Utv.rderingen av hum forskn
Utv.rderingen av hum forskn Utv.rderingen av hum forskn
36 Den humanistiska forskningens villkor inrättade professuren i semitiska språk. Professuren i östasiatisk språkvetenskap och kultur gjorde det möjligt att knyta en exceptionell begåvning till högskolan, Bernhard Karlgren, som inte hade fyllt trettio år när han tillträdde sin tjänst 1918. Men det låter sig sägas att också dessa till synes udda och exklusiva ämnen ingick i de praktiskt syftande mål som karakteriserade Göteborgs högskola. Professorerna i dessa ämnen var en viktig resurs i den långsiktiga kompetensuppbyggnad på det humanvetenskapliga området som var högskolans kännetecken. Den långa, stabila perioden från 1891 fram till mitten av 1960-talet kan delas i två: en uppbyggnadsperiod fram till omkring 1920, därefter en konsolideringsfas som mot bakgrund av högskolans begränsade resurser måste sägas ha medfört förvånansvärt mycket forskning av hög klass. Övergången från högskola till filosofisk fakultet på 1950-talet medförde inga nämnvärda förändringar för humanisternas del, men på 1960-talet börjar en ny fas i humanioras historia som empiriska vetenskaper. Uppbrottet från det väletablerade mönstret hade både inom- och utomvetenskapliga orsaker. Den starka satsningen på historiska undersökningar i praktiskt taget alla humanistiska discipliner förde sent omsider till reaktioner, som slog ut i full blom mot 1960-talets slut. Den minst lika kraftiga satsningen på insamling och bearbetning av empiriskt material kritiserades av en yngre generation (inklusive litteraturforskaren Kurt Aspelin och andra radikala humanister i Göteborg) som efterlyste de teoretiska perspektiv och syntetiserande inslag som i princip alltid ingått i forskningsprogrammen för humaniora på 1900-talet men som i praktiken spelat en underordnad roll, inte minst i Sverige. Den inomvetenskapliga kritiken och försöken till nyorientering på 1970-talet är en aspekt på det som den gången gärna omtalades som ”humanioras kris” (se exempelvis Humaniora på undantag, 1978). Den andra aspekten har med humanioras förändrade villkor att göra. Den långa unionen mellan högskola och läroverk bröts i och med gymnasiereformen 1965, som prioriterade samhällsvetenskap, naturvetenskap och teknologi på de humanistiska ämnenas bekostnad. Bristen på lektorer i det svällande skolsystemet medförde paradoxalt nog att det blev mindre efterfrågan på forskningsutbildade humanister. Disputation krävdes efter 1960 inte för lektorstjänst. Det räckte med en licentiatexamen, men med den stora efterfrågan på lärare framstod högre grader inte längre som viktigt för en lärarkarriär. De humanistiska fakulteternas traditionella bindning till utbildningsväsendet, som hade varit deras viktigaste avnämare från 1900-talets början, kunde plötsligt brukas som argument för nedskärningar i humaniora. Förändringarna i skolans värld återspeglade ändrade politiska prioriteringar. I efterkrigstidens optimistiska framtidsperspektiv spelade föreställningar
Den humanistiska forskningens villkor om en rationell styrning av samhällsutvecklingen på vetenskaplig grund en central roll. Och de vetenskapliga experter som man satte sin lit till rekryterades från de i Sverige relativt nya samhällsvetenskaperna, från naturvetenskaperna och från det teknologiska fältet. Den positivistiska drömmen om den av samhällsingenjörer styrda utvecklingen mot ett rationellt samhälle passade som hand i handske till visionerna om ett välfärdssamhälle byggt på solidaritet och rättvisa. I detta framtidsorienterade politiska klimat framstod de traditionella humanistiska ämnena med sin övervägande historiska orientering i mångas ögon som umbärliga inslag i välfärden. Offentlighetens minskade intresse för det nationella och europeiska kulturarvet i kombination med humanioras allt mindre relevans för lärarutbildningen medförde ett behov av breddning och nya allianser. Efter 1950-talets status quo-situation på det humanistiska forskningsområdet i Göteborg kom det i början av 1960-talet nya professurer i arkeologi (”nordisk och jämförande fornkunskap” hette det den gången), vetenskapsteori, idé- och lärdomshistoria, modern historia, engelska språket och litteraturen och dessutom en uppgradering av precepturen i slaviska språk till professur. De tre förstnämnda motsvaras inte av skolämnen utan kan ses som uttryck för den humanistiska fakultetens begynnande orientering mot ett bredare spektrum av intressenter. Det kan också noteras att det här rörde sig om personer som redan var knutna till fakulteten i mera lösa former och som man nu fick möjlighet att erbjuda permanent hemvist vid universitetet. Tillväxten på områden som ligger utanför de stora skolämnena fortsatte i långsam takt på 1970-, 1980- och 1990-talen (med professurer i språkvetenskaplig databehandling, allmän språkvetenskap, kvinnohistoria, etnologi, logik, humanekologi, musikvetenskap, spanska, afrikanska språk, japanska och religionsvetenskap). Också här kan det noteras ett visst intresse för att ta vara på den i fakulteten redan befintliga kompetensen. Man kan också notera den vid svenska universitet vanliga benägenheten att låta inrättandet av professurer åtföljas av inrättande av forskarutbildning i professorernas ämnen; Göteborg har inte varit något undantag. De mest slående förändringarna för den humanistiska fakultetens del beror emellertid på den ökade studenttillströmningen. Under 1900-talets sista årtionden förvandlades de svenska universiteten från små elitinstitutioner till dagens massutbildningsanstalter, samtidigt som de existerande universiteten kompletterades med en lång rad nya högskolor. År 1956 fanns det 24 000 studenter vid de svenska universiteten. Nu rör det sig om cirka 300 000 studenter sammanlagt inom det system som kallas ”högskolan”. Av denna ökning har också den humanistiska fakulteten fått sin beskärda del. Den filosofiska fakulteten hade hösten 1954 sammanlagt 1 104 studenter inskrivna. Hösten 1960 hade antalet stigit till 2 567. 37
- Page 1 and 2: Den humanistiska cirkelns kvadratur
- Page 3 and 4: Innehåll Förord 5 Sammanfattning
- Page 5: Förord Humanistiska fakultetsnämn
- Page 8 and 9: 8 Sammanfattning som präglades fö
- Page 11 and 12: I Uppdrag och arbetsformer Den huma
- Page 13: Uppdrag och arbetsformer mottagit e
- Page 16 and 17: 16 Den humanistiska forskningens vi
- Page 18 and 19: 18 Den humanistiska forskningens vi
- Page 20 and 21: 20 Den humanistiska forskningens vi
- Page 22 and 23: 22 Den humanistiska forskningens vi
- Page 24 and 25: 24 Den humanistiska forskningens vi
- Page 26 and 27: 26 Den humanistiska forskningens vi
- Page 28 and 29: 28 Den humanistiska forskningens vi
- Page 30 and 31: 30 Den humanistiska forskningens vi
- Page 32 and 33: 32 Den humanistiska forskningens vi
- Page 34 and 35: 34 Den humanistiska forskningens vi
- Page 38 and 39: 38 Den humanistiska forskningens vi
- Page 40 and 41: nationella och europeiska kulturarv
- Page 42 and 43: 42 Humanistiska fakulteten i Göteb
- Page 44 and 45: 44 Humanistiska fakulteten i Göteb
- Page 46 and 47: 46 Humanistiska fakulteten i Göteb
- Page 48 and 49: 48 Humanistiska fakulteten i Göteb
- Page 50 and 51: 50 Humanistiska fakulteten i Göteb
- Page 52 and 53: 52 Humanistiska fakulteten i Göteb
- Page 54 and 55: 54 Humanistiska fakulteten i Göteb
- Page 56 and 57: 56 Humanistiska fakulteten i Göteb
- Page 58 and 59: 58 Humanistiska fakulteten i Göteb
- Page 60 and 61: 60 Humanistiska fakulteten i Göteb
- Page 62 and 63: 62 Humanistiska fakulteten i Göteb
- Page 64 and 65: 64 Humanistiska fakulteten i Göteb
- Page 66 and 67: 66 Humanistiska fakulteten i Göteb
- Page 68 and 69: 68 Humanistiska fakulteten i Göteb
- Page 70 and 71: 70 Humanistiska fakulteten i Göteb
- Page 72 and 73: 72 Humanistiska fakulteten i Göteb
- Page 74 and 75: 74 Humanistiska fakulteten i Göteb
- Page 76 and 77: 76 Humanistiska fakulteten i Göteb
- Page 78 and 79: 78 Humanistiska fakulteten i Göteb
- Page 80 and 81: 80 Humanistiska fakulteten i Göteb
- Page 82 and 83: 82 Humanistiska fakulteten i Göteb
- Page 84 and 85: 84 Humanistiska fakulteten i Göteb
36<br />
Den <strong>hum</strong>anistiska <strong>forskn</strong>ingens villkor<br />
inrättade professuren i semitiska språk. Professuren i östasiatisk språkvetenskap<br />
och kultur gjorde det möjligt att knyta en exceptionell begåvning<br />
till högskolan, Bernhard Karlgren, som inte hade fyllt trettio år när han<br />
tillträdde sin tjänst 1918. Men det låter sig sägas att också dessa till synes<br />
udda och exklusiva ämnen ingick i de praktiskt syftande mål som karakteriserade<br />
Göteborgs högskola. Professorerna i dessa ämnen var en viktig<br />
resurs i den långsiktiga kompetensuppbyggnad på det <strong>hum</strong>anvetenskapliga<br />
området som var högskolans kännetecken.<br />
Den långa, stabila perioden från 1891 fram till mitten <strong>av</strong> 1960-talet kan<br />
delas i två: en uppbyggnadsperiod fram till omkring 1920, därefter en konsolideringsfas<br />
som mot bakgrund <strong>av</strong> högskolans begränsade resurser måste<br />
sägas ha medfört förvånansvärt mycket <strong>forskn</strong>ing <strong>av</strong> hög klass. Övergången<br />
från högskola till filosofisk fakultet på 1950-talet medförde inga nämnvärda<br />
förändringar för <strong>hum</strong>anisternas del, men på 1960-talet börjar en<br />
ny fas i <strong>hum</strong>anioras historia som empiriska vetenskaper. Uppbrottet från<br />
det väletablerade mönstret hade både inom- och utomvetenskapliga orsaker.<br />
Den starka satsningen på historiska undersökningar i praktiskt taget<br />
alla <strong>hum</strong>anistiska discipliner förde sent omsider till reaktioner, som slog<br />
ut i full blom mot 1960-talets slut. Den minst lika kraftiga satsningen på<br />
insamling och bearbetning <strong>av</strong> empiriskt material kritiserades <strong>av</strong> en yngre<br />
generation (inklusive litteraturforskaren Kurt Aspelin och andra radikala<br />
<strong>hum</strong>anister i Göteborg) som efterlyste de teoretiska perspektiv och syntetiserande<br />
inslag som i princip alltid ingått i <strong>forskn</strong>ingsprogrammen för <strong>hum</strong>aniora<br />
på 1900-talet men som i praktiken spelat en underordnad roll, inte minst<br />
i Sverige. Den inomvetenskapliga kritiken och försöken till nyorientering på<br />
1970-talet är en aspekt på det som den gången gärna omtalades som<br />
”<strong>hum</strong>anioras kris” (se exempelvis Humaniora på undantag, 1978). Den<br />
andra aspekten har med <strong>hum</strong>anioras förändrade villkor att göra.<br />
Den långa unionen mellan högskola och läroverk bröts i och med gymnasiereformen<br />
1965, som prioriterade samhällsvetenskap, naturvetenskap<br />
och teknologi på de <strong>hum</strong>anistiska ämnenas bekostnad. Bristen på lektorer<br />
i det svällande skolsystemet medförde paradoxalt nog att det blev mindre<br />
efterfrågan på <strong>forskn</strong>ingsutbildade <strong>hum</strong>anister. Disputation krävdes efter<br />
1960 inte för lektorstjänst. Det räckte med en licentiatexamen, men med<br />
den stora efterfrågan på lärare framstod högre grader inte längre som viktigt<br />
för en lärarkarriär. De <strong>hum</strong>anistiska fakulteternas traditionella bindning<br />
till utbildningsväsendet, som hade varit deras viktigaste <strong>av</strong>nämare<br />
från 1900-talets början, kunde plötsligt brukas som argument för nedskärningar<br />
i <strong>hum</strong>aniora.<br />
Förändringarna i skolans värld återspeglade ändrade politiska prioriteringar.<br />
I efterkrigstidens optimistiska framtidsperspektiv spelade föreställningar
Change language