På väg mot befrielsen

mele och Mai Palmberg i boken Gränslösa affärer
(1980).
Massakern i Soweto
Det relativa lugnet i början av 70-talet i Sydafrika
var bedrägligt. ANC hade drivits i exil under 60talet,
men med rötter i de svarta kyrkorna växte
ett nytt svart självmedvetande fram genom Black
Consciousness Movement (BCM) med bas
främst bland studenterna i South African Students
Organization (SASO). Befrielsen sågs inte
bara som en politisk fråga; det handlade också
om att befria svarta från att se sig som underlägsna
vita och att återerövra sin kulturella identitet.
Att – som skett – tolka detta som ett uttryck för
omvänd rasism och som en motsättning till
ANC:s linje är en övertolkning. Ingenting tyder
på att ledarna i BCM stod för en sådan uppfattning.
1972 visade en opinionsundersökning bland
unga i Soweto, att 98% inte ville bli undervisade
på »förtryckarnas språk« afrikaans utan föredrog
engelska. Ett dekret 1974 om att afrikaans måste
användas för de mer teoretiska studierna ledde
därför till starka protester bland elever i Soweto,
och den 16 juni 1976 samlades flera tusen studenter
till en fredlig protestmarsch. Resultatet blev
förödande med flera hundra döda.
Med massakern i Soweto vaknade den internationella
opinionen mot apartheid på nytt till liv,
och den fick ytterligare näring, när BCM:s unge
ledare Steve Biko torterades till döds av polis i ett
fängelse 1977. Detta brutala brott mot mänskliga
rättigheter gjorde Biko till martyr i världens
Södra Afrikaveckan 1978 annonseras med Sam Nzimas
bild på Hector Pietersen, Sowetoupprorets första offer.
ögon; strax efteråt beslöt FN om vapenembargo
mot Sydafrika.
Politisk majoritet
för sanktioner
En av de första att engagera sig i apartheidfrågan
var folkpartisten David Wirmark, som i slutet av
1940-talet som ungdomspolitiker inom World
Assembly of Youth (WAY) mötte apartheidfrågan.
I april 1960 mötte han Oliver Tambo i Tunis,
På väg mot befrielsen 89