Två sätt att se på ADHD och dess konsekvenser - Nya Tidens Barn
Två sätt att se på ADHD och dess konsekvenser - Nya Tidens Barn
Två sätt att se på ADHD och dess konsekvenser - Nya Tidens Barn
Create successful ePaper yourself
Turn your PDF publications into a flip-book with our unique Google optimized e-Paper software.
Skrivet av Harald Blomberg, med. dr. <strong>och</strong> psykiater<br />
<strong>Två</strong> <strong>sätt</strong> <strong>att</strong> <strong>se</strong> <strong>på</strong> <strong>ADHD</strong> <strong>och</strong> <strong>dess</strong> kon<strong>se</strong>kven<strong>se</strong>r<br />
<strong>ADHD</strong> - en bristfällig mognad av hjärnan<br />
Symtomen vid <strong>ADHD</strong> tyder <strong>på</strong> <strong>att</strong> det främst är två områden i hjärnan som inte fungerar tillfredsställande<br />
vid <strong>ADHD</strong>, nämligen den prefrontala barken <strong>och</strong> de basala ganglierna. Den<br />
prefrontala barken har bl.a. ansvar för hjärnans exekutiva funktioner, med vilket menas vår<br />
förmåga <strong>att</strong> styra <strong>och</strong> planera vårt handlande, hålla fast vid våra mål, koppla ihop nuet med<br />
vad som hänt <strong>och</strong> planera framåt. Dessa funktioner är bristfälliga vid <strong>ADHD</strong>.<br />
De basala ganglierna har betydel<strong>se</strong> för den mogna motoriken. De integrerar våra primitiva<br />
reflexer <strong>och</strong> utvecklar våra hållningsreflexer. De har också stor betydel<strong>se</strong> för vår förmåga<br />
<strong>att</strong> styra vår motorik viljemässigt. Innan nervnäten i de basala ganglierna har utvecklats till en<br />
viss nivå har små barn ingen förmåga <strong>att</strong> sitta stilla <strong>på</strong> kommando <strong>och</strong> är därför normalt överaktiva.<br />
När vi föds fungerar de basala ganglierna <strong>och</strong> prefrontala cortex ännu inte, vilket beror <strong>på</strong><br />
ofullständig mognad av deras nervceller <strong>och</strong> nervförbindel<strong>se</strong>r. Genom den stimulering som<br />
hjärnan får av spädbarnets spontana rytmiska rörel<strong>se</strong>r integreras de primitiva reflexerna samtidigt<br />
som hållningsreflexerna utvecklas. Då bildas nya nervförbindel<strong>se</strong>r i de basala ganglierna.<br />
När de nya nervförbindel<strong>se</strong>rna växer ut ökar samtidigt förrådet av signalämet dopamin.<br />
Genom de rytmiska spädbarnsrörel<strong>se</strong>rna stimuleras också nervförbindel<strong>se</strong>rna i hjärnstammens<br />
retikulära aktiverande system, som har till uppgift <strong>att</strong> väcka upp hjärnbarken. Genom denna<br />
stimulans utvecklas nya nervförbindel<strong>se</strong>r i prefrontala cortex. Även lillhjärnan stimuleras av<br />
de rytmiska rörel<strong>se</strong>rna vilket har samma effekt. När nya nervförbindel<strong>se</strong>r bildas i prefrontala<br />
barken ökar <strong>dess</strong> förråd av signalämnet dopamin. Mognaden av prefrontala cortex är beroende<br />
av hjärnans utveckling som helhet <strong>och</strong> tar därför betydligt längre tid än mognaden av de basala<br />
ganglierna. Den är inte avslutad förrän i 25-30 årsåldern.<br />
Hos barn med <strong>ADHD</strong> har denna mognadsprocess varit ofullständig. Orsakerna till detta<br />
varierar men genomgående har de spontana spädbarnsrörel<strong>se</strong>rna inte räckt till för <strong>att</strong> ge hjärnan<br />
nödvändig stimulans under det första levnadsåret. Följden av detta blir kvarstående primitiva<br />
reflexer <strong>och</strong> mer eller mindre uttalade motoriska problem samt bristande funktion i prefrontala<br />
cortex.<br />
Rytmisk rörel<strong>se</strong>träning <strong>och</strong> reflexintegrering vid <strong>ADHD</strong><br />
Rytmisk rörel<strong>se</strong>träning <strong>och</strong> reflexintegrering stimulerar utvecklingen av nya nervförbindel<strong>se</strong>r<br />
i basala ganglierna <strong>och</strong> prefrontala barken. Därigenom utvecklas motoriken <strong>och</strong> förmågan <strong>att</strong><br />
sitta stilla samtidigt som hjärnans exekutiva funktioner förbättras. Utvecklingen av nervnäten<br />
innebär också <strong>att</strong> förrådet av signalämnen, främst dopamin, ökar.<br />
I praktiken går rörel<strong>se</strong>träningen till så <strong>att</strong> barnet gör rytmiska rörel<strong>se</strong>övningar <strong>och</strong> övningar<br />
för reflexintegrering 10 till 15 minuter varje dag. Genom övningarnas stimuleras utvecklingen<br />
av nya nervförbindel<strong>se</strong>r i många delar av hjärnan <strong>och</strong> när denna direkta stimulering upphör<br />
fort<strong>sätt</strong>er de aktiverade nervcellerna <strong>att</strong> utveckla nya nervförbindel<strong>se</strong>r <strong>och</strong> öka förrådet av signalämen.<br />
På så <strong>sätt</strong> underlättas <strong>att</strong> nervsignalerna i framtiden kan avfyras i de nya mönstren.<br />
Samtidigt avvecklas de nervförbindel<strong>se</strong>r som förmedlade de tidigare reaktionsmönstren.<br />
Det säger sig självt <strong>att</strong> denna utveckling tar tid. Efter några månaders träning brukar man <strong>se</strong><br />
en tydlig förbättring av symtomen vid <strong>ADHD</strong>. En förut<strong>sätt</strong>ning för förbättring är <strong>att</strong> rörel<strong>se</strong>rna<br />
Sida 1 av 6
görs varje dag eller åtminstone fem till <strong>se</strong>x gånger per vecka eftersom hjärnan behöver ständiga<br />
<strong>på</strong>minnel<strong>se</strong>r för <strong>att</strong> de nya reaktionsmönstren skall befästas. I regel tar det ett år, ibland<br />
mer, innan symtomen helt eller åtminstone nästan helt har försvunnit.<br />
När de nyetablerade nervförbindel<strong>se</strong>rna i hjärnan förstärks genom träningen befästs de<br />
nya reaktionsmönstren <strong>och</strong> när de ursprungliga nervförbindel<strong>se</strong>rna hämmats försvinner de ursprungliga<br />
symtomen. Detta innebär <strong>att</strong> förändringarna blir bestående även <strong>se</strong>dan träningen<br />
avslutats.<br />
Socialstyrel<strong>se</strong>ns syn <strong>på</strong> <strong>ADHD</strong><br />
Enligt den syn <strong>på</strong> <strong>ADHD</strong> som jag skis<strong>se</strong>rat ovan rör det sig om en bristfällig mognad av hjärnan,<br />
vanligen orsakad av otillräcklig stimulering under första levnadsåret. Erfarenheten visar<br />
<strong>att</strong> symtomen försvinner med rytmisk rörel<strong>se</strong>träning <strong>och</strong> reflexintegrering. Enligt detta syn<strong>sätt</strong><br />
är <strong>ADHD</strong> en mer eller mindre stor avvikel<strong>se</strong> från normal mognad <strong>och</strong> utveckling av hjärnan.<br />
Enligt Socialstyrel<strong>se</strong>n är <strong>ADHD</strong> en distinkt <strong>och</strong> välavgränsad sjukdom som beror <strong>på</strong> brist eller<br />
neds<strong>att</strong> verkan av signalämnena dopamin <strong>och</strong> noradrenalin. Sjukdomen är genetiskt betingad<br />
eftersom “generna kontrollerar de signalämnen som överför information mellan hjärnans celler“.<br />
Enligt Socialstyrel<strong>se</strong>n har <strong>ADHD</strong> en allvarlig inverkan <strong>på</strong> många barns ”hälsa, utveckling<br />
<strong>och</strong> förut<strong>sätt</strong>ningar <strong>att</strong> få ett fullvärdigt liv som vuxna.” Man hänvisar till uppföljningsstudier,<br />
som visar en dyster bild ”med bristande skol- <strong>och</strong> yrkesframgång <strong>och</strong> ofta allvarliga sociala<br />
<strong>och</strong> psykiatriska problem i vuxenåldern.”<br />
Som behandling rekommenderar Socialstyrel<strong>se</strong>n i första hand råd om bemötande till<br />
föräldrarna <strong>och</strong> tillrättaläggande i förskolan <strong>och</strong> skolan. Läkemedelsbehandling blir aktuell<br />
när sådana åtgärder är otillräckliga <strong>och</strong> när ”koncentrationssvårigheter, överaktivitet eller impulsivitet<br />
allvarligt ned<strong>sätt</strong>er barnets eller den unges totala <strong>sätt</strong> <strong>att</strong> fungera.” (95)<br />
Effekter av läkemedelsbehandling <strong>och</strong> motorisk träning<br />
Vid rytmisk rörel<strong>se</strong>träning tar det en eller flera månader innan man märker några effekter. Vid<br />
behandling med centralstimulantia kommer effekten omedelbart. Detta är den mest iögonenfallande<br />
skillnaden mellan behandling med centralstimulantia <strong>och</strong> motorisk träning.<br />
Vid rytmisk rörel<strong>se</strong>träning bildas nya nervförbindel<strong>se</strong>r som möjliggör nya reaktionsmönster,<br />
något som tar tid. Centralstimulantia verkar genom <strong>att</strong> frigöra <strong>och</strong> minska återupptaget av signalämnet<br />
dopamin i basala ganglierna <strong>och</strong> prefrontala cortex, något som ger omedelbar effekt.<br />
Ett överaktivt barn som hoppat <strong>och</strong> sprungit runt hela tiden <strong>och</strong> varit en stor <strong>på</strong>frestning både<br />
för sig själv <strong>och</strong> sin omgivning kan ofta redan efter första do<strong>se</strong>n sitta stilla <strong>och</strong> foku<strong>se</strong>ra <strong>på</strong><br />
vilken tråkig uppgift som helst. På många föräldrar <strong>och</strong> lärare gör detta ett outplånligt intryck.<br />
Centralstimulantia har också effekt <strong>på</strong> nervförbindel<strong>se</strong>rna men till skillnad mot rörel<strong>se</strong>träning<br />
bildas inga nya nervförbindel<strong>se</strong>r <strong>och</strong> reaktionsmönster. Tvärtom! Många djurförsök, bl.a. med<br />
apor, har visat <strong>att</strong> relativt låga do<strong>se</strong>r centralstimulantia dödar hjärnceller <strong>och</strong> orsakar permanenta<br />
hjärnskador speciellt i pannloberna <strong>och</strong> basala ganglierna. När synap<strong>se</strong>rna översvämmas<br />
av dopamin försvarar sig hjärnan genom <strong>att</strong> stänga av receptorerna, vilket leder till celldöd<br />
<strong>och</strong> försämrad funktion i <strong>dess</strong>a delar av hjärnan.<br />
På sikt blir detta förödande. Då antalet dopaminproducerande synap<strong>se</strong>r minskar avtar samtidigt<br />
effekten av medicineringen, vilket ofta föranleder dosökning. Om man försöker minska<br />
do<strong>se</strong>n eller <strong>sätt</strong>a ut medicinen återkommer symtomen med förnyad kraft. Eftersom Socialstyrel<strong>se</strong>n<br />
helt förtiger <strong>att</strong> centralstimulerande leder till försämrad funktion i hjärnan riskerar den<br />
Sida 2 av 6
ehandlande läkaren <strong>att</strong> dra slutsat<strong>se</strong>n <strong>att</strong> försämringen beror <strong>på</strong> “grundsjukdomen” <strong>och</strong> tar<br />
den som bevis för <strong>att</strong> medicineringen är nödvändig för <strong>att</strong> hålla den i schack. Följden blir <strong>att</strong><br />
barn ofta behandlas med <strong>dess</strong>a medel under många år i sträck ända upp i vuxen ålder. Då är<br />
hjärnan ofta så drabbad <strong>att</strong> de får fort<strong>sätt</strong>a stå kvar <strong>på</strong> medicinen.<br />
Långtidsuppföljning av behandling med centralstimulantia saknas<br />
Enligt Socialstyrel<strong>se</strong>n finns det inte något psykofarmaka till barn som undersökts lika väl som<br />
centralstimulantia. Man lägger dock in en brasklapp <strong>att</strong> det ännu inte är känt hur effektiva de<br />
är efter många års behandling. Anledningen till <strong>att</strong> man inte vet hur centralstimulantia verkar<br />
efter många års behandling är <strong>att</strong> det inte gjorts några studier om långtid<strong>se</strong>ffekter av medicineringen.<br />
Trots <strong>att</strong> medlen använts i mer än femtio år vid hyperaktivitet i USA finns med<br />
några få undantag inga studier som följt upp behandling mer än högst några månader.<br />
Ett undantag är en undersökning av 24 unga som <strong>se</strong>dan barndomen behandlats för hyperaktivitet<br />
med centralstimulantia. Studien visade <strong>att</strong> 50 % led av hjärnatrofi eller minskning av<br />
hjärnvävnaden. I djurförsök har Ritalin visat sig rubba produktionen av tillväxthormon <strong>och</strong><br />
minska tillväxten i olika organ, inklusive hjärnan, vilket kan vara en tänkbar förklaring till<br />
fyndet. En annan förklaring skulle kunna vara den celldöd i hjärnan som centralstimulantia<br />
orsakar. (96)<br />
En annan långtidsuppföljning av barn med <strong>ADHD</strong> som behandlats med centralstimulantia<br />
har gjorts av professor Nadine Lambert vid Berkeley-universitet i Kalifornien. Hon jämförde<br />
en grupp behandlade barn med en annan grupp barn med <strong>ADHD</strong> som inte medicinerats. Hon<br />
fann ett signifikant samband mellan behandling med centralstimulantia i barndomen <strong>och</strong><br />
drogmissbruk i vuxen ålder. Hon drog slutsat<strong>se</strong>n <strong>att</strong> behandling med centralstimulantia i barndomen<br />
“<strong>på</strong> ett signifikant <strong>och</strong> genomgripande <strong>sätt</strong> bidrar…. till daglig rökning hos vuxna,<br />
kokainberoende <strong>och</strong> ett livslångt bruk av kokain <strong>och</strong> centralstimulerande medel.” (97)<br />
Förbättrar medicinering sociala <strong>och</strong> kognitiva funktioner?<br />
Socialstyrel<strong>se</strong>n skriver i sin kunskapsöversikt <strong>att</strong> medicineringen förbättrar barns <strong>sätt</strong> <strong>att</strong> fungera<br />
<strong>och</strong> underlättar samvaron med andra. <strong>Barn</strong>et får lättare <strong>att</strong> klara skolan, inlärningen underlättas<br />
<strong>och</strong> “<strong>dess</strong>utom tycks medicinen förbättra funktioner som <strong>att</strong> tänka ut lösningar <strong>på</strong><br />
problem.”<br />
Vad som i själva verket händer med barn som behandlas med centralstimulantia är <strong>att</strong> de blir<br />
mer fogliga <strong>och</strong> villiga <strong>att</strong> göra som vuxna säger, speciellt när det gäller <strong>att</strong> utföra tråkiga enformiga<br />
klassrumsuppgifter <strong>och</strong> läxor. Dessutom minskar deras spontanitet <strong>och</strong> nyfikenhet<br />
<strong>och</strong> de drar sig undan umgänge.<br />
En mängd studier av hur centralstimulerande verkar <strong>på</strong> djur visar slående likheter med<br />
barns reaktioner. Inför NIMHs kon<strong>se</strong>nsuskonferens 1998 sammanf<strong>att</strong>ade Peter Breggin resultatet<br />
av ett par dussin djurstudier <strong>på</strong> följande <strong>sätt</strong>:<br />
“För det första undertrycker centralstimulantia normala spontana oförmedlade aktiviteter inklusive<br />
nyfikenhet, umgänge <strong>och</strong> lek.”<br />
“För det andra främjar centralstimulantia stereotypa, tvångsmässiga beteenden som innebär<br />
meningslösa upprepningar.” (98)<br />
Även om sådana reaktioner innebär mindre konflikter med omgivningen <strong>och</strong> <strong>på</strong> så <strong>sätt</strong> underlättar<br />
samvaron med andra måste man ifråga<strong>sätt</strong>a <strong>att</strong> de är ett uttryck för <strong>att</strong> barnens <strong>sätt</strong> <strong>att</strong><br />
fungera har förbättrats. Borde inte sådana symtom istället väcka oro <strong>och</strong> stämma till eftertanke?<br />
Sida 3 av 6
Att barn som medicineras klarar skolan bättre, <strong>att</strong> inlärningen underlättas <strong>och</strong> <strong>att</strong> de får lättare<br />
<strong>att</strong> tänka ut lösningar <strong>på</strong> problem motsägs av många studier. Redan 1976 publicerades en undersökning<br />
där man inte kunde <strong>på</strong>visa någon förbättring av skolresultaten hos elever som ansågs<br />
ha blivit förbättrade av medicineringen. 1992 visade en genomgång av olika studier en<br />
<strong>på</strong>taglig risk för <strong>att</strong> den ökade foku<strong>se</strong>ringen <strong>på</strong> stereotypa meningslösa aktiviteter försvårar inlärningen.<br />
Man präglade termen “kognitiv toxicitet” för <strong>att</strong> beskriva hur en sådan överfoku<strong>se</strong>ring<br />
förhindrar inlärning <strong>och</strong> försvårar flexibel problemlösning <strong>och</strong> självständigt tänkande.<br />
(99)<br />
Relativt få biverkningar?<br />
Enligt Socialstyrel<strong>se</strong>n har centralstimulantia relativt få biverkningar. I sällsynta fall kan det<br />
dock hända <strong>att</strong> “barnens psyke <strong>och</strong> beteende <strong>på</strong>verkas så negativt <strong>att</strong> behandling med medicin<br />
inte kan fort<strong>sätt</strong>a.”<br />
Av Breggins sammanställning framgår <strong>att</strong> biverkningsfrekven<strong>se</strong>n långtifrån <strong>att</strong> vara låg i<br />
ett flertal undersökningar uppgår till mer än 50 %. De vanligaste biverkningarna är trötthet,<br />
slöhet, nedstämdhet, tillbakadragenhet, ointres<strong>se</strong> för andra, sömnproblem <strong>och</strong> brist <strong>på</strong> aptit. I<br />
en undersökning med 41 barn mellan fyra <strong>och</strong> <strong>se</strong>x år led 62% av slöhet, 75% av dålig aptit,<br />
62% var ointres<strong>se</strong>rade av andra. I en annan undersökning med 83 något äldre barn hade 45%<br />
biverkningar främst i form av tillbakadragenhet, nedstämdhet eller gråt.<br />
<strong>Två</strong>ngssymtom är mycket vanliga biverkningar. De tar sig uttryck i ett tvångsmässigt upprepande<br />
av enkla, oftast meningslösa aktiviteter. I en undersökning med 45 barn utvecklade<br />
51% tvångssymtom som i vissa fall var mycket allvarliga. Ett barn lekte med lego i 36 timmar<br />
utan <strong>att</strong> sova eller äta. I en annan undersökning med 19 barn upptäckte man <strong>att</strong> 42 % bara efter<br />
en enda dos utvecklade en tvångsmässig överfoku<strong>se</strong>ring <strong>och</strong> hade svårt <strong>att</strong> avsluta olika<br />
uppgifter de tilldelats. (100)<br />
Tics <strong>och</strong> rörel<strong>se</strong>rubbningar är också vanliga. I en undersökning med 45 barn utvecklade så<br />
många som 58% tics <strong>och</strong> onormala rörel<strong>se</strong>r. I en annan undersökning med 122 barn utvecklade<br />
9% tics <strong>och</strong> onormala rörel<strong>se</strong>r. Ett barn fick ett irreversibelt syndrom med “ansiktsryckningar,<br />
huvudvridningar, smackande med läpparna, strykningar över pannan <strong>och</strong> utstötande av<br />
läten.” (101)<br />
I en kanadensisk undersökning från 1999 kom man fram till <strong>att</strong> minst 9% <strong>och</strong> sannolikt en<br />
större andel av 98 barn som behandlats med centralstimulerande utvecklade psykotiska symtom.(18)<br />
Enligt Gillberg är hallucinationer en mycket sällsynt biverkning. Detta stämmer inte<br />
ens med hans egen undersökning från 1997 med 62 barn som behandlades med centralstimulerande.<br />
Av <strong>dess</strong>a utvecklade tre barn hallucinationer, d.v.s. 5%. (102)<br />
Det har länge varit känt <strong>att</strong> centralstimulantia minskar blodflödet i hjärnan, skadar blodkärlen<br />
<strong>och</strong> orsakar mikroblödningar i hjärnan. I en lärobok i psykiatri skriver Jaffe: “Hos apor inbegriper<br />
de toxiska effekterna av kroniskt amfetaminbruk skador <strong>på</strong> hjärnans blodkärl, neuronförlust<br />
(hjärncellsdöd) <strong>och</strong> mikroblödningar.”(103)<br />
Först de <strong>se</strong>naste åren har sådana biverkningar uppmärksammats även hos människor efter<br />
många rapporter om blodtrycksstegring, stroke <strong>och</strong> plötslig hjärtdöd hos behandlade vuxna<br />
<strong>och</strong> barn. 2005 drogs det centralstimulerande medlet Adderal in under en <strong>se</strong>xmånadersperiod i<br />
Canada efter rapporter om 20 fall av plötslig hjärtdöd <strong>och</strong> 12 fall av stroke. (104) I februari<br />
2006 meddelade Reuters <strong>att</strong> 51 patienter som behandlades med centralstimulantia hastigt avlidit,<br />
något som föranledde FDA uppmana förskrivare <strong>att</strong> uppmärksamma hjärt<strong>att</strong>acker <strong>och</strong><br />
Sida 4 av 6
högt blodtryck. Ytterligare trettio dödsfall hos patienter som behandlats med metylphenidat<br />
(Ritalin) hade också rapporterats.<br />
En jämförel<strong>se</strong> av rörel<strong>se</strong>träning <strong>och</strong> medicinering vid <strong>ADHD</strong><br />
Flera vetenskapliga djurstudier har visat <strong>att</strong> relativt små do<strong>se</strong>r amfetamin som ges under ett<br />
antal dagar eller veckor orsakar förlust av dopaminreceptorer i hjärnan. I en annan undersökning<br />
kunde man <strong>på</strong>visa bestående hjärnskador efter tillför<strong>se</strong>l av amfetamin under två gånger<br />
dagligen i fem veckor.(105) Det finns ingen anledning <strong>att</strong> anta <strong>att</strong> barn inte skulle drabbas <strong>på</strong><br />
samma <strong>sätt</strong> som djur. I synnerhet skadas de dopaminproducerande områdena i hjärnan, nämligen<br />
prefrontala cortex <strong>och</strong> basala ganglierna. Erfarenheten av rytmisk rörel<strong>se</strong>träning <strong>och</strong> reflexintegrering<br />
tyder <strong>på</strong> <strong>att</strong> funktionen i <strong>dess</strong>a områden långsiktigt förbättrats, även <strong>se</strong>dan träningen<br />
upphört <strong>och</strong> <strong>att</strong> tillgången <strong>på</strong> dopamin ökar i samma grad som nervnäten stimuleras.<br />
Många undersökningar har visat <strong>att</strong> centralstimulantia förhindrar inlärning <strong>och</strong> försvårar flexibel<br />
problemlösning <strong>och</strong> självständigt tänkande. I många studier har man inte kunnat <strong>på</strong>visa<br />
någon förbättring av skolresultaten hos elever som ansågs ha blivit förbättrade av medicineringen.<br />
Erfarenheten av rörel<strong>se</strong>träning <strong>och</strong> reflexintegrering är <strong>att</strong> inlärning underlättas, speciellt<br />
läsning <strong>och</strong> läsförståel<strong>se</strong> <strong>och</strong> <strong>att</strong> skolresultaten <strong>på</strong> sikt förbättras i hög grad.<br />
Centralstimulantia främjar stereotypa, tvångsmässiga beteenden som innebär meningslösa<br />
upprepningar <strong>och</strong> minskar spontanitet, nyfikenhet <strong>och</strong> lek <strong>och</strong> leder till <strong>att</strong> behandlade barn<br />
drar sig undan umgänge.<br />
Erfarenheterna av rytmisk rörel<strong>se</strong>träning <strong>och</strong> reflexintegrering är <strong>att</strong> barn blir mer utåtriktade<br />
<strong>och</strong> får bättre kamratkontakter <strong>och</strong> social förmåga. Detta gäller även autistiska barn. Forskning<br />
har visat <strong>att</strong> rörel<strong>se</strong>träning förbättrade en grupp svårt schizofrena personer så <strong>att</strong> de blev<br />
mer intres<strong>se</strong>rade av sin omgivning <strong>och</strong> i högre grad deltog i sociala aktiviteter.<br />
Enligt en av de mycket få långtidsuppföljningar som gjorts <strong>på</strong> barn som behandlats med centralstimulantia<br />
bidrar <strong>dess</strong>a medel “till daglig rökning hos vuxna, kokainberoende <strong>och</strong> ett livslångt<br />
bruk av kokain <strong>och</strong> centralstimulerande medel.”(106) Rörel<strong>se</strong>träning medför ingen<br />
ökad risk för missbruk i vuxen ålder.<br />
Fallbeskrivning<br />
Kalle var 11 år när han började rytmisk rörel<strong>se</strong>träning augusti. Han hade då stått <strong>på</strong> amfetamin<br />
i fem år. Den aktuella do<strong>se</strong>n var 25 mg per dag.<br />
Kalle lärde sig gå redan vid 10 ½ månad. Han hade en uttalad trotsperiod i 2-3 årsåldern.<br />
I 6-årsåldern hade han så stora problem med överaktivitet, koncentration <strong>och</strong> affektutbrott <strong>att</strong><br />
amfetamin s<strong>att</strong>es in. De första två åren i skolan gick han i vanlig klass med personlig assistent.<br />
Därefter fick han flytta till en specialklass med sju elever <strong>och</strong> fem vuxna.<br />
Vid första besöket hos mig framkom <strong>att</strong> han var mycket överaktiv <strong>och</strong> hade mycket svårt <strong>att</strong><br />
sitta stilla. Han hade mycket dålig uthållighet, stora koncentrationsproblem <strong>och</strong> var mycket<br />
impulsstyrd. Han fick så gott som dagligen svåra affektutbrott. Han var lättstörd. Han hade<br />
svårt <strong>att</strong> leka med andra barn <strong>och</strong> problem i alla lagsporter. Han lekte mest för sig själv <strong>och</strong><br />
var oftast upptagen med <strong>att</strong> spela game boy eller liknande spel, som han hade svårt <strong>att</strong> avbryta,<br />
något som var mycket <strong>på</strong>tagligt vid de första besöken hos mig.<br />
Kalle hade flera kvarstående primitiva reflexer. Mororeflexen, den toniska labyrintreflexen,<br />
spinogalantreflexen <strong>och</strong> den symmetriska toniska nackreflexen var aktiva. Hans mål<strong>sätt</strong>ning<br />
var <strong>att</strong> sluta med medicinen <strong>och</strong> börja i en vanlig klass. Han fick i läxa <strong>att</strong> göra rytmiska rörel-<br />
Sida 5 av 6
<strong>se</strong>r <strong>och</strong> <strong>att</strong> bli ruskad samt <strong>att</strong> arbeta med TLR <strong>och</strong> mororeflexen. Dessutom rekommenderades<br />
han <strong>att</strong> dra ner <strong>på</strong> amfetamin med en tablett. I början var han inte särskilt motiverad <strong>att</strong><br />
göra övningarna själv men ville gärna bli ruskad <strong>och</strong> han gick med <strong>på</strong> <strong>att</strong> föräldrarna ruskade<br />
varje dag <strong>och</strong> <strong>att</strong> han själv gjorde rörel<strong>se</strong>r om han ville.<br />
Efter ett drygt halvår hade han blivit mer motiverad <strong>att</strong> göra rörel<strong>se</strong>r <strong>och</strong> tyckte själv <strong>att</strong> han<br />
kände sig mer lugn <strong>och</strong> harmonisk än förut. Han hade också börjat söka kroppskontakt <strong>och</strong><br />
krypa upp hos föräldrarna, vilket han tidigare aldrig gjort. Hans affektutbrott hade avtagit <strong>och</strong><br />
föräldrarna anmärkte <strong>att</strong> han blivit mer resonabel <strong>och</strong> kunde hänga med i resonemang <strong>på</strong> ett<br />
<strong>sätt</strong> som han aldrig förut gjort. Även skolan hade märkt en förändring <strong>och</strong> det hade bestämts<br />
<strong>att</strong> han skulle flytta till en stor klass <strong>och</strong> få en resurs f. o. m. höstterminen. Jag rekommenderade<br />
<strong>att</strong> han skulle minska medicinen med ytterligare en tablett.<br />
Vid återbesök i slutet av <strong>se</strong>ptember framkom <strong>att</strong> skolan hade protesterat kraftigt när de fick<br />
höra <strong>att</strong> han skulle minska medicinen <strong>och</strong> föräldrarna hade därför avstått. Det hade därför blivit<br />
svårare <strong>att</strong> motivera Kalle <strong>att</strong> göra övningarna <strong>och</strong> med mycket tjat gjorde han gjort dem<br />
ungefär var tredje dag. Det bestämdes nu <strong>att</strong> medicinen skulle minskas med en tablett genast<br />
<strong>och</strong> <strong>se</strong>dan med ytterligare en under förut<strong>sätt</strong>ning <strong>att</strong> Kalle gjorde övningarna minst fem dagar<br />
per vecka.<br />
Vid nästa återbesök i november hade Kalle minskat medicinen med en tablett per dag.<br />
Han hade helt förändrat sitt beteende i väntrummet. Tidigare hade det varit svårt <strong>att</strong> få honom<br />
avbryta sitt game boy spel. Nu tumlade han runt, lekte <strong>och</strong> brottades istället med sin <strong>se</strong>xårige<br />
lillebror så fort han fick tillfälle. Kalle hade själv tagit ansvaret för övningarna <strong>och</strong> gjort dem<br />
varje dag efter <strong>på</strong>minnel<strong>se</strong>. Han började nu också medverka i reflexintegreringar som hans far<br />
hjälpte honom med.<br />
I början av vårterminen då han gjort rörel<strong>se</strong>övningar ett <strong>och</strong> ett halvt år minskades medicinen<br />
till två tabletter per dag. Skolan gick över all förväntan enligt föräldrarna. Han forts<strong>att</strong>e<br />
under vårterminen <strong>att</strong> göra de rytmiska övningarna själv efter <strong>på</strong>minnel<strong>se</strong> <strong>och</strong> medverkade bra<br />
vid reflexintegration med isometriskt tryck. Hans Moro reflex, TLR <strong>och</strong> spinogalantreflex integrerades.<br />
Han hade inga problem med uthållighet, koncentration eller uppmärksamhet eller <strong>att</strong> sitta stilla.<br />
Han var jämn i humöret <strong>och</strong> fick inga affektutbrott. I slutet av vårterminen hade han fått<br />
“rakt igenom beröm” av läraren vid utvecklingssamtal. Före sommarlovet minskade han medicinen<br />
med ytterligare en per dag, vilket inte hade märkts enligt vad föräldrarna rapporterade<br />
vid återbesök i augusti.<br />
I december slutade han helt med medicinen utan <strong>att</strong> skolan informerades. I februari kunde<br />
han berätta <strong>att</strong> skolan gick lika bra trots <strong>att</strong> han helt slutat med medicinen <strong>och</strong> inte längre<br />
gjorde övningarna.<br />
Sida 6 av 6