong>paniadjutanten levde med k<strong>om</strong>paniet och var dess<br />
välvillige men samtidigt stränge t<strong>om</strong>te. Färgstarka och respekterade k<strong>om</strong>paniadjutanter<br />
var fanjunkarna Edvard Fredriksson, Josef Johansson och C J Carlsson<br />
”Kulsprutekalle”. Om Josef berättas hur han en gång bar en något överförfriskad<br />
”väre”, s<strong>om</strong> ofredat hon<strong>om</strong>, från kasern 1 tvärs över kaserngården till vakten för att<br />
sätta hon<strong>om</strong> i förvarsarrest.<br />
Fredriksson, s<strong>om</strong> så småning<strong>om</strong> fick löjtnants grad efter många år s<strong>om</strong> väbel och<br />
kasernunderofficer, var nog den mest legendariske av mellankrigsårens underofficerare.<br />
Han fick på sitt k<strong>om</strong>pani i allmänhet de för oregerlighet beryktade göteborgarna.<br />
Dessa både fruktade och älskade hon<strong>om</strong>. De gav hon<strong>om</strong> smeknamnet<br />
”Svarte Fredrik”. Hans befälsföring var ibland nog så hårdför men han kände samtidigt<br />
starkt för de sina och ingen kunde vara mer mån <strong>om</strong> sina ”värar” än han. Han<br />
såg till att k<strong>om</strong>paniet fick ut vantar och muddar fast vinterutrustning ej anbefallts,<br />
<strong>om</strong> en övning såg ut att bli kall. Många av hans pojkar knackade på i hans farstu<br />
och fick ett handlån eller t o m en handtryckning för att kunna resa hem, när de<br />
gjort slut på kassan. Heden i Göteborg var också tätt kantad av hans gamla värar,<br />
när – troligen 1949 – författaren med sitt k<strong>om</strong>pani där skulle förevisa modern utrustning<br />
och stridsteknik. I programmet hade lagts in en uppvisning i exercis m/Ä<br />
med Svarte Fredrik, vilket nogsamt hade angivits i förhandsreklamen. Många förtjusta<br />
rop av igenkännande hördes då över Heden och medförda fruar och barn fick<br />
sig I 15-minnen till livs.<br />
I särskilt rum på k<strong>om</strong>paniet låg ogifta furirer och i logementen stamanställda<br />
korpraler och vicekorpraler samt, då de tjänstgjorde på regementet, officersaspiranter<br />
och kadetter. Att ordningen var god var därför inte så konstigt. Varje morgon<br />
visiterade k<strong>om</strong>panidagofficeren/underofficeren. Logementbefälhavarna tävlade<br />
<strong>om</strong> att vara först att anmäla sitt logement klart. På ordern ”till tvättrummet spring”<br />
sprang hela logementet halvnaket eller naket dit. Sängarna bäddades noga. Skåpordningen<br />
kontrollerades dagligen. På kvällen 10 min efter tapto skulle alla stå uppställda<br />
vid sina sängar. 20 min senare blåstes tystnad. Till matsalen marscherade<br />
k<strong>om</strong>panierna i ett led. Vid varje bord satt ännu under början av 30-talet en särskild<br />
bordsbefälhavare. Denne svarade för ordningen vid bordet, matfördelning och efterstädning.<br />
Sedan dagofficeren kontrollerat att bordet var rent fick bordslaget<br />
150 INNEHÅLL
marschera ut. I 15 var känt för sin goda mat. De skickliga husmödrarna Maja Melin<br />
(sedermera överstinnan Smedmark) och Ebba Lindwall förmådde, trots att de<br />
hade mindre än 90 öre per man och dag att hushålla med, att på olika sätt piffa upp<br />
den ganska ensidiga och tunga kosten. Söndagsmiddagarna, jul- och nyårsborden<br />
borde egentligen få sitt eget kapitel.<br />
Regementsmusiken betydde mycket för trivseln. Den konserterade s<strong>om</strong> regel en<br />
gång i veckan under frukostrasten medan soldaterna solade sig i sluttningen framför<br />
”Markan”. På torsdagsmiddagen brukade den dessut<strong>om</strong> spela i matsalen. Under<br />
mötet och vid högtidliga tillfällen blåste den revelj och tapto. Både befäl och närboende<br />
civila k<strong>om</strong> då till kasern för att höra taptot. Signalgivare var eljest de unga<br />
musikvolontärerna eller -korpralerna. Ett spel ingick länge i vaktstyrkan. Detta spel<br />
blåste eller slog inte bara revelj och tapto utan också uppställning och vid behov<br />
larm samt när flaggan hissades och halades. Signalerna gavs från den s k Signalstenen<br />
mitt för kanslihuset. Revelj blåstes (slogs) dessut<strong>om</strong> i kasernernas trappuppgångar<br />
så att det ekade i trapphusen och tapto från vallkanten utanför kasernvakten<br />
ut mot Fridenshöjd. De s<strong>om</strong> glömt tiden på något av kaféerna där eller i avskedet<br />
från flickan, fick på så sätt en sista varning.<br />
Allt var icke idyll. Inryckningen till första tjänstgöring och regementsmöte skedde<br />
till mitten av 30-talet s<strong>om</strong> hämtningsresa. Yngre hämtningsbefäl kände en viss<br />
naturlig bävan för denna k<strong>om</strong>mendering, särskilt <strong>om</strong> hämtningen skulle ske i Göteborg<br />
eller Trollhättan. De inryckande hade s<strong>om</strong> regel styrkt sig i förväg och stärkande<br />
drycker försökte många dessut<strong>om</strong> smuggla med sig på tåget. Underbefälet<br />
skulle sitta s<strong>om</strong> vagnsbefälhavare bland de inryckande. När tåget passerade tunnlarna<br />
mellan Göteborg och Borås var det klokt att huka sig, ty en t<strong>om</strong>flaska kunde<br />
k<strong>om</strong>ma vinande. Vid ett regementsmöte, något av de första åren på 30-talet, var en<br />
inryckningskontingent så beskänkt att vilda slagsmål uppstod på tåget. Avstigning<br />
kunde ej ske s<strong>om</strong> vanligt vid Borås C, utan tåget drogs fram på stickspåret<br />
nedanför kasern 1. Där mötte ambulans, sjukvårdare och beväpnad vakt för att<br />
ta hand <strong>om</strong> berusade och skadade. Övriga formerade marschkolonn och marscherade<br />
på ostadiga ben den korta vägen in på kaserngården. Författaren lyckades<br />
torrlägga sin sista resa s<strong>om</strong> chef för hämtningen. Denna resa startade i Trollhättan<br />
och tog upp inryckande på stationerna före Göteborg. Till större stationer hade<br />
polis beställts. De inryckande visiterades noga före påstigning. <strong>En</strong> och annan alltför<br />
påstruken avvisades direkt. Trots detta hade tydligen buteljer smugglats <strong>om</strong>bord.<br />
Det fanns fullt med åskådare på stationerna och fönstervägen kunde ej helt kontrolleras.<br />
Stämningen steg under resan och därmed karskheten. Förnyad väskkontroll<br />
vid tåg<strong>om</strong>bytet på Göteborgs C räddade situationen. <strong>En</strong> på det hela taget nykter<br />
kontingent kunde marschera från Borås C till kasern, men författaren hade att<br />
avlämna 34 mer eller mindre fulla brännvinsflaskor till dagofficeren. På varje flaska<br />
angavs ägarens namn och med en ritsa vätskenivån vid beslaget. Flaskorna fick<br />
hämtas ut vid utryckningen. Sedan väl inryckningen gen<strong>om</strong>förts försvann spritproblemet.<br />
Fyllerifrekvensen var snarast lägre än i samhället i övrigt. Inryckningsfylleriet<br />
var någon sorts rituell handling.<br />
151 INNEHÅLL
Men stjärnans ljus var varmt<br />
<strong>En</strong> blick tillbaka på mellankrigsåren, speglar en epok helt väsensskild från dagens.<br />
Vi ser tiden innan motoriseringen slagit igen<strong>om</strong> och då försvarsbudgeten belöpte sig<br />
till något hundratal miljoner. Även <strong>om</strong> knapphetens stjärna lyste, så var dess sken<br />
varmt på något sätt. Vi s<strong>om</strong> då var befäl upplevde i allmänhet stor arbetsglädje, gott<br />
kamratskap och vänlig livsmiljö. Jag bortser från bitterheten inför 1925 års härordning,<br />
s<strong>om</strong> tvang många att välja ny levnadsbana liks<strong>om</strong> från Ådalens efterdyningar.<br />
Många f d värnpliktiga från denna tid har även de berättat, att minnet i allt<br />
väsentligt är ljust och att exercisen var en nyttig tid för dem. <strong>En</strong> företagare sade vid<br />
ett tillfälle: ”Vi bedömde aldrig en ungd<strong>om</strong> förrän han gjort värnplikten. Det var<br />
nästan alltid en helt annan och stabilare karl s<strong>om</strong> ersatte den tidigare spolingen!”<br />
Regementet gen<strong>om</strong>syrades också under 30-talet av en anda och sammanhållning,<br />
s<strong>om</strong> var känd, beundrad och <strong>om</strong>talad in<strong>om</strong> stora delar av armén.<br />
Svante Millqvist<br />
152 INNEHÅLL
Beredskapstiden<br />
1939 – 1945<br />
1939<br />
S<strong>om</strong>maren 1939 organiserades av värnpliktiga tillhörande årsklass 1935 det första<br />
beredskapsförbandet vid I 15, vilket ingick i en av I 16 organiserad bataljon, s<strong>om</strong> för<br />
utbildning förlades till Revingehed i Skåne från den 16 juni och ryckte ut den 14 juli<br />
efter 30 dagars beredskapsövning.<br />
Det ökade krigshotet blev ännu mera påtagligt för regementet den 28 augusti.<br />
Strax före tjänstens slut k<strong>om</strong> på telefon en förberedande order, vilken resulterade i<br />
att all personal beordrades kvarstanna på kasern. Spänningen var stor och oron hos<br />
de unga värnpliktiga mycket påtaglig. Kl 18.50 erhöll regementschefen från chefen<br />
för III. arméfördelningen följande order: Ett skyttek<strong>om</strong>pani I 15, beredskapsförband,<br />
förflyttas den 29 augusti på morgonen till och förlägges i trakten<br />
av Torslanda flygfält med uppgift att bevaka flygfältet. <strong>En</strong> intensiv verksamhet vidtog<br />
under direkt ledning av regementschefen, överste A T Bergquist. Mobiliseringsförråden<br />
öppnades. Soldaterna utrustades med splitternya uniformer m/23 i stället<br />
för uniform m/10 med mössa m/ä. Av de flesta aldrig skådade tältvagnar lastades.<br />
Under fredsövningarna hade ju trossen ut<strong>om</strong> koket markerats med skärmar. Tälten<br />
hade uttransporterats utan att tälttrossen varit organiserad. St<strong>om</strong>men i k<strong>om</strong>paniet<br />
utgjordes av 6. k<strong>om</strong>paniet förstärkt med 7. k<strong>om</strong>paniet för att de tre gevärsplutonerna<br />
skulle k<strong>om</strong>ma upp till fältstyrkan 50 man. Den tunga plutonen organiserades<br />
vid kulsprutek<strong>om</strong>paniet. Soldaterna var årets rekryt<strong>om</strong>gång, s<strong>om</strong> varit i tjänst<br />
sedan den 14 april med utryckningsdag den 27 september (150 dagars första tjänstgöring).<br />
Fram på småtimmarna var allt i ordning. Då kunde chefen för 6. k<strong>om</strong>paniet<br />
kapten Gösta Klettner, mönstra ett fältstarkt skyttek<strong>om</strong>pani <strong>om</strong> k<strong>om</strong>panistab,<br />
tre gevärsplutoner (fyra gevärsgrupper bestående av gruppchef, ställföreträdare, 9<br />
gevärsskyttar med gevär m/96 och kulsprutegevärsskytt med kulsprutegevär m/37),<br />
en tung pluton (kulsprutetropp och granatkastartropp) samt k<strong>om</strong>panitross (ammu-<br />
153 INNEHÅLL
nitionstross, koktross och tälttross) i allt 5 officerare, 2 underofficerare, 224 man, 3<br />
tältvagnar, 9 kärror (stabskärra, 2 kulsprutekärror, pjäskärra grk, ammunitionskärra<br />
grk, 2 ammutionskärror och 2 kokkärror), 2 kulsprutor m/36 och en 8 cm<br />
granatkastare. K<strong>om</strong>panichefens ridhäst och övriga 20 hästar (6 för tältvagnarna, 9<br />
för kärrorna, 3 packhästar, 2 reservhästar) skulle ställas till förfogande av chefen för<br />
A 2 vid k<strong>om</strong>paniets urlastning i Göteborg.<br />
Klockan 5 på morgonen den 29 augusti åt k<strong>om</strong>paniet frukost och avgick därefter<br />
till järnvägen för ilastning. Efter ank<strong>om</strong>sten till Göteborg på förmiddagen följde en<br />
mycket påfrestande fotmarsch till Torslanda på grund av rådande värmebölja och<br />
en gen<strong>om</strong>vakad eller rättare sagt gen<strong>om</strong>arbetad natt.<br />
Löjtnant Carl Yngve Dahl och fanjunkare Ernst Uhlman var beordrade att<br />
rekognosera förläggningsplats m m. Regementets personbil med förare disponerades.<br />
Observera singularformen! I regementets ägo var en personbil, en lastbil och en<br />
motorcykel med sidvagn!<br />
Göteborg var oförsvarat på landfronten, varför k<strong>om</strong>paniet Klettner blev den första<br />
beredskapsförstärkningen där i anslutning till andra världskrigets utbrott, vilket<br />
inträffade den 1 september, då Tyskland utan krigsförklaring angrep Polen. Samma<br />
dag förordnade Kungl Maj:t <strong>om</strong> förstärkt försvarsberedskap. Därmed organiserades<br />
bl a Göteborgs 4. skolk<strong>om</strong>pani, vilket den 7 september avlöste k<strong>om</strong>pani Klettner,<br />
s<strong>om</strong> återgick till Borås.<br />
För upprätthållandet av det fortsatta neutralitetsskyddet inkallades till I 15 värnpliktiga<br />
av årsklasserna 1931 och 1932 (cirka 1600 man) för 42 dagars beredskapsövning<br />
med inryckning den 9 oktober. Av dessa organiserades en förstärkt bataljon<br />
samt ett reducerat skyttek<strong>om</strong>p. Detta k<strong>om</strong>pani avdelades för bevakning av flygplatsen<br />
m m i Trollhättan.<br />
Ganska betecknande för krigsförbandens enkla tekniska utrustning är följande<br />
utdrag ur order: I utbildning med kulsprutepistol m/37 skall delta a) subalternofficerare,<br />
sergeanter, furirer b) 2 värnpliktiga per gevärspluton avsedda till rapportkarlar<br />
c) högst 10 befälselever med lägst 8 i lämplighet.<br />
Beträffande radi<strong>om</strong>aterielbehovet anger arméförvaltningens tygdepartement att<br />
behovet per regemente av 1 Watt-stationer är 14 st och 1/2 Watt-stationer 10 st.<br />
Nuvarande brister beräknas fyllas under tidigare hälften av 1940!<br />
Regementet fick i november 13.000 kr för anordnande av normalskyddsrum i<br />
kanslihuset, kasern I och kasern III.<br />
Mobiliseringsförberedelserna var under året mycket intensiva. Vid gen<strong>om</strong>gångar<br />
och övningar prövades planerna och delgavs mobiliseringsförberedarna och övrigt<br />
befäl.<br />
<strong>En</strong>ligt arméorder i februari skulle regementet fr o m 1 januari 1940 kunna mobilisera<br />
fältregementet I 15, III. bevakningsbataljonen samt etapp- och depåförband.<br />
Dessa förbands organisation erfordrade inkallandet av nio årsklasser. Mobiliseringsplatserna<br />
låg i eller i nära anslutning till Borås.<br />
154 INNEHÅLL
1940 års infanteriorganisation<br />
Vid mobiliseringen var skyttek<strong>om</strong>paniets sammansättning sås<strong>om</strong> k<strong>om</strong>pani Klettner<br />
beskrivits 1939 med den väsentliga skillnaden, att tre tältvagnar i tälttrossen<br />
ersatts med två lastbilar, varigen<strong>om</strong> hästantalet också minskades med sex till sexton.<br />
Vid bataljonen var tre k<strong>om</strong>panier skyttek<strong>om</strong>panier och det 4., 8. resp 12. k<strong>om</strong>paniet<br />
jägark<strong>om</strong>panier. Dessa saknade tung pluton, men var i övrigt lika skyttek<strong>om</strong>panierna.<br />
Bataljonens självständiga tunga pluton bestod av en kulsprutetropp (2 st ksp) och<br />
fyra granatkastartroppar (vardera 1 st 8 cm grk).<br />
Bataljonstaben bestod av sektion I, sektion II, stabstropp, signaltropp, gas- och<br />
röktropp och pionjärtropp samt stabstross. Bataljonstrossen var direkt ansluten till<br />
bataljonsstaben och bestod av ammunitionstross, sjukvårdstross, hästsjukvårdstross<br />
samt reservtross. Chef för det hela var 1. bataljonsadjutanten (ch sekt I) med<br />
2. bataljonsadjuntanten (ch sekt Il) sås<strong>om</strong> ställföreträdare och ansvarig för underhållstjänsten.<br />
Här sköttes allt vad s<strong>om</strong> i dag är uppdelat på bataljonsstaben,<br />
stabsk<strong>om</strong>paniet och trossk<strong>om</strong>paniet!<br />
I bataljonstabens stabstross fanns en mc-ordonnans. I övrigt begränsades bataljonens<br />
motorfordon till de 11 tältbilarna.<br />
Regementet bestod av chef (beriden), stab, I. – III. bat, 13. k<strong>om</strong>p, 14. k<strong>om</strong>p samt<br />
regementstross. I regementsstaben fanns två personbilar, en postbil, två mcordonnanser<br />
och tre lastbilar. I regementstrossen ingick 16 lastbilar varav 12 i livsmedelstrossens<br />
transportbilplut samt 2 i vardera skanstygtrossen och verkstadstrossen.<br />
13. k<strong>om</strong>paniet var ett renodlat kulsprutek<strong>om</strong>pani <strong>om</strong> tre kulspruteplutoner (vardera<br />
två troppar) med sammanlagt 12 st kulsprutor.<br />
14. k<strong>om</strong>paniet – specialk<strong>om</strong>paniet – bestod av luftvärnskulsprutepluton (3 st<br />
lvksp), pansarvärnspluton (4 st 37 mm pvkan) och pionjärpluton (50 pionjärer och<br />
tre materielkärror). K<strong>om</strong>panistaben och k<strong>om</strong>panitrossen var helt motoriserade<br />
(personbil, mc och 5 lastbilar).<br />
Regementet år 1940 var ett fotmarscherande gevärsinfanteri med 36 kulsprutor<br />
(m/14 och m/36), 3 luftvärnskulsprutor, 21 granatkastare (m/29 8 cm) och 4 pansarvärnskanoner<br />
(37 mm), allt hästtransporterat. Påtagligt svagt var pansarvärnet i<br />
alla dess former, efters<strong>om</strong> också utrustningen med minor och sprängmedel var<br />
minst sagt begränsad.<br />
Det aktiva befälet och reservbefälet var liks<strong>om</strong> nu krigsplacerat i befattningar vid<br />
förbanden. De värnpliktiga däremot var fördelade kollektivt årsklassvis eller sockenvis.<br />
Sistnämnda system tillämpades vid I 15. Sålunda var t ex värnpliktiga bosatta<br />
i socknar in<strong>om</strong> rullförings<strong>om</strong>råde 32 fördelade till I. bat med avstigningsstation<br />
Sjömarken. Så långt s<strong>om</strong> möjligt tillämpades decentraliserad inryckning.<br />
Specialister m fl var dock ställda till regementets gymnastiksal för central fördelning.<br />
155 INNEHÅLL
All materiel var förrådsställd på kasern. Sålunda låg intendenturmaterielen k<strong>om</strong>panivis<br />
på kasernvindarna. De flesta vapnen låg i gevärsförrådet i kasern<strong>om</strong>rådets<br />
sydöstra hörn. I Osdals lada fanns bl a hästfordon. Hästarna samt organisationens<br />
relativt få motorfordon var uttagna i förväg och skulle av ägarna vid mobilisering<br />
inställas på bestämda mottagningsplatser för inköp och fördelning på förbanden.<br />
Ridhästbehovet klarades till stor del med regementets egna stamhästar.<br />
Mobiliseringsplatser fanns förberedda och så kallad anfordran å lokaler för mobiliseringen<br />
utställd.<br />
Väsentligt var att personalen på övergångsstat, på reservstat och i reserven inkallades<br />
i anslutning till beredskapsövningarna <strong>om</strong> 42 dagar. Vederbörande fick<br />
in<strong>om</strong> vissa gränser välja mellan följande tre tidsperioder nämligen 9/10-21/11<br />
1939, 19/1-2/3 1940 eller 4/5-16/6 1940.<br />
Med anledning av finska vinterkrigets utbrott den 30 november 1939 anbefalldes<br />
partiell mobilisering med 1. mobdag fredagen den 8 december. Denna berörde i<br />
huvudsak endast förband i Norrland och på Gotland.<br />
Mörkläggningsövningar ägde rum i Borås den 6-8 december.<br />
Vid samma tid fick rikets försvarskrafter sin förste överbefälhavare, generallöjtnanten<br />
O G Thörnell.<br />
Söndagen den 18 juni firades för första gången Regementets dag ”för att knyta<br />
banden fastare mellan regementet och hembygden och för att ge anhöriga till de<br />
värnpliktiga och andra för regementet intresserade tillfälle att se hur man har det i<br />
kronans tjänst”. Omkring 800 personer, tidigare anställda och anhöriga, hade mött<br />
upp och det var en stor dag och en högtidlig dag vid regementet med fältgudstjänst,<br />
förbimarsch, stridsövning, skämttävlingar, middag i matsalen och dans i gymnastiksalen.<br />
Under dagen bildades ”Kungl Älvsborgs regementes kamratförening” med<br />
överste A T Bergquist sås<strong>om</strong> ordförande och fanjunkare A G Dahlqvist sås<strong>om</strong> sekreterare<br />
och kassaförvaltare.<br />
Detta år fick regementet sitt första kvinnliga skrivbiträde, fröken Birgitta Bergquist,<br />
med placering vid regementsexpeditionen.<br />
1940<br />
I anslutning till årsskiftet gen<strong>om</strong>fördes en mobiliseringsövning med hjälp av gymnasisterna<br />
i Borås, när dessa var lediga från skolan. Denna och andra förberedelser<br />
skulle senare på våren visa sig mycket värdefulla.<br />
Den 26 januari inryckte till 42 dagars beredskapsövning årsklasserna 1933, 1934<br />
och 1936. Dessa organiserades på två bataljoner. Tillsammans med beredskapsbataljonen<br />
från höstens beredskapsövning utgjorde dessa regementets tre fältbataljoner,<br />
s<strong>om</strong> förut<strong>om</strong> allmän utbildning nu kunde förberedas för en allmän mobilisering.<br />
Regementet var väl förberett för mobilisering, låt vara att resurserna in<strong>om</strong> många<br />
<strong>om</strong>råden ej var tillräckliga.<br />
156 INNEHÅLL
Värnpliktige Bl<strong>om</strong> skulle inställa sig ”snarast” utan – liks<strong>om</strong> huvuddelen av<br />
regementets personal – den 11 april, d v s en dag före första mobiliseringsdagen.<br />
157 INNEHÅLL
Den 9 april i gryningen togs Köpenhamn, Oslo och ett stort antal hamnar och<br />
flygfält i Danmark och Norge gen<strong>om</strong> kupp från sjön och luften av tyska trupper.<br />
Kriget hade åter drabbat Norden.<br />
Den 8 april kl 18.20 mottogs på telefon följande förberedande order från III.<br />
arméfördelningsstaben i Skövde. ”Order <strong>om</strong> inkallelse av linjeförbanden m fl s<strong>om</strong><br />
uppsätts in<strong>om</strong> Västra militär<strong>om</strong>rådet är att förvänta i kväll. Se till att post och telegraf<br />
hålls öppna.”<br />
Kl 21.05 k<strong>om</strong> statsiltelegram med bl a följande innehåll: Hemlig Högkvo nr H<br />
192. Inkalla <strong>om</strong>edelbart. . . . . . fast anställd personal samt underbefäl i reserven<br />
och värnpliktiga klass A och B till linjeförband. . . . . .<br />
Den grundläggande ordern <strong>om</strong> mobilisering kungjordes av Kungl. Maj:t den 9<br />
april. I denna föreskrevs också att ”1. dag för här angiven organisering är fredagen<br />
den 12 april” (ordet ”mobilisering” fick ej användas!) samt att ”ringning i kyrkklockorna<br />
får ej ske.”<br />
Den 9 april <strong>om</strong>kring kl 23.20 mottogs på telefon fördelningsorder med huvudsakligt<br />
innehåll: Av I 15 organiseras I 15 fältreg, III. bevakningsbat, 15. polisgrp, depån<br />
och kontingent till I 9 depåpansarbat. Mönstringsnämnder häst och motor träda i<br />
verksamhet. När denna order k<strong>om</strong> var regementets organisering i full gång. Man får<br />
ett mycket starkt intryck av att regementet vid mobiliseringen var mycket väl ”framme<br />
på bettet” så att när order erhölls uppifrån pågick redan det praktiska utförandet.<br />
Regementet låg med andra ord före i tidtabellen, uppenbarligen tack vare förnämliga<br />
mobiliseringsförberedelser.<br />
Under det att mobiliseringen av fältförbanden pågick fick regementet den 10 april<br />
arméfördelningsorder nr H 659/1940. <strong>En</strong>ligt denna skulle ett reducerat k<strong>om</strong>pani<br />
I 15, en pansarvärnspluton I 9 och ett reducerat batteri A 2 underställas befälhavaren<br />
för försvars<strong>om</strong>råde 32 den 10 april kl 21.00 i Kungsbacka. Löjtnant Svante Millqvist<br />
fick uppgiften att organisera detta k<strong>om</strong>pani ur inneliggande vinter<strong>om</strong>gång<br />
värnpliktiga och ur stamskolorna och ”för övning” gå till Kungsbacka. Styrkan var<br />
<strong>om</strong>kring 125 man. Om händelserna berättar dåvarande kaptenen Gustav Åkerman:<br />
”Under hösten 1939 deltog jag under några veckor i rekognoseringar i trakten av<br />
Kungsbacka, vilka skulle utmynna i en plan för försvaret av Kungsbacka<strong>om</strong>rådet<br />
mot landstigningar mellan Varberg och Särö – främst då Onsalahalvön. Den gen<strong>om</strong><br />
dessa rekognoseringar erhållna detaljterrängkänned<strong>om</strong>en av Kungsbacka<strong>om</strong>rådet<br />
k<strong>om</strong> mig väl till pass i samband med de händelser, s<strong>om</strong> inträffade den 10<br />
april.<br />
III. fördelningens stab vid vilken jag var krigsplacerad sås<strong>om</strong> chef för sektion I,<br />
hade delvis trätt i aktion i Skövde redan under den 9. Den 10 april anlände alarmerande<br />
underrättelser – s<strong>om</strong> jag tror att de k<strong>om</strong>mo från Nidingen (tullen) över<br />
Göteborg och de bekräftades vid förfrågan i Stockholm – angående en större med<br />
trupp och materiel lastad tysk transportflotta, s<strong>om</strong> syntes gå till ankar utanför inloppet<br />
till Kungsbackafjorden. Då man befarade tysk landstigning på Onsalahalvön<br />
för att därifrån landsvägen söka ta Göteborg vidtogs brådstörtade och improviserade<br />
motåtgärder. Det gällde att snarast möjligt och senast till dagningen 11/4 ha<br />
158 INNEHÅLL
sammanfört och grupperat åtminstone något slags skydd av Onsalahalvön. Rekognoseringar<br />
kunde icke medhinnas, varför jag, med fullmakt att anbefalla anlända<br />
truppstyrkors gruppering, snarast förflyttade mig med bil till Kungsbacka stadshotell,<br />
dit orderuttagare ställdes till kl 21.00.<br />
De truppstyrkor, s<strong>om</strong> kunde skickas till Onsala, voro icke vare sig stora eller<br />
många. Mobilisering pågick vid depåerna och därför kunde endast avvaras tillfälligt<br />
sammansatta och provisoriskt utrustade smärre styrkor. Orden för övning äro signifikativa<br />
för läget och rädslan att stöta sig med Tyskland.<br />
Strax efter kl 21.00 erhöllo orderuttagarna order angående gruppering och uppgifter<br />
och under natten grupperades förbanden och voro i dagningen stridsberedda.<br />
Då k<strong>om</strong>paniet den 11, då det ljusnade, med skarpa skott provsköt sina kulsprutor<br />
med vattenytan s<strong>om</strong> mål, hade den tyska transportflottan redan ångat vidare mot<br />
norr, mot Oslo. Det var det engelska ubåtshotet, s<strong>om</strong> föranlett transportflottans<br />
halvhalt.<br />
Onsalaperioden, i och för sig nog så allvarlig, torde varit typisk för det osäkerhetsläge<br />
vari Sverige befann sig under krigsdagarna närmast efter den 9 april. Improviserade<br />
och snabba militära beslut och åtgärder voro då nödvändiga – måhända<br />
medverkade de effektivt till skyddandet av Sveriges neutralitet.”<br />
<strong>En</strong>ligt mobiliseringsverket skulle I. bat I 15 vara marschfärdig 4. mobdagen (15<br />
april) och med reducerad organisation 1. mobdagen kl 20.00 (12 april). Den 11 april<br />
fick bataljonschefen, major Bertil Schmidt, regementsorder med följande huvudsakligt<br />
innehåll: Bat stridande delar avgå 12/4 k1 02.00 över Kungsbacka till Onsalahalvön<br />
med uppgift – enl fördo nr H 687/1940 ”att försvara Onsalahalvön och inloppet<br />
till Kungsbacka”. K<strong>om</strong>p Millqvist underställes. Bat skall inträffa före dagningen.<br />
För transport ställes 20 bussar till förfogande kl 01.00 å vägen Borås-Viared,<br />
täten Bv nordväst Besesjö.<br />
Major Schmidt berättar bl a: ”Den 9 på förmiddagen började de värnpliktiga anlända<br />
till vår mobiliseringsplats i Viared. Det var en mönstergill inryckning och alla<br />
var besjälade av vilja att göra sin yttersta plikt. Utrustningen gick fort och bra och<br />
bataljonen kunde den 11 april (0. mobdagen) på natten avgå enligt order. Då tjällossning<br />
pågick måste, för att stadens bussar, s<strong>om</strong> transporterade oss, skulle k<strong>om</strong>ma<br />
fram, vägar förbättras. Detta utfördes gen<strong>om</strong> stadens försorg på ett föredömligt<br />
sätt. Bataljonen var grupperad på Onsalahalvön före daggryningen. Då dagen grydde<br />
befann jag mig vid ett av k<strong>om</strong>panierna och kunde då se en tysk konvoj under<br />
gång norrut, skyddad av flyg. På däcken kunde iakttagas hästar, kanoner och fordon.<br />
Man visste ej då, <strong>om</strong> denna transport ämnade sig till vårt land eller ej.”<br />
Den 13 april utfärdades regementsorder med följande huvudsakliga innehåll. Reg<br />
skall koncentreras till Onsalahalvön med delar tillsvidare vid Torslanda. II. bat<br />
(ut<strong>om</strong> 5. och 6. k<strong>om</strong>p) avgår 13/4 kl 21.00 till plats enl fobef Gbg bestämmande. 5.<br />
k<strong>om</strong>p avgår 13/4 kl 22.00 till gårdarna 3 km väster Vallda och försvarar Vallda<br />
Sandö och bryggan söder Mada. 6. k<strong>om</strong>p avgår 13/4 kl 22.30 till Särö och försvarar<br />
Säröhalvön. 13. k<strong>om</strong>p avgår 13/4 kl 23.00 till Hjälmesberg. 14. k<strong>om</strong>p<br />
avgår 13/4 kl 24.00 till Hjälm, två pvgrp underställes ch I. bat Onsala. Regstab m m<br />
159 INNEHÅLL
avgår 14/4 kl 02.00 till Gåsevadsholm. III. bat avgår 14/4 kl 20.00 (senare ändrat<br />
till kl 08.00) till vägskälet 2 km östnordost Tölö till mitt förfogande, förbereder insättande<br />
medel motortp mot Ölmanäs, Särö, Göteborg. I. bat försvarar nu innehavd<br />
terräng. K<strong>om</strong>p Millqvist står 14/4 kl 06.00 vid Gåsevadsholm för återtp till<br />
Borås. Läget vid I 15 huvuddel den 14 april framgår av bild. Regementsstaben flyttade<br />
efter en tid på Gåsevadholm till Vallda säteri. Återstående del av regementet –<br />
huvuddelen av hästfordonen och hästarna – transporterades per järnväg till<br />
Kungsbacka den 16 april.<br />
Chef för fältregementet I 15 var överste Anders Bergquist med major Ragnar<br />
Grönvall s<strong>om</strong> stabschef. Chef för II. bat var major Fritz Dahlberg, för III. bat<br />
major Nils Åkerhielm, för 13. k<strong>om</strong>p kapten Hugo Håkansson och för 14. k<strong>om</strong>p<br />
kapten Axel Nylander. Chef för I 15 depå i Borås var överstelöjtnant Curt Vogel<br />
med major Ragnar Claeson s<strong>om</strong> stabschef.<br />
II. bat (ut<strong>om</strong> 5. och 6. k<strong>om</strong>p) fick den 13 april av försvars<strong>om</strong>rådesbefälhavaren i<br />
Göteborg order att gruppera bat på Hisingen för försvar av Göteborg, varvid ett<br />
k<strong>om</strong>p (7.) skulle grupperas i trakten söder Torslanda k:a med uppgift att försvara<br />
Torslanda flygplats samt förhindra landstigning Hjuvik-Hästevik. Återstoden skulle<br />
grupperas in<strong>om</strong> <strong>om</strong>rådet Vikan-Styrholmen-Lilleby-Önneröd (platser ca 4<br />
km nordost flygplatsen, ungefär där Volvo nu ligger) beredd för snabbt ingripande i<br />
västlig och nordlig riktning. 20. skolk<strong>om</strong>p L 17 vid Torslanda flygplats underställdes.<br />
Sås<strong>om</strong> sista fältförband lämnade III. bevakningsbataljonen, med major Paul Axelsson<br />
s<strong>om</strong> chef, den 14 april på kvällen Fristad och transporterades med buss över<br />
Borås, Alingsås, Trollhättan, Uddevalla till St Vrem (mellan Dingle och Fjällbacka),<br />
varefter den grupperades till försvar från Lysekil till Tanum (fågelvägen cirka<br />
6 mils front!).<br />
III. etappdepåinfanteribatstaben avgick den 11 maj till Öxnered och 15. etappdepåinfanterik<strong>om</strong>paniet<br />
till Veddige.<br />
Mobiliseringen verkställdes planenligt och blev en stor organisatorisk framgång<br />
för regementet. Transporten till grupperingsterräng gick också snabbt och bra,<br />
trots tjällossningen och till övervägande del körning på natten med avskärmat ljus.<br />
Mörkläggning i hela landet blev anbefalld redan den 9 april. <strong>En</strong> mycket fin insats<br />
gjorde de många bussförarna från Borås och Göteborg s<strong>om</strong> körde fyra dygn i sträck<br />
med obetydlig vila mellan resorna. ”Räddningen” blev reservförarna s<strong>om</strong> uttogs<br />
bland soldaterna, varigen<strong>om</strong> den ordinarie föraren kunde få välbehövlig extravila<br />
bak i bussen. Detta var säkert olagligt – men nödvändigt! Ett annat men mindre<br />
problem var järnvägsundergången vid Hultafors, s<strong>om</strong> var för låg för bussarna. Denna<br />
tvingade till kringgång Alingsåsvägen över Sandhult, Hedared, Storskogen,<br />
Töllsjö till Bollebygd en <strong>om</strong>väg på cirka 2 mil. Beträffande utrustningen förtjänar<br />
nämnas att kulsprutepistolen i dessa dagar tillfördes infanteriet. Tilldelningen var<br />
dock blygsam – två kpist per gevärspluton d v s en på varannan grupp!<br />
Befästningsarbeten k<strong>om</strong> naturligt nog att d<strong>om</strong>inera regementets verksamhet, så<br />
snart man k<strong>om</strong>mit till rätta i grupperingsterrängen. Den s<strong>om</strong> berättar <strong>om</strong> detta och<br />
160 INNEHÅLL
I 15 på Onsalahalvön<br />
den 14 april 1940<br />
6/I 15<br />
5/I 15<br />
2/I 15<br />
Vallda<br />
4/I 15<br />
I 15<br />
Gottskär<br />
Kungsbacka<br />
11/I 15<br />
III/I 15 (-)<br />
14/I 15<br />
I 15<br />
13/I 15<br />
Landa<br />
annat rörande vardagen vid förbanden är kaptenen i reserven Axel Nylander. Han<br />
gör det i en mycket intressant liten skrift s<strong>om</strong> han kallat ”Strödda minnesanteckningar”.<br />
Axel Nylander – underlöjtnanten s<strong>om</strong> mätte upp stora torget vid<br />
regementets inmarsch till Borås 1914 – var nu 52 år gammal och kapten i reserven<br />
sedan 1924. Han var ägare av och verkställande direktör vid Borås Mekaniska<br />
Verkstadsaktiebolag. Han var därtill en synnerligen betrodd och mycket anlitad<br />
k<strong>om</strong>munal förtroendeman, välkänd i Borås och länet. Nu var han chef för 14. k<strong>om</strong>paniet,<br />
s<strong>om</strong> bestod av luftvärn, pansarvärn och pionjärer. Det sistnämnda var sedan<br />
gammalt ingenjörens special<strong>om</strong>råde i det militära.<br />
Låt oss nu höra vad ch 14. k<strong>om</strong>p har att berätta.<br />
Den 14/4 söndag. Genast vid framk<strong>om</strong>sten beordrades jag till regstaben i Gåsevadsholm<br />
för orderuttagning. Jag fick order att rekognoscera bryggor och landstignigsplatser<br />
på Onsalahalvön med hänsyn till att kunna gen<strong>om</strong> hinderanordningar<br />
försvåra landstigningsförsök. Jag for genast tillbaka till Hjelm och tog<br />
med fanjunkare Lycén (chef för pionjärpluton) varefter vi foro Gottskär-Vässingsö<br />
– Råö och till I. batstaben vid Onsala k:a, där vi fingo frukost (pytt i panna). Sedan<br />
till Ekerna, där vi rekognoscerade för pionjärplutonen. Slutligen tillbaka till<br />
Gåsevadsholm, där jag avlade rapport för regementsstabschefen.<br />
1/<strong>I15</strong><br />
3/<strong>I15</strong><br />
161 INNEHÅLL
Anteckning 14/4. De tre luftvärnsgrupperna placeras, en vid regstaben i Gåsevadsholm,<br />
en på Stadshotellets tak i Kungsbacka för järnvägsstationens skydd och<br />
den tredje vid Rolfsån för skydd av landsvägs- och järnvägsbroarna.<br />
Den sistnämnda gruppen flyttades snart till ett skär utanför Råö, där tyska flygare<br />
ofta passerade. Korpral Munthe lät öppna eld med sin 8 mm kulspruta och torde<br />
ha varit den ende på k<strong>om</strong>paniet (kanske på regementet) s<strong>om</strong> besköt en misstänkt<br />
fiende. Han träffade i alla händelser inte, då avståndet var avsevärt större än vapnets<br />
skottvidd.<br />
15/4 måndag. Regn och storm.<br />
Dag<strong>bok</strong>en: Tidigt i farten, kl 09.00 var jag i Gottskär, där pionjärplutonen redan<br />
var i arbete. Vid 10-tiden k<strong>om</strong> regementschefen överste A T Bergquist, och jag följde<br />
hon<strong>om</strong> hela dagen till de föregående dag rekognoscerade landstigningsplatserna<br />
och fick order <strong>om</strong> olika arbeten för pionjärplutonen. Själv fick jag i uppdrag att ordna<br />
anskaffning av virke, material och verktyg för hela regementets arbeten. För detta<br />
ändamål uppsökte jag min gamla bekanting landsfiskalen i Kungsbacka Verner<br />
Larsson, s<strong>om</strong> gav mig goda anvisningar på sågverk och skogsägare i trakten. Bland<br />
andra nämnde han Skogssällskapet i Göteborg, jägmästare Wigelius, s<strong>om</strong> förmedlat<br />
leverans av ett stort parti pitprops för <strong>En</strong>gland, s<strong>om</strong> nu inte kunde avgå från Göteborg<br />
på grund av kriget. Jag kände Wigelius mycket väl, varför saken var lätt ordnad.<br />
Anteckning: Redan samma natt kunde jag ställa dels k<strong>om</strong>paniets egna lastbilar<br />
dels sådana lånade från 13. k<strong>om</strong>paniet, inalles 9 lastbilar under befäl av korpralen<br />
(senare furiren) Lärn (välkänd redaktör på G H T) s<strong>om</strong> var väl förtrogen<br />
och orienterad i Göteborg. På detta sätt fick jag under denna natt och<br />
följande dygn fram c:a 4.000 pitrops, s<strong>om</strong> passade precis till hinderpålar.<br />
Till hinderlinjerna behövdes förut<strong>om</strong> pålar även mängder av taggtråd. Visserligen<br />
hade regementschefen sagt mig den 15/4 att 40 ton taggtråd rekvirerats från Fostaben<br />
i Göteborg, men min allmänna misstänksamhet mot denna för mig okända<br />
institution gjorde, att jag anhöll att också få skaffa den taggtråd, s<strong>om</strong> jag själv kunde<br />
uppbringa. I Kungsbacka var taggtråden redan slut men jag telefonerade järnhandlarna<br />
i Skene, Kinna och Svenljunga samt telefonerade till min fru i Borås att<br />
telefonera järnhandlarna där. Alla voro beredvilliga så att jag den 16/4 på morgonen<br />
hade taggtråd vid alla k<strong>om</strong>panier till att börja med. Jag kunde sedan från Gunnebo<br />
AB i Varberg få ytterligare partier, så att jag nog fick mer än 40 ton. Däremot<br />
k<strong>om</strong> det aldrig någon taggtråd från Fo-staben i Göteborg, s<strong>om</strong> tydligen ansåg att<br />
I 15 fanns i Borås dit taggtråden skickades till stor förvåning men också stor belåtenhet<br />
för depåchefen därstädes.<br />
16/4 anteckning<br />
Det gällde nu att skaffa riktiga verktyg av olika slag, när befästningsarbeten skulle<br />
utföras av alla förband. Regementsstabens verktygsutrustning vid skanstygtrossen<br />
var s<strong>om</strong> en droppe i havet och Kungsbackas järnhandlare hade endast obetydliga<br />
162 INNEHÅLL
lager av sådant material. Jag träffade emellertid min gamle vän byggnadschefen i<br />
Göteborg Arthur Hultman, s<strong>om</strong> på s<strong>om</strong>maren bor på sin fädernegård Knapegården<br />
nära Råö och jag frågade <strong>om</strong> inte Göteborgs Stads Byggnadskontor kunde låna<br />
ut vad s<strong>om</strong> behövdes av spadar, spett, korpar, släggor, borrar, lyftkranar (”jättar”),<br />
betongblandare osv. Det gick bra. Åter skickades furir Lärn med lastbilar till Göteborg<br />
och hade med sig allt vad jag rekvirerat. För att hålla reda på leveranserna och<br />
<strong>bok</strong>föringen för redskap, verktyg, rundvirke, plank och bräder, cement, betongsand,<br />
armeringsjärn, taggtråd med märlor, spik, dynamit m m måste jag organisera<br />
ett särskilt ”affärskontor” på k<strong>om</strong>paniet, då k<strong>om</strong>paniadjutanten sergeant Lundberg<br />
hade fullt upp med k<strong>om</strong>paniets inre organisation, persedlar och utrustning, avlöningar<br />
och tjänstledighetsansökningar. Särskilt antalet strumpor och andra plagg<br />
räknades ideligen och ingenting ville stämma! Redaktören, furir Lärn hade sin egen<br />
skrivmaskin. För affärskontoret hyrdes räkne- och skrivmaskiner i Kungsbacka.<br />
Erforderliga reversal och andra blanketter trycktes med expressfart hos G H T i<br />
Göteborg. Kontoret fungerade perfekt. Ingenting av verktyg och redskap s<strong>om</strong> utlevererades<br />
k<strong>om</strong> bort.<br />
För arbetena med värn och hinder behövdes sådana yrkesmän s<strong>om</strong> hade vana vid<br />
dylika arbeten, bergsprängare, betongarbetare, timmermän osv varför jag från olika<br />
k<strong>om</strong>panier infordrade uppgifter på befäl med teknisk utbildning och arbetare med<br />
praktisk erfarenhet. Dessa blevo ledare för arbetena, ofta med förbigående av det<br />
ordinarie militära befälet s<strong>om</strong> stod något främmande inför uppgifterna. Denna arbetsfördelning<br />
gick bra.<br />
17/4 Onsdag. Dag<strong>bok</strong>en: Med dockskåpet (k<strong>om</strong>pch bil, en Ford Eiffel) till 6.<br />
k<strong>om</strong>paniet i Särö, där jag med kapten Diurson gen<strong>om</strong>gick hans arbeten och därefter<br />
fick andra frukost. For därefter hem till Hjelm, sedan jag hos regementschefen<br />
rapporterat mina iakttagelser. Har nu först fått tid att bekanta mig med mitt k<strong>om</strong>pani,<br />
dvs den del s<strong>om</strong> finns kvar i Hjelm. Genast efter framk<strong>om</strong>sten dit den 14/4<br />
hade delar av pansarvärnsplutonen och luftvärnsplutonen underställts andra förband.<br />
I Hjelm fanns kvar staben och trossen, kuskar, kockar, hästskötare, bilförare<br />
samt två grupper pansarvärn, s<strong>om</strong> ännu inte fått sina pjäser. Det sades att dessa<br />
skulle ha gått till Finland under vintern, men ersättningspjäser k<strong>om</strong> snart. Dessa<br />
voro på licens från Bofors tillverkade i Tjeckoslovakien och erövrades av Hitlertrupperna,<br />
s<strong>om</strong> sålde dem till Sverige, då de själva hade annan kaliber. Allt ledigt<br />
folk arbetar med framforsling av virke och biträda vid sågverk, samt vid makadamkrossar<br />
och grustag. Även kvartervärdarna får hjälp vid jordbruksarbetet.<br />
27/4 anteckning<br />
På Onsala-halvön pågick byggandet av kanon- och kulsprutevärn gen<strong>om</strong> en entreprenadfirma<br />
(AB Skånska Cementgjuteriet). K<strong>om</strong>panierna snålade sig till färdig<br />
betong ur dess blandare för alla möjliga eller rättare <strong>om</strong>öjliga ändamål, och gjorde<br />
istället vissa arbeten för entreprenören. Jag rapporterade detta slöseri med cement<br />
för regementschefen. Senare samma dag k<strong>om</strong> regementsorder att inga betongarbeten<br />
få utföras utan kapten Nylanders godkännande. Detta medförde att jag fick<br />
163 INNEHÅLL
sätta upp även ett ritkontor, för vilket ritbräden, cirkelbestick, ljuskopieringsram<br />
m m inköptes i Göteborg.<br />
19/5 söndag<br />
Dag<strong>bok</strong>en: Arbetet har inte minskat, men jag har börjat få organisation på arbetsuppgifterna.<br />
För ordergivning till alla underställda bilar svarar affärskontoret,<br />
vars chef är furir Hubert Lärn, med korpral Ingemar Munthe s<strong>om</strong> närmaste man.<br />
Skrivbiträde 91 Helge Palm. De anteckna alla ink<strong>om</strong>mande beställningar från de<br />
olika förbanden, undersöka vad s<strong>om</strong> finnes i lager eller vad s<strong>om</strong> måste beställas. Det<br />
ank<strong>om</strong>mer närmast på mig att hålla reda på ortens tillgångar samt att ordna biltransporterna<br />
så att minsta t<strong>om</strong>körning förek<strong>om</strong>mer. Körorderna granskas av mig<br />
för alla bilarna (7 st från regementsstaben, 5 egna och ibland 4 st från III. bataljon)<br />
varefter skriftliga order iordningställas för varje bil med tillhörande rekvisitioner<br />
till inköpsfirmor samt kvitton. Efter dagens slut (tyvärr blir det ofta alldeles för sent<br />
på natten) införes alla verkställda transporter i liggaren så att man snabbt kan se,<br />
vad s<strong>om</strong> återstår att leverera till beställaren.<br />
Furir Ullerstam, utnämnd byggnadschef i Ronneby, svarar för ”ritkontoret” där<br />
korpral Weiner, stud vid Chalmers, är ritare och pisoldat 456 Lindquist kopierare.<br />
De hålla till i matsalen s<strong>om</strong> är stor och rymlig och passar bra, sedan mathallen<br />
byggts <strong>om</strong> bak<strong>om</strong> huset. Alla våra bilar blevo den 16/5 gråmålade i Göteborg, liks<strong>om</strong><br />
regementets övriga bilar.<br />
Den 18/5 på em k<strong>om</strong> ”Giv akt”. Anledningen var att tyska regeringen begärt<br />
transitering med tåg till Narvik, vilket svenska regeringen vägrat. All tjänstledighet<br />
(ut<strong>om</strong> för jordbruk) återkallades liks<strong>om</strong> all permission. ”Giv Akt” = skärpt beredskap<br />
och vaksamhet, föranledde inga särskilda åtgärder vid 14. k<strong>om</strong>paniet, s<strong>om</strong> ej<br />
hade något <strong>om</strong>råde att bevaka.<br />
19/5 strålande väder! ”Giv akt” gäller fortfarande, men kl 12 skall truppen ut på<br />
arbete. Det arbetas på Fjäråslinjen för högtryck.<br />
18/6 Tisdag. Dag<strong>bok</strong>en: Resa från Borås 07.30 till Kungsbacka. Genast till regementschefen<br />
s<strong>om</strong> meddelade, att han önskade avsluta alla befästningsarbeten för<br />
att i stället öva regementet i rörliga lägen. ”De ha nu blivit bergsprängare och<br />
betongarbetare, men jag vill också ha soldater. Pionjärpluton skall emellertid fortsätta<br />
arbetena.” Jag förklarade att pågående arbeten icke kunna vara slut till 1/7,<br />
s<strong>om</strong> chefen önskade, men han var nu helt inriktad på denna sin önskan. Kanske order<br />
från högre instans?<br />
19/6 Onsdag. För stridsövning undersöktes åtskilliga platser, men regements<br />
chefen bestämde Valldahemmet, 4. k<strong>om</strong>paniet, där skarpskjutning kan företagas.<br />
Skall äga rum den 26/6. På em kl 16.00 voro alla regementschefen direkt underställda<br />
chefer kallade till skolsalen vid Vallda och fingo order <strong>om</strong> befästningsarbetenas<br />
avslutande. Stridsvagnshindret i Fjäråsbäcken skall dock fullbordas.<br />
Jag uttalade vid denna regementsrapport, att ”pricken över i” saknas ännu i<br />
ställningarna och att det ur den synpunkten vore önskvärt att få arbeta någon tid ytterligare.<br />
Men nej! !<br />
164 INNEHÅLL
23/6 Söndag. Dag<strong>bok</strong>en: Varmt, vackert. Många av mannarna hade fått sina<br />
fruar och dambekanta på besök över mids<strong>om</strong>mar, boende i stugor och medförda<br />
tält i närheten av förläggningen. Jag beviljade nattpermission för alla s<strong>om</strong> sökte sådan.<br />
For på fm till 2. k<strong>om</strong>paniet Råö och gen<strong>om</strong>gick återstående arbeten med avgående<br />
k<strong>om</strong>panichefen Hammarsjö och den nytillträdande Molin. Hammarsjö skall<br />
liks<strong>om</strong> många andra av I 15 placeras på det under uppsättning varande I 45. Även<br />
14. k<strong>om</strong>paniet får lämna flera befäl. Sergeant Ståhl, furir Hallberg, furir Lärn. Redan<br />
förut ha sergeant Svenningsson och furir Ullerstam k<strong>om</strong>menderats till officers–<br />
resp reservunderofficersskolor. Befälskadern på 14. k<strong>om</strong>paniet blir allt tunnare.<br />
Furir Nilsson blev luftvärnsplutonchef.<br />
26/6 Onsdag. Dag<strong>bok</strong>en: Övning vid Valldahemmet med avvärjande åtgärder<br />
mot stridsvagnar. Major Schmidt ledde. Bra! Mycket folk närvarande. Mitt pansarvärn<br />
sköt skarpt och skötte sig bra.<br />
30/6 Söndag. Dag<strong>bok</strong>en: Gudstjänst kl 10.00 vid Vallda i parken. <strong>En</strong>dast 14.<br />
k<strong>om</strong>paniet närvarande jämte några ur regementsstaben. Regementsorder <strong>om</strong> III.<br />
bataljonens hemtransport k<strong>om</strong> på fm. Jag for upp till regementschefen för att erfara<br />
närmare. Avtransporten blir <strong>om</strong> ett par dagar. Anteckning: Följande dagar 17 och<br />
18 juli arbetades vid de olika värnen. Regementsorder hade k<strong>om</strong>mit att k<strong>om</strong>panierna<br />
skulle förbättra sin marschträning och göra en marsch på c:a 3 mil och en på c:a 5<br />
mil.<br />
20/8 Tisdag. I Ysby (2 km öster Vallda säteri, 14. k<strong>om</strong>p förläggning) pågå arbeten<br />
med att rusta upp två ödegårdar, ”Hallgrens” och ”Jordbro”, så att de skola<br />
kunna användas för vinterförläggning. Jag tycker att arbetena fått alltför vidlyftig<br />
<strong>om</strong>fattning. Kallades vid 10-tiden till regementschefen s<strong>om</strong> hade en hel del att tala<br />
<strong>om</strong>. Regementet skall avveckla sin verksamhet, alla verktyg och redskap samt material<br />
m m skola samlas till 14. k<strong>om</strong>paniet, s<strong>om</strong> skall ta hand <strong>om</strong> och sortera allt.<br />
Någon vinterförläggning blir det inte fråga <strong>om</strong>.<br />
27/8 Tisdag. Pionjärplutonen var hemma och ordnade verktyg, redskap, virke<br />
m m s<strong>om</strong> k<strong>om</strong> från de olika k<strong>om</strong>panierna. Verktygen rengjordes och allt s<strong>om</strong> jag<br />
fått låna från Göteborgs Stads Byggnadskontor återlämnades. Ingenting hade förk<strong>om</strong>mit!<br />
Förberedelser för morgondagens övning i regförband.<br />
Från <strong>om</strong>kring den 1 juli lades huvudvikten vid förbandens utbildning. Denna<br />
beräknades pågå till <strong>om</strong>kring den 15 september. I slutet av augusti och början på<br />
september gen<strong>om</strong>förde chefen för I 15 övningar i regementsförband. II. bat hade<br />
nu återgått under regementschefen. Däremot hade III. bat den 1 juli utgått till<br />
Borås.<br />
Efter hempermittering under 12 dagar avtransporterades III. bat (ut<strong>om</strong> hästar,<br />
fordon och cyklar) i två enheter till Gotland med inskeppning i Oskarshamn den 20<br />
resp 21 juli med återk<strong>om</strong>st till Borås den 7 resp 8 oktober.<br />
Om bataljonen uttalade sig militärbefälhavaren på Gotland bl a följande: ”. . . är<br />
det för mig en kär plikt att till regementets chef meddela att bataljonen under sin<br />
dugande chef väl fyllt sitt värv till heder för sitt regemente. Bataljonens välförhållande<br />
gäller icke endast den egentliga tjänsten s<strong>om</strong> neutralitetsvakt; jämväl förhållan-<br />
165 INNEHÅLL
Bivack någonstans i Sverige.<br />
det till öns civila befolkning har präglats av ömsesidig uppskattning och allmän tillfredsställelse.”<br />
Utbildningsskedet avslutades med en kårfälttjänstövning under tiden 8-14 september<br />
i <strong>om</strong>rådet väster Vänern under ledning av kårchefen, general Nygren.<br />
Från kårfälttjänstövningarna gick regementet direkt till mobkvarteren för avrustning,<br />
uppläggning av materiel i förråd, utackordering av hästar m m. Från och<br />
med 14. dagen efter hemk<strong>om</strong>sten skulle förbandens kvarvarande styrka ha nedbringats<br />
till 10 % av mobiliseringsstyrkan, dock med det undantaget att, <strong>om</strong> antalet<br />
frivilliga översteg angiven procent, samtliga frivilliga fick kvarstå i tjänst. Hempermittering<br />
av de värnpliktiga skedde under hand alltefters<strong>om</strong> k<strong>om</strong>paniets fältdepå<br />
blev ordnad. I fältdepån fanns nu i princip all materiel. Återinkallelse av samtlig<br />
personal med personlig order var förberedd k<strong>om</strong>panivis. Vid hempermitteringen<br />
medförde soldaten uniform med kappa samt identitetsbricka. Mobiliseringsberedskapen<br />
var nu hög.<br />
I fältdepå (k<strong>om</strong>panivis) låg nu från mitten av september (III. bat från mitten av<br />
oktober) hela I 15 samt av I 45 i Fristad regstab, I. bat, 13. k<strong>om</strong>p, 14. k<strong>om</strong>p och 45.<br />
etappdepåk<strong>om</strong>p.<br />
När I 15 lämnade Göteborgs<strong>om</strong>rådet placerades från mitten av september 1.<br />
depåk<strong>om</strong>paniet under ledning av löjtnant Kurt Conny Håkanson sås<strong>om</strong> bered-<br />
166 INNEHÅLL
skapsförband i Göteborg. K<strong>om</strong>paniet förlades i Vasa sjukhem vid Kapellplatsen.<br />
Den 9 december avlöstes k<strong>om</strong>paniet av 8. depåk<strong>om</strong>paniet med Håkanson fortfarande<br />
s<strong>om</strong> k<strong>om</strong>panichef i Göteborg.<br />
I 45<br />
På s<strong>om</strong>maren 1940 påbörjades in<strong>om</strong> armén uppsättningen av nya förband. För<br />
regementets del gällde det att börja organisera det nya fältregementet I 45. Hela<br />
regementet kunde naturligtvis inte ”stampas ur marken” på en gång utan uppsättningen<br />
måste ske efter hand s<strong>om</strong> personal blev utbildad och materiel tillgänglig.<br />
Den första organiseringen av nyformationer var klar den 1 juli och bestod av I 45<br />
regementsstab, I. bataljon I 45 samt 13. och 14. k<strong>om</strong>p I 45. Dessut<strong>om</strong> uppsattes 45.<br />
etappdepåk<strong>om</strong>paniet.<br />
St<strong>om</strong>men till I. bat I 45 bestod av III. bevakningsbataljonen, s<strong>om</strong> avlösts från<br />
uppgifterna i Bohuslän och återgått till mobiliseringsdepån för denna <strong>om</strong>organisering.<br />
För att klara befälsuppsättningen särskilt vid regementsstaben och vid<br />
13. och 14. k<strong>om</strong>panierna måste fältregementet I 15 avstå 25 befäl av olika grader<br />
varav ungefär hälften var befäl ”på stat”. Regementschef blev överste Curt Vogel,<br />
regementsstabschef kapten Carl Gustaf Bl<strong>om</strong>berg, chef för 13. k<strong>om</strong>p löjtnant Åke<br />
Lemming och för 14. k<strong>om</strong>p kapten Otto Hammar. Sås<strong>om</strong> bataljonschef kvarstod<br />
major Axelsson.<br />
Regementet ilastade i Borås den 7 juli och den 8 juli för transport till Vitvattnets<br />
station, varefter det förlades i trakten av Neder-Kalix med regstaben m m Innanbäcken,<br />
I. bat Stråkanäs, II. bat Månsbyn samt 13. och 14. k<strong>om</strong>p Rolfs. II. bat, s<strong>om</strong><br />
var uppsatt vid I 16 depå, tillhörde endast tillfälligt I 45 intill dess I 15 depå senare<br />
kunde organisera den ordinarie bataljonen. Förfaringssättet var nödvändigt för att<br />
relativt snabbt åstadk<strong>om</strong>ma hela regementsförband.<br />
Om tiden däruppe berättar regementsadjutanten, löjtnant Per Ludvig Rehnberg:<br />
”Vi hade det skönt i Norrbotten s<strong>om</strong>maren 1940. Solen strålade mest var dag från<br />
en klar himmel och var natt med för den delen. Övningarna gingo rutinmässigt, ungefär<br />
s<strong>om</strong> hemma i kasern. På kvällarna spelade regementsmusiken s<strong>om</strong> var organiserad<br />
av förmågor ur I 45 under ledning av musiksergeanten Bertil Bergdahl.” På<br />
regementsorder i mitten av augusti kan man bl a läsa. ”Jag skänker mitt erkännande<br />
för spaningen, rapporteringen, sambandet och marschprestationerna (för vissa förband<br />
54 km) under övningarna den 10 dennes.” På samma rego infordras uppgift på<br />
antalet kopparkokkärl (!) ute hos soldaterna. Kopparkokkärlen skulle nämligen utbytas<br />
mot kokkärl m/40 av rostfri plåt. De första dagarna i september återk<strong>om</strong><br />
regementet och gick i fältdepå i trakten av Fristad. Huvuddelen av truppen hempermitterades<br />
den 24 september.<br />
<strong>En</strong> lustig detalj från I 45 är historien med de norska hästarna. Brev från Stockholm<br />
av den 2 sept: ”<strong>En</strong>ligt vad Kungl arméförvaltningens intendenturdepartement<br />
har sig bekant, hava 25 st av svenska myndigheter tillvaratagna norska hästar,<br />
ursprungligen tilldelade I 15 Depå, därifrån överlämnats till I 45.” Hur hästarna<br />
k<strong>om</strong>mit till Sverige och regementet framgår ej, men att de fanns och var med I 45 i<br />
167 INNEHÅLL
Norrbotten är alldeles klart. Men dessa var ej de enda norska hästarna vid svenska<br />
militära förband. Av ett annat brev framgår att 171 st norska hästar, vilka varit uppställda<br />
vid 1. och 2. hästk<strong>om</strong>panierna, jämte ytterligare 24 hästar den 16 augusti<br />
återtransporterades till Norge. I 45-hästarna sändes den 30 september till Sarpsborg<br />
via Kornsjö.<br />
Försörjningsläget i landet var allvarligt, vilket bl a framgår av att ÖB den 19<br />
december anbefallde följande med anledning av den knappa tillgången in<strong>om</strong> landet<br />
på flytande drivmedel:<br />
1. Trafik med bensindrivna person- och lastbilar under fredstid upphör snarast<br />
möjligt och senast från och med den 20 januari 1941 (bensindrivna bussar från och<br />
med den 10 februari).<br />
2. Trafik med specialfordon, s<strong>om</strong> kräva flytande drivmedel, och vilka icke kunna<br />
förses med gengasaggregat, får endast ske för bedrivande av övningar, varvid dock<br />
yttersta sparsamhet skall iakttagas.<br />
1941<br />
I januari och april var det återigen dags för nyformationer. Då uppsattes de två återstående<br />
I 45-bataljonerna, III. bat och II. bat. III. bat tillhörde under första tjänstgörings<strong>om</strong>gången<br />
I 42 (regstab m m från I 12 D) och kallades därför III. bat I 42. På<br />
motsvarande sätt var det med II. bat, s<strong>om</strong> kallades II. bat I 47 (regstab m m från I 17<br />
D).<br />
Sedan II. bat I 47 (45) färdigorganiserats den 5 april avtransporterades den till<br />
Norrbotten med förläggning vid västra stranden av Armasjärvi. Där förenades<br />
bataljonen under kapten Stig Bolling med I 47. Tiden ägnades helt åt utbildning.<br />
Bataljonen återk<strong>om</strong> till fältdepån i Borgstena den 10 augusti och huvuddelen av<br />
truppen hempermitterades den 15 augusti.<br />
I början av mars 1941 bedömdes det militärpolitiska världsläget vara mycket labilt.<br />
Man ansåg sig kunna förmärka en ökad aktivitet vid tyska krigsmakten såväl i<br />
Tyskland s<strong>om</strong> i Norge. Detta gav anledning till beredskapsförstärkningar i västra<br />
och södra Sverige.<br />
Till I 15 k<strong>om</strong> kl 23.24 den 14 mars ett statsiltelegram med huvudsakligt innehåll:<br />
Organisera <strong>om</strong>edelbart I. bat I 15 samt 13. och 14. k<strong>om</strong>p I 45. Genast larmades personalen<br />
vid berörda förbands fältdepåer, där första uppgiften var att inkalla personal<br />
och hästar. Kl 04.00 avgick bilar från Borås med de färdigställda inkallelseorderna<br />
till olika postkontor, vilket gjorde det möjligt för postverket att distribuera<br />
inkallelserna redan på morgonen. De närmast boende anlände också snabbt till<br />
mobplatserna i Viared och väster där<strong>om</strong> (I. bat) respektive i Fristad (I 45). Hästarna<br />
var inkallade till den 16 mars kl 15.00 till Lund, Sjömarken respektive till folkhögskolan<br />
i Fristad. Regementschefen kunde den 17 mars kl 17.00 rapportera att förbanden<br />
var färdigorganiserade, personalstyrkan fylld till 95 resp 98 % vid I 15 och I<br />
45 samt att häststyrkan var fulltalig.<br />
Samma dags kväll påbörjades transporterna till Göteborg för I. bat och till Årjäng<br />
för I 45-förbanden. I Göteborg avlöste bataljonen 8. depåk<strong>om</strong>p I 15. I. bat<br />
168 INNEHÅLL
Överste Bergquist inspekterar beredskapsförband nyåret 1941.<br />
uppgift var försvars<strong>om</strong>rådesreserv med diverse uppgifter i Göteborg och i dess <strong>om</strong>edelbara<br />
närhet bl a ingripande mot luftlandsättningsföretag.<br />
Landstormsförband försvarade viktigare kustavsnitt bl a med I. bat L 15 på<br />
Onsala-halvön och Ölmanäs-landet. Under maj månad <strong>om</strong>organiserades landstormsförbanden<br />
avsedda för kustförsvar och kallades i fortsättningen kustförsvarsk<strong>om</strong>p<br />
resp kustförsvarsbat.<br />
För att upprätthålla en så att säga normal beredskap med trupp i tjänst på olika<br />
håll i landet tillskapades nu en plan med en s k täcktruppsorganisation med avlösningar<br />
varannan månad. Om denna säger chefen för 2. armékåren i en kårorder<br />
den 6 maj, s<strong>om</strong> skulle delges all personal i efter den 1 maj organiserade täcktrupper<br />
bl a följande. ”De nu gjorda inkallelserna äro icke föranledda av något mot Sverige<br />
riktat hot. . . . Var och en känner av egen erfarenhet vilken tid, s<strong>om</strong> fordras för<br />
att inkalla hempermitterad personal, utrusta den och förflytta den med järnväg, biltransporter<br />
och marscher till den plats, där den behövs. De större makterna i vår<br />
närhet ha ständigt relativt starka militära styrkor färdiga, s<strong>om</strong> de på kort tid kunna<br />
samla för ett anfall på Sverige. . . . När oron i mars snabbt tillväxte, blev det<br />
därför nödvändigt att vidtaga vissa försiktighetsåtgärder. Dessa bestodo bl a i inkallande<br />
av så stora delar av armén, att det därefter är möjligt dels att snabbare<br />
samla övriga stridskrafter och dels hindra en fiende att överskrida de svenska gränserna<br />
med små, snabbt samlade styrkor. . . . Nu stå de inkallade förbanden<br />
169 INNEHÅLL
s<strong>om</strong> täcktrupper utefter praktiskt taget alla gränser och kuster i landet. . . Täcktruppernas<br />
uppgift kräver icke för ögonblicket, att de ständigt äro i stridsställningar<br />
intill gränserna.”<br />
II. bat I 15 inkallades i april till den 16 maj och avlöste den 20 i Göteborg I. bat,<br />
s<strong>om</strong> därefter gick i fältdepå och hempermitterade truppen. Samma gjorde 13. och<br />
14. k<strong>om</strong>p I 45, s<strong>om</strong> tjänstgjort i Värmland.<br />
Den 22 juni 1941 gick tyska och rumänska trupper utan krigsförklaring över ryska<br />
gränsen och den 26 juni förklarade Finland sig i krig med Sovjet. Efter starka<br />
påtryckningar från Tyskland medgav Sveriges regering och riksdag att Division<br />
<strong>En</strong>gelbrecht skulle få transporteras på svenska järnvägar från Norge till Finland.<br />
Beredskapsförstärkningar blev nu nödvändiga främst i Norrland. I 15 blev ej direkt<br />
berört.<br />
Planenligt inkallades till den 16 juli regementsstaben och regementstrossen I 15<br />
samt III. bat I 15. Den senare avgick till Göteborg den 20 juli för avlösning av II. bat<br />
I 15. Förbanden var organiserade i 1941 års organisation.<br />
Regstaben m m avtransporterades samma dag till Dals-Ed där regementschefen,<br />
överste Bergquist, med regementsstaben övertog befälet över Dals-Eds skydds<strong>om</strong>råde.<br />
Denna uppgift kvarstod till den 16/8, då befälet över skydds<strong>om</strong>rådet övertogs<br />
av regementsstabschefen, major Grönvall. Samtidigt återgick huvuddelen av<br />
regementsstaben m m till Borås för hempermittering. Återstoden återk<strong>om</strong> till Borås<br />
den 24 september.<br />
Bland mera kuriösa uppgifter under beredskapstiden får man väl anse den vara,<br />
vilken III. bat I 15 i Göteborg erhöll med fördelningsorder av den 20 augusti: Jämlikt<br />
Högkvo:Fst nr Op 1039 avtp III. bat I 15, ut<strong>om</strong> 9. k<strong>om</strong>p, enl tporder från<br />
Göteborg B:s station till Stenstorp, varifrån bat marscherar till trakten öster Hornborgasjön<br />
för arbeten med skörd av vass m m enligt bestämmelser i go nr 2863. Tunga<br />
vapen överlämnas till 9. k<strong>om</strong>p. Gummistövlar (900 par) och ytterhandskar sändas<br />
till bat.<br />
Nämnda go upptog bl a följande P M.<br />
1 . Området, s<strong>om</strong> skall skördas, ligger i trakten av Broddetorp – Röde Mosse vid<br />
sjöns nordöstra och nordliga stränder.<br />
2. Arealen uppskattas till sammanlagt cirka 600 hektar.<br />
3. Avkastningen beräknas till cirka 3.000 ton vass, torkad.<br />
4. Skördetiden beräknas till minst 14 dagar.<br />
7. Civil instruktör finns på varje plats.<br />
8. Svenska stråfoderhandelsföreningen, med vilken Kronan uppgör särskild<br />
överensk<strong>om</strong>melse, betalar till Kronan 3 öre per kg för torkad vara. Stråhandelsföreningen<br />
bestrider kostnaderna för bataljonens transport och förläggning.<br />
Bataljonstidningen fick under denna tid på vitsig göteborgska namnet ”Vass e’<br />
go”! Redaktören av denna tidning skildrar på sitt sätt vasskörden: ”Vilken vass<br />
mina vänner! Stor härlig gulnad gammal träig vass! S<strong>om</strong> suckade ett sorgens sus<br />
över att inte ha blivit skördad för ungefär två månader sedan, då den var ung och<br />
grön. Vilka vasstrån sen! Tjocka s<strong>om</strong> mammutträd. Det var knappt liarna bet på<br />
170 INNEHÅLL
den, men så rök också cirka 75 % av liarna första dagen. Sedan emellertid extra starka<br />
liar anskaffats, gick det bättre. Vasstråarna föllo s<strong>om</strong> mäktiga furor för liarna,<br />
kastande upp kaskader av vatten samt släpades och fogades samman till de jättelika<br />
travar, s<strong>om</strong> anspråkslöst kallas kärvar. Sen skulle virket, förlåt vassen i land. Man<br />
försökte med hästar men det gick inte alls. De arma kräken sjönko s<strong>om</strong> gråstenar i<br />
dyn. Nej, det var bara att taga kärvarna på ryggen. Åtta till tio kärvar, dvs <strong>om</strong>kring<br />
70 kilo, lastades på varje soldatrygg. Och så bar det iväg halvannan kil<strong>om</strong>eter till<br />
stranden. Under dessa sannskyldiga dödsmarscher fick man steg för steg kämpa sig<br />
fram. Det tolvgradiga vattnet stod ofta upp till midjan, men vad gjorde det, bara våra<br />
kreatur i landet räddades från svält, och har III. bataljon med sin virkesavverkning<br />
på Hornborgasjön gjort en nationalekon<strong>om</strong>isk välgärning, så är den stolt över<br />
att ha dragit sitt strå till stacken och har bara att säga till vårt lands alla hungriga<br />
kritter: Vassego.”<br />
III. bat I 15 återk<strong>om</strong> till Borås den 23 september och hempermitterades sedan<br />
fältdepån ordnats.<br />
För landets försörjning bedömdes tydligen vasskörden väsentlig sås<strong>om</strong> k<strong>om</strong>plement<br />
till det vanliga stråfodret. Vasskörd skedde också på många andra platser. I<br />
detta sammanhang kan nämnas att de militära förbanden så snart det var möjligt,<br />
med folk och hästar hjälpte bönderna med sådd och skörd, vilket var ett annat bidrag<br />
till folkförsörjningen, men framförallt ett påtagligt tack till markägarna. Ännu<br />
väsentligare var naturligtvis de <strong>om</strong>fattande och särskilda permissionerna till jordbrukare<br />
och skogspersonal, s<strong>om</strong> beviljades så snart behov förelåg och läget så tillät.<br />
4. <strong>om</strong>gångens täcktrupp <strong>om</strong>fattade för regementets del III. etappdepåinfanteribataljonen,<br />
s<strong>om</strong> bestod av batstab samt 15. och 45. etappdepåinfanterik<strong>om</strong>panierna<br />
<strong>om</strong> vardera 250 man. Bataljonschef var kapten Karl Stenström. Inryckning skedde<br />
den 16 september och den 21 avtransporterades förbanden till Göteborg för avlösning<br />
av 9. k<strong>om</strong>p I 15.<br />
I 4. <strong>om</strong>gångens täcktrupp ingick också regementsstaben m m I 45 samt I. bat I 45.<br />
Organisering av dessa enheter skedde några veckor senare närmare bestämt den 9<br />
oktober. Den 14 och 15 avtransporterades förbanden till Dals-Ed. De återk<strong>om</strong> till<br />
Fristad den 10 och 11 december. Liks<strong>om</strong> tidigare regementsstaben I 15 ingick regementsstaben<br />
I 45 sås<strong>om</strong> stab i Dals-Eds skydds<strong>om</strong>råde. Chef för I 45 och nu<br />
skydds<strong>om</strong>rådesbefälhavare var överste Frans Åhlund med major Carl Gustaf Bl<strong>om</strong>berg<br />
s<strong>om</strong> stabschef.<br />
I Dals-Ed blev I. bat I 45 avlöst den 9 december av III. bat I 45 (5. <strong>om</strong>gångens<br />
täcktrp) med förläggningar i Bästorp, Dals-Högen och Mon.<br />
I slutet av år 1941 utk<strong>om</strong> ”Anvisningar för tillfällig motortransport (transportorganisation<br />
X)”. Dessa innebar för regementets del, att vid mobilisering skulle<br />
motortransport ske av stridande delar av en bataljon (I. bat I 15). För den skull uttogs<br />
av tygdepartementet särskilda fordon härför (4 personbilar, 37 bussar och 37<br />
lastbilar). Därjämte anskaffades särskilda hästtransportinredningar att monteras på<br />
lastbil. Härmed påbörjades på allvar den viktiga uppgiften att göra infanteriet mera<br />
lättrörligt.<br />
171 INNEHÅLL
1941 års organisation<br />
Bl a på grund av tillk<strong>om</strong>sten av ny materiel skulle under tiden fram till den 1 augusti<br />
förbanden moderniseras gen<strong>om</strong> övergång till 1941 års organisation.<br />
Skyttek<strong>om</strong>paniets gevärsgrupper minskades från 12 till 10 man med ett kulsprutegevär<br />
och kulsprutepistol. Dessut<strong>om</strong> tillfördes gevärsplutonen en 47 mm granatkastare.<br />
I bataljonen utgick jägark<strong>om</strong>paniet och självständiga tunga plutonen och skapades<br />
i stället ett tungt k<strong>om</strong>pani (4., 8. resp 12. tk<strong>om</strong>p) bestående av kulsprutetropp,<br />
granatkastarpluton (3 st 8 cm grk) och pansarvärnsluftvärnspluton (3 st 20 mm aut<strong>om</strong>atkanoner).<br />
Bataljonsstabsk<strong>om</strong>pani organiserades och tillfördes en jägarpluton.<br />
Regementsstabsk<strong>om</strong>pani organiserades. Förstärkningen av regementet inskränkte<br />
sig i huvudsak till bataljonens pvlvpluton, s<strong>om</strong> med välutbildad personal blev ett<br />
bra närluftvärn. Granatkastarna av 47 mm kaliber var däremot en tvivelaktig satsning.<br />
Moderniseringen bestod främst av organisatoriska förändringar, där gevärsgruppens<br />
minskning till 10 man samt tillk<strong>om</strong>sten av stabsk<strong>om</strong>panier och tunga<br />
k<strong>om</strong>panier var väsentliga förbättringar.<br />
1942<br />
I februari skedde avsevärda beredskapshöjningar. Man bedömde att det fanns risk<br />
för allierat ingripande i Norge. I samband därmed kunde ett tyskt anfall på Sverige<br />
befaras i syfte att säkra förbindelserna Tyskland – Danmark – Norge. <strong>En</strong>ligt en<br />
specialgruppstudie vid Krigshögskolan torde emellertid februarikrisen knappast ha<br />
berott på något direkt yttre hot. I stället kan orsaken ha varit en önskan från svensk<br />
sida att demonstrera militär styrka för att kunna övergå till en fastare hållning gentemot<br />
Tyskland.<br />
I 6. <strong>om</strong>gångens täcktrupper inkallades II. bat I 45 till den 6 februari och avtransporterades<br />
den 10 till Dals-Ed för avlösning av III. bat I 45. II. bat återgick den 23<br />
april till fältdepån i Borgstena och huvuddelen av soldaterna hempermitterades den<br />
29.<br />
I. bat I 15 inkallades till den 26 februari och avgick den 2 mars till Göteborg, där<br />
den i stort sett erhöll samma uppgifter s<strong>om</strong> föregående vår. Förläggningen var bl a<br />
med batstab och I. k<strong>om</strong>p i Vasa sjukhem, 2. k<strong>om</strong>p Grimered (NV V Frölunda), 3.<br />
k<strong>om</strong>p Lilla Torp.<br />
II. bat I 15 organiserades den 4 mars och avtransporterades den 8 mars till försvar<br />
av Onsala-halvön.<br />
Försvaret av Göteborgs<strong>om</strong>rådet var nu starkare än våren 1941. Det förblev så till<br />
hösten gen<strong>om</strong> att 13. och 14. k<strong>om</strong>p I 15 den 2 juni avlöste I. bat I 15 samt III. bat<br />
I 15 den 14 september avlöste II. bat I 15.<br />
Den 6 augusti respektive den 20 november hempermitterades soldaterna vid 13.<br />
och 14. k<strong>om</strong>p I 15 samt vid III. bat I 15.<br />
172 INNEHÅLL
Utbildningen dessa <strong>om</strong>gångar gav stort utrymme åt fria kriget. Fobef hade i april<br />
utgivit en noggrann plan härför, s<strong>om</strong> reglerade förbandens uppgifter i olika alternativ.<br />
För tredje året i följd hade nu den starka förstärkningen av Göteborgsförsvaret,<br />
s<strong>om</strong> varje vår ägt rum, successivt avvecklats och i november hade styrkan åter nått<br />
lägsta tänkbara nivå med hänsyn till de utrikespolitiska förhållandena.<br />
Mobiliseringsplatserna var 1942 på följande platser:<br />
I 15<br />
Regstab Norrby folkskola i Borås<br />
I. bat Lund, Sjömarken, V. Boda<br />
II. bat Holmens gård, Hulta, Källbäcksryd, Trandared,<br />
III. bat Viared<br />
13. k<strong>om</strong>p Gässlösa<br />
14. k<strong>om</strong>p Hestra<br />
I 45<br />
Regstab Folkhögskolan i Fristad<br />
I. bat Fristad, Skalle<br />
II. bat Borgstena, Mollaryd<br />
III. bat Rångedala<br />
13. k<strong>om</strong>p Påtorp<br />
14. k<strong>om</strong>p Asklanda<br />
III. etdepåinfbatstab Viskafors<br />
15. etdepåinfk<strong>om</strong>p Rydboholm<br />
45. etdepåinfk<strong>om</strong>p Bondarp i Gingri<br />
XIII. bevbat Seglora<br />
Beträffande utrustningen angavs år 1942 behovet av kulsprutepistol m/37-39<br />
vara 143 st vid vardera regementet. Av stridsvagnsminor beställdes strvmina m/39 i<br />
227 exemplar till vardera regementet med fördelning till regementstrossen och till<br />
14. k<strong>om</strong>paniet.<br />
1943<br />
Året k<strong>om</strong> att bli ett mycket intensivt och arbetsamt år med samtliga förband inkallade<br />
och med <strong>om</strong>organisation till 1943 års krigsorganisation.<br />
13. k<strong>om</strong>p I 45 tjänstgjorde sedan mitten av december 1942 vid Dals-Eds skydds<strong>om</strong>råde<br />
och hempermitterades den 20 januari. Efter två månader inkallades k<strong>om</strong>paniet<br />
på nytt för tjänstgöring 22 mars-20 april.<br />
III. etappdepåbataljonen under kapten Arthur Fulton med de till skyttek<strong>om</strong>panier<br />
tillfälligt organiserade 15. och 45. etappdepåinfanterik<strong>om</strong>panierna inkallades<br />
den 4 januari för tre månaders tjänstgöring vid Dals-Eds skydds<strong>om</strong>råde. 15. k<strong>om</strong>p<br />
under befäl av löjtnanten Sven Berg underställdes dock fobefälhavaren i Göteborg.<br />
Förläggning Vasa sjukhem.<br />
173 INNEHÅLL
Den bataljon s<strong>om</strong> mest fick röra på benen under beredskapen torde ha varit I.<br />
bataljon I 45 under våren 1943. Bataljonen, gamla III. bevakningsbataljonen, s<strong>om</strong> i<br />
januari 1943 föryngrades med 1941 års klass, fördes av major Axelsson s<strong>om</strong> ordinarie<br />
bataljonschef. Under fem månader vikarierade kapten Stahre. <strong>En</strong> tillgång på<br />
bataljonen var fem stabila k<strong>om</strong>paniadjutanter på stat, s<strong>om</strong> samtliga rätt <strong>om</strong>gående<br />
blev förvaltare – Boberg, Sundstedt, Hilldén, Torsten Andersson och Hedberg.<br />
Detta och följande berättar I. bataljonsadjutanten, fänrik Herman Rydin.<br />
Sedan bataljonen gen<strong>om</strong> inkallelse bringats upp till fältstyrka den 20 januari 1943<br />
gick den efter några samövningar – bl a på skidor – till Dalsland för att deltaga i<br />
fördelningsövningarna där – den s k februarirevolutionen. Redan under tilltransporten<br />
mötte svårigheter, då järnvägen markerades b<strong>om</strong>bad och man i ösregn<br />
fick marschera ett bra stycke för att lasta på ett nytt tåg. Slädarna i en underställd<br />
transportgrupp fick lämnas kvar, men det gjorde inte så mycket för det fanns ingen<br />
snö. Även hästarna fick man av tåget på ett eller annat sätt mitt på linjen.<br />
Fördelningsövningarna var förnämligt upplagda. Det övades rörlig krigföring<br />
och tiden utnyttjades till bristningsgränsen. <strong>En</strong> enda söndag var ledig, då bataljonen<br />
besöktes av fältartister och delar av bataljonen beordrades till gudstjänst i Färgelanda.<br />
Tjällossningen hade börjat redan i januari och vägarna i Dalsland var bedrövliga.<br />
Efter att ha marscherat nära 100 mil på 23 dagar gick bataljonen s<strong>om</strong> slutkläm med<br />
granatkastare, kulsprutor m/36 och 20 mm pansarvärnsluftvärnskanoner under<br />
bärning cirka två mil runt Hästefjorden. Fram på morgontimmarna anlände de fem<br />
k<strong>om</strong>paniadjutanterna med alla de 129 hästarna med vidhängande kärror och kuskar.<br />
Flera kuskar gick sovande eller halvsovande och höll sig i kärror och seltyg.<br />
Några timmar därefter k<strong>om</strong> via radion ett efterlängtat ”Eld upphör”.<br />
Den 12 mars, sedan bataljonen varit hemma och avlämnat vinterutrustningen, avgick<br />
den till av ÖB ledda övningar i Värmland. I jämförelse med Dalslandsövningarna<br />
var dessa övningar dock rena semestern trots att – lag<strong>om</strong> till övningarna<br />
– tjällossningen nått även dessa trakter. Bataljonen marscherade därefter till<br />
fots till 6 månaders beredskap vid norska gränsen. Marschen var lång och för 3.<br />
k<strong>om</strong>paniet under löjtnant Olof Ek icke utan risker då den långa sträckan gick på<br />
vårliga isar via Lekvattnet till Mitanders-fors – ”Fors” i Gösta Berlings saga. Här<br />
vid gränsen fick äntligen bataljonen vila benen men k<strong>om</strong> lag<strong>om</strong> för att utföra sedan<br />
en tid <strong>om</strong>sorgsfullt planlagda befästningsarbeten. Så långt enligt Herman Rydin.<br />
Bataljonens värnpliktiga, s<strong>om</strong> hempermitterades den 25 september efter det att I.<br />
bat I 45 gått i fältdepå i Fristad, hade då bak<strong>om</strong> sig i en följd ett års grundläggande<br />
utbildning i Borås och sex månaders beredskapstjänstgöring.<br />
Hela I 45, ut<strong>om</strong> I. bat s<strong>om</strong> var i tjänst på annat håll, organiserades den 22 mars<br />
1943. I den första regementsdagordern undertecknad av regementschefen, överstelöjtnanten<br />
friherre G M von Stedingk och stabschefen kapten Per Rehnberg står:<br />
”Jag tager härmed befäl över Kungl Västgöta regemente, I 45, och hälsar befäl och<br />
trupp”. Namnet, s<strong>om</strong> var inofficiellt, har därefter använts för att skilja detta rege-<br />
174 INNEHÅLL
Med kokkärlet i beredskap.<br />
mente från det andra fältregementet I 15, Älvsborgs regemente, låt vara att långt<br />
senare en ”namnväxling” skett. Men det är en annan historia!<br />
I 45, s<strong>om</strong> var i tjänst en månad kunde helt ägna sig åt utbildning, vilken avslutades<br />
med deltagandet i stora fälttjänstövningar i Dalarna den 8-14 april. Regementet<br />
återgick därefter till fältdepån i Fristad, Borgstena (II. bat), Sparsör (III.<br />
bat) och K<strong>om</strong>lösa (13. k<strong>om</strong>p) varefter truppen hempermitterades den 20 april.<br />
Den 18 maj organiserades hela I 15. Chef för fältregementet I 15 var nu överste<br />
Gunnar Brinck, stabschef major Nils Djurberg, bataljonschefer major Bertil<br />
Schmidt, kapten Hugo Håkansson och major Nils Åkerhielm samt chefer för 13.<br />
resp 14. k<strong>om</strong>paniet löjtnanterna Jonny Rahn och Sven Kretz. Regementet gick s<strong>om</strong><br />
vanligt till Göteborgs försvars<strong>om</strong>råde och kunde i huvudsak ägna tiden på Onsalahalvön<br />
åt utbildning, s<strong>om</strong> avslutades med fälttjänstövningar 7-11 juni. Därefter<br />
återvände regementet till fältdepåerna i Borås (regstaben), Viared (I. och III. bat),<br />
Rydboholm (II. bat), Hässleholmen (13. k<strong>om</strong>p) och Holmens gård (14. k<strong>om</strong>p).<br />
Under åren s<strong>om</strong> gått sedan 1940 med den då ganska improviserade grupperingen<br />
med huvudvikten förlagd till Onsalahalvöns försvar, hade man bl a gen<strong>om</strong> övningar<br />
av olika slag och med ledning av erfarenheter utifrån efter hand ändrat krigsplanläggningen.<br />
Viktigast var erfarenheterna från strid mot pansarförband och mot<br />
175 INNEHÅLL
lufttrupp. Sålunda hölls huvuddelen av disponibel linjetrupp beredd för insats i olika<br />
riktningar samtidigt s<strong>om</strong> man strävade efter att förlägga Göteborgs försvar närmare<br />
staden till mer stridsvagnshindrande terräng.<br />
Av den krigsplanläggning, s<strong>om</strong> gällde den 1 oktober 1942 och en bit in på år<br />
1943 framgick att endast på Onsalahalvön söder <strong>om</strong> linjen Onsala kyrka-Vallda<br />
Sandö avsågs linjeförband för kustförsvar. Uppgiften skulle lösas av II. bataljonen I<br />
15, s<strong>om</strong> var förstärkt med huvuddelen av I. kustförsvarsbat L 15. Ett kustförsvarsk<strong>om</strong>pani<br />
försvarade Särö och två kfk<strong>om</strong>p hade bevaknings- och försvarsuppgifter<br />
(även ingripande mot lufttrupp) söder Fjäråsställningen. III. bat I 15 var regementsreserv<br />
sydväst Kungsbacka beredd ingripa mot luftlandsättningar in<strong>om</strong><br />
Kungsbacka-<strong>om</strong>rådet eller mot söder Kungsbackafjorden landstigen fiende.<br />
I. bataljonen I 15 (ut<strong>om</strong> ett k<strong>om</strong>p), s<strong>om</strong> löd direkt under fobefälhavaren, var<br />
grupperad i och söder staden med diverse rörliga uppgifter. Spärrförsvaret vid<br />
Askim och Alvered ålåg även bat, s<strong>om</strong> för kustförsvaret och andra stationära uppgifter<br />
hade lokalförsvarsförband underställda. K<strong>om</strong>paniet ur bataljonen, vilket var<br />
underställt den kustförsvarsbat, s<strong>om</strong> försvarade Hisingen, hade till uppgift att lösa<br />
rörliga uppgifter.<br />
Fälttjänstövningen på Onsalahalvön i juni avsåg bl a att pröva försvarsgrupperingen.<br />
Härvid framk<strong>om</strong>, att vid en samtidigt insatt landstigning på Särölandet<br />
och söder Onsala-halvön stor risk förelåg att I 15 skulle inneslutas. Därmed<br />
skulle regementets möjligheter att medverka i försvaret av själva Göteborg <strong>om</strong>intetgöras.<br />
Med ledning av dessa erfarenheter beslöt man att <strong>om</strong>gruppera I 15 från Onsalahalvön<br />
till <strong>om</strong>rådet söder Göteborg och den nya försvarsställningen där<br />
Askim – Alvered. Försvarsuppgiften på Onsala-halvön överläts helt på lokalförsvarsförband.<br />
Under förnyade fälttjänstövningar med I 15 hösten 1943 prövades denna nya<br />
krigsplaneanläggning, i vilken sedan I 15 kvarstod under resten av krigsåren.<br />
I 15 inkallades således ännu en gång detta år med tjänstgöring från den 7 september<br />
till den 11 oktober. II. bat och 13. k<strong>om</strong>p, s<strong>om</strong> nu var föryngrade med årsklass<br />
1940 (med 1 års första tjänstgöring) organiserades den 15 september och hempermitterades<br />
åter den 19 november. Sedan huvuddelen av I 15 återgått blev II. bat jämte<br />
13. k<strong>om</strong>p den 7 oktober direkt underställd fobef i Göteborg. Utöver övningar på de<br />
nya uppgifterna, bl a fälttjänstövningar 5-6 oktober under Militärbefälhavarens<br />
ledning, utförde förbanden fältbefästningar i Askim-Alveredställningen.<br />
I denna nya gruppering var regstaben förlagd till Pixbo, II. bat till Alvered och<br />
III. bat jämte 14. k<strong>om</strong>p till Askim. I. bat bibehöll i stort sett tidigare uppgift på Hisingen.<br />
XIII. bevakningsbataljonen under kapten Klas Särner var i tjänstgöring 22<br />
juli – 6 september 1943 med uppgifter in<strong>om</strong> XIII. fördelningen i Värmland.<br />
<strong>En</strong> viktig händelse, icke minst för de beredskapsinkallade, inträffade i augusti<br />
1943, då den s k permittenttrafiken upphörde. <strong>En</strong> regeringsk<strong>om</strong>muniké utk<strong>om</strong> den 5<br />
augusti med följande huvudsakliga innehåll. ”Mellan svenska och tyska regeringar-<br />
176 INNEHÅLL
na har samförstånd uppnåtts där<strong>om</strong>, att transitotrafiken gen<strong>om</strong> Sverige av permittenter<br />
och krigsmateriel skall upphöra under augusti månad.”<br />
Slutligen detta år inkallades III. bat I 45, under tiden 12 november 1943 – 5<br />
februari 1944. Detta var bataljonens andra <strong>om</strong>gång 1943. Bataljonschef var major<br />
Thor Holmqvist. Bataljonen låg i Värmland med staben i Elfverud samt 10. och 12.<br />
k<strong>om</strong>panierna i Töcksfors. Övriga k<strong>om</strong>panier i Torgåsmon och Limedsforsen.<br />
Många norska flyktingar fick man ta hand <strong>om</strong> och sända vidare in i Sverige.<br />
1943 års organisation<br />
Den 1 april 1943 <strong>om</strong>organiserades infanteriregementena till 1943 års organisation.<br />
Detta innebar bl a att regementsstaben utökades med två radiogrupper, att pansarluftvärnsplutonen<br />
vid bataljonens tunga k<strong>om</strong>panier utökades med en pvlvgrupp till<br />
fyra grupper, att kulsprutetroppen fördubblades till en kspplut (4 ksp), att luftvärnskulspruteplutonen<br />
i 14. k<strong>om</strong>paniet ersattes med en pvlvplut med fyra 20 mm<br />
akan, att pansarvärnsplutonen där utökades med två grupper till sex 37 mm pvkan<br />
samt att en granatkastarpluton tillk<strong>om</strong> med tre 12 cm grk. Pionjärplutonen i samma<br />
k<strong>om</strong>pani tillfördes en dubbel luftvärnskulspruta och fem eldsprutor.<br />
Antalet kulsprutepistoler utökades så att varje gevärsgrupp fick ytterligare en<br />
samt varje stab och tross minst en, det totala antalet vid ett regemente blev 534 st<br />
kpist m/37-39. Aut<strong>om</strong>atgevär m/42 tillk<strong>om</strong> nu med två ag i varje gevärsgrupp och<br />
fyra ag i varje jägargrupp, tillsammans 286 ag vid ett regemente. 20 mm pansarvärnsgevär<br />
m/42 ingick med tre i regstab, två i batstab och tre i skk<strong>om</strong>p, tillsammans<br />
36 i varje regemente. Kulspruta m/42 ersatte ksp m/36 i bataljonens skyttek<strong>om</strong>panier<br />
och tunga k<strong>om</strong>pani.<br />
Vid gevärsplutonen inordnades det nytillk<strong>om</strong>na pansarvärnsgeväret tillsammans<br />
med 47 mm grk i en specialgrupp. Plutonen tilldelades nu också en plutonkärra.<br />
Regementstrossen tillfördes en tross-stab med personal ur trängtrupperna för att<br />
förbättra ledningen av underhållstjänsten.<br />
I denna nya organisation blev också utrustningen med minor och sprängmedel<br />
förbättrad.<br />
Ombeväpningen med kpist, ag och pvg torde ej blivit helt klar detta år, ty i slutet<br />
av november 1943 anmälde tygofficeren ganska stora brister. Förbanden, vilka<br />
var i tjänst, syns emellertid ha varit utrustade enligt fältutrustningslistorna gen<strong>om</strong><br />
lån från andra fältdepåer.<br />
1944<br />
När året gick in var III. bat I 45 i tjänst i Värmland. Det var andra julen i fält för<br />
bataljonen. Förra gången var det julen 1941 i Dalsland. Bataljonen återk<strong>om</strong> till fältdepån<br />
i Sparsör i slutet av januari och hempermitterade truppen den 5 februari.<br />
Årsklass 1942 krigsplacerades vid II. bat I 45 (ut<strong>om</strong> 6. k<strong>om</strong>p och grkplut 8.<br />
k<strong>om</strong>p), vid tunga granatkastarplutonen och en pansarvärnsgrupp 14. k<strong>om</strong>p I 45<br />
samt vid tunga granatkastarplutonen och pionjärplutonen 14. k<strong>om</strong>p I 15. Årsklas-<br />
sen hade att fullgöra sex månaders beredskapstjänstgöring i <strong>om</strong>edelbar anslutning<br />
177 INNEHÅLL
till första tjänstgöringens tolv månader. Förbanden organiserades den 19 mars och<br />
avtransporterades den 25 till Göteborgs försvars<strong>om</strong>råde. Bataljonschef var nu liks<strong>om</strong><br />
tidigare major Stig Bolling med fänrik Tor Sigvard Backlund s<strong>om</strong> 1. bataljonsadjutant.<br />
Bataljonen fick en ganska spridd förläggning med batstab och skolk<strong>om</strong>p (gruppchefsskola)<br />
i trakten av Vallda säteri, stabsk<strong>om</strong>p i Askim, 5. k<strong>om</strong>p vid Mariedal,<br />
Mönster, Vässingsö, 7. k<strong>om</strong>p vid Lerkil, Valldahemmet, Råö, 8. k<strong>om</strong>p vid Särö,<br />
Vallda Sandö. De tunga granatkatarplutonerna och jägarplutonen var förlagda till<br />
Nya Varvet under befäl av fänriken Nils Nord. I början på maj förflyttades batstab<br />
och 5. k<strong>om</strong>p till Vasa sjukhem, 7. k<strong>om</strong>p till Hovgården och 8. k<strong>om</strong>p till Torslanda. I<br />
och med att I 15 inträffade i Göteborg blev det återigen <strong>om</strong>grupperingar.<br />
Under tiden för H M Konungens vistelse på Särö, med början den 30 juni förlades<br />
dit ett k<strong>om</strong>p ur II. bat I 45 under befäl av löjtnant Holger Sylvén med uppgift<br />
att svara för Konungens säkerhet.<br />
Den 16 maj organiserades regstab I 15, III. bat I 15, 14. k<strong>om</strong>p I 15, 6. k<strong>om</strong>p I 45<br />
samt 15. etappdepåinfanterik<strong>om</strong>p. Förbanden gick 19 maj till Göteborg för uppgifter<br />
enligt krigsplanläggningen bl a i anslutning till Askim-Alveredlinjen. II. bat<br />
I 45 underställdes Ch I 15 överste Gunnar Brinck. Militärbefälhavaren ledde den<br />
24-26 juli fälttjänstövningar i syfte att pröva krigsplanläggningen och förbanden.<br />
Då hade också I. bat I 15 med organiseringsdag 10 juni tillstött och ingått i sina<br />
ordinarie uppgifter på Hisingen direkt underställd fobefälhavaren. Batstab och 4.<br />
k<strong>om</strong>p låg vid Hovgården, I. k<strong>om</strong>p vid Torslanda, 2. k<strong>om</strong>p vid Säve och 3. k<strong>om</strong>p i<br />
Vasa sjukhem. Den 11-13 juli utsattes bataljonen för en överraskande inspektion<br />
av chefen för armén. Inspektionen innebar bl a ”en längre förflyttning utanför Hisingen”.<br />
Denna gick tydligen söderut, ty cheferna för II. bat I 45 och III. bat I 15<br />
skulle på morgonen den 12 juli inställa sig 1 km V Kungsbacka för att åtfölja inspektionen.<br />
Tyvärr berättar arkivhandlingarna intet <strong>om</strong> resultatet!<br />
Den 6 juni 1944 inledde de allierade den länge väntade invasionen i Västeuropa.<br />
I slutet av juli återgick regstab I 15, III. bat och övriga s<strong>om</strong> organiserats i maj<br />
till fältdepåerna med hempermittering av truppen den 31 juli.<br />
Innan dess hade II. bat I 15, 13. k<strong>om</strong>p I 15 och 45. etappdepåk<strong>om</strong>paniet, s<strong>om</strong> organiserades<br />
den 25 juli, övertagit beredskapsuppgifterna söder <strong>om</strong> Göteborg. Chef<br />
för II. bat var nu major Nils Djurberg med fänrik Karl-Henrik Wilén s<strong>om</strong> 1. batadj.<br />
13. k<strong>om</strong>p och 45. k<strong>om</strong>p var förlagda till Askim och bataljonen söder <strong>om</strong> Mölndal<br />
med batstaben i Kärra.<br />
Den 21 augusti avlöste en bataljon ur I 17 I. bat s<strong>om</strong> återgick till fältdepån och<br />
hempermitterade truppen den 29 augusti.<br />
Några dagar senare var II. bat med flera hemma igen och kunde hempermittera<br />
truppen den 6 september.<br />
II. bat I 45 gick i fältdepå den 18 september och hempermitterade truppen den 21<br />
september.<br />
Härmed var den ”vanliga” vår- och s<strong>om</strong>martjänstgöringen in<strong>om</strong> Göteborgs försvars<strong>om</strong>råde<br />
avslutad för femte och sista gången.<br />
178 INNEHÅLL
XIII. bevakningsbat under kapten Klas Särner var i tjänstgöring 21 augusti – 13<br />
oktober 1944 i trakten av Charlottenberg.<br />
I. bat I 45 och III. etappdepåinfanteribatstaben organiserades den 19 november<br />
och var i tjänst till slutet av januari 1945. I. bat var förlagd till Dals-Eds skydds<strong>om</strong>råde.<br />
I 45 var ej samlat detta år. Däremot deltog i mars-april 1944 befäl ur regementet<br />
i fältövningar i trakterna av Arvika och Charlottenberg under ledning av chefen för<br />
XIII. fördelningen, överste A T Bergquist.<br />
Beträffande utrustningen kvarstod viss brist på aut<strong>om</strong>atgevär och pansarvärnsgevär<br />
ända till den 3 nov 1944 då behovet för båda regementena rapporterades vara<br />
helt fyllt.<br />
Däremot rapporterades den 19 januari 1944, att nedanstående förband icke kan<br />
organiseras enligt för vinterorganisation gällande bestämmelser, nämligen I 15, III.<br />
etappdepåinfanteribat, XIII. bevbat och 19. arbetsk<strong>om</strong>p. Största bristerna är i fråga<br />
<strong>om</strong> pälsar, vinterskodon, skidor, utrustning för kärror, pulkor, kolkaminer, motorskidor,<br />
plogar och sjuktransportmateriel.<br />
1945<br />
Årsklass 1943 krigsplacerades vid III. bat I 45 (ut<strong>om</strong> vid 10. k<strong>om</strong>p) samt vid sjukbärarpluton<br />
I 15. Förbanden organiserades den 4 april och beredskapstjänstgöringen<br />
var i likhet med tidigare årsklasser planerad att pågå i sex månader. Bataljonschef<br />
var major Bengt Schildt. Bataljonen var grupperad vid norska gränsen i Dalarna<br />
i trakten av Särna.<br />
Den 7 maj inkallades enligt plan III. bat I 15 samt 10. k<strong>om</strong>p I 45. Ett skk<strong>om</strong>p avdelades<br />
till Göteborg. I övrigt grupperades bataljonen med en pluton i Strömstad<br />
och huvuddelen i Hogdal. Till bataljonen anslöts också sjukbärarplutonen I 15. 10.<br />
k<strong>om</strong>p I 45 gick till bataljonen i Dalarna. Tjänstgöringen blev mycket kortvarig ty i<br />
regementsorder av den 16 maj gavs order <strong>om</strong> hempermittering snarast, ”emedan<br />
klarhet nu vunnits, att något <strong>om</strong>händertagande i Sverige av tyska trupper från Norge<br />
för närvarande icke avses”.<br />
Den tyska kapitulationen ägde rum på alla krigsskådeplatser den 8 maj eller rättare<br />
sagt från den 9 kl 00.01. I Norge var dock kapitulationen ett faktum den 7 maj.<br />
Sedan man snart därefter också kunde konstatera, att tyskarna i Norge och Danmark<br />
med bestående disciplin och ordning gen<strong>om</strong>förde kapitulationen, avvecklades<br />
beredskapsåtgärderna i Sverige snarast möjligt.<br />
Detta innebar bl a, att III. bat I 45 den 13 juni fick order att gå i fältdepå och hempermittera<br />
truppen, vilket skedde <strong>om</strong>kring den 20 juni. De planerade sex månadernas<br />
beredskap blev bara drygt två!<br />
Nu avvecklade också hela fältdepåorganisationen och förbandens förråd koncentrerades<br />
åter till kasern. Förrådsställningen blev åter i stort sett lika olämpligt samlad<br />
s<strong>om</strong> den var före 1940. Kasernvindarna behövde man dock lyckligtvis ej använda.<br />
179 INNEHÅLL
Vår beredskap blev god.<br />
Krigsåren innebar självklart en mycket stor anspänning och mycket arbete. Detta<br />
gällde icke minst I 15 depå, s<strong>om</strong> ytterst var ansvarig för att fältförbanden försågs<br />
med utbildad personal, med hästar och med utrustning av alla de slag. Vid studiet av<br />
de tillgängliga men knapphändiga arkivhandlingarna får man ett bestämt intryck<br />
av, att såväl fältförbanden s<strong>om</strong> I 15 depå löste sina uppgifter synnerligen väl.<br />
För dem s<strong>om</strong> i likhet med författaren var unga officerare blev beredskapstiden en<br />
otroligt lärorik och minnesrik tid. Att redan s<strong>om</strong> fänrik få bli chef för ett fältk<strong>om</strong>pani<br />
var en stimulerande upplevelse och finaste tänkbara upptakt till det yrke man<br />
valt. Den hårda yttre verkligheten och det påtagliga allvaret skapade en sammanhållning<br />
mellan de värnpliktiga, officerarna och underofficerarna i reserven och<br />
oss yrkesmän, s<strong>om</strong> snabbt resulterade i fältdugliga förband. Vi lärde oss mycket tillsammans<br />
och hade glädje av varandra. Vänskapsband för livet knöts. Om kriget<br />
skulle k<strong>om</strong>ma visste vi, att vi skulle klara de svåra uppgifterna.<br />
Sten Lindqvist<br />
180 INNEHÅLL
Från 1945 till nutid<br />
Avsikten med detta kapitel är att i korta drag återge de väsentligaste händelserna –<br />
milstolparna – vid regementet efter andra världskrigets slut.<br />
Efter de långa och pressande åren, <strong>om</strong> vilka vi läst på föregående sidor, k<strong>om</strong> nu<br />
de efterlängtade signalerna <strong>om</strong> en successiv avveckling av den förstärkta beredskapen<br />
och återgång till fredsfot med början 1/7 1945.<br />
Ett efter ett avrustades fältförbanden och all personal, ut<strong>om</strong> den aktiva, hemförlovades.<br />
Den gångna tiden hade slitit hårt på både människor och materiel. Ett intensivt<br />
återuppbyggnadsarbete präglade också den närmaste perioden, varvid, jämsides<br />
med fortsatt utbildning av nya åldersklasser, framförallt mobiliseringsförråden<br />
måste k<strong>om</strong>pletteras. Vid samma tid hade dessut<strong>om</strong> Försvarets centrala organisationsnämnd<br />
– FCO – förlagt sina undersökningar till I 15.<br />
Rationaliseringsundersökningarna vid regementet<br />
Dessa undersökningar gick ut på att rationalisera främst stabs- och förvaltningssidan<br />
vid fredsförbanden in<strong>om</strong> armén och på så sätt åstadk<strong>om</strong>ma besparingar. Under<br />
en lång tid kunde man se chefen för nämnden, generalmajor Axel Bredberg, åtföljd<br />
av sina civila och militära medhjälpare besöka regementet. Tidsstudiemännen<br />
med sina kron<strong>om</strong>eterur blev en allt vanligare syn – än på expeditioner och förråd<br />
– än bland matlagningskärl i köket eller vedstaplarna längs Varbergsvägen – ja,<br />
på alla platser där det överhuvudtaget gick att tidsstudera ett arbete. Den mångåriga<br />
undersökningen utmynnade 1949 i den stabs- och förvaltningsorganisation<br />
s<strong>om</strong> i stort bestått intill våra dagar.<br />
181 INNEHÅLL
I 15 blir ett pansarinfanteriregemente<br />
Erfarenheterna från kriget påverkade den taktiska och tekniska utvecklingen även i<br />
Sverige och 1948 beslöt statsmakterna upprättandet av pansarbrigader i krigsorganisation.<br />
Det k<strong>om</strong> på Kungl Älvsborgs och Kungl Skaraborgs regementes i<br />
Skövde lott att tillsammans svara för huvuddelen av två av dessa brigader. Detta<br />
hade till följd en <strong>om</strong>läggning av utbildningen såväl på befälssidan s<strong>om</strong> vid åldersklassen<br />
med tyngdpunkt på motorsidan. Kaserngård och uppställningsplatser, tidigare<br />
till trängsel fyllda med hästar och kärror av mångskiftande slag, invaderades<br />
nu istället av specialmotorfordon bl a KP-bilen, s<strong>om</strong> längre fram k<strong>om</strong> att spela en<br />
roll vid de svenska FN-bataljonerna.<br />
Mången gammal älvsborgare fällde väl i smyg en tår vid minnet av sina fyrbenta<br />
vänner, men den nya generationen hälsade med glädje utvecklingen. Dock bestod<br />
regementets krigsorganisation fortfarande till huvuddelen av anspända enheter och<br />
ett tjugotal ridhästar var uppstallade i det s k vinterstallet till båtnad för dem s<strong>om</strong> på<br />
grund av sin krigsplacering måste eller av intresse ville vidmakthålla sina hippologiska<br />
färdigheter. Ungefär samtidigt lades repetitionsutbildningen <strong>om</strong> från inkallelse<br />
åldersklassvis till övningar i krigsorganiserade förband. Man vann härigen<strong>om</strong> en<br />
avsevärd höjning av mobiliserings- och insatsberedskapen <strong>om</strong>edelbart efter mobilisering.<br />
Omläggningen medförde för regementets del en decentralisering av förråden<br />
till sjuhäradsbygden. Mobiliserings- och förvaltningssidan hade i sanning bråda<br />
dagar.<br />
Den krigsförbandsvisa repetitionsutbildningen<br />
I anslutning till föregående avsnitt några ord <strong>om</strong> de krigsförbandsvisa repetitionsövningarna,<br />
s<strong>om</strong> årligen återk<strong>om</strong> vår och höst med kraftsamling till den senare tidpunkten.<br />
De kännetecknades av en koncentrerad utbildning och avslutades med<br />
tillämpningsövningar mestadels in<strong>om</strong> militär<strong>om</strong>rådet under militärbefälhavarens<br />
ledning. Vid flera tillfällen deltog emellertid älvsborgare med framgång i de stort<br />
upplagda arméfälttjänstövningarna. Här några axplock s<strong>om</strong> med säkerhet k<strong>om</strong>mer<br />
att väcka till liv många minnen. ”Höstlövet” 1951 i Skaraborg – Dalarna<br />
1953 – Skillingaryd 1957 – Dalsland 1958 – ”Västgötaknallen” i Skaraborg 1960<br />
– Uppland 1962 – den väldigaste manövern efter kriget i Skåne 1964 – Bohuslän<br />
1968 – Halland 1970 och 1972.<br />
Konungabesöket 1951<br />
Efter sitt trontillträde besökte konung Gustav VI Adolf under sin Eriksgata Borås<br />
stad 15/8 och inspekterade samtidigt regementet. Regementschefen, överste Gustav<br />
Åkerman, lämnade av och därefter paraderade såväl inneliggande åldersklass s<strong>om</strong><br />
inkallade repetitionsövningsförband. Skaror av civila hade samlats för att åse evenemanget<br />
och få en glimt av den nye och avhållne monarken.<br />
182 INNEHÅLL
Inryckning på mobiliseringsorten 1969.<br />
Utställningen ”Dagens försvar”<br />
Rubricerade utställning ägde rum vid regementet 25–26/8 1951 i Borås befälsutbildningsförenings<br />
regi. Det blev en stor succé och publikanslutningen överträffade<br />
alla kalkyler. Över 10 000 besåg själva expon förlagd till kasernerna med <strong>om</strong>nejd<br />
och den med spänd förväntning emotsedda stridsövningen vid Osdals lada, ledd av<br />
kapten Kurt Conny Håkansson, nyss återk<strong>om</strong>men från strids-zonen i Korea efter en<br />
meriterande FN-tjänstgöring s<strong>om</strong> sambandsofficer, följdes av ca 25 000. Kriget i<br />
fjärran östern kastade sin skugga över världen och Kurt Conny ville ge en så riktig<br />
bild s<strong>om</strong> möjligt av modern stridsteknik och dess fasor. Med största sannolikhet<br />
fick de flesta sig en tankeställare efter att ha bevittnat den realistiskt gen<strong>om</strong>förda övningen.<br />
183 INNEHÅLL
Dragkamp, ett uppskattat inslag<br />
på Regementets dag.<br />
Personal ur kavalleriet till I 15<br />
Vi skriver nu 1952.<br />
Kavalleriförbanden i Sverige, ut<strong>om</strong> ett fåtal, avhästades och <strong>om</strong>organiserades till<br />
motor- och cykelenheter. I samband därmed överfördes personal ur kavalleriet för<br />
tjänstgöring vid vissa infanteriförband och så k<strong>om</strong> det sig att våra personalkårer utökades<br />
med representanter från detta beridna truppslag. Samtidigt skulle vid regementet<br />
utbildas en skvadron värnpliktiga med hemvist i Skaraborgs län för att efter<br />
rekryttjänstgöringen krigsplaceras i kavalleriets nyuppsatta cykelbataljoner. Det<br />
nya tillskottet av skickliga ryttare k<strong>om</strong> givetvis att ytterligare befrämja det av hävd<br />
stora ridintresset såväl på regementet s<strong>om</strong> i staden och medförde ett ordentligt uppsving<br />
för ridsporten. Många av I 15:s egna subalterner deltog bl a i ridtävlingar<br />
runt <strong>om</strong> i landet, vilket – enligt malisen – förskaffade regementet epitetet ”K 15”.<br />
Internationella kontakter<br />
Under efterkrigstiden har I 15 besökts av åtskilliga militärattachéer. Dessa besök<br />
har dock i regel varit mycket kortvariga och några betydande erfarenheter har väl<br />
på grund av tidsbrist icke kunnat utbytas. Desto mer glädjande var när två engelska<br />
officerare 1954 respektive 1967 fick följa verksamheten under ca tre veckor. Många<br />
tillfällen gavs då att berika varandra på olika <strong>om</strong>råden ej enbart i tjänsten utan jäm-<br />
184 INNEHÅLL
Julmiddagen, det stora årliga mötet mellan regementet och bygden.<br />
väl under fritiden. Från det första besöket bör måhända en episod av det mera humoristiska<br />
slaget bevaras åt eftervärlden.<br />
Vid en av de många fester s<strong>om</strong> gavs till den engelske gästens ära tillfrågades han<br />
huruvida han var intresserad av jakt. Ivrigt bejakande detta sporde han vad för slags<br />
villebråd det var fråga <strong>om</strong>. ”Harar” blev svaret. ”Hade han jagat sådana förut?”<br />
”Jadå”. För säkerhets skull framplockades med viss möda ett lexikon och en prydlig<br />
bild av bemälda djur förevisades. Allt var sålunda klart för jakten, s<strong>om</strong> skulle äga<br />
rum dagen därpå. Den brittiske gentlemannen försågs med skjutvapen och utplacerades<br />
på ett lämpligt pass. Nu hör det till historien att detta inträffade på senvintern<br />
– en mycket snörik sådan förresten. Tyvärr hade de svenska värdarna förbigått<br />
det viktiga faktum att moder Natur brukar skänka svenskharen en vit pälsskrud<br />
under den kalla årstiden. Detta år var inget undantag. När nu den bålde jägaren<br />
satt helspänd på sitt pass dök helt plötsligt en vit hare upp mitt framför hon<strong>om</strong>.<br />
Under några ögonblick stirrade de båda kontrahenterna förstenade och förskräckta<br />
på varandra varefter haren tog sin mats ur skolan och skuttade iväg. För<br />
sent insåg engelsmannen att det inte var ett hemskt sagodjur ur den nordiska faunan<br />
utan en livs levande harpalt, s<strong>om</strong> så snöpligt slunkit ur hans grepp. Säkerligen återvände<br />
han till sitt hemland åtminstone en upplevelse rikare.<br />
185 INNEHÅLL
Ej heller bör förglömmas de livaktiga och uppskattade årliga skytteutbytena med<br />
två av våra nordiska grannländer s<strong>om</strong> startade i mitten av 50-talet. Hårda duster utkämpades<br />
i kamratlig anda mellan å ena sidan officerskåren och dess kolleger från<br />
Feltherrens Fodregiment i Danmark, å andra sidan mellan regementets skytteförening<br />
och skyttar från Moss i Norge. De sistnämnda tävlingarna äger fortfarande<br />
rum under det att det förstnämnda utbytet avtynade och självdog i och med<br />
att det danska regementet bortrationaliserades i slutet på 60-talet.<br />
De viktigaste och mest betydelsefulla internationella erfarenheterna och kontakterna<br />
har dock vunnits in<strong>om</strong> FN-tjänstens ram. Åtskilliga älvsborgare har tjänat<br />
fredens sak varhelst världsläget så krävt – i Kongo, Gaza, Mellersta östern, Korea,<br />
Kashmir eller på Cypern. <strong>En</strong> tragisk händelse inträffade i juli 1970 under utnötningskriget<br />
mellan Egypten och Israel vid södra sektorn av Suezkanalen.<br />
Överstelöjtnant Jens Bögvad, s<strong>om</strong> var chef för FN:s observatörsgrupp på den<br />
östra sidan, stupade på sin post för en egyptisk kula.<br />
Avhästningen ett faktum<br />
Behovet av hästar i krigsorganisationen hade efter hand minskat och i slutet av 50talet<br />
var alla enheter motoriserade. Tjänste- och privathästar tillhörande våra kamrater<br />
från kavalleriet motiverade fortfarande en uppstallning vid regementet men<br />
när nya verksamhetsfält på andra håll öppnade sig försvann våra beridna kolleger<br />
en efter en eller uppgick i våra egna befälskårer. Vägande skäl fanns inte längre för<br />
att bibehålla hästbeståndet och den 14/6 1959 utrymdes det gamla minnesrika vinterstallet<br />
för att så småning<strong>om</strong> byggas <strong>om</strong> till en musikens högborg. Där man förut<br />
kunde höra gnägganden blandade med hovarnas klamp möts man idag av sköna<br />
klanger i dur och moll.<br />
Pansaringenjörsutbildning<br />
I krigsorganisationens pansarbrigader ingår pansaringenjörsbataljoner. Statsmakterna<br />
beslöt att fr o m 1962 förlägga ett utbildningsk<strong>om</strong>pani från Ing 2 till I 15<br />
allt i syfte att rationalisera utbildning och skapa större möjligheter till samövning.<br />
K<strong>om</strong>paniet bestod till huvuddelen av värnpliktiga bosatta i Småland. För att leda<br />
denna speciella typ av utbildning stationerades aktivt befäl ur ingenjörstrupperna<br />
vid regementet. Denna verksamhet varade till 1966 och många broar över Viskan<br />
och andra vattendrag i Västsverige bär vittnesbörd <strong>om</strong> bl a k<strong>om</strong>paniets höga brobyggnadsstandard.<br />
Att det ej enbart var fråga <strong>om</strong> specialister på övergång av vattendrag<br />
visar också vägnätet på övningsfältet, s<strong>om</strong> efter en kraftfull insats av dåvarande<br />
regementschefen, överste Sigmund Ahnfelt och gen<strong>om</strong> ingenjörssoldaternas<br />
försorg fått sin nuvarande utformning.<br />
186 INNEHÅLL
Bandvagn 202.<br />
50 år sedan inflyttningen från Fristad hed<br />
Den 6 oktober 1914 – en strålande solskensdag – lämnade regementet den gamla<br />
’’hea”, mötesplats sedan 1797, för att ta i bruk de nybyggda kasernerna belägna i utkanten<br />
av Borås stad mellan vägarna ledande mot Göteborg och Varberg. 50 år<br />
senare firades denna tilldragelse med ett högtidligt och anslående jubileum och<br />
för en dag fick ortsborna återuppliva minnen från den gamla tiden kring den<br />
ärevördiga heden. Regementets livaktiga kamratförening celebrerade samtidigt<br />
25-årsminnet av sin tillblivelse. Med SJ-myndigheternas välvilliga bistånd hade en<br />
uppmärksammad tågresa efter tidstypiskt lok arrangerats. <strong>En</strong> klang- och jubeldag<br />
för såväl gamla s<strong>om</strong> unga.<br />
Återgång till infanteriregemente<br />
S<strong>om</strong> tidigare har nämnts blev I 15 ett pansarinfanteriregemente 1948. Femton år senare<br />
var det dags för en återgång till ”vanligt” infanteri – dock utan hästar. De till<br />
regementets förfogande stående övningsfälten vid och ut<strong>om</strong> Borås kunde inte länge<br />
tillgodose de säkerhetskrav s<strong>om</strong> modern pansarinfanteriutbildning fordrade. Det<br />
187 INNEHÅLL
Anfall över Viskan visas vid den österrikiske infanteriinspektörens besök i november<br />
1965.<br />
unika inträffade emellertid att de under grundutbildningen infanteriutbildade värnpliktiga<br />
till stor del måste krigsplaceras vid de delar av pansarbrigaderna s<strong>om</strong> ingick<br />
i krigsorganisationen intill slutet av 60-talet. Då påbörjades <strong>om</strong>organisationen<br />
till nuvarande infanteribrigader. I detta sammanhang kan också nämnas de <strong>om</strong>fattande<br />
och framgångsrika försöken med bandvagnar vid regementet åren<br />
1971-72.<br />
Byggnationen<br />
Alltsedan inflyttningen till Borås 1914 har grundst<strong>om</strong>men i kasernetablissemanget<br />
bestått av kanslihuset, de tre stora kasernerna, förvaltningsbyggnaden, matsalen<br />
och gymnastiksalen. Sjukhus, vakt- och mässlokaler samt förrådsutrymmen<br />
k<strong>om</strong>pletterar bilden. Det yttre skalet finns kvar men tidens krav och utvecklingen<br />
in<strong>om</strong> skilda <strong>om</strong>råden har motiverat avsevärda renoveringar och tillbyggnader.<br />
Kasernvindarna, tidigare ianspråktagna s<strong>om</strong> mobiliseringsförråd –<br />
mången veteran k<strong>om</strong>mer säkert ihåg hur materielen i rasande fart slängdes ner på<br />
188 INNEHÅLL
kaserngården vid den kritiska tidpunkten i april 1940 då förstärkt beredskap anbefallts<br />
– har <strong>om</strong>byggts till moderna och ändamålsenliga utbildningslokaler. Den<br />
store byggherren var överste Gustav Åkerman, s<strong>om</strong> under sin regementschefstid bl<br />
a lät göra <strong>om</strong> det gamla landeriet Katrineberg – s<strong>om</strong> under tidernas lopp växlat<br />
från regementschefsbostad till bibliotek och soldathem – till underofficersmäss.<br />
Underofficerskåren – numera k<strong>om</strong>paniofficerskåren – förvaltar landeriet på ett<br />
pietetsfullt sätt. <strong>En</strong> ödesdiger brand nyårsafton 1960 eldhärjade tyvärr byggnaden<br />
men efter två år var det klart för återinvigning av Katrineberg <strong>om</strong> möjligt i ett bättre<br />
skick än förut. Utan att överdriva kan man förmoda att denna mäss torde vara en<br />
av de vackraste i sitt slag i vårt land. Ett länge närt behov av regementsmuseum tillgodosågs<br />
när ett sådant med tillhörande kyrksal invigdes i september 1959 i en av<br />
ovannämnda Katrinebergs flyglar. Förtjänsten av detta tillk<strong>om</strong>mer överste Erik<br />
Rosengren. Var pengarna togs ifrån kan måhända ha sitt intresse. Redan under<br />
överste Gunnar Brincks chefskap på 40-talet insamlades pengar för att realisera ett<br />
projekt s<strong>om</strong> länge legat regementschefen varmt <strong>om</strong> hjärtat, nämligen uppförandet<br />
av en kyrka på ”Igelkottahöjden”. Tyvärr räckte inte pengarna till att förverkliga<br />
denna vackra tanke utan de överfördes till och förvaltades av ”Föreningen för<br />
andlig och kulturell verksamhet” s<strong>om</strong> i sin tur donerade de nödvändiga penningmedlen<br />
s<strong>om</strong> behövdes för att skapa ovannämnda museum.<br />
Kasernerna har i tur och ordning moderniserats och bl a försetts med varmvatten<br />
till glädje för mången renlighetsivrande värnpliktig. Att i detalj beskriva<br />
alla förbättringar på byggnadsfronten skulle föra alltför långt. S<strong>om</strong> slutvinjett<br />
bör dock framhållas att byggnationen fortsätter med den nuvarande regementschefen,<br />
överste Gunnar Lundquist, s<strong>om</strong> drivande kraft och har bl a resulterat i<br />
de för åretruntutbildningen så viktiga övningshallarna och en renovering av matinrättningen<br />
är att förvänta in<strong>om</strong> de närmaste åren.<br />
Remmene skjutfält och Tånga hed<br />
Den 1/7 anförtroddes I 15 förvaltningsansvaret över Remmene skjutfält med<br />
tillhörande läger i utkanten av Vårgårda, Tånga hed. <strong>En</strong> kort historik kan<br />
vara på sin plats då fältet sedan en lång tid stått i blickpunkten på grund av<br />
föreslagen – numera av riksdagen fastställd – utvidgning med därmed sammanhängande<br />
expropriation av mark och byggnader. Redan år 1862 försåldes till<br />
Kungl Göta artilleriregemente i Göteborg det <strong>om</strong>råde på vilket Tångalägret uppfördes.<br />
Vapenutvecklingen krävde emellertid ett större fält och efter decennier av<br />
kontroverser slöts ett avtal 1889 med en rad markägare i Remmene <strong>om</strong> mark<br />
för disponering s<strong>om</strong> skjutfält, vilket det förblev intill A 2:s nedläggning 1962. Ett<br />
annat göteborgsförband, Göta Luftvärnsregemente, övertog ansvaret intill dess I 15<br />
tillträdde. Övriga förband in<strong>om</strong> militär<strong>om</strong>rådet åtnjuter också förmånen att använda<br />
fältet för stridsskjutningar dock i begränsad <strong>om</strong>fattning. Tanken är att i<br />
framtiden kunna utnyttja <strong>om</strong>rådet för skjutning i k<strong>om</strong>paniförband på ett flertal<br />
”stationer”.<br />
189 INNEHÅLL
Nuvarande och k<strong>om</strong>mande fredsorganisation<br />
I likhet med övriga regementen har I 15:s fredsorganisation varit baserad på dels en<br />
stabs- och förvaltningssida dels en utbildningssida med övningsbataljon. Förut<strong>om</strong><br />
utbildningen av personal till krigsorganisationens fält- och lokalförsvarsförband<br />
har regementet även svarat för mobiliseringen av förstnämnda enheter.<br />
De till följd av 1972 års försvarsbeslut minskade anslagen k<strong>om</strong>mer bl a att medföra<br />
en nedskärning av antalet militära administrationer varvid regementen och försvars<strong>om</strong>rådesstaber<br />
successivt sammanslås i tre etapper. Försvars<strong>om</strong>rådesstaberna<br />
skall därvid övertaga hela mobiliseringsansvaret vid den gemensamma myndigheten.<br />
För I 15:s del är ett samgående med Älvsborgs fostab aktuellt 1975.<br />
Bengt Kjellgren<br />
190 INNEHÅLL
Regementets fälttecken<br />
Ur Arméreglementet del I m<strong>om</strong> 15:81: ”1. fanföraren för utan fanvakt den blottade<br />
fanan till förbandets vänstra flygel och därefter längs fronten framför k<strong>om</strong>panicheferna<br />
så, att fanan väl kan ses av varje man in<strong>om</strong> förbandet.”<br />
När älvsborgare av olika grader deltar i denna ceremoni, är det nog inte många,<br />
s<strong>om</strong> känner de urgamla minnen, s<strong>om</strong> göms i deras fana. Kanske vet de att I 15:s<br />
fana är den äldsta nu i bruk varande regementsfanan i vårt land. Det finns dock<br />
djupare rötter. Låt oss skärskåda dem.<br />
Fälttecken har funnits sedan urminnes tider. Man måste i en större hop människor<br />
kunna se var ledaren är.<br />
Antikens högkulturer hade många olika fälttecken i sina härar. Man skilde tidigt<br />
mellan enklare, med vilka man endast syftade att signalera, och sådana s<strong>om</strong> var utmärkande<br />
för ett visst förband. Så var det i R<strong>om</strong>s arméer, där de berömda örnarna<br />
var legionens sinnebild. De germanska stammarna förde andra djurbilder på stänger.<br />
Så småning<strong>om</strong> utbyttes dessa djurbilder mot fanor, ofta med motsvarande djurbilder,<br />
och därmed är vi framme vid den heraldik (läran <strong>om</strong> vapenbilders rätta sammansättning<br />
och bruk), s<strong>om</strong> utvecklades under medeltiden och s<strong>om</strong> återspeglas i vår<br />
fana.<br />
I det föregående talades <strong>om</strong> andra fälttecken än de, s<strong>om</strong> var en sinnebild för förbandet.<br />
Förbandets sinnebild t ex vår fana, skiljer sig från flaggor på samma sätt<br />
s<strong>om</strong> antikens djurbilder skilde sig från andra i fält brukade tecken. <strong>En</strong> fana inviges<br />
eller överlämnas under högtidliga former till ett förband, medan en flagga vid förslitning<br />
utan vidare kan ersättas med en ny.<br />
Ordet fana har icke alltid brukats på samma sätt s<strong>om</strong> nu. Under 1500-talet användes<br />
beteckningen fänika för fotfolkets fälttecken (fänika betecknade samtidigt<br />
en truppenhet) under det att rytteriets kallades fana. Mot slutet av århundradet fick<br />
fotfolkets fälttecken benämningen fana medan rytteriets fälttecken under 1600-talet<br />
k<strong>om</strong> att kallas standar.<br />
I vår fanas vapen, Göteborgs stads vapen, går den gamla djurbilden från antiken<br />
igen. Lejonet är ursprungligen Folkungadynastins släktvapen. Ätten härskade i<br />
Sverige 1250-1363. Detta vapen k<strong>om</strong> s<strong>om</strong> symbol för Göta rike in i stora riks-<br />
191 INNEHÅLL
vapnet redan 1448. När Gustav II Adolf år 1621 skulle fastställa ett stadsvapen för<br />
det nyplanerade Göteborg gavs detta mycket säregna vapen till staden. Säreget därför<br />
att Folkungalejonet håller det lilla riksvapnet, de tre kronorna, i sin vänstra tass.<br />
De tre kronorna användes första gången av Albrekt av Mecklenburg 1364. Dessa<br />
bildade från 1448 tillsammans med Folkungalejonet det stora riksvapnet. 1600talets<br />
symbolik syns mot denna bakgrund klart återspeglad i vår fana. Göternas stad<br />
skall värna riket i väster. Innan bakgrunden till att detta vapen föres i vår fana skildras,<br />
bör något sägas <strong>om</strong> de svartgula fälten ”i strijmor”, s<strong>om</strong> det står i en förteckning<br />
från 1673. Svart och gult är Västergötlands färger. De går tillbaka på färgerna<br />
i landskapsvapnet. I likhet med övriga landskapsvapen tillk<strong>om</strong> detta i samband<br />
med Gustav Vasas begravning 1560.<br />
Fanor under medeltiden och in på 1500-talet hade mycket olika utseende. Vågräta<br />
fält (”strijmor”) i olika färger var vanliga. Det framgår bl a av Johannes Magnus<br />
berömda teckningar på hans kartbilder. Formen fortlevde under 1600-talet. När<br />
Karl XI skulle ordna upp oredan i regementenas fanheraldik gällde det bl a att kunna<br />
skilja mellan olika regementen från samma landskap. Alla skulle föra landskapets<br />
färger. Dessa måste då ordnas på olika sätt. Det var då naturligt att använda sig<br />
av olikfärgade vågräta fält i anslutning till en befintlig tradition. Senare har denna<br />
utformning av fanor icke varit vanlig. Vår fana har alltså en klar anknytning till<br />
medeltida traditioner och former.<br />
Den fana, s<strong>om</strong> vi nu har, och vars historiska bakgrund skildrats, är till utformningen<br />
helt lik dem s<strong>om</strong> sås<strong>om</strong> k<strong>om</strong>panifanor tilldelades regementet 1689. Hur<br />
fanorna såg ut mellan regementets tillk<strong>om</strong>st 1624 och fram till Karl XI:s systematisering<br />
är mycket oklart. Under 1600-talet var det oftast regementschefen själv s<strong>om</strong><br />
bestämde detaljutseendet på sina fanor. Till Karl X Gustavs polska krig tycks dock<br />
älvsborgarna ha fått fanor, s<strong>om</strong> var gula med riksregalierna målade på duk. Livfanan<br />
var sannolikt vit med stora riksvapnet. De övriga k<strong>om</strong>paniernas symboler bör<br />
ha varit kronan, svärdet, spiran, äpplet, nyckeln, smörjhornet och ringen. Dessa fanor<br />
angivs i början av 1670-talet s<strong>om</strong> förslitna. Nya erhölls 1674 och de var sannolikt<br />
i stort sett av samma utseende s<strong>om</strong> 1689 års fanor, av vilka en är bevarad på<br />
Köpenhamns Tyghus.<br />
Karl XI:s fanor utformades efter klara principer, s<strong>om</strong> gav stadga åt fanornas utformning<br />
och tilldelning. Ett infanteriregemente skulle föra följande fanor:<br />
Livk<strong>om</strong>paniet: vit fana med stora riksvapnet, samt i dukens övre inre hörn närmast<br />
stången landskapets vapen. Övriga k<strong>om</strong>panier (7 st): duk i landskapets färger<br />
med landskapets eller residensstadens vapen.<br />
Fanns flera regementen in<strong>om</strong> samma landskap, fick det ena regementet landskapets<br />
vapen och det andra det stadsvapen s<strong>om</strong> det hade närmast anknytning till. På<br />
fanan i övrigt skulle landskapets färger bibehållas. Detta berörde just ”Elfsborgs<br />
läns infanteri”, s<strong>om</strong> regementet då kallades. Dess dukar var tvärrandiga i svart och<br />
gult med Göteborgs stads vapen. Detta system bibehölls i stort sett till 1819. Under<br />
tidens gång skiftar givetvis smakriktningarna. Men heraldiskt stod systemet fast. Ett<br />
lejon ritas olika på 1600-talet och 1800-talet. Stilvariationer strider icke mot heraldi-<br />
192 INNEHÅLL
Regementsfana 1770.<br />
193 INNEHÅLL
ken, ty ett vapen kan aldrig fastställas till sin form utan endast till sitt innehåll. Det<br />
har heller icke någon betydelse <strong>om</strong> vapnet är målat eller broderat. 1600-talets fanor<br />
var oftast målade. Under senare tid övergick man alltmer till broderi i olika utformning.<br />
1731 fattades beslut <strong>om</strong> att endast fyra fanor skulle föras vid regementena (2 per<br />
bataljon). Detta antal minskades 1819 till en fana per bataljon, därmed försvann<br />
även den vita livk<strong>om</strong>panifanan.<br />
1819 var året efter Karl XIV Johans regeringstillträde. Då fastställdes en helt ny<br />
fantyp, ”Karl-Johanstypen”. Den var inspirerad av det franska systemet där nationalflaggan<br />
skulle utgöra grundtypen för regementsfanan. Landskaps- och stadsvapen<br />
skulle försvinna och ersättas av statsvapnet tre kronor. Samtidigt skulle infanterifanorna<br />
förses med fanband i blått och gult, kravatter.<br />
Vårt regemente undgick att få nya fanor under denna period. När regementet fick<br />
sina nuvarande fanor 1858 hade Oscar I återgått till det maner, s<strong>om</strong> infördes av Karl<br />
XI. Kravatterna bibehölls dock och minner <strong>om</strong> det första hotet mot vår tradition.<br />
Det andra hotet k<strong>om</strong> under Oscar II, s<strong>om</strong> 1877 återinförde Karl-Johanstypens fanor.<br />
Älvsborgs regemente undgick även denna gång att tilldelas någon ny fana.<br />
Det tredje hotet tillhör vår tid. År 1950 utformades nya regler för fanorna samtidigt<br />
s<strong>om</strong> det fastställdes att endast en fana, regementsfanan, tilldelas ett förband.<br />
De nya reglerna är en reaktion mot 1800-talets heraldiska förfall och syftar till att<br />
vapenmotivet skall d<strong>om</strong>inera duken. I en bård i fanans överkant ges plats för segernamn.<br />
För I 15:s del förutsattes regementsvapnet vid tilldelning av ny fana vara Västergötlands<br />
lejon. Då tilldelning av ny fana icke var aktuell för tillfället uppmärksammades<br />
händelsen föga. I samband med fastställande av regementsemblem för axelklaffarna<br />
på uniform m/60 aktualiserades frågan ånyo. Det väckte onekligen en<br />
smula förvåning hos regementsledningen på I 15, när ett förslag för I 15:s del upptog<br />
Bohusläns och Dalslands vapen i en fyrdelad sköld. Regementsledningens svar föranledde<br />
en ändring till Västergötlands lejon. På I 15 igångsattes då en utredning,<br />
s<strong>om</strong> visade att regementet enligt Karl XI:s principer hade fått Göteborgs stads<br />
vapen, och att regementet ofta anförtrotts försvaret av staden. Vidare hade regementet,<br />
trots en ny länsindelning år 1679, då Göteborg bröts ur Älvsborgs län, bibehållit<br />
sitt ursprungliga vapen. Remissvaret hade till följd att s<strong>om</strong> regementets vapen<br />
och emblem på uniform m/60 fastställdes det gamla Göta- (Folkunga-) lejonet.<br />
Med detta s<strong>om</strong> utgångspunkt gjordes en ny framställan till Konungen <strong>om</strong> att i fanbestämmelserna<br />
av 1950 skulle för I 15:s del Västergötlands lejon ersättas med regementets<br />
lejon. Detta beviljades på en generalorder av 1961 (Go 928). De vågräta<br />
segernamnen skall utföras i svart på gult.<br />
<strong>En</strong> översyn av den i bruk varande fanan från 1858 visade emellertid att den med<br />
en lätt renovering skulle vara brukbar för lång tid framöver, varför utbyte för närvarande<br />
icke är aktuellt.<br />
I äldre tider hade fanorna ansenliga dimensioner. Under Vasatiden kunde dukarna<br />
vara ända till 5 à 6 m långa. Storleken minskades under 1600-talet. <strong>En</strong> från Gus-<br />
194 INNEHÅLL
Regementsfana 1858.<br />
195 INNEHÅLL
tav II Adolfs tid bevarad fana har storleken 148x150 cm. Karl XI:s fanor var 2,2 x<br />
2,2 m, men skedet efter minskade dem till 1,8x1,5 m. Vår fana är 180x150 cm och<br />
den sist fastställda storleken är 160x140 cm.<br />
Segernamn på fanor infördes första gången i Sverige 1844. Man infordrade då<br />
från regementscheferna förslag på de segernamn, s<strong>om</strong> kunde ifrågak<strong>om</strong>ma. Dåvarande<br />
chefen för älvsborgarna svarade lamt att så vitt han visste hade regementet<br />
deltagit i de flesta slag, s<strong>om</strong> svenska armén utkämpat och skött sig väl. Det blev till<br />
en början inga segernamn. År 1892 fastställdes, på förslag av en år 1888 tillsatt fank<strong>om</strong>mitté,<br />
att I 15 skulle bära de tre segernamnen<br />
Leipzig 1642<br />
Helsingborg 1710<br />
Gadebusch 1712<br />
Dessa tre namn broderades på I. bat fana.<br />
Förutsättningen för tilldelandet var att en större del av förbandet på ett verksamt<br />
sätt skulle ha bidragit till segern i ett av den svenska armén utkämpat slag. Under<br />
årens lopp har den historiska kunskapen ökat. Det har då framgått att flera regementen<br />
tagit åt sig lite väl mycket av äran då de först tillfrågades <strong>om</strong> sina forntida<br />
prestationer. <strong>En</strong> senare undersökning av den s k 1927 års fank<strong>om</strong>mitté jämförde tilldelningen<br />
av namn till våra regementen. Härigen<strong>om</strong> k<strong>om</strong> man fram till att Älvsborgs<br />
regemente även bör vara berättigat till att föra Breitenfeld 1631, Lützen 1632<br />
och Jankow 1645.<br />
Ändrar man på principen och tillräknar jämväl strider av annan karaktär betydelse,<br />
så faller genast fler namn i ögonen, t ex försvaret av Nya Elfsborg 1719, anfallet<br />
vid Neu Kahlen 1762, då regementet erövrade två kanoner, vars ersättare nu står<br />
framför kanslihuset i Borås. Det finns även ytterligare namn s<strong>om</strong> skulle kunna vara<br />
aktuella, vilket framgår av andra kapitel i denna <strong>bok</strong>.<br />
<strong>En</strong> sammanställning av tidpunkterna för tilldelning av fanor till Kungl Älvsborgs<br />
regemente gen<strong>om</strong> tiderna får följande utseende:<br />
1621-1654 Fanor av obekant utseende, sannolikt i Västergötlands färger och utformade<br />
enligt regementschefernas bestämmande.<br />
1654-1673 Vit livfana, övriga sannolikt gula med riksregalierna<br />
1673-1689 Vit livfana, 7 i landskapsfärger, svartgult i horisontella ”strijmor”.<br />
1689 8 nya, lika s<strong>om</strong> föregående, en bevarad i Köpenhamn (från kapitulationen<br />
i Tönningen)<br />
1714 4 nya fanor = föregående<br />
1733 8 nya fanor = föregående<br />
1751 8 nya fanor = föregående<br />
1770 8 nya fanor = föregående (en av dessa finns på officersmässen i Borås)<br />
1773 4 nya sidenfanor = föregående<br />
1813 4 nya sidenfanor = föregående, vit livfana utgår<br />
1858 2 nya fanor, fortfarande i bruk. De tilldelades vid ett storläger på Axvall.<br />
196 INNEHÅLL
Bataljonsflagga med bajonettfäste för riktkarlens gevär.<br />
Vid 1770 års fanor står angivet att en av dem förvaras på officersmässen i Borås.<br />
Bakgrunden är i korthet följande. Tilldelningsår är icke med säkerhet fastställt. Då<br />
fanspetsen har Adolf Fredriks namnchiffer talar allt för att fanan tilldelades 1770,<br />
då detta är det sista tillfälle då samtliga åtta fanor samtidigt utbyttes.<br />
Fanan har således kunnat vara i bruk vid fälttågen under 1700-talets senare del<br />
och 1800-talets början. Vid fredsslutet 1814 upphängdes den i Örby kyrka, s<strong>om</strong> låg<br />
nära överstebostället Öresten. År 1895 utverkade kapten Svalin vid I 15 att församlingen<br />
återlämnade den till regementet, s<strong>om</strong> då var förlagt i Fristad. Den fördes<br />
jämte regementets andra två fanor vid Krigsmans erinran 1915 och vid firandet av<br />
regementets 300-årsjubileum 1924.<br />
Hur fanorna skulle brukas, då de fördes i fält, framgår av ”Kongl Maj:ts nådiga<br />
Exercisreglemente för regementena till fot” av 5/11 1823.<br />
Vid bestämmelserna för bataljons anfall står:<br />
(Vid k<strong>om</strong>mandoordet)<br />
”Gå på – marsch!<br />
s<strong>om</strong> utsäges på högst 30 steg ifrån anfallsstället, slår trumslagaren till anfall (general<br />
– marsch). Bataljonen framrusar under hurrarop bibehållande därvid all möjlig<br />
ordning och rättning åt fanan.”<br />
197 INNEHÅLL
Fanornas öden är regementets. De har varit med där det var hårdast. 1689 års<br />
fana vid överstelöjtnantens k<strong>om</strong>pani blev 1710 vid Helsingborg träffad av några och<br />
trettio skott. Fanföraren, då en förare (furir), fick 5 skott gen<strong>om</strong> kläderna och två<br />
blessyrer. Det är många motsvarande episoder, s<strong>om</strong> nu är glömda. Ingen skildring<br />
av Kungl Älvsborgs regementes fanor får dock lämnas utan att överste Hamiltons<br />
ord i ett brev från år 1689 till Karl XI återges.<br />
Översten beklagar att han på grund av sjukd<strong>om</strong> inte kan närvara i Kungsbacka<br />
för att få ”troppa in våra gamla fanor”.<br />
”Stormäktige Konung och Herre. Desse äro de fanor, s<strong>om</strong> Eders Kongl Maj:t gav<br />
mitt anförtrodda regemente där uti Tyskland, när krig först begyntes, desse äro ock<br />
desamma fanor, s<strong>om</strong> haver presenterat sig ofta mot Eders Kongl Maj:ts fiender<br />
både utrikes och inrikes och. . . är ingen av dem fienden tilldelt vorden, ehuru de<br />
ofta varit i fara, ej heller på annat sätt <strong>om</strong>k<strong>om</strong>ne äro mer än en, vilken med hela sitt<br />
k<strong>om</strong>pani blev begraven uti deras ärones säng sjöbottnen emellan här och Riga. Jag<br />
säger ärones säng, förmedelst att de allesamman på en gång uppoffrade deras liv uti<br />
Eders Kongl Maj:ts tjänst. . . . Vi presentera härmed våra gamle fanor och lägga<br />
dem neder för Eders Kongl Maj:ts fötter”.<br />
Andra fälttecken<br />
I början av kapitlet antyddes att r<strong>om</strong>arna vid sidan av de mer eller mindre invigda<br />
fälttecknen hade andra, kanske mer signalflaggsliknande.<br />
I vår tid har vi en ny utveckling när det gäller att tillgodose det behov, s<strong>om</strong> en<br />
fana ford<strong>om</strong> tillgodosåg, nämligen att hålla ihop förbanden.<br />
Det började vid sekelskiftet, då man vid bataljonsexercis fann ett behov av att utmärka<br />
riktkarlen in<strong>om</strong> bataljonen. Han fick en liten flagga, s<strong>om</strong> fästes vid geväret<br />
(se fig s 197) ofta med ett riktigt bajonettfäste. Flaggan var av tyg.<br />
Bruket förek<strong>om</strong> in på 1930-talet, men var praktiskt taget utdött vid andra världskrigets<br />
början, då det enda minnet var att flaggan låg bland signalflaggorna i övningsförrådet.<br />
Under det andra världskriget tillk<strong>om</strong>, vid regementena och efter krigets slut vid<br />
brigaderna, stabsskylten. Samtidigt tillk<strong>om</strong> k<strong>om</strong>mandotecken och chefsskyltar vid högre<br />
staber.<br />
Vid I 15 användes för regementsstab och bataljonsstab fram till 1963 gula stabsskyltar<br />
i likhet med de nuvarande. 1949-1963 var regementet ett pansarinfanteriregemente<br />
och då användes svartgula stabsskyltar. Då regementet åter organiserades<br />
s<strong>om</strong> infanteriregemente återgick man till infanteriets gula skyltar.<br />
Stabsskylten, s<strong>om</strong> är av plåt, visar var regementets chefer finns, den fångar in ordonnanser<br />
och orienterar förbipasserande fordon <strong>om</strong> var staben finns. Den gör med<br />
andra ord motsvarande tjänst i fält s<strong>om</strong> forna tiders fanor.<br />
Tor Backlund<br />
198 INNEHÅLL
Från C<strong>om</strong>pagniemärken<br />
till k<strong>om</strong>paniflaggor<br />
De k<strong>om</strong>panifanor, s<strong>om</strong> med rätta betraktas och vårdas s<strong>om</strong> värdefulla traditionsföremål<br />
vid Kungl Älvsborgs regemente, bör – s<strong>om</strong> framgår av rubriken till denna<br />
uppsats – benämnas k<strong>om</strong>paniflaggor. De har nämligen aldrig förts s<strong>om</strong> fälttecken<br />
vid förband sås<strong>om</strong> de egentliga c<strong>om</strong>pagniefanorna, föregångarna till nuvarande<br />
regementsfanor. K<strong>om</strong>paniflaggorna har sannolikt aldrig varit officiellt påbjudna.<br />
Men likväl finns de och – <strong>om</strong> man vill anknyta till uppslags<strong>bok</strong>ens definition av<br />
flagga eller flagg – närmast s<strong>om</strong> en sorts signalflaggor.<br />
K<strong>om</strong>paniflaggorna torde icke heller ha någon direkt traditionsanknytning till de<br />
egentliga fanorna och standaren i regementets historia. Att Livk<strong>om</strong>paniets flagga är<br />
vit synes icke ha något sammanhang med att Lifc<strong>om</strong>pagniet tidigare – s<strong>om</strong> vid de<br />
flesta regementen – förde en vit livfana med riksvapnet. Förhållandet att det finns<br />
åtta k<strong>om</strong>paniflaggor med direkt knytning till Sjuhäradsbygdens k<strong>om</strong>pani<strong>om</strong>råden<br />
och att det i mitten av 1600-talet förek<strong>om</strong> åtta c<strong>om</strong>pagniefanor, har endast att göra<br />
med det indelta regementets indelning i två bataljoner <strong>om</strong> vardera fyra k<strong>om</strong>panier.<br />
C<strong>om</strong>pagniefanorna under regementets äldre historia var betydelsefulla ur truppföringssynpunkt.<br />
De underlättade för cheferna att hålla ihop förbanden i de ofta<br />
massiva och trånga grupperingarna på slagfältet och ävenledes att hålla de olika enheterna<br />
åtskilda från varandra. Soldaterna samlades och stred under respektive fanor.<br />
Efter hand s<strong>om</strong> antalet fältfanor minskades förlorades ett väsentligt truppföringsmedel.<br />
Detta ersattes bl a av större uniformitet (likhet) i klädseln in<strong>om</strong> förbanden<br />
och skillnad i uniformitet mellan dessa. Därtill accentuerades efter hand<br />
behovet av att utmärka inte enbart soldater och förband utan jämväl alla tillhörig-<br />
199 INNEHÅLL
heter, all den utrustning s<strong>om</strong> medfördes i fält. Vid gardesregementena användes<br />
således – sannolikt från mitten av 1700-talet – k<strong>om</strong>panimärken med huvudsakligen<br />
astrologiska och meterologiska tecken. Svea livgarde har en levande tradition<br />
med k<strong>om</strong>panimärken av astrologisk typ på blå, gul respektive röd botten ur vilken<br />
k<strong>om</strong>paniflaggor utvecklats.<br />
Före 1815 förek<strong>om</strong> vid Älvsborgs regemente k<strong>om</strong>panimärkning varvid utnyttjades<br />
k<strong>om</strong>binationer av röd och blå färg. Det närmare systemet för denna märkning<br />
och hur den utnyttjades har icke kunnat utrönas.<br />
K<strong>om</strong>paniflaggornas utseende vid Älvsborgs regemente är detsamma s<strong>om</strong> vid vissa<br />
andra bygderegementen vilket tyder på ett gemensamt ursprung. Forskning med utgångspunkt<br />
från fanor och standar har därvid inte givit något resultat. Det sannolika<br />
ursprunget har istället funnits in<strong>om</strong> uniformshistoriens <strong>om</strong>råde. I en generalorder<br />
nr 561, daterad den 19 oktober år 1830, ges bestämmelser för bl a uniformers<br />
utseende varvid <strong>om</strong> mössmärken på lägermössa sägs:<br />
C<strong>om</strong>pagniemärken skola göras av kläde enligt däruti ovan åberopade Circulaire bestämde<br />
grunder näml<br />
för 1:a Bataillonen<br />
1:a C<strong>om</strong>pagnie: vita<br />
2:a C<strong>om</strong>pagnie: vita delade av en smal vertikal röd rand<br />
3:dje C<strong>om</strong>pagnie: vita med en horisontell röd rand, samt<br />
4:de C<strong>om</strong>pagnie: vita med ett rött kors<br />
Efter samma grunder bliva andra Bataillonens C<strong>om</strong>pagniemärken röda med vita ränder.<br />
C<strong>om</strong>pagniemärkena bliva lika vid alla ovannämnda Reg:ter och Corpser.<br />
Till ”alla ovannämnde Reg:ter” hörde bl a ”alla övriga indelta Reg:ter”<br />
Den anbefallda k<strong>om</strong>panimärkningen har uppenbarligen icke begränsats till lägermössorna.<br />
Tecknen på dessa var enkla och lätta att urskilja varför de kunde användas<br />
för att märka materiel och utrustning. Vid vissa regementen utnyttjades<br />
k<strong>om</strong>panimärkena på de skyltar s<strong>om</strong> sattes upp på soldattorpen. För att utmärka<br />
k<strong>om</strong>paniets förläggning på lägerplatsen vid heden utnyttjades k<strong>om</strong>panimärket s<strong>om</strong><br />
flagga – s k kvartersfana. Därmed är vi framme vid k<strong>om</strong>paniflaggan. I<br />
regementsmuséet finns bevarad en k<strong>om</strong>paniflagga, sannolikt från slutet av 1800talet<br />
och med Gäseneds C<strong>om</strong>pagnies märkning. Denna k<strong>om</strong>paniflagga är troligen<br />
den äldsta bevarade.<br />
Vid sekelskiftet hade k<strong>om</strong>panierna vid Älvsborgs regemente följande k<strong>om</strong>panimärken<br />
och k<strong>om</strong>paniflaggor (se bild 1):<br />
200 INNEHÅLL
Lif Mark<br />
Södra Kind Veden<br />
Åhs Norra Kind<br />
Gäsened Redväg<br />
Bild 1. K<strong>om</strong>panimärken.<br />
201 INNEHÅLL
Bild 2. K<strong>om</strong>panimärke och<br />
flagga för Borås C<strong>om</strong>pagnie<br />
1914.<br />
Senare har Vedens och Åhs C<strong>om</strong>pagnier bytt plats och k<strong>om</strong>panimärken. På Livk<strong>om</strong>paniets<br />
flagga har tillagts ”Lif” i rött.<br />
I samband med flyttningen av regementet från Fristad till Borås inträffade av<br />
naturliga skäl en avgörande brytning med det gamla indelta regementets traditioner<br />
vad gäller tjänsterutiner. De nya kasernerna var byggda för tolv k<strong>om</strong>panier – en<br />
”III. bataljon” hade för övrigt redan organiserats år 1909 med såväl indelt s<strong>om</strong><br />
värnpliktig personal från samtliga äldre k<strong>om</strong>pani<strong>om</strong>råden – och det var svårt att<br />
anpassa de äldre märkestraditionerna till de nya förhållandena. Likväl gen<strong>om</strong>fördes<br />
en anpassning och i rådande brist på k<strong>om</strong>paninamn och märkning tilldelades<br />
ett k<strong>om</strong>pani hedersnamnet ”Borås C<strong>om</strong>pagnie” och erhöll enligt obekräftade<br />
uppgifter k<strong>om</strong>panimärke och flagga i vitt med diagonalt band i rött (jfr bild 2).<br />
Inför regementets 300-årsjubileum år 1924 uppsyddes en ny och fullständig <strong>om</strong>gång<br />
av k<strong>om</strong>paniflaggor. Uppmärksamheten gentemot dessa och den gamla k<strong>om</strong>panimärkningen<br />
har därefter under årens lopp varit växlande. Under dåvarande<br />
översten Sigmund Ahnfelts regementschefstid 1962-1966 liks<strong>om</strong> under nuvarande<br />
regementschefen överste Gunnar Lundquist har gamla märkes- och flaggtraditioner<br />
väckts till liv på nytt. Nya k<strong>om</strong>paniflaggor har framtagits och ävenledes<br />
sådana, s<strong>om</strong> monterats upp i k<strong>om</strong>panikorridorerna ovanför dörrarna till k<strong>om</strong>paniexpeditionerna.<br />
Såväl gen<strong>om</strong> regementet s<strong>om</strong> på enskilt initiativ har framtagits<br />
bordsflaggor (jfr bild 3).<br />
202 INNEHÅLL
Bild 3. Kapten Stig Ståhl i regementsmuseets kyrksal med k<strong>om</strong>paniflaggor i<br />
bordsformat.<br />
I början av denna uppsats har framhållits de äldre c<strong>om</strong>pagniefanornas betydelse<br />
s<strong>om</strong> truppföringsmedel. <strong>En</strong> annan viktig uppgift för dessa var symbolens. Fanan –<br />
fälttecknet skulle frammana den sammanhållning, kraft och uthållighet s<strong>om</strong> var<br />
nödvändig för att bringa förbanden till framgång. K<strong>om</strong>paniflaggorna kan i viss mån<br />
anses ha övertagit denna roll vid våra dagars regemente. De förs numer vid truppen<br />
vid högtidligare tillfällen (jfr bild 5-6).<br />
Regementet har låtit sig representeras med bl a k<strong>om</strong>paniflaggor i samband med<br />
andra ”icke-militära” högtidligheter. Bild 4 visar representation vid Granåsasläktens<br />
första släktmöte den 26 september 1965. Det har funnits många indelta soldater<br />
i den livaktiga släkten och det var naturligt att symbolen för Norra Kinds<br />
C<strong>om</strong>pagnie fanns med. Flaggvaktens uppträdande var kanske höjdpunkten under släktmötet.<br />
K<strong>om</strong>panimärkena i mössan enligt generalordern nr 561/1830 har försvunnit för<br />
länge sedan. Men märkestraditionen fortlever i form av målade små k<strong>om</strong>paniflaggor.<br />
Man ser dessa målade flaggor överallt på regementet. Fordonsskyltarna visar<br />
både regementets lejon och k<strong>om</strong>panimärkningen (jfr bild 8). Flaggorna förek<strong>om</strong>mer<br />
på skyltar av olika slag och naturligtvis på de k<strong>om</strong>panitavlor över forna<br />
k<strong>om</strong>pani<strong>om</strong>råden s<strong>om</strong> uppsatts vid vissa k<strong>om</strong>panier (jfr bild 9).<br />
Älvsborgarna har städse utmärkt sig för att vårda och vidareutveckla goda tradi-<br />
203 INNEHÅLL
Bild 4. Flaggvakt ur Norra Kinds C<strong>om</strong>pagnie vid släktmöte med Granåsasläkten<br />
den 26 september 1965.<br />
tioner och utnyttja dessa i positiva syften. Detta gäller inte minst företrädarna för<br />
vår tids regemente.<br />
K<strong>om</strong>paniflaggornas ursprung är – s<strong>om</strong> framgått – skäligen enkelt. Men de har<br />
utvecklats till värdefulla symboler för det bästa s<strong>om</strong> kan framspringa ur militär<br />
verksamhet – kamratskap, sammanhållning, lojalitet, hänsyn, psykisk och fysisk<br />
uthållighet etc.<br />
K<strong>om</strong>paniflaggorna utgör därutöver länkar mellan å ena sidan det gamla indelta<br />
regementet med allt vad detta betytt för Sjuhäradsbygden och dess innevånare under<br />
generationer, inte minst i kulturellt hänseende, å andra sidan dagens värnpliktsregemente,<br />
vars svåra och vitt<strong>om</strong>fattande uppgifter kräver en trygg traditionsförankring.<br />
Inge Werner<br />
204 INNEHÅLL
Porträtt av<br />
tolv regementschefer<br />
”Kungl Älvsborgs regementes historia är dess chefers”. Med denna travestering<br />
av Erik Gustaf Geijers bevingade ord ”Sveriges historia är dess konungars” redovisas<br />
här inledningsvis regementschefslängden. Kursiverat namn innebär, att<br />
porträttet finns i officerskårens samling och asterisk att porträttet är ett original.<br />
Nils Ribbing 1624-1635 Fredrik Ribbing af Koberg 1763-1766<br />
Lars Kagg 1635-1642 Johan Cronhielm af Flo-<br />
Bengt Ribbing 1642-1645 sta * 1766-1769<br />
Måns Silfverhielm 1645 Baltzar Filip von Wolff-<br />
Christoffer Ekeblad 1645-1655 radt 1769-1781<br />
Bengt Lilliehöök av Gäla- Hugo Wilhelm Hamilton 1781-1800<br />
red och Kolbäck 1655-1656<br />
Börje Drakenberg 1656-1660<br />
Sven Ranck 1660-1678 Eric Edenhielm 1800-1805<br />
Malcolm Hamilton af Ha- Casimir Reuterskiöld 1810-1817<br />
geby 1678-1698 Johan von Utfall 1817-1819<br />
Anders Sparrfelt 1698-1710 Melchior von Bergholtz 1819-1834<br />
Johan von Mentzer 1710-1728 Casimir Reuterskiöld 1834-1836<br />
Johan Lillie av Aspenäs 1728-1738 Gustaf Jacob af Dalström 1836-1849<br />
Gustaf Creutz 1739<br />
Carl Otto Lagercrantz 1739-1746 Ludvig Wästfelt 1849-1869<br />
Jakob Ludvig von Saltza 1747-1751 Paul Melin* 1869-1886<br />
Reinhold Johan von Ling- Adam Anders Thorén * 1886-1892<br />
en 1751-1763 Christer Oxehufvud 1892-1894<br />
205 INNEHÅLL
Ludvig Liljencrantz * 1894-1898 Arvid Moberg * 1936-1938<br />
Carl Nordenadler 1898-1903 Anders Bergquist * 1938-1942<br />
Oscar Silverstolpe * 1903-1906 Gunnar Brinck * 1942-1951<br />
Henrik Sjöqvist 1906-1913 Gustav Åkerman * 1951-1956<br />
Erik Lagercrantz 1913-1916 Erik Rosengren * 1956-1959<br />
Ernst Silfverswärd* 1916-1920 Bengt Uller * 1959-1962<br />
Karl Rignell * 1920-1927 Sigmund Ahnfelt * 1962-1966<br />
Axel von Arbin * 1927-1936 Gunnar Lundquist 1966<br />
Ett porträtt av Sven Ranck, målat av Ehrenstrahl, har funnits men brann upp<br />
vid eldsvåda på Karlbergs slott i slutet av 1800-talet.<br />
Under regementets 350-åriga historia har chefernas antal varit fyrtiosex. <strong>En</strong> har<br />
varit chef i två <strong>om</strong>gångar. Den gen<strong>om</strong>snittliga tjänstetiden s<strong>om</strong> regementschef har<br />
varit åtta år. Två har mer än tjugo och två mindre än ett års tjänstetid.<br />
Den gen<strong>om</strong>snittliga åldern vid tillsättningen s<strong>om</strong> regementschef har varit 50 och<br />
vid entledigandet 56 1/2 år. Den yngste regementschefen var vid tillsättandet<br />
33 och den äldste 64 år. Den äldste regementschefen i tjänst har varit 69 år.<br />
Medellivslängden har varit 68 år. Den yngste stupade i fält vid 34 år. <strong>En</strong> har<br />
avlidit på hästryggen under fälttjänstövningar, tre har dött på annat sätt i tjänst<br />
och en <strong>om</strong>edelbart efter avskedet. De två äldsta har uppnått 86 års ålder.<br />
Samtliga regementschefer, ut<strong>om</strong> fyra, har varit gifta. Barnen har varit många –<br />
särskilt i äldre tider, men då var också barndödligheten stor. Två chefer har<br />
haft elva och två nio barn. Det gen<strong>om</strong>snittliga antalet barn per familj har varit<br />
fyra. Av etthundrasextiofem barn, s<strong>om</strong> cheferna begåvats med, har femtiotvå blivit<br />
officerare och därav aderton vid regementet. <strong>En</strong> har t o m haft tre söner, s<strong>om</strong><br />
börjat vid regementet.<br />
Tjugofem regementschefer har varit ”krigsöverstar” och deltagit i krig, s<strong>om</strong><br />
Sverige fört. <strong>En</strong> har medverkat att slå ned inhemskt uppror. Fem har varit i utländsk<br />
krigstjänst. Tio har, s<strong>om</strong> man vet, blivit allvarligt sårade, varav en fick träben.<br />
Fyra har blivit tillfångatagna, varav en nödgats kapitulera två gånger. <strong>En</strong><br />
har varit anhållen för högförräderi och en har rymt utrikes kort före avskedet sean<br />
makan slagit ihjäl pigan och drängen.<br />
Trettiofyra regementschefer har tillhört Ridderskapet och Adeln, varav tio varit<br />
friherrar, fem grevar och en av baltisk börd, ointroducerad på Riddarhuset. Sju<br />
har blivit adlade, därav tre med utländskt adelskap naturaliserade. Åtta har blivit<br />
friherrar och två grevar.<br />
<strong>En</strong> har fått guldmedaljen för tapperhet i fält och hederssabel, en har blivit Serafimerriddare<br />
och ett flertal har förlänats Stora Korset av Svärdsorden.<br />
Den militära och administrativa gärningen har för de flesta tagit huvuddelen av<br />
tiden. Andra intressen har dock varit representerade sås<strong>om</strong> krigshistoria, politik,<br />
författarskap, lyrik, sång, musik, konst, jakt, schack, golf och trädgårdsodling.<br />
Karriären har för de flesta fortsatt. Så har en blivit generalfältherre och riks-<br />
206 INNEHÅLL
marskalk, en har blivit chef för H M Konungens stab, elva har blivit generalspersoner<br />
och landshövdingar – ett vanligt förhållande i äldre tider, då landshövdingen<br />
även var militär befälhavare i länet – sex har blivit generallöjtnanter och nio generalmajorer<br />
– varav sex militärbefälhavare, en chef för Militärhögskolan och en<br />
Rikshemvärnchef – två har blivit ståthållare eller k<strong>om</strong>mendanter på fästningar, en<br />
försvars<strong>om</strong>rådesbefälhavare, en signalinspektör och en sekundchef för Svea Livgarde.<br />
Fem har fått civila chefsbefattningar, varav en blivit riksråd, en överintendent<br />
vid Kungl Maj:ts hov och en chef för Gymnastiska centralinstitutet. <strong>En</strong>dast<br />
två har dragit sig tillbaka utan tjänst till sina gårdar.<br />
Officerskåren äger och förvarar i officersmässen en förnämlig porträttsamling på<br />
trettiofyra porträtt, varav fjorton är originalporträtt. Bl a är sådana konstnärer s<strong>om</strong><br />
Lorentz Pasch d ä, Nils Forsberg, Oscar Björck, Jonas Åkesson, Axel Jungstedt<br />
och Mats Björlin representerade. De värdefullaste torde vara porträtten av Paul<br />
Melin, målat av Nils Forsberg, Adam Anders Thorén, målat av Jonas Åkesson,<br />
Oscar Silverstolpe och Ernst Silfverswärd båda målade av Axel Jungstedt samt Johan<br />
Cronhielm målat av Lorentz Pasch d ä.<br />
<strong>En</strong> k<strong>om</strong>plettering av samlingen började under dåvarande överste G Åkermans<br />
tid. Med hjälp av framlidne doktor S Tingwall, Borås, spårades ett originalporträtt<br />
och en avbildning på en gravhäll. Dessa kopierades för kårens räkning.<br />
Framlidne överstelöjtnanten N Djurberg utgav sedan i kamratföreningens regi<br />
ett häfte ”Kungl. Älvsborgs regementes chefer 1624-1956” med foton av samtliga<br />
porträtt och kortfattade biografier.<br />
Under författarens tid s<strong>om</strong> överstelöjtnant och chef för Älvsborgs inskrivnings<strong>om</strong>råde<br />
(1962-66) fortsattes efterforskningarna. Nio porträtt uppspårades. Ett<br />
fanns i Statens porträttsamling på Gripsholm, ett i altartavlan i Härna kyrka – tidigare<br />
känt – och övriga i privat ägo, varav ett i vardera Finland och USA.<br />
Donationer ordnades från släktföreningar och enskilda. Vissa medel tillsköt officerskassan.<br />
Ett originalporträtt inköptes. Sju porträtt kopierades av konstnärer rek<strong>om</strong>menderade<br />
av nationalmuséerna i Stockholm och Helsingfors. Porträttet i USA kopierades<br />
och skänktes av en sentida ättling.<br />
Högtidliga avtäckningar ägde rum i samband med officerskårens höstmiddagar.<br />
Fullständiga biografier infördes samtidigt i kamratföreningens tidning, där källförteckningar<br />
är upptagna.<br />
Förutsättningarna för att flera luckor i porträttsamlingen skall kunna fyllas bedöms<br />
s<strong>om</strong> osannolika. Svenska porträttarkivet är gen<strong>om</strong>gånget. Efterlysningar har<br />
gjorts i pressen och bland sentida ättlingar.<br />
I det följande presenteras nu av utrymmesskäl endast de nio nyförvärven samt<br />
de tre efter 1957 avgångna cheferna med kortfattade biografier.<br />
Generallöjtnant G Åkerman har välvilligt granskat manuskriptet.<br />
Axel von Heijne<br />
207 INNEHÅLL
Börje Nilsson var västgöte såväl på fädernet s<strong>om</strong> mödernet. Han deltog<br />
i 30-åriga kriget och blev då adlad Drakenberg för sina förtjänster.<br />
Han sårades svårt i strid två gånger, därav en gång mycket allvarligt<br />
men blev dock helt återställd. Chef för regementet var han i<br />
fyra år under Karl X Gustavs krig. Därefter var han k<strong>om</strong>mendant<br />
på Bohus Fästning i 16 år. Han dog först vid 85 års ålder – en hög<br />
ålder även för en gammal krutgubbe och krigsöverste.<br />
Börje Nilsson föddes 1606 på Tissås i Härna socken, Älvsborgs län. Hans föräldrar<br />
var proviantmästaren för svenska armén sedermera slottsfogden på Älvsborg<br />
och stadspresidenten i det nyanlagda Göteborg Nils Börjesson till Tissås<br />
samt Britta Thoresdotter, dotter av kyrkoherden i Rångedala Thoreus Laurentii<br />
och Ingjerd Eriksdotter.<br />
Börje Nilsson var 22 år, då han drog ut i kriget 1628. Han blev samma år löjtnant<br />
vid Västgötadals regemente. Till kapten utnämndes han 1633 vid Carl Hårds<br />
västgötaknektar och till major året därpå. År 1635 var han major vid fältherren<br />
Jakob de la Gardies livregemente. Han återbördades till Västgötadals regemente<br />
s<strong>om</strong> major 1638. Överstelöjtnant blev han 1643 vid Västmanlands regemente. För<br />
sina förtjänster under kriget blev han år 1643 adlad och tog sig namnet ”Drackenbergh”,<br />
s<strong>om</strong> han först skrev det.<br />
Drakenberg var 1645 k<strong>om</strong>menderad under det lyckosamma danska kriget, då allt<br />
motstånd bröts i Danmark, till fronten mot Norge. Han blev då allvarligt sårad vid<br />
anfallet mot Bohus. Kulan gick in över hjärtat gen<strong>om</strong> livet och ut i ryggen. Märkligt<br />
nog överlevde han och blev helt återställd. År 1647 var han åter ute i Tyskland<br />
s<strong>om</strong> k<strong>om</strong>mendant i Leipzig.<br />
I september 1656 övertog Drakenberg befälet över regementet. År 1659 var han<br />
med en mindre styrka med i fälttåget mot Norge och deltog i det misslyckade anfallet<br />
mot Halden, varvid han åter sårades. Under norska fälttåget 1660 deltog han<br />
igen. <strong>En</strong> kort tid därefter entledigades Drakenberg från chefskapet för regementet<br />
och blev i stället k<strong>om</strong>mendant på Bohus fästning, vilket han var i 16 år.<br />
Drakenberg gifte sig under pågående krig 1644 vid 38 års ålder med Christina<br />
Stierna, dotter till Erik Månsson Stierna och Kerstin Ulfsparre, i hennes 2. gifte.<br />
Han fick med henne trenne söner, s<strong>om</strong> alla blev officerare, varav en vid Älvsborgs<br />
regemente.<br />
S<strong>om</strong> donator till församlingskyrkan blev Drakenberg avporträtterad i altartavlan.<br />
Den 6 februari 1692 avled Drakenberg på Tissås. Han är jämte sin maka begravd<br />
under golvet i sakristian i S Vings kyrka.<br />
208 INNEHÅLL
BÖRJE NILSSON DRAKENBERG<br />
Överste. K<strong>om</strong>mendant.<br />
Chef för Kungl Älvsborgs regemente<br />
1656-1660<br />
Kopia efter detalj i altartavla i Härna kyrka.<br />
Konstnär okänd.<br />
209 INNEHÅLL
Malcolm Hamilton var en färgstark personlighet. Han är den regementschef,<br />
s<strong>om</strong> tjänat längst vid regementet – 31 år – och s<strong>om</strong><br />
längst varit chef för regementet – 20 år. Han visade tapperhet i fält<br />
under Karl X Gustavs krig. S<strong>om</strong> överstelöjtnant vid regementet<br />
deltog han i Karl XI:s förmyndarregerings krig med Brandenburg och<br />
Danmark och nödgades kapitulera två gånger. S<strong>om</strong> regementschef<br />
var han också med i södra Sverige i den unge kungens fullföljande<br />
av kriget till ett lyckligt slut. Huvuddelen av regementschefstiden var<br />
det fred med ett <strong>om</strong>fattande organisationsarbete för att avhjälpa<br />
krigsorganisationens betänkliga brister, s<strong>om</strong> uppdagats under kriget.<br />
Malcolm Hamilton föddes 18 april 1635 på Irland. Han tillhörde en skotsk adlig<br />
ätt, känd ända sedan 1292. Hans föräldrar var kaptenen i engelsk tjänst Hugo<br />
Hamilton och Janet S<strong>om</strong>merville of C<strong>om</strong>nethon. Han började s<strong>om</strong> pikenerare 1654<br />
vid 21 års ålder vid drottning Kristinas livgarde. Året därpå blev han fänrik vid<br />
Dalregementet. Ett år senare var Hamilton kapten vid överste Mortagnes värvade<br />
regemente med vilket han deltog i Karl X Gustavs anfall mot Köpenhamn 1658<br />
och blev strax därefter ”i anseende till den tapperhet han därvid visade” befordrad<br />
till major 25 år gammal. Året därpå fick han transport till Kalmar regemente<br />
och blev generaladjutant vid armén i Norge.<br />
Till Älvsborgs regemente k<strong>om</strong> Hamilton 1667 s<strong>om</strong> nyutnämnd överstelöjtnant.<br />
Hamiltons regementschefstid (1678-1698) inföll i huvudsak under den betydelsefulla<br />
perioden mellan Karl XI:s krig 1674-79 och det stora nordiska krigets<br />
utbrott år 1700. Med ledning av krigserfarenheterna gen<strong>om</strong>fördes under denna tid<br />
indelningsverket och det ständiga knektehållet. Under de åren grundlades den förnämliga<br />
nationella krigshär s<strong>om</strong> Karl XII fick övertaga vid sitt trontillträde.<br />
1697 insjuknade Hamilton i en svår sjukd<strong>om</strong>, s<strong>om</strong> band hon<strong>om</strong> vid sängen i 15<br />
månader. Trots sjukd<strong>om</strong>en accepterade han utnämningen till landshövding för Västernorrlands<br />
län 1698. Han utnämndes samtidigt till generalmajor vid 63 års ålder.<br />
Hamilton blev naturaliserad svensk adelsman. År 1689 blev han friherre.<br />
Hamilton ingick äktenskap 1661 med Catharina Makeléer i hennes 2. gifte. Hon<br />
var dotter till Göteborgs rikaste affärsman, bankiren och k<strong>om</strong>missarien f d skotske<br />
sjöofficeren Johan Maclean, adlad Makeléer och hans första fru Anna Gubbertz.<br />
Catharina var änka efter översten David Sinclair. Malcolm och Catharina hade<br />
i sitt äktenskap två söner och tre döttrar. Båda sönerna började vid Älvsborgs<br />
regemente varvid den äldste slutade s<strong>om</strong> fältmarskalk.<br />
Hamilton blev gen<strong>om</strong> sitt gifte ägare till Hageby, Hökälla och Råda, alla i Västergötland.<br />
Han avled i Stockholm 17 januari 1699 och är jämte sin maka begravd i Gustavi<br />
kyrka i Göteborg.<br />
210 INNEHÅLL
MALCOLM HAMILTON af HAGEBY<br />
Friherre. Generalmajor. Landshövding.<br />
Chef för Kungl Älvsborgs regemente<br />
1678-1698<br />
Kopia. Originalet målat 1682 av<br />
Rickard Sylvius är i privat ägo.<br />
211 INNEHÅLL
Johan von Mentzer var en stor krigare. S<strong>om</strong> 18-åring sökte han sig ut till<br />
krigsskådeplatsen vid Medelhavet, där Europas öde avgjordes i kampen<br />
mot turkarna. Sverige hade då en fredsperiod. När det stora nordiska kriget<br />
började, k<strong>om</strong> han hem och deltog i de polska och ryska fälttågen. Han<br />
anförde regementet i fälttåget mot Norge 1716 och fick där ena benet<br />
bortskjutet. Han stod enbent kvar i tjänst ytterligare 10 år och slutade sin<br />
karriär s<strong>om</strong> generallöjtnant och landshövding i Jönköpings län.<br />
Johan von Mentzer var västgöte. Han föddes den 15 september 1670 s<strong>om</strong> son till<br />
kaptenen vid Älvsborgs regemente Johan von Mentzer och Sofia Lilliehöök af<br />
Fårdala i hennes 1. gifte, dotter av överste Nils Lilliehöök och Virginia Hand.<br />
Johan von Mentzer började s<strong>om</strong> volontär vid Livgardet 1686. Två år senare utnämndes<br />
han till fänrik vid markgrevens av Brandenburg-Baireuth regemente, s<strong>om</strong><br />
var i venetiansk tjänst på Peleponnesus. Han blev löjtnant 1690, kapten 1692 och<br />
major 1696. Han deltog i ett flertal slag och belägringar. Tre år senare var han i<br />
Kur-Sachsisk tjänst men tog avsked i samband med det stora nordiska krigets utbrott<br />
och utnämndes till major vid Östgöta och 1703 till överstelöjtnant vid Upplands<br />
tremänningsregemente. Han deltog vid Gemäuerthof 1705, Ljesna 1708 och<br />
Poltava 1709. Därifrån k<strong>om</strong> han med Karl XII till Turkiet. Efter kalabaliken i<br />
Bender fick han befälet över fotfolket, s<strong>om</strong> lämnades kvar vid kungens avfärd till<br />
Sverige.<br />
År 1710 utnämndes von Mentzer till överste och chef för Älvsborgs regemente.<br />
Han tog dock befälet först 1714.<br />
Under fälttåget 1716 mot Norge deltog regementet i anfallet mot Akershus.<br />
Fästningens kanoner beströk Kristianias (Oslos) gator, där anfallet gick fram gen<strong>om</strong><br />
husen. Härvid fick von Mentzer sitt vänstra ben bortslitet av en kanonkula.<br />
Märkligt nog kunde han dock fortsätta att med stor driftighet sköta regementets<br />
förvaltning.<br />
År 1717 blev von Mentzer generalmajor. Han utrustade regementet för fälttåget<br />
1718 men deltog ej själv. Han utnämndes till landshövding 1728 i Jönköpings<br />
län och upphöjdes 1731 i friherrligt stånd men lät ej introducera sig på Riddarhuset.<br />
Sedermera blev han även generallöjtnant.<br />
Vid 48 års ålder gifte han sig med Catharina Charlotta Falkenberg af Trystorp,<br />
dotter till landshövding Carl Falkenberg och hans 2. fru Ebba Jaquette Sparre. I<br />
sitt äktenskap fick han två söner, s<strong>om</strong> dog minderåriga, och fyra döttrar.<br />
Han var herre till Tidaholm och avled där 1 maj 1747. Hans maka överlevde<br />
hon<strong>om</strong> i fjorton år. Båda är begravna i Tidaholmsgraven. Hans epitafium hänger<br />
numera i officersmässen.<br />
212 INNEHÅLL
JOHAN von MENTZER<br />
Friherre. Generallöjtnant. Landshövding.<br />
Chef för Kungl Älvsborgs regemente<br />
1710-1728<br />
Kopia. Originalet, en porträttminiatyr<br />
av okänd konstnär, är i privat ägo.<br />
213 INNEHÅLL
Gustaf Creutz var från unga år i tjänst under hela det stora nordiska<br />
kriget på finska fronten. Han var regementschef vid Älvsborgs regemente<br />
endast i drygt fyra månader. Förmodligen har han aldrig gjort<br />
tjänst vid regementet, utan hans placering var en lönetransaktion i avvaktan<br />
på utnämning till landshövding.<br />
Creutz föddes den 10 maj 1683 s<strong>om</strong> fjärde barn i en syskonskara på sexton å<br />
Malmgård i Pernå socken, c:a 80 km nordöst <strong>om</strong> Helsingfors, en gård s<strong>om</strong> även nu<br />
är i släktens ägo. Hans föräldrar var riksrådet och presidenten i Åbo hovrätt greve<br />
Johan Creutz och friherrinnan Anna Johanna Sparre, dotter av riksrådet och presidenten<br />
friherre Erik Sparre och friherrinnan Barbro Fleming af Liebelitz.<br />
Ätten Creutz är en urgammal frälsesläkt från Finland.<br />
Creutz började sin militära tjänst vid 17 års ålder år 1700 s<strong>om</strong> kornett vid Viborgs<br />
läns fördubblingskavalleriregemente, d v s samma år s<strong>om</strong> det stora nordiska<br />
kriget utbröt och s<strong>om</strong> regementet uppsattes. Följande år blev han löjtnant vid samma<br />
regemente och senare på året ryttmästare vid Åbo läns tripleringskavalleri. År<br />
1703 utnämndes han till ryttmästare vid överste Tiesenhausens värvda livländska<br />
kavalleriregemente samt 1706 till major vid Åbo och Björneborgs läns fördubblingskavalleriregemente<br />
s<strong>om</strong> efter att ha varit tillfångataget vid Narva 1704 uppsattes<br />
på nytt detta år. Samma år blev han överstelöjtnant. Han fick överstes<br />
grad 1719. År 1721 blev han överstelöjtnant vid Österbottens infanteriregemente<br />
med bibehållen överstegrad och 1728 detta regementes chef.<br />
Han utnämndes 1739 till överste för Älvsborgs regemente och samma år några<br />
månader senare till landshövding i Österbotten.<br />
S<strong>om</strong> landshövding verkade han nitiskt i att förbättra förhållandena i sitt under<br />
krigsåren svårt härjade län.<br />
Creutz gifte sig 1707 med friherrinnan Hedvig Helena Maydell, dotter till friherre<br />
Georg Johan Maydell och hans 1. fru Hedvig Helena Taube. Han fick med henne<br />
elva barn. <strong>En</strong>dast tre av dem överlevde hon<strong>om</strong>.<br />
Gustaf Creutz ärvde efter fadern Abborrfors säteri och Petjärvi i Pyttis socken.<br />
Gen<strong>om</strong> vårt olyckliga krig mot Ryssland 1741-43, då Sverige i freden fick avträda<br />
Kymmenegårds län samt Nyslott m m, ”miste han alla sina gods”.<br />
Creutz var ordförande i den deputation, s<strong>om</strong> reglerade de finska angelägenheterna<br />
vid riksdagen i Stockholm 1743. Han avled 13 augusti 1746 under sjöresa från<br />
riksdagen i Stockholm till sin residensstad Vasa. Han är där begravd i kyrkan. Hans<br />
maka överlevde hon<strong>om</strong> i tolv år. Hon avled i Stockholm och är begravd i Klara<br />
kyrka.<br />
214 INNEHÅLL
GUSTAF CREUTZ<br />
Greve. Överste. Landshövding.<br />
Chef för Kungl Älvsborgs regemente<br />
1739<br />
Kopia. Originalet, målat av David von<br />
Krafft, är i privat ägo i Finland.<br />
215 INNEHÅLL
Jakob Ludvig von Saltza var av tysk-baltisk härk<strong>om</strong>st. Vid unga år<br />
blev han soldat i Karl XII:s armé. Han deltog i många strider och<br />
blev svårt sårad i slaget vid Helsingborg. Efter freden frånträdde han<br />
sina baltiska gods och flyttade till Sverige, där han fortsatte sin militära<br />
karriär. Han var chef för regementet i fyra år och slutade sin<br />
bana s<strong>om</strong> generalmajor och landshövding – en befattning s<strong>om</strong> han<br />
innehade ända till 77 års ålder.<br />
Jakob Ludvig von Saltza föddes 8 maj 1685. Hans föräldrar var ryttmästaren i<br />
svensk tjänst i Estland Anton Fredrik von Saltza och Anna Dorothea Taube, dotter<br />
till översten Edvard Taube och Elisabet Dorothea Wrangel af Sauss. Fadern ägde<br />
flera stora gods och fiskeläget Retusari, där sedan St Petersburg (nuv. Leningrad)<br />
grundlades.<br />
Efter freden i Nystad övergav von Saltza ”fyra stora riddargods i Estland och valde<br />
den yttersta fattigd<strong>om</strong> i Sverige hellre än att bli rysk undersåte”. Han naturaliserades<br />
s<strong>om</strong> svensk adelsman 1731.<br />
År 1700 blev von Saltza volontär vid Tiesenhausens livländska kavalleri för att<br />
året därpå bli adjutant vid Wrangels livländska lantmilisbataljon och 1702 fänrik.<br />
1704 blev han löjtnant vid Estländska infanteriregementet.<br />
År 1709 blev von Saltza kaptenlöjtnant vid Upplands regemente och året därpå<br />
kapten. Samma år blev han ryttmästare vid Upplands femmänningsinfanteriregemente.<br />
Han deltog i slaget vid Helsingborg år 1710 och fick där två svåra<br />
blessyrer. I slaget vid Gadebusch 1712 ”blev han övermannad och fången men<br />
in<strong>om</strong> några minuter räddade han sig själv, därigen<strong>om</strong> att en häst k<strong>om</strong> löpande.<br />
Gen<strong>om</strong> en hastig voltigering satt von Saltza i sadeln och skyndade till svenska<br />
hären”. Han blev major 1719 och transporterades 1721 till Östgöta infanteriregemente.<br />
Tretton år senare var han fortfarande major, men nu vid Garnisonsregementet<br />
i Göteborg. Först år 1739 blev han överstelöjtnant vid 54 års ålder.<br />
År 1747 utnämndes von Saltza till överste och chef för Älvsborgs regemente.<br />
Även <strong>om</strong> hans regementschefstid inträffade under en nedgångsperiod sökte han<br />
sätta sin prägel på regementet. Sålunda bestämdes ”straff av tre par spö <strong>om</strong> någon<br />
soldat bockar eller skrapar med foten, när han hälsar på en officer.”<br />
År 1751 utnämndes von Saltza till landshövding i Jönköpings län och 1755<br />
blev han friherre. Han dog 29 maj 1763 i Jönköping och är begravd i Tyska kyrkan<br />
i Göteborg.<br />
Han gifte sig 1715 med Anna Charlotta Kruuse af Verschou, dotter till översten<br />
friherre Carl Gustaf Kruuse och Anna Sinclair.<br />
De fick tillsammans fyra pojkar och två flickor. De tre till vuxen ålder k<strong>om</strong>na<br />
sönerna blev alla officerare, två av dem vid Älvsborgs regemente.<br />
216 INNEHÅLL
JAKOB LUDVIG von SALTZA<br />
Friherre. Generalmajor. Landshövding.<br />
Chef för Kungl Älvsborgs regemente<br />
1747-1751<br />
Kopierad och skänkt till officerskåren<br />
1964 av Philip von Saltza (USA) efter<br />
original av Anders Bergius<br />
217 INNEHÅLL
Reinhold Johan von Lingen har en märklig levnadsbana rik på äventyr.<br />
I sammanlagt sjutton år gjorde han utländsk krigstjänst. Han<br />
k<strong>om</strong> att spela en historisk roll s<strong>om</strong> ”kuriren från Åbo” vid fredsförhandlingarna<br />
1743 efter hattarnas olyckliga revanschkrig mot<br />
Ryssland. <strong>En</strong>dast gen<strong>om</strong> hans framåtanda, sega vilja och plikttrohet<br />
kunde fredspreliminärerna föras från Åbo och nå Stockholm innan<br />
den upproriska dalaallmogen trängde in i huvudstaden för att tvinga<br />
regeringen till ett annat beslut. För detta blev han adlad och hyllad<br />
s<strong>om</strong> ”nationens hjälte och fosterlandets räddare”.<br />
S<strong>om</strong> general deltog han sedermera i p<strong>om</strong>merska kriget. Hans karriär<br />
slutade med landshövdingeposten först i Kristianstad sedan<br />
Malmö.<br />
Reinhold Johan von Lingen föddes i Visby 28 augusti 1708. Han var son till överinspektorn<br />
för salpetersjuderierna i Uppland, Södermanland, Finland och på Gotland,<br />
Peter von Lingen och Margareta Tersmeden dotter av brukspatronen Reinhold<br />
Tersmeden och Christina Börstelia. Ätten von Lingen var tysk adel.<br />
Vid femton års ålder 1723 blev von Lingen matros i Karlskrona. På en sjöresa<br />
”blev fartyget väderdrivet till Havre de Grace, där han med list och våld prejades<br />
till soldat”. Han tog sedan värvning i tre år vid Royal Suédois. Därefter var han<br />
i tjänst tre år vid Weimarska regementet till fot och deltog bl a i sju dueller.<br />
År 1736 var han i rysk tjänst och deltog i kejsarinnan Annas stora turkiska krig.<br />
År 1742 blev von Lingen överstelöjtnant i svensk tjänst och deltog i det svenskryska<br />
kriget. Vid fredsförhandlingarna i Åbo var han ambassadmarskalk. Icke<br />
mindre än åtta gånger fick han göra resan postvägen över Åland. <strong>En</strong> av dessa resor<br />
blev den dramatiska kurirbragden. Inför hotet av den upproriska dalaallmogen<br />
sändes von Lingen till Åbo med uppgift att snarast vara tillbaka med fredspreliminärerna.<br />
Gen<strong>om</strong> att ålandsbefolkningen flytt medförande alla båtar, blev återfärden synnerligen<br />
strapatsrik. Han hann dock fram några timmar, innan dalkarlarna trängde<br />
in i Stockholm efter att ha ridit, seglat, simmat och till sist rott över Ålandshav<br />
med hjälp av två gamla gubbar i en gisten roddbåt, tätad med täcken och kläder tidvis<br />
i dimma utan k<strong>om</strong>pass och under ständigt ösande.<br />
År 1744 blev von Lingen överstelöjtnant vid Västgötadals och 1751 överste och<br />
chef för Älvsborgs regemente. 1757 blev han generalmajor, 1761 generallöjtnant<br />
– alltjämt s<strong>om</strong> regementschef, vilket han är ensam <strong>om</strong>. 1763 blev han landshövding<br />
och året därpå friherre.<br />
Han gifte sig med Anna Christina von Flygarell, dotter till hovintendenten Anders<br />
von Flygarell och friherrinnan Christina Margareta von Danckwardt. De fick<br />
tillsammans nio barn.<br />
Den 30 september 1785 dog von Lingen och är jämte makan begravd i Linköpings<br />
d<strong>om</strong>kyrka.<br />
218 INNEHÅLL
REINHOLD JOHAN von LINGEN<br />
Friherre. Generallöjtnant. Landshövding.<br />
Chef för Kungl Älvsborgs regemente<br />
1751-1763<br />
Kopia. Originalet, målat av Per Krafft d ä<br />
i statens samlingar på Gripsholm.<br />
219 INNEHÅLL
Fredrik Ribbing af Koberg var visserligen militär, deltog i p<strong>om</strong>merska<br />
kriget och avancerade till överste och regementschef, men det är<br />
främst s<strong>om</strong> hovman – han var bl a guvernör för prins Fredrik Adolf<br />
– och politiker han har tjänat sina sporrar och gjort sig bekant.<br />
Han nådde höga poster och spelade en viss politisk roll först i ”hovpartiet”<br />
och sedan s<strong>om</strong> en av de främsta ledarna i ”mösspartiet”.<br />
Ribbing föddes 23 april 1721 i Göteborg. Hans föräldrar var generalmajoren friherre<br />
Bengt Ribbing af Koberg och Ulrika Eleonora Piper, dotter till Kungl Rådet<br />
och Överstemarskalken hos Karl XII greve Carl Piper.<br />
Ätten Ribbing är en gammal frälsesläkt, s<strong>om</strong> kan föras tillbaka till 1200-talet<br />
och leder sitt ursprung från Halland.<br />
Ribbing skrevs in s<strong>om</strong> volontär vid fortifikationen 1733 vid tolv års ålder. Vid<br />
fjorton år var han student i Lund. Sedan kriget med Ryssland brutit ut, k<strong>om</strong> han<br />
s<strong>om</strong> konduktör till Stockholmsbrigaden 1741. Han var adjutant 1742-43 hos generalmajoren<br />
greve von Dohna sedan överadjutant hos generallöjtnanten greve<br />
Axel Spens. Kapten blev han vid Hessensteinska regementet i Göteborg år 1746.<br />
Ribbing blev major 1750 vid Jämtlands regemente och 1753 vid Närkes och<br />
Värmlands regemente, där han utnämndes till överstelöjtnant. Under ”det p<strong>om</strong>merska<br />
kriget bevistade han och deltog i de flesta där förefallande krigsrörelser”.<br />
År 1761 blev han överste i armén vid 40 års ålder. Han blev chef för Älvsborgs<br />
regemente 1763 men stannade s<strong>om</strong> sådan endast till 1766, då han fick den högre<br />
befattningen s<strong>om</strong> krigsråd.<br />
År 1774 blev Ribbing då s<strong>om</strong> ”Gustavs vän” Serafimerriddare. Han är den ende<br />
vid Älvsborgs regemente, s<strong>om</strong> fått denna utmärkelse för att 1778 bli greve, varvid<br />
han ej längre skrev sig ”af Koberg”.<br />
Ribbing blev överstemarskalk 1779 hos änkedrottningen. Under alla växlingar i<br />
sitt förhållande till hovet syns Ribbing ha stått på änkedrottningens sida.<br />
Han var även länge direktör i Trollhättans slussverk.<br />
Han gifte sig s<strong>om</strong> nybliven regementschef med den tjugotvå år yngre Eva Helena<br />
Löwen, dotter till riksrådet och generalguvenören i P<strong>om</strong>mern greve Axel Löwen<br />
och grevinnan Eva Horn af Ekebyholm.<br />
Ribbing avled i Stockholm 11 oktober 1783 och är begravd i Jakobs kyrka.<br />
Makan gifte sedermera <strong>om</strong> sig med kammarherren friherre Gustaf Maclean och<br />
dog trettio år efter sin första man.<br />
Makarna Ribbing fick tillsammans tre söner av vilka två dog minderåriga. Fadern<br />
slapp uppleva den ende till vuxen ålder k<strong>om</strong>ne sonens vanära s<strong>om</strong> en av de<br />
drivande krafterna i mordet på Gustav III ”med förlust av adelskapet samt evärdelig<br />
landsflykt” s<strong>om</strong> straff.<br />
220 INNEHÅLL
FREDRIK RIBBING af KOBERG<br />
Greve. Riksråd. Överstemarskalk.<br />
Chef för Kungl Älvsborgs regemente<br />
1763-1766<br />
Kopia. Originalet, målat av Per Krafft d ä,<br />
är i privat ägo<br />
221 INNEHÅLL
Johan Cronhielm af Flosta föddes under brinnande krig, då stormakten<br />
Sverige kämpade för sin existens. Han blev krigsman vid tretton<br />
års ålder – året före fredsslutet. I den fredsperiod, s<strong>om</strong> nu började,<br />
sökte han sig ut för att lära yrket på kontinenten. I tolv år tjänade<br />
han Frankrike i det berömda Royal Suedois. Återk<strong>om</strong>men till<br />
Sverige gjorde han en vacker karriär. Under tre år var han med<br />
generalmajors rang regementets chef. Han blev sedermera generallöjtnant,<br />
överk<strong>om</strong>mendant i Malmö och landshövding i Malmöhus län.<br />
Cronhielm föddes 17 januari 1707, s<strong>om</strong> tionde barn i en syskonskara på sjutton.<br />
Hans föräldrar var kanslipresidenten greve Gustaf Cronhielm och Maria Wallenstedt,<br />
dotter till presidenten greve Lars Wallenstedt och Maria Uttermarck.<br />
Cronhielm blev student i Uppsala år 1720 vid tretton års ålder. Samma år började<br />
han sin militära bana s<strong>om</strong> volontär vid fortifikationen, där han utnämndes till<br />
konduktör året därpå. 1724 blev han löjtnant vid Skånska brigaden.<br />
Två år senare var han i fransk tjänst s<strong>om</strong> sekundkapten vid Royal Suédois,<br />
där han också blev kapten 1734.<br />
Inför det väntade kriget mot Ryssland begav sig Cronhielm åter till Sverige<br />
1739 och blev vid hemk<strong>om</strong>sten kapten först vid fortifikationsbrigaden i Kalmar<br />
och 1741 i Stockholm.<br />
År 1744 blev han korpral vid den förnämliga Livdrabantkåren. 1748 utnämndes<br />
han till överste och generaladjutant och 1749 till löjtnant vid Livdrabantkåren.<br />
Han blev regementschef för ett värvat infanteriregemente 1752 och 1760 generalmajor.<br />
År 1766 blev han regementets chef och bebodde under denna tid regementschefsbostället<br />
Öresten.<br />
Cronhielm utnämndes 1769 till landshövding i Malmöhus län och tillika överk<strong>om</strong>mendant<br />
i Malmö. Samma år blev han generallöjtnant.<br />
Tre år därefter tvingades han mer eller mindre att ta avsked s<strong>om</strong> landshövding<br />
i samband med en skandalartad utnämning av en mössgeneral, s<strong>om</strong> regeringen<br />
mot Gustav III:s uttryckliga vilja gen<strong>om</strong>drev några veckor före kungens<br />
statskupp 1772.<br />
Cronhielm var herre till Vi i Borgs och Löts socknar i Östergötland. Han gifte<br />
sig 1. gången med hovfröken grevinnan Sigrid Bonde af Björnö, dotter till riksrådet<br />
greve Gustaf Bonde af Björnö och hans 1. fru friherrinnan Charlotta Ulrika von<br />
Lieven samt 2. gången med friherrinnan Christina Ribbing af Koberg, dotter till<br />
generalmajoren och landshövdingen, friherre Bengt Ribbing af Koberg och grevinnan<br />
Ulrika Piper.<br />
Cronhielm dog 27 januari 1782 i Norrköping. Han hade sammanlagt åtta barn<br />
av vilka tre blev officerare.<br />
222 INNEHÅLL
JOHAN CRONHIELM af FLOSTA<br />
Greve. Generallöjtnant. Landshövding.<br />
Chef för Kungl Älvsborgs regemente<br />
1766-1769<br />
Original av L Pasch d ä.<br />
223 INNEHÅLL
Melchior von Bergholtz föddes under Gustav III:s första regeringsår.<br />
Han fick fullmakt s<strong>om</strong> sergeant vid ännu icke fyllda nio år. Han deltog<br />
i Sveriges två sista krig, både s<strong>om</strong> k<strong>om</strong>pani- och bataljonschef<br />
samt s<strong>om</strong> regementsbefälhavare. S<strong>om</strong> regementschef tjänade han i<br />
hela femton år under Karl XIV Johans första regeringsår. Då han<br />
dog vid 63 års ålder, var han alltjämt regementets chef.<br />
Melchior von Bergholtz föddes i Kalmar slottsförsamling 22 mars 1771 s<strong>om</strong> son till<br />
majoren och riddaren sedermera överstelöjtnanten Gustaf von Bergholtz och Anna<br />
Lovisa Risberg. Ätten von Bergholtz, s<strong>om</strong> k<strong>om</strong>mer från Baltikum, är ointroducerad<br />
på Riddarhuset.<br />
Melchior von Bergholtz blev sergeant 1780 vid Sprengtportens regemente, ett<br />
värvat garnisonsregemente i Stralsund. Samma år blev han fänrik. 1789 blev han sekundadjutant<br />
och 1792 fick han sin första tjänst med lön s<strong>om</strong> fänrik – allt vid<br />
samma regemente. År 1792 utnämndes han till löjtnant och 1795 till stabskapten.<br />
1799 blev han major i armén.<br />
År 1800 transporterades han till Älvsborgs regemente, där han fick kaptens lön.<br />
Han blev andre major 1809, förste major 1810 och överstelöjtnant i armén samma<br />
år. 1814 befordrades han till överste i armén för att 1819 bli regementschef.<br />
1822 utnämndes han till generaladjutant i generalstaben för armén men var tilllika<br />
regementets chef. Han deltog s<strong>om</strong> k<strong>om</strong>pani- och bataljonschef under någon<br />
månad 1807 i kriget mot Napoleon.<br />
Under 1808-1809 års krig var han bataljonschef vid västra gränsen mot Norge,<br />
varvid bataljonen ägnade sig åt rekognoseringar på norskt <strong>om</strong>råde, bevakning och<br />
fortsatt utbildning. Under senare delen av kriget förde han befälet över en garnisonstrupp<br />
<strong>om</strong> 300 man i Göteborg intill krigsslutet.<br />
Under kriget 1813-14 var han först bataljonschef och sedermera regementsbefälhavare<br />
samt förde regementet mot Napoleon över Rostock mot Berlin. Härefter<br />
sattes regementet in mot Danmark i det korta fälttåget, s<strong>om</strong> innebar att Norge<br />
avträddes. Därefter förde han regementet över Düsseldorf mot nuvarande Belgien<br />
och sedan fred slutits åter till Sverige – sammanlagt 3.600 km på 14 månader.<br />
I det lyckosamma kriget därefter mot Norge förde han två bataljoner i ett rekognoseringsföretag<br />
mot Gl<strong>om</strong>men och hotade fiendens flank.<br />
Melchior von Bergholtz gifte sig med Fredrika Henrika Carleson, i hennes 2. gifte.<br />
Hon var dotter till lanthushållaren friherre Lars Herman Gyllenhaal af Härlingstorp<br />
och friherrinnan Hedvig Margareta Leuhusen. Några ättlingar är icke<br />
kända.<br />
Melchior von Bergholtz avled 23 september 1834.<br />
224 INNEHÅLL
MELCHIOR von BERGHOLTZ<br />
Överste. Generaladjutant.<br />
Chef för Kungl Älvsborgs regemente<br />
1819-1834<br />
Kopia. Originalet är en porträttminiatyr<br />
av okänd konstnär i privat ägo.<br />
225 INNEHÅLL
Erik Olof Rosengren är främst krigshistoriker och framstående pedagog.<br />
Det är s<strong>om</strong> organisatör av de tre försvarsgrenarnas högskoleutbildning<br />
han gjort sig allmänt erkänd och s<strong>om</strong> mångårig, framgångsrik<br />
chef för Militärhögskolan varmt uppskattad av lärare och<br />
elever.<br />
Erik Rosengren föddes i Kalmar 1 februari 1908 s<strong>om</strong> son till banmästare Elander<br />
Rosengren och Rut Johanna Henrietta Österberg.<br />
Efter studentexamen i Kalmar 1926 började han sin militära bana s<strong>om</strong> officersaspirant<br />
vid dåvarande Kalmar regemente i Eksjö.<br />
Rosengren blev fänrik vid Jönköpings-Kalmar regemente 1929 och löjtnant 1933.<br />
År 1939 blev han kapten vid Generalstabskåren och 1945 vid Livregementets grenadjärer.<br />
Han blev major i armen 1947, vid Svea livgarde 1948 och vid Generalstabskåren<br />
samma år, där han blev överstelöjtnant 1951. Han uttransporterades till<br />
Gotlands regemente 1953 och blev överste och chef för Älvsborgs regemente 1956.<br />
Rosengren blev överste vid Generalstabskåren och chef för Krigshögskolan<br />
1959. Två år senare blev han överste av 1. graden och chef för Militärhögskolan.<br />
Han utnämndes till generalmajor 1965 och vid avskedet 1973 till generallöjtnant i<br />
Generalitetets reserv. Det innebär, att han blivit befordrad tre gånger i samma befattning,<br />
vilket är mycket ovanligt.<br />
Rosengren gen<strong>om</strong>gick Krigshögskolan 1935-37, Försvarshögskolan 1952 och dess<br />
chefskurs 1962.<br />
Rosengren har gjort flera års meriterande stabstjänst i Armé- och Försvarsstaberna,<br />
under beredskapsåren i IV. fördelningsstaben och 2. armékårsstaben samt<br />
s<strong>om</strong> stabschef och brigadgeneral vid FN:s säkerhetsstyrkor i Gaza 1957-58.<br />
Det är dock framförallt lärartjänsten i krigshistoria under två perioder vid<br />
Krigshögskolan 1943-45 och 1948-53, chefsskapet för högskolan 1959-61, organisationen<br />
av och chefsskapet för Militärhögskolan 1961-73 s<strong>om</strong> varit hans<br />
livsuppgift. Under denna tid har han gjort ett stort antal studieresor till främmande<br />
länder, bl a tre gånger till USA.<br />
Rosengren har varit militär medarbetare i Sveriges Radio 1943-54, flitig föredragshållare<br />
och författare i tidningar och tidskrifter med signaturerna ”ER” och<br />
”Atos”. Han har skrivit bl a ”Sveriges freder och fördrag 1524-1905”, ”I fält<br />
1939-1945” och ”Närkingar och bergslagsfolk under beredskapsåren” samt medarbetat<br />
i ”Det andra världskrigets historia”.<br />
Rosengren har vidare s<strong>om</strong> ordförande gjort stora insatser för Militärlitteraturföreningen,<br />
Delegationen för militärhistorisk forskning, Föreningen MHS och<br />
Bostadsstiftelsen MHS-eleven.<br />
Rosengren gifte sig 1940 med Mai-Gret Legerth dotter till fabrikör Ragnar Jansson<br />
och Anne Du Rietz. De har en dotter.<br />
Rosengren ägnar sig numera bl a åt historiska och militärhistoriska studier<br />
samt stiftelsen MHS-eleven.<br />
226 INNEHÅLL
ERIK ROSENGREN<br />
Generallöjtnant. Chef för Militärhögskolan.<br />
Chef för Kungl Älvsborgs regemente<br />
1956-1959<br />
Original av Eric Emanuelsson<br />
227 INNEHÅLL
Bengt Uller har ehuru infanterist gen<strong>om</strong>gått artilleri- och ingenjörhögskolans<br />
lägre och högre kurser. Med sin matematiska begåvning,<br />
tekniska förmåga och humörfriska energi blev han väl skickad att<br />
först s<strong>om</strong> chef för infanteriskjutskolans i Rosersberg försöksavdelning,<br />
sedan s<strong>om</strong> skolans chef och senare s<strong>om</strong> signalinspektör föra<br />
utvecklingen framåt.<br />
Bengt Uller föddes 30 augusti 1906 i Skatelöv i Kronobergs län s<strong>om</strong> son till<br />
stationsinspektor Sven Uller och Gerda Elisabet Rost.<br />
Efter studentexamen i Lund 1925 påbörjade han sin militära utbildning vid dåvarande<br />
Jönköpings-Kalmar regemente, avlade reservofficersexamen 1927 och officersexamen<br />
1929.<br />
Uller blev fänrik i Kronobergs regementes reserv 1928 och på stat 1929, löjtnant<br />
1934 och kapten vid Norrbottens regemente 1938. Han blev kapten vid Generalstabskåren<br />
1941, major 1946 och överstelöjtnant 1951. Samma år blev han<br />
överstelöjtnant vid Norra Smålands regemente och överste 1955. Han blev chef<br />
för Älvsborgs regemente 1959 och överste av 1. graden samt signalinspektör 1962<br />
i vilken befattning han kvarstod till 1966, då han gick i pension.<br />
Uller gen<strong>om</strong>gick Artilleri- och Ingenjörhögskolans allmänna och högre kurser<br />
1932-34, var lärare vid Intendenturofficersskolan 1944-46, 1. lärare och chef för<br />
försöksavdelningen vid Infanteriskjutskolan 1946-51. Under åren 1954-59 var<br />
han skolans chef.<br />
Under Ullers tid s<strong>om</strong> chef för försöksavdelningen infördes nya bestämmelser för<br />
skjutning med 12 cm granatkastare i överensstämmelse med artilleriet och framtogs<br />
underlaget för infanteriets nya organisation med kvalificerade pansarvärnsvapen<br />
s<strong>om</strong> granatgeväret och 9 cm pansarvärnskanonen. Under hans tid s<strong>om</strong> chef<br />
för skolan utformades nya bestämmelser för infanteriets strid, då fienden utnyttjar<br />
såväl konventionella vapen s<strong>om</strong> at<strong>om</strong>stridsmedel. Då han var signalinspektör <strong>om</strong>organiserades<br />
Arméns signalskola till stabs och sambandsskola och infördes databehandlingen<br />
i stabsarbetet i de centrala staberna.<br />
S<strong>om</strong> kuriosum kan nämnas att Uller under 2. världskrigets beredskapstid bl a<br />
hade till uppdrag att organisera pansartågen ”Kiruna” och ”Boden” samt utarbeta<br />
de reglementariska bestämmelserna för deras uppträdande.<br />
Uller gifte sig 1935 med Elsa Fristedt, dotter till konsul Alle Fristedt och Karin<br />
Ekstam. Hustrun avled 1956. Av de tre barnen – en dotter och två söner –<br />
är den ene sonen arméingenjör och den andre officer. Uller är <strong>om</strong>gift sedan<br />
1965 med Brita Ek född Berglund och lever nu s<strong>om</strong> privatman huvudsakligen<br />
i Mölle med golfspelet s<strong>om</strong> hobby.<br />
228 INNEHÅLL
BENGT ULLER<br />
Överste av 1. graden. Signalinspektör.<br />
Chef för Kungl Älvsborgs regemente<br />
1959-1962<br />
Original av Rudolf Flink<br />
229 INNEHÅLL
Sigmund Ahnfelt är den ende regementschefen sedan 1814 s<strong>om</strong> deltagit<br />
i krig. Förut<strong>om</strong> högre svensk militärutbildning har han gen<strong>om</strong>gått<br />
USA:s krigshögskola. Han har varit lärare vid Krigshögskolan,<br />
beklätt viktiga stabsbefattningar i Försvarsstaben och södra militärbefälsstaben<br />
och är nu förordnad s<strong>om</strong> militärbefälhavare för Bergslagens<br />
militär<strong>om</strong>råde. Han har s<strong>om</strong> föredragshållare och militär<br />
skribent flitigt deltagit i försvarsdebatten. Han är i övrigt humanist<br />
och framstående trädgårdsodlare.<br />
Sigmund Ahnfelt föddes 28 november 1915 i Sollentuna i Stockholms län s<strong>om</strong> son<br />
till disponent Edmund Ahnfelt och Signe Haase.<br />
Efter studentexamen vid Norra Latin i Stockholm 1933 och universitetsstudier i<br />
historia och statskunskap började han sin rekryttjänstgöring vid Gotlands infanterikår<br />
1934.<br />
Ahnfelt blev fänrik vid Jämtlands fältjägarregemente 1938, löjtnant 1940 och<br />
kapten 1946. År 1951 blev han kapten vid Generalstabskåren, major 1955 och<br />
överstelöjtnant 1959. Han blev överstelöjtnant vid Älvsborgs regemente 1961,<br />
överste och tillförordnad chef 1962 samt ordinarie 1963. År 1966 blev han generalmajor<br />
och stabschef vid Södra militär<strong>om</strong>rådesstaben samt 1973 militärbefälhavare<br />
på sex år för Bergslagens militär<strong>om</strong>råde.<br />
Ahnfelt gen<strong>om</strong>gick Krigshögskolan 1945-47, C<strong>om</strong>mand and General Staff<br />
College i USA 1949-50, Försvarshögskolan 1956 och dess chefskurs 1966.<br />
År 1942 var han kapten i Finlands armé och tjänstgjorde s<strong>om</strong> k<strong>om</strong>panichef<br />
vid 13. infanteriregementet bl a i avvärjningsstriderna på Svirfronten.<br />
År 1951 följde han FN-truppernas operationer i Korea.<br />
Ahnfelt har deltagit s<strong>om</strong> expert bl a i 1948 års värnpliktsk<strong>om</strong>mitte, 1960 års försvarsutredning<br />
och i ÖB arbetsgrupp före 1963 års försvarsbeslut.<br />
Han har varit militär medarbetare i dagspressen bl a i Dagens Nyheter, Borås<br />
Tidning och Sydsvenska Dagbladet samt i olika tidskrifter, medverkat i <strong>om</strong>fattande<br />
föredragsverksamhet och varit medförfattare i flera böcker s<strong>om</strong> berört militära<br />
ämnen. ”Befälsföring, disciplin och förbandsanda” (1956), och militärpolitiska förhållanden,<br />
”Både – Och” (1957) samt ”Öst och Väst och Vi” (1957). Han har vidare<br />
gjort stora insatser för frivilligförsvaret.<br />
Även <strong>om</strong> Ahnfelt varit en framgångsrik och framstående stabsofficer med tyngdpunkt<br />
på operativ planläggning och ledning, så har trupptjänsten stimulerat hon<strong>om</strong><br />
mest – s<strong>om</strong> k<strong>om</strong>panichef vid fältjägarna och icke minst s<strong>om</strong> bygderegementschef<br />
för älvsborgarna med en befälsföring s<strong>om</strong> kännetecknades av det bästa i gammal<br />
patriarkalisk anda.<br />
Ahnfelt gifte sig 1958 med Anna Gerda Caroline Kempff, dotter till överstelöjtnant<br />
Ragnar Kempff och Maria von Hedenberg.<br />
230 INNEHÅLL
SIGMUND AHNFELT<br />
Generalmajor. Militärbefälhavare.<br />
Chef för Kungl Älvsborgs regemente<br />
1962-1966<br />
Original av Mats Björlin<br />
231 INNEHÅLL
Regementscheferna tillhörde ford<strong>om</strong> det adliga ståndet. Johan Lillies vapensköld,<br />
nu i Museet I 15.<br />
232 INNEHÅLL
Befälsboställen<br />
och soldattorp<br />
Det indelta regements<strong>om</strong>rådet <strong>om</strong>fattade från 1685 de 132 kyrksocknarna i Sjuhäradsbygden<br />
jämte Härryda, Partille och Örgryte i Sävedals härad ned mot Göta<br />
älv.<br />
I jordbruksbygderna längs Ätran, Viskan och Storån samt vid de större sjöarna,<br />
där de största och flesta gårdarna fanns, låg helt naturligt flertalet av regementets<br />
1200 soldatrotar av bondejord med deras soldattorp. Där låg också de kronogårdar,<br />
s<strong>om</strong> blev boställen för regementets 113 officerare, underofficerare, civilmilitära<br />
tjänstemän och musikpersonal.<br />
Regements<strong>om</strong>rådet blev uppdelat i 8 k<strong>om</strong>pani<strong>om</strong>råden med 150 soldatrotar i<br />
varje, med gränser s<strong>om</strong> så mycket s<strong>om</strong> möjligt följde bygdens gamla indelning i<br />
härader och socknar. Längs Ätran hade tre av k<strong>om</strong>panierna sina huvudbygder:<br />
Södra Kinds, Norra Kinds och Redvägs k<strong>om</strong>panier. I Viskans dalgång låg från<br />
Hallandsgränsen Livk<strong>om</strong>paniet samt Vedens och Ås k<strong>om</strong>panier och längst i norr<br />
mot Skaraborgsgränsen låg Gäseneds k<strong>om</strong>pani. Vid Lygnern och Storån hörde<br />
Marks k<strong>om</strong>pani hemma, men <strong>om</strong>rådet sträckte sig också västerut i en korridor<br />
till Göteborg s<strong>om</strong> ingick.<br />
K<strong>om</strong>paniets 12 befattningshavare, från kaptenen till rustmästaren samt piparen<br />
och de två trumslagarna, fick sina boställen in<strong>om</strong> k<strong>om</strong>pani<strong>om</strong>rådet. De blev härads-<br />
och sockengrannar med sina soldater. Av regementsledningens och stabens<br />
17 befattningshavare hade översten, överstelöjtnanten och majoren från indelningsverkets<br />
början var sitt k<strong>om</strong>pani och hade därför sina boställen in<strong>om</strong> eget k<strong>om</strong>pani<strong>om</strong>råde,<br />
sålunda låg överstebostället Öresten in<strong>om</strong> Livk<strong>om</strong>paniet, överstelöjtnantbostället<br />
Örby Bosgården in<strong>om</strong> Vedens k<strong>om</strong>pani och majorsbostället Smälteryd i<br />
Sätila socken in<strong>om</strong> Marks k<strong>om</strong>pani<strong>om</strong>råde. De övriga tilldelades boställen in<strong>om</strong><br />
något av k<strong>om</strong>pani<strong>om</strong>rådena, då vederbörande k<strong>om</strong>panichef hade att redovisa dessa<br />
tillsammans med k<strong>om</strong>paniets egna boställen. Sålunda bodde regementskvartermästaren<br />
på Germundared i Toarp in<strong>om</strong> Ås k<strong>om</strong>pani och 1 . bataljonsprästens boställe<br />
var Tokarp in<strong>om</strong> Redvägs k<strong>om</strong>pani<strong>om</strong>råde.<br />
233 INNEHÅLL
Regementets boställen<br />
Fasta boställen för regementets befäl fanns ej i egentlig mening innan Karl XI<br />
ordnade indelningsverket. Men från 1680-talet skulle officerare, underofficerare<br />
och jämnställda förses med kronohemman ”till eget bruk, boning och hemvist”.<br />
Boställenas storlek och ink<strong>om</strong>stvärde varierade, även in<strong>om</strong> samma ”karaktär”,<br />
sås<strong>om</strong> för regementets åtta fänrikar, men för den rättvisa fördelningen var det<br />
sörjt så långt s<strong>om</strong> möjligt i naturalönernas tid, främst i form av tilläggsspannmål.<br />
Men ett för litet boställe kunde också tillföras en extra gård. Sålunda fick kaptenen<br />
vid Ås k<strong>om</strong>pani, förut<strong>om</strong> bostället Östergården i Härna, även Bosgården, och<br />
Gäseneds k<strong>om</strong>panichef fick förut<strong>om</strong> Åsen i Ljur även Svenstorp. Men en större<br />
gård kunde också delas och bilda två boställen. Sålunda halverades Kulla Lillegården<br />
i Istorp, Humlered i Kalv och Kampagården i Eriksbergs socken mellan<br />
1. och 2. trumslagarna vid Liv, Södra Kinds och Gäseneds k<strong>om</strong>panier.<br />
Alla skulle bebo sina boställen, men en av jordbruk ointresserad fänrik kunde få<br />
tillstånd att utarrendera jorden, och kungen ansåg att detta till och med kunde<br />
vara till fördel för kronogårdens hävd. Om någon tillfälligt ville lämna bostället<br />
måste han begära tillstånd, alldeles s<strong>om</strong> en soldat s<strong>om</strong> önskade lämna torpet. Chefen<br />
för Ås k<strong>om</strong>pani skrev också 1733 i sin journal: ”Fick högvälborne herr baronens<br />
och överstens (Lillie) gunstiga tillstånd att då och då vistas på min egen<br />
gård”.<br />
Erik Dahlberg, fältmarskalken, gjorde de första ritningarna till officerarnas<br />
s k karaktärshus, olika för skilda karaktärer eller befattningar, men nya ritningar<br />
k<strong>om</strong> till under 1700- och 1800-talen. Under indelningsverkets sista århundrade<br />
skulle översten ha åtta rum förut<strong>om</strong> förstuga, kök med källare därunder, majoren<br />
skulle ha fem rum och kaptenen fyra. Det var de enda officerare s<strong>om</strong> efter 1833<br />
var avlönade med boställen. K<strong>om</strong>paniets fanjunkare och två sergeanter, eller en<br />
sergeant och en furir, behöll också denna avlöningsform, men deras bostad skulle<br />
vara byggd s<strong>om</strong> en bondgård efter ortens sed. Underofficersbostället Östra Lundagården<br />
i Fristad socken, s<strong>om</strong> blev nyuppfört 1826, hade således ej kök utan dagligstuga<br />
med öppen spis och bakugn (ett allrum) samt gäststuga och en kammare.<br />
Om boställsinnehavaren ville inreda vinden med ett eller två gavelrum, vilket var<br />
vanligt, var det dennes ensak.<br />
Regementetsskrivaren på Sjöbredared i Södra Ving, med biträde av k<strong>om</strong>paniernas<br />
mönsterskrivare, höll reda på husen, boställsink<strong>om</strong>sterna samt andra naturlöne-<br />
eller kontantink<strong>om</strong>ster för befälet. K<strong>om</strong>panichefen hade dock närmaste tillsynen<br />
av alla boställen in<strong>om</strong> k<strong>om</strong>pani<strong>om</strong>rådet. <strong>En</strong> vanlig order, s<strong>om</strong> belyser detta,<br />
är från Marks k<strong>om</strong>pani 1850: ”Besiktning av beskaffenheten av k<strong>om</strong>paniets boställen<br />
förrättas in<strong>om</strong> Sätila pastorat samt å Uddetorp (fänriksboställe i Fotskäl) av<br />
furir Bergendahl samt in<strong>om</strong> Bollebygds pastorat av fanjunkare Åkerbl<strong>om</strong>”.<br />
Laga syner skedde efter vissa år och då bostället bytte innehavare. Synerna anbefalldes<br />
av landshövdingen och utfördes av en synerätt med ordförande, nämn-<br />
234 INNEHÅLL
K<strong>om</strong>pani<strong>om</strong>råden i Sjuhäradsbygden<br />
235 INNEHÅLL
demän samt krono- och regements<strong>om</strong>bud. De var mycket grundliga, vilket k<strong>om</strong>mer<br />
fram av detta protokoll:<br />
”År 1811 den 27 augusti infann sig undertecknad ständige d<strong>om</strong>are i orten att<br />
med biträde av nämndemännen (7 st) förrätta laga av- och tillträdessyn på stabskaptensbostället<br />
Eskilsred, ett halvt mantal med säterifrihet, beläget i Marks härad<br />
och Seglora socken, vilket boställe kaptenen högvälborne herr baron Gustaf<br />
Bennet fardagen (14 mars) 1798 tillträtt och nästa fardag 1812 avträder till stabskaptenen<br />
vid Premier Majorens (Marks) k<strong>om</strong>pani av Kongl Elfsborgs regemente,<br />
herr Lorentz Graf. Härvid inställde sig herrar av- och tillträdande personligen.<br />
S<strong>om</strong> kronofullmäktig var länsmannen C A Carlberg tillstädes och å regementets<br />
vägnar herr kaptenen och riddaren C J Bökman.<br />
Och hade regementsskrivaren A W Segerdahl till d<strong>om</strong>aren insänt så väl sista<br />
husesynshandling av den 10 september 1796 s<strong>om</strong> ock en av d<strong>om</strong>aren hållen besiktning<br />
av den 3 september 1803 . . .”<br />
Mangården. Karaktärsbyggning 22 1/2 aln lång, 12 1/2 aln bred och 8 1/2 aln<br />
hög, timrad av fur- och grantimmer, brädfodrad och täckt med tegel, uppsatt på 2<br />
alnar hög stenfot. Till nytt tak och brädfodring på detta hus har avträdaren erhållit<br />
180 Rdr (riksdaler), men avträdaren har därutöver byggt övervåning samt där på<br />
egen bekostnad inrett fyra boningsrum, vari likväl spisar eller kakelugnar icke är insatta.<br />
För denna övervåning har baronen bek<strong>om</strong>mit av tillträdaren 66 Rdr 32 sk<br />
(skillingar) banco, vilket här på begäran anmärkes.<br />
I undre våningen på detta hus är sal, förmak, gästkammare, kök och förstuga<br />
samt källare under förstugan. Alla boningsrummen är rappade och kalkslagna med<br />
spisar i sal och förmak och murstenskakelugn i gästkammaren.<br />
Utvändigt besiktigades byggningen och befanns vara till tak, väggar och brädfodring<br />
i behållet stånd, varande stenfoten nyligen rappad med sand och kalk. Dock<br />
måste karaktärhuset ånyo med vitriol och rödfärg överstrykas, vilket utföres till 20<br />
Rdr. Inuti huset felas i gästkammaren en ruta, s<strong>om</strong> insättes för 32 sk och i köket<br />
rappas spisen, och bakugnen lagas för 2 Rdr samt låsar och dörrar i undervåningen<br />
bättras för 1 Rdr 32 sk. (Detta får gälla s<strong>om</strong> exempel på synens noggrannhet.<br />
I fortsättningen utelämnas många detaljer.)<br />
Laga husen:<br />
1. <strong>En</strong> byggning väster på gården, 18 aln lång, 8 aln bred och 3 aln hög, täckt med<br />
näver och torv samt därå upplagt brädtak och ett loft på ena sidan, indelt uti<br />
stuga med spis och bakugn samt en framkammare 5 x 8 alnar, därifrån uppgång<br />
finnes till loftet. I drängstugan felas 8 fönsterrutor.<br />
2. Bodbyggnad bestående av visthus 6 x 6 alnar täckt med näver och torv, väster<br />
på gården, rödfärgad.<br />
236 INNEHÅLL
Kaptensbostället vid Marks k<strong>om</strong>pani, Eskilsred i Seglora socken. Soldater vid regementet<br />
var med och byggde detta bostadshus 1937-39, s<strong>om</strong> sedan dess står helt<br />
oförändrat med förstuga, sal, salong, två kamrar och kök med källare.<br />
3. Byggnad öster på gården med dubbel botten, 8 1/2 x 6 1/2 alnar, avdelad s<strong>om</strong><br />
mjöl- och sädesbod, täckt med näver och torv. Dessa hus är byggda i flyglar mot<br />
karaktärsbyggningen och innestängda med staket, vilket måste rödfärgas och<br />
3:ne nya portar anskaffas.<br />
4. Hemlighus 4 alnar i fyrkant och 3 alnar högt, täckt med brädtak. Felas en dörr.<br />
Knutarna bör brädfodras och huset rödfärgas.<br />
5. Redskaps- och vagnbod uppbyggd av timmer med bundet halmtak.<br />
Ladugården:<br />
6. Stall med 4 knutar 9 x 8 alnar med skulle och bundet halmtak.<br />
7. Logebyggnad bestående av 2:ne logar och 4 lador, 41 x 10 alnar med halmtak.<br />
8. Fähus 2:ne stycken under ett tak, 23 1/2 aln långt och 3 1/2 aln högt med halmtak,<br />
byggda av fur och grantimmer.<br />
9. Fårhus 8 x 10 alnar med halmtak.<br />
10. Svinhus 6 x 4 alnar täckt med näver och torv.<br />
237 INNEHÅLL
Ut<strong>om</strong> gården:<br />
11. Kölna 8 1/2 x 8 alnar under näver och torvtak.<br />
Kålgård finnes till detta boställe likas<strong>om</strong> 2:e stycken trädgårdar försvarligen<br />
hävdade.<br />
Humlegård har avträdaren enligt föreskriften vid sista synen försökt att anlägga<br />
till 200 stänger, men s<strong>om</strong> det upplystes att tjänligt ställe härtill icke finnes, och<br />
att någon humle icke växer å boställets ägor, beslöt synerätten att befria av- och<br />
tillträdaren från humlegårdsanläggning.<br />
Gärdesgårdar finnas vara i stånd, men 1200 famnar halvgoda iståndsättes.<br />
Åker och äng har avträdaren väl skött och hävdat.<br />
Skog har i senare åren till vedbrand och gärdsel blivit ansenligen medtagen och<br />
finnes nu knappast förslå till husbehov.<br />
Brunn är öster på gården, i lagligt stånd.<br />
Utslag:<br />
De å karaktärshuset befunna bristfälligheter uppgår enligt synen till 24 Rdr 16 sk,<br />
dem kaptenen baron Bennet bör innan sitt avträde iståndsätta; och ehuruväl bemälte<br />
baron och kapten innehaft detta boställe från fardagen 1798 till nästk<strong>om</strong>mande år<br />
1812, under vilken tid någon nybyggnad icke blivit verkställd, likväl och s<strong>om</strong> bostället<br />
är fullbyggt och i laga stånd, och baronen under sin åbotid på ett hedrande sätt<br />
vårdat och hävdat hus och ägor, finner synerätten skäligt frikänna baronen från<br />
hugbyggnadsskyldighet; varemot baron Bennet förbindes att de eftersatta förbättringarna<br />
å laga husen, vägar och gärdesgårdar in natura fullgöra, eller med penningar<br />
ersätta; varefter avträdaren från vidare ansvarighet för detta boställe befrias, det<br />
kapten Graf sig ikläder.<br />
Över denna syneförrättning avfattades följande<br />
Likvidation<br />
Debet Kredit<br />
Karaktärshuset:<br />
De felande förbättringarna uppgå till De felande förbättringarna bör av kap-<br />
24 Rdr 16 sk ten baron Bennet fullgöras med 24 Rdr<br />
16 sk<br />
Laga husen:<br />
Kapten baron Bennet ansvarar för den S<strong>om</strong> bostället är fullbyggt och i laga<br />
tid han gagnat bostället från fardagen stånd, så respiterar kapten baron Ben-<br />
1798 till 1812, 14 år net avskrivning för husbyggnadsskyldighet<br />
under 14 år.<br />
238 INNEHÅLL
Eftersatta skyldigheter:<br />
Uppgår enligt denna syn till 151 Rdr Bör av avträdaren in natura eller med<br />
32 sk penningar ersättas med 152 Rdr 32 sk<br />
På Husesynerättens vägnar<br />
S Ståhl<br />
Det gamla karaktärshuset på Eskilsred blev dock senare utdömt s<strong>om</strong> bostad av en<br />
synerätt och krigskollegium antog 1836 fanjunkare Anders von Björnberg s<strong>om</strong> entreprenör<br />
för nybygget. I ett detaljerat kontrakt, s<strong>om</strong> är bevarat, föreskrevs bland<br />
annat ”att till allt hantlangningsarbete får entreprenören rätt att betjäna sig av soldater<br />
från regementet till ett belopp av niohundra dagsverken emot 6 skillingar banco<br />
i dagpenning”.<br />
Arealen var 248 tunnland varav betesmark och skog 189, slåtteräng 91 och sädesåker<br />
8 tunnland. Bostället höll år 1826 2 hästar, 2 par dragoxar samt 8–10 kor.<br />
Några få av regementets befälsboställen har fått behålla exteriör och interiör in i<br />
nuvarande tid. Eskilsred är ett av dem. Sedan bostadshuset byggdes av fanjunkare<br />
von Björnberg och de indelta soldaterna på 1830-talet är det helt oförändrat och<br />
gården innehas fortfarande av en ättling till den siste boställsinnehavaren, s<strong>om</strong> var<br />
kaptenen Johan Henric Pfannenstill. Det är kaptenens dotterdotter med make,<br />
Mattis och Thorsten Lindell, s<strong>om</strong> nu äger och väl hävdar det gamla militiebostället.<br />
Fältväbelbostället Östra Lundagården i Fristad socken, byggt 1826, minner i<br />
sin orördhet <strong>om</strong> de många underofficersboställena i Sjuhäradsbygden. Den gamla<br />
parstugan – de större böndernas standardhus från 1600-talet in i vårt århundrade<br />
– har försiktigt restaurerats. De två ursprungliga rummen, vardagsstugan med öppen<br />
spis och bakugn samt den stora gäststugan är oförändrade.<br />
I den gamla historiska och vackra bygden vid sjön Tolken fanns fem boställen.<br />
På en udde från norra stranden ligger kaptens- och majorsbostället Ving Sjögården<br />
med Ekeslunda Storegården. Bostadshuset från 1905 står på det gamla karaktärshusets<br />
grund, men endast en knuttimrad bod och en källare minner <strong>om</strong> indelningsverket.<br />
Vid norra stranden ligger också Getared, s<strong>om</strong> var löjtnantsboställe vid<br />
Ås k<strong>om</strong>pani till år 1833 och därefter utarrenderat. Karaktärsbyggnaden står ännu<br />
kvar vid slutet av en gammal allé. Innanför förstugan ligger salen, mot vänstra gaveln<br />
två kamrar och mot den högra kök och en kammare. Allt stämmer med en boställsritning<br />
s<strong>om</strong> Karl XIII fastställde 1810. <strong>En</strong> flygelbyggnad och en timrad bod<br />
bidrager också till att ge en bild av ett av de åtta löjtnantsboställena. Nära intill ligger<br />
också rustmästarebostället Ekeslunda Hallagården och fältväbelsbostället<br />
Vatunga Västergården vid västra stranden och nära Sundholmen. Båda tillhörde<br />
Ås k<strong>om</strong>pani men var ej effektiva boställen efter 1833 utan utarrenderade.<br />
Tre kil<strong>om</strong>eter norr <strong>om</strong> Sundholmen med slottsruinen ligger Sjöbredared, s<strong>om</strong><br />
239 INNEHÅLL
Chefsbostället Öresten. Huvudbyggnaden har brunnit ner. Numera finns endast en<br />
intilliggande mindre byggnad kvar.<br />
från 1600-talet till 1875 var boställe för regementsskrivaren. Här låg alltså det i<br />
regements- och k<strong>om</strong>paniorderna <strong>om</strong>talade regementsskrivarekontoret, varifrån förvaltningstjänsten<br />
sköttes och dit k<strong>om</strong>paniernas mönsterskrivare kallades då och då.<br />
<strong>En</strong> instruktion från 1600-talet föreskrev att såväl regements- s<strong>om</strong> mönsterskrivarna<br />
var ”pliktiga att hålla <strong>bok</strong> och räkning på befälets boställen, dess hemmansräntor<br />
och underhållsspannmål, hur detsamma utgår och vem det tillk<strong>om</strong>mer på varje boställe<br />
i varje härad och socken”.<br />
Huvudbyggnaden med de två flyglarna möter besökarna i dag liks<strong>om</strong> under 1700talet.<br />
Karaktärshuset, med standard s<strong>om</strong> kaptenshus, har 1850 och 1950 gen<strong>om</strong>gått<br />
grundliga men aktsamma restaureringar. Den senaste av ägarna Alf och Märta Gustafsson.<br />
Allt är sig likt från regementsskrivarnas tid.<br />
240 INNEHÅLL
Tablå över regementets boställen<br />
Regementsstaben Från ind.verkets Efter 1833<br />
början indelt till: indelt till:<br />
Öresten Örby socken Översten lika<br />
Örby Bosgården Örby Överstelöjtnanten lika<br />
och Kungsfors<br />
Smälteryd och Sätila Majoren lika<br />
Sätila Backgården<br />
Germundared Toarp Reg.kvartermästaren lika<br />
Liagärde Hyssna Reg.prästen Fanj vid Marks<br />
k<strong>om</strong>p<br />
Tokarp Blidsberg 1. bat.prästen Utarrenderad<br />
Kinna Storegården Kinna 2. bat.prästen Utarrenderad<br />
Sjöbredared Södra Ving Reg.skrivaren lika<br />
Skene Bockagården Örby Reg.läkaren Utarrenderad<br />
Väd Tärby Reg.väbel Fanj vid Ås k<strong>om</strong>p<br />
Flybacka Hyssna 1. profoss Utarrenderad<br />
Knogerum Ölsremma 2. profoss Utarrenderad<br />
Tolsgården Rångedala 3. profoss Utarrenderad<br />
Ingeshult Seglora 1. oboist Utarrenderad<br />
Viken Hyssna 2. oboist Utarrenderad<br />
Svenshult Kinnarumma 3. oboist Utarrenderad<br />
Läpparehult Seglora 4. oboist Utarrenderad<br />
Livk<strong>om</strong>paniet<br />
Hultaberg och Bua Kungsäter Kaptenen Utarrenderad<br />
Guntorp Berghem Löjtnanten Kaptenen<br />
Sund Örby Fänriken Utarrenderad<br />
Gäddarp Ellekulla Fältväbeln Utarrenderad<br />
Backa Kattunga Sergeanten Fanjunkaren<br />
Ramnås Örby Mönsterskrivaren Utarrenderad<br />
Hulan Öxnevalla Föraren Sergeant el Furir<br />
Lunnagården Istorp Furiren Utarrenderad<br />
Unnebo Grimmared Rustmästaren Sergeant el Furir<br />
Kulla Lillegården Istorp 1. trumslagaren Utarrenderad<br />
Kulla Lillegården Istorp 2. trumslagaren Utarrenderad<br />
Märkedalen Grimmared Piparen Utarrenderad<br />
241 INNEHÅLL
Marks k<strong>om</strong>pani<br />
Björlanda Västerg. Sätila Kaptenen Sergeant el Furir<br />
Eskilsred Seglora Löjtnanten Kaptenen<br />
Uddetorp Fotskäl Fänriken Utarrenderad<br />
Tubbared Bollebygd Fältväbeln Utarrenderad<br />
Ansered Hyssna Sergeanten Utarrenderad<br />
Klockaregården Sätila Mönsterskrivaren Utarrenderad<br />
Håvet. Östergården Sätila Föraren Sergeant el Furir<br />
Lida Sätila Furiren Utarrenderad<br />
Herrkila Bengtsg. Sätila Rustmästaren Utarrenderad<br />
Häxbol (nu Hägsbol) Bollebygd 1. trumslagaren Utarrenderad<br />
Buerås Sätila 2. trumslagaren Utarrenderad<br />
Rogården Björketorp Piparen Utarrenderad<br />
Liagärde Hyssna Reg.präst Fanjunkaren<br />
Södra Kinds k<strong>om</strong>pani<br />
Gullskog Örsås Kaptenen lika<br />
Gyltebacka Roasjö Löjtnanten Utarrenderad<br />
Ljungsnäs Tranemo Fänriken Utarrenderad<br />
Grytås Älvsered Fältväbeln Sergeant el Furir<br />
Mölneby Ned. Bosg. Frölunda Sergeanten Fanjunkaren<br />
<strong>En</strong>gasjö Lilleg. Frölunda Mönsterskrivaren Utarrenderad<br />
Grän Tågården Ljushult Föraren Sergeant el Furir<br />
Tången Ljushult Furiren Utarrenderad<br />
Björlida Storeg. Örsås Rustmästaren Utarrenderad<br />
Humlered Kalv 1. trumslagaren Utarrenderad<br />
Humlered Kalv 2. trumslagaren Utarrenderad<br />
Fagerås Sjötofta Piparen Utarrenderad<br />
Vedens k<strong>om</strong>pani<br />
Rölle Fristad Kaptenen Utarrenderad<br />
Hjelltorp Västra Fritsla Löjtnanten Kaptenen<br />
Grimskulla Kinnarumma Fänriken Utarrenderad<br />
Östra Lundagården Fristad Fältväbeln Utarrenderad<br />
Lundsbol Örby Sergeanten Sergeant el Furir<br />
Vemmenhult Bredared Mönsterskrivaren Utarrenderad<br />
Skintagärde Kinnarumma Föraren Fanjunkaren<br />
Länghem Storeg. Fristad Furiren Sergeant el Furir<br />
Ekarebo Bredared Rustmästaren Utarrenderad<br />
Skötting Bredared 1. trumslagaren Utarrenderad<br />
Tuskered Bredared 2. trumslagaren Utarrenderad<br />
Änden Toarp Piparen Utarrenderad<br />
242 INNEHÅLL
Ås k<strong>om</strong>pani<br />
Östergården med<br />
Bosgården Härna Kaptenen lika<br />
Getared Södra Ving Löjtnanten Utarrenderad<br />
Finnekumla Sörg. Rångedala Fänriken Utarrenderad<br />
Vattunga Västerg. Espered Fältväbeln Utarrenderad<br />
Sjögården Toarp Sergeanten Utarrenderad<br />
Segerstorp Tärby Mönsterskrivaren Utarrenderad<br />
Sölvarp Sörg. Murum Föraren Sergeant el Furir<br />
Hjortsered Storg. Gingri Furiren Sergeant el Furir<br />
Ekeslunda Hallag. Södra Ving Rustmästaren Utarrenderad<br />
Svensgärde Brämhult 1. trumslagaren Utarrenderad<br />
Jutabo Brämhult 2. trumslagaren Utarrenderad<br />
Hallanda Broddarp Piparen Utarrenderad<br />
Väd Tärby Reg.väbeln Fanjunkaren<br />
Norra Kinds k<strong>om</strong>pani<br />
Sjögården med<br />
Ekeslunda Storeg. Södra Ving Kaptenen Major<br />
Vrångestorp Grönahög Löjtnanten Kaptenen<br />
Ingeshult Grönahög Fänriken Fanjunkaren<br />
Guntorp Grönahög Fältväbeln Utarrenderad<br />
Bredared Österg. Gällstad Sergeanten Sergeant el Furir<br />
Bösebo Grönahög Mönsterskrivaren Utarrenderad<br />
Björkered Marbäck Föraren Utarrenderad<br />
Kuvarp Ölsremma Furiren Utarrenderad<br />
Hult Månstad Rustmästaren Sergeant el Furir<br />
Saxared Nolgården Gällstad 1. trumslagaren Utarrenderad<br />
Grytered T<strong>om</strong>ten Hillared 2. trumslagaren Utarrenderad<br />
Applared Marbäck Piparen Utarrenderad<br />
Gäseneds k<strong>om</strong>pani<br />
Åsen med Svenstorp Ljur Kaptenen lika<br />
Ulvastorp Alboga Löjtnanten Utarrenderad<br />
Hejdened Västerg. Hov Fänriken Fanjunkaren<br />
Björstorp Storeg. Eriksberg Fältväbeln Utarrenderad<br />
Jäder Mjäldrunga Sergeanten Utarrenderad<br />
Solberga Eriksberg Mönsterskrivaren Sergeant el Furir<br />
Fataburen Kölunga Föraren Utarrenderad<br />
L<strong>om</strong>mared Ornunga Furiren Sergeant el Furir<br />
243 INNEHÅLL
Gamlarp Nederg. Öra Rustmästaren Utarrenderad<br />
Kampagården Eriksberg 1. trumslagaren Utarrenderad<br />
Kampagården Eriksberg 2. trumslagaren Utarrenderad<br />
Ryssgärde Mjäldrunga Piparen Utarrenderad<br />
Redvägs k<strong>om</strong>pani<br />
Ekarp Timmele Kaptenen lika<br />
Björsgården Smula Löjtnanten Utarrenderad<br />
Kättersered Brunn Fänriken Utarrenderad<br />
Öxnabäck Fivlered Fältväbeln Utarrenderad<br />
Holmarp Nederg. Hössna Sergeanten Sergeant el Furir<br />
Backgården Lena Mönsterskrivaren Utarrenderad<br />
Valared Övregården Hössna Föraren Utarrenderad<br />
Brunntorpet Brunn Furiren Fanjunkaren<br />
Årred Persgården Fivlered Rustmästaren Sergeant el Furir<br />
Humla Ödegården Humla 1. trumslagaren Utarrenderad<br />
Björnhult Gullered 2. trumslagaren Utarrenderad<br />
Ryet Timmele Piparen Utarrenderad<br />
Trumslagare Bl<strong>om</strong>gren,<br />
en trotjänare i indelningsverket<br />
244 INNEHÅLL
Regementets 1200 soldattorp<br />
Soldattorpet var indelningsverkets – det fasta knektehållets – bärande ide: Soldaterna<br />
skulle ha var sin lilla gård att bruka och bebo och därifrån lätt kunna samlas<br />
in<strong>om</strong> socken, korpralskap, avdelning, k<strong>om</strong>pani och regemente.<br />
”Böre rotebönderna förse soldaterna med hus och hemvist bestående av stuga,<br />
fähus och lada samt åker till ett spanneland och ängs uppbrytande på utmarken till<br />
tvenne stackar hö, där sådan lägenhet finnes, men där <strong>om</strong>öjligheten visar sig,<br />
måste han låta benöja sig med den lägenhet s<strong>om</strong> vid roten finnes, och ingalunda<br />
begära åker och äng av gårdens enskilda odelsägor. Dock s<strong>om</strong> soldaten<br />
icke kan vara utan hemvist och boställe, skola de rotar hos vilka inga lägenheter till<br />
torpställe finnes, förse hon<strong>om</strong> med stuga, fähus och kåltäppa samt till hjälp föda en<br />
ko, två stackar hö och ett tjog halm . . .”<br />
Dessa kungsord av Karl XI ingår i en förordning för rotarna och soldaterna i<br />
Älvsborgs län, s<strong>om</strong> stadfästes den 10 december 1685 – det indelta regementets<br />
födelsedag. Men denna förordning är grundad på ett kontrakt – en frivillig<br />
överensk<strong>om</strong>melse <strong>om</strong> det fasta knektehållet – s<strong>om</strong> jordägarna i de sju häraderna<br />
skrev under i Alingsås den 17 juli året innan.<br />
Stugan och fähuset<br />
Uppgörelsen 1684 mellan konungen och sjuhäradsbönderna innehöll inga detaljer<br />
<strong>om</strong> torpbyggnaderna. De skulle byggas efter ortens sed och det blev väl enrumsstugor<br />
s<strong>om</strong> uppfördes, vilka också var småböndernas bostäder vid den tiden. Denna<br />
enrumsstuga indelades dock under 1700-talet i förstuga, stuga och kammare.<br />
Soldatstugornas och fähusens standard var högst skiftande. Karl XIV Johan anbefallde<br />
därför landshövdingen att sammanträffa med <strong>om</strong>bud för rotarna och överensk<strong>om</strong>ma<br />
med dem hur soldattorpen skulle bebyggas i fortsättningen. Rote<strong>om</strong>buden<br />
in<strong>om</strong> Älvsborgs regementes stånd möttes sålunda i Borås rådhus den 3 september<br />
1835 och föreslog följande bestämmelser, s<strong>om</strong> senare fastställdes av Konungen<br />
och s<strong>om</strong> sedan inte k<strong>om</strong> att ändras.:<br />
Soldatstugan skulle vara 13 alnar (en aln <strong>om</strong>kr 6 dm) lång, 8 alnar bred och 3 alnar<br />
hög med s k tredingtak av bräder invändigt. Denna stuga avdelades i följande<br />
rum: Innerförstuga och förstukammare, vardera 3 x 2,5 alnar, en kammare 5 x 5 alnar<br />
med ett fönster samt stugan – allrummet – 8 alnar i fyrkant. De 3 fönstren var<br />
mindre än en aln höga och var olika stora. I stugan spis och bakugn, ”rymlig och<br />
försvarlig efter ortens sed”. Yttertaket täckt med halm eller torv ”så att droppfrihet<br />
och värma vinnes”. Fähuset och övriga ekon<strong>om</strong>iutrymmen skulle byggas under<br />
samma tak och vara minst 4 alnar högt med ”längden efter behov och st<strong>om</strong>mens<br />
storlek från 12 till 15 och 20 alnar”. Bredden skulle dock alltid vara 8 alnar så<br />
245 INNEHÅLL
Ett av de 1200 soldattorpen. Soldatstugan är byggd efter överensk<strong>om</strong>melse mellan<br />
rote<strong>om</strong>buden i Borås 1835: 13 alnar lång och 8 alnar bred och indelad i förstuga med<br />
förstukammare, stuga med spis och bakugn samt kammare innanför. Stugan är<br />
en gåva till regementet och har flyttats från roten nr 886 Ladugården i Södra<br />
Åsarp socken och Norra Kinds k<strong>om</strong>pani.<br />
att säden på logen kunde rensas från vägg till vägg med kastskovel. Fähuset timrat,<br />
men foderlada, loge och sädeslada kunde uppföras av stolpar och skiften (skiftesverk)<br />
eller av bräder med tak av halm eller spån. Vedbod, källare och vattenkälla<br />
eller brunn är ej nämnda, ty det var soldatens ensak att ordna dessa detaljer.<br />
Likaså med avträdet, antingen han ville ha ett litet hus under tak vid ladugårdsgaveln<br />
eller nöjde sig med en stång.<br />
Vid roteböndernas möte i Borås 1835 föreslog de s<strong>om</strong> tillhörde Norra Kinds<br />
k<strong>om</strong>pani att soldatstugan skulle byggas en aln längre, alltså 14 alnar, samt att kammaren<br />
skulle inredas till kök.<br />
Då kungen senare fastställde överensk<strong>om</strong>melsen tog han dock ingen hänsyn<br />
till önskemålen från norra Kind, varför regementets alla soldattorp blev lika bebyggda.<br />
Soldattorpet vid I 15 i Borås, s<strong>om</strong> tillhört roten nr 886 Ladugården i Södra<br />
Åsarp socken vid Norra Kinds k<strong>om</strong>pani, och s<strong>om</strong> är helt oförändrat, kan<br />
därför på ett fint sätt representera regementets alla soldattorp sås<strong>om</strong> de byggdes<br />
efter boråsmötet.<br />
Soldaterna skulle alltså inte behöva bo i en liten enrumskoja eller backstuga,<br />
246 INNEHÅLL
Soldattorpets fähus är timrat med bås för 2 kor samt kättar för en kalv och<br />
får. På logen slagtröskades torpets rågskörd och där rensades säden från slösäd och<br />
agnar med kastskoveln. Minimimåttet 8 alnar, knappt 5 meter, var nödvändigt för detta<br />
arbete och då borde det också vara motvind. <strong>En</strong> hö- och en sädeslada på<br />
ömse sidor <strong>om</strong> logen fullständigar bilden av den lilla ekon<strong>om</strong>iska enhet s<strong>om</strong> soldattorpet<br />
utgjorde.<br />
s<strong>om</strong> de minsta i socknarna fick göra, utan liks<strong>om</strong> de mindre bönderna i en s k<br />
enkelstuga. Den större bondstugan, den s k parstugan med både vardagsstuga och<br />
gäststuga samt någon kammare, var vanlig bostad för dem s<strong>om</strong> ägde 1/2 mantal<br />
jord eller mera. Den stugtypen förek<strong>om</strong> också på underofficerarnas boställen.<br />
Torpåkern<br />
Alingsåsuppgörelsen 1684 innebar inte att bönderna skulle avstå någon odlad och<br />
skattlagd jord till soldattorpen. Därför blev de flesta av dessa anlagda på allmänningar<br />
eller på stamrotens utmark. Men det skulle vara odlingsbar mark, ty soldaterna<br />
borde ha ”åker till 1 spanneland (2540 kvm) och ängs uppbrytande till<br />
tvenne stackar hö” (vinterfoder jämte halm för en ko). Sedan, och särskilt under de<br />
15 fredsåren fram till år 1700, arbetade regementets soldater med odlingshackan<br />
ute i byarnas vretar och utmarker. Och efterhand blev soldaterna med familj och<br />
torp en fast del av socknen och bygden.<br />
Soldaternas rätt till odlingsjord bevakades vid regementet främst av k<strong>om</strong>panicheferna.<br />
Sålunda berättar Ås k<strong>om</strong>panijournal under 1720-talet att k<strong>om</strong>paniche-<br />
247 INNEHÅLL
fen, major Clampenhausen, personligen deltog i en utstakning av platserna för<br />
två soldattorp. Och från Norra Kinds k<strong>om</strong>pani rapporterade en av de tre avdelningscheferna,<br />
sergeant Bergendahl, hur han vid flyttning av torp efter ett skifte<br />
på 1850-talet måste verka för att soldaterna ej förlorade gen<strong>om</strong> flyttningen till<br />
ny mark. Det var dock ej endast ”då byarna sprängdes” s<strong>om</strong> torp flyttades, ty då<br />
järnvägen Borås – Svenljunga byggdes på 1880-talet var soldattorp i vägen.<br />
I vår tid har många av torpåkrarna upphört att producera mat och istället blivit<br />
granåkrar. Förr var dock nyodling en livsnödvändighet och från regementets 1200<br />
torp ha många munnar fått mat. Under 1800-talet synes de flesta av torpen ha<br />
uppodlats så att 2 kor jämte mindre husdjur kunde hållas. Soldaterna på torpen,<br />
liks<strong>om</strong> många av befälet på boställena, har utfört ett gott arbete in<strong>om</strong> den gamla<br />
modernäringen. Hembygdsböckerna s<strong>om</strong> skrivits i Sjuhäradsbygdens många socknar<br />
och regementsbygdens tidningar har berättat <strong>om</strong> soldater s<strong>om</strong> fått odlingsmedalj<br />
och dipl<strong>om</strong> och <strong>om</strong> hur de skaffade sig egna gårdar eller friköpte sina fint<br />
uppodlade torp, då indelningsverket upphörde. I dessa publikationer kan man också<br />
läsa <strong>om</strong> soldater s<strong>om</strong> blivit k<strong>om</strong>munala förtroendemän och s<strong>om</strong> varit skickliga<br />
hantverkare av olika slag. Bedömanden s<strong>om</strong> ”en raskare arbetare får man nog inte<br />
se” eller ”duktig på många <strong>om</strong>råden” säger något. Likaså ”Knektar, s<strong>om</strong> varit<br />
längre söderut, hade ofta med sig fröer, ollon och dylikt, s<strong>om</strong> de sedan sådde vid<br />
hemmen”.<br />
Ett soldatkontrakt<br />
Torpet med stuga, fähus och åker ansåg såväl statsmakten s<strong>om</strong> rotebönderna och<br />
soldaterna vara den viktigaste delen av lönen. För soldaten betydde torpet också<br />
att han kunde bilda familj och ”bli sin egen”. Torpen var dock ej lika stora och<br />
de gav olika skörd. Detta skulle dock i stort sett utjämnas med olika slag av naturaförmåner,<br />
s k hemkall, och med den kontanta årslönen. <strong>En</strong> skriftlig uppgörelse,<br />
ett kontrakt, skulle alltid göras upp, och detta skulle godkännas vid rekryteringsmötet,<br />
s<strong>om</strong> i regel hölls i Borås rådhus, av såväl landshövdingen s<strong>om</strong> regementschefen<br />
eller deras <strong>om</strong>bud, sedan regementsläkaren sagt sitt ord. Kaptenen, fanjunkaren<br />
och en korpral vid k<strong>om</strong>paniet skulle vara med på mötet.<br />
Ett i regementsarkivet bevarat kontrakt lyder så:<br />
Emellan Roten nr 20 Staxered Östergården vid Livk<strong>om</strong>paniet av Kongl Elfsborgs<br />
regemente och drängen Anders Erikson under Syltered Storegården är följande<br />
kontrakt överensk<strong>om</strong>met och avslutat, att så vida bemälte Anders Erikson<br />
blir till ständig soldat för ovannämnde rote antagen erhåller han:<br />
1:o Uti lega, s<strong>om</strong> genast utbetalas, 24 riksdaler riksmynt<br />
2:o I årlig lön 20 riksdaler, samt i hemkall<br />
1 1/2 tunna spannmål, hälften korn och hälften havre (1 tunna fast mål <strong>om</strong>kr<br />
165 liter)<br />
1 1/2 tunna potatis<br />
248 INNEHÅLL
2 kappar malt (1 kappe <strong>om</strong>kr 5 liter)<br />
6 stackar hö, 16 lispund i varje av hårdvallshö (1 lispund <strong>om</strong>kr 8,5 kg, 1 stack hö<br />
<strong>om</strong>kr 140 kg)<br />
Julkost efter ortens sed<br />
3:o Får han genast tillträda soldattorpet av roten fullt uppsått med vanliga sorter<br />
spannmål och potatis<br />
4:o Såväl vår- s<strong>om</strong> höstarbetet på soldattorpet förrättas alltid och i ordentlig tid<br />
med av roten tillsläppta ökar<br />
5:o Då soldaten är bortk<strong>om</strong>menderad brukas och inbärgas soldattorpet helt och<br />
hållet av roten för soldatens räkning och ansvarar att det sker försvarligt och i<br />
rätt tid<br />
6:o Till sådana mindre reparationer å hus och hägnader vid soldattorpet, s<strong>om</strong> av<br />
soldaten kan verkställas, framskaffar roten nödige materialier<br />
7:o Mulbete för soldatens kreatur erhålles på stamrotens utmark<br />
8:o Vedbrand, 6 lass ved och 9 lass ris samt dyngetorv så mycket s<strong>om</strong> behövs, erlägges<br />
gemensamt av roten<br />
Sålunda vara ömsesidigt överensk<strong>om</strong>met och avslutat betyga:<br />
Staxered den 29 februari 1868<br />
Erik Johansson Markus Magnusson<br />
F Carlberg Anders Andersson<br />
Magnus Andersson<br />
Roteintressenter<br />
Bevittnas av: Anders Eriksson<br />
Börje Larsson i Staxered<br />
Lars Bl<strong>om</strong> Soldat.<br />
Rekryten Anders kunde genast ha flyttat in på soldattorpet, <strong>om</strong> han inte varit i årstjänst<br />
hos bonden i Syltered. Nu fick han nog stanna kvar till friveckan den 24 oktober,<br />
ty tjänstehjonsstadgan gällde före ett soldatkontrakt. S<strong>om</strong> soldat skulle han få<br />
det bättre ekon<strong>om</strong>iskt ställt än förut, ty förut<strong>om</strong> kontraktslönen kunde han i regel<br />
under större delen av året ha ett biyrke exempelvis s<strong>om</strong> hantverkare. Vad han hade<br />
s<strong>om</strong> lön på gården är ej känt, men en dräng i Sandhult socken hade 1879 en årslön<br />
av 70 kronor jämte ”ett tygstycke och ett par stövla”. Nu behövde han inte ha kaptenens<br />
samtycke för att ingå äktenskap, ty den bestämmelsen hade upphört 1860,<br />
men han skulle dock anmäla fästmöns namn m m och dag för bröllopet till k<strong>om</strong>panichefen<br />
på dennes boställe Guntorp i Berghem.<br />
Soldatfästemön Greta och hennes tankar har Wilhelm von Braun tolkat i en dikt.<br />
Skalden hade anknytning till bygden och indelningsverket, ty hans fader var officer<br />
vid regementet och han själv var under en tioårsperiod indelt fänrik och löjtnant,<br />
därav vid I 15 från 28 mars till 13 augusti 1835. Wilhelm von Braun föddes på<br />
Brängesås i Böne socken 1813, gick i skola bl a i Borås och Göteborg, vistades tidvis<br />
på Sällerhög i Asklanda, var en vandrande bohem och dog 1860 i Uddevalla.<br />
249 INNEHÅLL
Om söndag skola väl vi<br />
besluta när bröllop skall bli,<br />
ty Anders är lång och kan duga<br />
förträffeligt bra till soldat,<br />
då få vi båd’ åker och stuga.<br />
Patron har mig lovat en ko<br />
den dagen, jag sätter mitt bo.<br />
Av lönen fem hundrade daler<br />
jag också har knogat ihop,<br />
för dem få vi grytor i fläng,<br />
bord skaffar nog Anders och säng.<br />
Av bördan vi dra var sin halva,<br />
och kännes i början det tungt,<br />
så k<strong>om</strong>mer väl kon till att kalva.<br />
Att hava sitt egna är lugnt.<br />
Tjänsten på roten<br />
Så kallades den militära verksamheten i hembygden för såväl befälet s<strong>om</strong> för korpralerna<br />
och soldaterna. Men allt måste meddelas skriftligt, för avståndens skull.<br />
Order från regementsledningen på Öresten eller Smälteryd i nedre Mark fördes av<br />
utsedda soldater längs Viskans och Ätrans dalgångar till de åtta k<strong>om</strong>panisätena<br />
och till regementsskrivarekontoret på Sjöbredared i Ving. ”Regementsposten emottages<br />
från Livk<strong>om</strong>paniet av 181 Strand s<strong>om</strong> bär till 193 Ferm s<strong>om</strong> lämnar på Eskilsred<br />
och fortsätter därifrån till Soldaten Dur vid Vedens k<strong>om</strong>pani” står det skrivet<br />
i Marks k<strong>om</strong>paniorder 1850. Det gällde den s k regementsposten medan postturen<br />
från en k<strong>om</strong>paniexpedition till de sex korpralskapsbefälhavarna jämte övrigt befäl<br />
kallades k<strong>om</strong>paniposten. Korpralerna svarade sedan för att posten vidarebefordrades,<br />
vilket kunde ske gen<strong>om</strong> sockenbefälhavarna, ty dessa skulle ”expidera ank<strong>om</strong>mande<br />
order och föra befälet över det in<strong>om</strong> socknen boende manskapet”. Om<br />
det var mycket brått<strong>om</strong> med en skrivelse försågs brevet med en fjäder i förseglingen<br />
(I 15 1834) och 1850 skrev chefen för Marks k<strong>om</strong>pani på en försenad order till<br />
sina korpraler Blad, Ceder, Fröjd, Fyhr, Flyckt och Fihn: ”skola fortskaffas med<br />
skyndsamhet såväl natt s<strong>om</strong> dag”.<br />
Ett otal rapporter skulle under ett år sändas motsatt väg, från korpralskap eller<br />
k<strong>om</strong>pani till högre myndighet. De handlade <strong>om</strong> syner på boställen, torp och<br />
trossbodar, <strong>om</strong> rotekistmunderingen hos rotemästaren på stamroten och soldatutrustningen<br />
på torpen, <strong>om</strong> handräckning till en trossbod eller till boställsbygget vid<br />
Eskilsred i Seglora 1837-39, <strong>om</strong> vägbyggen mellan Tullen i Borås och Flässjum i<br />
250 INNEHÅLL
Fältväbelsbostället vid Vedens k<strong>om</strong>pani, Östra Lundagården i Fristads socken. Underofficersboställena<br />
byggdes ”enligt ortens sed” s<strong>om</strong> en bondes parstuga med vardagsstuga,<br />
gäststuga och en kammare, s<strong>om</strong> detta bostadshus från 1826. Vindens<br />
två gavelrum fick fältväbeln själv bekosta.<br />
Bollebygd 1836 och mellan Fristad hed och kaptensbostället Åsen och trossboden<br />
för Gäseneds k<strong>om</strong>pani i Ljur på 1840-talet. Det kunde också vara rapporter från<br />
marknadsvakter i Mörlanda och Ulricehamn eller från höstmarknaden och T<strong>om</strong>asmässan<br />
i Borås den 21 december. Eller behandla rekryteringsmöten i Borås rådhus,<br />
men även betyg efter söndagsövningarna vid sockenkyrkorna under april och<br />
maj månader, för att nämna en del av det s<strong>om</strong> tillhörde tjänsten på roten.<br />
<strong>En</strong> rotestämma in<strong>om</strong> Gäseneds k<strong>om</strong>pani<br />
<strong>En</strong> soldatrote var en ekon<strong>om</strong>isk enhet. Därför samlades rotens bönder ibland till<br />
en rotestämma för att samråda och besluta i angelägenheter s<strong>om</strong> rörde deras soldat.<br />
Det kunde gälla en mycket stor sak s<strong>om</strong> ett nytt soldatkontrakt, vilket talas <strong>om</strong><br />
tidigare, men det behövde endast röra sig <strong>om</strong> vem s<strong>om</strong> skulle lämna hästar till<br />
höstplöjningen på torpet ett år. Skriftliga protokoll, s<strong>om</strong> kan ha förek<strong>om</strong>mit, har<br />
dock varit okända in<strong>om</strong> regementet till i år (1973). Ett sådant är dock bevarat i<br />
bygden från roten nr 305 Sävsjöos i Ljur socken, s<strong>om</strong> i mitten av 1800-talet byggde<br />
en ny soldatstuga. Rotemästaren på stamroten och de sex utrotebönderna lämnade<br />
material från sina gårdar och deltog själva i arbetet, vilket är värdesatt och anteck-<br />
251 INNEHÅLL
Regementsskrivarbostället Sjöbredared i Södra Vings socken. Härifrån förvaltades regementets<br />
113 boställen. Huset, byggt på 1700-talet, har pietetsfullt restaurerats av<br />
nuvarande ägare år 1950.<br />
nat i protokollet. Med eget och lejt arbete samt material kostade stugan Rdr 220<br />
och 67 öre, ”vilket utgör på varje fjärdedelshemman 31 Rdr och 53 öre alltså”.<br />
Protokollet fortsätter (delvis i utdrag):<br />
Rotemästaren Johannes Andersson i Sävsjöos<br />
Mossa plockad m m 1 Rdr – öre<br />
Transport av varjehanda 2 Rdr 50 öre<br />
1 lass ler – Rdr 25 öre<br />
Smide m m och 10 st stakar 2 Rdr 25 öre<br />
Tidspillan med tillsyn 1 Rdr – öre<br />
Virke enligt förteckning 26 Rdr 41 öre<br />
Upphuggning å stugan 6 Rdr – öre<br />
Murarelikvid 3 Rdr 25 öre<br />
42 Rdr 66 öre<br />
Carl Andersson i Gundlered, arbete och material för: 12 Rdr 85 öre<br />
August Andersson i Hökared, arbete och material för: 10 Rdr 35 öre<br />
252 INNEHÅLL
August Johansson i Hökared, arbete och material för: 9 Rdr 71 öre<br />
Johan Larsson i Hökared, arbete och material för: 7 Rdr 84 öre<br />
E H Åhman i Allmänningen, arbete och material för: 27 Rdr 91 öre<br />
Andreas Johansson i Sävsjöos, arbete och material för: 17 Rdr – öre<br />
Snickaren A Svensson i Säf, 33 dagsverken à 1 Rdr 50 öre 49 Rdr 50 öre<br />
Diverse 42 Rdr 85 öre<br />
Summa för soldatstugan 220 Rdr 67 öre<br />
Från 3. korpralskapet vid<br />
Södra Kinds k<strong>om</strong>pani<br />
Några anteckningar <strong>om</strong> rotar och soldater vid ett av regementets 48 korpralskap,<br />
nämligen 3. korpralskapet vid Södra Kinds k<strong>om</strong>pani med socknarna Ljushult,<br />
Ullasjö, Håcksvik, Östra Frölunda, Örsås och Kalv<br />
Ljushult sn Roos, förut benämnd Aug Eliasson, född i Hillared sn<br />
Hökhult Lilleg. 1843, antagen 1867, längd 1,69 m, gift, förberedande un-<br />
Torp: Rosenlund derbefälsskola 1871, underbefälsskola 1. klass 72, med<br />
1 km norr stamg. beröm godkänd i Timmermansskolan 79, vicekorpral 80,<br />
korpral 82, dist.korpral 95, avsked vid generalmönstringen<br />
1903.<br />
Ullasjö sn Halt, f b Anders Josef Josefsson, född i Håcksvik 1868,<br />
Nr 12 Hallarp antagen 86, längd 1,70 m, ogift, korpralskola 89, vice-<br />
Torp: Totebotorp korpral 94, dist.korpral i reg 1905<br />
1 km nordost utroten<br />
Totebo<br />
Håcksvik sn Bör, f b Carl Aug Andersson, född i Svenljunga 1853,<br />
47 Boderås längd 1,68 m, gift, avsked 1904<br />
Torp: Gräsholmen<br />
2 km söder stamg.<br />
48 Kålboarp Språng, f b Carl Alexandersson, född i Kalv 1851, anta-<br />
Torp: Hesselåsen gen 73, längd 1,72 m, gift, avsked p g av hemmansbruk<br />
1903<br />
49 Ararp Mell<strong>om</strong>g. Indraget fr o m 1/1 1888 på 10 år till fältmusikanter<br />
Torp: Hylteholm<br />
250 m norr stamg.<br />
253 INNEHÅLL
50 Dräggved. Övreg. Indraget 1/1 1888 på 10 år till trumslagare<br />
Torp: Ej upptaget<br />
i rullor 1847-97<br />
51 Andlarp Indraget 1/1 1888 på 10 år till trumslagare<br />
Torp: Hökåsen<br />
1 km öst stamg.<br />
52 Skerjebo Wiberg, f b Lars Johansson, född i Villstads sn, Jönk.<br />
Torp: Hovet, 1 km län 1877, antagen 95, längd 1,72 m, ogift, förberedande<br />
norr <strong>om</strong> utroten korpralskola 97<br />
Skäremo<br />
53 Bäck Kronog. Bäck, f b Sal<strong>om</strong>on Augustsson, född i Burseryd sn,<br />
Torp: Hyltan, 500 m Jönk. län 1870, antagen 1891, längd 1,66 m, avsked 1901<br />
norr utroten Ararp<br />
54 Trollås Gull, f b Edvard Johansson, född i Basebo sn Jönk. län<br />
Torp: Hjortåsen 1853, antagen 1875, längd 1,75 m, gift, avsked 1902<br />
1 km sydost stamg.<br />
55 Barnarp Kulneff, f b Robert Magnusson, född i Håcksvik 1868,<br />
Torp: Källebarken antagen 1891, längd 1,72 m, avförd ur regementets rullor<br />
väster <strong>om</strong> stamg. för rymning 1890<br />
Frölunda sn Indraget 1888 på 10 år till fältmusikens avlöning<br />
56 Karsbo Kronog.<br />
Torp: Rävåsen 250 m<br />
öster utroten<br />
Mölneby Västerg.<br />
57 Stockhult Hultqvist, f b J O G Carlsson, född i Villstad Jönk. län<br />
Torp: Gansåsen 1875, antagen 96, längd 1,72 m, gift, avsked 1907<br />
1 km öster stamg.<br />
58 Mölneby Övre bosg Rosenqvist, f b Johan B Rosenqvist, född i Ö Frölunda<br />
Torp: Rydåsen 250 m 1871, antagen 93, ogift, korpralskola 97 med beröm<br />
söd Mölneby Söderg. godkänd, avsked 1900<br />
59 Wrängetorp Telin, f b Carl Andersson, född i Holsljunga 1873, anta-<br />
Mell<strong>om</strong>g gen 1892, längd 1,75 m, ogift, korpralskola 94 med be-<br />
Torp: Telakebo, 250 m röm godkänd, vicekorpral, avsked för hemmansbruk<br />
norr stamg. 1903<br />
60 Anfastorp Fast, f b Hans Carlsson, född i Ö Frölunda 1852, an-<br />
Torp: Anneberg, s tagen 1871, längd 1,80 m, gift, underbefälsskola 74,<br />
<strong>om</strong> stamg. korpral 85, avsked på egen begäran 1902<br />
254 INNEHÅLL
61 Hulabäckstorp Hellström, f b August Andersson, född i Mårdaklev<br />
Torp: Hässleåsen 1869, antagen 1890, längd 1,73 m, gift, korpralskola 93<br />
250 m fr stamg. med beröm godkänd, vicekorpral i reg 1903<br />
62 Stora <strong>En</strong>gasjö Indraget 1893 på 5 år till statsverket<br />
Torp: Lövåsen<br />
4 km väst stamg.<br />
63 Västra Mossa Bergqvist. f b Johannes Johansson, född i Ö Frölunda<br />
Torp: Björkhalla 1849, antagen 1871, längd 1,78 m, gift, skarpskytt<br />
250 m väst <strong>om</strong> 1877-1878, död på roten 2 december 1898<br />
Frölunda Lilleg. Bergqvist, f b Sven Albertsson, född i Kulltorp, Jönköpings<br />
län 1878, antagen 99, ogift<br />
64 Hid Mell<strong>om</strong>gården Ståhl, f b Frans Oscar Carlsson, född i Holsljunga 1854,<br />
Torp: Mogeberg, 250 m antagen 76, längd 1,73 m, gift, förb underbefälsskola 79,<br />
fr stamg. ”Plan fin- timmerman 80-83 godkänd, skytt 93<br />
nes, byggn. och åker<br />
saknas”<br />
65 Hid Övregården Sand, f b Johan Alfred Carlsson, född i Länghem 1854,<br />
Torp: Granåsen antagen 74, längd 1,80 m, gift, underbefälsskola 1. kl<br />
250 m sydväst stamg 80 med beröm, avsked vid generalmönstringen 1905 med<br />
underhåll genast<br />
Örsås socken Modig, f b Lars Johan Alexandersson, född i Håcksvik<br />
66 Bullsäng Månsag. 1858, antagen 78, längd 1,71 m, gift, approberad 1981<br />
Torp: Svedjetorpet<br />
250 m öster stamg.<br />
67 Borryd Tibell, f b August Severin Carlsson, född i Örsås 1868,<br />
Torp: ”gått bort i antagen 86, längd 1,68 m, gift.<br />
lantmäteriet,<br />
nya torpet”<br />
Kalv socken: Lundin, f b Herribert Lundin, född i Ullasjö 1872, anta-<br />
68 Arvidstorp gen 94, längd 1,76 m, gift, korpralskola 96, skytt 97,<br />
Torp: Tångatorpet vicekorpral i 3. korpralskapet 98<br />
250 m norr stamg.<br />
69 Humlered Bergsg. Norström, f b Martin Carlsson, född i Håcksvik 1874,<br />
Torp: Ekenäset 1 km antagen 95, längd 1,82 m, gift, korpralskola 1900 med<br />
väst utroten Skepås beröm godkänd, skytt 1903, vicekorpral i reg 1906<br />
255 INNEHÅLL
Regementets minsta enhet, näst socknen med sockenbefälhavaren var korpralskapet.<br />
Av de 25 rotarna vid 3. korpralskapet av Södra Kinds k<strong>om</strong>pani var 1897 fem<br />
nummer indragna, då rotarna fick betala en kontant vakansavgift, s<strong>om</strong> 1890<br />
var <strong>om</strong>kring 140 kr pr år. Två av soldaterna hade ej torp, ty vid nr 58 och 64<br />
”finnes plan med byggnader och åker saknas”.<br />
Det är märkligt att så många soldater s<strong>om</strong> 16 har bevistat en korpralskola, men<br />
skolorna var nyttiga och <strong>om</strong>fattade förut<strong>om</strong> militära ämnen även ”innanläsning av<br />
tryckt och skriven stil, skrivning och räkning”. <strong>En</strong> av de första skolorna startade<br />
redan 1834 på Karlstens fästning vid Marstrand på förslag av kronprins Oskar<br />
(Oskar I). Där undervisades regementets soldater under en tremånadsperiod då de<br />
var fria från fångbevakningen. Likaså förek<strong>om</strong> årligen k<strong>om</strong>mendering till Varbergs<br />
fästning. De utvalda soldaterna skulle vara särskilt pålitliga och lämpliga.<br />
Av soldaterna i Södra Kind har de nio äldsta gen<strong>om</strong>gått Centrala underbefälsskolan<br />
på Karlsborg i 140 dagar och de sju yngre regementets korpralskola från<br />
1889.<br />
Då indelningsverket började avvecklas efter 1901, begärde fem yngre av korpralskapets<br />
soldater avsked medan sex soldater med 25-30 års tjänst fick pension<br />
från Vadstena krigsmanshuskassa. Den siste befälhavaren för detta korpralskap,<br />
August Roos, tog avsked vid generalmönstringen den 15 sept 1903. Då hade han<br />
tjänat regementet, roten och korpralskapet i 36 år.<br />
Rotekista, brännvinnskagge, smörkärna. Museet I 15.<br />
256 INNEHÅLL
Indelte soldaten Snygg vid roten nr 212<br />
Soldatdottern Hanna Snygg nedskrev 1954 denna berättelse <strong>om</strong> sin fader, vars avskedspass<br />
från Fristad hed den 31 augusti 1895 lyder:<br />
Vid generalmönstring med Marks k<strong>om</strong>pani av Kungl Elfsborgs regemente har<br />
soldaten Erik Snygg, före antagandet i krigstjänst benämnd Erik Olofsson, erhållit<br />
avsked med vitsord att han under tjänstetiden sig utmärkt väl skickat.<br />
Tjänade för roten nr 212 i Sätila socken, född den 4 oktober 1844 i Sätila<br />
och varit i tjänst vid regementet sedan den 20 september 1867.<br />
”Ett axplock från en indelt soldats tjänstgöring för roten nr 212. Rotebönder var<br />
det flera men stamroten skulle svara för soldatens torp med stuga och ladugård,<br />
en del spannmål och ved och en del arbete. Veden bestod mest av hela träd,<br />
vilka soldaten ej hade råd att elda upp utan sparade för framtiden.<br />
Soldattorpet låg på södersidan av Lygnerns strand och platsen hette Hjorthulan.<br />
Tillsammans med sin maka Augusta Grip av soldatsläkt, arbetade han upp och nyodlade<br />
det lilla soldattorpet så det blev ganska fruktbärande. Redskapen var enkla,<br />
spade, torvhacka samt spett och slägga. När han skulle ta bort någon stor sten<br />
ur en åker var det inte borr och dynamit s<strong>om</strong> gjorde susen. Nej, han eldade på<br />
stenen, så att den blev riktigt het, sedan slog han vatten på den så den sprack,<br />
och det fick han kanske upprepa flera gånger innan det blev något resultat.<br />
Sedan kunde han forsla bort den själv med egen kraft och det fordrades tålamod.<br />
Det låter kanske s<strong>om</strong> en saga, men den sagan är sann.<br />
När regementsmötet var slut och soldaten väntades hem blev det glädje i det<br />
lilla soldathemmet. När han k<strong>om</strong> så nära att han kunde se ut över Lygnern<br />
hördes alltid ett par knallar. Det var soldat Snygg s<strong>om</strong> var i antågande. Sedan var<br />
det till att börja arbeta på torpet igen, det var mycket s<strong>om</strong> skulle göras.<br />
Det var inte alltid så lätt att få roteböndernas hjälp, de hade saktfärdiga dragare,<br />
nämligen oxar, och själva var de nog inte så kvicka. Men soldat Snygg var<br />
inte ledsen för det.<br />
Han satte till sina egna krafter och drog harven själv. Den var helt av trä, så<br />
den var väl inte så tung, men när den k<strong>om</strong> i jorden hängde den nog efter, det<br />
får I alla hålla med <strong>om</strong>. När rågen skulle skördas då skar de av med skära och den<br />
tröskades inte. Han bara slog ur rågkornen med en käpp och sedan gjordes den<br />
färdig att läggas på tak.<br />
Till Göteborg var det i varje fall 5 mil med lite genvägar. Dit bar han ett slaktat<br />
får, s<strong>om</strong> han sålde, det blev så där 7–8 kronor. På hösten gick han ofta till<br />
Borås med björnbär. <strong>En</strong> stor korg bak på ryggen och en fram med ungefär 25<br />
liter i varje. Han fick nog gå försiktigt <strong>om</strong> saften skulle hänga med. När han sålt<br />
bären så var det samma marsch tillbaka innan han fick gå till vila. Det blev<br />
nog en dag på mer än 8 timmar, men han var inte en Kronans karl för ro skull.<br />
När det blev vinter och inget arbete kunde göras ute, då hördes prejelns dunkande<br />
257 INNEHÅLL
på logen från tidig morgon till senan kväll. Och makan dunkade inne i stugan på<br />
sin vävstol och barnen fick hjälpa till med vad de kunde.<br />
När söndagen k<strong>om</strong> försummades inte heller kyrkan. Roten ville gärna se sin tjänare<br />
där tillsammans med sin äkta maka. De hade egen bänk, så de behövde inte bli<br />
utan sittplats, men <strong>om</strong> det var vid högtiderna endast, s<strong>om</strong> han använde uniformen,<br />
det kan jag ej svara till, men att soldat Snygg gjorde i ordning sin uniform<br />
och putsade knapparna före varje söndag, det vet jag.<br />
<strong>En</strong> liten tid före jul gick soldat Snygg till sina rotebönder för att hämta sin utlovade<br />
julkost, s<strong>om</strong> de kallade det. Även det ingick i lönen. Det bestod mestadels<br />
av bröd och fläsk. Någon gång fick han ett halvt fläskhuvud, men när det var avskuret<br />
för långt in på örat sade han att de var snåla, för det vara bara benet kvar.<br />
Så k<strong>om</strong> tiden när soldaten tog avsked från regementet, då han inte längre fick<br />
bo kvar på torpet. <strong>En</strong> ung soldat Snygg skulle övertaga det. Gamle soldat Snygg<br />
tog sina tillhörigheter och rodde över till andra sidan Lygnern, där han tidigare<br />
arrenderat och sedan köpt en del skogs- och hagmark. Just då k<strong>om</strong> hans sparade<br />
vedträd till heders. Av dem byggde han en egen stuga och ladugård, s<strong>om</strong> liknade<br />
soldattorpet fast större. Så var det att börja nyodlingar igen på egen mark, han hade<br />
blivit bonde. S<strong>om</strong> extraarbete flottade han virke samt forslade ved och tegel.<br />
Soldat Snyggs stuga tillhör nu mig, hans äldsta dotter, med make. Namnet är<br />
Hästhagen och den ligger vid Lygnerns norra strand. Ibland tänker jag på mitt<br />
gamla hem soldattorpet s<strong>om</strong> nu är rivet. Och I ska veta att när min syster och jag<br />
gick på dans så viskades det bland pojkarna ”här k<strong>om</strong>mer knektatösera” och då<br />
kände man sej lite stolt.<br />
Hanna Larsson, född Snygg. Hästhagen den 14 maj 1954.”<br />
Bror Nygren Stig Ståhl<br />
258 INNEHÅLL
Musikkåren<br />
Från ”Spel i nummer” till kammarmusiker<br />
Kungl Älvsborgs regementes musikkår, Arméns musikkår i Borås, Militärmusikkåren<br />
i Borås samt nu slutligen Regionmusikkåren i Borås, det är de officiella<br />
benämningar under vilka musikerna vid I 15 haft att arbeta. De olika benämningarna<br />
avslöjar faktiskt det oerhörda <strong>om</strong>organisationsnit, s<strong>om</strong> drabbat musikkårerna<br />
och musikerna vid försvaret.<br />
Musikkår – i den bemärkelse vi i dag lägger i uttrycket – har funnits<br />
vid Kungl Älvsborgs regemente i lite mer än 100 år. Men det började inte med<br />
en färdig kår. Tvärt<strong>om</strong> så började det med en mindre ensemble, s<strong>om</strong> anställdes<br />
för varje ”möte” och det var två möten varje år på Fristad hed, där hela regementet<br />
var förlagt, fram till år 1914. Det första mötet hölls 1–10 maj (musikmötet) då hela<br />
kåren var i tjänst, därefter hölls regementsmötet på hösten (10 sept–10 okt). Regementstrumslagaren<br />
var helårsanställd och hade tidvis expeditionstjänst. Dessut<strong>om</strong><br />
fanns på varje k<strong>om</strong>pani 2 trumslagare (s<strong>om</strong> skulle slå signaler på trumma och även<br />
kunna blåsa signaler på jägarhorn). Dessa sistnämnda hade lön hela året men den<br />
utgick delvis in natura, d v s på samma sätt s<strong>om</strong> för andra rotesoldater.<br />
Det finns ett foto bevarat från år 1863. Det visar en mässingssextett plus en trumslagare<br />
och en anförare. Det var tydligen själva musikkåren vid I 15 på den tiden.<br />
Trumslagarna–signalgivarna räknades liks<strong>om</strong> inte s<strong>om</strong> musiker. De var kort<br />
och gott trumslagare. Fick de däremot vara med och spela i en orkester kallades<br />
de musiktrumslagare. Anföraren titulerades ibland musikanförare, ibland musikföreståndare<br />
(i analogi med t ex köksföreståndare och marketenteriföreståndare) och<br />
ibland regementstrumslagare (motsvarande titel vid kavalleriet var regementstrumpetare).<br />
Dessa sex musiker anställdes för varje säsong och avlönades till en början av<br />
officerskåren. De 24 trumslagarna avlönades s<strong>om</strong> de andra soldalerna. De av k<strong>om</strong>-<br />
259 INNEHÅLL
panitrumslagarna, s<strong>om</strong> hade fallenhet och intresse, fick s<strong>om</strong>martid utbildning av<br />
dessa korttidsanställda musiker och kunde på så vis vinna inträde i musikkåren, vilken<br />
undan för undan utökades så att den vid sekelskiftet bestod av 36 man. Dessa<br />
korttidsanställda musiker hade ofta andra yrken vintertid – murare, snickare etc.<br />
Mera sällan var de musiker året runt. Det gick knappast att försörja sig enbart<br />
på att spela på den här tiden. På många regementen kunde det vara svårt att få<br />
tag i skickliga musiker. Man anställde då ofta utlänningar. Man kan ibland i gamla<br />
rullor se att musikerna tituleras oboister eller – med den gamla franska stavningen<br />
– houtboister. Namnet är en kvarleva från den tid då man övergick från att bara<br />
använda trummor och signalhorn för krigsmusiken och införde pipare d v s flöjter,<br />
skalmejor, oboer och klarinetter. Houtboister var i början beteckningen på alla<br />
s<strong>om</strong> spelade något träblåsinstrument vid utförandet av krigsmusik. I äldre tider var<br />
det mest fråga <strong>om</strong> marscher och enklare småstycken. Man kan utläsa det av<br />
gamla noter, vilka fortfarande finns kvar i regementets notarkiv. <strong>En</strong> del musiker<br />
kunde erhålla s k trumpetaregårdar, en sorts motsvarighet till soldattorpen. Även<br />
<strong>om</strong> man kan spåra regementets historia tillbaka till 1624, närmare bestämt till ett<br />
kungligt brev av den 10 mars där Nils Ribbing utnämnes till överste över ett<br />
regemente ”Västgötske fotfolk” så tog det nog ganska lång tid innan någon form<br />
av musikkår bildades. Men vid början av 1700-talet förek<strong>om</strong> krigsmusik s<strong>om</strong> utfördes<br />
av 4 skallmejablåsare, 8 pipare (flöjter) och 16 trumslagare. Musikerna bar uniform<br />
av samma utseende s<strong>om</strong> de övriga soldaternas men försedd med påsydda gula<br />
tränsar på axlarna.<br />
År 1715 bestod musikkåren av 12 marschpipor, 3 houtboier, en dulcian samt 16<br />
trumslagare. Men det dröjde ända till år 1770 innan regementet fick en musikkår<br />
s<strong>om</strong> mer liknar de ensembler vi numera förknippar med ”blåsmusik”. Det var<br />
överste Wollfardt, vilken på egen bekostnad anskaffade ”en talrik och väl inrättad<br />
regementsmusik eller så kallad janitscharmusik med unga, vackra och i musik<br />
väl övade karlar”. Man hade alltså redan på den tiden begrepp <strong>om</strong> att musikkåren<br />
skulle representera.<br />
I 35 år – från 1770 till 1805 – betalades alltså musikernas löner av regementschefen<br />
personligen men därefter organiserades den ekon<strong>om</strong>iska sidan av saken<br />
på ett mer tidsenligt sätt. Gen<strong>om</strong> ett kungligt brev av den 11 april 1805 anslogs<br />
”2 nr per k<strong>om</strong>pani” till musikens underhåll, Uttryckt på modern svenska innebar<br />
det att 2 soldatlöner per k<strong>om</strong>pani fick disponeras av musikpersonalen och i fortsättningen<br />
slapp alltså översten att betala musikerna ur sin egen ficka.<br />
Otto Mannerfelt berättar i ”Elfsborgs regementes historia” att musikkåren<br />
under juli och augusti månader brukade få tillåtelse att resa till Medevi brunn ”för<br />
att där musicera”. Några musikdirektörer fanns ej på den här tiden utan kåren leddes<br />
av en musikantförare, i regel med underofficers grad. Det enda namnet s<strong>om</strong><br />
gått att få fram på dessa tidiga musikantförare är musikföreståndare Müller vilken<br />
troligen tjänstgjorde vid mitten av 1800-talet.<br />
År 1884 anställdes den första musikdirektören vid I 15. Han hette Edouard Gustaf<br />
Lindh och var född 1854. Han hade musikdirektörsexamen, var pianist men<br />
260 INNEHÅLL
trakterade inget blåsinstrument. <strong>En</strong>ligt 1885 års rulla erhöll Lindh den 8 aug 1885<br />
M-dirs N.H.O.V. (uttytt: musikdirektörs namn, heder och värdighet). Att vara Mdir<br />
N.H.O.V. innebar att vederbörande anställdes s<strong>om</strong> civilmilitär. Han hade ingen<br />
s<strong>om</strong> helst funktion in<strong>om</strong> försvaret. Han var enbart anställd för att leda musikkåren.<br />
Han hade en särskild uniform, bl a bestående av syrtut (en <strong>om</strong>kring knälång<br />
kavaj) och en sorts hatt påminnande <strong>om</strong> en amiralshatt eller en ambassadörshatt.<br />
Liknande klädsel bars f ö av regementsintendenten och auditören. Antalet löner på<br />
musikkåren var vid denna tid följande: en fanjunkarelön, sex sergeantlöner plus<br />
24 underbefäls- och manskapslöner för trumslagarna. Musikdirektören hade fanjunkares<br />
lön, underlöjtnants grad och titulerades musikdirektör.<br />
Musikdirektör<br />
Edouard Lindh.<br />
Det är ju flera generationer sedan regementets förste musikdirektör levde och<br />
nästan alla hans samtida är för länge sedan borta. Dock lever några äldre personer<br />
i Fristad, s<strong>om</strong> då var regementets förläggningsort, vilka minns musikdirektör<br />
Edouard Lindh, så det har faktiskt gått att få fram en del uppgifter <strong>om</strong> hon<strong>om</strong>,<br />
både s<strong>om</strong> musiker och s<strong>om</strong> människa. När de börjat berätta <strong>om</strong> hon<strong>om</strong> kan<br />
det ha låtit så här: ”Visst minns jag gamle musikdirektör Lindh. Det var en mycket<br />
egend<strong>om</strong>lig man”. Just ordet egend<strong>om</strong>lig har återk<strong>om</strong>mit gång på gång och efterhand<br />
s<strong>om</strong> de olika pusselbitarna kunnat passas ihop har bilden av denne ”egend<strong>om</strong>lige”<br />
man börjat klarna. Om vi säger att han var originell, så har vi uttryckt<br />
oss mycket hänsynsfullt.<br />
261 INNEHÅLL
För det första var han känd för att vara synnerligen elegant. Han gick alltid<br />
klädd i stövlar, han red mycket och hade egen häst. Han lär ha varit lite besvärlig<br />
att ha och göra med, både ”uppåt och nedåt”. Samtidigt s<strong>om</strong> han var musikdirektör<br />
vid regementet på Fristad hed så upprätthöll han befattningen s<strong>om</strong> musiklärare<br />
vid läroverket i Jönköping. År 1895 köpte Edouard Lindh ett t<strong>om</strong>t<strong>om</strong>råde<br />
invid Svensås östra strand. Här uppförde Lindh ett bostadshus, s<strong>om</strong> Gustaf Thulin<br />
i sitt förnämliga arbete ”Torpen i Fristads socken” beskriver så här: ”Byggnaden<br />
kan i fråga <strong>om</strong> stilen betecknas s<strong>om</strong> en av Fristads mest kuriösa skapelser”.<br />
Även <strong>om</strong> man skulle byta ut ordet Fristads mot Sveriges, så skulle det nog finnas<br />
täckning för påståendet. Det är knappast troligt att det funnits något liknande i<br />
hela landet. Själva huvudbyggnaden var en och en halv våning hög och den var<br />
byggd i en vinkel och avslutades med ett underligt torn s<strong>om</strong> var 5 våningar högt.<br />
Det innehöll bl a musikrum. Hela t<strong>om</strong>ten var <strong>om</strong>gärdad av ett 4 meter högt pallisadliknande<br />
staket bestående av spetsade trästolpar. Innanför vaktade en stor<br />
hund. På t<strong>om</strong>ten fanns flera uthus, bl a ett stall för Lindhs ridhäst. Stallet hade<br />
för uppvärmningens skull en kakelugn inmonterad. Vid jordbävningen år 1904 höll<br />
tornet på boningshuset på att rasa ihop och då fann musikdirektören för gott att<br />
ta bort de tre översta våningarna. I det skicket stod huset kvar till år 1971 då<br />
det brändes av brandkåren.<br />
År 1904 slutade Lindh sin tjänst vid regementet. Han var då 50 år gammal.<br />
Han kan inte ha fått full pension efters<strong>om</strong> han bara hade 20 tjänsteår. Det är<br />
inte otänkbart att han blev anmodad att sluta. Han var rikt gift och flyttade med<br />
hustru, hennes sällskapsdam och hushållerska till Jönköping där han hade kvar<br />
tjänsten vid läroverket. År 1915, då han pensionerades i Jönköping, flyttade han<br />
tillbaka till Fristad och till sitt törnrosaslott ”Liljeholmen”. Här bodde han kvar<br />
till sin död den 11 oktober 1920. Vid sin bortgång var Lindh 66 år gammal.<br />
Han k<strong>om</strong>ponerade en del småsaker, bl a en marsch s<strong>om</strong> han kallade ”Intendenten”.<br />
Även s<strong>om</strong> musiker var han originell. Han kunde sätta igång med repetitioner<br />
mitt i natten och för att väcka musikerna, vilka då låg och sov, gick<br />
han <strong>om</strong>kring och slog bastrumma tills de vaknade. Han hade då skrivit något<br />
litet musikstycke och ville genast höra hur det lät.<br />
Trots sin originalitet lämnade han efter sig en fastare organiserad, större och h<strong>om</strong>ogenare<br />
musikkår än vad han själv fick övertaga när han tillträdde sin tjänst.<br />
Edouard Lindh efterträddes år 1905 av Albert Löfgren, vilken s<strong>om</strong> 33-åring<br />
fick musikdirektörs N.H.O.V. vid I 15, en tjänst s<strong>om</strong> han innehade i precis 5 år<br />
mellan åren 1905 och 1910. Albert Gustaf Löfgren s<strong>om</strong> levde under åren 1872-<br />
1930 var född i Händene församling i Skaraborgs län och var en av de mest begåvade,<br />
duktigaste och kunnigaste militärmusiker s<strong>om</strong> någonsin funnits i Sverige. Han<br />
var en strålande klarinettist och spelade under många år i olika orkestrar i Stockholm.<br />
År 1910 flyttade han till Göteborg där han blev musikdirektör vid Göta Artilleriregemente<br />
(1910-1925) och han var då även soloklarinettist vid Göteborgs<br />
orkesterförening. Han var en mycket fin dirigent, en dirigent av det slaget s<strong>om</strong> fick<br />
262 INNEHÅLL
Musikdirektör<br />
Albert Löfgren.<br />
musikerna att ge sitt bästa. Han var dessut<strong>om</strong> en ut<strong>om</strong>ordentligt fin instrumentatör<br />
och arrangör.<br />
Hugo Alfvén, s<strong>om</strong> hörde Älvsborgs regementes musikkår spela i Stockholm år<br />
1907 skriver i en rek<strong>om</strong>mendationsskrivelse så här:<br />
Direktör Albert Löfgren är en utmärkt instrumentatör för militärmusikkår, sås<strong>om</strong><br />
dirigent är han medryckande och impulsiv, och s<strong>om</strong> <strong>om</strong>döme <strong>om</strong> Elfsborgs<br />
regementes musikkår, för vilken herr Löfgren är direktör, vill jag framhålla, att<br />
jag hittills ej hört någon svensk militärmusikkår med så eldigt och artistiskt föredrag,<br />
för vilket goda resultat äran i främsta rummet tillfaller ledaren.<br />
Stockholm 29 okt. 1907<br />
Hugo Alfvén<br />
Ett i sanning förnämligt betyg både åt Löfgren och åt Älvsborgs regementes<br />
musikkår.<br />
<strong>En</strong>ligt rullan föddes Albert Löfgren 21/9 1872 och k<strong>om</strong> i tjänst 24/4 1883.<br />
Det är inte något tryckfel, s<strong>om</strong> man frestas tro. Han började faktiskt sin militärmusikerbana<br />
när han var tio och ett halvt år gammal. Även med dåtidens kortare<br />
skolgång var det högst ovanligt att någon fick börja så tidigt vid regementet<br />
men saken ligger till så här:<br />
263 INNEHÅLL
Hans föräldrar, s<strong>om</strong> hette Grehn, levde i ekon<strong>om</strong>isk misär och s<strong>om</strong> ett slags dåtida<br />
socialhjälp fick Albert och hans två äldre bröder börja s<strong>om</strong> trumslagarpojkar<br />
vid gamla Västgöta regemente. <strong>En</strong>ligt den tidens sed gav översten på regementet<br />
dem soldatnamn och de blev alla olika. Alla tre k<strong>om</strong> så småning<strong>om</strong> att<br />
upprätthålla musikdirektörsbefattningar. Den äldste brodern August Grehn hamnade<br />
vid Värmlands regemente i Karlstad. Mellanbrodern Carl Lundgren<br />
blev musikanförare vid ett av gardesregementena och Albert Löfgren blev musikdirektör<br />
vid Älvsborgs regementes musikkår och sedermera vid Kungl Göta Artilleriregemente<br />
i Göteborg.<br />
Under Löfgrens tid bl<strong>om</strong>strade I 15:s musikkår upp på ett sätt s<strong>om</strong> aldrig förr.<br />
Välskrivna arrangemang och en kunnig ledare gjorde ”Elfsborgarna” välkända<br />
över stora delar av landet. Kåren spelade bl a i Stockholm, Göteborg och Varberg.<br />
På den tiden fick ju musikdirektörerna själva anställa sin personal och Löfgren<br />
<strong>om</strong>gav sig både vid I 15 och sedermera vid A 2 med mycket skickliga musiker.<br />
Löfgren var mycket <strong>om</strong>tyckt av musikerna. De s<strong>om</strong> arbetat under hon<strong>om</strong> ansåg<br />
att ”han var s<strong>om</strong> en far för oss” eller ”han var duktig och arbetsam och mot<br />
oss yngre var han s<strong>om</strong> en snäll fin gammal farbror”. Det sista <strong>om</strong>dömet fällt av numera<br />
bortgångne musikstyckjunkaren vid A 2, Gunnar Dahlgren. För sin stora<br />
kunnighet och sitt allmänna uppträdande var Löfgren respekterad både på regementet<br />
och i staden. Under sin boråstid framträdde han ofta s<strong>om</strong> klarinettsolist<br />
och i Stockholm var han solist tillsammans med Aulinska kvartetten och Brüsselkvartetten.<br />
Albert Löfgren var mycket intresserad av och förtjust i folkmusik och han upptecknade<br />
åtskilliga låtar från Västergötland, vilka han senare använde i sina rapsodier<br />
och fantasier. <strong>En</strong> gammal distinktionskorpral s<strong>om</strong> tidigare varit med och<br />
trallat danslåtar (när det inte fanns några instrument så trallade man förr danslåtarna)<br />
var för Löfgren en rik källa att ösa ur, och sedan han skrivit ner låtarna<br />
dröjde det s<strong>om</strong> regel inte många dagar förrän han k<strong>om</strong> med ett utskrivet<br />
arrangemang för hela musikkåren. Sedan man så spelat låten något år hände det<br />
ofta att han skrev <strong>om</strong> den, gjorde den lite konstfärdigare eller kanske lade in den i<br />
någon rapsodi. Löfgren arbetade på det sättet. Det gör att samma stycke kan återfinnas<br />
i flera versioner, alla med Löfgrens signatur och alla lika äkta. <strong>En</strong> typisk sådan<br />
låt är Löfgrens ”Gångtrall”. Den finns i åtminstone tre olika versioner. Våren<br />
1973 spelades den in på skiva av regionmusikskolans blåsorkester under Harry<br />
Särnklevs ledning. Turligt nog har man lyckats få tag på den längsta versionen,<br />
den s<strong>om</strong> är mest konstfärdigt utformad.<br />
Albert Löfgren blev under sin tid s<strong>om</strong> soloklarinettist vid Göteborgs orkesterförening<br />
mycket god vän med Wilhelm Stenhammar och det var ofta s<strong>om</strong> de<br />
båda herrarna hördes diskutera instrumentationstekniska finesser. Det bör kanske<br />
nämnas att Stenhammar hade den största respekt för Löfgren och att han ofta<br />
frågade hon<strong>om</strong> till råds när det gällde att skriva för blåsare och att han alltid<br />
rättade sig efter Löfgrens åsikter.<br />
Tyvärr så visade en av Löfgrens efterträdare det dåliga <strong>om</strong>dömet att låta kasse-<br />
264 INNEHÅLL
a och bränna upp en mer än meterhög stapel med handskrivna noter av Albert<br />
Löfgren. <strong>En</strong> del finns förmodligen avkopierad på andra kårer, men säkerligen<br />
försvann åtskilliga originalsaker vid det tillfället. De få notblad av Albert Löfgrens<br />
hand, s<strong>om</strong> ännu finns kvar i I 15:s notarkiv tillhör notbibliotekets dyrgripar.<br />
Även <strong>om</strong> en musikkårs historia ofta är dess musikdirektörers, så skall vi kanske<br />
inte fördjupa oss enbart i dessa ledares göranden och låtanden men låt oss<br />
avrunda detta avsnitt <strong>om</strong> Albert Löfgren med att räkna upp namnen på hans mest<br />
kända verk: ”Älvsborgslåtar”, ”Västgötarapsodi”, ”Slåttergille”, ”Från när och<br />
fjärran”, ”Svenska nationalmelodier” samt ”Svit nr 2 på svenska motiv”.<br />
Musikpaviljongen på Fristad hed.<br />
Vid den här tiden, när musikkåren liks<strong>om</strong> regementet i övrigt var förlagd på<br />
Fristad hed, hade musikkåren till sitt förfogande en egen byggnad, musikpaviljongen.<br />
Det var en stor och rejäl byggnad, innehållande stor repetitionssal, expedition<br />
för musikdirektören och expedition för regementstrumslagaren, samt matsal<br />
(musikkåren hade egen kokerska) samt sovrum för de musikunderofficerare s<strong>om</strong><br />
endast anställdes för kortare tid. Allt detta på bottenvåningen. På andra våningen<br />
var manskapslogement, övningsrum samt rustkammare (en för instrument etc och<br />
en för kläder). Varje k<strong>om</strong>pani var på den tiden en enhet med bl a egna förråd.<br />
Byggnaden låg ungefär där nuvarande rektorsbostaden vid Fristad Folkhögskola<br />
nu ligger. Den byggdes på tidigare delen av 1800-talet och försågs i slutet av seklet<br />
med en stor veranda. Såvitt man kan se på gamla fotografier hade byggnaden<br />
från början spåntak men vid <strong>om</strong>byggnaden försågs den med plåttak. Det var en<br />
mycket vacker byggnad, s<strong>om</strong> väl tillgodosåg lokalbehovet för den då 36 man stora<br />
musikkåren. Sedan regementet flyttat från Fristad hed fick byggnaden förfalla<br />
265 INNEHÅLL
och år 1946 lät landstinget riva den. Man kan förstå musikernas sorg när de lämnade<br />
Fristad och flyttade till Borås 1914. I Borås fanns ingen musikpaviljong.<br />
Musikkåren blev husvill till år 1962 då gamla vinterstallet byggdes <strong>om</strong> och musikkåren<br />
återigen k<strong>om</strong> under eget tak. Men låt oss återgå till 1910 ett litet tag till.<br />
Då lämnade Albert Löfgren regementet och Victor Brandt efterträdde hon<strong>om</strong>.<br />
Nu har vi hunnit så långt fram i tiden att det börjar bli lättare att ”skriva historia”.<br />
Förre musikfanjunkaren August Hallberg s<strong>om</strong> i år (1973) fyller 88 år tjänstgjorde<br />
under Brandts hela tjänstetid och han minns hon<strong>om</strong> mycket väl. Han beskriver hon<strong>om</strong><br />
så här: Personligen var Brandt en samvetsgrann tjänsteman. Han var också<br />
en kunnig musiker och dito musikledare. Han föddes 1878 och k<strong>om</strong> i tjänst<br />
1890. Han blev musikdirektör vid Kungl Älvsborgs regemente 1910. Samtidigt s<strong>om</strong><br />
han anställdes vid I 15 anställdes han s<strong>om</strong> andra violinist vid Göteborgs orkesterförening.<br />
Han spelade även flöjt. Brandt var ganska burdus till sättet och redan<br />
från början blev han osams med musikunderofficerarna, något s<strong>om</strong> satt i tills han<br />
avgick 1926. Han lär även ha haft svårt att göra sig gällande på officerskåren. Det<br />
blev en olycklig tid för musikkåren. Musikunderofficerarna bildade en egen musikunderofficerarnas<br />
förening, vilkens uppgift var att taga tillvara deras egna intressen.<br />
I praktiken k<strong>om</strong> den att bli en förening s<strong>om</strong> arbetade mot musikdirektören. Under<br />
den här tiden (1910-1926) drabbades musikkåren av flera olyckor. Dels blev sämjan<br />
dålig, dels fick man flytta från de trevliga lokalerna i Fristad och blev undanskuffad<br />
till trånga och absolut olämpliga lokaler vid den nya kasernen i Borås, dels<br />
hade regementet under en del av den här tiden s<strong>om</strong> chef överste Erik Lagercrantz,<br />
en herre s<strong>om</strong> gjorde livet verkligt surt för musikerna vid I 15. Vi ska nöja oss med<br />
att berätta en episod från den tiden. Det var överste Lagercrantz, s<strong>om</strong> k<strong>om</strong>menderade<br />
musikkåren att springa under tiden den spelade. <strong>En</strong> fysisk <strong>om</strong>öjlighet. Den<br />
historien är känd vid praktiskt taget alla landets musikkårer.<br />
Andan vid kåren var så dålig den överhuvudtaget kunde bli. När den stora indragningen<br />
k<strong>om</strong> 1927 var Brandt den förste vid regementet s<strong>om</strong> gick på s k frivillig<br />
övergångsstat. Författningen var sådan att det gick för sig trots att hans befattning<br />
inte skulle dragas in. Brandt var då 48 år gammal, hade löjtnants grad, var<br />
RVO samt innehade ÖRKHT (österrikiska röda korsets hederstecken med krigsdekoration).<br />
Sedan han slutat vid Kungl Älvsborgs regemente fortsatte han sin musikerbana<br />
i Stockholm s<strong>om</strong> violinist och han avled vid 62 års ålder år 1940.<br />
Brandt var inte den ende s<strong>om</strong> slutade vid I 15. Flera av de duktigaste musikerna<br />
sökte sig till andra regementen eller slutade helt på grund av de olidliga förhållandena.<br />
<strong>En</strong> av dem var Emanuel Jonasson, s<strong>om</strong> år 1918 erhöll transport till Ingenjörskåren<br />
i Stockholm. Musikfanjunkare Jonasson, s<strong>om</strong> föddes år 1886 och dog<br />
vid 70 års ålder år 1956 är väl den ende musikern vid I 15 s<strong>om</strong> blivit känd över<br />
hela den västerländska världen. Det var nämligen han s<strong>om</strong> var upphovsman till den<br />
överallt spelade ”Gökvalsen”. Valsen, s<strong>om</strong> skrevs år 1909 blev inte känd genast.<br />
Den spelades här i Borås och Jonasson skickade väl ut några handskrivna exemplar<br />
till andra kårer. (Löfgren hade hjälpt hon<strong>om</strong> med att instrumentera den för<br />
militärkår.) Den blev också tryckt, men det var först flera år senare, när ett ut-<br />
266 INNEHÅLL
Musikdirektör<br />
Victor Brandt.<br />
ländskt skivbolag gjorde en inspelning av valsen s<strong>om</strong> den verkligen slog. Och då<br />
gjorde den det med besked. Under resten av sin livstid erhöll Jonasson årligen pengar<br />
från STIM (svenska tonsättares internationella musikbyrå) för uppföranderätten.<br />
År 1914 flyttades regementet från Fristad hed till Borås. Till själva marschen in<br />
till staden anskaffades ett s k turkiskt spel. Ett turkiskt spel har formen av en lyra,<br />
det är mycket stort och mycket tungt att bära. Det har en massa små klockor<br />
s<strong>om</strong> ljuder när man marscherar med spelet. Man spelar alltså inte på det. Ljudet<br />
s<strong>om</strong> åstadk<strong>om</strong>mes när man använder spelet är mycket starkt. Vid marschen till<br />
Borås bars spelet av indelte furiren Stark. Spelet användes sedan vid kyrkparader i<br />
Borås ända fram till 1932. Numera förvaras det s<strong>om</strong> en prydnad på officersmässen<br />
på I 15.<br />
Det var en stor musikkår på den tiden, 36 man förut<strong>om</strong> elever och reservspel.<br />
År 1925, vid de stora indragningarna, minskades numerären till 22 man +<br />
5 elever. Landets musikkårer indelades då i tre ”typer”. Typ 1 s<strong>om</strong> hade 35 man<br />
förek<strong>om</strong> bara vid Svea Livgarde och vid I 19 i Boden, samt vid Kungl Flottans musikkårer.<br />
De infanteriregementen s<strong>om</strong> fick behålla sina musikkårer fick typ 2,<br />
s<strong>om</strong> innebar följande: musikdirektör, 2 fanjunkare, 4 sergeanter, 5 furirer, 2 korpraler,<br />
2 vicekorpraler, 6 volontärer och 5 musikelever. Musikkårer av typ 3 (17<br />
musiker) förek<strong>om</strong> vid de mindre förbanden s<strong>om</strong> artilleri, kavalleri, kustartilleri,<br />
och efter 1943 även vid flygvapnet och luftvärnsartilleriet.<br />
267 INNEHÅLL
Musikdirektör<br />
Nils Wieslander.<br />
I januari 1927 anställdes musikdirektör Nils Wieslander vid I 15. Han var född<br />
1889, k<strong>om</strong> i tjänst 1904, blev musikdirektör i Vänersborg år 1923 och var där tills<br />
överste Rignell vid I 15 anställde hon<strong>om</strong> i Borås. Hur det gick till har Wieslander<br />
själv berättat vid en radiointervju s<strong>om</strong> gjordes år 1964 i samband med att musikkåren<br />
spelade i ett radioprogram s<strong>om</strong> hette ”Marsch till Fristad hed”. Intervjuare<br />
var redaktör Bo Ancker vid Sveriges radio, vilken också svarade för programmet.<br />
Intervjun finns bandad i musikkårens arkiv så vi låter Nils Wieslander själv berätta:<br />
”Jag k<strong>om</strong> hit på ett rätt lustigt sätt. Jag spelade på stadshotellet i Vänersborg.<br />
Jag hade en trio där. Då k<strong>om</strong> det en dag in en herre och satte sig att<br />
dricka kaffe. Han verkade mycket intresserad av oss. När ett nummer var slut så<br />
k<strong>om</strong> han fram, presenterade sig och bad att få titta på fiolen. Han spelade<br />
lite på den och sedan undrade han <strong>om</strong> han kunde få vara med och spela en<br />
stund. Det fick han och vi spelade en sak tillsammans. När stycket var slut så<br />
sa han: ”Jaha musikdirektörn, jag har ingen musikdirektör på mitt regemente därhemma,<br />
nu sätter vi oss på tåget och reser till Borås meddetsamma’. Ja nu gick det<br />
ju inte riktigt så fort att flytta men det blev ändå så, så småning<strong>om</strong>.”<br />
Bo A: ”Det vill säga mannen s<strong>om</strong> spelade fiol var den mycket kände översten<br />
K A Rignell”.<br />
Nils W: ”Ja just det, eller Olle i grinn, s<strong>om</strong> vi kallade hon<strong>om</strong> vid mindre högtidliga<br />
tillfällen.” (Överste Rignell använde sig av pseudonymen ”Olle i grinn”<br />
när han s<strong>om</strong> poet gav ut dikter. Han var mycket musikintresserad och bland det<br />
268 INNEHÅLL
oligaste han visste var att få sitta i musikkåren vid repetitionerna och höra de olika<br />
stämmorna.)<br />
Bo A: ”Det året Du blev musikdirektör här var 1927. Det året var Du också<br />
med i radio för första gången. Varför det?<br />
Nils W: ”Jo det var invigning av Borås radiostation. Översten hade skrivit några<br />
saker och musikkåren medverkade också. Det var förresten min första tjänstgöring<br />
här i Borås”.<br />
Nils Wieslander k<strong>om</strong> att betyda mycket inte bara för regementets musikkår,<br />
s<strong>om</strong> han reorganiserade 1927, utan även för musiklivet i Borås med <strong>om</strong>nejd. Förut<strong>om</strong><br />
tjänsten vid regementet, vilken han skötte åren 1927-1945 innehade han en<br />
rad andra uppdrag. Han var dirigent i Borås orkesterförening 1928-1953. Han<br />
var initiativtagare till och en av grundarna av den k<strong>om</strong>munalt understödda Borås<br />
stads musikskola, vars rektor han var åren 1953-1964. Han lämnade musikskolan<br />
i samband med sin 75-årsdag. Han var dirigent för Par Bricoles sångkör i 27 år.<br />
I och med att han blev så pass gammal – han var vid sin bortgång 78 år gammal<br />
– fick han tillfälle att se och skörda frukterna av det arbete han nedlagt,<br />
både vid regementet och i staden.<br />
Bevisen på uppskattning uteblev inte. År 1960 vederfors hon<strong>om</strong> den för en militärmusikdirektör<br />
ovanliga äran att tilldelas Kungl Musikaliska Akademiens guldmedalj<br />
för tonkonstens befrämjande. (Han tilldelades nr 24. Medaljen innehas av<br />
bland andra Birgit Nilsson.) På akademiens högtidsdag i Stockholm fick han mottaga<br />
utmärkelsen av Hans Maj:t Konung Gustav VI Adolf. Nils Wieslander var<br />
också riddare av Vasaorden, samt innehade Sveriges orkesterföreningars riksförbunds<br />
förtjänstmedalj i guld.<br />
S<strong>om</strong>martid spelade musikkåren under Wieslanders tid i Varberg och i Göteborg<br />
(Trädgårdsföreningen och Liseberg). 1939 spelade kåren även i Malmö där man<br />
gjorde så stor succé att parkledningen vid avtackandet efter sista konserten försökte<br />
sig på konststycket att hissa Wieslander, något s<strong>om</strong> kunde ha gått verkligt illa.<br />
Wieslander var ganska stor och tung och man lyckades trots detta få upp hon<strong>om</strong><br />
i luften men misslyckades med att ta emot hon<strong>om</strong> när han k<strong>om</strong> ner. Nå, nu hände<br />
ingen större olycka och kåren återinbjöds att k<strong>om</strong>ma och spela följande s<strong>om</strong>mar då<br />
Malmö Folkets Park skulle fira sitt 50-årsjubileum. Därav blev emellertid inget.<br />
Kriget k<strong>om</strong> emellan.<br />
Under krigsåren 1940-1945 splittrades musikkåren. Wieslander placerades s<strong>om</strong><br />
chef för familjebidragsnämnden (förut<strong>om</strong> sin musikaliska utbildning hade Wieslander<br />
även militärutbildning). Underofficerarna tjänstgjorde på olika expeditioner,<br />
på förråd och på fasta radiostationen. Så småning<strong>om</strong> uppsattes en fältmusikkår<br />
I 45 och till chef för denna utsågs musiksergeanten Bertil Bergdahl vilken<br />
konstituerades till löjtnant (han blev sedermera musikdirektör vid Kungl<br />
Värmlands regemente). Sista krigsåret samlades kåren igen och tjänstgjorde då s<strong>om</strong><br />
en enhet.<br />
Under Nils Wieslanders tid utökades musikkårens repertoir på ett märkbart sätt.<br />
Han instrumenterade även själv en hel del och hans sista arbete i den vägen vid<br />
269 INNEHÅLL
kåren var att instrumentera alla psalmerna i fältandakts<strong>bok</strong>en och förse dem<br />
med preludier samt även hela mässan. Ett mycket stort arbete s<strong>om</strong> han dessut<strong>om</strong><br />
fick godkänt av ärkebiskopen.<br />
1946 på hösten fick musikkåren en ny direktör, Gustaf Sundell. Han k<strong>om</strong> närmast<br />
från I 5 i Östersund. Han var 46 år gammal när han k<strong>om</strong> till Borås och han<br />
stannade vid I 15 till sin pension 1955. Sundell imponerade på boråsarna gen<strong>om</strong><br />
sitt kunnande. Nu var det kanske inte så konstigt att han var rutinerad efters<strong>om</strong><br />
han verkat s<strong>om</strong> musikdirektör i 21 år innan han k<strong>om</strong> till Borås. Dessut<strong>om</strong> hade<br />
han under sin studietid vid musikaliska akademien förut<strong>om</strong> de obligatoriska ämnena<br />
för musikdirektörsexamen, studerat kontrapunkt. Att han tillhörde de mer begåvade<br />
i den årskullen visas av att han tilldelades Kungl Musikaliska Akademiens<br />
jeton när han 1925 tog sin examen.<br />
Musikdirektör Musikdirektör<br />
Gustaf Sundell. Sture Holmgren.<br />
Sundell tillhörde de stora skrivarna, d v s han instrumenterade mycket, fort och<br />
för det mesta bra. Han tillförde den svenska marschmusiklitteraturen flera verkligt<br />
bra marscher, bland andra Kungl Älvsborgs regementes defileringsmarsch (ej att<br />
förväxla med Kungl Älvsborgs regementes marsch) vilken han skrev i Östersund<br />
flera år innan han k<strong>om</strong> s<strong>om</strong> musikdirektör till I 15. Man hade utlyst en marschtävling<br />
och fått in <strong>om</strong>kring 50-talet marscher. Dåvarande notbibliotekarien, kapten<br />
270 INNEHÅLL
Grenefors berättar att kvaliteten på marscherna varierade oerhört. Där fanns allting<br />
från marscher i vanlig stil till 6/8-delsmarscher och till rena amatörarbeten. Så<br />
småning<strong>om</strong> sorterade man fram de 10 bästa. Dessa spelades på kaserngården<br />
och soldaterna fick marschera efter dem. <strong>En</strong> jury bestående av bland andra musikdirektörerna<br />
Wieslander och Werner Ekström (dåvarande organisten i Gustav<br />
Adolfs-kyrkan) plockade ut de fem bästa och så småning<strong>om</strong> fick man fram de tre<br />
vinnarna, Gustaf Sundell med sin marsch ”Mot ljusare tider” sedermera <strong>om</strong>döpt<br />
till Kungl Älvsborgs regementes defileringsmarsch, samt Bengt Olsson (k<strong>om</strong>positören<br />
till Sundsvalls luftvärnsregementes marsch) och s<strong>om</strong> trea musikfanjunkare<br />
Johnsson i Örebro.<br />
I samma veva s<strong>om</strong> Sundell pensionerades höll man i hela landet på med att<br />
<strong>om</strong>organisera militärmusikkårerna. De skulle nu göras större, få s k internationell<br />
besättning, d v s tillföras oboer, fagotter, saxofoner, pistoner samt kontrabas. Man<br />
väntade alltså med att utnämna någon ny musikdirektör vid I 15 och äldste fanjunkaren,<br />
Ernst Rylander, s<strong>om</strong> också var regementstrumslagare och adjutant fick<br />
tjänstgöra även s<strong>om</strong> musikdirektör i två år (med bibehållande av samma lön och<br />
grad).<br />
Regementstrumslagarna eller tambourmajorerna s<strong>om</strong> de ibland kallas har ofta blivit<br />
välkända personer. De går ju först när kåren marscherar och gör många gånger<br />
ett ståtligt intryck. Här följer en ”regentlängd” för regementstrumslagarna:<br />
Aug Wilh Nystrand <strong>om</strong>kr 1890-1904 Richard Lindström 1940-1942<br />
Carl Halldén 1904-1915 Oscar Nyman 1942-1947<br />
Harald Söderqvist 1915-1928 Bertil Belgard 1947-1954<br />
Erik Lind 1928-1934 Ernst Rylander 1954-1958<br />
Gunnard Alm 1934-1940 Torsten Grenefors 1958-<br />
I april 1957 var den nya organisationen klar och det innebar för musikkårens<br />
del för det första att man fick en ny musikdirektör, Sture Holmgren, vilken förflyttades<br />
från flygvapnets musikkår i Ljungbyhed, vilken i och med <strong>om</strong>organisationen<br />
drogs in, samt för det andra att kåren tillförde 9 stycken musiker, de flesta<br />
i underofficersbeställning. (I och med 1957 års organisation försvann systemet med<br />
att ge musikerna grader utan motsvarande lön. Det var vanligt att man var exempelvis<br />
sergeant med furirs lön.)<br />
Det var ganska ruggiga förhållanden s<strong>om</strong> mötte den nye musikdirektören och de<br />
nya underofficerarna. Musikkåren höll till i bottenvåningen på kasern II där man<br />
disponerade ett halvt k<strong>om</strong>pani. Lokalerna var hårt nedslitna och det första man<br />
fick ta itu med var att försöka få lokalerna reparerade. Det fanns inga anslag<br />
för det, men dåvarande översten Erik Rosengren biföll en framställan från musikpersonalen<br />
<strong>om</strong> att de själva skulle få reparera sina lokaler <strong>om</strong> bara kronan höll<br />
med materiel. Överhuvudtaget var andan vid regementet positiv till den nya musikkåren<br />
och hjälpsamheten var stor på alla håll. Två förtjänar särskilt <strong>om</strong>nämnande:<br />
intendenten Otto Afzelius och kasernförvaltaren Gösta Persson vilka båda på<br />
ett ut<strong>om</strong>ordentligt förtjänstfullt sätt tog sig an den utökade musikkårens rent materiella<br />
problem.<br />
271 INNEHÅLL
Omorganisationsåret 1957 k<strong>om</strong> att bli liks<strong>om</strong> en skiljevägg mellan den gamla<br />
besättningen (och även den gamla spelstilen) och den moderniserade militärmusikkåren.<br />
Sture Holmgren k<strong>om</strong> att betyda oerhört mycket för musikkårens vidareutveckling.<br />
Höjdpunkterna under hans tid har varit flera. Radioutsändningarna i<br />
början av 60-talet uppmärksammades livligt över hela landet och de resulterade så<br />
småning<strong>om</strong> i att ”Militärmusikkåren i Borås” s<strong>om</strong> den då hette, när det blev dags<br />
att spela in en stor LP-skiva med företrädesvis marscher, utsågs till den uppgiften,<br />
sås<strong>om</strong> varande en av de mest representativa musikkårerna i landet.<br />
Musikkåren har även framträtt i ett av TV:s önskeprogram, för övrigt den enda<br />
kår s<strong>om</strong> hitintills framträtt i sådant sammanhang.<br />
Hösten 1971 gjorde musikkåren en studieresa till London arrangerad av kapten<br />
Olov Sylmé. Ciceron i London var Sveriges arméattaché, överste Åke Hultin.<br />
Förut<strong>om</strong> studier av vaktavlösningarna vid Buckingham Palace bereddes kåren tillfälle<br />
till ett besök vid Royal Military School of Music, Kneller Hall i Twickenham,<br />
Middlesex.<br />
Men vi återgår till Sverige. År 1971 gen<strong>om</strong>fördes den nuvarande organisationen.<br />
Från att ha varit militärmusiker överfördes personalen till statligt anställda musiker<br />
med viss tjänstgöringsskyldighet vid försvaret. Tjänstgöringsförhållandena<br />
ändrades kraftigt. Tjänstgöringen blev obekvämare med långa resor men å andra<br />
sidan måste man notera att musikpersonalen fått bättre betalt.<br />
Vad framtiden bär i sitt sköte, <strong>om</strong> blåsorkestrar k<strong>om</strong>mer att finnas kvar eller<br />
<strong>om</strong> de statligt anställda musikerna får s<strong>om</strong> huvuduppgift att spela kammarmusik<br />
i småensembler eller <strong>om</strong> hela verksamheten successivt läggs ner, där<strong>om</strong> skall<br />
vi inte sia. Det ingår liks<strong>om</strong> inte i historieskrivningen. Låt oss bara konstatera<br />
att musikkåren – vad den än har kallats – har haft en viktig både kulturvårdande<br />
och underhållande uppgift i Sjuhäradsbygden och låt oss hoppas att den får<br />
finnas kvar och även framgent ha dessa funktioner.<br />
Kjell Lundberg<br />
272 INNEHÅLL
Profiler bland den civila<br />
personalen<br />
Bland de första civila vid regementet var tvättmästaren Ahlqvist, s<strong>om</strong> var med<br />
redan från starten i Borås, och vars söner Einar och Thure följde i faderns spår<br />
och arbetade i tvättinrättningen, Einar i 47 år och Thure i 44. Att Ahlqvist<br />
var mäkta stolt över sina söner var inte att ta miste på. Speciellt stolt var han över<br />
Thure, s<strong>om</strong> i början av 30-talet lyckades att boxa till sig och Sverige en silvermedalj<br />
vid olympiaden i Los Angeles. <strong>En</strong> god vän sa till fader Ahlqvist: ”Din pojk<br />
är duktig, han ä la bäst i Sverige?” ”Bäst i Sverige! Han är bäst i hela vala (världen)”.<br />
Det fanns fler starka karlar på regementet på den tiden, för i sk<strong>om</strong>akeriet satt<br />
den kraftige Arvid Gustafsson, ”Västgötajätten” kallad, och slet med skolagning så<br />
att väggen och taket i hörnan där han satt blev fuktiga av utstrålningen från hon<strong>om</strong>.<br />
På fritiden var han cirkusartist och brottades med björnar, fyrbenta bör kanske<br />
tilläggas, och rev telefonkataloger. Han hade humor också, annars hade det nog<br />
gått illa för den värnpliktige kallad Pysen s<strong>om</strong> tjänstgjorde på sk<strong>om</strong>akeriet, när<br />
regementsläkaren Andrén var där för att säga adjö. Det är ju känt att Andrén<br />
var liten till växten. När han lämnat sk<strong>om</strong>akeriet, gick Pysen fram till Gustafsson<br />
och sa: ”<strong>En</strong> behöver inte va så stor, för att ha lite vett.”<br />
Många följde med regementet, när det flyttade från Fristad, bl a sk<strong>om</strong>akarmästaren<br />
Levin Gustafsson och sk<strong>om</strong>akare Sundén och sadelmakarna Linus och<br />
Karl Söderström. De bodde kvar i Fristad, så det fanns ”pendlare” på den tiden<br />
också.<br />
På maskinsidan inträffade år 1924 en tragisk olycka. Dåvarande maskinisten<br />
Pettersson k<strong>om</strong> i sin tjänst i beröring med en kraftledning och förolyckades. Efter<br />
hon<strong>om</strong> blev J B Johansson maskinist och chef. Ett gen<strong>om</strong>gående drag hos<br />
273 INNEHÅLL
Kökspersonalen med husmor Ebba Lindwall.<br />
hon<strong>om</strong> var, att han gärna ville kallas övermaskinist, men han kallades av de flesta<br />
för ”Kalle Jularbo”.<br />
Skrädderiet hade Axel Uggla s<strong>om</strong> chef och han basade bl a över sömmerskorna<br />
Helga Holmén och Ella Andréasson.<br />
I sadelmakeriet fanns s<strong>om</strong> tidigare nämnts Linus och Kalle Söderström och<br />
flera med dem, för den avdelningen var hårt belastad på den tiden. Nu finns<br />
endast Reinhold Bengtsson kvar.<br />
Kasernvården hade på trettitalet de glada bröderna Axel och Gustaf Stridh hand<br />
<strong>om</strong>. De betraktades s<strong>om</strong> tusenkonstnärer, efters<strong>om</strong> de kunde allt. På intendentursidan<br />
fanns de skickliga snickarna Westergren och Dahl, av vilka Dahl fortfarande<br />
är i tjänst.<br />
Matinrättningen har i alla år betraktats s<strong>om</strong> regementets ansikte utåt, och alltsedan<br />
köksfurirerna Bengtsson och Bergströms tid har den haft ett mycket gott<br />
rykte. Den första kokerskan Ingeborg Johansson anställdes i mitten av 20-talet,<br />
274 INNEHÅLL
Bageriet I 15. Axel Helin.<br />
275 INNEHÅLL
och s<strong>om</strong> första husmor lite senare Maja Melin. S<strong>om</strong> biträdande husmor k<strong>om</strong> Ebba<br />
Lindwall till regementet 1932 och pensionerades 1972 efter 40 års tjänst. Hon och<br />
Ingegärd Björneryd, s<strong>om</strong> nu också pensionerats efter nära 40 års tjänst, gjorde<br />
I 15 vida känt för sin matinrättning och goda mat, och bland personalen i köket<br />
har funnits och finns många trotjänare, s<strong>om</strong> också bidragit till det goda ryktet.<br />
Den 30 september 1943 öppnades bageriet på I 15, vilket senare visat sig vara ett<br />
lyckosamt drag. Föreståndare vid denna tid var Erik Lerin och hans medhjälpare<br />
var Axel Helin, Einar Pettersson och Ragnar Karlsson. Så småning<strong>om</strong> reducerades<br />
styrkan och från 1952 till utgången av 1973 var Axel Helin föreståndare,<br />
och hade under 20 års tid hjälp av Sten Jazelius, nämligen under åren 1949-1969.<br />
Jazelius lämnade då bagaryrket och blev förrådsman vid regementet. I hans<br />
ställe k<strong>om</strong> Axel Stenholm. Bageriet har i alla år haft ett mycket gott rykte och<br />
otaliga är de limpor och bullar, s<strong>om</strong> där sålts.<br />
Helins gemytlighet och kunnande har satt sin prägel på bagerirörelsen, och han<br />
har skött den på ett ypperligt sätt, vilket hans chefer under alla år kunnat konstatera.<br />
Numera sköts bagerirörelsen av Kenneth Nilsson och hans medhjälpare Axel<br />
Stenholm.<br />
Under 20-talet blev det mer och mer vanligt att militärer lämnade sin tjänst och<br />
fick civila befattningar s<strong>om</strong> arbetsledare i förråden.<br />
Den förste av dessa lär ha varit en ”kämpe” vid namn Moberg, s<strong>om</strong> bl a var känd<br />
för att kunna svara för sig. På den tiden var kapten Netzler regementsintendent.<br />
Han var allmänt <strong>om</strong>tyckt, men han retade <strong>om</strong>världen lite gen<strong>om</strong> att alltid, när<br />
han k<strong>om</strong> in i något förråd eller mötte någon anställd, fråga: ”Vad gör vi idag då?”<br />
<strong>En</strong> dag mötte han Moberg på väg från sk<strong>om</strong>akeriet till förrådet med kartfodral<br />
s<strong>om</strong> hängde runt halsen och kroppen på hon<strong>om</strong>, och Netzler frågade s<strong>om</strong> vanligt:<br />
”Vad gör vi idag då?”, varpå Moberg svara ”Inte ett dj-la dugg, kapten”.<br />
På expeditionssidan anställdes det första kvinnliga skrivbiträdet 1939. Det var<br />
Birgitta Bergqvist, men det blev snart flera, och det var ganska vanligt att döttrar<br />
till regementets personal fick dessa befattningar.<br />
Facklig aktivitet har alltid rått bland de civila och F C P F nuvarande S F<br />
började redan på 20-talet. Bland föregångsmännen där måste nämnas Gustav<br />
Svensson, Erik Westergren, Erik Eriksson och Gunnar Björklund. De civila<br />
tjänstemännen bildade sin lokalförening 1942. Bland de verksamma i lokalföreningen<br />
bör nämnas Albert Djurfors, Axel Bengtsson och Erik Härnsten.<br />
Det har rått och råder ett mycket gott förhållande mellan den civila och militära<br />
personalen, vilket bl a bildandet av företagsnämnden 1948 bidragit till.<br />
S<strong>om</strong> slut<strong>om</strong>döme kan man konstatera att ”<strong>om</strong>sättningen” av civila anställda<br />
vid regementet varit mycket liten, vilket visar att trivseln varit och är god. Tyvärr<br />
har här endast några få blivit nämnda. Om någon känner sig förbigången, så<br />
ber jag <strong>om</strong> överseende, för ingen är med avsikt ”glömd”.<br />
Gunnar Björklund ”mannen s<strong>om</strong> fångat en gädda i öronen” har hjälpt mig att<br />
minnas.<br />
Gösta Hademo<br />
276 INNEHÅLL
Kamratföreningen<br />
Kungl Älvsborgs regementes kamratförening bildades i sin nuvarande form den 18<br />
juni 1939. Redan långt tidigare hade dock föreningen en föregångare. Under första<br />
världskriget bildades år 1916 ”Elfsborgs regementes krigareförening” av dåvarande<br />
kaptenen Ernst Adolf Elfman, s<strong>om</strong> då med sitt k<strong>om</strong>pani gjorde bevakningstjänst<br />
vid Hjuvik på Hisingens västligaste del.<br />
Några dokumentariska bevis i form av protokoll, årsberättelser e d för denna förenings<br />
verksamhet finns dock inte bevarade. I Kamratbladets första årgång nr<br />
4/1941 är dock intagen en notis enligt vilken ”Hjuviks gamla k<strong>om</strong>pani” den 26 juli<br />
1941 samlats i Göteborg (Liseberg) för att uppliva gamla minnen från 25 år tidigare.<br />
Regementets kamratförening fick därvid 18 nya medlemmar och en särskild<br />
”Hjuvikssektion” bildades med dåv. major Elfman s<strong>om</strong> ordförande. Därmed försvinner<br />
emellertid ”Krigareföreningen” ur historien och några senare livstecken har<br />
föreningen icke efterlämnat.<br />
Kamratföreningens bildande och första<br />
verksamhetsår<br />
Söndagen den 18 juni firades Regementets dag i Borås med parad för fanan, korum<br />
och diverse festliga arrangemang, bl a förbimarsch för dåvarande regementschefen,<br />
överste A T Bergquist, i ösregn och åskväder. Senare på eftermiddagen samlades<br />
man i gymnastikhuset för att bilda en kamratförening med syfte att ”fastare<br />
knyta banden mellan hembygden och regementet, vårda regementets traditioner<br />
och befordra ett gott kamratskap”, allt enligt reportage i Borås Tidning för den 19<br />
juni 1939.<br />
277 INNEHÅLL
Det blev trögt i portgången för den nybildade föreningen. Ett par månader efter<br />
föreningens bildande bröt andra världskriget ut; efter ytterligare tre månader bröt<br />
finska vinterkriget ut, vilket föranledde ytterligare skärpt militär beredskap i Sverige.<br />
Knappt hade finska vinterkriget tagit slut i mitten av mars 1940 förrän krigsläget<br />
skärptes till det yttersta gen<strong>om</strong> Danmarks och Norges besättande av tyska<br />
stridskrafter, vilket föranledde mobilisering av stora delar av den svenska försvarsmakten.<br />
Det är naturligt, att på grund av dessa händelser man fick annat att tänka på vid<br />
regementet, varför man inte hade mycken tid över för den nybildade kamratföreningen.<br />
Det första dokumentariska beviset för att föreningens verksamhet k<strong>om</strong>mit i<br />
gång utgöres av ett styrelseprotokoll av den 23 november 1941 samt en årsberättelse<br />
för verksamheten under år 1942, daterad den 31 mars 1943. Det första<br />
protokollförda allmänna årsmötet med kamratföreningen hölls den 26 september<br />
1943 under överste Brincks ordförandeskap, varvid bl a antogs ett vilande förslag<br />
till stadgar för Kungl Älvsborgs Regementes kamratförening.<br />
Stadgar, ändamål och medlemmar<br />
<strong>En</strong>ligt referatet i Borås Tidning antogs redan vid föreningens bildande den 18 juni<br />
1939 stadgar för föreningen. Hur dessa stadgar såg ut vet man emellertid ej. Möjligen<br />
kan de ha haft den lydelse, s<strong>om</strong> finns intagen i en av överste Bergquist undertecknad<br />
handling, daterad den 7 februari 1942. <strong>En</strong>ligt dessa stadgar synes föreningen<br />
ha varit mycket auktoritärt styrd: regementschefen är sålunda självskriven<br />
ordförande i föreningen och han förordnar övriga styrelsemedlemmar. Och inte<br />
nog med det: han utser även två revisorer (!) – en i svensk föreningshistoria säkerligen<br />
unik företeelse.<br />
De stadgar, s<strong>om</strong> antogs den 26 september 1943 har <strong>om</strong>arbetats flera gånger. Sålunda<br />
har reviderade stadgar antagits av årsmötena den 22 maj 1954, den 4 september<br />
1965 och den 2 september 1972. I samtliga versioner har dock ändamålet<br />
med föreningens verksamhet angivits i huvudsak lika, d v s att vidmakthålla och utveckla<br />
samhörigheten mellan nuvarande och förutvarande älvsborgare, att befordra<br />
ett gott kamratskap, att stärka sambandet mellan regementet och hembygden, att<br />
vårda regementets traditioner samt slutligen att i mån av tillgångar understödja<br />
behövande medlemmar. Denna sistnämnda uppgift har dock numera utgått ur stadgarna<br />
sedan folkpension och samhällets övriga sociala <strong>om</strong>vårdnad av gamla och orkeslösa<br />
gjort den överflödig. I de senast antagna stadgarna har den ersatts med en<br />
bestämmelse att verka för trivsamma fritidsaktiviteter för de värnpliktiga under<br />
grundutbildning och repetitionsutbildning.<br />
Föreningens medlemmar utgjordes från början av två kategorier, hedersledamöter<br />
och medlemmar. <strong>En</strong>ligt beslut av årsmötet den 31 maj 1963 tillk<strong>om</strong> en ny kategori,<br />
ständiga medlemmar, vilka betalar en viss av årsmötet fastställd högre avgift<br />
en gång för alla, s<strong>om</strong> tillföres ständiga medlemmars fond. Hedersledamöter<br />
278 INNEHÅLL
Antal Kronor<br />
4000 10000 kr<br />
3000<br />
2000 5000 kr<br />
1000<br />
Medlemsavgifter – – – – – – –<br />
Antal medlemmar<br />
1000 kr<br />
1940 45 50 55 60 65 70<br />
utses av årsmötet efter förslag av styrelsen. För vinnande av medlemskap i föreningen<br />
fanns tidigare mycket detaljerade bestämmelser i stadgarna. Numera kan<br />
envar för regementet, frivilliga försvaret eller kamratföreningen intresserad person<br />
bli medlem.<br />
Antalet medlemmar i föreningen har växlat starkt under de 34 år föreningen existerat.<br />
Det dröjde ett par år innan man k<strong>om</strong> igång med medlemsrekryteringen men<br />
denna synes ha tagit fart under år 1941. I början av det året angives medlemsantalet<br />
till ca 500, vilket antal i december s å svällt ut till ca 4 100, det högsta antal, s<strong>om</strong><br />
redovisats. Fr o m år 1942 redovisas antalet föreningsmedlemmar i styrelsens årsberättelser.<br />
Därav framgår att medlemsantalet för år 1942 var 2904; därefter dalar<br />
kurvan under en 10-årsperiod till en bottennivå år 1953, då endast 568 medlemmar<br />
redovisas. Under följande 10-årsperiod stiger kurvan till en ny toppunkt år 1963<br />
med 2376 medlemmar. Därefter sker en ny tillbakagång till år 1968, varefter medlemsantalet<br />
synes ha stabiliserats <strong>om</strong>kring siffran 1000.<br />
Antalet ständiga medlemmar redovisas för verksamhetsåret 1963 – då denna<br />
kategori medlemmar infördes – med 7 st vilket antal år 1971 stigit till 93 st. Detta<br />
antal inkluderas i ovan angivet antal medlemmar.<br />
279 INNEHÅLL
Styrelse<br />
Föreningens styrelse utgöres av minst 12, högst 15 av årsmötet valda personer.<br />
Ordförande och vice ordförande i föreningen väljes i denna sin egenskap av årsmötet<br />
och är tillika styrelsens ordförande resp vice ordförande. I övrigt utser styrelsen<br />
in<strong>om</strong> sig erforderliga funktionärer sås<strong>om</strong> sekreterare, kassör, redaktör, annonschef<br />
m fl.<br />
Från början var regementschefen självskriven ordförande, ett förhållande s<strong>om</strong><br />
var gällande under hela 1940-talet. När sedan år 1951 överste Gustaf Åkerman blev<br />
chef för regementet ansåg han denna anordning vara i princip felaktig. Den hade<br />
heller icke något stöd i stadgarna med den lydelse dessa fick den 26 september 1943.<br />
Fr o m år 1951 har därför årsmötet till ordförande utsett annan person är regementschefen.<br />
S<strong>om</strong> ordförande, vice ordförande och sekreterare har fungerat:<br />
Ordförande: överste A T Bergquist 1939-43<br />
överste Gunnar Brinck 1943-51<br />
civilingenjör Gunnar Berg 1951-69<br />
direktör Sven <strong>En</strong>gbl<strong>om</strong> 1969-71<br />
direktör Karl-Henrik Wilén 1971-<br />
Vice ordförande: major B Schmidt 1939-43<br />
direktör Olof Karlborg 1943-45<br />
direktör J Bl<strong>om</strong>qvist 1945-50<br />
civilingenjör Gunnar Berg 1950-51<br />
öv.löjtn Nils Djurberg 1951-56<br />
major R Nilsson 1956-58<br />
öv.löjtn Sigvard Allroth 1958-61<br />
major H P Behrens 1961-65<br />
major Lennart Boklund 1965-66<br />
major Sten Lindqvist 1966-71<br />
öv.löjtn Gösta Pålsson 1971-<br />
Sekreterare: fanjunkare A G Dahlqvist 1939-43<br />
löjtnant H Åkerbl<strong>om</strong> 1943-45<br />
fanjunkare E Sundstedt 1945-53<br />
fanjunkare Gösta Fingren 1953-55<br />
fanjunkare Robert Andersson 1955-62<br />
fanjunkare Anders Hallberg 1962-66<br />
fanjunkare C A Magnusson 1966-67<br />
Gillis Claesson 1967-<br />
280 INNEHÅLL
Lokalavdelningar och socken<strong>om</strong>bud<br />
Redan vid föreningens bildande den 18 juni 1939 beslöt man – enligt referatet i<br />
Borås Tidning – att en lokalavdelning skulle bildas i Göteborg. Detta beslut tycks<br />
dock aldrig ha gått i verkställighet, men frågan väcktes på nytt vid föreningens årsmöte<br />
den 4 september 1949 i samband med en då förd diskussion <strong>om</strong> tillsättande<br />
av socken<strong>om</strong>bud och bildande av lokalavdelningar, allt s<strong>om</strong> ett led i föreningens<br />
rekryteringskampanj. Diskussionen utmynnade dock icke i något beslut den gången.<br />
Nästa gång frågan togs upp var vid föreningens årsmöte den 26 augusti 1951,<br />
då fråga väcktes <strong>om</strong> bildande av en lokalavdelning i Göteborg. Årsmötet uppdrog<br />
åt ett par personer att förbereda bildandet av en sådan lokalavdelning. Redan<br />
året därpå anmäldes vid föreningens årsmöte den 10 augusti 1952, att en lokalavdelning<br />
i Göteborg hade bildats med 40 medlemmar. Lokalavdelningen synes<br />
dock ha fört ett tynande liv och upphörde så småning<strong>om</strong> av sig själv. Icke heller<br />
tanken på socken<strong>om</strong>bud synes ha gått att realisera.<br />
Däremot har föreningen i Stockholm en livskraftig avläggare: ”Kamratföreningen<br />
Älvsborgsinfanterister i Stockholm”. Denna är egentligen en självständig förening,<br />
”kollektivansluten” till moderföreningen i Borås. Organisatorisk och personlig<br />
kontakt mellan moder- och dotterföreningarna upprätthålls på det sättet att<br />
stockholmsföreningens ordförande är medlem i moderföreningens styrelse.<br />
<strong>En</strong>ligt en notis i Kamratbladet nr 5/1943 hölls på hösten 1943 ett konstituerande<br />
möte i Stockholm av ”älvsborgare i förskingringen” i avsikt att bilda en<br />
kamratförening ansluten till regementets kamratförening i Borås. Den 15 januari<br />
1944 höll den nybildade föreningen sitt första årsmöte under ordförandeskap<br />
av major Tor Odqvist. Ett 50-tal älvsborgare hade infunnit sig, stadgar för<br />
föreningen antogs och styrelse valdes. Föreningens syfte är att utgöra en samlingspunkt<br />
för ”älvsborgare i förskingringen” och att utgöra en föreningslänk mellan<br />
dessa och moderföreningen i Borås. S<strong>om</strong> en sådan har föreningen alltsedan dess<br />
fungerat och fungerar alltjämt.<br />
Kamratbladet<br />
Ett av kamratföreningens viktigare åtaganden är utgivandet av ett eget medlemsblad.<br />
Detta ansågs redan vid föreningens bildande så viktigt, att det inskrevs i<br />
stadgarna att medlemsbladet skulle utges med sex nummer pr år. Det första<br />
numret av medlemsbladet utk<strong>om</strong> i februari 1941 och bladet utk<strong>om</strong> sedan regelbundet<br />
med sex nummer pr år t o m år 1951. Då hade årsmötet den 26 augusti<br />
1951 beslutat, att bladet fr o m år 1952 skulle utges med allenast fyra nummer<br />
pr år, vilket förhållande alltjämt är rådande.<br />
281 INNEHÅLL
S<strong>om</strong> ansvarig utgivare – tillika annonschef – har av styrelsen utsedd person –<br />
i regel dess vice ordförande – fungerat. S<strong>om</strong> redaktör har dock anlitats yrkesjournalist<br />
från Borås Tidning på vars officin medlemsbladet tryckts.<br />
S<strong>om</strong> redaktörer har fungerat:<br />
Red.sekr Tore G Wärenstam 1941-44<br />
Redaktör Gustaf Thulin 1944-48<br />
Redaktör Tore Zetterberg 1948-49<br />
Redaktör John La Motte 1949-65<br />
Redaktör Lennart Anderström 1966-67<br />
Redaktör Bengt Carlsson 1967-<br />
Avsikten med medlemsbladet angavs redan vid föreningens bildande vara att<br />
upprätthålla kontakten mellan regementet och föreningens medlemmar och mellan<br />
dessa inbördes. I medlemsbladets spalter återfinnes därför redogörelser för<br />
händelser och problem vid regementet och in<strong>om</strong> försvaret, personliga minnen och<br />
upplevelser under tjänstgöring vid och ut<strong>om</strong> regementet.<br />
Medlemsbladet tillställes en var av föreningens medlemmar utan extra kostnad.<br />
Hjälpfonden<br />
I de äldre versionerna av kamratföreningens stadgar angavs – s<strong>om</strong> ovan nämnts<br />
– s<strong>om</strong> en av föreningens uppgifter att vid behov understödja behövande medlemmar.<br />
Detta åtagande utövades på det sättet att styrelsen efter behovsprövning i<br />
varje särskilt fall utdelade belopp av varierande storlek (25-100 kr) till behövande<br />
f d soldater och soldatänkor, i regel i form av julgåvor. Sedan den nya folkpensioneringen<br />
gen<strong>om</strong>förts beslöt årsmötet den 21 september 1947, att gåvor i denna<br />
form icke längre skulle utdelas. Man fattade principbeslut <strong>om</strong> att anslå medel<br />
till en understödsfond, för vilken följande årsmöte, den 26 september 1948 fastställde<br />
stadgar. <strong>En</strong>ligt dessa skulle hjälp kunna lämnas ”åt sjuka och åldriga soldater<br />
eller deras änkor, samt till behövande medlemmar vars ekon<strong>om</strong>iska bestånd<br />
kan anses hotat gen<strong>om</strong> sjukd<strong>om</strong> eller oförvållad olycka”. Fonden skulle förvaltas<br />
av styrelsen, s<strong>om</strong> efter behovsprövning i varje särskilt fall hade att besluta <strong>om</strong><br />
understöden. Föreningens årsmöte skulle besluta <strong>om</strong> att ”viss del” av årets nettobehållning<br />
kunde avsättas till fonden. När fonden vuxit till 10.000:- kronor kunde<br />
viss del av fondens behållning, efter beslut av styrelsen, ”användas till soldattorpets<br />
vårdande och till prydande av Älvsborgssalen”.<br />
Så stor blev nu aldrig fonden. Den redovisas i föreningens räkenskaper för åren<br />
1950-68 med belopp av i början 1200-1500 kronor, vilka mot slutet av perioden<br />
stigit till något över 3000 kronor. Sedan samhällets sociala <strong>om</strong>vårdnad av den kategori<br />
människor det här var fråga <strong>om</strong> ytterligare utbyggts fattade årsmötet den 5<br />
september 1970 beslut <strong>om</strong>, att Hjälpfonden skulle slopas och dess tillgångar – då<br />
uppgående till c:a 3300 kronor – överföras till föreningens kapitalkonto.<br />
282 INNEHÅLL
Indelte furiren Frans Oskar Stark för kamratföreningens fana på Regementets dag<br />
1962.<br />
Då hade några gåvor till behövande medlemmar icke utgivits sedan år 1954. De<br />
gåvor s<strong>om</strong> under tidigare år utgivits var av storleksordningen 1000-1500 kronor<br />
årligen.<br />
Ekon<strong>om</strong>i<br />
Föreningens huvudsakliga ink<strong>om</strong>ster har utgjorts dels av annonsintäkter för medlemsbladet,<br />
dels av årsavgifter från medlemmarna. De första 15-16 åren av föreningens<br />
verksamhet var annonsintäkterna den helt d<strong>om</strong>inerande ink<strong>om</strong>stkällan,<br />
men mot slutet av 1950-talet skedde en <strong>om</strong>svängning, så att medlemsavgifterna k<strong>om</strong><br />
att bli den största.<br />
Till en början räckte annonsintäkterna väl till för att täcka trycknings- m fl<br />
kostnader för medlemsbladet och lämnade därtill ett icke oväsentligt nettobidrag<br />
till föreningens kassa.<br />
Fr o m mitten av 1950-talet dalade emellertid annonsintäkterna samtidigt s<strong>om</strong><br />
kostnaderna för medlemsbladet sköt kraftigt i höjden. Dessa uppgick ända fram till<br />
år 1955 till gen<strong>om</strong>snittligt 5 à 6000 kronor pr år, men steg successivt till 18 à<br />
20000 kronor pr år i början av 1970-talet.<br />
För att finansiera sin verksamhet har föreningen därför varit nödsakad att successivt<br />
höja sina medlemsavgifter.<br />
283 INNEHÅLL
Medlemsavgiften för ständiga medlemmar, bestämdes år 1963, då denna kategori<br />
medlemmar tillk<strong>om</strong>, till 75 kronor och höjdes år 1968 till 100 kronor. Dessa<br />
medlemmars avgifter tillförs en särskild fond, ”Ständiga medlemmars fond”,<br />
varav styrelsen äger att disponera ränteavkastningen. Fondens kapital uppgick vid<br />
utgången av år 1971 till kronor 6315.<br />
S<strong>om</strong> ytterligare åtgärd att stärka föreningens ekon<strong>om</strong>i beslöt styrelsen den 6 december<br />
1971 att anordna ett mindre lotteri <strong>om</strong> 10000 lotter. Lotteriet anordnades<br />
på EPA i Borås den 9–15 november 1972 och inbragte ca 7000 kronor.<br />
Symboler och förtjänsttecken<br />
Kamratföreningen fick redan år 1943 en egen fana, utförd efter en skiss av dåv.<br />
major Nils Djurberg av Licium i Stockholm. Motivet är detsamma s<strong>om</strong> regementets<br />
fana, Västgötalejonet över tre strömmar men färgerna är annorlunda,<br />
blått och gult istället för svart och gult. Fanan blottades första gången vid borggårdsuppvaktningen<br />
för konung Gustav V på hans 85-årsdag den 16 juni 1943.<br />
Föreningen representerades då av en femmannadelegation med ordföranden, överste<br />
Gunnar Brinck i spetsen. Fanan fördes vid detta tillfälle av en av styrelsens<br />
medlemmar, stamfurir F O Stark, Limmared.<br />
<strong>En</strong> symbol av mera ovanligt slag, en ordförandeklubba, överlämnades vid föreningens<br />
årsmöte den 6 juni 1959 s<strong>om</strong> gåva av fröken Agnes Ekstrand, Varberg.<br />
Givaren var dotter till en fanjunkare vid regementet och hade växt upp vid Fristad<br />
hed. Den vackra klubban är utförd av ebenholtz med silverbeslag.<br />
Föreningens förtjänsttecken, s<strong>om</strong> utdelas till personer s<strong>om</strong> av en eller annan<br />
anledning gjort sig förtjänta av föreningens tacksamhet, är av två olika slag, medaljer<br />
och plaketter, båda slagen av guld (förgyllt silver), silver och brons. Bestämmelser<br />
för utdelande av förtjänsttecknen fastställdes vid föreningens årsmöte<br />
den 15 juni 1957.<br />
S<strong>om</strong> i all annan föreningsverksamhet har vår kamratförening haft sina ”toppar”<br />
och ”dalar”, ofta beroende på den militärpolitiska situationen utanför landets gränser.<br />
Just nu synes det vara litet kärvare klimat igen för försvarsintresset och därmed<br />
också för de militära kamratföreningarna. Det är därför angeläget att här få vädja<br />
till alla älvsborgare – på hemmaplan och i förskingringen – att stödja föreningen<br />
på allt sätt. Vi behöver stärka föreningens ekon<strong>om</strong>i för att kunna fullgöra de<br />
stadgeenliga arbetsuppgifterna och vi behöver många nya medlemmar, s<strong>om</strong> med<br />
sitt medlemskap vill markera sin tro på betydelsen av en levande försvarsvilja.<br />
Gunnar Berg<br />
284 INNEHÅLL
Landstorm, hemvärn, skytte<br />
Alla frivilligorganisationer samt hemvärnet har anknytning till bygderegementet.<br />
Organisationerna har varit och är alltjämt beroende av sitt regemente. Visserligen<br />
är det numera försvars<strong>om</strong>rådena s<strong>om</strong> är ansvariga för organisation och utbildning,<br />
men alltjämt måste regementets lokaler, övningsterräng, övningsmateriel och utbildningsbefäl<br />
ställas till förfogande.<br />
Skarpskytterörelsen i mitten på 1800-talet var nästan en helt militär organisation.<br />
Denna har senare utvecklats till frivilliga skyttet.<br />
Röda Korset räknar sin tillk<strong>om</strong>st i Sverige från 1865.<br />
Landstormen tillk<strong>om</strong> 1904 och övergick 1943 till Centralförbundet för befälsutbildning.<br />
Lottarörelsen organiserades 1924 för att från början understödja landstormsrörelsen.<br />
Övriga frivilliga organisationer är Blå Stjärnan, Kvinnliga bilkåren, Frivilliga<br />
aut<strong>om</strong>obilkåren, Frivilliga motorcykelkåren och Frivilliga radioorganisationen.<br />
Hemvärnet, s<strong>om</strong> tillhör armén, tillk<strong>om</strong> under andra världskriget.<br />
<strong>En</strong>dast några av de ovan nämnda organisationerna skall här beskrivas. Till<br />
grund för urvalet ligger inte någon värdering utan uteslutande det förhållandet<br />
att förf har valt att redogöra för de organisationer, med vilka han har haft livligast<br />
kontakt i sitt arbete.<br />
Landstormen<br />
Landstormsförordningen daterar sig från den 2 december 1904 då Kungl Maj:t<br />
farstställde denna.<br />
Nästan två år tidigare – den 2 januari 1903 – behandlade Stockholms amatörförening<br />
ett förslag <strong>om</strong> att bilda en särskild avdelning bland föreningsmedlemmar<br />
”för åstadk<strong>om</strong>mande av militära övningar” bland dem s<strong>om</strong> var i landstormsåldern.<br />
Efter en framställning <strong>om</strong> anslag till sin i februari 1904 inledda kurs fick föreningen<br />
den 20 maj 1904 Kungl Maj:ts brev på att 1000 kr av fjärde huvudtitelns besparingar<br />
skulle anslås till denna kurs.<br />
Luleå landstormsklubb bildades i oktober 1905 s<strong>om</strong> den första landstormsföreningen<br />
i Sverige. Den fick dock aldrig några stadgar och upphörde efter ett par år.<br />
285 INNEHÅLL
Härnösands landstormsklubb, s<strong>om</strong> bildades den 27 augusti 1907, kan därför kanske<br />
anses vara den första med styrelse och stadgar. Under 1908 tillk<strong>om</strong>mo sex<br />
nya föreningar, bland dessa en i Göteborg.<br />
Sveriges Landstormsföreningars Centralförbund tillk<strong>om</strong> 1913 efter att under ett<br />
år ha haft en interimsstyrelse.<br />
När den nya härordningen k<strong>om</strong> 1925 med den stora regementsdöden s<strong>om</strong> följd<br />
blev detta upptakten till en intensifierad upplysningsverksamhet, med maningen<br />
till var och en att ge sin tribut till det frivilliga landstormsarbetet.<br />
Gen<strong>om</strong> Go 2418/1928 k<strong>om</strong> nya bestämmelser s<strong>om</strong> skulle effektivisera utbildningen.<br />
Utbildningslinjerna in<strong>om</strong> landstormen framgår av följande översikt.<br />
Kursens benämning Antal Övnings- Utbildningsmål<br />
dagar tim/dag<br />
B e f ä l s k u r s e r<br />
1. Förberedande landstormsofficers- 10 6 Gruppchefsutbildning<br />
kurs (Flok)<br />
2. Landstormsofficerskurs 1.<strong>om</strong>g (Lok1) 30 6 Plutonchefsutbildning<br />
3. ” 2. <strong>om</strong>g (Lok2) 15 6 Fortsatt ”<br />
4. ” 3. <strong>om</strong>g (Lok3) 30 6 K<strong>om</strong>panichefsutbildn.<br />
5. ’’ intendenturkurs (Intk) 30 6<br />
6. Kulspruteofficerskurs (Kspok) 15 6<br />
S p e c i a l k u r s e r<br />
7. Kulsprutekurs (Kspk) – 10<br />
8. Kulsprutegevärskurs (Kgk) – 5<br />
9. Luftbevakningskurs (Lbevk) – 3<br />
Älvsborgs landstormsförbund<br />
In<strong>om</strong> Älvsborgs inskrivnings<strong>om</strong>råde k<strong>om</strong> inte landstormsrörelsen igång förrän<br />
strax före första världskriget, då den fosterländska våg s<strong>om</strong> på nyåret svepte över<br />
vårt land gav ökad näring åt försvarsviljan även i Västergötland.<br />
Bondetåget i februari, penninginsamlingarna till försvarsändamål vittnade <strong>om</strong><br />
det vaknande intresset för ett svenskt försvar.<br />
Den 21 mars 1914 bildades Borås landstormsförening på initiativ av dåvarande<br />
chefen för Kungl Älvsborgs regemente, överste Erik Lagercrantz. Föreningen<br />
fick mycket god anslutning, och redan vid årsskiftet var 213 medlemmar inskrivna.<br />
286 INNEHÅLL
Samma dag, 21 mars 1914, bildades Alingsås landstormsförening.<br />
Ulricehamns landstormsförening bildades den 26 oktober 1910, men tillhörde<br />
från början Skaraborgs landstormsförbund.<br />
Övningarna började <strong>om</strong>edelbart efter bildandet av föreningarna under ledning<br />
av befäl från I 15. I samband med första världskrigets utbrott mobiliserades<br />
delar av landstormen i augusti 1914. Det visade sig då att stora brister förek<strong>om</strong> både<br />
ifråga <strong>om</strong> utrustningen och tillgången på utbildat befäl.<br />
Befälskurser för landstormen anordnades dels på Fristads hed och dels vid I 15.<br />
Landstormsmännen begagnade sig även av de tillfällen s<strong>om</strong> gavs att följa I 15:s<br />
regementsövningar.<br />
Den 18 april 1918 bildades Älvsborgs landstormsförbund med dåvarande chefen<br />
för Kungl Älvsborgs regemente överste Ernst Silfverswärd s<strong>om</strong> förste ordförande.<br />
Sedan dess har chefen för bygderegementet alltid innehaft ordförandeposten i<br />
förbundet.<br />
Många av regementets officerare och underofficerare gjorde under de första<br />
åren stora insatser s<strong>om</strong> instruktörer, bl a kaptenerna N Ericsson, Sune Beckman,<br />
överstelöjtnant Nils Höglund.<br />
Gen<strong>om</strong> regementschefernas försorg ställdes ofta övningstrupp till förfogande vid<br />
större övningar och kurser.<br />
Fler landstormsföreningar bildades efter hand.<br />
1923 k<strong>om</strong> Göteborgs Södra (kallades till att börja med för landstormsföreningen<br />
32 a), 1925 Herrljunga, 1927 Kinds härads och år 1935 Ås härads.<br />
Ungd<strong>om</strong>savdelningar bildades med början i Borås 1926, senare tillk<strong>om</strong> även<br />
Alingsås och Södra Kind.<br />
1919 ordnades den första kursen i Gottskär. Här fick landstormen 1923 en permanent<br />
lägerplats s<strong>om</strong> fortfarande användes, nu för frivillig befälsutbildning.<br />
Gen<strong>om</strong> föreningen för Göteborgs försvar har Gottskärslägret under årens lopp<br />
etappvis kunnat utbyggas.<br />
Lägret var mycket anspråkslöst under de första åren då överstelöjtnant H F A<br />
Nauckhoff var chef. Man började med tälthyddor. Så småning<strong>om</strong> uppfördes en<br />
byggnad och i dag räknar lägret ett 20-tal hus, ett modernt kök och förläggningsmöjligheter<br />
in<strong>om</strong>hus för familjemedlemmar.<br />
Gen<strong>om</strong> nya bestämmelser s<strong>om</strong> utfärdades gen<strong>om</strong> go nr 2418/1928 skedde en<br />
gen<strong>om</strong>gripande <strong>om</strong>läggning av den frivilliga landstormsbefälsutbildningen. Årliga<br />
15-dagarskurser anordnades från 1929 till 1932 på Oscar II:s fort i Älvsborgs fästning<br />
och därefter på Varbergs fästning.<br />
Bland de största landstormsövningarna s<strong>om</strong> avhållits vid regementet var Rikslandstormstävlingarna<br />
19-23 maj 1937.<br />
Överste Arvid Moberg var regementschef och fungerade s<strong>om</strong> ordförande i<br />
tävlingsutskottet.<br />
Vid dessa tävlingar utmärkte sig Älvsborgs landstormsförbund gen<strong>om</strong> att ta inteckning<br />
i inte mindre än fem vandringspris.<br />
287 INNEHÅLL
Älvsborgs landstormsförbund mottar en ny fana framför kanslihuset I 15 vid Rikslandstormstävlingarna<br />
1937.<br />
Landstormens Kvinnoföreningar<br />
Studiet av Lotta Svärd-organisationen i Finland, s<strong>om</strong> ledde tillbaka till 1808-<br />
1809 års krig, blev upphovet till bildandet av Föreningen Stockholms landstormskvinnor<br />
1924.<br />
Sås<strong>om</strong> föreningens uppgift och ändamål fastställdes att den skulle understödja<br />
Stockholms landstormsförbunds verksamhet gen<strong>om</strong> att:<br />
a) förmedelst försäljningar av skänkta arbeten, avhållande av samkväm, fester<br />
m m anskaffa penningmedel,<br />
b) vid kurser och övningar handhava förplägnaden,<br />
c) bidraga till stärkandet av samhörighetskänslan och trevnaden in<strong>om</strong> förbundet<br />
samt<br />
d) i övrigt befrämja förbundets arbete.<br />
På hösten 1925 bildades Föreningen Göteborgs landstormskvinnor och 1927<br />
hade rörelsen nått denna del av Västergötland, då Alingsås landstormskvinnoförening<br />
bildades.<br />
Under 1928 tillk<strong>om</strong> Borås, Kinds Härads och Marks Härads landstorms kvinnoföreningar.<br />
1941 bildades Älvsborgs lottaförbund med egen styrelse, vilket gjorde samarbetet<br />
kårerna emellan fastare och mera lättskött.<br />
288 INNEHÅLL
Grimmareds lottaavdelning i Kungsäters södra hemvärns<strong>om</strong>råde, 1963.<br />
Då hemvärnet bildades våren 1940 vädjade dåvarande chefen för hemvärnet<br />
överste Petri till lottarörelsen <strong>om</strong> samarbete. Denna vädjan resulterade i bildandet<br />
av många nya lottakårer och avdelningar. Man försökte få en lottaavdelning i varje<br />
hemvärns<strong>om</strong>råde.<br />
Frivillig befälsutbildning<br />
Landstormen avskaffades gen<strong>om</strong> 1941 års värnpliktslag s<strong>om</strong> trädde i kraft 1 januari<br />
1943.<br />
Bristen på befäl vid fältförbanden hade länge varit ett brännande problem. Gen<strong>om</strong><br />
införande av en längre första tjänstgöring kunde viss tid ägnas åt befälsutbildning<br />
av särskilt lämpade soldater. För att kunna bygga på befälsutbildningen och<br />
följa med i utvecklingen av exempelvis nya vapen, ny taktik m m krävdes ytterligare<br />
utbildning. Den har här lösts så att den enskilde frivilligt gen<strong>om</strong>går utbildning<br />
dels på hemorten dels på lägerkurser.<br />
Centralförbundet för befälsutbildning (CFB) k<strong>om</strong> att ersätta det gamla landstormsförbundet.<br />
Till CFB anslöt sig efter hand befälsutbildningsförbunden.<br />
Älvsborgs befälsutbildningsförbund bildades 1945.<br />
I 15:s dåvarande chef överste Gunnar Brinck blev dess första ordförande. In<strong>om</strong><br />
förbundet har antalet föreningar växlat. För närvarande är siffran 9.<br />
289 INNEHÅLL
Under alla år hittills har regementschefen varit förbundsordförande. Detta innebär<br />
helt naturligt en styrka för förbundet, då han är väl insatt i förbundets angelägenheter.<br />
Vid I 15 har under årens lopp många kurser anordnats för det värnpliktiga<br />
befälet.<br />
Hemvärnet<br />
Hemvärnet ingår s<strong>om</strong> en del av armén och uppdelas på allmänt hemvärn och driftvärn.<br />
Omkring 1100 hemvärns<strong>om</strong>råden finnes i Sverige.<br />
Driftvärn är organiserat vid krigsviktiga verk och inrättningar – statliga,<br />
k<strong>om</strong>munala eller enskilda.<br />
Uppgifterna för hemvärnet under beredskap och krig är främst att skydda mobiliseringsplatser,<br />
förråd, försvara hamnar, flygfält, broar m m.<br />
Efter det fält- och lokalförsvarsförbanden organiserats blir hemvärnets viktigaste<br />
uppgift övervakning av ytan.<br />
Hemvärnet räknar sin tillk<strong>om</strong>st till våren 1940. Efter Tysklands överfall på Danmark<br />
och Norge den 9 april sattes alla krafter igång för att bilda ett<br />
hemvärn.<br />
Redan under 1939 och början av 1940 diskuterades bildande av hemvärnsgrupper<br />
för att kunna ingripa mot kuppbetonade luftlandsättningar. Vilken socken<br />
s<strong>om</strong> kan räkna sig ha organiserat det första hemvärns<strong>om</strong>rådet är inte fullt klart.<br />
Tärnsjö i Uppland och Genarp i Skåne var dock bland de första och hade<br />
bildat hemvärnsföreningar i januari 1940.<br />
Gen<strong>om</strong> nådigt beslut den 17 april 1940 uppdrogs åt chefen för Armén och chefen<br />
för försvarsstaben att vidtaga åtgärder s<strong>om</strong> syftade till att organisera ett<br />
hemvärn.<br />
Redan den 22 april samma år utgick en skrivelse från CA till samtliga inskrivningsbefälhavare<br />
med anvisningar <strong>om</strong> förberedande åtgärder för att bilda ett<br />
hemvärn.<br />
Riksdagsdebatten <strong>om</strong> hemvärnet, s<strong>om</strong> ägde rum den 29 maj, blev en stark manifestation<br />
av svensk försvarsvilja.<br />
Den 31 maj utk<strong>om</strong> SF nr 408 1940. Denna har blivit kallad Hemvärnskungörelsen,<br />
där hemvärnets organisation och uppgifter framgår.<br />
Den första indelningen i hemvärnskretsar k<strong>om</strong> i form av en tabell från Högkvarteret<br />
den 31 maj 1940. Denna tabell utk<strong>om</strong> efter det att ÖB fastställt den i<br />
TLD nr 94 okt 25.<br />
Till Älvsborgs inskrivnings<strong>om</strong>råde k<strong>om</strong> den 27 maj 1940 tre skrivelser. Den ena<br />
innehöll en provisorisk fältutrustningslista, den andra provisoriska utbildningsbestämmelser,<br />
den tredje gav en orientering <strong>om</strong> hemvärnets rätt att disponera skytteföreningarnas<br />
vapen.<br />
I sammanhanget kan nämnas att fältutrustningslistan endast upptog fältmössa<br />
m/39, landstormsmärke, samt armbindel.<br />
290 INNEHÅLL
Försvars<strong>om</strong>rådesbefälhavare Eric Grill överlämnar hemvärnets guldmedalj till direktör<br />
Robert Nilsson, Borås. Övriga på bilden är kretshemvärnschefen Bror NiIsson<br />
och hemvärnsofficeren i Göteborg Axel Merwün.<br />
In<strong>om</strong> Sjuhäradsbygden tillk<strong>om</strong> samtliga hemvärns<strong>om</strong>råden under s<strong>om</strong>maren<br />
och hösten 1940.<br />
De tidigast nämnda är Broddarp och Bollebygd daterat 14/5 1940.<br />
Älvsborgs inskrivnings<strong>om</strong>råde indelades i 3 kretsar:<br />
Ale–Vättle hemvärnskrets<br />
Vänersborgs hemvärnskrets<br />
Borås hemvärnskrets<br />
Borås hemvärnskrets <strong>om</strong>fattade Alingsås, Herrljunga, Gäsene, Kinna, Kungsäter,<br />
Tranemo, Svenljunga, Åsunden, Sätila, Bollebygd, Vedens och Ås landsfiskaldistrikt<br />
samt Alingsås stad och Borås stad.<br />
Sammanlagt inrymdes 131 k<strong>om</strong>muner.<br />
Numera är Sjuhäradsbygdens hemvärn uppdelat i 45 hemvärns<strong>om</strong>råden, sammanförda<br />
i fyra hemvärnskretsar.<br />
Redan under s<strong>om</strong>maren 1940 k<strong>om</strong> kursverksamheten igång.<br />
291 INNEHÅLL
Den första hemvärnskursen anordnades i Uppsala 14/7 – 21/7. Till denna<br />
kurs var alla hemvärnskretsbefälhavarna kallade.<br />
Ur Älvsborgs inskrivnings<strong>om</strong>råde deltog:<br />
Fabrikör Bror Nilsson (Borås)<br />
Direktör Arvid Carlsson (Vänersborg)<br />
Föreståndare Ernst A Carlsson (Göteborgs Skärgård)<br />
Direktör E Strömqvist (Ale-Vättle)<br />
Sedan 1943 har hemvärnet sin egen stridsskola – Vällinge – utanför Stockholm,<br />
där mer än 1000 hemvärnsbefäl varje år gen<strong>om</strong>går kurser. Samövning<br />
hemvärn–linjetrupp etablerades vid kårfälttjänstövningar 12–14 september 1940.<br />
Fem plutoner ur Trollhättans hemvärns<strong>om</strong>råde och fyra grupper ur vardera<br />
V Tunhems och Gärdhems hemvärns<strong>om</strong>råde deltog i dessa övningar. De iakttagelser<br />
s<strong>om</strong> delgavs hemvärnet var att övningarna präglades av liv och fart.<br />
Intresset hos hemvärnsmännen för sina uppgifter var överallt påtagligt. Borås<br />
hemvärns<strong>om</strong>råde inbjöds 1940 till en samövning med I 15 av dåvarande chefen<br />
överste A T Bergquist. Borås hemvärn fördes då av dess förste chef direktör Tore<br />
A Wihman.<br />
I Borås hemvärnsgård är inrymt ett museum, s<strong>om</strong> hemvärnschefen Nils Larsson,<br />
hemvärnschef åren 1945-1965 ordnat. Här finns ett rikhaltigt klippalbum ända<br />
från 1940. Här finns också många brev från 1940-1945. Det är förfrågningar<br />
<strong>om</strong> materiel och vapen, det är skrivelser där män erbjuder sig att gå med i hemvärnet<br />
och påtalar sin fysiska spänst och förmåga att ta sig fram i terrängen.<br />
Alla dessa skrivelser är ställda till Borås hemvärnskrets förste chef, fabrikör<br />
Bror Nilsson, Rydboholm.<br />
Driftvärnet<br />
Vid statliga företag och verk k<strong>om</strong> tanken på ett eget hemvärn upp ganska snart efter<br />
hemvärnets bildande. Det dröjde dock till 1945 innan byggnads- och reparationsberedskapens<br />
(BRB) driftvärn k<strong>om</strong> till, och under 1946 upprättades driftvärnet<br />
vid Statens järnvägar, Postverket, Televerket och Statens vattenfallsverk.<br />
Numera finns driftvärn vid nästan alla statliga och k<strong>om</strong>munala verk. Avsikten<br />
är att under beredskap och krig driftvärnet skall svara för bevakningen och skyddet<br />
av den egna arbetsplatsen.<br />
Hemvärnslottor<br />
Den 17 december 1940 utgick en skrivelse från överste Petri till alla kretshemvärnschefer<br />
och hemvärns<strong>om</strong>rådesbefälhavare där hemvärnschefen – han k<strong>om</strong> senare<br />
att få benämningen rikshemvärnschef – orienterade <strong>om</strong> vad lottakårrådet yttrat<br />
till hemvärnsstaben:<br />
”Efter hemställan av hemvärnsstaben har ett samarbete inletts mellan lkrådet<br />
292 INNEHÅLL
Överste Gunnar Brinck överlämnar skytteförbundets vandringsstandar till Nils Castegren,<br />
Borås skytteförening.<br />
293 INNEHÅLL
och hemvärnsstaben för att undersöka de möjligheter s<strong>om</strong> förefinnes att in<strong>om</strong> lottaorganisationens<br />
ram mottaga alla de kvinnor s<strong>om</strong> äro villiga att ställa sin arbetskraft<br />
till hemvärnets förfogande.”<br />
På årsmötet i maj 1942 bildade lottakårrådet en självständig organisation skild<br />
från Sveriges landstormsföreningars centralförbund, s<strong>om</strong> den tillhört sedan sin<br />
start 1924.<br />
Namnet blev nu ”Riksförbundet Sveriges lottakårer”.<br />
Orsaken till önskan <strong>om</strong> en självständig organisation var den starka utveckling<br />
lottarörelsen gen<strong>om</strong>gått både numerärt och beträffande arbetsuppgifterna. Från att<br />
1929 ha räknat 26.000 medlemmar hade den i maj 1942 <strong>om</strong>kring 100.000 medlemmar.<br />
Hemvärnets tillk<strong>om</strong>st har varit den största orsaken till denna ökning gen<strong>om</strong><br />
den bredd hemvärnet fått med ett hemvärns<strong>om</strong>råde i varje k<strong>om</strong>mun. Numera är<br />
lottorna B-kontrakterade vid hemvärnet och går organisatoriskt in s<strong>om</strong> expeditions-<br />
och förplägnadslottor vid alla hemvärns<strong>om</strong>råden.<br />
Frivilliga skytterörelsen<br />
Redan på 1830-talet fanns frivillig skytteverksamhet i Sverige. Det är dock ur<br />
skarpskytterörelsen på 1860-talet, s<strong>om</strong> den nutida skytterörelsen leder sitt ursprung.<br />
Skarpskytterörelsen <strong>om</strong>fattade inte enbart skjutning utan även militär exercis<br />
och fälttjänst. Så småning<strong>om</strong> <strong>om</strong>bildades skarpskytteföreningarna till skyttegillen<br />
och skytteföreningar. Den nuvarande organisationen med Skytteförbundens<br />
överstyrelse s<strong>om</strong> högsta instans tillk<strong>om</strong> 1903.<br />
Älvsborgs Skytteförbund<br />
Hällstads och Södra Vings frivilliga skarpskyttekårer bildades 1865 och är de<br />
äldsta in<strong>om</strong> förbundet.<br />
Den 12 augusti 1893 sammankallade dåvarande regementschefen överste Ludvig<br />
Liljencrantz representanter för samtliga skytteföreningar och skyttegillen in<strong>om</strong><br />
Älvsborgs inskrivnings<strong>om</strong>råden för att åstadk<strong>om</strong>ma en konstituering till skytteförbund.<br />
Vid årsskiftet 1893 hade förbundet 10 skytteföreningar och gillen anslutna.<br />
1903 hade förbundet ökat till 61 föreningar och gillen. Gen<strong>om</strong> att regementschefen<br />
nästan alltid varit ordförande i skytteförbundet har detta haft en ovärderlig hjälp<br />
med att ordna större tävlingar, inte minst de riksskyttetävlingar s<strong>om</strong> gen<strong>om</strong>förts<br />
in<strong>om</strong> förbundet.<br />
Anders Jilmstad<br />
294 INNEHÅLL
Understöd utan vapen<br />
I kapitlet ”Landstorm, hemvärn, skytte” redogöres för de frivilliga försvarsorganisationer<br />
s<strong>om</strong> främst gen<strong>om</strong> sin vapenutbildning haft en direkt och påtaglig<br />
anknytning till regementet.<br />
S<strong>om</strong> den enda fasta militära utbildningsanstalten i Borås<strong>om</strong>rådet har regementet<br />
givetvis haft ett nära samarbete med de övriga frivilliga försvarsorganisationerna<br />
i Sjuhäradsbygden. Några av dem kan räkna sin tillk<strong>om</strong>st långt tillbaka i tiden<br />
medan andra k<strong>om</strong> till under andra världskriget.<br />
Dessa försvarsorganisationer, s<strong>om</strong> i allmänhet har sina uppgifter in<strong>om</strong> totalförsvarets<br />
ram, har i hög grad varit beroende av stöd och hjälp från regementet<br />
för att kunna gen<strong>om</strong>föra sin utbildning.<br />
I gengäld har regementet haft ett ovärderligt stöd av dessa organisationer<br />
både vid fältmässiga övningar och för att klara besvärliga situationer i den vardagliga<br />
fredsverksamheten.<br />
<strong>En</strong> <strong>bok</strong> <strong>om</strong> I 15 kan därför inte skrivas utan att dessa organisationer och deras<br />
samarbete med regementet presenteras, <strong>om</strong> än i korthet.<br />
För den s<strong>om</strong> vill veta mer <strong>om</strong> frivilligrörelsen i våra trakter hänvisas till ”Frivilliga<br />
försvaret i Sjuhäradsbygden” (Borås 1951, AB Borås Tidnings tryckeri) och<br />
”50 år. Älvsborgs FBU-förband 1918-1968. Jubileumsskrift” (Boktryckeri AB<br />
L-H tryck, Gällstad 1968).<br />
Lottorna<br />
Borås Lottakår bildades den 14 maj 1928 under namnet ”Föreningen Borås landstormskvinnor”<br />
medan Alingsås lottakår hade bildats året innan. <strong>En</strong> kort tid därefter<br />
tillk<strong>om</strong> även Kinds Härads och Marks Härads lottakårer.<br />
Lottaorganisationen var då ej ny för Sverige, ty redan 1924 hade den första landstormskvinnoföreningen<br />
bildats i Stockholm. I Borås fanns emellertid sedan 1914<br />
295 INNEHÅLL
Expeditionslottor under beredskapsåren.<br />
en lokalavdelning av ”Fosterländska kvinnors förbund”, s<strong>om</strong> under första världskriget<br />
verkade för anskaffning av utrustning till landstormen. Aktiviteten upphörde<br />
efter 1916, men avdelningen levde kvar till 1928, då den gick upp i den nybildade<br />
lottakåren.<br />
I vår landsdel blev det därefter en stagnation i föreningsbildandet fram till slutet<br />
av 1930-talet då lottakårerna i Bollebygd, Herrljunga och Ås tillk<strong>om</strong>.<br />
Efter andra världskrigets utbrott ökade försvarsintresset starkt och ytterligare<br />
elva kårer k<strong>om</strong> till i Sjuhäradsbygden. Namnet ändrades under denna tid från<br />
landstormskvinnor till lottor.<br />
År 1941 bildades ”Älvsborgs lottaförbund” med en egen styrelse. Samarbetet<br />
mellan de olika kårerna blev härigen<strong>om</strong> fastare och mera lättskött.<br />
Under åren fram till andra världskrigets utbrott var förståelsen liten för lottornas<br />
arbete och deras goda vilja. Trots detta arbetade de träget vidare och lät sig<br />
icke nedslås av motståndet. Ett gott vittnesbörd härpå är t ex att medlemsantalet i<br />
Boråskåren ökade från 81 lottor vid starten 1928 till 348 lottor år 1939.<br />
Arbetet under dessa år bestod främst i förplägnadstjänst vid lägerkurser och<br />
landstormsövningar samt expeditionstjänst. De erfarenheter lottorna därvid fick<br />
k<strong>om</strong> väl till pass under beredskapsåren. Vid många tillfällen har lottorna<br />
ryckt in för att hjälpa till att klara kritiska situationer på förplägnads- och expe-<br />
296 INNEHÅLL
Prins Gustav Adolf besöker Blå Stjärnan 1943.<br />
ditionssidan på regementet. Sålunda tjänstgjorde under beredskapsåren lottor i<br />
matinrättningen på I 15 under långa perioder.<br />
Det goda samarbetet mellan lottorna och regementet s<strong>om</strong> växte fram under beredskapsåren<br />
består och utvecklas vidare.<br />
Liks<strong>om</strong> tidigare medverkar regementet gen<strong>om</strong> att ställa befäl, materiel och lokaler<br />
till förfogande för lottornas utbildning på olika tjänstegrenar. Lottorna å sin<br />
sida kvitterar med att glatt och välvilligt erbjuda sina tjänster t ex för att klara utspisning<br />
av inryckande älvsborgare vid mobiliseringsövningar, ordna utställningar,<br />
demonstrationer och utspisning vid Regementets dag, för att servera gästerna<br />
vid regementets årliga julmiddag och mycket annat.<br />
Blå Stjärnan<br />
<strong>En</strong>ligt grundstadgarna för den redan under första världskriget tillk<strong>om</strong>na organisationen<br />
Svenska Röda Stjärnan skall sammanslutningen verka för djursjukvård<br />
och djurvård i fred och krig. Det dröjde dock ända till 1941 innan Blå Stjärnan<br />
nådde Sjuhäradsbygden. Detta år bildades Älvsborgsförbundet av Svenska Blå<br />
Stjärnan. <strong>En</strong> bidragande orsak till att namnet ändrades från Röda Stjärnan till<br />
Blå Stjärnan var att en djurambulans s<strong>om</strong> utrustats med bidrag bl a från Borås un-<br />
297 INNEHÅLL
der sin väg till Finland gjorde ett ärevarv runt Stora Torget i Borås. Det sägs att ambulansen<br />
var nära att bli beskjuten på grund av att den röda stjärnan var målad<br />
på båda sidor av fordonet. Stjärnan målades då <strong>om</strong> i blått.<br />
Under de första 10-15 åren av Blå Stjärnans tillvaro i Borås var det ett<br />
mycket nära samarbete mellan regementet och den nya frivilliga försvarsorganisationen<br />
i Borås. Detta tog sig bl a uttryck i att regementschefen eller en regementsofficer<br />
var dess ordförande fram till 1954.<br />
Det ordnades kurser för stjärnsystrar med instruktörer från regementet och en<br />
stor del av utbildningen ägde rum i och vid I 15:s stall och hundgård på kasern.<br />
Många stjärnsystrar bättrade på sin ridskicklighet gen<strong>om</strong> att hjälpa till att rasta de<br />
många hästar, s<strong>om</strong> vid denna tid fanns på regementet.<br />
I samband med att den nya djurkliniken stod klar i Gässlösa 1954 förlades huvuddelen<br />
av verksamheten dit. Arméns avhästning och hundarnas avskaffande<br />
ur krigsorganisationen bidrog också till att det direkta samarbetet mellan Blå Stjärnan<br />
och regementet minskade.<br />
Blå Stjärnans uppgifter för totalförsvaret kvastår dock, <strong>om</strong> än under något ändrade<br />
förutsättningar. Verksamheten är mer inriktad på att lösa veterinärmedicinska<br />
uppgifter för totalförsvaret. Det är därför naturligt att Blå Stjärnan och regementet<br />
fortfarande har ett gott samarbete och ömsesidigt stödjer varandra.<br />
Kvinnliga bilkåren<br />
Borås Kvinnliga Bilkår bildades 1944 och anslöts till Sveriges Kvinnliga Bilkårers<br />
Riksförbund (SKBR). Samma höst ägde den första motor- och materielvårdskursen<br />
rum. Lastbilar för bilkåristernas övningskörning ställdes då till förfogande av<br />
industrin i Borås. S<strong>om</strong> instruktörer tjänstgjorde de ordinarie chaufförerna.<br />
Sedan SKBR anslutits till Centralförbundet för befälsutbildning utnyttjades även<br />
kronans fordon för övningskörning.<br />
Bilkåristerna i Sjuhäradsbygden har varit flitiga gäster på regementet. Det är<br />
emellertid icke bara på kurser i bilkörning, motorfordonsvård och allmän försvarsutbildning<br />
s<strong>om</strong> de varit där. De har också, s<strong>om</strong> man brukar säga, fått göra rätt för<br />
sig gen<strong>om</strong> att hjälpa till med körningar vid otaliga tillfällen.<br />
Gen<strong>om</strong> att de fått utbildning vid regementet på specialfordon av de flesta typer<br />
har de varit till ovärderlig hjälp, t ex när det gällt att inför en krigsförbandsövning<br />
hämta fordon från en del av landet och överlämna dem vid förbandens mobiliseringsplatser.<br />
Under utbildningen har instruktörer från regementet medverkat och regementets<br />
fordon, motorlektionssalar och vårdlokaler har utnyttjats. Resultatet har varit<br />
gott och åtskilliga bilkårister är krigsplacerade i förband medan andra har kontrakt<br />
för uppgifter in<strong>om</strong> andra delar av totalförsvaret i krig.<br />
I detta sammanhang bör även bilkåristernas värdefulla insatser i samband med<br />
fredsövningar av olika slag framhållas, främst kanske då under fält- och stabsövningar<br />
med befälet. Dessa övningar gen<strong>om</strong>föres ofta under flera dygn i sträck<br />
298 INNEHÅLL
och över vidsträckta <strong>om</strong>råden. Gen<strong>om</strong> att bilarna då köres och vårdas av bilkåristerna<br />
kan övningsdeltagarna få ägna sig helt åt sin huvuduppgift, d v s att förbereda<br />
krigsuppgifterna. Utöver dessa tjänster direkt för regementet gör de stora insatser<br />
gen<strong>om</strong> de många körningar s<strong>om</strong> utföres åt FBU och andra frivilliga försvarsorganisationer.<br />
Bilkåristerna löser här uppgifter, s<strong>om</strong> många gånger innebär stora personliga<br />
uppoffringar.<br />
Röda Korset<br />
<strong>En</strong> av huvuduppgifterna för Svenska Röda Korset (SRK) är att i krig understödja<br />
försvarets sjukvård och verksamheten för civilbefolkningens skydd samt att i<br />
fred förbereda dessa uppgifter. Det är därför naturligt att det varit ett mycket<br />
nära samarbete mellan regementet och Röda Korset i Sjuhäradsbygden. S<strong>om</strong><br />
exempel kan nämnas att ända fram till 1940-talets början sjuksystrarna vid regementets<br />
sjukhus anställdes gen<strong>om</strong> Röda Korsets försorg.<br />
Sjukvårdspersonal av alla kategorier från regementet har aktivt och villigt medverkat<br />
s<strong>om</strong> instruktörer vid utbildning av Röda Korsets personal, såväl vid kurser<br />
s<strong>om</strong> vid hemortsutbildning alltsedan Älvsborgsdistriktets bildande 1918.<br />
<strong>En</strong> av distriktets tidigare sekreterare under många år, fröken Gerda Rodling,<br />
framhåller att samarbetet mellan regementet och Röda Korset alltid varit det<br />
allra bästa. Gen<strong>om</strong> att regementet ställde till förfogande personal, lokaler, sjukvårdsmateriel,<br />
fordon, överskeppningsbåtar och allt annat s<strong>om</strong> behövdes, kunde<br />
man ordna realistiska och intresseväckande övningar. Verksamheten tog extra<br />
fart under beredskapsåren, men det goda samarbetet har bestått även efterkrigstidens<br />
påfrestningar.<br />
Utbildningen har syftat till att få fram duglig sjukvårdspersonal, både manlig<br />
och kvinnlig. <strong>En</strong> del av dessa har krigsplacerats vid förband medan andra gen<strong>om</strong><br />
kontrakt förbundit sig att tjänstgöra under beredskapstillstånd och krig. Till den<br />
senare kategorin hör bl a den personal s<strong>om</strong> ingår i hemvärnets sjukvårdsgrupper.<br />
Röda Korset har också vid många tillfällen hjälpt regementet gen<strong>om</strong> att ställa<br />
sjukvårdspersonal med materiel till förfogande för att kunna klara sjukvårdstjänsten<br />
då regementets egna resurser icke räckt till, t ex vid tävlingar och större<br />
uppvisningar. Röda Korset medverkar sålunda alltid vid Regementets dag.<br />
Med glädje kan man konstatera att det nära och goda samarbetet mellan regementet<br />
och en så utpräglat humanitär organisation s<strong>om</strong> Röda Korset består. Härigen<strong>om</strong><br />
kan regementet hjälpa Röda Korset att lösa en av dess viktiga huvuduppgifter,<br />
nämligen att i fred förbereda understöd av försvarets sjukvård i krig och<br />
verksamheten för civilbefolkningens skydd.<br />
FMCK<br />
Frivilliga motorcykelkåren (FMCK) utbildar ungd<strong>om</strong> i åldern 16-19 år i militär<br />
299 INNEHÅLL
Luftfärd på motorcykel över sju man.<br />
motorcykeltjänst och ställer motorcykelutbildad personal till totalförsvarets förfogande,<br />
främst till civilförsvaret och hemvärnet.<br />
FMCK i Borås bildades 1968 s<strong>om</strong> en egen kår, men redan några år tidigare<br />
förek<strong>om</strong> sporadisk kursverksamhet.<br />
Årligen gen<strong>om</strong>förs en motorcykelkurs. Regementet ställer motorcyklar, lokaler<br />
och instruktörer till förfogande för utbildningen.<br />
Intresset för verksamheten vidmakthålls mellan kurserna gen<strong>om</strong> föreningsaktivitet,<br />
träffar och tävlingar, främst på motorcykel. De skickligaste förarna bildar<br />
en uppvisningstrupp s<strong>om</strong> brukar visa prov på sin färdighet bl a på Regementets<br />
dag. Truppen har också turnerat i Sjuhäradsbygden i samband med Frivilliga<br />
befälsutbildningsförbundets 50-årsjubileum och visade då ett mycket uppskattat<br />
program.<br />
Den i dubbel bemärkelse unga föreningen är mycket aktiv, vilket även framgår<br />
av medlemsstatistiken, s<strong>om</strong> visar en uppåtgående kurva. Vid sitt senaste årsmöte<br />
1973 kunde FMCK Borås redovisa inte mindre än 210 medlemmar.<br />
<strong>En</strong> stor del av utbildningen äger rum på Trenningstorp, det gamla fanjunkarbostället<br />
söder <strong>om</strong> kasern. Torpet tillhör regementet, men får disponeras av<br />
FMCK sedan 1969. Det är upprustat så att det väl svarar mot behovet.<br />
Åtskilliga motorintresserade ungd<strong>om</strong>ar i Borås har gen<strong>om</strong> FMCK beretts<br />
tillfälle till en givande och stimulerande fritidssysselsättning under ordnade former.<br />
Samtidigt s<strong>om</strong> de fått lära sig att rent tekniskt behärska sina motorcyklar, har<br />
300 INNEHÅLL
de ägnat avsevärd tid åt trafiksäkerhetsfrågor och de har därigen<strong>om</strong> medverkat<br />
till ett vårdat uppträdande i trafiken.<br />
Frivilliga radioorganisationen<br />
Frivilliga radioorganisationen (FRO) är en av de yngsta frivilliga försvarsorganisationerna.<br />
Den bildades efter andra världskriget 1946 s<strong>om</strong> en sektion av Sveriges sändaramatörer,<br />
SSA.<br />
Verksamheten <strong>om</strong>fattade till en början enbart utbildning av sändaramatörer<br />
till militärt användbara signalister, men har under åren breddats avsevärt. Den <strong>om</strong>fattar<br />
numera allt samband, dock företrädesvis trådlöst samband, d v s radiosamband.<br />
FRO har alltsedan starten verkat i Borås och har därvid disponerat lokaler och<br />
materiel på I 15 för utbildning. Åtskilliga sändaramatörer har på regementets<br />
övningstelegrafianläggning avlagt k<strong>om</strong>petensprov under kontroll av signalbefäl på<br />
regementet.<br />
I Sjuhäradsbygden finns det förut<strong>om</strong> i Borås en avdelning i Alingsås och en i<br />
Ulricehamn. Planer finns på att starta en ny avdelning i Kinna och på så sätt<br />
täcka hela södra länsdelen.<br />
S<strong>om</strong> en kuriositet kan nämnas att den avdelningsstyrelse s<strong>om</strong> konstituerades i<br />
Borås 1965 fick den tändande impulsen vid den utställning och förevisning s<strong>om</strong><br />
ordnades 1964 av regementet vid firandet av 50-årsminnet av inflyttningen från Fristad.<br />
Aktiviteten in<strong>om</strong> föreningen är stor och verksamheten ökar snabbt liks<strong>om</strong> samarbetet<br />
med I 15 och med de övriga frivilliga försvarsorganisationerna i bygden.<br />
Den viktigaste uppgiften f n är att ställa utbildad personal med radio till förfogande<br />
för hemvärnets radiosamband.<br />
Frivilliga aut<strong>om</strong>obilkåren i Borås<br />
Frivilliga aut<strong>om</strong>obilkåren (FAK) är den yngsta av Sjuhäradsbygdens frivilliga försvarsorganisationer.<br />
Den bildades 1970 och har till uppgift att utbilda förare främst för civilförsvarets<br />
tunga fordon.<br />
Rekrytering sker bland dem s<strong>om</strong> lämnat värnpliktsåldern, d v s är 47 år eller<br />
äldre.<br />
FAK Borås fick redan vid starten ett stort antal elever, och nya elever tillk<strong>om</strong>mer<br />
vid de årliga grund- och fortsättningskurserna. <strong>En</strong> bidragande orsak härtill<br />
torde vara den nya trafiklagstiftningen s<strong>om</strong> innebär att man måste ha särskilt körkort<br />
för att få framföra tyngre lastbilar och specialfordon. Eleverna skall även<br />
få lära sig sköta och köra gengasfordon.<br />
För sin verksamhet är FAK i hög grad beroende av hjälp från regementet,<br />
301 INNEHÅLL
s<strong>om</strong> bistår kåren bl a gen<strong>om</strong> att ställa instruktörer och övningsfordon till förfogande.<br />
Kåren har också en egen klubblokal på I 15. Den är belägen i en av de röda<br />
tidigare underofficersvillorna på kullen nordväst <strong>om</strong> kasernvakten.<br />
Civilförsvaret<br />
Civilförsvarets huvuduppgift i krig är att rädda människoliv och begränsa skador<br />
på materiel. Civilförsvaret och det militära försvaret skall i krig ömsesidigt<br />
bistå och hjälpa varandra.<br />
Detta har givetvis medfört en nära kontakt mellan regementet och företrädarna<br />
för civilförsvaret i Sjuhäradsbygden, både när det gäller planläggning och gemensamma<br />
övningar. Det första egentliga samarbetet kan sägas datera sig till 1937,<br />
då Borås luftskyddsförening bildades.<br />
Föreningens fullständiga namn var ”Borås med <strong>om</strong>nejd luftskyddsförening” och<br />
tillk<strong>om</strong> s<strong>om</strong> en följd av den oro medborgarna kände efter den <strong>om</strong>fattande luftkrigföringen<br />
med flyganfall mot oskyddade civila mål under Abessinienkriget och<br />
inför utvecklingen i Europa.<br />
Luftskyddsföreningen satte energiskt och kraftfullt igång med utbildning i luftskydd,<br />
men såg även s<strong>om</strong> sin uppgift att skaffa medel för att stärka luftförsvaret.<br />
Resultatet blev att tiotusentals personer i bygden fick utbildning i luftskydd och<br />
att föreningen kunde teckna kontrakt med AB Bofors <strong>om</strong> leverans av sex 40 mm<br />
och två 20 mm luftvärnsaut<strong>om</strong>atkanoner med fullständig instrumentutrustning.<br />
Huvuddelen av denna materiel överlämnades till de militära myndigheterna vid<br />
en högtidlighet på Stora Torget i Borås i november 1940.<br />
Luftskyddsföreningen uppgick senare i Borås civilförsvarsförening s<strong>om</strong> numera<br />
företräder det allsidigt sammansatta civilförsvaret.<br />
Gösta Pålsson<br />
302 INNEHÅLL
Företagsamma älvsborgare<br />
Kungl Älvsborgs regementes kontakter med bygden och samhället präglas i våra<br />
dagar av att det är ett ganska stort ”företag”, s<strong>om</strong> skapar arbetstillfällen och avsättningsmöjligheter<br />
för varor och tjänster. Härutöver deltar regementets fast anställda<br />
personal självfallet s<strong>om</strong> privatpersoner i bygdens liv. Vi skall inte heller<br />
glömma de tusentals värnpliktiga s<strong>om</strong> under årens lopp, främst på fritid, knyter<br />
kontakter och spenderar pengar. Dessa värnpliktiga får också rika tillfällen att uppleva<br />
Sjuhäradsbygden såväl under övningar s<strong>om</strong> på fritid. Många gästar vår bygd<br />
för första gången.<br />
För den aktiva personalen innebär dagens arbetstakt på ett modernt regemente<br />
små möjligheter att yrkesmässigt engagera sig i ortens näringsliv eller andra aktiviteter.<br />
Arbetstidsreglering, stora krav på effektivitet och ofta bristande ekon<strong>om</strong>iska<br />
och personella resurser lägger hinder i vägen. Det är främst vår reservpersonal, s<strong>om</strong><br />
i sin dagliga gärning in<strong>om</strong> alla samhällets sektorer och gen<strong>om</strong> sin starka anknytning<br />
till regementet effektivt bidrar till att skapa levande kontakt mellan förbandet<br />
och samhället.<br />
Under tidigare perioder av regementets 350-åriga historia var möjligheterna att<br />
göra en bestående insats utanför den militära gärningen betydligt större. Under indelningsverkets<br />
tid var icke blott soldaterna utan även befälet, från regementschefen<br />
och neråt, bosatta på sina boställen över hela Sjuhäradsbygden. Många<br />
spelade helt naturligt en stor roll i bygdens liv s<strong>om</strong> jordbrukare, k<strong>om</strong>munalmän och<br />
allmänt betrodda personer.<br />
Tjänstens krav var också annorlunda än de är idag. Regementet samlades till övningar<br />
under blott relativt korta perioder. Vidare bör påpekas att en officer förr under<br />
långa perioder icke kunde försörja sig på sin lön, s<strong>om</strong> vi skall se längre fram,<br />
utan var tvungen att ordna sitt uppehälle på annat sätt. Hade man inte privat förmögenhet<br />
var man oftast tvungen söka sig något annat verksamhets<strong>om</strong>råde.<br />
303 INNEHÅLL
Det ovan anförda är en del av förklaringen till att vi vid en blick tillbaka i regementets<br />
historia finner icke så få exempel på ”företagsamma älvsborgare”.<br />
År 1685 föddes i Karlskrona Gustaf Skarp s<strong>om</strong> son till bryggaren vid Kongl Amiralitetet<br />
Mårten Skarp. Gustaf Skarp valde den militära banan, ett yrke s<strong>om</strong> han<br />
fick rika tillfällen att utöva under den stora ofredstid s<strong>om</strong> stundade. Karl XII, tre år<br />
äldre än Skarp, besteg tronen år 1697 s<strong>om</strong> Sveriges femtonårige ”envålds all<strong>om</strong> bjudande<br />
konung” och var in<strong>om</strong> kort tvungen att draga i fält. Gustaf Skarp blev vid 22<br />
års ålder 1707 löjtnant och utnämndes året därpå till kapten vid Kungl Älvsborgs<br />
regemente. Han tjänade tappert och troget kung och fädernesland, blev en av Karl<br />
XII:s käckaste ”bussar” och steg snabbt i graderna trots att de svenska vapnens<br />
lycka vände med början vid Poltava 1709. År 1715 adlades han under namnet Ruthensparre.<br />
Han deltog sedan i såväl återstoden av Karl XII:s krig s<strong>om</strong> hattarnas<br />
olyckliga krig mot Ryssland 1741-43. Under det sistnämnda kriget befordrades<br />
han till överste och avled 1749 s<strong>om</strong> chef för ett värvat regemente.<br />
Trots sin framgångsrika militära bana hade Gustaf Ruthensparre tid att ägna sig<br />
åt annan verksamhet. 1745 finns han antecknad s<strong>om</strong> ägare till Limmareds säteri, ca<br />
3 mil söder <strong>om</strong> Ulricehamn. Limmared var ursprungligen en förläning av Gustav<br />
Vasa till en Håkan Pederson Hand. Det blev sedermera enskild tillhörighet och förvärvades<br />
efterhand av olika adliga familjer. Ätten Sparre ägde säteriet så sent s<strong>om</strong><br />
på 1850-talet. I början av 1900-talet splittrades säteriet. Själva stamhemmanet med<br />
skog ägs numera av Hylte Bruks AB.<br />
Efter hemk<strong>om</strong>sten från ryska kriget ägnade sig Gustaf Ruthensparre åt sin egend<strong>om</strong>,<br />
där han 1740 hade grundat Limmareds bruk. Han hade funnit trakten med<br />
dess rika tillgång på skog och kvarts särskilt lämpad för glasbruksdrift. Att döma av<br />
de prov s<strong>om</strong> finns bevarade dels på Växjö museum och dels på Röhsska<br />
Konstmuseet i Göteborg, hörde produktionen till dåtidens främsta. Brukets<br />
produktion <strong>om</strong>fattade tydligen till en början hushållsglas och på 1770-talet tillverkades<br />
även ”fensterglas” enligt en annons i Göteborgs Allehanda. Under 1920talet<br />
övergick Limmareds glasbruk till tillverkning av främst medicinglas och kosmetiska<br />
förpackningar. Numera ägs Limmareds glasbruk av AB Plåtmanufaktur<br />
(PLM) och tillverkar främst förpackningar för livsmedelsindustrin. Bruket har en<br />
högt aut<strong>om</strong>atiserad produktion av f n ca 350 miljoner förpackningar per år och sysselsätter<br />
ca 400 anställda.<br />
Denna <strong>om</strong>fattande verksamhet startades alltså av en gammal karolin, s<strong>om</strong> med<br />
företagsamhet och förutseende bidrog till att berika bygdens näringsliv ända in i<br />
våra dagar, och har på så sätt blivit ett intressant inslag i regementets historia.<br />
Ett annat exempel på företagsamhet utgör bröderna Johan och Alexander Björnberg,<br />
båda officerare vid Älvsborgs regemente, vilka på 1770-talet fick kungligt tillstånd<br />
att använda b<strong>om</strong>ull s<strong>om</strong> råvara och startade Sjuhäradsbygdens första b<strong>om</strong>ullsväveri<br />
i Ginkalunda. Trots att textilindustrin senare blivit d<strong>om</strong>inerande i denna<br />
del av landet var bröderna Björnberg tydligen för tidigt ute. Deras industri blev<br />
304 INNEHÅLL
kortlivad, blott ett tiotal år. Först betydligt senare skapades en livskraftigare textilindustri<br />
i Sjuhäradsbygden.<br />
Majoren vid Älvsborgs regemente Isaac Kjerrulf von Wolffen drev under 1800talets<br />
första år ett järnbruk, Wolffenfors, vid Hällered i Sandhults socken, ca 1 mil<br />
nordväst <strong>om</strong> Borås. Det hade anlagts av fadern, överstelöjtnant Mårten Fredrik<br />
Kjerrulf, adlad von Wolffen, på 1780-talet. Bruket hade två spik- och två kniphamrar.<br />
Efter Isaac von Wolffens död 1809 utökades bruket, men lades ner en bit in på<br />
1800-talet.<br />
Hjalmar Andersson<br />
Kaptenen vid Älvsborgs regemente Hjalmar Andersson sysselsatte sig under sina<br />
sista år med den viktiga men måhända ej särskilt glamorösa tjänsten s<strong>om</strong> brandchef<br />
i Gränna. Han försvarar sin plats i denna korta skildring kanske inte så mycket<br />
på grund av denna befattning s<strong>om</strong> sitt intressanta livsöde, s<strong>om</strong> här skall i korthet<br />
relateras.<br />
Hjalmar Andersson föddes i Nyköping 1843 och utnämndes till underlöjtnant i<br />
armén 1864. Redan före denna utnämning tog han avsked ur svensk krigstjänst och<br />
sökte sig till Nordamerika, där inbördeskriget just pågick. Han kämpade med stor<br />
tapperhet på nordstatssidan och sårades i slaget vid Olustee av en kula i låret. Han<br />
förde vid detta tillfälle befälet över ett k<strong>om</strong>pani.<br />
305 INNEHÅLL
Sedan han någotsånär tillfrisknat och deltagit i kriget ytterligare några månader,<br />
tog han avsked ur amerikansk tjänst och återinträdde i svensk. Vid hemk<strong>om</strong>sten<br />
tilldelades han den svenska guldmedaljen för tapperhet i fält för sina insatser i amerikanska<br />
inbördeskriget. Denna medalj förvaras numera på Älvsborgs regementes<br />
officersmäss tillsammans med den kula s<strong>om</strong> sårade Andersson vid Olustee och s<strong>om</strong><br />
han bar i kroppen till sin död.<br />
Förut<strong>om</strong> den ovannämnda tjänsten s<strong>om</strong> brandchef i Gränna kan också nämnas<br />
att han utexaminerats från Gymnastiska Centralinstitutet (GCI) och tjänstgjorde<br />
s<strong>om</strong> gymnastiklärare bl a vid Högre allmänna läroverket i Helsingborg. I denna stad<br />
tjänstgjorde han även s<strong>om</strong> brandchef. Han avled 1916 i Gränna och efterlämnade<br />
förut<strong>om</strong> maka sonen, sedermera generalen och chefen för persiska gendarmeriet,<br />
majoren vid första livgrenadjärregementet Harald Hjalmarsson. Denne var i sin tur<br />
far till den icke helt okände f d landshövdingen och tidigare högerledaren Jarl Hjalmarsson.<br />
Olof Werling Melin, född 1861 i Göteborg, skulle på ett något annorlunda sätt<br />
än de ovan nämnda k<strong>om</strong>ma att spela en stor roll utanför den militära banan. 1879<br />
antogs han s<strong>om</strong> volontär vid Redvägs k<strong>om</strong>pani vid Älvsborgs regemente, där hans<br />
farbroder P H Melin var regementschef sedan tio år. I november 1881 fick Olof<br />
Melin sin första officersfullmakt och utnämndes till underlöjtnant utan lön. Lön<br />
fick han först efter sex år och var därmed sämre lottad än de indelta soldaterna, s<strong>om</strong><br />
hade en årslön av 2–5 kr och dessut<strong>om</strong> vissa naturaförmåner. Det var vid denna tid<br />
vanligt med flera års tjänst utan lön. Systemet med ”surnumerärer” fanns ännu i<br />
mitten av 1930-talet.<br />
Redan s<strong>om</strong> mycket ung officer lärde sig Melin den stenografiska konsten, s<strong>om</strong><br />
skulle bli hans livsintresse och där han skulle k<strong>om</strong>ma att göra sin främsta insats.<br />
Underlöjtnanten Melin gick igen<strong>om</strong> Krigshögskolan 1884-86 med ganska<br />
dåligt resultat, men s<strong>om</strong> truppofficer var han framgångsrik. Det finns smickrande<br />
<strong>om</strong>dömen <strong>om</strong> Melins skicklighet s<strong>om</strong> trupputbildare i regementets annaler.<br />
Efter KHS skulle Melin välja ett civilt yrke vid sidan av den militära banan och<br />
valde att bli gymnastikdirektör och sjukgymnast. Efter gen<strong>om</strong>gången utbildning vid<br />
Gymnastiska centralinstitutet 1888-91 verkade han runt sekelskiftet under vintrarna<br />
s<strong>om</strong> sjukgymnast med eget institut i Bournemouth på <strong>En</strong>glands sydkust.<br />
Han blev löjtnant av andra klassen - efter 12 1/2 år (!) s<strong>om</strong> underlöjtnant. Löjtnant<br />
av första klassen blev han 1901 och i slutet av samma år kapten i armén. Det<br />
var vanligt med långsam befordringsgång på den tiden. När Melin efter 20 år s<strong>om</strong><br />
officer fick Svärdsorden var han fortfarande plutonchef.<br />
1908 blev Melin major i I 15 och chef för Infanteriets Skjutskola på Rosersberg,<br />
de senare åren s<strong>om</strong> överstelöjtnant vid Skaraborgarna. År 1913 blev han överstelöjtnant<br />
vid Bohusläns regemente och 1915 dess chef, från vilken post han avgick 1921<br />
vid 60 års ålder.<br />
Melin skapade alltså det stenografisystem, s<strong>om</strong> bär hans namn och k<strong>om</strong> att bli<br />
epokgörande. Om detta säger han själv i ett föredrag 1938 följande. ”När jag efter<br />
att några år ha vacklat mellan tanken på att ge ut en läro<strong>bok</strong> i förenklad gabels-<br />
306 INNEHÅLL
Olof Werling Melin<br />
307 INNEHÅLL
ergsk stenografi eller ett helt och hållet nytt system beslöt mig för det senare, så visade<br />
det sig snart att en del ändringar borde vidtagas, och först 1898 i en sjätte upplaga<br />
fick systemet sin nuvarande form. Samtidigt därmed utk<strong>om</strong> första upplagan av<br />
mina specialförkortningar för olika yrken. I och med 1898 började systemet också<br />
vinna oanad spridning. Vakanta platser in<strong>om</strong> riksdagens kansli hade börjat besättas<br />
av melinare. Våra två främsta handelsinstitut hade efter prov med andra system antagit<br />
mitt s<strong>om</strong> läroämne och därtill k<strong>om</strong> att jag hade den stora turen att föra fram<br />
mitt system just samtidigt med att efter exempel från Amerika och <strong>En</strong>gland även<br />
hos oss affärsmännen börjat inse betydelsen av att på sina kontor använda maskinskrivare<br />
och stenografer”.<br />
Denne företagsamme älvsborgare avled 1940 efter att inte blott ha fyllt en framgångsrik<br />
militär bana, bl a gjorde Melin en stor insats för den svenska arméns skjututbildning,<br />
utan också ha skapat det stenografisystem s<strong>om</strong> numera är allenarådande<br />
i vårt land och intar en internationell rangplats. <strong>En</strong> livsgärning av stor betydelse<br />
för det moderna affärslivet. Hans liv har skildrats i en <strong>bok</strong> med titeln ”Olof Werling<br />
Melin” utgiven 1971 och författad av Ernst L Ekman.<br />
Till sist blott några rader <strong>om</strong> Olof Melins ovannämnde släkting Paul Henrik<br />
Melin, s<strong>om</strong> var överste och chef för Älvsborgs regemente 1869-1886. Efter det att<br />
P H Melin dragit sig tillbaka till privatlivet förvaltade han sin egend<strong>om</strong> Ellsbo vid<br />
Göta Älv. Han ägnade sina krafter åt egend<strong>om</strong>en och åt Surte Glasbruk s<strong>om</strong> låg<br />
mittemot. Bruket hade tillfallit hon<strong>om</strong> gen<strong>om</strong> giftermål. Under sin tid i Surte hade<br />
han en mängd förtroendeuppdrag i Göteborg, bl a s<strong>om</strong> medlem av styrelserna för<br />
museet och Trädgårdsföreningen, vars växthus till stor del är ett verk av Melin.<br />
Flera ”företagsamma älvsborgare” kunde måhända nämnas. Jag har här blott<br />
tagit fram några av de mest intressanta exemplen. Dessa och andra har med sitt arbete<br />
in<strong>om</strong> och ut<strong>om</strong> vårt regemente bidragit till att göra det till en levande och betydelsefull<br />
del av bygden och samhället.<br />
Jan Bl<strong>om</strong>qvist<br />
308 INNEHÅLL
Lars Wilhelm Kylberg<br />
en färgstark kapten<br />
”Fristad hed 1914.” Så heter en akvarell av L W Kylberg och på konstverket<br />
ser man byggnader, tält och annat. Det är en tavla med rymd och skönhet s<strong>om</strong><br />
måste tilltala även andra än dem s<strong>om</strong> har sina minnen från denna legendariska lägerplats.<br />
(Klicka här)<br />
L W Kylberg är identisk med kaptenen och målaren Lars Wilhelm Kylberg,<br />
en gång i tiden officer vid vårt regemente. Han var född den 25 juli 1870, tog<br />
studenten 1891, blev aspirant vid I 15 samma år, löjtnant 1900 och kapten sju<br />
år senare. Kylberg hade bl a tjänstgjort vid generalstabens typografiska avdelning,<br />
varit befälhavare för velocipedskola i Axvall samt tjänstgjort s<strong>om</strong> bataljonschef<br />
in<strong>om</strong> Norrbottens försvars<strong>om</strong>råde.<br />
Detta var några data kring Lars Wilhelm Kylberg, s<strong>om</strong> dock främst lever kvar<br />
i minnet s<strong>om</strong> en god konstnär och god människa.<br />
Kylberg tillhörde en släkt s<strong>om</strong> var rikt konstnärligt begåvad och där målaren<br />
Carl Kylberg är det största namnet. Lars Wilhelms far Hjalmar Kylberg, lantbruksdirektör,<br />
skriftställare och tecknare, var född i Tun 1824 och dog på Östad vid<br />
Alingsås 1885. Sonen Lars Wilhelm föddes i Ryssbylund, Kalmar län. Han gifte<br />
sig 1910 med Dagmar Louise-Anne Byström. Äktenskapet blev barnlöst. Kylberg<br />
dog i Göteborg den 6 januari 1953.<br />
Hur var kapten Kylberg s<strong>om</strong> vän och människa? Om den saken kan överstelöjtnant<br />
E Sundler berätta. Han tillhörde visserligen en annan generation än kapten<br />
Kylberg men fick ändå god kontakt med hon<strong>om</strong>. Det berodde väl närmast<br />
på att hans far var god vän med Kylberg. Överstelöjtnantens far ägde fastigheten<br />
Örestugan i Sparsör och Kylberg hyrde denna något år efter sin pension. Man kan<br />
förmoda att målaren Kylberg gärna strövade <strong>om</strong>kring i de fagra nejderna vid Öre-<br />
309 INNEHÅLL
Hindås gästgivargård. Målning i Älvsborgssalen I 15.<br />
sjö och att han fick användning av pensel och kritor får man väl också ta för givet.<br />
Säkert är att kapten Kylberg fick goda vänner även i denna <strong>om</strong>givning. Han var<br />
nämligen, säger överstelöjtnant Sundler, en sympatisk, enkel och anspråkslös människa,<br />
<strong>om</strong>tyckt och värderad av över- och underordnade.<br />
Kapten Kylberg fick givetvis från tidig barnd<strong>om</strong> kontakt med konstnärer och<br />
konst. Av sin far fick han under pojkåren rådet och uppmaningen att alltid ha kritor<br />
i fickan när han gav sig ut i naturen. Det var sålunda givet att kritor och annat<br />
material, s<strong>om</strong> en konstnär behöver, hörde till hans militära utrustning så att säga.<br />
Överstelöjtnant Sundler erinrar sig en liten belysande händelse. Vid solnedgången<br />
en strålande vinterdag var ett antal officerare samlade på mässen, bland dem kapten<br />
Kylberg. När han gen<strong>om</strong> fönstret blickade ut över det vackra vinterlandskapet<br />
måste han plocka fram sina målargrejor och fästa det fina motivet på sin målarduk.<br />
310 INNEHÅLL
Minnessten över fördraget i Kungsäters prästgård 1471. Målning i Älvsborgssalen<br />
I 15.<br />
311 INNEHÅLL
Kapten Kylberg fick f ö tillfälle att visa sin konst för en större publik. Han deltog<br />
i samlingsutställningar bl a vid Liljevalchs konsthall i Stockholm 1921, i Skara<br />
1924 samt här i Borås 1917, 1919 och 1920-23. Dekorativa målningar har han utfört<br />
vid västgötska regementen.<br />
Av de övriga ”Kylbergarna” finns anledning att något orda <strong>om</strong> en annan kapten<br />
Kylberg med förnamnet Fredrik, s<strong>om</strong> mest målade mariner. I Svenskt konstnärslexikon<br />
kan man läsa hans egen redogörelse för den konstnärliga verksamhet<br />
han utövat. Skildringen påminner i sin koncisa form <strong>om</strong> en militärrapport. Så<br />
här berättar han t ex <strong>om</strong> ett haveri:<br />
”I Sydatlanten blev det haveri med ett stort engelskt skepp. På ena masten<br />
ramlade råna ner. Haveriet måste målas. <strong>En</strong>gelska styrmännen kunde inte. Jag anmälde<br />
mig, 17 år då. Hängde i s.k. båtmansstol och ritade på baksidan av gamla<br />
sjökort. Fann brottsstället. Gammal rostig bräcka. Gjorde detalj av bräckan. St<strong>om</strong>fade<br />
rosten med kaffe. Härför betalades försäkringen ut. Vid hemk<strong>om</strong>sten till <strong>En</strong>gland<br />
fick jag 20 pounds.”<br />
Denne Kylberg berättar också att han under sin tjänst i flottan ställde ut hos<br />
Svanströms och Svenssons tobakshandel och att han ritade vykort åt Eliassons<br />
konstförlag. <strong>En</strong> löjtnant med 125 kronor hade annars aldrig klarat sig.<br />
”Nog hänga väl 200 tavlor på väggar,” avslutar konstnären sin knapphändiga<br />
men dock så talande redogörelse.<br />
Ja, nog skulle man kunna skriva en diger volym <strong>om</strong> dessa smått fantastiska Kylbergare<br />
både i egenskap av konstnärer och i dubbel mening färgstarka människor.<br />
Philip Josefson<br />
312 INNEHÅLL
Adam Anders Thorén<br />
en svensk Dreyfusaffär<br />
År 1886 blev Adam Anders Thorén överste och chef för Älvsborgs regemente. Det<br />
var inget nytt och obekant regemente han k<strong>om</strong> till. Han hade i själva verket börjat<br />
sin militära bana vid Älvsborgs regemente trettio år tidigare. När han år 1860<br />
s<strong>om</strong> underlöjtnant vid Älvsborgs regemente avlade examen vid Högre artilleriläroverket<br />
i Marieberg, fick han 75 riksdaler s<strong>om</strong> belöning för sina fina betyg av regementschefen<br />
Ludvig Wästfelt.<br />
Året efteråt fick han erbjudande att bli repetitör vid artilleriläroverket i ämnena<br />
krigskonst och krigshistoria. Det var ett hedrande erbjudande, och i ett brev uppmanade<br />
Wästfelt hon<strong>om</strong> ivrigt att tacksamt emotta erbjudandet. ”På denna plats<br />
skall Ni tillvinna Er förmäns och kamraters aktning och tillgivenhet”, skrev han.<br />
Under de många följande åren i generalstaben och s<strong>om</strong> souschef vid Lantförsvarets<br />
k<strong>om</strong>mandoexpedition k<strong>om</strong> Thorén att nästan uteslutande syssla med militär<br />
organisation och utbildning. Han skaffade sig också erfarenheter vid utländska<br />
arméer. När han femtio år gammal utsågs till chef för Älvsborgs regemente, var<br />
han en av arméns kunnigaste officerare.<br />
S<strong>om</strong> regementschef ägnade sig Thorén ständigt åt utbildningen av befäl och manskap.<br />
S<strong>om</strong> ett exempel kan anföras ett befälsmöte i Fritsla våren 1888, där han under<br />
fem dagar ordnade taktiska övningar med officerarna i bevakning, förläggning<br />
och strid och efteråt höll kritik över de vidtagna anordningarna. Han underströk<br />
bl a hur viktigt det var att officerarna orienterade sig i övningsterrängen.<br />
Varje vinter sökte han öka officerarnas teoretiska vetande gen<strong>om</strong> <strong>om</strong>fattande s k<br />
vinterarbeten. Våren 1890 berättar han att han också denna vinter anbefallt sådana<br />
arbeten. ”Tjugo subalternofficerare samt kaptenerna, majorerna och regementschefen<br />
har i dem deltagit. Sexton har avhandlat strid i mörker, två har behandlat<br />
313 INNEHÅLL
femte preussiska armékårens strid vid Nachod i juni 1866 och två slutligen ”Vilka<br />
anspråk måste för huvudvapnets krigsduglighets skull ställas på en nutida härordning.”<br />
Uppsatserna ansåg han vittna <strong>om</strong> framsteg och allvarliga bemödanden s<strong>om</strong><br />
utvecklade officerens befälsmöjligheter.<br />
Under regementsmötena övades manskapet i fältskjutning och bevakningstjänst.<br />
K<strong>om</strong>panicheferna fick i förväg göra upp program för utbildningen av stam och beväring<br />
och för samövningarna dem emellan. Han var bister i sin kritik av Fristad i<br />
1887 års mötesrapport: ”För utförandet av stridsövningar är trakten kring regementets<br />
mötesplats föga lämplig, enär hon inte medger framställning av förloppet<br />
av en nutida eldstrid. I hög grad småbruten och skogbeväxt lämnar hon på nästan<br />
alla punkter åt en truppstyrka ett skydd s<strong>om</strong> <strong>om</strong>öjliggör en regelbunden eldstrid.”<br />
Mest kritisk var Thorén i sin syn på det gamla indelningsverket. Det behövdes<br />
en annan härordning än den indelta för att höja befälets yrkesförmåga, skrev han<br />
år 1890. Han talade också <strong>om</strong> indelningsverkets fördärvliga inflytelser på en god<br />
och grundlig befälsutbildning.<br />
S<strong>om</strong> regementschef var Thorén barsk men rättrådig och arbetsam. Han hade<br />
inte många vänner. Han ville inte bli påverkad av opålitliga människor, skriver<br />
han i sina memoarer, men kanske var det bara ett svepskäl. På ett annat ställe<br />
talar han <strong>om</strong> sin smak för isolering.<br />
Thorén var 57 år gammal, när krigsminister Axel Rappe år 1892 övertalade<br />
hon<strong>om</strong> att lämna Älvsborgs regemente, där han funnit sig väl till rätta, och i stället<br />
bli chef för intendentsdepartementet och den nya intendenturkåren. I ett brev<br />
försäkrade Rappe att han inte kunnat finna någon lämpligare person, och det var<br />
säkert inga överord. Thorén var inte bara praktiskt och teoretiskt kunnig utan<br />
också lojal mot sina överordnade.<br />
Rappe och Thorén var gamla vänner, och på Rappe litade Thorén orubbligt.<br />
De första åren rådde det också ett gott samarbete mellan dem, och i sina brev<br />
var Rappe full av lovord över Thoréns insatser. Thorén var också nöjd med arbetsförhållandena<br />
och intresserad av att bygga upp den nya organisationen. Men<br />
hösten 1896 skedde lycko<strong>om</strong>kastningen.<br />
Den stora allmänheten blev underrättad <strong>om</strong> händelsen gen<strong>om</strong> ett meddelande i<br />
”Posttidningen” den 13 november 1896 enligt vilket generalintendenten Adam<br />
Anders Thorén ”uppå gjord framställning” blivit entledigad från sin befattning.<br />
Beslutet hade fattats av Oskar II med tillstyrkan av ett enhälligt statsråd på framställning<br />
av krigsminister Rappe.<br />
Affären Thorén väckte stort uppseende i tidningspressen och ämbetsmannavärlden<br />
och skulle fortsätta att diskuteras långt sedan alla de agerande var döda. Regeringen<br />
hade tillgripit en synnerligen ovanlig åtgärd. Man hade använt regeringsformens<br />
§ 35, där det hette att innehavare av förtroendesyssla kunde av konungen<br />
entledigas, ”när han prövar rikets tjänst det fordra”. <strong>En</strong>ligt vad ”Aftonbladet”<br />
räknade ut, hade Kungl Maj:t inte utnyttjat denna paragraf sedan år 1847, då en<br />
landshövding i Blekinge blev avskedad från sin post.<br />
Regeringen var märkligt nog mycket ovillig att lämna några utförliga förkla-<br />
314 INNEHÅLL
Adam Anders Thorén. Originalmålning på officersmässen I 15.<br />
315 INNEHÅLL
ingar. Thorén beskylldes för att han lämnat oriktiga och vilseledande uppgifter<br />
till krigsminister Rappe. Han var <strong>om</strong>öjlig att samarbeta med och förklarades i övrigt<br />
allmänt oduglig för sin ansvarsfulla befattning. ”Svenska Dagbladet” ställde<br />
sig starkt kritisk till dessa förklaringar. Om Rappe mot allmän uppfattning ansåg<br />
Thorén oduglig s<strong>om</strong> generalintendent, var skulden till stor del hans, efters<strong>om</strong> han<br />
övertalat Thorén att åta sig denna befattning.<br />
Thorén valde själv att tiga. Under det avgörande året 1896 förde han fortlöpande<br />
anteckningar <strong>om</strong> sina upplevelser med Rappe, Oskar II och statsminister Boström.<br />
De utförliga anteckningarna renskrev han efter avskedandet. Efter hans död<br />
i december 1907 överlämnades de av hans söner till Krigsarkivet på villkor att de<br />
skulle hållas slutna till år 1970. De är sålunda nu tillgängliga för forskning.<br />
Samtidigt har ett annat arkiv blivit tillgängligt. Det är minnesanteckningar förda<br />
av generalmajoren Hugo Hult, s<strong>om</strong> förvaras på Kungl Biblioteket. Hult var adjutant<br />
åt krigsminister Rappe och såg vad s<strong>om</strong> hände. Sina anteckningar utarbetade<br />
han först på 1920-talet men tog då kontakt med dem s<strong>om</strong> hade personliga minnen<br />
av affären.<br />
Av Thoréns och Hults anteckningar framgår att affären Thorén hade sitt upphov<br />
i den svåra unionskrisen år 1895. Den uppstod sedan den norska regeringen avgått<br />
i mars och Oskar II misslyckats att bilda ny regering. Nya försök gjordes under<br />
vårens lopp och samtidigt företog den svenska regeringen <strong>om</strong>fattande rustningar.<br />
Generalintendenten Thorén k<strong>om</strong> här att spela en nyckelroll. Han fick order av<br />
krigsminister Rappe att in<strong>om</strong> fyra månader förse armén med alla de persedlar s<strong>om</strong><br />
behövdes för en mobilisering. Anskaffningarna skulle ske i hemlighet och in<strong>om</strong> landet.<br />
De order han fick var muntliga, men Rappe lovade att bekräfta dem skriftligen,<br />
och Thorén litade på sin gamle vän.<br />
<strong>En</strong>ligt upphandlingsförordningen hade Thorén rätt att i brådskande situationer<br />
sluta avtal <strong>om</strong> leveranser med intendenturtjänstemän på villkor att de överlämnade<br />
persedlarna för kontroll direkt till centralförrådet i Stockholm. Thorén och Rappe<br />
var helt överens här<strong>om</strong>. Rappe försäkrade: ”Du kan vara fullk<strong>om</strong>ligt lugn. Vi<br />
går hand i hand.” Vid två tillfällen uppmanade Oskar II hon<strong>om</strong> att skynda på<br />
med verket.<br />
Oppositionen fick snart nys <strong>om</strong> de stora persedelbeställningarna. I riksdagen<br />
ställde Adolf Hedin en fråga till Rappe <strong>om</strong> han kände till att intendenturtjänstemän<br />
användes s<strong>om</strong> mellanhänder vid leveranserna. I stället för att försvara åtgärden<br />
begärde Rappe yttrande av Thorén. Och denne svarade helt kort, att hon<strong>om</strong><br />
veterligt hade inte någon tjänsteman gjort sig skyldig till handlingar s<strong>om</strong> stred<br />
mot lag och ordning.<br />
Därefter skedde dunkla ting. Fjorton dagar senare, den 8 maj 1895, läste Rappe i<br />
riksdagen upp ett brev s<strong>om</strong> han påstod sig ha fått av Thorén och i vilket denne förnekade<br />
att någon intendenturtjänsteman använts s<strong>om</strong> mellanhand vid kronoleveranserna.<br />
Svaret var direkt osant. Rappe hade själv gett tillstånd till att tjänste-<br />
316 INNEHÅLL
Från pickelhuvans tid.<br />
Hjälm utan plym m/1895.<br />
män användes s<strong>om</strong> mellanhänder, och dessut<strong>om</strong> var brevet ett falsifikat s<strong>om</strong> direkt<br />
stred mot Thoréns handbrev.<br />
Thorén fick inget besked <strong>om</strong> vad s<strong>om</strong> hänt i riksdagen, men fråga är vem s<strong>om</strong><br />
skrivit brevet. Både Thorén och Hult är överens <strong>om</strong> att Thoréns närmaste man,<br />
fältintendenten Peter Holmquist, författat brevet på Rappes order och bak<strong>om</strong> Thoréns<br />
rygg. De är så mycket mer övertygade här<strong>om</strong> s<strong>om</strong> Rappe senare vägrade<br />
att visa brevet i original. Hans avsikt var väl att vinna tid – <strong>om</strong> det väl blev krig<br />
med Norge kunde allt förlåtas.<br />
Krisen drev över, men i januari 1896 steg Hedin upp och anklagade Rappe för att<br />
ha vilselett riksdagen. Rappe svarade undvikande och bad Thorén <strong>om</strong> en förklaring.<br />
Först nu blev denne medveten <strong>om</strong> den svindel s<strong>om</strong> försiggått hon<strong>om</strong> ovetande.<br />
Thorén avgav ett yttrande, där han hänvisade till de ”brydsamma undantagsförhållanden”<br />
s<strong>om</strong> rått våren 1895. Uttrycket väckte Rappes förbittring.<br />
Han låste in brevet i ett kassaskåp, men dagen efter stod det avtryckt i en tidning.<br />
Statsminister Boström förnekade att regeringen ett ögonblick umgåtts med<br />
tanken på ett krig med Norge, och regeringen uttalade sitt djupa misshag över<br />
ämbetsverket, s<strong>om</strong> verkställt de <strong>om</strong>fattande anskaffningarna på eget bevåg.<br />
317 INNEHÅLL
Denna kungliga misshagsskrivelse är ett skändligt dokument. Att regeringen våren<br />
1895 umgicks med tanken på ett militärt ingripande i Norge är klart dokumenterat,<br />
men nu i förhandlingarnas år 1896 löpte den ifrån sitt ansvar och offrade<br />
den lojale Thorén för att rädda sitt eget ansikte.<br />
Oskar II vädjade till Thorén att frivilligt avgå, men Thorén förklarade att han var<br />
oförmögen till en högre grad av självförnekelse än den han redan visat. Så återstod<br />
bara att låta hon<strong>om</strong> falla. Thoréns adjutant Richard Hermelin läste <strong>om</strong> avskedandet<br />
i ”Posttidningen” och gick hem till generalen för att underrätta hon<strong>om</strong><br />
<strong>om</strong> vad s<strong>om</strong> hänt. Han fann hon<strong>om</strong> vandrande på Johannesgatan. När han fick<br />
reda på vad s<strong>om</strong> passerat, var hans enda k<strong>om</strong>mentar: ”Jaså, de vågade detta.” När<br />
han k<strong>om</strong>mit upp i hemmet och underrättat sin familj, sa han endast: ”Ja, jag<br />
skall tiga, <strong>om</strong> jag inte blir anfallen. Fäderneslandets lycka måste gå före enskilt<br />
väl.”<br />
Thoréns tio sista år blev trista. Hans gamla vänner höll sig undan. Han levde<br />
sitt ”eländiga, enformiga liv” för sin sjuka hustru och sina tre söner, s<strong>om</strong> alla<br />
blev officerare. Med brinnande intresse följde han Dreyfus’ äreräddning i Frankrike.<br />
”Tänk <strong>om</strong> jag också en dag skulle bli förklarad oskyldig”, skrev han till Hermelin.<br />
Det var bara en dröm. Först nu mer än sextio år efter hans död börjar det<br />
bli möjligt att sprida ljus över affären Thorén, s<strong>om</strong> Hugo Hult kallar ”ett upprörande<br />
justitiemord”.<br />
Alf Åberg<br />
318 INNEHÅLL
Gustaf Lorentz S<strong>om</strong>melius<br />
en skandinavismens pionjär<br />
Den femte juni 1948 samlades många av Älvsborgs regementes subalterner till en<br />
ovanlig övning – glada ritter i galopp över Osdalsfälten ner mot Bråt åtföljda av<br />
rhenskt vin och lyriskt kåseri på officersmässen. Övningsändamålet var också unikt<br />
– att fira minnet av Gustaf Lorentz S<strong>om</strong>melius, löjtnant vid Kungl Älvsborgs regemente,<br />
stupad 100 år tidigare vid Dybböls skansar s<strong>om</strong> förste svensk under dansktyska<br />
krigen.<br />
S<strong>om</strong>melius, s<strong>om</strong> skrev tidstypisk poesi i Byrons anda under signaturen ”Beppo”<br />
och efterhand k<strong>om</strong> att framstå s<strong>om</strong> en av skräckr<strong>om</strong>antikens och dekadensens få<br />
verkliga företrädare i vårt land, var prästson från Mörrum i Blekinge, född den 19<br />
oktober 1811. Från fädernet hade han ett vittert arv – farfadern hade varit professor<br />
och fadern bibliotekarie i Lund – men också maniskt–-depressiva drag, s<strong>om</strong><br />
hos fadern utvecklades till sinnessjukd<strong>om</strong>. Disharmoni k<strong>om</strong> också i tidens fullbordan<br />
att sätta sin prägel på både liv och diktning hos den orginelle och excentriske<br />
löjtnanten fram till den perfekt heroiska gesten vid Dybböl.<br />
Efter skolgång i Malmö från tretton års ålder blev S<strong>om</strong>melius student 1829 men<br />
lämnade redan efter halvannat år sina juridiska studier i Lund för att söka sig till<br />
krigaryrket, där hans lust till <strong>om</strong>växling och äventyr tycktes kunna bli bättre tillgodosedd.<br />
Han inträdde i armén 1834. Då han den 12 juli samma år utnämndes till<br />
underlöjtnant vid Älvsborgs regemente var det med uppenbar och nästan övermodig<br />
förväntan att ha k<strong>om</strong>mit på rätt spår: ”Jag kunde ju ha blivit en oduglig auskultant<br />
i något verk, medan nu. . .”. Redan då han den 20 juni 1837 befordrades till<br />
löjtnant var dock besvikelsen påtaglig. Han hade knappast k<strong>om</strong>mit att höra till<br />
gunstlingarna hos regementets formalistiske chef, översten Jacob af Dahlström.<br />
Den triviala och enahanda vardagen i en armé, s<strong>om</strong> hyllade centralförsvarsprincipen,<br />
mest sysslade med kanalgrävning och depåtjänst och för övrigt aldrig mer skul-<br />
319 INNEHÅLL
le gå i krig, var inte vad han drömt <strong>om</strong>. Beväringen var oförbätterlig. Löjtnantens<br />
heroiska vers slog inte. ”Vid Leipzig sist vi stredo bra. . .”. ”Beväringen blir änna<br />
sjuk då han ser en upsér, är synbart generad av skärp och bantlér”. Lusten till dramatiska<br />
upplevelser och gloriösa insatser fick alltmer sublimeras i en laddad och<br />
drastisk poesi, s<strong>om</strong> han började publicera i Göteborg 1839, då han tycks ha beslutat<br />
sig för att för gott hänga uniform och sabel i garderoben, för att året därpå dyka<br />
upp i Stockholm.<br />
S<strong>om</strong>melius hade s<strong>om</strong> officer hamnat i Borås, där hans vistelse blev skandal<strong>om</strong>susad.<br />
Han hade i knallestaden en kusin s<strong>om</strong> var häradshövding, Nils Göran<br />
S<strong>om</strong>melius, och i ett satiriskt poem – sådana skrev han efter hand många <strong>om</strong> borgarna<br />
– utpekades s<strong>om</strong> ”överstepräst i Venus tempel”. Till en början bodde löjtnanten<br />
i den sundlerska gården vid Österlånggatan men flyttade senare till den berginska<br />
gården vid Stora Torget och Lilla Brogatan. Hans excentriska och ibland<br />
depraverade vanor – allt i lärofadern Byrons överdrivna stil – k<strong>om</strong> de hedervärda<br />
boråsarna att häpna.<br />
Man talade med förfäran <strong>om</strong> hur han drack skålar ur en silverbeslagen dödskalle<br />
och hur han på sin kammare sköt till måls på t<strong>om</strong>buteljer och släckte ljuset med pistolskott.<br />
Han bar en silverberlock i form av ett kranium med lönnfack, där han förvarade<br />
gift för att vara beredd på det yttersta.<br />
I de r<strong>om</strong>antiskt förfärade beskrivningarna finns också nattliga ritter, då han sadlat<br />
sin Othello för att – enligt traditionen – även i regn och blåst rida i kapp med de<br />
jagande molnen i sin flykt undan svårmodet. Det hela är s<strong>om</strong> en Marcus Larssontavla.<br />
I skogarna runt staden hade han till råga på allt möten med unga mamseller.<br />
<strong>En</strong> av hans förälskelser uppges ha varit den vackra femtonåringen Marie Kinlund,<br />
senare gift med en ung grosshandlare Claes Bergendahl. Sådant rendez-vous var nog<br />
något s<strong>om</strong> hade skett för – och sannolikt också hänt någon gång senare i officerskårens<br />
historia. Men den i moraliska ting victorianskt förankrade Henrik<br />
Schück k<strong>om</strong> att sedermera avvisa den originelle löjtnanten Beppo s<strong>om</strong> ”i hög grad<br />
brutal, utsvävande och skuldsatt”.<br />
<strong>En</strong> av S<strong>om</strong>melius många porträttörer – Johannes Gillby – har ironiskt avfärdat<br />
den karaktäristiken: Beppo var nog mest brutal i sina dikter och hans utsvävningar<br />
bestod mest i excentriska infall. Men skuldsatt var han förvisso s<strong>om</strong> praktiskt taget<br />
alla statstjänstemän på den tiden, då man ej kunde räkna med en första blygsam<br />
begynnelselön förrän ett stycke upp i 30-årsåldern. Kronans kaka var såväl liten<br />
s<strong>om</strong> osäker på den tiden.<br />
Sannolikt var alltså mångt och mycket i hans rykte överdrivet. I själva verket<br />
tycks han ha varit en ganska ensam och sluten typ, hemlös och rotlös. Han hade få<br />
eller inga vänner. Sin herostratiska image fick han huvudsakligen gen<strong>om</strong> sin vilda<br />
och bitvis depraverade poesi. Den svallade av lidelser och är knappast i vår tids<br />
smak: överlastad, måttlös och formföraktande, full av fantasterier, föga sovrad,<br />
med ofta starka övertoner. Ändå kan den vara gripande och i dåtidens smak var det<br />
säkert att lyssna till de martialiska klangerna med apoteoser s<strong>om</strong>: ”O, hell dig min<br />
blänkande klinga!” De krigiska fantasierna tog form i napoleonska efterklanger:<br />
320 INNEHÅLL
I gardets campagnesal, kamrater,<br />
gardister med ärr från Arcole,<br />
vi tömma s<strong>om</strong> goda soldater<br />
i botten vår kejsares skål. . .<br />
De heroiska dikternas titlar var signifikativa: ”Betraktelser av en gammal ulan”,<br />
’’Svärdssången”, ”Grenadieren”, ”Tambourmajoren”, ”Invaliden”, ”Betraktelser<br />
vid ett kasernfönster” o s v. De militanta och sentimentala tonfallen i dessa poem<br />
tänder väl idag inte så många men fick stark resonans på den tiden, då Napoleonkrigen<br />
alltjämt hade ett r<strong>om</strong>antiskt skimmer kring sig. Många strofer hade också en<br />
stolt resning trots formell nonchalans:<br />
Vi mistat av vänner ha mången,<br />
den främste, när fanan jag höll<br />
hos gardet det unga den gången,<br />
s<strong>om</strong> Lannes vid Esslingen föll.<br />
Lik ungskogen, kullfälld <strong>om</strong> våren,<br />
med stammarna tätt intill varann,<br />
låg rättad i led hela kåren,<br />
sträckt s<strong>om</strong> till parad varje man.<br />
Mera svårsmält är den demoniska lyriken i den samtida Euphrosynes anda. De<br />
makabert skräckr<strong>om</strong>antiska dragen i denna tidstypiska poesi hetsade upp den borgerliga<br />
läsekretsen och uppges i årtionden ha haft hängivna beundrare bland unga<br />
kvinnor. Han frossade i orgiastiska skildringar från nattliga tempelvalv och dystra<br />
gravkamrar, där bårtäckena var lastens hyenden. Här finns till och med nekrofila<br />
drag:<br />
Jag visste: <strong>om</strong> ödet ej kuva<br />
jag kan, fast i krigsgudens sold,<br />
i livet, blondinen den ljuva<br />
jag tar efter döden med våld.<br />
O ensamt mitt hjärta det fria<br />
jag gav dig, min längtande brud.<br />
Min dyrkan du delar, Maria,<br />
med kejsaren, äran och Gud.<br />
<strong>En</strong>ligt hans hävdatecknare C Eichhorn den 1 november 1867 i utgåvan av andra<br />
upplagan – den första k<strong>om</strong> ut 1846 – av diktsamlingen ”Vallmoknoppar, plockade<br />
på steppen af Beppo” skall dikten ha haft relation till den tidigare nämnda tonåringen<br />
Marie. Denna olyckliga förbindelse skulle i hög grad bidraga till att under<br />
de sista åren förmörka hans lynne:<br />
321 INNEHÅLL
Min sällhet flytt, mitt liv ett benhus blivit,<br />
där marterns ormar kräla <strong>om</strong> i ro,<br />
ett öde tempel, s<strong>om</strong> Gud övergivit,<br />
men i vars krypta avgrundsandar bo.<br />
Ack, bittra tårar på dess murar rinna,<br />
och plågans offer på dess altar brinna,<br />
och kvalets gamar flaxa i dess valv.<br />
<strong>En</strong> tredje genre i hans lyrik var de satiriskt gisslande porträtten av borgerskapet<br />
i Borås och Göteborg. Ett exempel:<br />
Herr pastorn, s<strong>om</strong> yfs i sin veckade kolt,<br />
ej duger att hålla sig fast i en volt<br />
och hejda en hingst, s<strong>om</strong> går öfver.<br />
Med hin jag förr spelar <strong>om</strong> själens gropojs<br />
och purrar en slagbjörn, s<strong>om</strong> krupit till kojs,<br />
än öfvar en prest i manöver.<br />
<strong>En</strong> prost anser halfvan på bäsken för synd,<br />
en löffallen mö för ett särdeles fynd<br />
och svär i Guds hus över fyllan;<br />
Men, hemk<strong>om</strong>men väl, i sitt anletes svett<br />
han vadar i toddy och drunknar i fett<br />
och vräker predikan på hyllan.<br />
Dikter i den andan d<strong>om</strong>inerar S<strong>om</strong>melii samling ”Silhouetter, klippta i papp,<br />
samlade af doktor Dulcamara” (Göteborg 1846). Den frivola och burleska stilen,<br />
s<strong>om</strong> retade galla på de utpekade, har påtagligt släktskap med de samtida skalderna<br />
von Braun och Wadman. Det ligger i sakens natur att denna miljöbundna verskonst<br />
i de flesta fall trots sin kvickhet fick begränsat intresse till både tid och rum. Den var<br />
ett slags aggressiv motsvarighet till vår tids lokalrevyer. Men paskillerna k<strong>om</strong> att<br />
påverka hans sociala status och att slutligen stänga den militära banan.<br />
Från denna finns också ett antal frodiga och drastiska miljöskildringar, s<strong>om</strong> ger<br />
måleriska glimtar av 1830-talets liv och leverne på hedarna. Några smakprov:<br />
Och så nalkas mötet med skoskaf och svett,<br />
med segslitna ”i” och med hårdsmälta ”ett”,<br />
med hundsnus, med fjäsk och speglosor;<br />
än torrföda, än hvarken vått eller torrt,<br />
krutgubbar med pipskägg och hårstubben kort<br />
och gula i syn’ s<strong>om</strong> maskrosor.<br />
322 INNEHÅLL
Nu bråkas och brummas på allvara rent:<br />
Det bullras, så öronen lida gement,<br />
och hojtas på den, s<strong>om</strong> har ”jouren”.<br />
<strong>En</strong> skäller fatalt s<strong>om</strong> en sprucken terrin,<br />
en flåsar erbarmligt s<strong>om</strong> en ångmachin,<br />
en piper s<strong>om</strong> siskan i buren.<br />
”Din helvetes åsna!” en gallskriker hest,<br />
en annan: ”Skjut inte ut buken, din best!”<br />
en tredje: ”Sträck på dina fötter!”<br />
”Du stöflar ju af, s<strong>om</strong> du trådde på glas,<br />
du vickar med stjerten och snubblar, ditt. . .<br />
och går, s<strong>om</strong> du ginge på nötter!”<br />
Bland dikter med anknytning till regementet finns – vid sidan <strong>om</strong> de saftiga<br />
målerierna från regementsmöten – också sådana i den heroiska genren: ”För Elfsborgs<br />
regementes lifk<strong>om</strong>pani” och ”Sång för Elfsborgs regementes jägare”. S<strong>om</strong><br />
smakprov återges här några strofer ur den förra dikten:<br />
I borgarns koja råder frid.<br />
Men djerft vi svärdhugg byta.<br />
S<strong>om</strong> blixten snabb, så går vår tid;<br />
I läger, stormning och strid<br />
Vi vårt kamratskap knyta.<br />
Ty bragd och slag, ej lugn och fred,<br />
Vi älska på vår bana,<br />
Der månan går bland åskmoln ned.<br />
Och stormen bor i våra led<br />
Och hviftar i vår fana.<br />
. . . . .<br />
Vid Leipzig sist vi stridde bra<br />
Med studsare och kula:<br />
Härnäst vi ut s<strong>om</strong> lejon dra!<br />
Hel, Elfsborgs jägare, hurra!<br />
Hel, alla blå och gula!<br />
Se’n i en framtids riddarsal<br />
<strong>En</strong> bard förtäljer, bröder,<br />
Ej våra många ättartal,<br />
Men hur vi stridt på berg, i dal<br />
Och blödt i norr och söder<br />
323 INNEHÅLL
”Men djerft vi svärdhugg byta”<br />
Huggare m/1748. Museet I 15.<br />
1846 års diktsamlingar utgavs på subskription och inbragte inte några större<br />
ink<strong>om</strong>ster – i vart fall inte före S<strong>om</strong>melii död två år senare, då hans poesi<br />
k<strong>om</strong> i ropet.<br />
Många unga officerare hänvisades på den tiden till att vara snyltgäster hos förmögna<br />
släktingar. Beppo var inget undantag. Under och efter Borås-åren huserade<br />
han hos en bror i Göteborg, senare – från 1840 – hos en farbror i Stockholm,<br />
då han knäckts av en magsjukd<strong>om</strong> och ekon<strong>om</strong>iska bekymmer. I huvudstaden såg<br />
han en av sin ungd<strong>om</strong>s napoleonska hjältar, vår förste Bernadotte, och den nu<br />
skröplige Esaias Tegnér. Skaldens tillvaro var rastlös. Han bytte ofta vistelseort i ett<br />
slags fåfäng jakt efter mening i sin tillvaro. Samtidigt producerade han sig i Göthen,<br />
Aftonbladet och Freja under psedonymerna Beppo, Dulcamara och Quodlibet.<br />
324 INNEHÅLL
Plågad av sin dåliga ekon<strong>om</strong>i och en tilltagande mjältsjuka beslöt den avdankade<br />
löjtnanten sig för att uppsöka en annan och mäkta förmögen farbroder – i Nantes i<br />
Frankrike. Reskassan hade han tjänat in på sina paskiller. Med dem hade han bränt<br />
sina skepp i hembygden. Med den norska briggen Ceres gick nu färden mot söder.<br />
Det har sagts att han också skall ha haft ett officiellt uppdrag att övertyga sig <strong>om</strong><br />
värdet hos ett nytt franskt vapen. Hur det gick med vapnet vet vi inte. Men vi vet att<br />
han inte fick det pekuniära stöd han hoppats på hos onkeln i Nantes. 1848 försvann<br />
han också ur Älvsborgs regementes rullor.<br />
S<strong>om</strong>melius hade att besviken återvända till Norden. På den fattiga resan hem insjuknade<br />
han i Köpenhamn och tvangs att söka vård på Frederiks lasarett. Just då<br />
bröt det dansk–tyska kriget ut. Nu följer det sista korta och dramatiska skedet i hans<br />
liv – den heroiska gestens akt, s<strong>om</strong> länge levt i hans fantasi och s<strong>om</strong> gett sin prägel<br />
åt talrika dikter. Under de skickelsedigra marsdagarna 1848 hörde han talas <strong>om</strong><br />
händelserna i Rendsborg och läste i tidningarna <strong>om</strong> den danska härens kamp. Han<br />
blev strax fyr och flamma, tänd på att gå ut s<strong>om</strong> frivillig, sannolikt med sina färska<br />
erfarenheter från Frankrike också eggad av det allmänna frihetspatos, s<strong>om</strong> februarirevolutionen<br />
satt i svallning över Europa.<br />
Så snart han k<strong>om</strong>mit på benen, uppsökte han den kände danske historikern Frederik<br />
Barfod för att få bakgrunden till kriget klarlagd. Sedan Barfod redogjort för<br />
Sönderjyllands historia från början till slut, var S<strong>om</strong>melius säker på sin sak. Några<br />
dar därpå – den 2 juni – återvände han, strålande glad och sjungande för full hals.<br />
Han var utskriven från hospitalet och resklar:<br />
– Och nu farväl, bror! Tänk: I övermorgon på Als och kanske någon dag därpå<br />
vid Sundeved.<br />
Två dagar senare stod han s<strong>om</strong> avdelningschef i 5. danska linjebataljonens led<br />
för att dagen därpå falla.<br />
Den 5 juni blev en het dag. Tyskarna, s<strong>om</strong> tvingats till reträtt några dagar tidigare,<br />
ville nu få revansch och försökte kasta tillbaka danskarna från deras långt framskjutna<br />
ställning vid Nyböl Mölle i Sundeved. Den tyske generalen Wrangels avsikt<br />
var att beröva de danske lusten till fortsatt framryckning. Men också den dagen<br />
skulle sluta med tyskt nederlag.<br />
Striden <strong>om</strong> Dybböl skulle k<strong>om</strong>ma att pågå i fem timmar denna heta femte juni.<br />
På morgonen hade de danska förposterna kastats tillbaka efter en hård och blodig<br />
kamp. Tyskarna förföljde. Men preussarna stannade upp vid Dybböls skansar och<br />
tycktes tveka, då de såg danskt artilleri uppe på höjderna. Då dagen skridit långt<br />
fram började de att sakta dra sig tillbaka. De danske var på väg.<br />
I den danska mitten gick 5. bataljonen, strax söder <strong>om</strong> Dybböl Öst, mot kyrkan i<br />
Dybböl, där tyskarna nu segade sig fast. Österdybböl var taget liks<strong>om</strong> södra delen<br />
av Västerdybböl. Dagens seger var så gott s<strong>om</strong> avgjord. Men alltjämt hade tyskarna<br />
den nordöstliga delen av Västerdybböl med kyrkan – deras sista stödjepunkt – besatt<br />
med två bataljoner preussare.<br />
Det blev en vild och våldsam ”strid i bebyggd ort” i de krokiga gränderna med<br />
diken, vallar och häckar på båda sidor. 5. bataljonen trängde sig dock sakta men<br />
325 INNEHÅLL
säkert fram mot kyrkan under närstrid. Den älvsborgske löjtnanten, s<strong>om</strong> gick i spetsen<br />
för en egen avdelning, märkte då hur modet sviktade hos soldaterna, s<strong>om</strong> sökte<br />
sig ner i skydd av diken och gärdesgårdar vid foten av skansarna.<br />
Här var ögonblicket. Den heroiska gestens tid var inne. All martialisk poesi från<br />
overksamma löjtnantsår kunde raskt konkretiseras i ett k<strong>om</strong>mando och en handling,<br />
s<strong>om</strong> länge skulle ge eko. Då bataljonens anfall förlamats av tvekan och ångest<br />
hos truppen, sprang S<strong>om</strong>melius muntert upp på en gärdesgård med dragen sabel för<br />
att visa vägen, svingade den över huvudet och skrek: ”Framåt! Hurr. . .” <strong>En</strong> preussisk<br />
kula klippte av k<strong>om</strong>mandot. Men folket gick fram och tog den sista tyska stödjepunkten<br />
Västerdybböl. Segern var dansk.<br />
Svårt sårad i huvudet dog S<strong>om</strong>melius på väg till ett preussiskt fältlasarett. Han är<br />
begravd på Augustenborgs kyrkogård på Als. Gravskriften är kort: ”Han faldt for<br />
Danmark’’. Vid Dybböl minner en bautasten cirka 400 meter sydöst <strong>om</strong> kyrkan <strong>om</strong><br />
hans död. Man tänker på hon<strong>om</strong> också då man ser två andra minnesstenar: 1849<br />
restes på Sönderborgs kyrkogård ett monument till minne av danskar, norrmän och<br />
svenskar, s<strong>om</strong> föll i striderna 1848, med följande inskription:<br />
”Den dyre Broderpagt er bloddöbt vorden,<br />
og Kaerlighedens Magt er set i Norden.<br />
Hav Tak, o Broder kaer, med Sorg og Smerte<br />
begrov vi Eder her og i vort Hjerte.”<br />
Den andra minnesstenen står vid Dybböl – sedan 1936 – till ära för de nordiska<br />
frivilliga, s<strong>om</strong> gick till Danmark 1848 och 1864. Det var finnar, isländare,<br />
norrmän och svenskar, s<strong>om</strong> kämpade för Sönderjyllands danskhet:<br />
”Danske rejste dette Minde.<br />
Haanden i rakte, Blodet der randt,<br />
Ofret I bragte samman os bandt”.<br />
Minnet av Gustaf Lorentz S<strong>om</strong>melii modiga stridsinsats vid Dybböl 1848 blev en<br />
sinnebild för den ej alltför vanliga äkta skandinavismen, s<strong>om</strong> k<strong>om</strong> till uttryck i oförvägen<br />
handling. På så vis har den älvsborgske löjtnantens redobogna engagemang<br />
för Danmarks sak för lång tid k<strong>om</strong>mit att spela en betydelsefull roll s<strong>om</strong> förtjänar<br />
vår hågk<strong>om</strong>st.<br />
Låt oss stanna vid en av de otaliga stroferna i hans byroniskt långa dikt ”Tonerre”<br />
s<strong>om</strong> epitafium, då vi nu hyllar den orolige skaldens minne liks<strong>om</strong> de älvsborgska<br />
subalternerna gjorde på sitt speciella vis den 5 juni 1948.<br />
Till min sista fältmanöver,<br />
Herre, jag din nåd behöfver<br />
Blott – och trenne skovlar mull.<br />
Lennart Hagman<br />
326 INNEHÅLL
Carl Fredrik Grevillius<br />
i utländsk krigstjänst<br />
Några data.<br />
Född 6/7 1834 i Kalvs socken i Västergötland.<br />
Föräldrar: Kyrkoherden i Kalv, prosten Carl Johan Grevillius och hans hustru<br />
Christina Foenander. Prosten Grevillius var tidigare regementspastor vid Adlercreutzska<br />
regementet i Finland och med detta fånge på Sveaborg 1808.<br />
Volontär vid Bohusläns regemente 1851. Gradpassering vid Göta artilleriregemente<br />
1852. Officersexamen i Göteborg 1852. Transport till Älvsborgs regemente<br />
s<strong>om</strong> fanjunkare 1852. Underlöjtnant vid I 15 1/7 1853. Löjtnant 1856. Kapten 1872.<br />
Gift 1872 med Bertha Maria Rosenberg från Nora. Avsked från aktiv stat 1884.<br />
Död 1933. Begraven i Borås.<br />
Amerika<br />
Alltifrån sina första officersår hade min far hoppats att få deltaga i aktiv krigstjänst,<br />
men först 1859 fick han tillfälle att göra ett första försök. Han for då till Paris<br />
för att söka inträde i franska armén, dock utan att lyckas. Man förespeglade hon<strong>om</strong><br />
visserligen, att han möjligen längre fram kunde k<strong>om</strong>ma in i Främlingslegionen, och<br />
han insände också ansökan här<strong>om</strong>, men någon resolution på ansökan hördes aldrig<br />
av.<br />
När sedan inbördeskriget i Amerika utbröt 1861 reste många svenska officerare<br />
ut s<strong>om</strong> frivilliga och bland dem min fars något äldre regementskamrat, löjtnanten<br />
Warberg. Först 1863, sedan han beviljats ett års tjänstledighet, kunde min far följa<br />
efter. Han reste 14/10 från Göteborg över Hamburg – Southampton samt landsteg<br />
i New York 3/11. Det var tydligen mer eller mindre på vinst och förlust min far<br />
reste ut, ty någon anställning i amerikansk krigstjänst var ingalunda ordnad i förväg.<br />
Min far hade visserligen turen att redan dagen efter ank<strong>om</strong>sten på en gata i<br />
New York helt oförmodat stöta ihop med sin regementskamrat Warberg, men av<br />
327 INNEHÅLL
hon<strong>om</strong> fick han veta, att det var nästan <strong>om</strong>öjligt att få anställning s<strong>om</strong> officer,<br />
huvudsakligen därför, att tyska äventyrare fördärvat ställningen för främlingar.<br />
Warberg själv var för tillfället utan anställning, och han visste, att en av de svenska<br />
frivilliga officerarna tröttnat på att vänta på officersfullmakt och beslutat ta värvning<br />
s<strong>om</strong> ”simpel soldat”. Värvningssumman var då <strong>om</strong>kr 1000 dollar för tre års<br />
tjänst eller till krigets slut. Dessut<strong>om</strong> erhölls proviant och 13 dollar i månaden. Min<br />
far var helt naturligt mycket angelägen att snarast k<strong>om</strong>ma i aktiv tjänst. På förslag<br />
av Warberg for de tillsammans till Albany för att uppvakta guvernören över staten<br />
New York och begära officersfullmakt. Man träffade inte guvernören men däremot<br />
hans närmaste man, överste Evans, s<strong>om</strong> var ytterst vänlig och förek<strong>om</strong>mande. Warberg<br />
fick just ingen uppmuntran <strong>om</strong> ny fullmakt. På min fars begäran att få en<br />
”c<strong>om</strong>mission” eller fullmakt lovade översten att hos guvernören utverka en sådan<br />
och frågade, <strong>om</strong> min far önskade anställning vid ett amerikanskt eller ett tyskt regemente.<br />
Min far svarade då, att han var premiärlöjtnant vid reguljära armén i Sverige,<br />
att han hade en oövervinnerlig längtan att se tjänsten i den tappra amerikanska<br />
armén, att han hoppades få behålla sin grad och att han önskade tjänstgöra vid ett<br />
amerikanskt regemente. Förmodligen stämde denna vackra hyllning för den amerikanska<br />
armén översten vänligare, ty han lovade att snarast sända fullmakten till den<br />
uppgivna adressen i New York.<br />
I väntan på fullmakten sökte min far av sparsamhetsskäl anställning vid John<br />
Ericsons ritbyrå. Efter några dagar k<strong>om</strong> meddelande <strong>om</strong> att ansökan var bifallen,<br />
men samma dag k<strong>om</strong> också – efter påminnelse hos överste Evans – officersfullmakten,<br />
och därför blev det ingenting av med anställningen på ritkontoret.<br />
Fullmakten var så till vida en besvikelse, att den endast gällde för plats s<strong>om</strong><br />
secondlöjtnant vid ett tyskt regemente, det 52. New Yorker Volunteerregementet,<br />
s<strong>om</strong> hörde till Pot<strong>om</strong>ac-armén och nu befann sig nere i Virginia. Nu var ju emellertid<br />
väntans tid slut. Det gällde först att anskaffa amerikansk uniform – det visade<br />
sig att flera persedlar av den svenska efter ändringar kunde användas – och sedan<br />
att inställa sig till tjänstgöring.<br />
Det där att k<strong>om</strong>ma fram till regementet blev en ganska besvärlig historia. Färden<br />
gick först med tåg från New York till Washington - det var den 27/11 – och sedan<br />
med ångbåt på Pot<strong>om</strong>ac-floden till Alexandria i Virginia. Någonstans i närheten<br />
av Alexandria skulle regementet finnas men var visste ingen, bara att det var längre<br />
söderut. Nästa morgon fortsattes färden, nu med tåg – men detta hade inga personvagnar<br />
och var så fullastat med proviant till armén, att enda möjligheten att få följa<br />
med var att ligga på ett vagnstak och så gott man kunde hålla sig fast i en bräda. Ja,<br />
man k<strong>om</strong> en bit på väg, men det blev snart stopp, då järnvägen blivit uppriven av ett<br />
gerillaband, och det blev <strong>om</strong>öjligt att fortsätta. Var regementet fanns gick fortfarande<br />
inte att få reda på, och det var ingenting annat att göra än att – sedan provianten<br />
blivit avlastad – medfölja tåget tillbaka till Alexandria, nu i en vagn, inte på<br />
taket. Det blev dock snart stopp igen, då ett föregående tåg spårat ur och blockerat<br />
linjen, och först fram på morgonen var man tillbaka i Alexandria. Att stanna i Alexandria<br />
var ingen idé, utan min far återvände till Washington för att vänta på att ba-<br />
328 INNEHÅLL
Grevillius s<strong>om</strong> ung<br />
329 INNEHÅLL
nan skulle bli återställd och nytt försök att nå fram till regementet kunna göras. Det<br />
dröjde till 4 december. Resan gick i stort sett enligt samma program s<strong>om</strong> första<br />
gången – från Alexandria även nu på ett vagnstak. Man k<strong>om</strong> nu längre söderut till<br />
en station s<strong>om</strong> hette Brandy Station, i närheten av slagfältet Bull Run. Här skulle<br />
tåget vända och efter avlastning återgå till Alexandria. Det fanns inget stationshus<br />
och ingen annanstans att få nattlogi. Det ösregnade och min far hade en stor ”nattsäck”<br />
att bära på. Och utsikten att få tillbringa natten ute på öppna fältet kunde nog<br />
– s<strong>om</strong> min far själv antecknat – ”ha avkylt min längtan att k<strong>om</strong>ma ut i fält”. Nå,<br />
det blev inte så. Han fick till slut se ett ljussken i ett fönster långt borta och beslöt att<br />
göra ett nytt försök att k<strong>om</strong>ma under tak. Nu lyckades det bra. Det visade sig, att<br />
det var en äldre amerikansk sjuksköterska, s<strong>om</strong> etablerat sig i ett delvis raserat hus.<br />
Hon inte bara gav min far husrum, hon bjöd på supé och frukost nästa morgon, och<br />
detta egentligen därför, att min far var landsman till Fredrika Bremer!<br />
Nästa morgon var det strålande solsken, humöret helt naturligt lika strålande,<br />
och någon lust att avstå från fältlivet fanns ingalunda. Vid stationen stod en fordonskolonn<br />
med proviant, avsedd just för den brigad regementet tillhörde, och efter<br />
underhandling med en kusk fick min far krypa in under tälttaket och sitta på en tunna,<br />
fylld med bönor. Det blev just inte någon lustresa nu heller, då färden gick fram<br />
utan egentliga vägar, gen<strong>om</strong> skogar, över stenar och stubbar, och gen<strong>om</strong> bäckar,<br />
där vattnet ibland steg upp på mulåsnornas ryggar. Mörbultad blev man, men fram<br />
k<strong>om</strong> man.<br />
Nu hade alltså min far lyckats nå sitt regemente och skulle göra sin anmälan. Vid<br />
en lägereld fann han större delen av officerskåren samlad. Av sin k<strong>om</strong>panichef, ”en<br />
ung, hygglig förstelöjtnant vid namn Walter von Auw preussare, s<strong>om</strong> nyss befordrats<br />
och efter vars befordran jag blivit secondlöjtnant vid det k<strong>om</strong>pani han förde”<br />
fick min far veta, att regementschefen, överste Paul Frank, k<strong>om</strong>menderade<br />
brigaden och att regementet därför fördes av överstelöjtnanten. Anmälan för denne<br />
skedde på följande, ganska okonventionella sätt. Jag citerar min fars anteckningar.<br />
”Vid ank<strong>om</strong>sten i hans tält sade jag mitt namn och visade min fullmakt, varpå överstelöjtnanten<br />
utan att säga ett ord dök ned under sängen och framk<strong>om</strong> med en whiskybutelj,<br />
drog ur korken och satte buteljen för munnen och tog sig en duktig klunk,<br />
varefter han räckte buteljen till mig, s<strong>om</strong> gjorde sammaledes, och så var vår bekantskap<br />
gjord”.<br />
Bekantskapen med överstelöjtnanten blev emellertid inte långvarig. Han blev ”illa<br />
blesserad” och k<strong>om</strong> därför från regementet samt ”befordrades” till major vid Invalidkåren.<br />
Han efterträddes i befälet av majoren, en böhmisk jude, s<strong>om</strong> förut varit<br />
<strong>bok</strong>hållare i New York. Han var allmänt hatad av hela regementet. – Efter anmälan<br />
hos överstelöjtnanten skulle min far ”inmönstras”. Det var en ganska enkel<br />
ceremoni. Det gällde att avlägga krigsmannaeden inför en civil tjänsteman, och det<br />
tillgick så, att denne uppläste en lång ramsa, på vilken man bara hade att svara<br />
”Yes” samt betala 50 cent för hans besvär. Sen var inmönstringen vid regementet<br />
klar!<br />
Regementets uppgift var tydligen att utgöra något slags reserv. Det svarade också<br />
330 INNEHÅLL
för viss bevakningstjänst ett par svenska mil från förläggningen och användes stund<strong>om</strong><br />
för vägbygge och andra arbeten. <strong>En</strong>dast vid ett tillfälle deltog det i stridshandlingar,<br />
nämligen vid övergången av floden Rapidan under en större ”rekognoscering”<br />
i riktning mot Richmond. Min far var då förresten nära att bli skjuten, den<br />
karl s<strong>om</strong> var närmast hon<strong>om</strong> blev träffad av en kula, och min far säger själv att ”närmare<br />
någon fientlig kula vet jag mig ej ha varit”. – Dessa mina anteckningar kan<br />
därför inte handla <strong>om</strong> några strider, utan jag får inskränka mig till en mycket summarisk<br />
redogörelse för vissa andra förhållanden, allt enligt de papper min far<br />
lämnat mig i arv.<br />
Regementet bestod av 10 k<strong>om</strong>panier <strong>om</strong> ursprungligen en kapten, en förste löjtnant<br />
och en secondlöjtnant samt 100 man. Stora vakanser – <strong>om</strong>kr halva styrkan –<br />
fanns. Hela regementet utgjorde endast en bataljon. Regementet hade två fanor,<br />
stjärnbaneret och en ”brokig klut med överste Paul Franks namn på”. Manskapet<br />
vid regementet var av flera nationer, dock övervägande tyskar. Samtliga officerare<br />
var tyskar ut<strong>om</strong> min far och en till. Av tyskarna var två ”bildade och någorlunda<br />
hyggliga karlar, av vilka den ene var min k<strong>om</strong>panichef. Ju mindre jag säger <strong>om</strong> de<br />
andra, ju bättre.” – Samtalet mellan officerarna fördes alltid på tyska, då flera ej<br />
förstod engelska, knappast k<strong>om</strong>mandoorden. – Någon exercis (övningar) förek<strong>om</strong><br />
nästan aldrig. – Förläggningen var i tält. Varje soldat bar s<strong>om</strong> regel 2 tältdukar<br />
– fyrkantiga – den ena av ”guttaperka”. Man sökte efter förmåga att då tillfälle<br />
erbjöd sig förbättra tältförläggningen med blockhus av enklaste slag. Min far<br />
lät sin uppassare ordna till en liten hydda, 5 alnar lång och 3 alnar bred, och fick<br />
någon att ”mura” en spis med en silltunna med utslagna bottnar s<strong>om</strong> skorsten. –<br />
Någon gemensam mathållning för officerare fanns ej, utan var och en skötte sig<br />
själv – råvaror fick man tillhandla sig av brigadk<strong>om</strong>missarien. <strong>En</strong> särskild marketentare<br />
– ”sutler” – fanns, och av hon<strong>om</strong> kunde man köpa sådana läckerheter<br />
s<strong>om</strong> kaffe, te, socker, ägg och konserver. Någon gång tog sutlern hem en tunna öl,<br />
men då så gott s<strong>om</strong> alla var tyskar tog detta snart slut! Omkring en gång i veckan<br />
kunde officerarna av brigadk<strong>om</strong>missarien mot betalning rekvirera en butelj whisky,<br />
men den dag whiskyn k<strong>om</strong> var de flesta officerarna dödfulla, ty allt skulle gå åt på<br />
en gång! Manskapet fick däremot ingen whisky, varför mycken smuggling ägde<br />
rum. Avlöningen var ganska god, <strong>om</strong>kr 100 dollar i månaden. Den skulle s<strong>om</strong> regel<br />
utbetalas den sista i varannan månad.<br />
Den 15/1 fick min far helt oförmodat en skriftlig order att tillsammans med tre<br />
andra officerare ofördröjligen inställa sig hos överste Carrol vid 8. Ohioregementet<br />
för att undergå officersexamen. Det brukade förek<strong>om</strong>ma, att då någon officer visade<br />
okunnighet i tjänsten eller helt enkelt därför att regementschefen ville bli av med<br />
hon<strong>om</strong>, han blev sänd till en examensk<strong>om</strong>mission för att bli examinerad i exercisoch<br />
tjänstgöringsreglementen. Kunde han då inte klara sig, blev han helt enkelt avskedad.<br />
– Min far hade studerat ordentligt och visste, att han kunde sina saker.<br />
Han fick av examensförrättaren reda på, att regementsbefälhavaren – böhmaren –<br />
anmält hon<strong>om</strong> för fel under förposttjänst och för att han inte kunde engelska. Det<br />
blev snart uppklarat, att vad s<strong>om</strong> sades i anmälan var rena osanningen, och officers-<br />
331 INNEHÅLL
examen – bl a redogörelse för en mängd handgrepp samt en massa frågor på<br />
k<strong>om</strong>pani- och bataljonsexercis – blev med glans godkänd. Det visade sig senare, att<br />
anmälan helt enkelt berodde på att regementsbefälhavaren var ond på min far för<br />
att han blivit officer vid regementet utan hans rek<strong>om</strong>mendation. Ryktet påstod s<strong>om</strong><br />
säkert, att han av varje officer han antog vid regementet betingade sig en gratifikation<br />
av 200 dollar. – Här vill jag inskjuta en liten iakttagelse min far gjorde, medan<br />
han väntade på att bli examinerad. Han såg en <strong>bok</strong> ligga på ett bord, och det befanns<br />
vara en amerikansk skolgeografi. Nyfiken att erfara vad den kunde ha att säga<br />
<strong>om</strong> Sverige, bläddrade han i den och fann slutligen denna sanning: ”Sverige, Norge<br />
och Danmark äro kalla länder, s<strong>om</strong> utskeppa fisk”. Detta var allt! – <strong>En</strong> händelse<br />
s<strong>om</strong> berör regementsbefälhavaren beskriver min far i sina anteckningar på följande<br />
sätt: ”<strong>En</strong> dag fick jag från min tältdörr se majoren k<strong>om</strong>ma ut på huvudet ur en kaptens<br />
tält med en fot i närmaste beröring med hans akterkastell. Samma dag blev<br />
kaptenen ådömd några dagars arrest för dåligt uppförande. Förhållandet var, att<br />
majoren varit inne hos kaptenen och med hon<strong>om</strong> och ett par andra spelat kort och<br />
enligt utsago spelat falskt, varför han blivit utsparkad. Snart var de likväl goda vänner<br />
igen, och spelet fortsattes”. Om detta och andra drag hos sin regementsbefälhavare<br />
berättade min far under storlägret på Axvall följande år – 1865 – vid ett samtal<br />
med förre militärattachén i Paris von Dardel. Alla officerare, s<strong>om</strong> varit i utländsk<br />
krigstjänst, var vid nämnda tillfälle inbjudna till Hans Majestät Konung<br />
Karl XV. Under nyssnämnda samtal kände min far plötsligt ett kraftigt slag på axeln<br />
och hörde utropet: ”Det var en snygg gosse du hade att göra med”. Och när han<br />
vände sig <strong>om</strong>, märkte han, att det var kungen, s<strong>om</strong> åhört en del av hans berättelse.<br />
Danmark<br />
Det är nog ingen tvekan <strong>om</strong> att min fars anställning i amerikanska armén<br />
1863-1864 i stort sett blev en besvikelse för hon<strong>om</strong>. Det var enformig tjänstgöring,<br />
huvudsakligen ”bak<strong>om</strong> fronten”, det var mindre goda förhållanden vid regementet<br />
och dåligt kamratskap in<strong>om</strong> officerskåren. När min far av brev hemifrån och av tidningar<br />
fått känned<strong>om</strong> <strong>om</strong> tyskarnas inryckning i Danmark, tvekade han därför inte<br />
att inlämna sin avskedsansökan. Han ville snarast möjligt k<strong>om</strong>ma över till Danmark<br />
och anmäla sig s<strong>om</strong> frivillig i danska armén. Den 3 mars sändes ansökan in,<br />
men först den 7 april – efter förnyad ansökan – var avskedet klart, och min far gav<br />
sig av på hemväg, tyvärr utan att dessförinnan hinna ”taga avsked och säga sanningen”<br />
till sin avskydde major. Den 11 april i Washington kunde min far av regementets<br />
”Paymaster” få ut sin resterande lön – över 300 dollar. Han uppsökte<br />
samma dag svenske ministern, greve Piper, och fick av hon<strong>om</strong> ett rek<strong>om</strong>mendationsbrev<br />
till vår minister i Köpenhamn, Björnstjerna. Av danske ministern, överste<br />
Raasloff, fick han brev till danske konsuln i Liverpool och ett rek<strong>om</strong>mendationsbrev<br />
till utrikesministeriet i Köpenhamn. Resan över Atlanten – med ett segelfartyg<br />
– gick efter förhållandena relativt snabbt, och den 7 maj var man framme i<br />
332 INNEHÅLL
Dannebrogsmannen Grevillius.<br />
Liverpool. Därifrån blev det tåg till Hull, och den 15/5 ”gjorde jag mitt intåg i<br />
Köpenhamn”.<br />
Det var således rätt sent s<strong>om</strong> min far anmälde sig till tjänstgöring i Danmark.<br />
Hade inte avskedsansökan i Amerika blivit så fördröjd s<strong>om</strong> nu var fallet, kunde han<br />
kanske ha k<strong>om</strong>mit fram åtminstone en månad tidigare och möjligen varit med vid<br />
Dybböl. Det var nu ingenting att göra åt. Min far blev premiärlöjtnant vid 12. danska<br />
infanteriregementet, huvudsakligen förlagt till Fyn. Då min far k<strong>om</strong> i tjänst vid<br />
regementet rådde ett tillfälligt vapenstillestånd, men tiden för detta utlöpte den 20/6<br />
och krigshandlingarna började ånyo. Tyskarna vann 29/6 slaget vid Als, och Fyn<br />
hotades allvarligt, huvudsakligen av österrikiska trupper. Nytt vapenstillestånd<br />
slöts den 20/7, och den 30/10 k<strong>om</strong> så freden i Wien.<br />
Några fältslag fick min far inte heller i Danmark deltaga i men han gjorde ändå<br />
sin insats s<strong>om</strong> officer vid regementet under bevakningstjänsten på Fyn. Det var med<br />
helt annat intresse han deltog i danska kriget än i det nordamerikanska. ”Det var<br />
mitt hjärta s<strong>om</strong> tvang mig att gå med i kriget, och jag tänker ofta på att det var<br />
klokt och bra att jag löd mitt hjärtas röst” – Så sade min far en gång i en intervju.<br />
– Hans tjänstgöring i Danmark blev för hon<strong>om</strong> ett oförglömligt minne. Då kriget<br />
slutade, fick han av gamle kung Christian personligen förut<strong>om</strong> krigsmedaljen även<br />
Dannebrogen, och vid 50-årsjubiléet 1914 tilldelades han ”Dannebrogsmännens he-<br />
333 INNEHÅLL
derstecken”, en utmärkelse, s<strong>om</strong> han satte mycket stort värde på. Han var jämte<br />
andra svenskar vid flera tillfällen s<strong>om</strong> danska statens gäst närvarande vid anordnade<br />
minneshögtidligheter, så 1914 vid 50-årsminnet av kriget och 1920 efter<br />
folk<strong>om</strong>röstningen i Sönderjylland vid ”Genforeningen”. De blev vid sådana tillfällen<br />
livligt hyllade.<br />
Danmark visade på många sätt sin uppskattning av den insats de svenska frivilliga<br />
gjorde i kriget. Sålunda ack en och var en årlig pension av 600 kronor, och <strong>om</strong><br />
han föll ifrån, fick änkan 400 kronor. Det var en vacker gest, s<strong>om</strong> de gamla veteranerna<br />
mycket värderade.<br />
Min far fick tillfälle att 29/6 1924, på 60-årsdagen av slaget vid Als, visa deras<br />
tacksamhet gen<strong>om</strong> att, tillsammans med en annan krigsveteran, vid minnesmärket<br />
på Smedelinjen nedlägga en krans med de blågula färgerna och följande inskription:<br />
”Vördsamt och varmt tack från svenska veteraner till Danmarks konung och<br />
folk för allt de gjort för oss gamla från kriget 64”. Dessa resor till Danmark var för<br />
min far verkliga upplevelser, och när han k<strong>om</strong> tillbaka hade han mycket att berätta.<br />
Han var i vanliga fall mycket tystlåten, men då var han livlig och uppspelt och pratsam,<br />
så man knappt kände igen hon<strong>om</strong>.<br />
Jag vill sluta dessa anteckningar med ett personligt minne av huru danskarna värdesatte<br />
de svenska frivilligas deltagande i kriget. Jag hade äran och glädjen att i oktober<br />
1936 s<strong>om</strong> svenska arméns representant närvara vid avtäckningen av ett minnesmärke<br />
vid Dybböl över de skandinaviska frivilliga och nedlade då svenska<br />
arméns krans. Vid middagen, s<strong>om</strong> statsminister Stauning efteråt höll på Sönderborgs<br />
hotell, talade bl a danska arméchefen, general With, s<strong>om</strong> hade vänligheten att<br />
särskilt rikta sig till mig sås<strong>om</strong> son till en svensk frivillig. Han hade tagit reda på allt<br />
<strong>om</strong> Far, var han bodde, när han dog, hur gammal han blev m m. I mitt svarstal<br />
framhöll jag helt naturligt min stora glädje och tacksamhet över att ha fått vara med<br />
vid detta tillfälle samt för generalens vänliga och uppskattande ord <strong>om</strong> de frivilliga,<br />
speciellt min far. Jag vitsordade också att jag upprepade gånger fått bevis på huru<br />
glada och tacksamma de gamla veteranerna var över den minnesgodhet, s<strong>om</strong> alltid<br />
visades dem från Danmark. Ett sista bevis på denna minnesgodhet fick jag vid Fars<br />
begravning, då bland kransarna även fanns sådana från danska krigsministeriet och<br />
från Tolvte bataljonen av Soldatföreningen Fredericia, en arvtagare till 12. infanteriregementet,<br />
s<strong>om</strong> Far tillhörde under kriget.<br />
Fredrik Grevillius<br />
334 INNEHÅLL
Kyrksal och museum<br />
I november ofärdsåret 1943 nåddes allmänheten av ett upprop utgivet i Skara och<br />
Borås och undertecknat av biskop Gustaf Ljunggren, Gunnar Brinck, överste och<br />
regementschef, samt regementspastorn A V Hammer.<br />
Uppropet gällde en insamling av medel till byggandet av kyrko- och samlingssal<br />
vid Kungl Älvsborgs regemente. <strong>En</strong> sådan skulle ha en värdefull uppgift att fylla<br />
både i religiöst, etiskt och kulturellt avseende. De unga skulle få den <strong>om</strong>växling i sin<br />
tillvaro, s<strong>om</strong> de är i så stort behov av, hette det bl a. På en kulle öster <strong>om</strong> kasernerna<br />
fanns en lämplig t<strong>om</strong>t – här skulle en kyrkbyggnad kunna uppföras, rymmande en<br />
hel bataljon. Man vädjade till församlingar och enskilda <strong>om</strong> bistånd – staten ansåg<br />
sig ej ha möjlighet att anslå medel, då försvarsmakten i orostider krävde så stora<br />
summor.<br />
Men trots att projektet ej gick att förverkliga, så ledde dock detta upprop från<br />
1943 till både en ”soldatkyrka” och till ett regementets eget museum. Kyrkan inskränker<br />
sig till en kyrksal, enkel, värdig och tilltalande. Den har <strong>om</strong>kring åttio sittplatser<br />
och är inrymd i det forna landeriet Katrinebergs östra flygel, där man även<br />
finner museet. Den kyrkliga invigningen förrättades av kontraktsprosten Erik Petzäll<br />
den 27 september 1959. Dåvarande regementschefen, översten Erik Rosengren,<br />
invigde museet. Det var en minnesvärd dag, där<strong>om</strong> var de <strong>om</strong>kring hundra närvarande<br />
fullt ense. Bland dem kan nämnas borgmästaren, medlemmar ur Föreningen<br />
för andlig och kulturell verksamhet vid regementet, medelsdonatorer, landsantikvarien,<br />
chefen för Göteborgs historiska museum med militärmuseet Skansen<br />
Kronan, representanter för hembygdsföreningar, arkiv, bibliotek samt militära<br />
kamratföreningar.<br />
335 INNEHÅLL
De s<strong>om</strong> började<br />
Det var överste Rosengrens företrädare, översten Gustaf Åkerman s<strong>om</strong> visade ett<br />
starkt och personligt intresse för att lösa problemet med ett regementets eget museum.<br />
Dåvarande bibliotekarien Bror Nygren hade 1955 börjat samla och bevara<br />
äldre föremål, böcker, foton m m. Denne bibliotekarie utarbetade även kartor <strong>om</strong><br />
de indelta k<strong>om</strong>paniernas förläggning, givetvis ett intressant material, s<strong>om</strong> k<strong>om</strong> till<br />
användning vid lektioner i regementets historia. Allt material förvarades i bibliotekariens<br />
arbetsrum och man kan förmoda att överste Åkerman ofta gjorde besök<br />
här. Det var säkerligen ett och annat i samlingarna s<strong>om</strong> fascinerade hon<strong>om</strong>. Man<br />
kan ta för givet att han för sin efterträdare talade varmt för tillblivelsen av ett regementsmuseum,<br />
när han avgick från sin post s<strong>om</strong> regementschef.<br />
Hur har man då förvandlat det forna landeriets högra flygel? I bottenvåningen<br />
k<strong>om</strong>mer den besökande först till en förstuga och tambur och träder så in i den vackra<br />
kyrksalen s<strong>om</strong> går gen<strong>om</strong> båda våningarna. I denna våning finns också tre utställningsrum,<br />
regementshistoriska salen, kartrummet och det så kallade indelta<br />
rummet. Går man en trappa upp k<strong>om</strong>mer man till en hall, där utställningar kan arrangeras.<br />
Vidare finns här två utställnings-, magasins- och arbetsrum. Den intresserade<br />
kan även här ägna sig åt studier. Det kan nämnas att huset efter mönster<br />
från andra museer uppbyggdes med lösa väggskivor. På så sätt kan de olika föremålen,<br />
text, bilder m m lätt monteras och lika lätt <strong>om</strong>grupperas.<br />
I museiföreståndare kapten Stig Ståhl har museet lyckan att äga en både intresserad,<br />
entusiastisk och kunnig person. Man behöver inte ha hon<strong>om</strong> s<strong>om</strong> ciceron<br />
så många minuter innan man konstaterar den saken. Men kapten Ståhl vill gärna<br />
nämna några föregångsmän, vilka gjort museet till vad det är i dag, och några av<br />
dem har nämnts här ovan.<br />
Små vardagsting i soldattorp<br />
och befälsboställe<br />
I museet finns noga räknat 623 föremål, 777 böcker och tidningar samt <strong>om</strong>kring<br />
3.000 bilder. Man förstår kapten Ståhl, när han säger att han är mest fäst vid de ting<br />
s<strong>om</strong> k<strong>om</strong>mer från hembygden. Dessa föremål hör intimt samman med vårt regemente<br />
och många är gåvor från intresserade boråsare och sjuhäradsbor.<br />
De tingen är inte alltid krigiska men de hör ihop med den indelte soldaten, befälsboställena<br />
och soldattorpen. Det är föremål s<strong>om</strong> både soldaten och hans hustru använde<br />
i stugan. Den text s<strong>om</strong> finns vid varje sådant ting kan vara både upplysande<br />
och intressant. Jag vill här lämna några sådana exempel:<br />
”Mässingsdosa för första klassen luktsnus. Har använts av indelte soldaten Bror<br />
Ljung, Hillared, s<strong>om</strong> år 1832 under strid med två st polska k<strong>om</strong>panier stupade av tre<br />
st gevärskulor vid Stalinrulk tre dagar före krigets slutdag. Gåva av fru Anna Runberg,<br />
Dannike.”<br />
336 INNEHÅLL
Katrineberg.<br />
”Mustaschsax tillhört indelte korpralen E Snygg vid Marks k<strong>om</strong>pani. Gåva av<br />
dottern Hanna.”<br />
”Tandtång tillhört indelte sjukvårdssoldaten L Moberg, Nolgården, Finnekumla.<br />
Gåva av sonen Gustav.”<br />
Man kan förmoda att åtskilliga ”soldattänder” dragits ut av detta redskap. Att<br />
denna tandutdragning inte skedde utan smärta och måhända även k<strong>om</strong>plikationer<br />
kan man även förmoda.<br />
Till sist ett fynd i Bredared:<br />
”Denna tallrik eller assiett härstammar troligen från Älvsborgs regemente. Den<br />
hittades på 1960-talet bland resterna av ett gammalt ödetorp i Bredared. Gåva av<br />
Gustav Lidman, Borås.”<br />
337 INNEHÅLL
Flintlåsgevär, hillebard och bardisan<br />
Men så k<strong>om</strong>mer man till krigets bistra vardag och texten vid de föremålen har en<br />
annan prägel. <strong>En</strong> huggare modell 1748 för infanteristen – den togs f ö ur bruk 1806<br />
– är försedd med denna text:<br />
”Sabeln eller huggaren tjänade till ingen prydnad, till intet försvar för en infanterist<br />
och mer besvärlig än nyttig för en jägare. Torde böra avläggas.”<br />
Texten vid sidan av en infanteripik upplyser <strong>om</strong> att en sådan var 5,4 meter lång<br />
och användes i samband med musköten. Älvsborgs regemente inlämnade för alltid<br />
sina pikar 1721 till tygförrådet i Jönköping.<br />
Bland gevären lägger man märke till ett flintlåsgevär s<strong>om</strong> användes 1692 till 1842,<br />
ett slaglåsgevär och ett preussiskt tändnålsgevär. Det senare tillhörde de vapen s<strong>om</strong><br />
ägdes av de ryska krigsfångar s<strong>om</strong> var internerade på Fristad hed 1918. De gevären<br />
har mycket att berätta <strong>om</strong>.<br />
I museet finns även en del depositioner, bl a från militärmuseet Skansen Kronan<br />
s<strong>om</strong> bidrar med två pikar, en hillebard, en bardisan, en värja modell 1685, underofficersvärja<br />
modell 1807, samt en vapenrock från 1872.<br />
Värnpliktiga har lämnat ett intressant och värdefullt bidrag med de kartor s<strong>om</strong> de<br />
ritat. Det gäller bl a sådana från den indelta tiden, ”ofredens stridsplatser och nutidens<br />
vänorter,” samt fänikorna i Västergötland under 1500-talets senare del.<br />
Från Fristad hed till världskrig<br />
Särskild uppmärksamhet bör besökaren ägna fotosamlingen – en del bilder kan<br />
nog räknas s<strong>om</strong> tämligen unika. Att Fristad hed har fått en fyllig plats är givet liks<strong>om</strong><br />
bilderna från världskrig och beredskapstid.<br />
Det äldsta fotot är av major G V von Segebaden, s<strong>om</strong> blev officer vid vårt regemente<br />
året 1802. Namnet Segebaden är f ö knutet till vår lokala posthistoria.<br />
I <strong>bok</strong>samlingen har den intresserade åtskilligt att hämta, <strong>om</strong> han nu vill forska i<br />
regementets och regementsbygdens historia, fördjupa sig i poesi och prosa <strong>om</strong> och<br />
av älvsborgare eller studera de i allmänhet trevliga och läsvärda medlemsblad s<strong>om</strong><br />
Kamratföreningen ger ut. Mycket annat finns naturligtvis i denna <strong>bok</strong>samling, personhistoria<br />
och rullor bör inte glömmas.<br />
Ett begravningsvapens historia<br />
Det var Föreningen för andlig och kulturell verksamhet vid regementet s<strong>om</strong> förvaltade<br />
de donationsmedel s<strong>om</strong> bland annat inflöt vid uppropet av år 1943. Dessa<br />
medel k<strong>om</strong> givetvis till god användning när museibyggnaden skulle gen<strong>om</strong>gå en<br />
grundlig renovering samt inredas för sitt ändamål. I denna för vårt regemente så<br />
värdefulla sammanslutning, värd allt stöd och all uppmuntran har konsul Harry<br />
Wennerlund från starten varit en kraft, s<strong>om</strong> på skilda sätt gjort föreningen stora<br />
tjänster.<br />
338 INNEHÅLL
Hatt m/1910 och hjälm m/1914. Dessa och ytterligare några av museets föremål<br />
har tecknats av konstnären Sven Angborn s<strong>om</strong> illustrationer till denna <strong>bok</strong>.<br />
339 INNEHÅLL
Harry Wennerlund har bland annat sammanställt uppgifterna <strong>om</strong> släkterna Lillie<br />
(Lillje) av Aspenäs. Den andliga ätten blev introducerad 1625. <strong>En</strong> av medlemmarna,<br />
Jean Abraham Lillie var sålunda född i den adliga ätten men upphöjdes i<br />
friherrligt stånd 1719. Han var född 1675 på Hjärtared, Tvärred, där han gick ur tiden<br />
1761. Hans namn har gått till historien s<strong>om</strong> ”Nya Elfsborgs hjeltemodige försvarare<br />
1719.” Slaget utkämpades mot den ryktbare v amiralen Tordenskjold och<br />
Lillie var då överstelöjtnant vid vårt regemente. För sin tapperhet blev han upphöjd<br />
i friherrligt stånd. Vid Tvärreds gamla kyrka restes året 1919 en minessten över<br />
överste, friherre Jean Abraham Lillie. De s<strong>om</strong> reste vården var ”krigsmän från Elfsborgs<br />
regemente och Elfsborgs fästning samt män och kvinnor från hembygden och<br />
Göteborgs stad.”<br />
I kyrksalen finns ett imposant och påtagligt minne från denna släkt. Det är ett<br />
epitafium – begravningsvapen – s<strong>om</strong> tillhört Jean Abraham Lillies far. Det fanns<br />
tidigare upphängt i Tvärreds gamla kyrka men överfördes senare till Tvärreds nya<br />
kyrka, varifrån museet har lånat det.<br />
Husar, kapten och slottskamrer<br />
Vi har här ovan nämnt att det var dåvarande bibliotekarien, fanjunkare nu kapten<br />
Bror Nygren s<strong>om</strong> året 1955 började samla diverse ting, s<strong>om</strong> sålunda bildade upptakten<br />
till det nuvarande museet. Han kan sålunda betraktas s<strong>om</strong> den verklige initiativtagaren.<br />
Denne eldsjäl vars hjärta klappar så varmt för vår hembygd och vårt<br />
regemente är dock inte en bygdens son. Han är född i Gräsmark 1909, tog studenten<br />
s<strong>om</strong> privatist 1934 och hamnade senare bland skånska husarer i Hälsingborg, där<br />
han bland annat var redaktör för den ”Skånska Kavalleristen.” Till vårt regemente<br />
k<strong>om</strong> Bror Nygren 1952.<br />
– Avdankad, arm och grå blev jag 1960, säger kapten Nygren leende och säger i<br />
samma andetag att ordet ”avdankad” är av tyskt ursprung och kan översättas med<br />
avtackad.<br />
Det kan nämnas att kapten Nygren gen<strong>om</strong>gått bibliotekskurser i Göteborg och<br />
Stockholm och att han efter pensioneringen tjänstgjort s<strong>om</strong> slottskamrer vid Skokloster,<br />
där hans insatser rönt stort erkännande.<br />
Bror Nygrens dröm <strong>om</strong> ett museum värdigt vårt regemente håller nu på att förverkligas.<br />
Flygelbyggnaden mitt emot skall f ö också användas för museet - här<br />
k<strong>om</strong>mer man först och främst att inrikta sig på trossföremål.<br />
Att ha kaptenerna Bror Nygren och Stig Ståhl till ciceroner i kyrksal och museum<br />
är en källa till berikande glädje. Varje föremål har givetvis sin historia och båda kan<br />
konsten att berätta. Jag upptäcker till exempel en enkel trälåda och undrar vad den<br />
har tjänat för ändamål.<br />
– Det är en rotekista, säger Bror Nygren. I den fanns mobiliseringsutrustningen.<br />
Den förvarades av rotebonden, s<strong>om</strong> fick ansvara för att innehållet ej fördärvades av<br />
mal och råttor. Med jämna mellanrum visiterades denna rotekista av ett befäl.<br />
340 INNEHÅLL
Bror Nygren och Stig Ståhl på post utanför museet.<br />
341 INNEHÅLL
Med anor från 1700-talet<br />
Det var borgmästaren Georg Tollstorp s<strong>om</strong> på 1770-talet lät uppföra landeriet Katrineberg.<br />
I raden av stadens borgmästare intar denne Tollstorp en framstående<br />
plats. Han var säkerligen något av klockarfar i Borås med sina intressen för bl a<br />
brandväsendet, fattigvården, stans finanser och inte minst jordbruk. S<strong>om</strong> riksdagsman<br />
tillhörde han mösspartiet. Att Tollstorp i unga dar varit knalle var på intet sätt<br />
något märkligt – det var de flesta borgare på denna tid.<br />
Sedan 1914 tillhör denna minnesrika herrgård vårt regemente. <strong>En</strong> tid användes<br />
huvudbyggnaden för regementets bibliotek, förvandlades sedan till marketenteri<br />
och blev så soldathem. Året 1954 drog underofficerskåren in på Katrineberg, där<br />
man har sin mäss på första våningen och festsal i andra våningen.<br />
När det nya året var redo att ringas in 1960 utbröt en förhärjande brand i det forna<br />
landeriet. Våningarna ovan jord förstördes och med dem dyrbart inrede, konstverk<br />
och möbler. Men byggnaden blev restaurerad och tjänar nu samma ändamål<br />
s<strong>om</strong> tidigare.<br />
Till sist skall sägas att överste K A Rignell hade sin bostad på Katrineberg. När<br />
Gustav V 1924 gästade Borås med anledning av vårt regementes 300-årsjubileum åt<br />
han lunch hos översten.<br />
Man kan förmoda att Rignell med sitt stora intresse för kulturhistoria då berättade<br />
ett och annat <strong>om</strong> det minnes<strong>om</strong>susade Katrineberg.<br />
Philip Josefson<br />
342 INNEHÅLL
Personregister<br />
Registret innehåller i regel tillnamn jämte ett förnamn. Då förnamn är obekant,<br />
anges titel, befattning e dyl. Ordningsföljden är strängt alfabetisk. Kunganamnen<br />
har ej registrerats.<br />
Afzelius, Otto 271 Axelsson, Paavo 145<br />
Ahlqvist, Einar 273 Axelsson, Paul 160, 167, 174<br />
Ahlqvist, Karl 273<br />
Ahlqvist, Thure 273 Backlund, Tor Sigvard 178<br />
Ahnfelt, Edmund 230 Baeckström, Gustaf Wilhelm 64<br />
Ahnfelt, Sigmund 186, 202, 206, 230, Bagge, Sigge 113<br />
231 Barfod, Frederik 325<br />
Alfvén, Hugo 263 Beckman, Sune 287<br />
Allroth, Sigvard 148, 280 Behrens, Harald 280<br />
Anckarstjerna, Cornelius 39, 69, 72 Belfrage, kapten 95<br />
Belfrage, Nils 46-48<br />
Ancker, Bo 268, 269 Belgard, Bertil 271<br />
Ander, Carl Anders Erik 118 Bengtsson, Axel 274, 276<br />
Ander, Jim 140, 148 Bengtsson, Reinhold 274<br />
Andersson, Anders 249 Bengtsson, Sigfrid 117<br />
Andersson, August 252 Bennet, Gustaf 236, 238<br />
Andersson, Carl 252 Berg, Anders 47<br />
Andersson, Hjalmar 305, 306 Berg, Gunnar 280<br />
Andersson, Johannes 252 Berg, Sven 48, 173<br />
Andersson, Magnus 249 Bergdahl, Bertil 167, 269<br />
Andersson, Robert 280 Bergendahl, Claes 320<br />
Andersson, Torsten 174 Bergendahl, furir 234<br />
Anderström, Lennart 282 Bergendahl, sergeant 248<br />
Andréasson, Ella 274 Bergquist, Anders 153, 156, 160, 162,<br />
Andrén, Martin 273 169, 170, 179, 206, 277, 278,<br />
von Anlo, Valter 330 280, 292<br />
von Arbin, Axel 146, 206 Bergquist, Birgitta 156, 276<br />
Armfelt, Gustav Mauritz 54, 55 Bergqvist, Johannes 255<br />
Arvidsson, Anders 38 Bergqvist, Sven 255<br />
von Aschenberg, Christian Ludvig 85 von Bergholtz, Gustaf 224<br />
343 INNEHÅLL
von Bergholtz, Melchior 61, 205, Br<strong>om</strong>an, soldat 97<br />
224, 225 Byström, Dagmar Louise-Anne 309<br />
Bergius, Anders 217 Bäck, Sal<strong>om</strong>on 254<br />
Berglund, Brita 228 Bögvad, Jen 186<br />
Bergström, Leopold 64 Bökman, C J 236<br />
Bergström, Nils 274 Bökman, Gudmund Olof 79, 106<br />
Berkman, general 78 Bökman, kapten 95<br />
Björck, Oscar 207 Bökman, Per Johan 76<br />
Björklund, Gunnar 276 Bör, Carl Aug 253<br />
Björlin, Mats 207, 231 Börje i Backa 33<br />
Björnberg, Alexander 304 Börjesson till Tissås, Nil 208<br />
von Björnberg, Anders 239 Börstelia, Christina 218<br />
Björnberg, Gustaf Wilhel 64 von Börstell, Fredrik 38<br />
Björnberg, Johan 304<br />
Björneryd, Ingegärd 276 von Campenhausen, Johan Herman 47<br />
Björnsköld, Anders 39<br />
Björnstjerna, Oscar 332 von Cardell, Carl Fredrik 78-80<br />
Blad, korpral 250<br />
Bl<strong>om</strong>, Lars 249 Carlander, Pehr Olof 130-132<br />
Bl<strong>om</strong>, värnpliktig 157 Carlberg, C A 236<br />
Bl<strong>om</strong>berg, Carl Gustaf 167, 171 Carlberg, F 249<br />
Bl<strong>om</strong>berg, Gösta (Tjis) 140 Carleson, Fredrika Henrika 224<br />
Bl<strong>om</strong>berg, soldat 97 Carlsson, Arvid 292<br />
Bl<strong>om</strong>gren trumslagare 244 Carlsson, Bengt 282<br />
Bl<strong>om</strong>qvist, J 280 Carlsson, C J 150<br />
Bo, korpral 52, 53 Carlsson, Ernst A 292<br />
Bobeck, fältväbel 76, 105 Carrol, överste 331<br />
Boberg, Erik 174 Cassel, furir 64<br />
Boberg, Jonas 116 Castegren, Nils 293<br />
Boklund, Lennart 280 Ceder, korpral 250<br />
Bokman, major 77 Claesson, Gillis 280<br />
Bolling, Stig 168, 178 Claesson, Ragnar 160<br />
Bonde af Björnö, Gustaf 222 Clampenhausen, major 248<br />
Bonde af Björnö, Sigrid 222 Coyett, Gustaf Wilhelm 40<br />
Boström, Erik Gustav 315, 317 Creutz, Gustaf 205, 214, 215<br />
Brandt, Victor 266, 267 Creutz, Johan 214<br />
von Braun, Christian Bogislaus 53, Cronhielm, Gustaf 222<br />
54 Cronhielm af Flosta, Johan 205, 207,<br />
von Braun, Wilhelm 249, 322 222, 223<br />
Brauner, förare 48<br />
Bredberg, Axel 146, 147, 181 Dahl, Allan 274<br />
Brinck, Gunnar 175, 178, 189, 206 Dahl, Carl Yngve 150, 154<br />
278, 280, 284, 289, 293, 335 Dahlberg, Erik 38, 94, 234<br />
Dahlberg, Fritz 160<br />
344 INNEHÅLL
Dahlgren, Gunnar 264 Ericsson, Gustaf 54, 55, 57<br />
Dahlqvist, A G 156 Ericson, John 328<br />
Dahlqvist, Arthur 280 Ericson, Nils 117, 287<br />
Dahlåker, Åke 150 Eriksson, Anders 248, 249<br />
af Dalström, Gustaf Jacob 205, 319 Eriksson, Erik 276<br />
von Danckwardt, Christina Evans, överste 328<br />
Margareta 218<br />
Danckwardt, Henrich 46, 94, 96 Falkenberg, Carl 212<br />
von Dardel, Fritz 332 Falkenberg, Carl Gustaf 72<br />
Diurson, Einar 163 Falkenberg av Trystorp, Catha-<br />
Djurberg, Nils 175, 178, 207, 280, rina Charlotta 212<br />
282, 284 Fast, Hans 255<br />
Djurberg, Sverker 148 Ferm, soldat 250<br />
Djurfors, Albert 276 Fingren, Gösta 150, 280<br />
von Dohna, Carl August 220 Fihn, korpral 250<br />
Drake, fältväbel 47 Finman, Anders 47<br />
Drake, Hans 25-27 Fleetwood, Georg Miles 75, 88<br />
Drakenberg, Börje Nilsson 35, 36, Fleming af Liebelitz, Barbro 214<br />
205, 208, 209 Flink, Rudolf 229<br />
Dreyfus, Alfred 318 Flyckt, korpral 250<br />
Du Rietz, Anne 226 von Flygarell, Anders 218<br />
Dur, soldat 250 von Flygarell, Anna Christina 218<br />
Edenhielm, Eric 205 Foenander, Christina 327<br />
Ehrenstrahl, David Klöcker 206 Forsberg, Nils 207<br />
Ehrensvärd, Augustin 73 Frank, Paul 330, 331<br />
Ehrling, Wolmar 145 Franke, löjtnant 95<br />
Eichhorn, Christopher 321 Fredriksson, Edvard 150<br />
Ek, Olof 174 Frese, löjtnant 106<br />
Ekeblad, Christoffer 32, 34, 35, 205 de Fresé, Paul Abreham 54<br />
Ekeblad, Göran 29 Frisk, soldat 97<br />
Ekermann, Carl Gustaf John 113 Fristedt, Alle 228<br />
Ekman, Ernst L 308 Fristedt, Elsa 228<br />
Ekman, Johan 46 Frykman, Gösta 150<br />
Ekstam, Karin 228 Fröjd, korpral 250<br />
Ekstrand, Agnes 284 Fröman, soldat 97<br />
Ekström, Werner 271 Fulton, Arthur 173<br />
Elfman, Ernst 124, 134-136, 149, Fyhr, korpral 250<br />
277<br />
Emanuelsson, Eric 227 Gadde, överstelöjtnant 95<br />
<strong>En</strong>gbl<strong>om</strong>, Sven 280 de la Gardie, Jakob 25, 208<br />
Erasmie, Gottschalk 113 Gathenhielm, Lars 94<br />
Eriksdotter, Ingeborg 47 de Geer, Louis 93<br />
Eriksdotter, Ingjerd 208 Gillby, Johannes 320<br />
345 INNEHÅLL
Glömberg, Anders 42 Hammer, Axel 335<br />
Graf, Lorentz 236, 238 Hand, Håkan Pederson 304<br />
Grahn, August 264 Hand, Knut Håkansson 13<br />
Grenefors, Torsten 271 Hand, Virginia 212<br />
Grevillius, Carl 64, 112, 120 Hanell, Hjalmar 112<br />
Grevillius, Carl Fredrik 329, 333 Hanning, fänrik 47, 48<br />
Grevillius, Carl Johan 327 von Hatzfeld, Melkior 31, 32, 68<br />
Grevillius, Fredrik 113 Hedberg, Folke 174<br />
Grill, Eric 291 von Hedenberg, Maria 230<br />
Grinko, Mitrofan 131 Hedin, Adolf 316, 317<br />
Grip, Augusta 256 Heidman, G G 61<br />
Grosdovski, Michael 126, 129-131 von Heijne, Axel 282<br />
Grubbe, assistentråd 84 Helin, Axel 275, 276<br />
Grön, Tager 44 Hellström, August 255<br />
Grönvall, Ragnar 160, 170 Hermelin, Richard 318<br />
Gubbertz, Anna 210 Hernqvist, distinktionskorpral 113<br />
Gull, Edvard 254 Hildén, Bertil 174<br />
Gustafsson, Alf 240 Hjalmarsson, Harald 306<br />
Gustafsson, Arvid 273 Hjalmarson, Jarl 306<br />
Gustafsson, Levin 273 Hjulberg, fänrik 95<br />
Gustafsson, Märta 240 Hjulhammar, Nils 32<br />
Gyllenhaal af Härlingstorp, Lars Hofman, Sven 50<br />
Herman 224 Holmén, Helga 274<br />
Gyllenhaal, Per Adolf 77, 78 Holmqvist, Peter 317<br />
Gyllenstierna, Jöran 21 Holmqvist, Thor Filip 145, 177<br />
Gythreij, major 96, 97 Horn af Ekebyholm, Eva 220<br />
Haase, Signe 230 Horn, Gustav 33<br />
Hagberg, Carl 117, 118 Horn, Henrik Henriksson 38<br />
Haglund, distinktionskorpral 113 Holmgren, Sture 270-272<br />
Hagström, Filip 113 Holmström, Gösta 144<br />
Hall, Reier 143 Hoppe, k<strong>om</strong>mendörkapten 97<br />
Hallberg, Anders 165, 280 Hult, Hugo 316-318<br />
Hallberg, August 266 Hultin, Åke 272<br />
Halldén, Carl 271 Hultman, Arthur 162<br />
Halt, Anders Josef 253 Hultqvist, Johan Oskar Gottfrid 254<br />
Hamilton, Hugo 210 Håkansson, Hugo 160, 175<br />
Hamilton, Hugo Wilhelm 52, 53, 76, Håkanson, Kurt Conny 166, 167, 183<br />
205 Hård, Carl 208<br />
Hamilton, Malcolm 37, 198 Härnsten, Erik 276<br />
Hamilton af Hageby, Malcolm 205, Hästesko, Jakob 32<br />
210, 211 Högberg, distinktionskorpral 113<br />
Hammar, Otto 167 Högberg, soldat 97<br />
Hammarsjö, Erik Algot 165 Höglund, Nils 144, 147, 287<br />
346 INNEHÅLL
Jacobsson, Adolf Fredrik 113 Lagercrantz, Erik 113, 117, 119, 121,<br />
Jansson, Ragnar 226 206, 266, 286<br />
Jazelius, Sten 276 Larsson, Börje 249<br />
Johan av Nassau-Siegen 15 Larsson, Johan 253<br />
Johansson, Andreas 253 Larsson, Nils 292<br />
Johansson, August 253 Larsson, Sven 47<br />
Johansson, Erik 249 Larsson, Verner 162<br />
Johansson, Ingeborg 274 Laurentii, Thoreus 208<br />
Johansson, John B 273 Le Belle, Johan Jakob 75<br />
Johansson, Josef 150 Legerth, Mai-Gret 226<br />
Johnsson, musikfanjunkare 271 Lejon, Oluf 47<br />
Jonasson, Emanuell 266, 267 Lemming, Åke 167<br />
von Jurgensburg, Jost Clodt 21, 22, Lerin, Erik 276<br />
25 Leuhusen, generalmajor 62<br />
Järnsköld, Wilhelm 38 Leuhusen, Hedvig Margareta 224<br />
Kafle, Bengt 21, 22 Lidén, distinktionskorpral 113<br />
Kagg, Lars 30, 205 Lidman, Gustav 337<br />
Kagg, Nils 33 von Lieven, Charlotta Ulrika 222<br />
Karlborg, Olof 280 Lillie, Jean (Johan) Abraham 44, 46,<br />
Karlsson, furir 145 47, 88, 90, 95, 96, 98, 102, 232,<br />
Karlsson, Ragnar 276 234, 340<br />
Kaulbar, Lars Fredrik 75, 76 Lillie af Aspenäs, Johan 205<br />
Kellin, Per 146 Lilliehöök, Bengt 34, 35, 72<br />
Kempff, Anna Gerda Caroline 230 Lilliehöök av Gälared och Kol-<br />
Kempff, Ragnar 230 bäck, Bengt 205<br />
Kinlund, Marie 320, 321 Lilliehöök af Fårdala, Nils 212<br />
Kjerrulf, Mårten Fredrik 305 Lilliehöök, Sofia 212<br />
Klettner, Gösta 153 Liljencrantz, Ludvig 206, 294<br />
Kolmodin, Gustaf 146 Lind, Erik 271<br />
von Krafft, David 215 Lindell, Mattis 239<br />
Krafft d ä, Per 221 Lindell, Torsten 239<br />
Kretz, Sven 175 Lind, Edouard 260-262<br />
Krus, Jesper Mattson 14 Lindquist, pionjärsoldat 164<br />
Kruuse af Verschou, Anna Lindqvist, Sten 280<br />
Charlotta 216 Lindwall, Ebba 151, 274, 276<br />
Kruuse, Carl Gustaf 216 von Lingen, Peter 218<br />
Kulneff, Robert 254 von Lingen, Reinhold 50<br />
Kylberg, Carl 309 von Lingen, Reinhold Johan 205,<br />
Kylberg, Fredrik 312 218, 219<br />
Kylberg, Hjalmar 309 Litvinenko, Grigori 131<br />
Kylberg, Lars Wilhelm 113, 309-312 Ljung, Bror 336<br />
Ljunggren, Gustaf 335<br />
La Motte, John 282 Ljungman, soldat 97<br />
Lagercrantz, Carl Otto 49, 205<br />
347 INNEHÅLL
Ljungstedt, Axel 207 Moberg, Arvid 145, 206, 287<br />
Lund, Adam 48 Moberg, Johan 276<br />
Lundberg, Gustaf Edvard 163 Moberg, Levin 337<br />
Lundén, Kaleb 146 Modig, Lars Johan 255<br />
Lundgren, Carl 264 Molin, Torsten Leonard 165<br />
Lundholm, soldat 76 Moritz av Oranien 21<br />
Lundin, Herribert 255 Mortagne, överste 210<br />
Lundquist, Gunnar 189, 202, 206 Munck, Bror 122<br />
Lundqvist, Viktor 116 Munck, Carl 46, 90<br />
Lycén, Harry 161 Munthe, Ingemar 162, 164<br />
Lysell, Johan 98 Muller, musikföreståndare 260<br />
Lysell, löjtnant 95 Mårtensson, Gustaf 118<br />
Lånckman, soldat 97 Mällberg, soldat 97<br />
Lärn, Hubert 162-165<br />
Löfblad, soldat 97<br />
Löfgren, Albert 262-266 Nauckhoff, H F A 287<br />
Löwen, Axel 220 Netzler, Erik Vilhelm 276<br />
Löwen, Eva Helena 220 Nilsson, Berndt 117<br />
Nilsson, Birgit 269<br />
Maclean, Gustaf 220 Nilsson, Bror 291, 292<br />
Magnusson, Carl Arne 280 Nilsson, furir 165<br />
Magnusson, Markus 249 Nilsson, Kenneth 276<br />
Makeleér, Catharina 210 Nilsson, Robert, direktör 291<br />
Makeleer, Johan 210 Nilsson, Robert, major 280<br />
Mankell, J 7 Nord, Nils 178<br />
Mannercrantz, Carl 88, 90 Nordenadler, Carl 206<br />
Mannerfelt, Otto 9, 92, 260 Norrmén, Ferdinand 64<br />
Mannersköld, Nils Assarsson 25 Norström, major 64<br />
Mattson, Jesper 14 Norström, Martin 255<br />
Maydell, Georg Johan 214 Nyberg, Bengt 46<br />
Maydell, Hedvig Helena 214 Nygren, Bror 336, 340, 341<br />
Medin, Bror Johan Edwin 112 Nygren, Oskar Eugene 166<br />
Melin, Maja 151, 276 Nylander, Axel 160, 161, 163<br />
Melin, Olof Werling 306-308 Nyman, Oscar 271<br />
Melin, Paul 205, 207 Nyqvist, Herman 119<br />
Melin, Paul Henrik 306 Nystrandh, Aug Wilh 271<br />
Mellén, Henrik 113 Nähren, Johan 34<br />
von Mentser, Liborius 36<br />
von Mentzer, Johan, kapten 212 Odqvist, Tor 118, 281<br />
von Mentzer, Johan, regementschef Olsson, Bengt 271<br />
40, 44, 72, 94, 103, 205, 212, 213 Orwegen, Cattarina Dorotea 37<br />
Merwün, Axel 291 Oxehufvud, Christer 205<br />
Michelson, general 76 Oxenstierna, Axel 22<br />
Millqvist, Svante 158 Oxenstierna, Gabriel Gustafsson 21<br />
348 INNEHÅLL
Palm, Helge 164 Rignell, Karl 206, 268, 342<br />
Pasch d ä, Lorentz 207, 223 Ring, soldat 62<br />
Pauli, Wilhelm Mauritz 77 Risberg, Anna Lovisa 224<br />
Persdotter, Sara 47 Rodling, Gerda 299<br />
Persson, Bengt 84 R<strong>om</strong>mel, Erwin 145<br />
Persson, Gösta 271 R<strong>om</strong>mel, Magnus 41<br />
Petri, Gustaf 289, 292 Roos, August 253, 256<br />
Pettersson, Einar 276 Rosenberg, Bertha Maria 327<br />
Pettersson, Gerhard 273 Rosengren, Elander 226<br />
Petzäll, Erik 335 Rosengren, Erik 189, 206, 226, 227,<br />
Pfannenstill, Johan Henric 239 271, 336<br />
Piccol<strong>om</strong>ini, Ottavio 81-84 Rosenqvist, Johan B 254<br />
Pilefelt, Bengt Persson 30 Rosenqvist, soldat 97<br />
Piper, Carl 220 Rosensvärd, generallöjtnant 62<br />
Piper, minister 332 Rost, Gerda Elisabet 228<br />
Piper, Ulrika Eleonora 220, 222 Runberg, Anna 336<br />
von Platen, Cristoffer 122 Ruthensparre, Gustaf 303<br />
Platen, Filip Julius 53 Rutensparre, Gustaf Skarp 47<br />
Prytz, löjtnant 95 Rydin, Herman 9, 174<br />
Pålsson, Gösta 280 Rylander, Ernst 271<br />
Rysell, löjtnant 47, 48, 95<br />
Quennerstedt, Gerhard 130 Rytter (Reuter), Johan Henriksson<br />
Qvast, Martin 84 21, 22, 25<br />
Qvick, soldat 76, 105 Rytter, rustmästare 47<br />
von Saltza, Anton Fredrik 216<br />
Raasloff, överste 332 von Saltza, Hugo Herman 73<br />
Rahn, Jonny 175 von Saltza, Jakob Ludvig 205, 216,<br />
Ranck, Sven 36, 38, 205, 206 217<br />
Rantzau, Jörgen 85, 86 von Saltza, Philip 217<br />
Rappe, Axel 314, 315, 317 von Saltzburg, Wilhelm 22<br />
Rehnberg, Per 167, 174 Sand, Johan Alfred 255<br />
Renström, soldat 113 Schildt, Bengt 146, 179<br />
Reutersköld, Casimir 56, 57, 205 Schmidt, Bengt 159, 165, 280<br />
Reuterwall, kapten 92 Schmidt, Bertil 175, 280<br />
Rewentlow, Christian Detlev 85 Sch<strong>om</strong>mer, regementsöverste 85, 88<br />
Ribbing, Bengt 33, 205 Schotte, Thorger Mauritz 62<br />
Ribbing af Koberg, Bengt 220-222 von Schwartzenhoff, Bengt 37, 38<br />
Ribbing af Koberg, Christina 222 von Schwartzenhoff, Ulrik 46<br />
Ribbing af Koberg, Fredrik 205, 220, von Schwarzenhoff, fänrik 95<br />
221 Schück, Henrik 320<br />
Ribbing, Nils 22, 25-27, 30, 205, von Segebaden, G V 338<br />
260 Segerdahl, A W 236<br />
Ribbing, Per 32, 68 Silfverhielm, Måns Isaksson 33, 205<br />
349 INNEHÅLL
Silfverswärd, Ernst 117, 118, 206, Stjernhof, fänrik 104<br />
207, 287 Strand, soldat 250<br />
Silfversvärd, Gustaf 44 Stridh, Axel 274<br />
Silfversvärd, kapten 92 Stridh, Gustaf 274<br />
Silverstolpe, Oscar 206, 207 Strömqvist, E 292<br />
Sinclair, Anna 216 Sturk, Axel 34, 38<br />
Sinclair, David 210 Ståhl, Frans Oscar 255<br />
Sjögreen, Carl 147 Ståhl, S 239<br />
Sjöqvist, Henrik 206 Ståhl, Stig 165, 203, 336, 340, 341<br />
Skarp, Gustaf 304 Stålhandske, Torsten 83<br />
Skarp, Mårten 304 Sundell, Gustaf 270, 271<br />
Skoog, distinktionskorpral 113 Sundén, distinktionskorpral 113<br />
Snygg, Erik 256, 257, 337 Sundén, Per Johan 273<br />
Snygg, Hanna 256 Sundholm, soldat 105<br />
S<strong>om</strong>melius, Gustaf Lorentz 319, 320, Sundler, Einar 118, 143, 309, 310<br />
322, 324-326 Sundstedt, Ernst 174, 280<br />
S<strong>om</strong>melius, Nils Göran 319 Swalin, Carl 197<br />
S<strong>om</strong>merville of C<strong>om</strong>nethon, Svanberg, Olle 145<br />
Janet 210 Svedmark, Johan 64<br />
Spalding, Herman 44, 90 Svenningsson, Nils 145, 165<br />
Sparre, Anna Johanna 214 Svensson, A 253<br />
Sparre, Ebba Jaquette 212 Svensson, Gustav 276<br />
Sparre, Erik 214 Sylmé, Olov 272<br />
Sparrfelt, Anders 40, 85, 205 Sylvén, Holger 178<br />
Spens, Axel 220 Sylvius, Rickard 211<br />
Sprengtporten, Wilhelm 224 Särner, Karl 176, 179<br />
Språng, Carl 253 Särnklev, Harry 264<br />
Stackelberg, Volmar 22 Söderb<strong>om</strong>, Åke 150<br />
Stael von Holstein, Georg Söderqvist, Harald 271<br />
Bogislaus 97 Söderström, Karl 273, 274<br />
Stahre, Nils 174 Söderström, Linus 273, 274<br />
Stark, Frans Oskar 267, 283, 284<br />
Stauning, Thorvald 334 Taube, Anna Dorothea 216<br />
von Stedingk, G M 174 Taube, Edvard 216<br />
Stenbock, Gustav Otto 39 Taube, Hedvig Helena 214<br />
Stenbock, Magnus 40, 42, 85, 86, Tegnér, Esaias 314<br />
88-90, 92 Telin, Carl 254<br />
Stenhammar, Wilhelm 264 Termow, löjtnant 32<br />
Stenholm, Axel 276 Tersmeden, Margareta 218<br />
Stenström, Karl 171 Tersmeden, Reinhold 218<br />
Stierna, Christina 208 Thorell, Arthur Georg 113<br />
Stierna, Erik Månsson 208 Thorén, Adam Anders 205, 207,<br />
Stiernsköld, Nils 19-22, 25 313-318<br />
350 INNEHÅLL
Thoresdotter, Britta 208 Wennerlund, Harry 338, 339<br />
Thulin, Gustaf 125, 126, 262, 282 Westergren, Erik 274, 276<br />
Thörnell, Olof Gerhard 156 Westergren, Åke 150<br />
Tibell, August Severin 255 Westman, kapten 64<br />
von Tiesenhausen, Hans Henrik 214, Wiberg, Lars 254<br />
216 Wieslander, Nils 268, 269, 271<br />
Tilly Johann 14, 17 Wigelius, jägmästare 162<br />
Tingsten, Lars 122 Wihman, Tore A 292<br />
Tingvall, Seth 207 Wilén, Karl-Henrik 178, 280<br />
Toll, Johan Christofer 75 Winroth, Gerhard 117<br />
Toll, professor 136 With, dansk arméchef 334<br />
Tollstorp, Georg 342 Wittenberg, Arvid 83<br />
Tordenskiold, Peder 46, 94-97, 103,<br />
340 Woge, D 219<br />
Torn, Erik Johansson 58 Vogel, Curt 160, 167<br />
Torsk, soldat 97 von Wolffen, Isaac Kjerrulf 305<br />
Torstensson, Lennart 30-33, 68, von Wolffen, Mårten Fredrik<br />
81-84 Kjerrulf 305<br />
Tranhjelm, Sten 88 von Wolffradt, Baltzar Filip 206, 260<br />
von Trautwetter, generalmajor 94 Wrangel, Carl Gustaf 32, 216<br />
Wrangel af Sauss, Elisabet<br />
Uggla, Axel 274 Dorothea 216<br />
Uhlman, Ernst 154 Wrangel, Herman 22<br />
Ulfsparre, Kerstin 208 Wrangel, tysk general 325<br />
Uller, Bengt 206, 228, 229 Wärenstam, Tore G 282<br />
Uller, Sven 228 Wärnsköld, Johan 93, 94<br />
Ullerstam, furir 164, 165 Wästfelt, Ludvig 65, 205, 313<br />
Unge, Alexander 79<br />
von Utfall, Johan 55, 76, 205 Zetterberg, Tore 282<br />
von Utfall, major 105 Åhlund, Frans 171<br />
Uttermark, Maria 222 Åhman, E H 253<br />
Wadman, Johan Anders 322 Åkerbl<strong>om</strong>, fanjunkare 234<br />
Wahlstedt, Karl 119 Åkerbl<strong>om</strong>, Herman 280<br />
Wallenberg, Axel 14 Åkerhielm, Nils 146, 160, 175<br />
Wallenstedt, Lars 222 Åkerman, Gustav 146, 158, 189, 206,<br />
Wallenstedt, Maria 222 207, 280, 336<br />
von Wallenstein, Albrecht 14 Åkesson, Jonas 207<br />
Warberg, Adolf Carlsson 327, 328<br />
von Vegesack, Eberhard Ernst Östberg, distinktionskorpral 113<br />
Gotthard 54 Öster, Anders 76, 105<br />
von Vegesack, Ernst 205 Österberg, Rut Johanna<br />
Weinberg, fänrik 95 Henrietta 226<br />
Weiner, korpral 164 Österlöf, Erik 117<br />
351 INNEHÅLL
ÅTER
Change language