Två sätt att se på ADHD och dess konsekvenser - Nya Tidens Barn

Recommendations

Info

görs varje dag eller åtminstone fem till sex gånger per vecka eftersom hjärnan behöver ständiga påminnelser för att de nya reaktionsmönstren skall befästas. I regel tar det ett år, ibland mer, innan symtomen helt eller åtminstone nästan helt har försvunnit. När de nyetablerade nervförbindelserna i hjärnan förstärks genom träningen befästs de nya reaktionsmönstren och när de ursprungliga nervförbindelserna hämmats försvinner de ursprungliga symtomen. Detta innebär att förändringarna blir bestående även sedan träningen avslutats. Socialstyrelsens syn på ADHD Enligt den syn på ADHD som jag skisserat ovan rör det sig om en bristfällig mognad av hjärnan, vanligen orsakad av otillräcklig stimulering under första levnadsåret. Erfarenheten visar att symtomen försvinner med rytmisk rörelseträning och reflexintegrering. Enligt detta synsätt är ADHD en mer eller mindre stor avvikelse från normal mognad och utveckling av hjärnan. Enligt Socialstyrelsen är ADHD en distinkt och välavgränsad sjukdom som beror på brist eller nedsatt verkan av signalämnena dopamin och noradrenalin. Sjukdomen är genetiskt betingad eftersom “generna kontrollerar de signalämnen som överför information mellan hjärnans celler“. Enligt Socialstyrelsen har ADHD en allvarlig inverkan på många barns ”hälsa, utveckling och förutsättningar att få ett fullvärdigt liv som vuxna.” Man hänvisar till uppföljningsstudier, som visar en dyster bild ”med bristande skol- och yrkesframgång och ofta allvarliga sociala och psykiatriska problem i vuxenåldern.” Som behandling rekommenderar Socialstyrelsen i första hand råd om bemötande till föräldrarna och tillrättaläggande i förskolan och skolan. Läkemedelsbehandling blir aktuell när sådana åtgärder är otillräckliga och när ”koncentrationssvårigheter, överaktivitet eller impulsivitet allvarligt nedsätter barnets eller den unges totala sätt att fungera.” (95) Effekter av läkemedelsbehandling och motorisk träning Vid rytmisk rörelseträning tar det en eller flera månader innan man märker några effekter. Vid behandling med centralstimulantia kommer effekten omedelbart. Detta är den mest iögonenfallande skillnaden mellan behandling med centralstimulantia och motorisk träning. Vid rytmisk rörelseträning bildas nya nervförbindelser som möjliggör nya reaktionsmönster, något som tar tid. Centralstimulantia verkar genom att frigöra och minska återupptaget av signalämnet dopamin i basala ganglierna och prefrontala cortex, något som ger omedelbar effekt. Ett överaktivt barn som hoppat och sprungit runt hela tiden och varit en stor påfrestning både för sig själv och sin omgivning kan ofta redan efter första dosen sitta stilla och fokusera på vilken tråkig uppgift som helst. På många föräldrar och lärare gör detta ett outplånligt intryck. Centralstimulantia har också effekt på nervförbindelserna men till skillnad mot rörelseträning bildas inga nya nervförbindelser och reaktionsmönster. Tvärtom! Många djurförsök, bl.a. med apor, har visat att relativt låga doser centralstimulantia dödar hjärnceller och orsakar permanenta hjärnskador speciellt i pannloberna och basala ganglierna. När synapserna översvämmas av dopamin försvarar sig hjärnan genom att stänga av receptorerna, vilket leder till celldöd och försämrad funktion i dessa delar av hjärnan. På sikt blir detta förödande. Då antalet dopaminproducerande synapser minskar avtar samtidigt effekten av medicineringen, vilket ofta föranleder dosökning. Om man försöker minska dosen eller sätta ut medicinen återkommer symtomen med förnyad kraft. Eftersom Socialstyrelsen helt förtiger att centralstimulerande leder till försämrad funktion i hjärnan riskerar den Sida 2 av 6
ehandlande läkaren att dra slutsatsen att försämringen beror på “grundsjukdomen” och tar den som bevis för att medicineringen är nödvändig för att hålla den i schack. Följden blir att barn ofta behandlas med dessa medel under många år i sträck ända upp i vuxen ålder. Då är hjärnan ofta så drabbad att de får fortsätta stå kvar på medicinen. Långtidsuppföljning av behandling med centralstimulantia saknas Enligt Socialstyrelsen finns det inte något psykofarmaka till barn som undersökts lika väl som centralstimulantia. Man lägger dock in en brasklapp att det ännu inte är känt hur effektiva de är efter många års behandling. Anledningen till att man inte vet hur centralstimulantia verkar efter många års behandling är att det inte gjorts några studier om långtidseffekter av medicineringen. Trots att medlen använts i mer än femtio år vid hyperaktivitet i USA finns med några få undantag inga studier som följt upp behandling mer än högst några månader. Ett undantag är en undersökning av 24 unga som sedan barndomen behandlats för hyperaktivitet med centralstimulantia. Studien visade att 50 % led av hjärnatrofi eller minskning av hjärnvävnaden. I djurförsök har Ritalin visat sig rubba produktionen av tillväxthormon och minska tillväxten i olika organ, inklusive hjärnan, vilket kan vara en tänkbar förklaring till fyndet. En annan förklaring skulle kunna vara den celldöd i hjärnan som centralstimulantia orsakar. (96) En annan långtidsuppföljning av barn med ADHD som behandlats med centralstimulantia har gjorts av professor Nadine Lambert vid Berkeley-universitet i Kalifornien. Hon jämförde en grupp behandlade barn med en annan grupp barn med ADHD som inte medicinerats. Hon fann ett signifikant samband mellan behandling med centralstimulantia i barndomen och drogmissbruk i vuxen ålder. Hon drog slutsatsen att behandling med centralstimulantia i barndomen “på ett signifikant och genomgripande sätt bidrar…. till daglig rökning hos vuxna, kokainberoende och ett livslångt bruk av kokain och centralstimulerande medel.” (97) Förbättrar medicinering sociala och kognitiva funktioner? Socialstyrelsen skriver i sin kunskapsöversikt att medicineringen förbättrar barns sätt att fungera och underlättar samvaron med andra. Barnet får lättare att klara skolan, inlärningen underlättas och “dessutom tycks medicinen förbättra funktioner som att tänka ut lösningar på problem.” Vad som i själva verket händer med barn som behandlas med centralstimulantia är att de blir mer fogliga och villiga att göra som vuxna säger, speciellt när det gäller att utföra tråkiga enformiga klassrumsuppgifter och läxor. Dessutom minskar deras spontanitet och nyfikenhet och de drar sig undan umgänge. En mängd studier av hur centralstimulerande verkar på djur visar slående likheter med barns reaktioner. Inför NIMHs konsensuskonferens 1998 sammanfattade Peter Breggin resultatet av ett par dussin djurstudier på följande sätt: “För det första undertrycker centralstimulantia normala spontana oförmedlade aktiviteter inklusive nyfikenhet, umgänge och lek.” “För det andra främjar centralstimulantia stereotypa, tvångsmässiga beteenden som innebär meningslösa upprepningar.” (98) Även om sådana reaktioner innebär mindre konflikter med omgivningen och på så sätt underlättar samvaron med andra måste man ifrågasätta att de är ett uttryck för att barnens sätt att fungera har förbättrats. Borde inte sådana symtom istället väcka oro och stämma till eftertanke? Sida 3 av 6
Page 1: Skrivet av Harald Blomberg, med. dr
Page 5 and 6: högt blodtryck. Ytterligare tretti

Två sätt att se på ADHD och dess konsekvenser - Nya Tidens Barn

You also want an ePaper? Increase the reach of your titles

Delete template?

Save as template?