Två sätt att se på ADHD och dess konsekvenser - Nya Tidens Barn

Recommendations

Info

Att barn som medicineras klarar skolan bättre, att inlärningen underlättas och att de får lättare att tänka ut lösningar på problem motsägs av många studier. Redan 1976 publicerades en undersökning där man inte kunde påvisa någon förbättring av skolresultaten hos elever som ansågs ha blivit förbättrade av medicineringen. 1992 visade en genomgång av olika studier en påtaglig risk för att den ökade fokuseringen på stereotypa meningslösa aktiviteter försvårar inlärningen. Man präglade termen “kognitiv toxicitet” för att beskriva hur en sådan överfokusering förhindrar inlärning och försvårar flexibel problemlösning och självständigt tänkande. (99) Relativt få biverkningar? Enligt Socialstyrelsen har centralstimulantia relativt få biverkningar. I sällsynta fall kan det dock hända att “barnens psyke och beteende påverkas så negativt att behandling med medicin inte kan fortsätta.” Av Breggins sammanställning framgår att biverkningsfrekvensen långtifrån att vara låg i ett flertal undersökningar uppgår till mer än 50 %. De vanligaste biverkningarna är trötthet, slöhet, nedstämdhet, tillbakadragenhet, ointresse för andra, sömnproblem och brist på aptit. I en undersökning med 41 barn mellan fyra och sex år led 62% av slöhet, 75% av dålig aptit, 62% var ointresserade av andra. I en annan undersökning med 83 något äldre barn hade 45% biverkningar främst i form av tillbakadragenhet, nedstämdhet eller gråt. Tvångssymtom är mycket vanliga biverkningar. De tar sig uttryck i ett tvångsmässigt upprepande av enkla, oftast meningslösa aktiviteter. I en undersökning med 45 barn utvecklade 51% tvångssymtom som i vissa fall var mycket allvarliga. Ett barn lekte med lego i 36 timmar utan att sova eller äta. I en annan undersökning med 19 barn upptäckte man att 42 % bara efter en enda dos utvecklade en tvångsmässig överfokusering och hade svårt att avsluta olika uppgifter de tilldelats. (100) Tics och rörelserubbningar är också vanliga. I en undersökning med 45 barn utvecklade så många som 58% tics och onormala rörelser. I en annan undersökning med 122 barn utvecklade 9% tics och onormala rörelser. Ett barn fick ett irreversibelt syndrom med “ansiktsryckningar, huvudvridningar, smackande med läpparna, strykningar över pannan och utstötande av läten.” (101) I en kanadensisk undersökning från 1999 kom man fram till att minst 9% och sannolikt en större andel av 98 barn som behandlats med centralstimulerande utvecklade psykotiska symtom.(18) Enligt Gillberg är hallucinationer en mycket sällsynt biverkning. Detta stämmer inte ens med hans egen undersökning från 1997 med 62 barn som behandlades med centralstimulerande. Av dessa utvecklade tre barn hallucinationer, d.v.s. 5%. (102) Det har länge varit känt att centralstimulantia minskar blodflödet i hjärnan, skadar blodkärlen och orsakar mikroblödningar i hjärnan. I en lärobok i psykiatri skriver Jaffe: “Hos apor inbegriper de toxiska effekterna av kroniskt amfetaminbruk skador på hjärnans blodkärl, neuronförlust (hjärncellsdöd) och mikroblödningar.”(103) Först de senaste åren har sådana biverkningar uppmärksammats även hos människor efter många rapporter om blodtrycksstegring, stroke och plötslig hjärtdöd hos behandlade vuxna och barn. 2005 drogs det centralstimulerande medlet Adderal in under en sexmånadersperiod i Canada efter rapporter om 20 fall av plötslig hjärtdöd och 12 fall av stroke. (104) I februari 2006 meddelade Reuters att 51 patienter som behandlades med centralstimulantia hastigt avlidit, något som föranledde FDA uppmana förskrivare att uppmärksamma hjärtattacker och Sida 4 av 6
högt blodtryck. Ytterligare trettio dödsfall hos patienter som behandlats med metylphenidat (Ritalin) hade också rapporterats. En jämförelse av rörelseträning och medicinering vid ADHD Flera vetenskapliga djurstudier har visat att relativt små doser amfetamin som ges under ett antal dagar eller veckor orsakar förlust av dopaminreceptorer i hjärnan. I en annan undersökning kunde man påvisa bestående hjärnskador efter tillförsel av amfetamin under två gånger dagligen i fem veckor.(105) Det finns ingen anledning att anta att barn inte skulle drabbas på samma sätt som djur. I synnerhet skadas de dopaminproducerande områdena i hjärnan, nämligen prefrontala cortex och basala ganglierna. Erfarenheten av rytmisk rörelseträning och reflexintegrering tyder på att funktionen i dessa områden långsiktigt förbättrats, även sedan träningen upphört och att tillgången på dopamin ökar i samma grad som nervnäten stimuleras. Många undersökningar har visat att centralstimulantia förhindrar inlärning och försvårar flexibel problemlösning och självständigt tänkande. I många studier har man inte kunnat påvisa någon förbättring av skolresultaten hos elever som ansågs ha blivit förbättrade av medicineringen. Erfarenheten av rörelseträning och reflexintegrering är att inlärning underlättas, speciellt läsning och läsförståelse och att skolresultaten på sikt förbättras i hög grad. Centralstimulantia främjar stereotypa, tvångsmässiga beteenden som innebär meningslösa upprepningar och minskar spontanitet, nyfikenhet och lek och leder till att behandlade barn drar sig undan umgänge. Erfarenheterna av rytmisk rörelseträning och reflexintegrering är att barn blir mer utåtriktade och får bättre kamratkontakter och social förmåga. Detta gäller även autistiska barn. Forskning har visat att rörelseträning förbättrade en grupp svårt schizofrena personer så att de blev mer intresserade av sin omgivning och i högre grad deltog i sociala aktiviteter. Enligt en av de mycket få långtidsuppföljningar som gjorts på barn som behandlats med centralstimulantia bidrar dessa medel “till daglig rökning hos vuxna, kokainberoende och ett livslångt bruk av kokain och centralstimulerande medel.”(106) Rörelseträning medför ingen ökad risk för missbruk i vuxen ålder. Fallbeskrivning Kalle var 11 år när han började rytmisk rörelseträning augusti. Han hade då stått på amfetamin i fem år. Den aktuella dosen var 25 mg per dag. Kalle lärde sig gå redan vid 10 ½ månad. Han hade en uttalad trotsperiod i 2-3 årsåldern. I 6-årsåldern hade han så stora problem med överaktivitet, koncentration och affektutbrott att amfetamin sattes in. De första två åren i skolan gick han i vanlig klass med personlig assistent. Därefter fick han flytta till en specialklass med sju elever och fem vuxna. Vid första besöket hos mig framkom att han var mycket överaktiv och hade mycket svårt att sitta stilla. Han hade mycket dålig uthållighet, stora koncentrationsproblem och var mycket impulsstyrd. Han fick så gott som dagligen svåra affektutbrott. Han var lättstörd. Han hade svårt att leka med andra barn och problem i alla lagsporter. Han lekte mest för sig själv och var oftast upptagen med att spela game boy eller liknande spel, som han hade svårt att avbryta, något som var mycket påtagligt vid de första besöken hos mig. Kalle hade flera kvarstående primitiva reflexer. Mororeflexen, den toniska labyrintreflexen, spinogalantreflexen och den symmetriska toniska nackreflexen var aktiva. Hans målsättning var att sluta med medicinen och börja i en vanlig klass. Han fick i läxa att göra rytmiska rörel- Sida 5 av 6
Page 1 and 2: Skrivet av Harald Blomberg, med. dr
Page 3: ehandlande läkaren att dra slutsat

Två sätt att se på ADHD och dess konsekvenser - Nya Tidens Barn

Create successful ePaper yourself

Delete template?

Save as template?