Untitled

Välkomna till ”öppet haV”
I sommarens utställning Mare Liberum, öppet
hav, möter Södertäljefotografen Peter Kranz den för
alla så välkände marinmålaren Gösta Werner. Precis
som Gösta Werner skildrade sjölivet genom sin
suggestiva penselföring ger Peter Kranz sin syn på
sjömanslivet fast genom en kameras objektiv. Genom
Peters lins kan vi se dokumentation från de av sjöfararna
rikligt kolorerade murarna på piren i Horta på
ön Faial i Azorerna.
Idén till utställningen väcktes efter ett möte med
Peter Kranz för cirka ett år sedan där han mycket
hemlighetsfullt berättade om sin upplevelse och dokumentation
från piren i Horta. Efter att ha lyssnat
till Peters historia och fått en första guidning bland
bilderna så väcktes idén att tillsammans med dessa
visa delar av Gösta Werners måleri.
Jag vill vara tydlig med att inblandningen av den
mer välkände Gösta Werner inte alls har något med
en osäkerhet kring kvalité eller innehåll i Peter Kranz
bilder utan snarare tvärtom. Genom att visa Gösta
Werners målningar sida vid sida med de monitorer
där Peter Kranz bilder sakta kommer att växla under
utställningens alla öppna timmar så skapas ett mervärde
både för målningarna, bilderna och främst för
besökaren.
Att det råder ett släktskap dessa båda gestaltningar
emellan råder det ingen tvekan om, vilket Ni som besökare
kommer att se när verken hänger sida vid sida.
Att dessutom ge en ny dimension till Gösta Werners
målningar känns för mig extra roligt eftersom jag tidigare
har haft förmånen att vara chef för Örnsköldsviks
museum och konsthall som har en stor samling
av Gösta Werners konst. Örnsköldsvik är även Gösta
Werners barndomsstad. Utställningen kretsar kring
havet och dess faror men också förföriska skönhet
och lockelse.
I titeln Mare Liberum, öppet hav, finns egentligen
allt inrymt som behöver sägas om denna utställning.
I dess curator Kristina Möllers hand har Södertälje
konsthall förvandlats till ett skepp bärandes på de
hemligheter som dessa båda havets skildrare visar
upp.
Denna utställning blir Peter Kranz första presentation
för Södertäljepubliken och vi hoppas att Ni
kommer att finna den lika kontemplativ, intressant
och spännande som vi gjort. Detta får dessutom bli
vår hyllning till Södertälje som hamnstad.
Vi tackar Örnsköldsviks museum för deras generositet
att ställa delar av sin samling av Gösta Werners
konst till vårt förfogande.
Jag vill med denna text hälsa Er välkomna till sommarens
utställning och dessutom ta tillfället i akt att
tacka för de två år som jag haft den stora utmaningen
och fördelen att vara chef för Södertälje konsthall.
Daniel Wetterskog – Kulturhuschef

mare liberum
öppet hav
19 juni – 14 augusti 2010
en utställning med maritimt tema
peter kranz, fotografier
Gösta Werner, målningar

De kom öVer haVet
meD en Dröm
Bakom sig hade de månader, kanske år av planering.
Långa, ljuva stunder vid sjökort, framför datorskärmar
och bakom böcker. Drömmen om Karibien.
Drömmen om att byta ut vardagen mot något helt
annat. En dröm att bryta sig loss ur vardagens fjättrar
och band. En dröm att tillbringa veckor och månader
till sjöss borta från allt, tillsammans med sin älskade.
Att svetsas ytterligare samman med sina vänner som
närde samma dröm. Åter andra flydde från något.
Kanske sig själva. Beslutet att fara kom som en blixt,
i samtal med vänner, på fyllan, i sömnen, i stundens
ingivelse. – Eller efter decennier av överväganden.
Man hade redan seglat på ett stormpiskat Nordsjön,
i krabba Östersjön, på Medelhavet, så förrädiskt
azurfärgat. Nu kunde man sina saker och nya utmaningar,
nya drömmar pockade på att förverkligas.
Avgörande val i livet väntade på att bli gjorda. Brytpunkter.
Nu eller aldrig. Vilken riktning ens fortsatta
tillvaro skulle ta. Stora frågor måste avgöras. Frågor
om liv och död. Frågor om kärlek.
Det kändes för instängt. Relationen hade gått i stå.
En ensamresa, med vänner, eller hur som helst, bort
från allt det invanda. Ett slags reningsbad. En pilgrimsresa
över haven. Där, ute på Atlanten… Där ute
i evigheten skulle det gå att fatta de rätta besluten.
Eller åtminstone väl hemma med ett nytt lugn.
Eller bara en häftig upplevelse. Sådär härligt fritt
och spännande, utan djupare pretentioner. En gungande
njutning i baktakt.
Alla tyckte inte förberedelser var så viktigt. – Vafan,
vi drar. Såå jävla trött på det här. Nog nu. Orkar
bara inte längre. Invändningar viftades undan. Vi lär
oss på vägen, vi har gott om tid att lära oss på havet.
Det är nu som gäller. Alla är inte byggda för att
sitta lutade över sjökort med medeltida instrument,
eller ens digitala. Ibland tog det slut vid Vinga. Eller
på Jylland. Spela roll. Nya idéer. Men ibland gick
även det bra. Kunskapen kom. Erfarenheterna kom.
Medan havet sakta vaggade sina små. – Eller blåste
dem åt helvete.
Man vet aldrig med havet. Det kan smeka en hela
vägen över Atlanten med sammetslena dyningar, hä-
vande sig i en lugn, nästan sövande andhämtning. Eller
det kan försöka förgöra en med allt det har.
-Nästa år skall vi skaffa barn. Då är allt försent. Nu
måste drömmarna bli verklighet. – Visst det skall
bli kul. På sitt sätt. Och så. Men det blir ju aldrig
samma sak. Blöjbyten och skrik. Ansvar. – Vi kommer
vara fast. Fattaru. Fast i… I, tjugo år, tjugo! Blir
aldrig samma sak. Aldrig bara du och jag. Nåt annat.
Javisst. Säger inte att det är sämre. Men älskling, det
blir nåt annat, sen. Varmt och gott. En liten familj.
Kanske en stor, vad säger du? Men aldrig bara du och
jag något mer. Ja kanske när vi blir gamla då. Men
vem vet. Då kanske vi bara vill… då kanske vi inte
längre vill någonting. Vem vet om vi ens lever. Tänk
om det inte längre är du och jag… Nej, nej inte det,
inte ens tänka tanken. Nu är vi unga, nu är det vi.
Andra satt med sina barn och planerade. Ville
låta dem se något alldeles extra, få en gediget storslagen
upplevelse innan skolan band upp dem för resten
av sin barn- och ungdom. Ge dem något som skulle
öppna världen och livet för dem. Ge dem något det
inte gick att få hemma i Växsjö, Boden, Stockholm,
Villa Real, Livorno, Duisburg, Emden, Manchester…
Visa en dörr för dem att sedan själva öppna och
gå ut igenom och möta världen, människorna. Och
alla möjligheter. Eller, kanske bara låta vara stängd
för att då och då under livet kasta en blick på.
Uppsatser om den stora resan. Långt innan den
skett. – Vi ska segla över Atlanten. Mamma, pappa å
syrran å jag. Blir borta hur länge som helst. – Plugget?
Tar ett sabbatsår, typ. Nä, vi tar med böcker å
morsan skall plugga med mig. Inga problem. – Ja, ja
lille vän, att drömma är så viktigt. Fortsätt med det
du. – Men fröken, det är inga drömmar. Vi har sparat
hur länge som helst. Vi skall sälja bilen. Jag har
sparat. Jag lovar vi … Jag har redan läst böcker, läst
på nätet. – Mm, ja vad var det du ville Oskar, jag
kommer. Förlåt, men jag måste hjälpa Oskar med ett
tal. Vi får prata mer sen.
För en del var det bråttom. Jagade av döden. Sakta
hade det sjunkit in att livet var ändligt. Hjärtat hade

talat om att det fanns och kanske inte alls tänkte fortsätta
att vara en lojalt arbetande maskin för hur länge
som helst. Vännerna började dö, plötsligt var de bara
borta. Hann inte förverkliga sina drömmar, aldrig
nå sina mål. – När vi blir pensionärer skall vi segla
bort, långt bort, bara vara fria, har vi aldrig varit sen
tiden före barnen – och då hade man inga pengar…
– Sa dom. Nyss. Kurt och Eva. Och nu var han borta.
Innan. Död innan. – Minns du berättelsen om hon
som var åttio, eller nåt och man hittade underbara,
vackra franska underkläder i hennes byrålåda. Oupppackade.
Hon hade aldrig unnat sig att sätta på sig
dem. Kanske kom han aldrig. Mannen som skulle
vara värd att se hennes kropp svept i finaste franskt
silke. Man hittade det när hon dött, vet du. Nej det
är bara för sorgligt. Aldrig vi, eller hur, aldrig vi. – Vi
gör det. Det du alltid talat om. – Och som jag aldrig
velat lyssna på. Tur att du hade Kurt. Jag ångrar det
så mycket. Tänkt ofta på det. Speciellt nu, på senare
tid. Du måste få göra det, uppleva Det Stora Havet…
Segla över Atlanten. Vila på Azorerna. Leva livets
glada dagar i Karibien. -Med mig. Jag vill nu. Vi gör
det. Innan det är för sent. Jag har pratat med barnen
redan. Dom tycker det är en jättebra idé. Vill ändå
inte ha nåt arv. Vi köper den där båten. Säljer den
gamla. Vi får väl alltid nåt för den, eller hur? Du och
jag. Nu, visst? Nästa höst, eller nästa…
Karriären hade tagit all tid. Pengarna varit målet.
Nu var man där. Satt i sitt stora hus, med drömbilen
glänsande på uppfarten. Mitt uppe i medelåldern.
Skiljd. Barnen mest hos frun. Ekade lite tomt i huset,
det gjorde det. – Kommer du ihåg när vi drömde om
äventyret? Va? – Drömde om äventyret. Äventyret,
vafan! Fan, musiken. Alla bara skriker. – Kan inte
höra. Vare nåt viktigt? Tare sen. I lugn och ro. -Nä,
jag vet att jag druckit, men … Jag vill prata om en sak
nu. Nu vafan. Det e viktigt! – Va?
-Vet du att det gick fast en val. En jävla kaskelott
i atlantkabeln. Du vet den där kabeln som förbinder
Europa och Amerika, telekabeln. Undrar om
den finns längre. Va skall man med gammal kabel
till idag? Äh, den e nog borta, men ändå, för inte så
länge sedan vare en val som dök ner på 3000 meter
eller nåt. Jagade väl såna där jättekalamares och fastnade
i den jävla kabeln. Kom igen, hur stor e chansen.
Havet. Oändligt. Och så går idioten och fastnar i atlantkabeln.
Det blev avbrott och man fick väl skicka
ner en ubåt eller nåt och fixa den. -Om den dog? Ja
det antar jag… Men det va inte riktigt min poäng.
Jag vill dit ut.
Man hade redan seglat allt. Varje semester, varje
ledig tid på Saltsjön, eller bland kobbarna i väst. Varje
ledig tid vid båtklubben. Fixa, slipa å dona på våren.
Skrapa och sandpapper. Lack och pensel. Slipdamm

i håret. Doften av vår var inte den fuktiga jorden, trädens
sav, blommorna. Det var en mix av havet som
just bröt av sig istäcket, en doft av sälta och frihet.
Och alla de tunga, stickiga dofterna av lack, färg och
slipdamm. Fikatermos och ostmackor. Samtalen med
grannen, med den där förbannade Pettersonbåten.
Hellre då med snubben på andra sidan, riktigt nice,
faktiskt, men han var ju så sällan där.
Att förverkliga drömmen att segla över de stora
haven. Segla bort. Segla till. Segla bara. Kvittar. Alla
satt de där, gick de där, sov med sina bilder. Bilderna
om hur det skulle bli. Extasen, glädjen, oron. Oron att
inte mäkta. Att visa sig för liten uppgiften. Inte klara
av utmaningarna. Därute kan vad som helst hända.
Ingen hjälp att få. Insikten att bara vara beroende av
sig själv och de andra på båten. Bara djupet.
Och nånstans därute ryter den fram, med en fräsande
skumrand som krona över sin tjugo meter höga
grönskimrande vägg av död – monstervågen. Kanske
30, kanske 300, eller 3000 sjömil bort, kanske på en
helt annan ocean. Därute kommer den rullande. Den
som fått stora fartyg att bara försvinna – spårlöst mitt
ute på öppet hav. Nu bekräftad
av vetenskapen. Som om
det behövdes. För sjöfarande
en realitet i århundraden.
Men en vanlig storm på
öppet hav duger gott. Ett
dånande inferno. Brytande
vågor, tjutande vind. Vindstyrkor
som bara ökar och
ökar. Alla segel revade. Bara
rikta in sig på att överleva. Länspumpen får kämpa
hårt. Det lilla skalet. Det bräckliga skyddet mot döden.
Kastas, slängs och vrängs. Håller det överlever
man. Annars. Härute skulle ingen finna en. Nödraketer…
-Ja, eller hur… Havets djupa grav…
Ska man klara den psykiska pressen. Vetskapen
om att man är buren av en förrädisk ytspänning med
tusen meter kallt vatten under sig… Att skåda ett
blygrått hav mot en obruten horisont, bortom jordens
krökning. Att sväva i ett dimmigt intet. Oroa
men alla
hamnaDe De
på azorerna
sig för den tunga frakttrafiken. Vetskapen om att
när som helst riskera att klyvas av en jättelik fartygsstäv
ut ur dimman. Inte ens måsar. Inte ens måsar.
Betyder att inte ens måsar orkat flyga ut hit. Långt,
långt hemifrån. Att somna i en liten fuktig kabyss på
en brits omsvept av kallfuktiga, eller svettiga lakan.
Dofterna. För många personer på en alltför liten yta.
Två människor kan vara en för mycket. Mörkt vatten.
Relationen som skulle stärkas, bli sådär intensiv igen,
eller fortsätta att vara det. Tänk om den inte skulle
hålla för påfrestningen.
Många hade fallit ifrån redan under resan innan resan.
Kapslat in sina förlorade drömmar, bland andra
förlorade drömmar under livsresan. Kapslat in dem
i bly och begravt dem i djupa valv, långt, långt ner i
själens urberg.
Men halveringstiden på förlorade drömmar är plutoniumlång.
Man blev skrämd. Modet tog slut. Kraften
rann ur dem. Eller bara kände att, nej, nä, faktiskt
inte. Nya, bättre idéer.
För en del var det inte första gången. Lugna, men
med längtans hetta i bröstet. Upprepade sina rutiner
i tillförsikt, medan avresedatumet närmade sig. Såg
fram emot. Mindes sina
misstag, tänkte inte göra
om dem.
För några var det bara
rutin. Fjärde, femte, eller
sjätte resan, nu. Resan över
de stora haven var en del av
deras liv. Varje höst, samma
sak. När höstlöven började
singla genom Europas allt gråare dagar… Vindarna
de bästa. Njuta livet där borta. Allt bara så lätt. Så
lättsamt. Inte samma allvar. Tillbaka till våren. Europa
som bäst. Som flyttfåglar.
Så var man då där.
Burna av glädjen. Fyllda av förväntningar. Drömmen
som sakta materialiserades. Alla detaljer. Listor
långa som toapappersrullar. Check, check, check. -
Fan i mig nu e allt klart. Nu e verkligen allt klart.

Målet varierade, naturligt nog. Karibien. Mexiko,
USA, Brasilien, ja Sydamerika. Några var på väg
runt jorden, hela varvet. Cabo de Hornos. Cape of
Good Hope. Innan de någon gång, om flera år, i en
oviss framtid, kanske skulle segla in till hamn i Lysekil,
Hamburg eller Sevilla.
Men alla hamnade de på Azorerna. Alla samlades
de i den lilla hamnen under de grönskande sluttningarna
på vulkanön Faial. Så var det bara. Så hade det
varit, så var det och så fortsätter det vara. Som Atlantseglare
är det där man hamnar – och samlas.
Så var det också när jorden – och i högsta grad,
haven, fortfarande var en gåta. När man försökte förklara
för sina sponsorer att världen nog inte slutade i
en förödande kant. Eller alla de onämnbara fasorna…
När en del av förberedelserna handlade om hur man
skulle hantera de fruktansvärda havsmonster man
riskerade att stöta på.
När sjörövare hotade överallt och inte bara utanför
Somalia och i Malackasundet. Att det bortom Afrikas
spets också fanns ett land. Att något ändå fanns
där kartorna och sjökorten tog slut. Var man på väg
västerut, beroende på vindarna, snarare än slutmålet
styrde man mot Kanarieöarna, Madeira, någon gång
Kap Verde. Men ofta var det Azorerna.
Så fortsatte det i hundratals år. När alla hav
var genomforskade (ja, på ytan) fortsatte man ändå
ofta att bunkra och vila ut på Azorerna. När Atlantflyget
tog sina första trevande vingslag mellanlandade
man förstås på Atlantens nav. Här, i Hortas hamn,
gled det första kommersiella flyget ner på forsande
pontoner och togs emot av jublande folkmassor som
förstod att världen härefter aldrig riktigt skulle bli
densamma.
Att långsegla bara för nöjes skull var otänkbart i
gamla tider. Egentlig ledighet fanns inte. Bara om
du var rik hade du oceaner av tid. Några små, lättmanövrerade
båtar kapabla att trotsa Atlanten fanns
inte. Kostnaderna blev för höga.
Med nya material. Med nya sociala förhållanden.
Kunde plötsligt den med det rätta intresset och viljan
genomföra en Atlantsegling utan att vara miljonär.
Hamnen i Horta fylldes alltmer av fritidsseglarnas
båtar.
Atlantflyget mellanlandade inte längre. Men alla
Europeiska språk, ja språk från alla världens hörn
fortsatte att mixas i Hortas hamn och på de trånga
gatstumpar som utgjorde och utgör samhället. Och
alla samlades de på ”Bar Sport”, eller ”Peters”, som
alla säger. Hinkade Gin & Tonic i vita plastmuggar…
– Och alla. Målade de. Alla målade på ett globalt
språk sina namn och namnet på sin båt. Här på
murarna i Hortas hamn.

alltiD –
Visa att Vi funnits
Lämna något spår. En gång var jag här. En gång
fanns jag. En gång drömde jag. En gång älskade jag.
En gång drack jag livet.
På de fuktdrypande klippväggarna i Södra Frankrikes
och Spaniens grottor. Runorna som berättar vad
som skedde där i österled. Hur vi stred. På historiska
platser händer det att man irriteras över alla som ristat
i stenen. Men tittar man närmare efter kan klottret
vara hur gammalt som helst, det första nästan jämngammalt
med byggnaden. I Pompeiji, på den yttersta
tiden, slutet som närmade sig utan att någon visste.
Nerkrafsade kommentarer om älskares kapacitet och
resurser, eller om de kvinnor man förenat sig med.
– Alltid detta behov av att visa någon. Sak samma
vem. Vi fanns. Vi var här. Vi gjorde detta. Vi älskade.
Även någon gång det mest intima.
Myspace, Facebook, Youtube… Jag finns. Skillnaden
är att vi går att identifiera och att alla får veta
samtidigt; i Ankara, i Kapstaden
och i Östersund. Men
ändå i mångt och mycket
samma sak. Här är jag. Jag
gör. Rätt eller fel.
Grafittimålarna ute i betongen
markerar, jagade av
polis och väktare. Enastående
konstverk eller enkla,
ibland taffliga och destruktiva
”tags”. Jag var här, jag
finns. Stanna upp se mig. Se
vad jag har att säga, eller far för den delen åt helvete.
När man ser delvis övervallade gamla hjärtan
och initialer inskurna i en trädstam… Nu är trädet
dubbelt så grovt. De älskande kanske inte älskande
längre. Kanske rent av döda. Men en gång stod de
här. Omslingrade och karvade in ett hjärta med pil,
så fint det gick och så de heliga initialerna P & I.
– För evigt. De log mot varandra. Kysstes. Älskade
en gång till under grenarna. Glömde. Men vi andra
ser och vår fantasi sätts i rörelse.
Instängda i den kinesiska gruvan 1000 m under
jord, utan hopp om räddning ristar man in sitt namn i
sjöfaranDe
Visste ju
alDriG säkert
den mörka stenväggen. I den förlorade ubåten Kursk,
därnere i sitt hopplösa mörker... För vem? Det isar i
vårt inre. Elisabeth, 1923; inristat i Luxor, Egypten.
Vi ser kläder, frisyrer. Hör röster. Hör ångestskrien.
Ser leenden. Plötsligt stiger de fram. Fram ur tidens
töcken. Blir verkliga.
Livet på havet präglat av osäkerhet. Ett litet
skal på en tunn hinna. Under kölen tusentals meter
mörkt, kallt vatten. Rykande stormar. Man visste
aldrig. Kanske var det strax bara här i det målade
namnet som fartyget, besättningen och man själv för
den delen, levde vidare. Atlanten ständigt lika osäker.
Det var oftast bara fartygets namn målat med en bred
fartygspensel och vit färg. Fartygets namn, år, datum.
Det var det hela. Ett meddelande som nerkrafsat i
sista ögonblicket medan fartyget sakta vred ut från
kaj och bara den sista trossen förband med land. Man
kan se dessa markörer i all
världens hamnar.
Målningarna på pirarna i
Hortas hamn berättar ofta
mer än bara dessa råfakta,
båtnamn, datum. Bilder av
båten, men kanske även av
besättningen och vad man
mött under resan; valar,
delfiner, flygfiskar. Väder
och oväder. Den långa resans
visioner. Drömmen om
målet, Karibien. Fantasier om kvinnorna där, eller de
där hemma. Mer eller mindre banala betraktelser.
Spriten; gin, rom, eller whisky. – Så plötsligt: ” Marques/
lost at sea/ june 4:th 1984/ May she and the
19 souls who went with her rest in peace…” Isande
mörker bland alla förhoppningsfullt färgglada målningar.
Varför målningarna blev så viktiga, så kreativa, just
här i Horta? – Ingen aning. Ingen jag frågat kan riktigt
svara. – Ja, de började bara komma och så blev
det fler och fler. Inte ens ”Peter” i sitt bartempel: ”Bar
Sport”, som brukade veta det mesta om gamla och
nya tider, kunde svara. Man säger mig att det kom

att betyda tur. Man målade för att besvärja det onda.
För att låta havet bära en vidare. För att allt skull gå
en väl. Ja, varför inte.
Härute på Faial vräker stormar och orkaner in
mot land. Piskar pirarna. Slipar målningarna. Regnen
gör sitt bästa att spola bort bilder och texter. Saltet,
saltdiset hänger som en dimma, kristalliseras, fräter.
Elementen. Tiden. Hjälps åt i ett evigt pågående försök
att förinta alla namn. Alla årtal. Siffror räknas
ner. Räknas om. Namn bryts upp. Blir till nya namn.
Bokstäver faller bort. Blir till nya budskap. Efter ett
år eller två har betydelsen ändrats igen, och igen.
Men nya seglare anländer. Höst efter höst. Vår efter
vår. Nya namn och datum och bilder läggs till. Nya
hopp. Nya drömmar. Stormar piskar och blästrar.
Regn sköljer. Salt fräter. Lager läggs på lager medan
åren sakta flyter förbi. Murarna aldrig desamma.
Ständigt föränderliga. Evigt i nerbrytning. Ständigt
nyskapade. Meddelanden från förr blandas med nya.
Betydelser går förlorade. Nya kommer till. Kvar blir
ett chiffer. Kodade budskap. I mixen av nerbrytning
och nyskapande finns inga sanningar. I samverkan
mellan resterna från decennier av budskap byggs nya
meningar, nya budskap.
Men nu finns nya pirar. Nya murar. Där underlaget
är ett annat. Gråvit betong istället för svart, skrovlig
lavasten. Nu är det här de flesta målar. Man målar ju
helst där någon ser. Bilderna tycks annorlunda. Kanske
självklart. Vår idé, vår tanke, vår bildvärld är ju
annorlunda om vi skriver 1980 eller 2010. Eller är
det bara underlaget. Det är lättare att skapa detaljrika
bilder på det jämna underlaget. Kanske tiden ännu
inte hunnit sätta sin prägel. Samtidigt, tycks tiden gå
snabbare på de nya pirarna.
Underlagets glatta yta ger inte samma fäste åt färgerna.
På bara några år åldras målningarna. Men nya
kommer hela tiden till. Skapas försiktigt i kanten på
de gamla. Att måla över någons bild innan den slitits
ner är inte ok. Men den gamla svarta lavastensmuren
återgår kanske sakta, sakta till att en än gång – bli
svart.
Peter Kranz

kanske
Den här
utställninGen
sett annorlunda ut om jag varit tjugo. Trettio. Fyrtio.
– Eller femtio. Förresten var det då, för snart tio år
sedan, som jag började ta bilderna från Horta.
Kanske den här utställningen sett annorlunda ut för
ett år sedan.
Allt förändras. Kanske inte någon nyhet för någon,
men ändå… – Naturen. Kulturen. Livet. Jaget. Allt
statt i en evig förändring. Ibland smygande långsam.
Vi märker inte ens, bara en gradvis förskjutning. Och
så plötsligt! Man stannar upp och undrar vad som
skett. På gott eller ont. Nyss var man för ung. Nu är
man kanske för gammal. För vad? Ibland går förändringen
så snabbt att allt snurrar. Jag har älskat livet.
Jag har jublat mot himlen i en avlägsen vildmark, eller
i en virvlande dans med min älskade i Lissabon.
Jag har ibland inte orkat leva. Riden av ångestens
demoner. Nerpressad i depressionens moras av hopplöshet.
Ena dagen har jag varit i Kuala Lumpur, eller
på nån liten ö nånstans i världen, nästa vecka bankat
på dörren till kliniken. Räddad av familj och vänner.
Av sjukvården, trots all kritik och nerskärningar.
– Tack. Jag har förlorat. Pengar (i den mån jag hade
några). Karriär. Och värre än så. – Möjligen vunnit
tillbaka något. Och är på väg någonstans. Igen.
Jag har sett oceaner, regnskogar, de stora öknarna,
världens stora städer, jag har sett lejon och leoparder.
Varav en som tyckte att jag passade bäst som
måltid. Jag har spårat vargar i Karelen och varit med
om jakter i 40 gradig kyla. Jag har farit utför forsarna
med de sista flottkarlarna, sovit i deras kojor. Rest
ensam med en 3,5 åring och en femåring på tummen
för att låta dem vara med om de sista traditionella
renslakterna. Vaknat i tältet av en sällsam jojk
från en same vandrande ensam genom den stjärnklart
iskalla oktobernatten. Jag har brottats i två timmar
med tiokilos fiskar och mitt flugspö – och förlorat.
Jag har kört trehundrafemtio kilo smuggelkokain
från en galicisk strand i familjens jeep.
10
Jag har jobbat med de blankaste magasinen, med
tidningarna med de största upplagorna. Jag har fotograferat
och skrivit om människor, djur, fåglar, landskap,
fiskar, barnen, andras barn, mat och dryck, kultur,
resor över hela världen (ofta då tillsammans med
Ingegerd). Jag har haft utställningar lite varstans, men
det var då, i ett annat liv, för mycket länge sedan.
Jag har fått priser, utmärkelser och stipendier
från alla möjliga håll, också ett annat liv. Sålt hundratusen
böcker, än en gång i ett annat liv... Alltid med
samma dåliga självförtroende, eller är det självkänsla.
Skriver på en roman, kanske misslyckad. – Eller blir
jag rik och …lycklig.
Jag har varit på bröllopsfester i Sahara. Jag har varit
på Manilla, ja inte staden då. Jag har hängt i rep över
skriande höga stup. Jag har åkt skeleton, en sån där
suicid kälke i 120 knyck, i Lillehammers OS-backe.
Jag har bungyjumpat från världens högsta, för några
år sedan, 160m, eller nåt. Jag har dykt med tuber i
Atlanten utan licens, idiotiskt, men inte mer idiotiskt
än så mycket annat.
Visst är det nonsens. Skenhändelser så mycket av
det. Min poäng är att jag också har sökt äventyret,
liksom Atlantseglarna. Sökt övervinna mina rädslor.
Försökt mäta mina gränser och begränsningar. Jag
har däremot aldrig seglat till Azorerna (men öppen
för förslag, ta mig med). Ändå tror jag mig förstå.
Liksom pirmålarna har också jag velat göra avtryck.
Finnas någonstans. Finnas kvar. Just nu finns
jag här i flyktiga digitala bilder på monitorerna. Men
jag finns här i två månader. Sen får vi se. (Spar katalogen,
ok?) Jag har slängt stora delar av mina negativ,
jag har bränt manuskript. Jag har kastat min barndom
i en eldningstunna; teckningar av katter med gitarrer
på bröstet och noter på byxbenen, kungar och
uniformer, fiskejournaler, ja allt. Jag har ångrat mig.
Bittert.
Ett reportage i det allra glansigaste magasin. Krispiga
bilder över hela uppslag. Ligger på eleganta soffbord,
dyrare än min bil. Pengar på kontot. Creds. Fast
hur länge räcker det. Visst, ett resejobb på aldrig så

foto: ella kranz
många sidor i Aftonbladet, läst av en halv miljon är ju
coolt, men de flesta har kört det till pappersåtervinningen
redan på måndag. Några spar det. – Kanske
man skulle resa till Azorerna någon gång, verkar ju
trevligt. Någon gör slag i saken.
Ingen vet vem jag är. Om det är viktigt? Njae.
Egentligen inte. Men alla, alla vill vi sätta ett spår,
lämna något som bevisar att vi funnits. Onda eller
goda. Vi fanns. Vi var där. Vi kände. Vi älskade. Antal
träffar på Google duger inte i slutändan. Nån sa:
– Jag googlade på dig, men hittade inget… – Fanns
en annan fotograf , men han stavade visst Kranz med
”t”. – Jasså. – Kollade den där fotografsajten, du fanns
inte där heller. – Sägerdudet. Underförstått; du är
ingen/inget. Så kan det gå. Går snabbt nu. Några
år i googleskugga, ens namn felstavat då och då och
plötsligt finns man inte. Ok. Men jag står här. Så i
någon mening finns jag. Jag skapar, alltså finns jag.
Som fotograf tar man många fler bilder än vad som
kommer till användning. Ofta har jag inte klarat att
kasta ”överbilder” på människor. Ibland för att jag vet
att de inte längre är bland oss, ibland bara av respekt
för deras arbete, deras strävan, deras liv. En kanske
fånig känsla att vara den som vakar över deras odödlighet.
Pretentiöst, nä. Bara respektfullt, eller nåt. De
finns på bild. De lever vidare. När alla glömt dem
finns de åtminstone kvar på mina bilder. Utslagna
på gatan, ”psykfall” på klinikerna; har berättat om
sina liv. Jag har sörjt min oförmåga att teckna ner.
Låta leva vidare. All denna strävan. All denna glädje.
All denna sorg. All denna… – Kraft i omänskliga
motgångar. Ni minns Andy Warhols; ”15 minutes of
fame” och hur det sen blev… – Men detta är något
annat. Verkligt liv.
Kanske är det ändå, till sist bara i andras minne vi
lever vidare. Våra handlingar. Vår förmåga att ha gett
något till någon annan som gör oss värda att minnas,
att finnas kvar. Kanske är det där vår ”målning”
görs.
Men det är inte det jag tänker på när jag skapar
mina bilder. Det var inte heller så människor tänkte
när de målade sina namn på den där lavastensmuren
på en liten obetydlig ö mitt ute i Atlanten…
Peter Kranz
11