Våld mot kvinnor och män i nära relationer - Brottsförebyggande rådet

typer av intervjuer med ett begränsat antal kvinnor utsatta för våld i en
nära relation. Ett exempel är en rapport från Uppsalapolisen (Green
2002) med titeln Vad händer efter min polisanmälan?. Även om tanken
var att studien skulle ha en könsneutral karaktär blev samtliga intervjuade
kvinnor. För kvinnorna var rättsprocessen många gånger underordnad
förhoppningen om en förbättrad livssituation och större trygghet.
Att få hjälp med en del praktiska lösningar betraktades som viktigare än
att få motparten dömd. Slutsatsen var att det krävs en helhetssyn och en
bättre samverkan mellan olika myndigheter utifrån både det sociala och
det juridiska perspektivet. Det framgick vidare att de flesta var nöjda
med polisens insats. Vikten av god information till brottsoffer är ett
återkommande tema i studier av utsatta personers kontakter med rättsväsendet
och även i denna rapport beskrivs kvaliteten av information
som en mycket viktig faktor (se även Scheffer Lindgren 2001, Lindgren
2004). Många var nöjda med den information de fick och kontakten i
övrigt medan några uttryckte besvikelse och inte kunde tänka sig att i
framtiden vända sig till rättsväsendet igen under liknande omständigheter.
Att en del kvinnor drabbade av relationsvåld är riktigt nöjda med
sina kontakter med rättsväsendet medan andra uttrycker besvikelse
framgår även i en rapport från Brå (Brå 2008:25). Hur nöjd kvinnan är
med utfallet visade sig vara direkt relaterat till de förväntningar hon
haft från början. Om hon anmält våldet för att få förövaren fälld och
det blev en rättegång med fällande dom var hon lika nöjd som en annan
kvinna som anmälde mest för att få stopp på situationen och verkligen
fått hjälp med det – även om ingen rättsprocess inleddes. Majoriteten av
kvinnorna var nöjda med polisens arbete. Två tredjedelar uppgav att de
skulle anmäla igen i framtiden även om nästan lika många någon gång
under utredningen övervägde att ta tillbaka anmälan. Det vanligaste
skälet för en anmälan var att göra en markering mot gärningspersonen.
Den tidigare nämnda danska studien (Balvig och Kyvsgaard 2006)
visade att trots att våld från en partner var grövre och resulterade i fler
skador, upplevdes dessa övergrepp mer sällan som kriminella handlingar
och anmäldes mer sällan till polisen än andra typer av övergrepp. Det
vanligaste skälet till att inte ha anmält våldet var att kvinnan inte ansåg
att övergreppet var tillräckligt allvarligt. En fjärdedel av övergreppen
blev inte anmälda av rädsla för repressalier, på grund av skuldkänslor
eller för att kvinnan ville dölja händelsen för omvärlden. Man har även
funnit en skillnad i hur kvinnorna upplevde polisens hantering av ärenden;
medan två tredjedelar av de kvinnor som anmält annat våld än
övergrepp från en partner kände sig nöjda med polisens insats, var motsvarande
andel bland kvinnor som anmält relationsvåld cirka hälften.
Var fjärde bland offren för våld från sin partner var mycket missnöjd
med hur hon blivit behandlad av polisen.
De flesta studierna visar alltså att majoriteten av de kvinnor som
drabbats av relationsvåld och anmält händelsen var nöjda med polisens
17