Två sätt att se på ADHD och dess konsekvenser - Nya Tidens Barn

ehandlande läkaren att dra slutsatsen att försämringen beror på “grundsjukdomen” och tar
den som bevis för att medicineringen är nödvändig för att hålla den i schack. Följden blir att
barn ofta behandlas med dessa medel under många år i sträck ända upp i vuxen ålder. Då är
hjärnan ofta så drabbad att de får fortsätta stå kvar på medicinen.
Långtidsuppföljning av behandling med centralstimulantia saknas
Enligt Socialstyrelsen finns det inte något psykofarmaka till barn som undersökts lika väl som
centralstimulantia. Man lägger dock in en brasklapp att det ännu inte är känt hur effektiva de
är efter många års behandling. Anledningen till att man inte vet hur centralstimulantia verkar
efter många års behandling är att det inte gjorts några studier om långtidseffekter av medicineringen.
Trots att medlen använts i mer än femtio år vid hyperaktivitet i USA finns med
några få undantag inga studier som följt upp behandling mer än högst några månader.
Ett undantag är en undersökning av 24 unga som sedan barndomen behandlats för hyperaktivitet
med centralstimulantia. Studien visade att 50 % led av hjärnatrofi eller minskning av
hjärnvävnaden. I djurförsök har Ritalin visat sig rubba produktionen av tillväxthormon och
minska tillväxten i olika organ, inklusive hjärnan, vilket kan vara en tänkbar förklaring till
fyndet. En annan förklaring skulle kunna vara den celldöd i hjärnan som centralstimulantia
orsakar. (96)
En annan långtidsuppföljning av barn med ADHD som behandlats med centralstimulantia
har gjorts av professor Nadine Lambert vid Berkeley-universitet i Kalifornien. Hon jämförde
en grupp behandlade barn med en annan grupp barn med ADHD som inte medicinerats. Hon
fann ett signifikant samband mellan behandling med centralstimulantia i barndomen och
drogmissbruk i vuxen ålder. Hon drog slutsatsen att behandling med centralstimulantia i barndomen
“på ett signifikant och genomgripande sätt bidrar…. till daglig rökning hos vuxna,
kokainberoende och ett livslångt bruk av kokain och centralstimulerande medel.” (97)
Förbättrar medicinering sociala och kognitiva funktioner?
Socialstyrelsen skriver i sin kunskapsöversikt att medicineringen förbättrar barns sätt att fungera
och underlättar samvaron med andra. Barnet får lättare att klara skolan, inlärningen underlättas
och “dessutom tycks medicinen förbättra funktioner som att tänka ut lösningar på
problem.”
Vad som i själva verket händer med barn som behandlas med centralstimulantia är att de blir
mer fogliga och villiga att göra som vuxna säger, speciellt när det gäller att utföra tråkiga enformiga
klassrumsuppgifter och läxor. Dessutom minskar deras spontanitet och nyfikenhet
och de drar sig undan umgänge.
En mängd studier av hur centralstimulerande verkar på djur visar slående likheter med
barns reaktioner. Inför NIMHs konsensuskonferens 1998 sammanfattade Peter Breggin resultatet
av ett par dussin djurstudier på följande sätt:
“För det första undertrycker centralstimulantia normala spontana oförmedlade aktiviteter inklusive
nyfikenhet, umgänge och lek.”
“För det andra främjar centralstimulantia stereotypa, tvångsmässiga beteenden som innebär
meningslösa upprepningar.” (98)
Även om sådana reaktioner innebär mindre konflikter med omgivningen och på så sätt underlättar
samvaron med andra måste man ifrågasätta att de är ett uttryck för att barnens sätt att
fungera har förbättrats. Borde inte sådana symtom istället väcka oro och stämma till eftertanke?
Sida 3 av 6