På väg mot befrielsen
På väg mot befrielsen
På väg mot befrielsen
Create successful ePaper yourself
Turn your PDF publications into a flip-book with our unique Google optimized e-Paper software.
och de blev vänner för hela livet. Kring 1960 var<br />
liberaler pådrivande i de första politiska debatterna<br />
om bistånd och apartheid.<br />
Fälldins centerparti hade i åratal pläderat för<br />
sanktioner <strong>mot</strong> apartheid, liksom även vänsterpartiet<br />
kommunisterna. Däre<strong>mot</strong> var moderaterna<br />
konsekventa <strong>mot</strong> alla slags sanktioner.<br />
Också socialdemokratin var länge kallsinnig<br />
inför sanktioner som metod, och det var främst<br />
den fackliga rörelsen som bromsade. En viss FNfundamentalism<br />
– att endast säkerhetsrådet borde<br />
fatta beslut om sanktioner – kan också ha spelat<br />
in.<br />
Regeringens kritiker lät sig dock inte tystas. De<br />
kunde argumentera med starkt internationellt<br />
stöd – Kyrkornas Världsråds centralkommitté i<br />
Utrecht i augusti 1972 och International Labour<br />
Organizations (ILO) internationella konferens i<br />
Geneve i juni 1973. Där möttes 200 fackliga organisationer<br />
<strong>mot</strong> apartheid från de tre fackliga internationalerna<br />
– katolska World Confederation<br />
of Labour (WCL), västorienterade FFI med LO<br />
och TCO som medlemmar och östorienterade<br />
World Federation of Trade Unions (WFTU) med<br />
ANC närstående South African Congress of Trade<br />
Unions (SACTU) som medlem.<br />
Båda samlingarna hade stött tanken att isolera<br />
apartheidregimen. I väntan på tvingande sanktionsbeslut<br />
av FN öppnade man för en dialog<br />
med utländska företag i Sydafrika om att tillåta<br />
svarta och icke-rasbaserade fackföreningar. Alltså<br />
isolering eller engagemang. Trots invändningar<br />
från ANC och SACTU valde både kyrkorna och<br />
facken i Sverige det senare alternativet – till att<br />
börja med. I LO/TCO:s fall efter en omstridd resa<br />
till Sydafrika i början av 1975. Ändå kunde inte regeringen<br />
ta betäckning bakom det alternativet.<br />
Per Wästberg hade utan tvekan den breda antiapartheidrörelsen<br />
bakom sig, när han sommaren<br />
1974 frågade i Dagens Nyheter:<br />
Hur länge kan Sverige stödja väpnade befrielserörelser<br />
och skarpt fördöma apartheid utan<br />
att skära av ekonomiska relationer till Sydafrika?<br />
Massakern i Soweto ökade trycket på den svenska<br />
regeringen. Liksom 1965, då Olof Palme i Gävle<br />
hade aviserat en ny och mer USA-kritisk hållning<br />
i fråga om Vietnam, valde han 1976 just Broderskapskongressen<br />
för att lansera en mer positiv<br />
linje till ekonomiska sanktioner.<br />
I ett sexpunktsprogram för europeisk socialdemokrati<br />
sammanfattade Palme en strategi <strong>mot</strong><br />
apartheid:<br />
• ett tvingande FN-beslut <strong>mot</strong> vapenexport<br />
• direkt stöd till befrielserörelserna<br />
• inget erkännande av bantustans<br />
• skärpta FN-sanktioner<br />
• självständigt Namibia<br />
• studera frågan om företagsetableringar och<br />
nyinvesteringar i Sydafrika.<br />
Trots s-förlusten i valet 1976 fanns det från och<br />
med 1977 en stark majoritet för beslut om ekonomiska<br />
sanktioner <strong>mot</strong> Sydafrika. Den 1 juli 1979<br />
blev det förbjudet att investera eller föra över kapital<br />
till Sydafrika och Namibia i enlighet med<br />
Sydafrikautredningens förslag.<br />
<strong>På</strong> <strong>väg</strong> <strong>mot</strong> <strong>befrielsen</strong> 91
Change language