artikel om institutets taktegel - Svenska Institutet i Rom

Händelsevis måste Oscar Sitte, Institutets byggmästare, haft vägarna förbi, eller hört
talas om att det fanns material att köpa alternativt få. I vilket fall kom några takpannor
med minst hundra år på nacken att hamna på Svenska Rominstitutets tak. Eftersom
ytterligare nästan sjuttio år har passerat och takpannan består är det inget fel på
fabrikörernas tegelkvalitet.
Liknande stämplar har som tidigare nämnts hittats vid restaureringen av museet
Crypta Balbi i det centrala Rom. Genom att studera stämplarna, äldre kartmaterial och
litteratur har vi fått en ökad kunskap om tegelskrået i Rom under 1700/1800-talen.
Takteglets kronologi
Tegelstämpeln var viktig som kvalitetsmått. Den skulle synas ordentligt. Enligt normen
skulle det finnas en tegelstämpel, som dels skulle finnas registrerad i fabriken, dels
existera som objekt uppe på Campidoglio, stadens styrelse sedan Augustus dagar.
Murare fick bara använda sig av detta godkända tegel.
Det finns en kronologi i takteglets stämplar. De med långa texter som till exempel
Bernardo Tanlongo är förmodligen stämplar från tegelbrukens sista dagar, omkring
1886. År 1892 finns bara tio bruk kvar. 1961 slog den sista fabriken igen sina portar.
Det finns många stämplar från tiden kring 1825. Då var tegelproduktionen för
restaureringen av Peterskyrkan i full gång. Fyra år tidigare (1821) hade det utfärdats
ett påbud som påbjöd två initialer, dvs. för- och efternamn på fabrikör. Detta för att
kyrkostaten ville försäkra sig om en jämn tegelkvalitet.
Många av Rominstitutets takpannor har stämplar med två initialer. 1823 registrerade
sig sju fabrikörer uppe på Campidoglio. Fem av männen finns representerade i
stämplarna på Institutets tak. Det är herrarna Pietro Natali (PN), Pietro Danieli (PD),
Fratelli Lanciani (FL), Vincenso Gallis (VG) och Clemente Lovatti (CL). Pietro Danieli
(PD) verkar inte ha haft särskilt stor pli på sina arbetare, många av stämplarna är
spegelvända. Lika illa med ordningen gäller för Pietro Natali (PN). Någon har stämplat
en tegelpanna med minst 100 stämplar (Fig. 1).
Stämplarnas typografi
I det här sammanhanget kan det vara intressant att titta närmare på stämplarnas
typografi. Alla stämplar hittade på Rominstituetst tak har bokstäver som hör till
gruppen så kallade antikvor och nyantikvor. Det är så den skrift som härrör från
romarriket kallas, den som höggs in i marmor och avslutades med seriffer, dvs. ett
vertikalt avslut på en bokstav (som t.e.x. i bokstaven k). När vi talar om typografiska
hårstreck menar vi både vertikala och horisontala streck. I bokstaven H är tvärstrecket
just ett sådant hårstreck. Bokstaven F har ett vertikalt och två horisontella hårstreck.
Stämplarna från 1850-talet består av den typiska nyantikvan med vertikal betoning,
dvs. bokstävernas kurvatur är betonad vertikalt. De får ett utseende som är väldigt
mycket rakt upp och ned istället för i de tidigare stämplarna som har initialer med
betoning på diagonalen.
De tidiga stämplarna har också en typografi. Det är uppenbart när det gäller det
enstaka F:et (Fig. 2). Seriffernas anslutning till stapeln kan ge en datering.
6