Våld mot kvinnor och män i nära relationer - Brottsförebyggande rådet

det ändå fyra skäl som skulle kunna beskrivas i termer av maktlöshet –
att polisen inget kan göra, att inte våga anmäla, att inte orka med rättsprocessen
och att sakna förtroende för rättsväsendet. I nästan hälften
(46 procent) av de händelser av våld i nära relationer som inte nådde
polisen uppgavs något av dessa skäl. Det är däremot inte lika vanligt att
uppleva liknande maktlöshet om man blivit utsatt för annat våld (33
procent).
Nackdelen med fasta svarsalternativ är att man enbart kan få de svar
man frågar efter. I den tidigare nämnda danska studien (Balvig och
Kyvsgaard, 2006) uppgavs rädsla för repressalier, offrets skuldkänslor
och viljan att dölja händelsen för omgivningen som de vanligaste skälen
för att inte anmäla våld i nära relationer. Dessa kan till innebörden delvis
överlappas med de skäl som rapporterats i NTU – att offret känner
gärningspersonen och att hon eller han inte vågar anmäla. Samtliga beskriver
offrets situation som ett slags låst läge.
Få erbjuds hjälp och stöd
Som konstaterats i bland annat Brå:s rapport om brottsutvecklingen i
Sverige (Brå 2008:23) har våld mot kvinnor i nära relationer uppmärksammats
i ökande grad och det är tydligt att det inte längre ses som en
privat angelägenhet utan som samhällets ansvar. En mängd olika åtgärder
har satts in, inte minst genom ändringar i lagstiftningen (t. ex. lagen
om grov kvinnofridskränkning och lagen om besöksförbud). För att
nämna ytterligare exempel har den så kallade Kvinnofridslinjen öppnats
vid NCK (Nationell centrum för kvinnofrid) dit kvinnor utsatta för våld
och hot anonymt kan vända sig dygnet runt. Regeringen har formulerat
en handlingsplan för att bekämpa mäns våld mot kvinnor, hedersrelaterat
våld och förtryck samt våld i samkönade relationer. Polisen har startat
en familjevåldsrotel och Åklagarmyndigheten har inrättat särskilda
familjevåldsåklagare. I Malmö har det så kallade Karin-projektet tilldelats
ett internationellt pris (European Crime Prevention Awards) och ska
enligt ett regeringsuppdrag utgöra grunden för en nationell modell för
arbete med offer för våld i nära relationer. Enligt denna modell etableras
det på flera håll i landet kriscentrum dit offer för sådant våld kan
vända sig för att få kontakt med olika myndigheter och sjukvård under
samma tak.
När det gäller stöd till män drabbade av våld generellt har arbetet
inte varit lika fokuserat, och definitivt inte när det gäller våld mot män i
nära relationer. Gatuvåld och/eller nöjeslivsrelaterat våld är de vanligaste
typerna av våld en man riskerar att utsättas för och förövaren är då
oftast en annan man. Beträffande detta våld gör den allmänna diskursen
gällande att skillnaden mellan offer och förövare är klart mindre uttalad
(Burcar 2005) jämfört med våld som systematiskt riktar sig från män
mot deras kvinnliga partners. Samtidigt har den vedertagna definitionen
av en typisk gärningsperson och ett typiskt offer direkta implikationer
42