Uran - roten till det onda

Uran - roten till det onda
Helsingfors november 2007
Eia Liljegren-Palmær
Foton: Paul Rimmerfors

Metoder
Det finns tre metoder att utvinna uran
1. Dagbrott
2. In situ
3. Gruvor under jord

Rössing urangruva, Namibia

Dagbrott
Dagbrotten förorsakar stora sår i naturen. Många stora
gruvor i världen är dagbrott. T ex Rössinggruvan i
Namibia, som är världens största dagbrott. Även de
flesta australiensiska gruvorna är dagbrott.

Dagbrottet i Rössing är cirka tre
km i diameter

Hälsoriskerna försummas helt

In situ
Ett stort antal hål borras i malmkroppen. I dessa hål sprutar
man in svavelsyra eller salpetersyra som löser ut uranet.
Vätskan sugs sedan ut ur hålen. Hur mycket syra som blir
kvar i berget beror på hur poröst det är eller hur många
naturliga sprickor det finns.
Enligt Internationella Atomenergiorganisationen (IAEA) är
denna metod inte lämpad för annat berg än sandsten. (källa
www.iaea.org). Försök har gjorts bl a i Tjeckien med
förödande resultat.

Gruvor under jord
Gruvor under jord ser utifrån ut som vanliga
gruvor. Dvs man gräver djupa gångar in i
berget och spränger loss malmen.
Detta är den metod som med största
sannolikhet skulle användas i Sverige om vi
tillåter uranbrytning.

När det gäller dagbrott och vanlig gruvdrift så är
tillväga-gångssättet detsamma efter det att malmen förts
upp ur gruvan.
Först krossas malmen i flera omgångar tills den blir
tillräckligt fin för att klara nästa steg i processen.
Den finmalda malmen blandas därefter med vatten i
ytterligare en malningsprocess till dess att det blir till en
fin välling. (Det går åt massor med vatten som också blir
kontaminerat).
Den nu producerade vällingen tillsätts svavelsyra och
järnsulfat. Därigenom lakar man ut uranet samtidigt som
det oxideras. Svavelsyra och järnsulfat är starkt frätande
vätskor som skadar allt biologiskt liv. Det förgiftar jord
och vatten.

Vattenförbrukning
Vattenförbrukningen vid uranframställningsprocessen
är enorm. Den tidigare nämnda
Rössinggruvan i Namibia förbrukar 40 000 m3 Vattenförbrukningen vid uranframställningsprocessen
är enorm. Den tidigare nämnda
Rössinggruvan i Namibia förbrukar 40 000 m per
dygn.
Detta i ett land med konstant vattenbrist. Att det
dessutom går åt 10 miljoner ton svavelsyra per år
för att extrahera uranet, med risk för läckage till
grundvattnet, gör inte situationen bättre.
3 per
dygn.
Detta i ett land med konstant vattenbrist. Att det
dessutom går åt 10 miljoner ton svavelsyra per år
för att extrahera uranet, med risk för läckage till
grundvattnet, gör inte situationen bättre.

Yellow cake
Nästa steg i processen är separering, som sker
i ett slags centrifug. De tyngre, radioaktiva
ämnena skiljs ut. Kvar blir en klar vätska och
enorma mängder flytande slagg.
Den klara vätskan blandas med hartskulor för
att ytterligare koncentrera uranet. Reningen
pågår i flera led och med tillsats av bl a
ammoniumsulfat.
Den nu framställa nya vällingen torkas och
det man får ut kallas yellow cake och är det
andra steget i kärnbränsle-kärnvapenkedjan

Anrikning
Men uranet är nu långtifrån färdigt för användning.
Först måste det anrikas. Andelen klyvbart uran
235 måste ökas från det naturliga 0,7% till 3-5%.
Detta sker oftast genom centrifugering (vilket vi ju
har hört talas om i Iran) eller diffusion. I båda
fallen har uranet genom en rad processer först
omvandlats till uranhexafluorid UF6. Diffusion
(förgasning) används sällan numera eftersom det
är mycket energikrävande.

Strålning
Joniserande strålning, eller som vi vanligen
kallar det radioaktivitet, är som vi alla vet
osynlig. Uranmalmen innehåller uranets alla
sönderfallsprodukter. Radium tillhör dessa.
En av radiumets s k döttrar är radon som vi
vet förorsakar cancer, i alla fall när den finns
i bostäder. När det gäller kärnkraft verkar det
inte vara lika farligt…

Men just radon, Rn-222 är den vanligast
förekommande isotopen vid uranbrytning.
Olikt alla de andra dotterprodukterna, så är
radon en gas och koncentreras i dammpartiklar.
Därför kan radonet lätt andas in och väl inne i
lungorna sönderfalla till andra radioaktiva
element.
Fyra på varandra följande radioaktiva
sönderfall inträffar inom mindre än en timme
och ger en intensiv bestrålning av
lungvävnaden på nära håll.

Medellivslängden för arbetarna är mycket låg

Allt damm från uranbrytningen innehåller radon.
Vid gruvdrift under jord innebär det att
gruvgångarna är fulla av radon och då används
det fläktar för att föra upp det till ytan.
I de högar av krossat berg och i
avrinningsdammarna finns mängder av
radioaktiva element: bl a polonium, radium,
bismut, thorium och bly. Dessa ämnen är en
långtidsverkande källa till alpha-, beta- och
gammastrålning som kan skada levande celler och
framkalla en mängd sjukdomar, däribland cancer.

Giftiga ämnen
Alla de radioaktiva ämnena är giftiga.
Några är dock speciellt farliga och det är
polonium, torium och uran.
Det behövs mycket små mängder för att
förgifta en människa i de flesta fall ännu
mindre för att skada allt annat biologiskt
liv.

Avfall från
uranbrytningen
Det blir stora mängder avfall vid uranbrytning. Stora
dammar behövs för att ta hand om slagg och nedsmutsat
vatten.
Dammarna måste täckas med rent vatten. Detta förhindrar
att radioaktiviteten avdunstar.
Det har inträffat flera stora dammbrott i USA, Kanada och
Frankrike, där slaggen har runnit ut och förgiftat floder och
grundvatten.
Den svavelsyriga vätskan släcks med kalk som obönhörligt
kväver allt levande. Stora områden i t ex Saskatchewan,
Kanada ser ut som månlandskap.

Där byggdes också Uranium City där byggnadsmaterialet togs
från gruvornas krossrester. T o m skolorna byggdes av detta
material. Först när det kunde bevisas att befolkningen hade
högre cancerfrekvens än motsvarande kanadensiska städer
sanerades Uranium City. En miljöskandal av många som
kärnkraftindustrin har lyckats dölja.

Tillgång och efterfrågan
För ett par tre år sedan började uranpriserna raka i
höjden. Det spekulerades vilt i uranbrytning även i
länder som Sverige och Finland med mycket låga
halter av uran i malmen. Ungefär samtidigt kom
IAEA:s och atomindustrins stora offensiv.
Atomkraftens renässans proklamerades. En
tillfällighet?
Det råder i princip ingen brist på uran för de
atomkraftverk som finns idag. Det finns flera
riktigt stora uranproducenter. Men för den
gigantiska planerade utbyggnaden måste det till
mer uran, även om vi vet att det är en chimär: det
är mest gamla planer som aktualiseras.

Langer Heinrich
Ungefär samtidigt fick några gruvor problem med
produktionen. Så har t ex Kazakstan brist på
svavelsyra, Kanadas största gruva Cigar Lake har
drabbats av översvämning och den planerade stora
gruvan i Namibia ”Langer Heinrich” klarade inte
av att bevisa att den var tillräckligt miljövänlig.
Detta har inneburit att riskkapitalisterna har börjat
dra öronen åt sig och nu efterlyser industrin
långsiktiga investerare. Priset på uran sjunker och
då blir det skandinaviska uranet inte lika attraktivt.

Roten till det onda
Genom att höja anrikningsgraden till mellan 80-90% kan
uranet användas till atomvapen, just så som skedde när
Hiroshima-bomben tillverkades och som nu USA påstår att
Iran vill göra.
Det uran som inte används i kärnbränsleprocessen brukar
kallas Depleted Uranium.Genom att omvandla UF6 till fast
form, får man ett mycket hårt material som används bland
annat i pansarbrytande vapen.
När uranet passerat atomreaktorn får vi dessutom plutonium,
som också det är ett atombombsmaterial.
Uranet är alltså roten till det onda. Låt det ligga kvar i
marken!

Internationellt samarbete
I slutet av 70-talet och hela 80-talet fanns ett fint
samarbete mellan de flesta miljöorganisationer
som engagerat sig mot kärnkraft.
Sammanhållande i detta arbete var WISE-
Amsterdam (World Information Service on
Energy). Pengar för verksamheten kom från
försäljningen av Solmärket.
När intresset för att arbeta mot kärnkraften avtog
försvann också en stor del av inkomsterna för
WISE. Trots detta fortsätter de oförtrutet att ge ut
Nuclear Monitor tillsammans med den
amerikanska organisationen NIRS.

Men det verkar som om det internationella
samarbetet äntligen börjar ta fart igen. Det
började i förra hösten med att WISE inbjöd 25
kärnkraftmotståndare från olika länder för att
diskutera strategi. Vi konstaterade där att ingen
motståndsrörelse i något land är tillräckligt stark i
sig själv för att effektivt kunna stoppa
atomkraften. Och det är ingen internationell
organisation heller. Alltså måste vi samarbeta!

EU och uranet
Till sist några ord om EU och uranet.
Enligt de flesta tolkare av Euratomfördraget,
bland annat EU-kommissionens ordförande
Barosso, så är det så att obrutet uran är
svenskt. Detsamma gäller naturligtvis alla EUländer.
Bryter man uranet så ingår det i den
gemensamma europeiska uranpoolen.

Aktionsdag mot uranbrytning
I Dortmund för två månader sedan diskuterade vi
också strategi. Det handlade där enbart om
uranbrytning, strålskador i samband med
uranbrytning och riskerna med urantransporter. Vi
lade grunden till ett nätverk för aktivister mot
uranbrytning. En internationell aktionsdag mot
uranbrytning skall förhoppningsvis lanseras under
denna konferens. Föreslagna dagar är hittills är
Tjernobyldagen 26 april och Hiroshimadagen 6
augusti. Själv förordar jag den 6 augusti för då blir
sambandet uranbrytning-kärnvapen så klar: det var
en uranbomb som sprängde sönder Hiroshima.

Uranium mining in Sweden
It started with Ranstad in the beginning of the
fifties. Sweden wanted to have nuclear weapons
too. We wanted to have our own Nuclear power
plants, both concerning construction and fuel. So
the government decided to allow strip mining in
the alun clay layer in Middel-sweden.
205 tons uranium ore was extracted for use in the
two heavy water reactors under construction. But
the Swedish reactors failed –the first was never
put on the grid, the second had a severe accident
with the fuel rods.

The experiment started to be too expensive and the
opposition against the uranium mining was
growing to full storm. So it was all stopped.
The cost fore the experiment uranium mining only
was about 2-3 billion Swedish crowns (2-3 million
Euros)
Then we build new reactors and imported the
uranium. This was cheaper.

Local Veto
But the searching for uranium continued, this time
in the north. But the communities said no. We have
the possibility to use the municipally Veto against
uranium mining. So in 86 all the uranium mining
plans was cancelled.
In 2005 it started all over again. The applications
just flooded in to the authority. And permissions
were given to explore. In middel-sweden the
communities said immediately no, so the
companies, mainly Canadian, just gave it up
without even trying. But in the rest of Sweden
there have been round 60 applications till now. The
last one came two days ago.

Enormus anger
I have been up in the north informing the people
what it means to the environment and at one of
this meeting there where a person who said
to me: first the started to take our forests,
then the took waters (for hydro-power) our
gold, silver, cupper and iron mines will at the
most places soon be finished and now the
want to take our mountain area! It’s too much.
And I recognised when talking to the people
that the anger was enormous. I hope that
anger will spread to the other parts of
Sweden.