Gotlandsartilleristen

Mina chefer
När sommaren nått sin höjdpunkt tar som bekant vår chef, Olle Bjurström, farväl och flyttar efter väl
förrättat värv med hustru Gunilla och hunden Micha åter till fastlandet, vilket lockat mig fästa följande
rader på pränt, som ett hej och lycka till och en påminnelse om att A 7 haft turen att ledas av en räcka
bra chefer, vilken toppades av Olle, som hängivet och skickligt verkat för att artilleri ska finnas kvar på
Gotland.
Chefer för A 7 en glänsande rad
tack till Er alla från min ringa person.
Skönt är att minnas den chefskavalkad
av vilka några befordrats, andra har gått i pension.
Stramast var Deutgen, det gällde att noga ge akt
jag tycktes, 17-årig, ha kommit till främmande land.
När chefen kom in måste även små flickor stå i givakt
jag hade behövt hålla min pappa i hand.
På 70-talet kom Nihlén, Kennerby och Areskoug
tre fina chefer, stolta och lagom strama.
De trivdes i skjutfältets ärrade skog
och ville bevara det vackra Blåhälls panorama.
Från Norr kom Lahti.
Hans upt var Lapplands högsta gran
och mottot var samarbete, förtroende, respekt.
Språket kryddat med ”tusan, djävlar och fan”
lät så folkligt, respektingivande och käckt.
Emellertid en bättre vän är svår att finna
steget tycktes kort från skrivbiträde till överstinna.
Håll med om att jag skriver på skoj
en alldeles egen osannolik ploj.
1982 var det sista år
som A 7 var egen myndighet
att just Helge Gard mildrade slaget,
vi som var med då, förstår
han var (är) ju på planering en verklig dignitet.
Curt-Christer, den nya tidens ledare
såg gärna stabens civilist ute i fält
för att kamratskap och kunskap skulle bli bredare
och där stod jag glad om än det gällt
att stå i eld i blod i frost i svält (J L Runeberg).