På väg mot befrielsen

ZANUs tryckeri i Maputo 1980. AGIS, BoF och Björkå
skickade ett chartrat flyg till Salisbury med kompletterande
utrustning som dock beslagtogs.
I uppropet konstaterades att sydafrikanska
trupper fortfarande fanns i Rhodesia, att tusentals
människor förblev fängslade, att Muzorewas
privata armé terroriserade folk på landsbygden
och att rhodesisk militär och polis trakasserade
Patriotiska Fronten. Slutsatsen var, att den brittiske
guvernören Lord Soames uppenbarligen tillät
kränkningar av Lancaster House-avtalet. Den
brittiske ambassadören Jeffrey Petersen klagade
upprört hos UD.
De starka spänningarna i Rhodesia skapade en
stor oro i Sverige för att valet 27-29 februari inte
skulle bli av, en oro som uttrycktes av såväl Olof
Palme som Ola Ullsten. Britterna hoppades dock
fortfarande på en stor koalition i Salisbury och på
svenskt stöd för detta. I brev till svenska UD förklarade
de:
Det finns ingen plikt för guvernören att inbjuda
det största partiets ledare att forma regeringen,
med mindre än att partiet har absolut
majoritet… Vi hoppas, att den svenska regeringen
kommer att ta varje tillfälle att förklara
för afrikanska regeringar att även om hr Mugabes
parti vinner de flesta platserna, kommer
det inte nödvändigtvis att inträda i regeringen,
kanske med hänvisning till det faktum att det
största partiet i Sverige är i opposition.
Till den brittiska regeringens – men inte de
svenska politikernas – stora överraskning fick
ZANU-PF absolut majoritet – 57 platser – medan
PF-ZAPU fick 20 platser, Muzorewas UANC 3
och Ian Smith´s Rhodesian Front 20. ZANU-PF
dominerades av shona – ca 80% av befolkningen
– vilket kan ha bidragit till utfallet.
Den 18 april 1980 utropades den självständiga
staten Zimbabwe. Den folkliga mobiliseringen i
Sverige kunde nu fokuseras på Sydafrika och Namibia.
Fackets många ansikten
Vid ILO:s stora konferens 1973 om apartheid erkändes
SACTU som legitim facklig företrädare
för Sydafrika, medan regimvänliga Trade Union
100 På väg mot befrielsen