Utv.rderingen av hum forskn

100
Fakulteten och forskningen
Fakulteten inrättade på ett (för humaniora) ganska tidigt stadium en
intern prestationsrelaterad tilldelning av forskningsmedel. Denna har
sedermera modifierats. Den innehåller också vissa grundprinciper om tilldelning
per ämne oavsett prestation. Samtidigt finns tendenser till att systemet
inte tillämpas fullt ut, dvs. mycket framgångsrika forskningsinstitutioner
kan inte påräkna att helt linjärt kunna växla ut sina framgångar i
växande resurser. Det finns alltså både golv, tak och fallskärm i det prestationsrelaterade
systemet.
Visserligen växlar synen på detta system, och på hur konsekvent det
tillämpas, från institution till institution och från individ till individ. Vi
kan heller inte påstå att vi har fått en alldeles entydig bild av hur dessa
förhållanden i praktiken påverkar ämnena; kanske är perceptionen av systemet
skevare än systemet självt.
Icke desto mindre är det ett problem när spelregler upplevs som oklara.
Att de dessutom upplevs som orättfärdiga gör inte saken bättre. Det ligger
en ständig pedagogisk utmaning i att förklara det nödvändiga i att upprätthålla
rationella spelregler, inte minst för dem som upplever att reglerna
arbetar mot dem. Vi frågar oss också om tyngdpunkten hos incitamenten
ligger rätt. Fakultetsmedel omfördelas internt efter prestation, men det riktigt
väsentliga incitamentet bör ligga på att öka de externa medlens andel
av hela forskningsbudgeten. Det finns inget system för intern motfinansiering
(om man bortser från att institutionerna belönas i efterskott genom
viss aktivitetstilldelning i förhållande till vunna externa medel, denna tilldelning
är dock ringa – omkring en procent av fakultetens totala budget;
se bilaga f).
Vi är dessutom bekymrade över det tonläge varmed extern finansiering
till fakulteten beskrivits, såväl av röster inom fakultetsledningen som av
företrädare för enskilda institutioner (dock inte alla). Det är klart att det
kan förefalla tilltalande att universiteten och dess vetenskapsområden skulle
kunna bestämma över alla resurser helt själva. Finansiärerna har emellertid
legitima skäl att resa särskilda villkor för nyttjandet av just deras medel.
Dessa medel är också vunna i konkurrens, vilket betyder att den verksamhet
de är avsedda för kvalitetsgranskats. Under alla omständigheter är det
nödvändigt för ett universitet med höga ambitioner att upprätthålla en
fungerande dialog med finansiärerna och skapa projekt och verksamheter
som knyter an till deras inriktning. Ett effektivt sätt att kommunicera detta
budskap till institutionerna skulle kunna vara att man bygger in tydliga
belöningar och incitament till dem som framgångsrikt kan konkurrera om
forskningsmedel. De som lyckas med detta utgör ett slags forskningens
entreprenörer. De är oftast bland de allra mest framstående forskarna och
de har dessutom egenskaper som är av oundgänglig betydelse för varje
fakultet.