2010 - Hallands konstförening

Hallands konstförening
Fyra porträtt
2010

ISBN: 978-91-633-6443-3
Halmstad 2010
Text, foto och form: Mymmel Blomberg
Foto sid 11 och 14: Christin Wahlström Eriksson
© Hallands konstförening
Tryckeri: Veinge Tryckeri AB, 2010
Omslag: Günther Teutsch kyrkfönster, detalj

Hallands konstförening
Fyra porträtt
2010
2010

FÖRORD:
Så har vi kommit till nummer tre i Hallands Konstförenings skriftserie om halländska
konstnärer. Att publicera konstnärsporträtt är ett sätt att fullgöra Hallands Konstförenings
syfte, nämligen att sprida intresset för halländsk konst och halländska konstnärer. Jag vill
understryka att vår ambition inte är att utförligt dokumentera de representerade konstnärernas
liv och verk, utan att, med många bilder och med intervjuer, ge en bild av var
de nu befinner sig i sin konstnärliga utveckling, hur de kommit dit och vart de är på väg.
Syftet är inte att dokumentera utan mera att väcka intresse.
Vi väljer att porträttera konstnärer som är stipendiater hos Hallands Konstförening. Valet
av vilka som ska representeras i varje skrift sker inte utifrån någon särskild ordning. Vi vill
visa en blandning av unga och något äldre konstnärer och som var och en arbetar med
olika tekniker och motiv.
Och en spännande blandning tycker vi att vi uppnått också denna gång. Det finns en stor
spännvidd mellan de presenterade konstnärerna, beträffande såväl ålder som uttryck och
teknik. Från det strikta och konsekventa till det vilda och färgsprakande.
Halländska Konstnärer? Här har vi en från Stockholm, en från Göteborg, en från Eskilstuna,
och faktiskt en som bor i Halmstad (fast egentligen är han ju från Rumänien). Dock,
samtliga uppfyller med råge kriterierna. De är antingen födda, bosatta, eller verksamma i
Halland.
Ett särskilt tack till Mymmel Blomberg som även denna gång svarat för såväl form, text
och foto. Hon är inte bara en skicklig intervjuare och duktig på att avbilda konstnärernas
verk. Enligt min mening är hon dessutom en lysande porträttfotograf.
Bo-Lennart Nilsson

INNEHÅLL:
Stellan Wiberg ................................................. 06
Christin Wahlsröm Eriksson .............................. 12
Roger Hanson .................................................. 18
Günther Teutsch ................................................ 24

Stellan Wiberg
7

DET ÖSREGNAR när jag stiger av bussen i Torshälla.
Stellan möter mig, och vi vandrar på gator, kantade
med vackra gamla trähus. Så öppnar Stellan dörren i
ett plank och vi stiger in i trädgården. Här har Stellan
och hans hustru sitt hus och sitt hem. Överallt finns
spår av skapandet; en relief här, en målning där,
väggar fyllda av verk. Som om detta inte vore nog
har Stellan även ägnat sig åt foto och författande,
och en trappa upp i det vackra lilla huset hänger
nyckelharpor. Sådana har Stellan byggt!
En mångkunnig man, en mångsysslare är han.
8
DE FÖRSTA STEGEN på konstens bana började med
en kamera och ett mörkrum. Stellan, som är född
och uppvuxen i Halmstad, arbetade på Nordiska
filt som maskinritare, när chefen en dag beordrade
honom att lära sig fotografera.
– Och det var ju bra. Fotot ledde mig vidare till
målandet och skulpterandet.
Det var alltså där det började. En process som
fortfarande pågår, en känsla, en kraft, ett sätt att
se. Fotot formade Stellan, förde honom framåt.
Vid slutet av 50-talet arbetade Stellan med modellteckning
under skulptören Eric Nilssons ledning.
En känsla för form och volym växte fram och detta
ledde även till en lust att skulptera.
Stellans konstintresse tilltog och snart lämnade han
maskinritandet för byggnadsritning. Samtidigt som
han därefter arbetade på arkitektkontor, fortsatte
han sina konststudier och bildexperiment i olika
tekniker och riktningar.
Tillsammans med Jan Åberg, Thomas Frisk, Lars
Hallberg och brodern Thommy Wiberg bildade han
Grupp 5. De debuterade alla ungefär samtidigt på
Hallands Konstförenings Höstsalong. Tillsammans
ställde de ut och hade även ett eget galleri. Det var
en hektisk tid.
Så småningom var det dags för Stellan att helhjärtat
satsa på konsten. Fem år vid Konstindustriskolan
i Göteborg blev nästa steg. Skulptur blev här det
huvudsakliga uttryckssättet.
– Jag förmodar att min bakgrund som byggnadsritare
på arkitektkontor gett mig lusten till det
tredimensionella.

VI HAR FÖRFLYTTAT OSS till den närliggande
ateljén. Det är lugnt, det är tyst. Endast regnet gör
sig påmint; smattrar mot rutan och plaskar mot
gatan. Torshälla ja, hur hamnade Stellan här?
– Jag träffade Christina, min livskamrat, på en
vernissage för Yoshio Nakajima år 1969, och året
efter flyttade vi till Eskilstuna.
Paret Wiberg skaffade en kolonistuga i Torshälla, en
bit utanför Eskilstuna, och efter några flyttar fram
och tillbaka bosatte de sig så småningom på heltid
i bygden. Tillsammans med den nyss nämnde
Nakajima deltog Stellan i början av sjuttiotalet i en
happening på Konstmuseet i Eskilstuna. Stellans
roll var att åstadkomma annorlunda ljud med en
banjo.
– Det var kan man säga, min debut i Eskilstuna.
Christina, även hon konstnär, har tittat in i ateljén
och berättar livfullt om denna happening, där
konstnären Nakajima strippade.
GENOM ÅREN har Stellan skapat utan avbrott,
men även arbetat med annat. Först som bildlärare,
därefter som utställningsproducent och slutligen som
föreståndare för museernas bibliotek och arkiv.
I ateljén finns prov på alla de arbetssätt Stellan
använt och fortfarande använder sig av. Men
skulpterandet har han lämnat. Om han gjort det
för gott, får visa sig.
– Du vet, skulptur, det är inte det man säljer. Det
måste förvaras, man måste ha stora magasin.
Det är en försynt man jag har framför mig. Han
visar hellre än förklarar och analyserar. Stillsamt
9
berättar han om måleriet, om hur det efter utbildningen
tog större och större plats i hans liv och
skapande.
– Sen, i slutet av åttiotalet fick jag en känsla av - nu
håller du på och imiterar dig själv. Då släppte jag
allt och tog fram kameran igen. I en tioårsperiod
höll jag enbart på med foto. En begränsning men
samtidigt en öppning.
Stellan uppfann en egen fotografisk metod som
han kallar luminotypi. Han berättar om plexiglas
och svart plastfilm som skapar helt nya effekter i
bilden. På höstsalongen i Halmstad 1994 ställde
han ut bilder skapade med denna teknik.
– Efter det blev det någon slags blandning av
skulptur, foto och arkitektur.
Stellan tillverkade modeller av kartong, vilka
han fotograferade; först svarta modeller mot vit
bakgrund, därefter svart mot svart.

– Det sista var svårt att göra, så jag tänkte, fan jag
målar dem istället.
Det blev målningar på en gånger en meter; enkla
plangeometriska figurer i en grå nyans, placerade
på en yta i en annan grå nyans.
JAG LÅTER BLICKEN svepa runt i ateljén och ser
samstämmigheten mellan Stellans skulpturer, foton
och målningar. Det är rent, rakt, strikt, vilsamt.
En målning som en skulptur, en skulptur som en
målning, en målning som ett foto…
10
– Ja, där har du en kombination av foto och måleri
säger Stellan och pekar på en bild på väggen.
Som hade han läst mina tankar.
– Jag fotograferade en vägg på Ica i Kungsör. På
väggen fanns ett elskåp. Nu har jag målat på
fotot.
Aha. Där ser jag nu elskåpet och den skrovliga
väggen. Metallyta möter stenyta; ett spänningsfält
uppstår. Stellans svarta och blå linjer tillför, det
som från början var ett svart-vitt foto, rytm och
stadga.
En stunds tystnad inträder. På det lilla bordet som
står mellan oss, placerar Stellan nu ett antal böcker.
Det ska snart visa sig att Stellan står som författare
till dem alla.
– Ja, det där skrivandet. Jag har hållit på med det
också.
Det hela började med konstrecensioner i ett antal
år och därefter artiklar i konstskriften Paletten.
– Genom åren har det blivit ett antal konstartiklar
och en del böcker om konst och foto.
DET FINNS EN bärande tanke i allt vad Stellan
skapar, något som håller allt samman.
– Det finns en konstruktiv grund med dragning åt
minimalism i allt jag gör. Om minimalismen beror
på att jag är lat eller på något annat, det vet jag
inte.
Nå, nog är det en lust, en tydlig tanke, snarare än
lathet, som styr Stellans skapande.
– Jag strävar hela tiden åt samma håll, även i det

som betraktas som konventionell fotografi. Allt jag
gör har fortfarande en grund i mina tidiga tekniska
studier.
Den långa perioden där Stellans bilder skapades
med kamera och mörkrum fick ett hastigt slut. För
några år sedan tappade han en näthinna och det
blev akut operation.
– Sen dess är ögonen inte som de ska. Och jag kan
därför inte stå i mörkrum längre.
Stellan fick avbryta arbetet med bilder på ett tag.
För att komma igång igen, slaktade han gamla
foton och gjorde collage av dem. Även hustru
Christina skapade collage och tillsammans hade
de i Eskilstuna en utställning vid namn ”Med sax
och skalpell”.
11
– Nu är jag inne på måleri igen. Men det är inte
alldeles moget så det får du inte se. Det måste
ligga till sig.
Under mer än femtio års tid har Stellan rört sig
mellan sina olika uttryck, smidigt och självklart,
utan att sätta upp gränser. Nu tänker han stå
framför staffliet med penslar och palett, en palett
som har lika många år på nacken som Stellans
konstnärliga arbete. Han tänker måla och låta det
som vill komma fram, få komma fram. Men av
detta nya får jag inget se - än. Jag får dock några
ord med mig på vägen.
– Allt hänger ihop någonstans!
STELLAN WIBERG:
Bor: Torshälla
Född: Halmstad 1938
Utställningar i urval: Galleri Engström, Stockholm,
Eskilstuna konstmuseum, vårsalong och
höstsalong, Halmstad, Strängnäs museum, Ebelingmuseet,
Torshälla.
Offentliga verk: Eskilstuna, Göteborg, Strängnäs,
Torshälla
Representerad: konstmuseerna i Borås och Eskilstuna,
Laholms teckningsmuseum, Skissernas
museum, Lund.

Christin Wahlström Eriksson
12

13
Min resa genom linet, detalj

HUR SJUNGER MAN långsamhetens lov? Hur
stannar man upp och låter livet lugna sig? Alla
får finna sina egna sätt. Christin bestämde sig i ett
skede av livet att låta kroppen leva sida vid sida
med konsten, på samma villkor.
– Jag blev helt inriktad på att göra allt långsamt,
att allt skulle få ta tid. Jag ville gå tillbaka hundra
år för att förstå hur man gjorde förr.
Var skulle hon börja? Vad ville händerna göra?
Vilka processer skulle hon gå in i?
Som barn hade Christin broderat mycket och det
var den världen hon ville träda in i igen. Hon
ville koppla tillbaka till tiden innan måleriet;
återvända till tråd och tyg.
– Jag bestämde mig för att väva min egen målarduk
och spinna min egen tråd.
Sagt och gjort. Christin åkte till Värmland för att
klippa får. Hon spann garn av ullen och vävde
sedermera en duk där hon återskapade fåren;
mer som en känsla för ursprung och material än
får i färg och form.
Christin letar i sin väldiga, viktiga hylla. Här ryms
gammalt och nytt, påbörjat och färdigt, ja allt
som kan ge inspiration och idéer. Ur den älskade,
välfyllda hyllan plockar Christin fram ett broderi
14
som är så stort, att hon försvinner för världen
när hon vecklar ut det och håller upp det. Jag
kommer snart att förstå vad Christin menar med
sitt tal om långsamhet.
– Här, säger Christin. Här är min väg genom
linet; de vägar jag rört mig på och de människor
jag mött. Den där stora pricken är Vessigebro och
där ser du vägen till Kanada.
Jag följer med blicken, den linje som leder ut i
världen.
VESSIGEBRO, ja. Det var där det hela började
och det var där Christin bodde i många år. Allt
handlade om sport. Hon ägnade sig åt handboll,
volleyboll, fotboll, pingis och gymnastik.
– Det var det enda som fanns att göra där.
Men så, när Christin var kring fjorton år, lämnade
hon sporten för gitarren. Konsten hade ännu inte
gjort entré i hennes liv.
– Då sa en lärare plötsligt att jag var bra på att
teckna. Innan dess hade jag ingen tanke på detta
men nu började jag måla mer och mer.
Ändå fanns kreativitet och konstnärlighet i
Christins omedelbara närhet. Båda föräldrarna
var guldsmeder och båda hade ägnat sig åt
måleri. Och släkten - en gång samlade sig sjutton
släktingar till en utställning; fem generationer
med nittio års skillnad mellan den äldsta och den
yngsta deltagaren.
– Så för mig att göra saker - det var inget konstigt
med det.

FÖRSTA FRAMGÅNGEN hade Christin när hon
vann en teckningstävling och fick åka till Finland
för ett utbyte. Det var signalen att gå vidare.
Vessigebro fick vänta. KV:s konstskola i Göteborg
välkomnade Christin.
– Jag kunde kolla konstutställningar och jag
upptäckte Valand. Hit ville jag! Jag var helt
inriktad på att någon gång gå där.
15
Men först skulle det bli två år vid Nordiska
Konstskolan i Karleby i Finland. Där hittade
Christin likasinnade och där började hon på
allvar inrikta sig på ett liv som konstnär.
– Vi hade enbart gästlärare och efter lektionerna
arbetade vi i våra ateljéer. Det var förvirrande men
gav mig också styrka att hitta mitt eget uttryckssätt.
Så blev det som Christin hade hoppats. Hon
började vid Valands konstskola. Och det var nu
Christin släppte in långsamheten i sitt liv; av
nödvändighet, eftersom hon hade blivit sjuk av
att arbeta så hårt under åren i Karleby. Christin
var tvungen att hitta gränser för sitt arbete.
VÄGEN TILL KANADA har jag fått följa, stygn för
stygn, men nu får jag även berättelsen mig till
livs, berättelsen om vistelsen i nämnda land. Det
var under Valandstiden som Christin läste en bok
av en professor i Kanada, vilket slutade med att
hon begav sig till denna kvinna för att lära sig
spinna lin.
– Jag tycker om när något leder vidare till något
annat. Kommer det en koppling så följer jag
den.
Maken, som var med på resan, vävde ett tyg av
det spunna linet och Christin började brodera på
vad hon kallar sin resa genom linet.
– Nu har broderiet visats i Kanada. Där har vi en
koppling igen.
I Kanada vågade Christin visa upp sig, vågade

prova nya vägar. Ena dagen kunde hon ha en
pingisperformance och nästa dag kunde hon
tillsammans med en kollega sitta och spinna i en
tunnelbanestation.
Nu plockar Christin varsamt fram ett ytterst litet
”claiming kit”.
– Jag ville också i Kanada testa att göra något med
mig själv som del i verket; som en aktion, som en
performance - jag tar den här platsen, den är min
nu. Jag tänker mycket på gränser. Det här var ett
sätt att reflektera över gränser.
På fotot som Christin håller fram, ser jag henne
hukandes över en lite liten yta hon markerat
som sin. Runt omkring henne står en förundrad
publik.
– Aktionen upplevdes bara av dem som var där
just då när det hände.
NÄR EN TANKE går in i en annan, är det som bäst,
tycker Christin. När hon kan se hur allt hänger
ihop och bildar en kedja. Så var det med elementet
berättar hon. Hennes far målade en gång sitt element
i guld och när Christin själv bodde i Kanada
var hennes element i guld. Tillbaks i Sverige
skulpterade hon därför ett litet element som hon
lät gjuta i silver. Hennes far fick därefter förgylla
det i guld.
– Jag har flyttat och flyttat och flyttat. Det finns en
koppling mellan hem och element. Har man det
ena har man det andra. Dessutom var det ett sätt
att närma mig pappas arbete.
16
Elementet vilar i min handflata. Vid fönstret tronar
ett stort element. Symboler för hem i stort och
smått. Att tillverka elementet var för Christin ett
sätt att koppla ihop sin egen historia, med konst
och hantverk. Det lilla, gyllene elementet har
Christin ställt ut; fäst det i en vägg och låtit det
möta, på motsatt sida, en linklädd vägg.
– Det mesta jag gör handlar om värme, isolering
och relationer.
SAMTALET FORTSÄTTER att röra sig kring
sammanhang, en grundförutsättning för Christins
konst. Med sig från Kanada hade Christin ett
gammalt pingisracket, slitet och välanvänt. Hon
gjorde en avgjutning i brons och döpte verket till

”Uneven”. Det är numera placerat i Falkhallen
i Falkenberg, staden där Christin en gång själv
spelade pingis.
– Genom att gjuta det i brons ville jag visa hur tungt
och jobbigt spelet kan vara. Jag hade racketet i två
år innan jag valde att göra det i brons. Jag tycker
om långa processer och vill gärna ha flera sådana
på gång samtidigt.
TEXTILKONSTNÄR, NEJ, det är ingen passande
titel, Christin värjer sig. Det är inte så hon ser på
sitt arbete. Visserligen går hennes tankar ofta till
det textila och blir broderier, men dessa har en
funktion och är inte på något sätt traditionella.
– De här två bilderna befinner sig i en gränspunkt
mellan måleri och broderi. De sökte jag till
Valand med.
Framför mig lägger Christin två broderier i
röda nyanser. De visar sig vara inspirerade av
fotografier från hennes koloskopi. Återigen ett
exempel på hur Christin använder sig själv som
utgångspunkt.
Visserligen är ofta ull och lin inblandade på ett
eller annat sätt i hennes verk, men lika gärna
arbetar Christin med trä, betong, silver eller
brons.
– Asfalt är nästa grej!
17
CHRISTIN WAHLSTRÖM-ERIKSSON:
Bor: Göteborg
Född: Örebro, 1979
Uppvuxen: Vessigebro, Halland
Utställningar i urval: Galleri Mors mössa,
Göteborg, Bonniers Konsthall, Stockholm,
Norrköpings konstmuseum, grupputställningar
i Kanada.
Framträdanden i urval: ”Spinning 9-5” och
”Christin cleaning and claiming”, Kanada.
Uppdrag i urval: Broderier till omslagen
”Farväl Falkenberg” och ”With its dark tail
curled round the garage”.

Roger Hansson
18

HÄR HUSERAR Roger Hansson; i en källarlokal i
Stockholms innerstad. Här samsas han med likasinnade.
När jag i gråvädret lämnar den trafikerade
gatan och öppnar dörren till lokalen, möts jag av
en värld av färg.
Mot en grön, för att inte säga illgrön fond, svingar
en samuraj sitt svärd. Han ser ytterst hotfull ut.
Och där en till! De anfaller från olika håll.
– Jag har börjat måla av japanska träsnitt, på mitt
sätt.
På golvet ligger en mängd bilder av samurajer.
Roger har hittat dem på nätet och skrivit ut dem
för att låta sig inspireras av. Format och färg skiljer
sig markant mellan Rogers bilder och originalen.
Mycket markant! Ett släktskap kan dock skönjas.
20
– Du, jo, jag tyckte de gamla bilderna var så
himla fina.
Först försökte Roger gå den långa vägen och göra
bilderna i träsnitt.
– Men det var så mödosamt, så mycket jobb. Jag
började måla istället, så kunde jag göra ändringar
under tiden.
Roger bläddrar bland de japanska bilderna, håller
då och då upp en bild, och fascinationen för de
gamla konstnärerna och respekten för deras skicklighet
är tydlig.
– Jag är väldigt intresserad av de japanska samurajerna
och bilderna av dem, gjorda av gamla
mästare. Jag översätter snitten, tar lite här och lite
där.
HALMSTAD ÄR Rogers hemstad. Som barn slukade
han serietidningar: Kalle Anka, Tin Tin, Asterix…
De tecknade serierna gjorde starka intryck på
Roger och lockade honom att själv börja teckna.
– När jag var arton år skickade jag in serier till
tidningen Galago och jag publicerades där fem -
sex gånger.
Lusten till tecknandet var väckt och Roger ville gå
vidare. Han fann sin plats på Fria Målarskolan i
Halmstad. Serierna fick samsas med måleri och
teori. Roger berättar med värme om läraren Olle
Waller som då förestod målarskolan.
– Vi blev introducerade i hela konsthistorian, alla
klassiker och ismer, samtidigt som vi fick måla och
teckna modell. Olle sa att man inte ska försöka

hitta en stil. Det har jag anammat. Kanske man
hamnar där till slut ändå.
Tillsammans med ett helt gäng konstintresserade,
höll Roger till på Matador, den gamla rakbladsfabriken
i Halmstad. Där arbetade de och hade
utställningar, både med den egna och med
andras konst. Livet började få konturer och Roger
stadgade sig och blev pappa till sitt första barn.
– När jag fått barn tog jag tag i livet och sökte till
barnskötarlinjen, psykologlinjen och Konstfack.
Tanken på konstnärens osäkra tillvaro skrämde,
samtidigt som det var skapandet som lockade mer
än fast jobb med säker inkomst. Roger försökte
trösta sig med, att om han hade ett vanligt jobb,
kunde han ha konsten som hobby.
21
– Så kom jag in på Konstfack och tänkte - nu
satsar jag på det här. Samtidigt kunde jag tänka
- hur ska det här gå? Jag funderar fortfarande
ibland på vad jag håller på med.
UNDER ÅREN på Konstfack testade sig Roger
fram; det var tiden att prova allt. Så småningom
kände han vad det var han ville ägna sig åt.
Han målade, vad han helt enkelt kallar figurer,
och arbetade samtidigt med skulpturer i papier
maché.
– Där har du några av gubbarna, säger Roger
och pekar.
Jag ser; det är som att seriefigurer stigit ut ur
papperet och fått färg, liv och dimensioner. En
cowboy till häst kommer ridande mot mig.
– Materialet gör att det blir lite rått och primitivt.
Det är lite charmigt tycker jag. Ett helt gäng
av de här skulpturerna var med på Liljevalchs
vårsalong för ett par år sedan.
Böcker ligger strödda runt om i rummet. Roger
tar upp en av dem och letar fram den bild han
vill visa mig.
– Den här boken med leksaksfigurer har
inspirerat mig en hel del. Här ser du en ridande
polis som fått stå som modell för gubben till
häst.
Roger vet inte riktigt varför han tycker så mycket
om att ge liv till seriefigurer och leksaksfigurer,
eller varför han vill lyfta fram dem genom att
skulptera dem.

– Jag har bara lust att göra det helt enkelt. Dessutom
kan man arbeta snabbt och det är smidigt och
praktiskt att bära med sig papier maché, eftersom
det inte väger så mycket.
SÅ TILL MÅLERIET. Samurajerna dominerar; de
spänner sina blickar i oss två som rör oss i
rummet. Som ville de hejda oss från att tala om
annat än dem själva. Nåväl, vi låter oss inte
hejdas. Andra bilder pockar på uppmärksamhet.
Hästar, flygplan, gubbar, gubbar, gubbar, fyller
färgglada ytor.
22
– Ja, det är svårt med gummor. Det är irriterande
att det är så! Helene Billgren tycker tvärtom att
hon bara kan göra kvinnor, för män har så tråkiga
kläder. Jag ska börja göra kvinnor.
Jag står lutad mot en vägg och Roger ber mig
flytta mig, för han vill visa något som finns
bakom min rygg. Där har Roger skrivit upp några
kvinnonamn. Jag läser: Big Nose Kate, Poker
Alice, och några till.
– Jag hittade namnen i Lucky Luke; det var en
faktaruta om kvinnliga desperadon. Det kanske
kan bli något.
De seriefigurer Roger mötte som barn, har han
burit med sig i sitt inre. Målningarna jag ser runt
omkring mig, befolkas av allehanda bekanta;
Långben, Kalle Anka och en och annan cowboy.
De rör sig över ytor där ljusblått möter rosa, rött
möter gult.
Olika symboler dyker upp; här och där ett
postmärke.
– Jag tänker inte in symbolerna. Men när jag
slutade Konstfack tänkte jag - åh, nej, hur ska jag
klara mig nu? Då arbetade jag ett tag halvtid på
posten. Just nu har jag ett arbetsstipendium. Tiden
på posten har tydligen satt sina spår.
ROGER INSPIRERAS av de stora klassikerna,
Francis Bacon till exempel.
– Ett tag var jag oerhört förtjust i honom och då
drog jag åt det hållet. Man kan tolka honom hur
som helst. Jag gillar honom fortfarande.

Just nu står australiensiske Sidney Nolan högt i
kurs. Roger visar, med stor glädje, några bilder
där Nolan gjort en serie om Ned Kelly, en Robin
Hood-figur i Australien.
– Han är ju sketabra!
Nog ser jag släktskapet mellan Hansson och Nolan;
samma förtjusning i klassiska serieteckningar,
samma lekfullhet.
Medan Roger arbetar tänker han inte så mycket
på vad han gör. Istället vill han pussla ihop sina
tankar och bilder efterhand.
– Jag såg bilder av Lars Lerin där han målat hus
om natten. Hus skulle jag måla, tänkte jag, och
då blev det så här. Lite mer av collage.
Roger skrattar nöjt när han visar sin version
av en husfasad. Och vi kommer överens om
att mycket längre från Lars Lerin kan man nog
inte komma. Här är Rogers värld, Rogers färger,
Rogers figurer.
– Ett tag gjorde jag lite dystrare grejer. Men nu får
jag väl erkänna att det är lite barnsligt det jag gör.
Jag gillar tydligen det.
23
TVÅ BARN TILL, har Roger fått och är nu alltså trebarnspappa.
För att få lite stadga i tillvaron arbetar
han två dagar i veckan som grupphandledare i en
dagverksamhet. Tre dagar ägnar han åt konsten.
– Jag gör så under dagens lopp att jag målar,
skulpterar, målar, skulpterar. Jag växlar hela tiden.
Det är svårt att avsluta en målning och känna att
den är helt klar.
Efter Konstfack fick Roger kontakt med en gallerist,
med vilken han nu har ett bra samarbete. Detta
har bland annat lett till utställningar i Berlin och
Milano.
– Det flyter på rätt så bra nu.
ROGER HANSSON:
Bor: Stockholm
Född: Laholm 1967
Utställningar i urval: ALP galleri Peter Bergman,
Stockholm, galleri Antikvariat Halmstad,
Liljevalchs vårsalong.
Grupputställningar i Berlin, Basel,
Bologna, Milano

GüntherTeutsch
25

DET BLEKA DAGSLJUSET silar in genom kyrkfönstren.
Dessa är fyllda av händelser; människor
i liv och rörelse, i vardagsliv eller upptagna med
kyrkliga ceremonier.
Medan vi vandrar från fönster till fönster ger
Günther mig berättelser; ett dop här, ett bröllop
där. En flygel fungerar som spegel och fångar upp
dopet; ger mig en dubblett. Min blick vandrar
mellan de två bilderna.
Eftersom jag tycks leta efter sammanhang och
riktning, vill Günther hjälpa mig på traven.
– Man läser fönster nerifrån och upp, låter han
meddela.
Under arbetet med bilderna, berättar Günther,
gjorde han en hastig, irriterad rörelse över ytan,
och där var de, formerna han letat efter.
– Jag lät de runda rörelserna finnas med i varje
fönster, för att dansa ut över hela kyrkorummet.
Bilderna har jag tänkt som bonader fast jag har
anpassat mig till vår tid.
26
VI VANDRAR VIDARE och stiger in i Günthers
ateljé, inte långt från kyrkan. Här råder ett
välordnat kaos. Konstnären själv rör sig vigt och
vant i lokalen och jag har fullt sjå att hinna ta
in all information som Günther bistår med. Han
bläddrar bland bilder, plockar fram målningar
och berättar livfullt om bildernas bakgrund och
tillblivelse.
I ett hörn möter jag några hästar, i tecknad form.
– Jag hade varit i Sevilla, och hästarna jag såg där,
etsade sig fast. De är som människor, ser du.
Günther utgår oftast från vad han ser, och tränger
in i detta verkliga, tills han tycker att det fått själ.
– Jag tycker inte om att hitta på. Då blir det lätt
dekorativt och oäkta. Jag föredrar att kämpa mig
in i något och göra min egen tolkning av det. Det
var en tid när man skulle göra politisk konst. Det
har jag aldrig gjort. Jag ser det jag ser och jag
visar det jag ser.
ÖVERALLT FINNS det något som lockar Günther
att fatta pensel eller penna. Inget undgår hans blick.
– Du vet, när man kommer till en plats, och det
kan kännas långtråkigt, så hittar man en tråd,
något att gå vidare med.
Några bilder av skateboardåkare bär syn för
sägen. Günther har fångat åkarnas koncentration
och rörelser. En relief befolkas av boulespelare
med sina ställningar; även de med koncentration
i sina kroppar.
– Jag tycker den hållningen är så härlig!

– HÄR ÄR DROTTNINGEN av Capri, säger
Günther entusiastiskt och håller upp en målning.
Istället för krona har kvinnan en tvättkorg på
huvudet. När Günther fick syn på kvinnan bad
han hennes stanna upp en stund.
– Ja, ibland slår blixten ner och ibland kommer
den aldrig.
Sina målningar låter Günther oftast stå i flera år.
Han går och retar sig på något i bilden och börjar
sedan bearbeta den.
– Men jag är samtidigt rädd för att det ska
misslyckas. Om man arbetar om för mycket kan
man ta bort sammanhanget i bilden.
Ateljén är en inspiration i sig, för framtida behov,
menar Günther. I en låda trängs skissblock vars
idéer väntar på att utvecklas. Halvfärdiga oljor
belamrar ett bord. Günther bläddrar och stannar
upp vid en bild.
– Titta på bilden på de här gubbarna. Den är väl
fin! De här oljorna ska jag ta fram när jag sitter i
rullstol.
Vi lämnar ateljén och efter några steg genom
trädgården, stiger vi in i huset där Günther bor
med sin Anna-Lena. Rykande hett te väntar.
GÜNTHER FÖDDES i Transsylvanien. Intresset
för konst vaknade tidigt.
– Vi var en stor syskonskara och alla fick ”brödfödsutbildning”
men jag sökte mig andra vägar.
På sätt och vis kan man säga att det hela började
med en häst. Günther såg en teckning av en
27
häst som stegrade sig och han såg kraften i det
tecknade. Han började betrakta människan och
hennes rörelser.
– Jag hade inte råd med annat än att teckna. Och
jag upptäckte hur många möjligheter man har
med en penna. Teckning utstrålar ett visst mått av
energi. Om du ser en bra teckning kan du nästan
börja gråta.
Att teckna ansikten, att plocka ut det väsentliga i
alla de möjligheter som finns, har alltid fascinerat
Günther.
– Detsamma gäller landskap. Du måste bestämma
vad du vill ta med.

VID KONSTAKADEMIEN i München studerade
Günther i några år. Familjen, som tillhörde den
tysktalande minoriteten i Rumänien, hade flytt
landet 1944. Efter Konstakademien fortsatte konststudierna
hos den österrikiske expressionisten
Oskar Kokoschka i Salzburg.
1956 kom Günther till Sverige. Och här fanns
Anna-Lena. Günther fick återigen, efter sina år i
Rumänien, Ungern och Tyskland, ett nytt hemland
och fortsatte så småningom sina konststudier med
ett år vid Konstakademien i Stockholm. I mitten
av sextiotalet kom familjen till Halmstad.
Under alla år i Sverige har Günther, vid sidan av
sitt konstnärskap, arbetat som bildlärare.
– Det var i början ett bra sätt att komma in i det
svenska samhället. Jag träffade barn, föräldrar
och lärare. Men så fort skolan var slut stack jag ut
på resor för att teckna och måla.
Resorna blev injektioner; de gav inspiration och
motiv. Förutom människorna och naturen, gav
besöken på museer och konsthallar, nya tankar
och idéer.
En av alla resor bar till Indien, varifrån Günther har
28
otaliga bilder. Han visar några av dem; ömsinta
och spännande porträtt. En del av dem ska väljas
ut för en utställning på Teckningsmuseet i Laholm
och Günther har ett styvt arbete framför sig.
GÜNTHER ÄR NOGA med att inte skryta men
berättar med glädje om sina bilder. Och att
han håller sig till vad han ser, utan att lägga till,
bekräftas när han visar en teckning han gjort i
Turkiet; ett fantastiskt myller av människor vid en
bro.
– Här kan ögat vandra. Och jag har sett varenda
människa som är med på bilden! Jag vet inte om
det är konst, men…
Gång på gång har min blick dragits till några
bilder av getter. De tilltalar mig mycket. Jag tänker
på ”Petter och hans fyra getter”, den klassiska
barnboken.
– Ja, de gjorde jag när jag för många år sedan var
i sydfrankrike. Jag lånade två getter och gjorde
massor av getbilder.
Precis som i atéljen, följer jag nu Günther i
hasorna när han vandrar från rum till rum, från
bild till bild. Snabbt och ivrigt berättar han om
allt vi ser. I en smal gång passerar vi en bild och
jag stannar till vid en abstrakt bild, helt skild från
Günthers andra verk.
– Nåja, säger han lakoniskt, när jag uppmärksammar
honom på detta.
Så lyser blicken upp.
– Den här tyckte Picasso om!

Günther håller fram en teckning av människor.
Hur gick nu detta till? När skedde detta möte?
När föll dessa ord från mästaren Picasso?
Så hände det sig, att Günther var på sitt livs första
tjurfäktning och ägnade sig där åt att teckna
de dramatiska händelserna på arenan. På väg
därifrån fick han syn på ett hotell där en massa
människor samlats runt en cabriolet. Och vem
tronade där om inte Picasso!
Günther sträckte fram sina just gjorda teckningar
och Picasso bläddrade bland bilderna.
– De var bra, tyckte han.
Günther låter påtagligt nöjd med detta faktum.
Hur många har fått visa sina bilder för Picasso,
och dessutom fått komplimanger för dessa?
GÜNTHER HAR SOM SAGT mycket att arbeta
vidare med, flera bilder i ateljén som väntar på
att plockas fram i ljuset. Och hans blick kommer
att hitta nya människor att avbilda, nya rörelser
att fånga.
29
– Nu har jag en idé, låter Günther meddela. Jag
vill fokusera in något, en människa eller en bit
natur, som ligger längre bort, och ge detta skärpa.
Detaljerna i förgrunden ska endast få visa sig som
färger och linjer.
Och så berättar Günther till sist hur han vill att
allt ska sluta. Verksam, mitt i arbetet, med papper
och penna i handen.
– Tänk att ta ett dopp i medelhavet för att sedan
sitta på en varm sten och rita av människor.
Plötsligt - tack och borta är man.
GÜNTHER TEUTSCH:
Bor: Halmstad
Född: Siebenbürgen, Rumänien 1931
Utställningar i urval: Olle Olsson Hagalund
och Liljevalchs vårsalong, Stockholm.
Stadsgalleriet, Galleri Kram, Halmstad.
Utställningar i Finland, Danmark, England,
Tyskland.
Offentliga verk: Fyllingeskolan, Slottsjordsskolan,
Halmstad. Kyrkfönster i Holms
kyrka,Halmstad, i Haid, Österrike och i
Stralsund, Tyskland.

Hallands konstförenings skriftserie
om halländska konstnärer
Nr 3
Christin Wahlström Eriksson
Roger Hansson
Stellan Wiberg
Günther Teutsch